Olle Thorell

Herr talman! Återigen kommer det halmgubbsretorik. Man målar upp en bild av att vi har uppfattningar som vi inte har. Det är klart att vi tycker att alla biståndsmedel ska gå till det som de är avsedda för. Det är klart att vi allihop här inne och hela svenska folket tycker att skattepengar ska användas till rätt saker. De ska givetvis inte gå till terrorism eller försvinna i korruption. Ingen tycker något annat. Självklart är det bra att man säkerställer det.

Det är dock så att man redan har fått en rapport som säger att biståndet inte går till Hamas eller andra terrororganisationer. Samma sak har även EU, FN, Schweiz och tyska granskare kommit fram till när de har granskat det här. Det är inte så att biståndet till Palestina var helt okontrollerat innan kriget bröt ut. Det var granskat kors och tvärs åt alla håll, som det ska vara.

Nu är regeringen ensam i EU om att frysa utbetalningen av biståndet. Det är pengar som skulle gå till att hjälpa kvinnor juridiskt att kräva sina rättigheter och till att cancerpatienter från Gaza fick hjälp på sjukhus i Jerusalem hindras. Följeslagarprogrammet, där internationella följeslagare följer med palestinska barn till skolan på Västbanken, pausas. Det är ju det här som är fel. Sverige är ensamt om att slå klackarna i backen på det här sättet. Det tycker jag är pinsamt. Det skadar Sverigebilden. Framför allt skadar det palestinierna. Det skadar oskyldiga civila människor som bara vill leva sina liv, som vill bort från extremism och radikalisering, som vill kunna försörja sig själva, skicka sina barn till skolan och ha tak över huvudet. Detta blir svårare på grund av den svenska regeringens agerande, och det tycker jag är sorgligt.

(Applåder)

Herr talman! Vi börjar med debatten om att samtala eller inte. Vi står ju och samtalar nu i riksdagens kammare, Yasmine Eriksson. Jag behandlar dig med respekt. Jag förstår att du har rätt att vara här. Dina väljares röster är lika mycket värda som mina väljares. Ni har all rätt att lägga fram alla förslag ni vill. Ni ingår i regeringsunderlaget. Vi möts varje vecka i utskotten och debatterar tillsammans.

Men vi förhandlar inte med er. Vi står nämligen för långt från varandra värderingsmässigt. Vi vill inte kompromissa med våra värderingar och förhandla politiskt med er. Att Liberalerna gör det är det inte bara vi som är kritiska mot. Även i stort sett halva Liberalerna är ju kritiska till det. Det är också så att 97,6 procent av den svenska väljarkåren har valt ett annat parti än Liberalerna. Deras vägval är inte direkt någon succé.

Sedan frågar Yasmine Eriksson mig vilka jämställdhetsinsatser som vi är emot i Tidöavtalet och i reformagendan. Svaret är att vi inte är emot något av detta. Det är bra att SRHR nämns och att man vill stärka kvinnors och flickors rättigheter, deltagande i politiska församlingar och så vidare. Det är klart att vi är för det. Men låt mig likna den feministiska utrikespolitiken vid en fantastisk sportbil. Du plockar bort två däck och strålkastarna och säger: Vad är det för fel på sätet? Vad är det för fel på ratten? Vad är det för fel på motorn? Det är inget fel på allt detta. Men ni har plockat isär en sammansatt holistisk politik för feminism i bistånds- och utrikespolitiken. Den fungerar sämre när inte alla delar finns med.

Herr talman! Vi har inte uttryckt ett exakt tak i procent för avräkningar, utan det vi har sagt och har beslut på i vårt parti är att man ska vara restriktiv med detta. Man ska följa OECD-Dacs riktlinjer, men det ska vara restriktivt. Vi välkomnar därför taket på 8 procent; det gör det mer förutsägbart och enklare för samarbetsorganisationer och förvaltningar att veta vad som kommer att hända.

Vi tycker att det ska vara restriktivt. Vi får återkomma med exakt hur vi formulerar denna restriktivitet när vi väl får regeringsmakten igen, men det kommer att finnas med.

Herr talman! Jag tackar Anna Lasses för frågan då den ger mig tillfälle att förklara hur vi ser på enprocentsmålet och den visionen.

Det stämmer att vi i vår skuggbudget inte når enprocentsmålet. Det gör inte heller Centerpartiet, som dock har en trappa upp för kommande år. Vi har lagt 1 miljard kronor mer i år, nästa år och året därefter och säger klart och tydligt att vi ska återgå till enprocentsnivån. Vi säger inte exakt när eller i vilka trappsteg det ska ske, men målet är klart och tydligt.

Om man ifrågasätter trovärdigheten i det kan man titta på hur vi agerade under 90-talet, då vi också skar i biståndet medan vi sanerade de svenska statsfinanserna. Då var vi nere på 0,7 procent, men vi övergav ju inte enprocentsmålet. Det var fortfarande målet och visionen, och på samma vis är det nu. Då tog det till 2004 eller 2005 innan vi återigen nådde upp till enprocentsnivån, det vill säga lagom till att vi förlorade valet och den borgerliga regeringen kunde skörda frukterna av det arbetet.

Det beror alltså på - om vi tar regeringsmakten i morgon kommer det att gå fortare än om vi vinner regeringsmakten 2026. Och det går ännu långsammare om vi, gud förbjude, vinner regeringsmakten först 2030. I så fall kommer det att ta längre tid. Men så fort det är möjligt och kan ske på ett ansvarsfullt sätt både gentemot statsfinanserna och gentemot våra partner ute i världen ska vi göra detta.

Herr talman! Det är tröttsamt att en så erfaren riksdagsledamot som Fredrik Malm ägnar sig åt så simpel halmgubberetorik. Man målar upp ett problem och klistrar på mig och Socialdemokraterna en åsikt vi inte har, och sedan attackerar man den. Det är mycket skicklig och vildsint retorik, men det är fortfarande inte sant.

Vi fördömer Hamas. Vi vill att Hamas ska sluta existera. Vi vill bekämpa dem precis som vi ville bekämpa Isis/Daish och al-Qaida; det finns mängder av terrororganisationer som vi vill ska sluta finnas, och Hamas är en av dem.

Påståendet att vi inte skulle kunna samtala med Sverigedemokraterna stämmer inte. Vi samtalar med sverigedemokrater varje dag, men det betyder inte att vi kröker rygg för dem. Det betyder inte att vi anpassar vår politik efter dem. Det betyder inte att vi ger upp våra ideal för att få makt tack vare dem. Det gör däremot Liberalerna, och det tycker jag att ni borde skämmas för, Fredrik Malm.

(Applåder)

Herr talman! Trevligt att se dig i utrikespolitiska sammanhang igen, Fredrik Malm!

Det är dock bedrövligt att höra en "liberal" - ja, ursäkta, men nuförtiden får man ju använda citattecken runt det ordet när man pratar om Liberalerna - anklaga Socialdemokraterna gällande Hamas och på något sätt likställa frågan med samarbete med SD. Det är för mig helt obegripligt.

Vi ställer upp på EU:s, den nuvarande regeringens och tidigare regeringars politik när det gäller Hamas. Vi tar fullt och tydligt avstånd ifrån dem. Vi fördömer dem. Vi vill inte ha med terrororganisationer att göra på något sätt. Jag vet att Fredrik Malms korståg mot Socialdemokraternas kopplingar till Hamas är något han brinner väldigt starkt för, men påståendet stämmer ju inte med verkligheten.

Det stämmer inte heller med verkligheten att Socialdemokraterna inte för samtal med Sverigedemokraterna. Vi pratar med dem i utskottet varje vecka, vi hälsar på dem i korridorerna och vi visar respekt för att deras ledamöter har valts in i riksdagen med hjälp av röster som har samma värde som de röster vi har fått. Vad vi dock inte gör är att kröka rygg för nyfascism. Vad vi inte gör är att hoppa i samma båt som illiberala krafter som har som mål att sortera människor utifrån ursprung och gradera människor utifrån vilken bakgrund de har.

Det Liberalerna gör är ju skamligt - att kalla sig ett liberalt parti och sedan gå ihop med sin huvudmotståndare, vars största fiende är liberalismen, tycker jag är en stor skam. Det borde egentligen även Fredrik Malm tycka.

Herr talman! Det är inte orimligt att Ukraina är det största mottagarlandet när vi har ett aggressivt Ryssland som väller in över Europas näst största land och med terrormetoder försöker piska dem till underkastelse. Då är det klart att Sverige ska ställa upp och att Sverige ska bidra. Och en stor del av biståndsbudgeten ska också gå dit. Det är inget konstigt med det.

Vad vi kritiserar är inte att man prioriterar Ukraina, utan vad vi kritiserar är det ensidiga fokuset. Och jag står fast vid att det är ett ensidigt fokus på Ukraina och närområdet och ett inte tillräckligt stort intresse visat för Myanmar och Palestina eller för situationen i Guatemala, där Sverige har gjort en otrolig skillnad med sina biståndsmedel. Det är ett land långt bort som inte så många känner till här i Sverige. Men för människorna i Guatemala är det av oerhört stor vikt att Sverige har funnits där under mörka och repressiva tider och stöttat människorättsaktivister, jurister och andra som har kämpat för att bibehålla något slags rättsstat under förtrycket. Och man har lyckats. Att nu vända ryggen till dessa modiga människor i Guatemala, som man riskerar att göra, tycker vi är fel.

Det är klart att man som regering måste prioritera, och alla behov kommer inte att kunna tillgodoses. Det är därför som vi har tyckt att det är så bra att ha just ett enprocentsmål. Då vet vi nämligen var ribban ligger, och det är dit vi ska nå.

Det kommer alltid att finnas behov i världen. Vi är inte så naiva att vi tror att alla plötsligt kommer att leva i fred och frihet och att fattigdomen bara kommer att försvinna som i ett trollslag. Så kommer det inte att bli, utan behoven kommer att fortsätta finnas.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Thuresson för frågorna.

Vad gäller Ukraina finns det ingen åsiktsskillnad i denna kammare. Det är någonting som vi som svenska parlamentariker kan vara stolta över, att stödet för Ukraina är enhälligt och långsiktigt. Och oavsett vilken regering som styr detta land kommer vi de närmaste åren att stå vid Ukrainas sida vad gäller militärt, ekonomiskt och politiskt stöd på alla sätt. Det vill jag understryka. Där finns alltså ingen åsiktsskillnad. Det är fakta. Vi tycker likadant här.

Vi tycker också att det är rimligt att en stor andel av biståndsbudgeten går till Ukraina. Man kunde under vårt sista regeringsår 2022 se hur vi styrde om resurser i biståndsbudgeten till Ukraina. Och det vete tusan om inte Ukraina var största biståndsland 2022. Jag tittar på den före detta statssekreteraren för att få veta fakta. Vi har alltså visat i de skarpa budgetar som vi har lagt fram att vi minsann prioriterar Ukraina.

Det som vi inte gillar är att man använder Ukraina som en ursäkt - jag sa inte svepskäl - för att vända ryggen till globala utmaningar. Det är också fakta att denna regering vill ha en mer regional utrikespolitik och prioriterar ned stödet till FN och prioriterar ned arbetet med de globala utmaningarna. Det är fakta. Och vi såg i budgeten förra året - det syns inte i denna budget - vilka länder som kommer att drabbas. Vi har under förra året sett hur man har skurit ned på stöd till länder. Ju längre bort från Europa dessa länder är, desto mindre får dessa länder av svenska pengar. Det tycker vi är synd. Det borde kunna gå att prioritera på ett annat sätt.

Herr talman! I dag debatterar vi ett viktigt ämne, nämligen biståndsbudgeten, utgiftsområde 7. Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation tillsammans med V och MP under beslutspunkt 2 om reformagendan. I övrigt hänvisar vi som brukligt är i budgetdebatterna till vårt särskilda yttrande som beskriver vårt ställningstagande i övrigt i politiken.

Sverige är en del av världen, och det som sker på den globala arenan påverkar oss alla. Vi ser hur behoven i världen ökar. Humanitära kriser som de i Yemen, på Afrikas horn, i Myanmar och i Gaza orsakar ett omänskligt lidande. Antalet flyktingar i världen är över 100 miljoner. Demokratin är tillbakapressad, och färre människor lever i demokratier än på flera decennier. Kriget i Ukraina och Rysslands terror skakar Europa och den regelbaserade världsordningen i sina grundvalar. Covidpandemin har gjort att utvecklingen har gått bakåt i tiden i stora delar av världen. De framgångar vi tidigare har sett när det gäller fattigdomsbekämpning, ökad hälsa, bättre utbildning och jämställdhet är på många platser tillbaka på de nivåer vi såg på 80- och 90-talen. Multilateralismen, det globala samarbetet, är utmanad av auktoritära regimer, trumpister och populister som driver på för ökad nationalism, mindre samarbete och urholkad demokrati.

I det här läget menar vi att den svenska regeringen väljer fel väg i utvecklingspolitiken. Vad Sverige och världen behöver är mer samarbete, mer långsiktigt utvecklingsbistånd och fler länder som tar globalt ansvar och arbetar utifrån Agenda 2030 för att uppnå utvecklingsmålen.

Vad gör Sverige då? Jo, högern sätter sig i samma båt som nationalisterna i SD och sänker sina ambitioner på den globala arenan. De frångår enprocentsmålet som har varit en ledstjärna i biståndet i över 50 år. De överger den feministiska bistånds- och utrikespolitiken. De använder Ukraina som en ursäkt för att vända ryggen till när det gäller andra stora delar av världen där svenskt bistånd gör stor nytta.

I stället bidrar regeringen och regeringsunderlaget till att sprida myter om biståndet som inte stämmer, som att svenskt bistånd inte alls gör någon skillnad, att länder hålls tillbaka i sin utveckling av bistånd, att det mesta antingen går ned i korrupta regeringars fickor eller försvinner i allmän korruption. Inget av detta stämmer.

Det är klart att vi ska bekämpa korruption och att varje skattekrona vi ger i bistånd ska göra största möjliga nytta. Men det tycker ju alla partier, och granskning efter granskning i både svenska och internationella analyser visar att svenskt bistånd hör till de mest effektiva i världen.

Regeringskoalitionen målar upp en bild av biståndet som inte stämmer, och vi befarar att man gör det för att på sikt urholka biståndsviljan hos svenska folket och gå fram med ytterligare nedskärningar längre fram. Den här budgeten är långt ifrån enprocentsmålet, och för varje år som går där SD har ett avgörande inflytande kommer vi förmodligen att komma allt längre från det målet.

Vi socialdemokrater vill återställa enprocentsnivån i biståndet. Vi vill att Sverige ska vara en betydelsefull global aktör. Vi vill att Sverige ska ta täten i världen och föregå med gott exempel i fråga om hur stor andel vi avsätter för bistånd och hur vi agerar för klimatomställningen, för respekten för mänskliga rättigheter, för folkrätten och för fred och nedrustning. Vi ser ingen skam i att vilja vara en humanitär stormakt. Vi är stolta över Sverige och vill satsa på att Sverige ska göra skillnad på världsscenen.

I går lanserade regeringen reformagendan för biståndet. Vi har varit mycket kritiska till den process som varit i framtagandet av denna agenda. Vi har krävt att regeringen ska komma med en särskild skrivelse till riksdagen. Vi har velat se en mycket öppnare process, där civilsamhället, forskare, myndigheter, experter och inte minst representanter för mottagarna ska komma till tals. Vi skulle ha velat ha en dialog på riktigt med regeringen från oppositionen. Vi skulle ha velat se konsekvens- och riskanalyser.

Alla dessa, som vi tycker, mycket rimliga krav från oss och en mängd andra har regeringen blankt struntat i. Vi tycker att det är oseriöst och en nonchalant hantering av ett så viktigt politikområde som biståndet. Det förtjänar en mer seriös hantering.

I stället har detta tagits fram runt förhandlingsbord bakom stängda dörrar och mellan partier som har väldigt olika uppfattningar. SD och M å ena sidan har fått baxa igenom kompromisser med L och KD å andra sidan. Det märks i slutprodukten att det spretar åt väldigt olika håll.

Även om vi inte ens har haft ett dygn på oss att läsa den här reformagendan - det är en del av problemet; vi hade velat se den tidigare och kunnat delta i en debatt - finns det förstås vid en första anblick sådant som är bra i den. Det är heller inget konstigt att en ny regering vill sätta sin prägel på ett så här viktigt område. Vi socialdemokrater vill ju inte se något status quo, att biståndet ska vara oföränderligt. Världen förändras. Covidpandemin, auktoritära staters framryckning, klimatkrisen och de ökade klyftorna mellan och inom länder gör också att biståndet behöver vara flexibelt och öppet för förändring.

Den feministiska biståndspolitiken var ett exempel på hur vi utvecklade biståndspolitiken under vår regeringstid. Synen på arbetstagarnas rättigheter och vikten av en socialt hållbar tillväxt är andra områden där vi tycker att politiken behöver utvecklas. Klimatomställningen är förstås ytterligare en avgörande faktor som måste påverka framtida politik ännu mer.

Vad blev det då i denna reformagenda? Den spretar som sagt åt olika håll. Å ena sidan sägs att OECD-Dacs regler ska följas. Å andra sidan säger Aron Emilsson i intervjuer att OECD-Dacs regler ska vara en utgångspunkt, men man skulle kunna tänka sig att frångå det också. Man öppnar i agendan upp för bundet bistånd kopplat till svenska företag, vilket går emot OECD-Dacs regler.

Å ena sidan vill man se mer transparens i biståndet, å andra sidan har man skurit ned på informationsanslaget, vilket gör att granskningen av och transparensen i biståndet minskar. Å ena sidan säger man att man ska stärka multilateralismen, å andra sidan skär man ned kärnstödet till många FN-organ.

Agendan drar alltså åt olika håll.

Det går inte heller att utläsa vad som kommer att prioriteras ned. Vad ska bort? Om man nu vill rikta om biståndet till närområdet, vad ska bort? Om man vill ha bilateralt bistånd till bara 30 länder, vilka ska bort? Är det Somalia, Guatemala, Mali, Sydsudan, Myanmar eller Palestina?

Vi befarar nu att Sverige kommer att överge länder där vi haft bistånd som gjort nytta och varit avgörande för att förbättra livsvillkoren för miljontals människor. Vi önskar att regeringen kunde vara tydligare med vad man prioriterar ned och bort.

Latinamerika och Afrika nämns väldigt lite, och viktiga teman som en socialt hållbar tillväxt, minskade klyftor, arbetstagares rättigheter och fackliga rättigheter nämns knappt alls.

Vi är kritiska till att biståndet ska användas som verktyg för att tvinga fram större återvändande. Givetvis ska länder ta ansvar för sina medborgare, men att tro att biståndet är verktyget är fel. Det är ju bara 2 procent av biståndet som går till regeringar, medan 98 procent går till organisationer som arbetar självständigt i länder, ofta mot den lokala regeringens intressen. Många auktoritära länder skulle bara bli glada om svenskt bistånd till organisationer som vill stärka demokrati och mänskliga rättigheter försvann.

När det gäller att prioritera Ukraina och att fortsatt stöd dit måste vara en stor del av biståndet håller vi med. Redan under vår regeringstid när kriget bröt ut styrde vi om resurser för att bistå Ukraina. Ukraina var redan då om inte det största så i alla fall ett av de allra största biståndsländerna.

Här finns ingen politisk konflikt. Men det går inte att använda stöd till Ukraina som en ursäkt för att hals över huvud överge länder och kriser där svenskt bistånd behövs. Stödet till Ukraina behöver komma från fler källor än biståndsbudgeten. Det handlar om privata investeringar, att ge tillträde till den europeiska marknaden för ukrainska produkter och så vidare.

Det kommer att behövas en internationell Marshallplan för Ukrainas återuppbyggnad. Där ska Sverige förstås vara drivande och med, men det får inte betyda att vi vänder ryggen till resten av världen och överger fattigdomsbekämpning och kampen mot förtryck på global nivå.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om regeringens hantering av biståndet till Palestina.

Till att börja med fördömer vi socialdemokrater förstås terrororganisationen Hamas och de vidriga attacker mot civila som skedde den 7 oktober. Inget kan ursäkta eller legitimera detta.

Nu ser vi hur våldet eskalerar med över 15 000 dödsoffer i Gaza varav nästan hälften barn. Alla parter i konflikten har ett ansvar att skydda civilbefolkningen och följa internationell lag.

Den svenska regeringen har i detta, enligt FN, apokalyptiska läge stoppat bistånd till Palestina som verkar mot extremism och radikalisering.

Sida beordrades att göra en översyn av biståndet. Den är nu klar och visar exakt samma resultat som tidigare både Schweiz, Tyskland och EU kommit fram till när man har granskat biståndet till Palestina, nämligen att inga biståndspengar har gått till Hamas.

Man skulle kunna tro att Sverige efter Sidas granskning skulle återuppta biståndet - men nej. I stället underkänner regeringen sin egen myndighets utredning och fortsätter att frysa bistånd till Palestina. Jag undrar: Vad är problemet med bistånd som går till krafter som motarbetar Hamas och ger palestinier alternativ till extremism, terror och radikalisering? Vad är problemet med projekt som ger kvinnor i Palestina rättslig hjälp när de vill skiljas eller på annat sätt kräva sina rättigheter?

Vi tycker att det är skamligt att Sverige är ensamt i EU om att stoppa bistånd till Palestina. Vi var kritiska redan i fjol då regeringen halverade biståndet till Palestina, och efter att kriget har rasat sedan den 7 oktober är behoven, som alla vet, större än någonsin. Sverige behöver skala upp sitt engagemang, omedelbart stoppa pausen i biståndet, ta fram en långsiktig plan för biståndet till Palestina och agera på alla plan för att möjliggöra en fredlig tvåstatslösning.

Herr talman! Avslutningsvis är den nya inriktning som regeringen har sjösatt oroande på många vis. En aspekt som det talas för lite om är hur utgångspunkterna nu verkar ha skiftat.

Målet för biståndet ska vara att bekämpa fattigdom och förtryck och ska utgå från mottagarnas och de fattigas perspektiv och rättigheter. Nu verkar det mer som om regeringen utgår ifrån snäva svenska egenintressen. Som någon skrev verkar vi ha gått från att ha haft en politik för global utveckling till en politik för svensk utveckling i biståndspolitiken.

Detta är bakvänt, dels för att solidariteten urholkas, dels för att det är ineffektivt och ger sämre resultat. Vi vet till exempel att bundet bistånd kopplat till enskilda nationella företag är både dyrare och mindre effektivt. Ett annat exempel är att använda biståndet som ett verktyg för att tvinga fram återvändande från Sverige; vi hade ett replikskifte om detta tidigare.

Vi socialdemokrater ser fram emot fortsatt debatt om biståndet i den här debatten och vidare nästa år och kommer att fortsätta att driva på för internationell solidaritet och ett generöst bistånd som bekämpar fattigdom och förtryck i hela världen.

Sverige är en del av världen. Som socialdemokrat är jag stolt över att inte vara nationalist utan internationalist. Vi tror på internationell solidaritet. Vi tror att vi alla på det här klotet är beroende av varandra.

Herr talman! Det var inget svar på hur det ska gå till. Vi är överens om att om man inte har rätt att vistas i Sverige ska man återvända och att länder har ansvar för sina medborgare. Där är det ingen åsiktsskillnad.

Men hur ska utvecklingsbiståndet kunna användas som hävstång, verktyg eller utpressningsmetod mot en regim som inte vill ta emot sina medborgare? Hur ska det gå till? Utvecklingsbiståndet går till 98 procent till organisationer, till Unicef, Rädda Barnen, UNDP, World Food Programme och alla möjliga lokala organisationer som ofta arbetar för mänskliga rättigheter, ökad demokrati och en fungerande rättsstat stick i stäv med regimens vilja. Ingen blir gladare än en general i Myanmar eller en viceminister för migration i Irak om Sverige slutar att skicka bistånd till organisationer som verkar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Hur ska detta påtryckningsmedel fungera i praktiken? Det skulle jag vilja ha svar på.

Herr talman! Jag tackar Yasmine Eriksson för anförandet.

Jag blir lite konfunderad och kan också fråga om det Lotta Johnsson Fornarve inte fick svar på. Står Sverigedemokraterna fortfarande fast vid att 0,5 procent är målet för biståndet?

Men det var inte därför jag begärde replik, utan min fråga handlar om att använda biståndet som ett verktyg eller en hävstång för att pressa och tvinga regeringar att ta tillbaka sina medborgare.

Vi socialdemokrater är för en reglerad invandring och att den som inte har rätt att vistas i landet ska lämna det och återvända. Vi är också för det som står i reformagendan om att motverka grundorsakerna till migration. Det är alla överens om, så det är inga konstigheter.

Det som är problemet med SD:s inflytande över reformagendan är det här att med hjälp av utvecklingsbiståndet tvinga regeringar att ta tillbaka sina medborgare. Hur ska detta gå till när bara 2 procent av biståndet går till regeringar? Det mesta, 98 procent, går via multilaterala organisationer och civilsamhälle, och dessa jobbar ofta mot regeringen och för mänskliga rättigheter och så vidare. Hur ska man då tvinga regeringar med hjälp av just utvecklingsbiståndet? Jag vill veta hur det ska gå till.

Herr talman! Läget i Gaza och på Västbanken blir allt värre - över 15 000 döda, och nära hälften av dem är barn. Den svenska regeringen har i detta läge stoppat bistånd till Palestina som verkar mot extremism och radikalisering. Nu är Sidas översyn av biståndet färdig. Den visar exakt samma resultat som tidigare Schweiz, Tyskland och EU har kommit fram till, nämligen att inget bistånd har gått till Hamas.

Nu kunde man tro att Sverige efter Sidas granskning skulle återuppta biståndet, men nej. I stället underkänner regeringen sin egen myndighets utredning och fortsätter att frysa bistånd till Palestina.

Vad är problemet med projekt som ger palestinier ett alternativ till Hamas? Vad är problemet med projekt som till exempel ger kvinnor rättslig hjälp när de vill skiljas eller kräver sina rättigheter?

Hur kommer det sig att Sverige är ensamt i EU om att frysa biståndet till Palestina? Hur ser den långsiktiga planen ut för fortsatt bistånd till Palestina efter detta fruktansvärda krig?

Fru talman! Min fråga går till biståndsministern. Bilderna från Israel och Gaza är fruktansvärda. De civila dödsoffren är tusentals, och många, många barn har dött i meningslösa massakrer.

Vi socialdemokrater står upp för folkrätten och de mänskliga rättigheterna och för att krigets lagar måste följas av alla. Alla ansträngningar måste också göras för att skydda civilbefolkningen, både israeler och palestinier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Vi tycker inte att det är fel att man gör en översyn av biståndet och kvalitetssäkrar det. Vi tycker däremot att det är fel att stoppa utbetalningarna av utvecklingsbistånd till Palestina. Detta riskerar bara att driva folk i händerna på Hamas och öka radikalisering och extremism.

Men min fråga gäller det humanitära biståndet. Många andra länder har gått ut och sagt att de nu kommer att öka det humanitära biståndet för att minska lidandet i Gaza, men från den svenska regeringen har det hittills varit tyst. När kommer besked om detta?

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Till SD-ledamoten som hoppade in i debatten och pratade om något helt annat än det ämne vi ägnar oss åt är tipset att skriva egna interpellationer och skriftliga frågor i de ämnen man vill debattera. Man kan vänta några år tills det blir en socialdemokratisk minister och interpellera den ministern om man har frågor.

Jag fick inget svar av statsrådet på frågan vad det egentligen betyder att gjuta samman handel och bistånd. Det kan vi väl ta i en ytterligare interpellationsdebatt, för det är ett spännande och viktigt område. Det är också ett område där jag tror att vi, om vi satte oss ned och diskuterade det, skulle kunna hitta vägar framåt som vi kan vara överens om. Vi är nämligen för frihandel och för industrins möjligheter att exportera över hela världen. Jag beklagar att detta fortfarande är så diffust efter ett år med Forssell som biståndsminister. Vad betyder det där egentligen? Men den frågan kan vi ta i en annan interpellationsdebatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gäller reformagendan ser vi fram emot att den kommer på plats. Det handlar inte om att det har gått för fort eller för långsamt, utan det handlar om att det är för icke-transparent. Man är inte intresserad av att höra andras åsikter. Man är inte intresserad av civilsamhällets och de andra partiernas åsikter, utan man sitter och fnular på detta på sin egen kammare. Man förhandlar och låtsas förankra det lite grann genom att bjuda in med armbågen. Det är inte ett seriöst sätt att göra detta på. Man kanske inte måste genomföra en remissomgång, men man borde samla goda tankar från hela samhället. Om man nu ska göra en historisk omläggning av den här typen behövs det.

Frågan kvarstår alltså: Vad är det som är så farligt med en riksdagsskrivelse?

Herr talman och statsrådet! Ja, reformagendan har varit föremål för många möten - absolut. Ni har träffat civilsamhället i olika konstellationer vid olika tillfällen, och ni har kommit till utrikesutskottet och berättat.

Men om det nu vore så att förankringen var så bred, djup och omfattande och att ni hade ett så otroligt lyssnande förhållningssätt - varför är då alla så himla arga? Varför är civilsamhället upprört över brist på insyn, brist på transparens och brist på deltagande i processer?

Jag vet mycket väl att det är remissförfaranden när det gäller lagstiftningsfrågor. Men vad är det som är så läskigt med att göra en skrivelse till riksdagen? Vad är det som ni vill undanhålla och inte kan ha med i en skrivelse till riksdagen?

Vi gör så gärna inspel på en reformagenda, men vi vill gärna se den där reformagendan så att vi vet vad vi ska göra inspel på. Att bara ha en allmän workshop med politiker och andra om bistånd i största allmänhet för att ni sitter och klurar på och förhandlar om en reformagenda är inte riktigt meningsfullt eller seriöst.

Vår biståndspolitik är klar och tydlig - vi vet vad vi vill, och vi vet precis hur vi skulle vilja utveckla och förändra biståndspolitiken framöver. Men regeringen snackar mycket och levererar väldigt lite när det gäller reformagendan. Den är något man använder som ursäkt för att man inte är riktigt färdig med vad man ska göra.

Ett exempel är den floskelfest som har uppstått gällande bistånd och handel. Statsrådet Forssell upprepar envist att vi ska gjuta samman handel och bistånd. Vi ska gjuta samman dessa områden, för det finns synergier att hämta där. Men när man ställer frågan vidare eller tittar på de läckta varianter av reformagendans utkast som har kommit ut framgår det inte vad detta betyder. Det enda det verkar betyda är att man ensidigt ska gynna svenska företags exportaffärer.

Det är väl bra att det går bra för svenska företag, och det är väl bra att de kan verka på många marknader ute i världen. Det är väl också bra att främja svensk handel och export, förstås - men är det den mest effektiva biståndspolitiken? Är detta vad biståndspengarna ska gå till? Det är inte i linje med OECD-Dacs regler, alltså den biståndskommitté som bestämmer vad som får räknas som bistånd och inte. Det är inte i linje med deras regler att ha bundet bistånd, det vill säga att biståndet är kopplat till specifika svenska företag och deras möjligheter att göra affärer utomlands. OECD har slagit fast att det inte är effektivt bistånd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är inte heller modernt bistånd. Det är den typen av bistånd som Forssell och kompani brukar anklaga sossarna att stå för - sådant man såg på 60- eller 70-talet, då Skånska Cementgjuteriet fick en massa pengar för att bygga en damm någonstans. Det är ju inte effektivt bistånd. Det effektiva är att se till att det finns fungerande marknader och att det finns institutioner som kan hantera utländska investeringar. Det effektiva är att minska korruptionen och att arbeta för att människor i utvecklingsländer ska kunna försörja sig själva, starta egna företag och bedriva handel i regionen och globalt.

Jag undrar fortfarande: Vad är det som är så läskigt med en skrivelse till riksdagen?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Det vi nu ser är den största omläggningen av svensk bistånds- och utvecklingspolitik på flera decennier. Förutom att ha skrotat enprocentsmålet, som varit en styråra för svenskt bistånd under 50 år, skrotar man också den feministiska bistånds- och utvecklingspolitiken och sjösätter en så kallad reformagenda som ingen har sett. Den bara finns, någon annanstans.

Det är det vi debatterar här: Man talar om en reformagenda, men ingen har riktigt sett den. Den finns inte i verkligheten, och den har inte förankrats. Det är klart att det har varit en massa möten, det har kallats till konsultationer och det har varit mingelträffar för civilsamhället, men det är ju inte ett seriöst sätt att förankra en så viktig del av utrikespolitiken som biståndspolitiken faktiskt är och en så stor del av statsbudgeten som det också handlar om - 56 miljarder kronor.

Jag ska förekomma statsrådet när det gäller enprocentsmålet. Han försöker låta påskina att det finns en bred enighet mellan moderater och socialdemokrater om att man ska överge enprocentsmålet. Låt mig därför rätta Forssell innan han säger detta: Vi har inte övergett enprocentsmålet. Vi har övergett den nivån i vår skuggbudget - ja. Men precis som när vi sanerade statsfinanserna på 90-talet och då övergav enprocentsnivån för att sedan återställa den steg för steg kommer vi att göra det även denna gång när vi förhoppningsvis vinner nästa val. Ju snabbare vi vinner valet, desto snabbare kommer vi att kunna återställa nivån.

Nu till ämnet för interpellationen. Jag förstår att en ny regering vill sätta sin prägel på biståndspolitiken. Jag förstår att en moderat biståndsminister vill se mer synergier mellan handel och bistånd. Det är inget konstigt med det. Det konstiga är hur man har gått till väga med det här.

Den process som har varit har präglats av brist på transparens och en ovilja att ha verklig dialog både med riksdagspartier och med civilsamhällets organisationer och andra aktörer. Vi har fått korta dragningar i form av Powerpointpresentationer, och vi har kallats till departementet och fått ytterligare Powerpointpresentationer dragna för oss. Men inga förslag har lagts fram. Inga remisser har skickats ut. Inga konkreta, färdigförhandlade förslag finns att ta ställning till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är inte ett seriöst sätt att hantera en så viktig del av politiken som biståndet är. Vi kräver åtminstone en skrivelse till riksdagen och en sedvanlig remissomgång så att vi har möjlighet att debattera frågan här i kammaren annat än i interpellationsdebatter.

Vi ombeds alltså ha åsikter om en reformagenda som ännu inte finns i verkligheten. Den har fastnat på samordningskansliet, där det pågår något slags armbrytning mellan M och SD å ena sidan och L och KD å andra sidan. Om regeringen, som statsrådet säger, skulle vilja ha långsiktighet och göra verkliga förändringar skulle man agera på ett annat sätt. Då skulle man ha en ordentlig process och ta in åsikter från remissinstanser, myndigheter, aktörer ute i världen, andra länder och de politiska partierna, lyssna till detta och sedan sjösätta en reformagenda efter att ha tagit hänsyn till det.

Varför är ni så hemliga, är min fråga till statsrådet. Vad är det som är så farligt med att göra en skrivelse till riksdagen? Varför inte skicka ut förslaget till en ny reformagenda på remiss?

Herr talman! Jag menar att vi i vår kommittémotion har en annan prioritering än vad statsrådet hävdar. Vi lägger 1 miljard kronor mer på biståndet än vad regeringen gör. Vi står fast vid att vi vill återställa biståndet till enprocentsnivån så fort det är möjligt, så fort vi vinner makten igen, och då kommer vi att prioritera annorlunda. Det här handlar inte bara om att flytta pengar till Ukraina från samma påse pengar som skulle ha kunnat gå till utvecklingsforskning, utan det är faktiskt så att den summa pengar som regeringen avsätter för bistånd - 56 miljarder kronor - är 10,7 miljarder kronor mindre än den hade varit om vi hade behållit enprocentsmålet. Det är alltså en ambitionssänkning och inte bara en omprioritering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill avsluta med att säga att detta är ännu ett tecken på att Sverige drar sig tillbaka i världen. Regeringen säger att vi minsann inte ska vara någon humanitär stormakt längre. Vi ska inte ha någon feministisk utrikes- och biståndspolitik. Vi tar av oss ledartröjan och ger mindre bistånd. Vi tar steg tillbaka i att vara föregångare inom klimatomställningsarbetet. Vi går från att vara en global aktiv aktör till en passiv regional aktör med lägre ambitioner.

Detta beklagar jag verkligen. Vi tycker att det är fel väg att gå. Sverige kan mycket bättre.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Utvecklingsforskning kan låta främmande och abstrakt, men vad det handlar om är internationellt samarbete om forskning i utvecklingsfrågor och stöd till forskare i utvecklingsländer i dessa frågor - detta för att få fram hur vi ska främja utveckling i hela världen.

Det är forskning som bland annat Hans Rosling, salig i åminnelse, ägnade sitt liv åt. Det är forskningsanslag som har möjliggjort för exempelvis en ung tidigare statsepidemiolog, Anders Tegnell, att förkovra sig på plats i utbrott av olika epidemier.

Detta är bara två av många, många exempel på hur en liten investering i forskning kan göra oerhört stor nytta på sikt för Sverige och för världen. Det är forskning som leder till konkreta resultat. Det kan handla om att man till exempel med hjälp av svenska anslag forskade fram vaccinet Dukoral i Bangladesh - mot kolera och turistmage. Det är något som svenska turister och resande i många tiotusental har glädje av. Det är alltså mycket konkret. Det är mycket viktigt, och det är inte något flum som man bara kan stryka bort.

Statsrådet hävdar att det är massor av pengar kvar när det gäller forskning i övrigt och att det minsann bara är 2 procent som försvinner. Ja, det är sant. Och man har tidigare stoltserat över att man inte kapar redan befintliga projekt och tar tillbaka redan beviljade anslag. Där är ribban ganska låg, måste jag säga, för vad man ska vara tacksam över här i Sverige som forskare.

Faktum är att detta är mer än en avtrappning. Det är mer än en liten justering för att ha råd att ge stöd till Ukraina. Detta är mycket ogenomtänkt. Det är allvarligt, och det drabbar hårt. Det drabbar inte bara svenska intressen och forskningsprojekt i många länder. Det skadar också bilden av Sverige som forskningsland. Och det blir ännu ett bevis på att Sverige under den SD-styrda regeringen drar sig tillbaka i världen och sänker sina ambitioner - i klimatarbetet, i utvecklingsforskningen, i att tackla de globala utmaningarna, i att vara ett föregångsland med 1 procent av bni i bistånd.

Min uppmaning till regeringen är att tänka om och återställa forskningsbiståndet i kommande budgetar. Kommer ministern att agera för det?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag är inte nöjd, förstås. Det är ju inte helt oväntat i interpellationsdebatter att interpellanten vill veta mer. Det finns flera frågetecken att reda ut.

Jag vill börja med att säga att det är klart att vi alla förstår att stödet till Ukraina måste prioriteras. Vi förstår att biståndspolitik och olika anslagsposter måste förändras över tid, och man måste göra omprioriteringar. Stödet till Ukraina är vi alla helt eniga om.

Men det sätt på vilket regeringen har gått fram med motorsågen i utvecklingsforskningen är verkligen anmärkningsvärt. Att skära ned anslagen för forskningssamarbete med mer än hälften, från 960 miljoner kronor till 440 miljoner kronor, är inte bara tondövt, utan det rycker också undan mattan för stöd till forskning och högre utbildning i fattiga länder och för stöd till internationella och regionala forskningsprogram av betydelse för dessa länder och för att möta gemensamma utmaningar.

Det beslut man tog i juni, någon dag före midsommar, om att isolera Sverige och försvaga vår ställning i det internationella samarbetet när Vetenskapsrådets hela finansiering av utvecklingsforskning drogs in, innebar ju att man var tvungen att avbryta pågående beredningsprocesser. Det påverkade hundratals forskare, och tusentals arbetstimmar blev bortkastade. Ilskan var väldigt stor. Det är ju inte bara jag - en ensam, arg socialdemokrat - som klagar på detta, utan hela 606 forskare undertecknade en kritisk debattartikel i Aftonbladet där de vädjade om att regeringen skulle tänka om.

Vad är det då som står på spel? Jo, det är att unga svenska forskare ska kunna få ägna sig åt minor field studies. Möjligheterna att få rekryteringstjänster i FN-systemet som junior professional officer begränsas starkt när dessa resurser inte finns. Detta är faktiskt ett dråpslag för unga, engagerade svenska studenter och forskare när det handlar om att få in en fot i utvecklings- och hållbarhetsforskningen. Sverige tappar position i världen i och med detta.

Sverigebilden blir negativt påverkad. Vi drabbas också själva. Ett talande exempel är att de två världsledande svenska forskarna när det gäller den afrikanska svinpesten - en svinpest som har drabbat min valkrets; skogen runt Fagersta är helt avstängd på grund av denna svinpest - har blivit världsledande just tack vare de utvecklingsforskningsanslag som nu försvinner. Det går ju inte i dag att säga vilka fantastiska forskare som hämmas i sin utveckling genom neddragningarna, men neddragningarna har utan tvekan en negativ effekt. De har också en negativ effekt på bilden av Sverige som forskningsnation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tänkte upprepa ett par av mina frågor till statsrådet och ge honom en chans till att svara. Kommer statsrådet att se till att mer pengar läggs till anslaget för forskningsarbete i kommande budgetar för att inte försämra Sveriges förmåga att stödja och bidra till kunskap för utveckling i arbetet med att möta akuta globala utmaningar?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt utvecklingsbistånd

Fru talman! Skillnaden i pengar är 2 ½ miljard kronor i biståndsbudgeten. Det är 0,03 procentenheter, som Martin Melin säger. Det är skillnaden. Men det finns en principiell skillnad oss emellan: Ni sätter er i samma båt som Sverigedemokraterna och regerar tillsammans med ett parti som tycker att den största fienden man har är liberalismen.

I en sådan regering sätter sig ett liberalt i parti. Det skulle vi aldrig komma på tanken att göra. Vi kommer att återställa enprocentsnivån i biståndet när vi kommer tillbaka till regeringsmakten.

Vad gäller feminism är det klart att Sverige inte har upphört att arbeta med jämställdhet. Vi jobbar med SRHR och med kvinnors hälsa ute i världen och så, men det handlar om ramverket kring detta, den feministiska utvecklingspolitiken som har gjort att varje ambassad och varje utlandsmyndighet som arbetar med frågor gällande bistånd och utvecklingspolitik har dessa glasögon på sig. Nu behöver de inte ha de glasögonen på sig. Man tappar fokus, man tappar riktning, man tappar fart när man inte längre har en feministisk bistånds- och utrikespolitik.

Jag önskar höra från Martin Melin om det är något problem med just ordet "feminism". Känner Liberalerna, precis som Sverigedemokraterna, att feminism är något man inte gillar? Är det ett problem att man benämner det just feministisk utvecklingspolitik?