Tobias Andersson

Fru talman! Jag ska börja med att besvara frågan från Fredrik Olovsson. Det finns inget stopp eller någon begränsning; regeringen har inte vidtagit några åtgärder som gör det omöjligt att bygga vindkraft i Sverige. Det får man absolut göra. Däremot tyckte vi inte att elnätskollektivet skulle finansiera anslutningen av de havsbaserade vindkraftparkerna.

Det var ett lite konstigt ställningstagande från Socialdemokraterna under tidigvarande regering: Man tyckte att vi å ena sidan ska finansiera anslutningen men å andra sidan inte säga ja till någon av parkerna. Det är svårt att säga att man har gjort mer för havsbaserad vindkraft än vad det här regeringsunderlaget har gjort. Man lovade förvisso subventionering av anslutning, men man godkände ingen park. Det gick alltså inte att få någon subventionering eftersom det aldrig gick att få regeringens godkännande. Nu har ju flera parker fått regeringens godkännande, men de får stå för den egna anslutningen. Det är rimligt eftersom elnätskollektivet inte ska belastas med detta.

Gällande en förtalskampanj mot vindkraften tycker jag att deras balansräkningar klarar av den ganska bra själva; det behövs inga sverigedemokrater för det. Det räcker att läsa forskare som i exempelvis Affärsvärlden redogör för hur det går på detta område och hur utländska intressenter har sugit ut de stödsystem som Socialdemokraterna satte på plats och sedan lämnat döende vindkraftparker i svenska skogar.

Det jag problematiserade var dock det faktum att Socialdemokraterna i sin följdmotion skriver att man återkommande har lyft behovet av ett mål för mer fossilfri kraft. Det är ju helt enkelt inte sant, fru talman. Det har man inte gjort.

Man har som sagt påbörjat en acceptans för kärnkraften, men om det var så att det man skrev stämde - om man återkommande hade lyft behovet av kärnkraft i och med att man pratar om fossilfri kraft - varför vill då Socialdemokraterna inte ha kärnkraft på fler än tre platser i Sverige? Om man återkommande hade drivit på för mer fossilfri kraft hade det ju varit rimligt om man kunde tänka sig att den fick etableras på exempelvis Barsebäck, som Göran Persson enligt sina memoarer stängde.

Varför detta kärnkraftsmotstånd om ni enligt er själva återkommande vurmar för fossilfri kraft, Fredrik Olovsson?

Fru talman! Mycket klokt sades av Mats Green i det förra replikskiftet, men jag tänkte citera en del av den följdmotion som Socialdemokraterna med Fredrik Olovsson i spetsen och tillsammans med Centerpartiet väckte med anledning av den proposition som ligger till grund för det betänkande vi i dag debatterar. Där skrev man nämligen följande, fru talman: "Vi har återkommande lyft behovet av ett mål för mer fossilfri kraft redan till 2030."

Det är just ordet fossilfri som får mig att reagera. Hur har Socialdemokraterna och Centerpartiet enligt deras verklighetsbeskrivning återkommande lyft ett behov av just fossilfri kraft?

Jag minns mina fyra första år i riksdagen, alltså 2018-2022, då vi inför varje förhandling i rådet hade en debatt i EU-nämnden om huruvida den svenska ståndpunkten skulle inkludera även kärnkraften. Frågan var alltså om den dåvarande regeringens ståndpunkt om förnybar kraft skulle vidgas till att även innefatta kärnkraft och att man därmed skulle prata om fossilfri kraft i stället för förnybar.

Sedan dess har Socialdemokraterna och Centerpartiet påbörjat en vandring mot att acceptera kärnkraft. Man kunde tänka sig fler än tio reaktorer i drift, men däremot inte på fler än tre platser. Jag tycker att det hade varit betydligt mer ärligt, fru talman, om man skrev att man återkommande lyft behovet av förnybar kraft. Det hade såklart aldrig funkat, vilket Mats Green precis redogjorde för, men det är inte med sanningen överensstämmande att Socialdemokraterna - eller för den delen Centerpartiet, som delar denna följdmotion - under en längre tidsperiod har drivit på för fossilfri kraft.

I så fall hade man nämligen stått bakom den här propositionen. Då hade man stått bakom oss när vi ändrade målsättningen till att handla om fossilfri kraft. Då hade man stått bakom och uttryckt stöd för många av de utredningar om kärnkraftsinvesteringar som den här regeringen har tillsatt. Alltså: Varför detta ordval?

Fru talman! Jag tackar på nytt för synpunkterna och frågorna från Rickard Nordin. Jag ska ta med mig till departementet att nästa gång man bjuder in får det komma med ett lite finare kuvert och en mer formell inbjudan så att också oppositionen kan uppfatta att andemeningen är seriös. Nu tror jag att inbjudan kom mejlledes, och det var kanske det som gjorde att Rickard Nordin inte upplevde att inbjudan hade den tyngd som han hade önskat. Vi får ta med oss detta till inte minst minister Busch.

Sedan var det sidospåret om trollfabriker. Det är ändå lite intressant att pausa vid detta. Det var faktiskt Rickard Nordins partikollega från Göteborg, som för övrigt hade valts in på Rickard Nordins eget mandat om det inte hade varit så att han uteslöts 2018, som sedan bildade det parti som tillsammans med internationella krafter med islamister har bedrivit en kampanj mot LVU och svenska socialtjänsten. Det har sannolikt varit den största påverkanskampanjen mot svensk offentlighet någonsin i svensk historia. Det var din partikollega från ditt partidistrikt som hade slagit dig på personröster om det inte hade varit så att ni uteslöt honom. Då hade han suttit i riksdagen 2018-2022 på ett centerpartimandat. Man ska vara försiktig med att peka finger åt andra partier när det kommer till desinformation när man har den typen av historia.

Med detta sagt låt oss prata om de behov som finns i Västsverige. Det handlar om i runda slängar 30 terawatt, och det är ungefär vad all vindkraft i Sverige producerade under 2023. Jag tror att det var 34 terawattimmar. Det var ungefär 5 500 vindkraftverk som producerade den effekten. Var i Västsverige skulle du någonsin få lokal acceptans för att bygga ut lika många vindsnurror som i dag finns i hela Sverige och som har byggts under decennier? Det finns inte en kommun hemma i Skaraborg, där jag kommer från, kan jag lova dig, som är villig att ens ta några hundra av de 5 500 som behövs.

Det korta svaret på den fråga som Rickard har ställt är väl att jag tror att gas kommer att spela en viktig roll för att klara det effektbehov som finns.

Fru talman! Jag tackar Rickard Nordin för frågorna.

Jag börjar med den första frågan. Tror Sverigedemokraterna att Centerpartiet ägnar sig åt ett cyniskt spel? Det korta svaret är: Ja, det tror jag absolut. Jag tror att ett parti som sannolikt inte kommer att klara sig in i Europaparlamentet tycker att det är viktigt att ägna sig åt symbolpolitik, maximera det egna utrymmet i debatten och försöka skälla som en större hund än den man faktiskt är i sammanhanget.

Om Centerpartiet hade velat ha en konstruktiv ingång hade man redan på det första mötet på departementet lagt fram sina synpunkter. De kom ju långt senare, när hanteringen av propositionen var så pass långt framskriden att vissa av de inspel som kom från Centerpartiet var helt omöjliga att inkorporera i propositionen utan att ytterligare fördröja hanteringen här i kammaren och sedan vid implementeringen.

Det är viktiga frågor som ledamoten är inne på som vi behöver agera på här och nu. Det är synd att det skedde så lite under de åtta år som Centerpartiet hade varierat inflytande över regeringen. Men nu befinner vi oss här, och jag tror absolut att vi kommer att bygga mer väderberoende kraft. Det finns inte heller några begränsningar på detta.

Om Västsverige landar i att man behöver denna vindkraft är det bara att sätta spaden i marken. Sedan måste man såklart få stöd från kommunen. Jag tror inte att Rickard Nordin vill avskaffa det kommunala vetot. Han får gärna berätta vilken kommun i Västsverige som ska hosta upp kanske 30 terawattimmar till 2030. Det är en siffra jag har fått från Västsvenska Handelskammaren. Det finns ingen begränsning från den här regeringen. Vi har inte infört ett förbud. Tvärtom har vi sagt ja till att bygga havsbaserad vindkraft, vilket den förra regeringen inte lyckades med. Vissa av parkerna ligger utmed västkusten.

Vad exakt är det som inte finns? Det finns inga begränsningar. Vi har inte implementerat någon begränsning för byggnation av vare sig vindkraft eller solkraft. Det får man ägna sig åt om man önskar det. Vilken kommun ska husera dessa vindkraftverk?

Fru talman! Äntligen är det dags att debattera och besluta om energipolitikens långsiktiga inriktning. Det handlar om den så kallade energipolitiska inriktningspropositionen eller, i folkmun, EPIP. Den är samordnad mellan de fyra Tidöpartierna, och Sverigedemokraterna står bakom den i sin helhet.

I detta betänkande har även vissa yrkanden från allmänna motionstiden behandlats, varför jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 14 under punkt 6 angående vattenkraft. I den bekräftar vi vår syn på vattenkraften: att den spelar en central roll för Sveriges fossilfria elförsörjning, både som produktionskälla och som reglerkraft.

Vi instämmer därför i regeringens bedömning i propositionen att den befintliga vattenkraftens regler- och produktionsförmåga behöver bevaras och utvecklas, inte minst för att de väderberoende och volatila kraftslagen ska ha en chans i ett framtida robust kraftsystem. Något som ökar denna uthållighet i den svenska vattenkraften och därmed i hela kraftsystemet är en ökad magasineringskapacitet, vilket framgår i just den reservation som jag yrkat bifall till.

Nu ska jag gå till innehållet i själva propositionen.

Fru talman! Äntligen stakar politiken ut tydliga ambitioner för energipolitiken. Nästa vecka kommer riksdagen att fastslå ett mål för planering och ett mål för leveranssäkerhet. Det är två viktiga mål, som tillsammans med många andra åtgärder som ska påbörjas eller som redan vidtagits av regeringen, ger rätt signaler för investeringar i produktion och för industrikonsumtion av el.

Planeringsmålet fastslår att planeringen av det svenska elsystemet ska ge förutsättningar för att leverera den el som behövs för en ökad elektrifiering och att möjliggöra den gröna omställningen. Där ser regeringen för närvarande ett behov av att planera för att kunna möta ett elbehov om minst 300 terawattimmar 2045. Till detta adderas att elbehovet för olika geografiska områden i Sverige ska tydliggöras och bedömas från åren 2030, 2035, 2040 och 2045.

Leveranssäkerhetsmålet fastslår däremot att det svenska elsystemet ska ha förmågan att leverera el där efterfrågan finns i rätt tid och i tillräcklig mängd i den utsträckning det är samhällsekonomiskt effektivt. Omotiverade hinder i elsystemet ska undanröjas för att skapa förutsättningar för en effektiv marknad som främjar konkurrenskraftiga priser.

Då kanske någon undrar: Hur kan man år 2024 planera för två decennier framåt? Ja, det är ingen enkel uppgift, fru talman. Det är också därför som det finns kontrollstationer i denna proposition för att man ska kunna följa vilket behov som finns framöver. Dessa kontrollstationer ser inte minst Sverigedemokraterna som positiva.

Vi vet att stora delar av det utökade elbehov som såväl myndigheter som det privata näringslivet bedömer finns är kopplade till ett fåtal stora industriprojekt med varierande osäkerheter och risker.

Till exempel bedömer LKAB att deras elbehov, kopplat till deras omställning som kräver vätgasproduktion, landar på ungefär 70 terawattimmar någon gång mellan 2045 och 2050. Det utgör i runda slängar hälften av den utbyggda elproduktion som planeringsmålet fastslår för 2045. Samtidigt är det, åtminstone enligt mig, svårt att tro att andra industriaktörer skulle efterfråga motsvarande volymer som LKAB:s ifall LKAB inte genomför sin fulla utbyggnad av denna omställning.

Detta är ett exempel på varför det är ansvarsfullt av regeringsunderlaget att ha återkommande kontrollstationer, så att vi inte står fast vid ett planeringsmål som är underdimensionerat eller överdimensionerat.

Fru talman! Nu har jag kortfattat redogjort för de centrala delarna av propositionen. Men vad innebär detta i praktiken? Vilka effekter kommer det att resultera i?

Först och främst tål det att upprepas att det är på tiden att vi från politiken kommer med tydliga målsättningar på det energipolitiska området. Nu vet berörda aktörer i form av allt från myndigheter till privata bolag vilka mål som finns. De som vill konsumera eller producera el vet vad politiken planerar för volymer och vilka krav som ställs på systemet. Det innebär att de förstår att vi från politiken nu ser att vi har ett ansvar för att vidta de åtgärder som krävs både för att möjliggöra stora volymer av denna produktion och för att systemet byggs ut så att - och har de funktioner som krävs för att - leveranssäkerhet ska kunna garanteras.

Det sistnämnda, fru talman, har saknats under en alldeles för lång tid. Tidigare regeringar har förvisso stimulerat produktion, men det har skett på bekostnad av den leveranssäkerhet som är så viktig. Det är därför vi på årsbasis är nettoexportörer av el samtidigt som vi ibland har effektbrist när vi behöver effekten som mest.

För att på riktigt motarbeta denna effektbrist är jag och Sverigedemokraterna stolta över de skrivningar vi fått in i propositionen om inte minst gaskraftens roll, bland annat i den skrivelse som fastslår att regeringen bedömer att gasturbiner i större utsträckning än i dag kommer att fylla en viktig funktion i elsystemet till dess att tillräcklig produktion av fossilfri el från kärnkraft är på plats. Detta är en grundförutsättning för att man ska kunna nå målet om leveranssäkerhet.

Följande bör också påpekas: Om ett mål om leveranssäkerhet hade funnits på plats redan för några decennier sedan hade inte ett enda kärnkraftverk lagts ned. Väderberoende elproduktion hade heller aldrig byggts ut och blivit subventionerad i sådan utsträckning som har skett, på bekostnad av baskraft. Detta har skett på den falska premissen att marknaden har styrt mot dessa investeringar.

Fru talman! Tillåt mig att fråga: Vilken marknad beslutade att vi bara fick ha tio kärnkraftsreaktorer i drift samtidigt? Vilken marknad beslutade att vi bara fick ha kärnkraftsreaktorer på tre platser i Sverige? Vilken marknad beslutade att vi under en begränsad tidsperiod inte ens fick forska på området? Vilken marknad bestämde att det var just 100 miljoner man var tvungen att betala för att ens få ansöka om att ägna sig åt kärnkraftsetablering?

Jag tror inte att det var marknaden, fru talman. Jag tror inte heller att det var marknaden som valde att sätta elcertifikat på andra kraftslag eller att det var marknaden som drev på för att subventionera anslutningskostnaderna för den havsbaserade vindkraften. Jag tror tvärtom att allt detta, som har föranlett den situation vi ser med effektbrist i dag, är en direkt konsekvens av politiska beslut fattade inte minst i denna kammare. Det är inte någonting som marknaden själv valt att reglera. Mig veterligen är det inte så att marknaden kan stifta lag, utan det gör vi faktiskt här.

Nu tar politiken däremot ansvar. Tyvärr vill inte oppositionen vara med och ta detta ansvar, trots att det har skett återkommande dialogmöten på andra sidan vattnet med företrädare för regeringen. Vi har diskuterat dessa förslag. Regeringen har till och med hörsammat de synpunkter som kommit, inte minst sådana som gällt att man vill veta tidigare vad planeringen är. Det är därför vi nu har kontrollstationer. Vi har kunnat ha ett, som vi trodde, konstruktivt samtal för att försöka mötas och ta ett gemensamt ansvar för ett leveranssäkert system.

Vad har då oppositionen lyft upp i stället? Man har velat ha mer konkretion. Man vill ha mål om planering redan till 2030, trots att Tidöpartierna inkluderat kontrollstationer. Med de volymer man önskar tillföra hade detta naturligtvis inte varit möjligt utan fossil kraft. På de möten vi haft har jag personligen tagit upp att Sverigedemokraterna kan skriva under på att ha ett mål för 2030, men då kommer det att behövas gasturbiner som under en överskådlig framtid drivs på naturgas. Detta ville man dock inte ha.

Vi har dessutom fått höra i dessa sammanhang att man önskar se en blocköverskridande politisk energiöverenskommelse, vilket Socialdemokraterna och Centerpartiet skriver i sin gemensamma följdmotion. Då kan man fråga sig, fru talman, vad de åsyftar. Är det så att dessa båda partier har fått ett nyfunnet intresse för kraftsystemet? Har de insett att det vore klokt att ta ansvar för hur det byggs ut och vilka funktioner som inkorporeras i det?

Har Socialdemokraterna, efter åtta år vid makten, insett att det nu är dags att ta gemensamt ansvar och att inkludera samtliga partier i diskussioner om frågor som kommer att ha bäring hundra år framåt i tiden? Det är ju positivt om man nu har denna ansvarskänsla efter att man lämnat Rosenbad, även om jag hade önskat att man hade haft den under åren vid regeringsmakten.

Det kan dock också vara så, fru talman, att detta inte bottnar i en känsla av ansvarstagande. Det kan vara så att detta är ett politiskt spel där man från oppositionen vill använda alla till buds stående medel för att begränsa detta regeringsunderlags möjligheter att genomföra viktiga reformer. Det kan vara så att man vill låsa fast oss i samtal och förhandlingar för att därmed begränsa våra möjligheter att driva igenom de reformer som vi vann valet på att genomföra. Det kan vara så att detta bara är ett cyniskt spel och att väljarnas och industrins bästa är långt ute i periferin.

Inte minst för Socialdemokraterna handlar det om att vinna nästa val och därefter kunna vidta de åtgärder som vi tycker borde påbörjas redan nu. Man är alltså redo, om jag får tolka detta lite cyniskt, att spela Jeopardy med väljarnas och industrins bästa för egna politiska vinster.

Vi tillåter oss dock inte att fastna där. Vi sträckte ut en hand till oppositionen, som man valde att inte ta. Därför kör vi på med EPIP. Vi kör på med allt det som redan har skett. Vi har avskaffat avfallsförbränningsskatten. Vi har målsättningar om kärnkraftens produktionskapacitet 2035-2045. Vi har ett flertal utredningar som rullar på, inte minst om styrningen av elprissättningen. Vi ger tydligare uppdrag till myndigheterna.

Arbetet är påbörjat men inte avslutat. Nu lägger vi från Tidöpartiernas sida grunden för ett framtida robust och leveranssäkert system.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för sista gången, för den här gången, för statsrådets svar.

Jag uppskattar att statsrådet är tydlig med att även hon bedömer att det finns ett mörkertal och att det inte går att stirra sig blind på Brås statistik över hatbrott och tro att man där har fångat in den svenskfientlighet som präglar delar av samhället här i Sverige.

Jag noterar även den semantik som Pontus Andersson belyste, det vill säga att man från regeringshåll har svårt att tydligt tillstå att svenskfientlighet finns. Det är något vi har debatterat även med andra ministrar. Från statsrådens sida säger man att det här är någonting problematiskt, men man säger inte att det är svenskfientlighet. Man försöker hela tiden vara lite försiktig med de ordval man gör.

Man pratar om handlingsprogram mot hatbrott mot svenskar, trots att båda våra interpellationer handlar om svenskfientlighet, vilket jag tycker är ett betydligt bredare begrepp än hatbrott. Det handlar om synen på det svenska och hur det kan drabba såväl den invandrare som vill bli en del av det svenska som mig som svensk i min vardag att det finns de som genuint hatar vårt samhälle.

Rörande vad som efterfrågas utöver det här programmet skulle jag säga att man borde ge ett tydligare uppdrag till Brå att studera detta, inte bara utifrån hatbrottsstatistiken utan också för att få bättre koll på vilka förövarna är och vilka offren är.

Som Pontus Andersson belyste finns det ett flertal exempel på att det är just personer med utländsk bakgrund som ägnar sig åt brottslighet mot personer med svensk bakgrund. Är det ett uttryck för svenskfientlighet? Ja, förmodligen i många av fallen - men det vet vi inte riktigt, för det har varit otroligt känsligt för Brå och andra att studera detta. Man har till och med blivit anmäld om man som forskare valt att inkludera etnisk bakgrund i vissa forskningsstudier.

Här behövs alltså mycket mer, men framför allt måste vi våga stärka det svenska. Ska vi motarbeta svenskfientlighet måste vi vara stolta över Sverige och det vi har att erbjuda.

Fru talman! Jag tackar för svaret från Paulina Brandberg. Jag uppskattar att statsrådet är tydlig med sina egna erfarenheter av hur unga utsätts för brott enkom av den anledningen att de har en svensk bakgrund men också att hon betonar att man kommer att se över även svenskfientlighet i arbetet mot rasism i en bredare bemärkelse framöver.

Jag skulle först vilja bemöta några andra delar av svaret. När det kommer till statistiken över hatbrott är det, åtminstone enligt mig, väl känt att man inte väcker åtal för hatbrott när de riktas mot svenskar. Jag ska inte gå in på något enskilt rättsfall, men jag har läst flera förundersökningsprotokoll där det är tydligt och uppenbart att ett av flera motiv till att gärningsmannen begick sin handling var att offret var svensk.

Det kan röra sig om rån, om ren förnedring och ofredande eller om sexualbrott där det, sett till vad gärningsmannen uttrycker vid tillfället för övergreppet eller i dialog med andra, är uppenbart att man har valt personen utifrån den svenska bakgrunden eller att man har valt att agera på ett sådant sätt eftersom personen är svensk.

Trots detta väljer åklagare i sådana fall att inte väcka åtal just i hatbrottsdelen. Det är, i alla fall för mig, ett känt faktum som jag diskuterar med såväl åklagare som personer på Justitiedepartementet att hatbrottslagstiftningen i praktiken inte nyttjas gentemot dem som agerar kriminellt på grund av svenskfientliga motiv. Där behöver en förändring ske.

Det är möjligt att denna debatt lämpar sig bättre för justitieminister Gunnar Strömmer, men jag vill ändå belysa att i den statistik från Brå som finns på detta område, just hatbrottsspecifikt, och som i nuläget kan läsas på intet sätt speglar den omfattning i vilken svenskfientlighet finns i Sverige. Detta är i alla fall min strikta uppfattning, och statsrådet får gärna kommentera det.

Med detta sagt, fru talman, är Sverige den enda plats på jorden där svenskar ska kunna känna sig fullt ut som hemma. Det är den enda plats på jorden där svenskar ska känna att det här är ett land, det här är en kultur och det här är traditioner och gemenskap som inte bara jag har fått ärva utan som per definition har skapats av mina förfäder i hundratals år, och nu har jag möjligheten att leva och verka i den samhällsgemenskap som har byggts upp under denna tid.

Om det är någonstans på jorden där man måste kunna få vara stolt över att vara svensk och där man måste kunna känna en trygghet i att på olika sätt uttrycka sig som svensk, ägna sig åt svenska saker eller ha svenska värderingar är det ju i Sverige. Men tyvärr ser det inte ut så, vare sig för svenskar med två svenskfödda föräldrar eller för personer som invandrat till Sverige och som vill bli en del av det svenska, som vill assimileras i Sverige och som vill utgöra den delen i den integrationspolitik som Sverigedemokraterna har.

De som har kommit till Sverige, som gillar Sverige och som vill bli en del av vårt samhälle drabbas också av svenskfientligheten. Hederskultur hade kunnat heta svenskfientlighet, för det är samma sak. Det handlar om personer från andra länder som blir för svenska, enligt deras kusiner, föräldrar eller partner, och som därför får lida. I vissa fall går det så långt att de mördas.

Det har varit en stor debatt kring Saga som var gravid och som mördades eftersom pojkvännen fick till sig från sin mor att hans gravida flickvän var för vit. Det är svenskfientlighet. Vi kan kalla det hederskultur eller svenskfientlighet, men om man ska mäta omfånget på svenskfientlighet bör hederskulturen inkluderas.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Sverigedemokraterna har sällan beskyllts för att vara naiva. Så inte heller i frågan om svenskfientlighet, och vi är övertygade om att Sverigedemokraterna tyvärr kommer att få rätt även här.

Jag har varit politiskt engagerad i över ett decennium och har genom mitt politiska engagemang haft förmånen att träffa ungdomar runt om i hela Sverige. Otaliga är de exempel och historier jag fått höra om hur ungdomar, killar såväl som tjejer, fått lida psykiskt eller fysiskt på grund av svenskfientlighet. Det har handlat om trakasserier, mobbning, hot, rån, misshandel, sexuella övergrepp och så vidare med den gemensamma nämnaren att det funnits ett svenskfientligt motiv.

Mot den bakgrunden har jag personligen aldrig tvivlat på att det finns en utbredd svenskfientlighet i samhället som primärt unga drabbas av. Efter att Sverigedemokraterna länge har varit ensamma med att belysa detta höjs nu fler röster. Men varför har det inte fått tillräckligt med medialt utrymme tidigare, trots de skräckexempel som varit kända under en lång tid? Förmodligen, fru talman, eftersom det svenska mediala och politiska etablissemanget varit fullt upptaget med att diskutera om det ens finns något som är svenskt.

Svenskfientligheten har uppkommit i kölvattnet av att etablissemanget hävdat att Sverige inte har någon särpräglad kultur, ingen historia värd namnet, inga traditioner att upprätthålla och inget att ens vara stolt över eller enas kring. Om detta skulle stämma finns det såklart ingenting värt namnet att inte vara fientlig mot. Men så är det ju inte. Vi har alla skäl att vara stolta över Sverige, svenskarna och vår historia.

Mer i närtid har det funnits rena politiska motiv från ledande politiker att negligera och låtsas som om svenskfientlighet inte finns - detta eftersom den har uppstått som en direkt konsekvens av deras förringande av allt svenskt, i symbios med den massinvandring de välkomnat.

Nu börjar det däremot bli dags för åtminstone regeringsunderlaget att tillstå problembilden för att vi någonsin ska kunna bekämpa utvecklingen. Med anledning av detta frågade jag i min interpellation om ministern avser att erkänna svenskfientlighet och ta fram ett åtgärdsprogram mot densamma. I sitt svar belyser statsrådet att rasism alltid är fel, oavsett vem den riktas mot, och att man ska ta fram en handlingsplan mot rasism och hatbrott med mera. Konkluderar gör statsrådet genom att meddela att det ej ska tas fram något handlingsprogram enkom rörande svenskfientlighet.

Fru talman! Jag kan också fördöma all rasism. Det är väldigt enkelt, faktiskt. Det ministern tycks ha svårare för är att tillstå att svenskfientligheten finns. Jag kan förstå om man vill hantera rasism med ett samlat grepp och att handlingsplanen då kan inkludera ett kapitel om svenskfientlighet. Om detta är tanken får statsrådet gärna belysa det. Statsrådet har i medier sagt att hon under sin tid som åklagare bevittnade att svenskfientlighet låg som motiv till ungdomsrån. Detta medgivande är en bra början från statsrådet, tycker jag. Min fråga i det här replikskiftet är helt enkelt om statsrådet kan tillstå att svenskfientlighet finns i en bredare bemärkelse än så och i sådana fall i vilken utsträckning.

Fru talman! Det jag är tveksam till är att man ska göra någonting helt nytt. Man ska ta en helt obeprövad teknik på en industriell skala som inte har skett någonstans i världen. Man ska ta risker som aldrig tidigare har tagits i denna utsträckning. Man ska göra anspråk på halva Sveriges elproduktion till ett enskilt projekt som inte bär sig kommersiellt. Det bär sig bara tack vare ETS, utsläppshandelsystemet, plus en ambition att det ska komma koldioxidtullar in i Europa.

Jag vet att ministern är en vän av marknadsekonomi. Men det är först när man har satt hela marknaden ur spel som produkten kanske blir kommersiellt gångbar, såvida ingen gör den billigare och bättre någon annanstans med någon av de andra tekniker som utvecklas. Det är endast då produkten skulle fungera - på en marknad som inte längre finns.

Det är det här jag är tveksam till. Jag är tveksam till att bolaget kommer att kunna ha den typ av avkastning till staten som man har haft historiskt om man väljer att ägna sig åt det här.

Med det sagt tycker jag att det är positivt att ministern är tydlig med att det här behöver ske stegvis. Det är en något ny retorik, för man har ju i alla sammanhang pratat om 70 terawatt. Det är det som har lagt grunden för planeringsmålet. Nu har vi som tur är kontrollstationer, så det kan revideras om man inte lyckas. Men från bolaget och politiken har det varit 70 terawatt och fullständig omställning som har varit på tal.

Nu tycker jag mig höra att man från såväl ministern som statssekreteraren och till viss del även från bolaget självt är något mer försiktig i sin retorik och säger att man hela tiden behöver göra en genomlysning av om man kan sälja denna produkt givet de här förutsättningarna. Det är väldigt efterlängtat, fru talman, och jag vill tacka ministern för det.

Med det sagt: Det här är enorma risker som inte har tagits tidigare. Jag förstår att ministern inte vill uttala sig direkt om det, men jag återkommer till frågan: Tycker ministern att det är rimligt att det bara är bolaget som kan kalla till ägarsamordning?

Fru talman! Tack på nytt för det svar som jag fick av ministern!

Jag ska försöka att bryta ned det något. Jag delar i grunden synen ministern har på vilket viktigt bolag LKAB är, har varit och kommer att förbli. Det är inte minst givet de utmaningar som ministern nämnde.

Vi behöver i allt större utsträckning bli självförsörjande av inte minst sällsynta jordartsmetaller men även andra typer av mineraler och metaller. Det är oerhört viktigt inte minst ur ett totalförsvarsperspektiv. Där är vi eniga.

Jag har däremot en något mer skeptisk ingång till de nya projekt som man ägnar sig åt och de 70 terawattimmar som LKAB självt avser att förbruka, alltså ungefär halva Sveriges elkonsumtion i nuläget, för ett enskilt projekt. Man avser att gå till el för att gå vidare i nästa steg i förädlingskedjan med den malm som man brutit, om man förenklar det något. Det är där jag har viss kritik.

Jag delar däremot de utmaningar man har med att bryta sällsynta jordartsmetaller och att inte minst få ut fosfor och malm. Men där är frågan hur det kommer att gå om man också investerar miljardbelopp i de betydligt mer riskfyllda projekten.

Risken finns att man lägger för stort fokus på sidoprojekt och att den ordinarie verksamheten, den ministern belyser som så viktig, därmed hamnar något på efterkälken. Det gäller inte minst om det skulle visa sig att vi inte får fram de 70 terawattimmarna, att infrastrukturen inte löser det, att kompetensförsörjningen inte löser sig eller att någonting annat fallerar.

Därmed står både bolaget och i förlängningen staten med enorma miljardförluster, vilket kraftigt skulle kunna påverka den ordinarie verksamhet som jag och ministern båda tycker är central för såväl bolaget som Sverige och Europa. Jag upplever att ministern och jag har samma ingång men kanske lite olika nyanser.

Rörande om det är en fråga för ministern vilka risker bolaget tar delar jag inte uppfattningen att det inte är en fråga för ministern och att detta bara skulle vara upp till styrelsen. I sitt första svar säger ministern att "i statens ägarpolicy framgår också bland annat det så kallade samordningsansvaret som innebär att styrelsen genom styrelseordföranden ska samordna sin syn med företrädare för ägaren när bolaget står inför särskilt viktiga avgöranden". Det skedde inte, vilket både jag och ministern har påtalat i detta fall. Det är också en av anledningarna till att Riksrevisionen nu ska granska detta. Det är en brist i gängse ägarstyrning att det måste komma från bolagets styrelse.

Fru talman! När det rör sig om sådana här enormt samhällsomvälvande omställningar och risktaganden från statliga bolag tycker jag att även staten, ministern själv, skulle kunna kalla till en ägarsamordning med det berörda bolaget. Det är märkligt att det endast kan ske från styrelsen, som av naturliga skäl kanske främst ser till bolagets intressen medan ministern och politiken behöver se till samhällets intressen.

Jag vill ställa en rak fråga. Är ministern öppen för att utvidga möjligheten även för staten, till exempel genom ansvarig minister, att kalla till ägarsamordning med de statliga bolagen när det är påkallat av samma skäl som styrelsen ska kalla till det men där det har brustit?

Man får vara ärlig, fru talman, och säga att det har varit en politiserad styrning av bolaget och riskerar att förbli så. Då kanske man inte bara har tittat på den ingenjörsmässiga delen, utan man har varit färgad av ideologiska övertygelser, vilket sannolikt har föranlett att man inte har kallat till ägarsamordning trots att det borde ha skett.

Är ministern öppen för att utvidga statens möjlighet att kalla till ägarsamordning med statliga bolag?

Fru talman! Tack för svaret från ministern!

Några av de största och mest riskfyllda industriprojekten i svensk historia sker i dag i statlig regi. Det tydligaste exemplet är det gröna stålet som de helt eller delvis statliga bolagen LKAB, Vattenfall och SSAB ägnar sig åt. Det är med andra ord inte privata aktörer som väljer att ta denna risk.

Dessutom har högriskprojekten fått ytterligare statliga stöd genom omfattande bidrag. Utöver de tidiga stöden fick Hybritinitiativet nyligen stöd från Industriklivet genom Energimyndigheten om hela 3,1 miljarder kronor, vilket sannolikt är ett av de enskilt största industristöden som betalats ut i svensk historia.

När det krävs att offentliga aktörer kliver in drivna av ideologiska övertygelser och med bidrag eller krediter från det offentliga, som om det inte räckte med att bolagen redan var offentliga, bör man dra öronen åt sig enligt min mening.

Det vore inte första gången som så kallade gröna bubblor spricker med mångmiljarder i förlust som följd. I detta fall skulle det vara mångmiljardförluster för Sverige AB och för alla svenskar.

Att det nämnda projektet dessutom påbörjades utan formell ägarsamordning med regeringen, trots de stora samhällskonsekvenser som är förknippade med projektet, är ytterligare ett varningstecken.

Nu har vi som tur är en ny regering på plats som jag vet vågat föra frågor på tal med de berörda bolagen och som har en annan syn på ägarstyrningen av desamma. Men i den externa retoriken tycker jag mig fortfarande höra samma förtjusning över dessa riskprojekt som den förra regeringen led av.

Mot denna bakgrund valde jag att ställa först en skriftlig fråga till ministern i februari. Jag fick ett svar som belyser hennes förtroende för bolagens ledningar och styrelser samt att det sker kontinuerliga avstämningar och uppföljningar med dem.

Detta är naturligtvis bra. Men sedan dess har det publicerats flera rapporter och även lyfts fram kritik från andra håll. Så sent som denna vecka släpptes antologin De norrländska stålsatsningarna - frälsare eller gökunge? med Magnus Henrekson som redaktör. Där har man lyckats samla flertalet uppsättningar med rapporter från meriterade forskare.

Fru talman! Givet denna utbredda kritik, inte minst rörande bristande genomlysningar av projekten från såväl medier som politik, lämnade jag även in denna interpellation i vilken jag frågade ministern ifall regeringen kommer att vidta några åtgärder kopplat till det risktagande som sker i statliga bolag samt om man anser att de statliga bolagen på ett rimligt sätt nyttjar de maktmedel de ändå sitter på.

Elisabeth Svantesson belyste i sitt svar att det sker återkommande ägardialoger och att bolagen följer den gängse lagstiftningen och att regeringen har höga krav och förväntningar på bolagen. Det tycker jag är positivt.

Det jag däremot kanske saknar något i ministerns svar är just resonemanget om de risker som är förknippade med projekten. I går kommunicerade Riksrevisionen att man kommer att granska LKAB:s omställning. I ljuset av det skulle jag vilja fråga ministern om hon är säker på att bolaget har agerat korrekt samt genomfört lämpliga avvägningar kopplat till den risk som det nu tar.

Fru talman! Tack till ministern för svaret och för det arbete som har påbörjats från departementets sida med att med kritisk blick våga ta del av de effektutvärderingar och annat av många stödprogram som har gjorts, inte minst av Riksrevisionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser! Där tror jag att det finns mycket att hämta, sett till exempelvis rena policyförslag som nedskärningar på delar av de existerande företagsfrämjande åtgärderna.

Jag inser att jag pratade ganska vitt och brett i mitt förra anförande. Nu ska jag försöka vara i någon bemärkelse mer konkret.

Det jag ser som en risk, mot bakgrund av min ideologiska inriktning att staten inte ska ägna sig åt att leka riskkapitalist, är det faktum att staten i allt högre utsträckning deltar i riskfyllda projekt, antingen genom helt eller delvis statliga bolag eller i relation till så kallade privata bolag som bygger sina balansräkningar på stöd och krediter från Sverige, EU, institutionella investerare, pensionsfonder med mera. Det står dem naturligtvis helt fritt att investera i olika typer av projekt, men jag ser en tendens att den svenska staten i allt högre utsträckning tar stora risker i dessa projekt utan att ha särskilt stora förutsättningar att ta del av en potentiell uppsida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det lyfts fram av forskare som till exempel Christian Sandström att man från politikens sida tar en del av risken i riskfyllda projekt där den potentiella avkastningen tillfaller de så kallade privata ägarna. De har hittat en fantastisk hävstång för det instoppade egna kapitalet genom att staten blåser upp detsamma och tar risker utan någon chans att ta del av potentiell utdelning i framtiden. Det är en oro jag har, och jag skulle vilja höra ministerns syn på statens utökade risktagande i enskilda industriprojekt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag instämmer nog i bilden som målas upp sett till hur bristfälligt intresset har varit hos tidigare regeringar att genomföra en ordentlig granskning alternativt agera på alla de granskningar som ändå har kommit under åren.

Jag minns när jag debatterade exakt den här frågan med såväl Ibrahim Baylan som Anders Ygeman. På den tiden blev svaret snarare att om man inte tror på detta är man emot företagen i fråga, i stället för att faktiskt vara ärlig och svara som ministern gjorde inledningsvis och betona att det viktiga är att svenska skattemedel placeras där de gör mest nytta. Det kan i något scenario vara i olika typer av stöd - kanske krediter där vi kan dela en risk med till exempel ett exporterande, stort företag på en osäker marknad. Det är någonting som kompletterar marknadens mekanismer för långivning och så vidare. Det tycker jag är ett rimligt företagsstöd, som genomförs av Exportkreditnämnden eller när vi utfäster garantier för kärnkraftsinvesteringar i Sverige eller dylikt. Det är en sak.

I andra änden finns de direkta allmosorna som betalas ut som något slags kontantstöd. Det är mer marknadssnedvridande, för det måste hanteras av politiken, en myndighet eller ytterst en tjänsteman - som ju dessutom är öppen för påverkan. Vinnova har granskats noga i fråga om detta i närtid av intresserade entreprenörer. Det är såklart någonting helt annat. Politiken måste då frångå ambitionen om teknikneutralitet och i stället ta ställning till vilket företag eller projekt som ska ta del av stöden. Historiskt har det, i alla fall enligt mig, funnits en ideologisk prägel på delar av dessa. Man kanske har fått stöd för genuscertifierat skogsbruk eller någonting, och det är nog inte riktigt vad den här regeringen tycker är det lämpligaste sättet att spendera statens och i slutändan svenskarnas pengar på.

Den samlade bilden saknas, som sagt. Jag minns att jag förra mandatperioden ställde frågan till riksdagens utredningstjänst om de kunde uppskatta - oavsett om det handlar om en kredit, ett innovationsstöd eller en delfinansierad EU-stödpeng - hur mycket som går från det offentliga till det privata. Jag fick svaret att man inte kunde göra en sådan uppskattning. Jag misstänker att om ministern gick till sitt departement och bad om en siffra skulle svaret bli detsamma på grund av att det här går genom flera departement och myndigheter och att det handlar om allt från rena allmosor till delfinansieringar, lånetillskott och rådgivning. Vi vet alltså inte hur mycket det är. Jag efterfrågar den överblicken.

Några förslag nämns i utredningen Samlad uppföljning och utvärdering av det företagsfrämjande systemet som ministern refererade till. Där vill man genomföra en kartläggning av de företagsfrämjande åtgärderna genom att koppla myndigheternas databaser till en myndighetsgemensam API-standard, vilket skulle kunna vara ett första led i detta. Det vore intressant att höra ministerns syn på det.

Jag tror att vi delar bilden av problematiken. Det jag ser, och det som jag och Sverigedemokraterna vänder oss mot, är att det här tycks vara alltmer attraktivt i många partiers ögon.

Jag hör från ministern att man åker runt i EU och träffar andra stater som ägnar sig mer åt ett aktivt företagsfrämjande än vad den svenska regeringen gör. Så tycker jag att det ska förbli, för om vi skulle säga att vi lättar på EU:s statsstödsregler ytterligare och förlänger de redan existerande lättnaderna skulle det kunna innebära att våra skattemedel går till att finansiera statsstödsprojekt i södra Europa. Det är så det brukar se ut när EU får mer kompetens. Vi tror att det kan gagna vår konkurrenskraft, men i slutändan finansierar vi andra länders statsstöd på bekostnad av såväl vår egen statsbudget som konkurrenskraften i våra företag, som inte får ta del av stöden på samma sätt som man gör i andra länder. Jag vill inte se en sådan utveckling.

Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Sverigedemokraterna tror i grunden på marknadens krafter och anser att politiken huvudsakligen ska bidra till att skapa goda förutsättningar för det privata näringslivet att verka utifrån. Politiken tar ett större ansvar för regelverken, kompetensförsörjningen, infrastrukturen och nu även elförsörjningen, mycket tack vare ministern själv, medan näringslivet ägnar sig åt den faktiska affärsverksamheten.

Tyvärr ser det inte ut så fullt ut i praktiken. Vi ser i stället runt om i vår omvärld hur politiken alltmer beblandar sig med näringslivet och hur statsstöd och handelshinder är på frammarsch. Sverige, som är en förhållandevis liten ekonomi med 10 miljoner invånare, är dock beroende av sin konkurrenskraft och blir aldrig vinnare i längden vid subventionsrace.

Trots detta har det vuxit fram allt fler och större exempel på hur även det offentliga i Sverige på olika sätt går in och stöder det privata. Genom krediter, innovationsstöd, företagsrådgivning, EU-bidrag, Klimatklivet, Industriklivet och så vidare stöder Energimyndigheten, Vinnova, Naturvårdsverket, Tillväxtverket, Almi med flera det så kallade privata näringslivet. I vissa fall rör det sig om miljardsummor, som när Energimyndigheten i relativ närtid beviljade ett stöd på över 3 miljarder till Hybrit genom Industriklivet och Ipceiregelverket från EU:s håll.

Det går naturligtvis att diskutera exakt hur staten ska underlätta för det svenska näringslivet. Inget parti föreslår att det inte ska finnas någon form av offentligt stöd. Däremot är det viktigt att man inte snedvrider konkurrensen och sätter marknaden ur spel eller att det resulterar i ett oproportionerligt stort risktagande för statens del i sammanhanget.

För att kunna ha en nyanserad diskussion på området krävs det dock att vi faktiskt har en vettig överblick över alla typer av näringslivsstöd och deras effekt. Det bedömer jag, fru talman, att vi inte har i dag. Trots att effekten av flera olika stödsystem gång efter annan har dömts ut av såväl Riksrevisionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser som enskilda forskare och näringslivsorganisationer finns det inte en samlad bild.

Mot denna bakgrund ställde jag denna interpellation till Ebba Busch och frågade just om man från regeringens sida avser att verka för en fullständig översyn av de olika offentliga näringslivsstöden till det privata näringslivet. Jag är väldigt tacksam för det svar jag fått av ministern, där hon tydligt belyser att regeringen instämmer i den problembild jag målar upp i interpellationstexten. Det är också i grunden positivt, vill jag tillstå, att vi nu ser ett budgettillskott till näringslivsutveckling för att bland annat kunna ha en bättre systematik i utvärderingen av det offentliga och dess företagsfrämjande insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den rapport från Tillväxtanalys som ministern nämner i sitt svar tycker jag också är viktig. Den belyser många av de brister som inte minst mitt parti har betonat under åren. Det ska också bli intressant att se hur man från regeringens sida arbetar vidare med många av de rekommendationer som ryms inom ramen för denna. Jag tänker återkomma till det sedan, fru talman.

Min grundläggande fråga var ifall det finns någon ambition från ministern eller regeringen att titta på hur vi får en total överblick. Hur vet vi hur många miljarder som slussas till det privata, och hur får vi en samlad uppskattning av deras effekt? Den frågan kvarstår någonstans.

Herr talman! Jag tackar återigen för svaret från minister Jakob Forssmed.

Jag uppskattar verkligen att ministern upprepar att man är intresserad, att man vill få fram ett förslag och att man vill göra det skyndsamt och få det rätt från början. Jag betonar att det är bra.

Jag vill också problematisera detta. Om uppgifterna ur Aftonbladets artikel i dag stämmer, vilket Jakob Forssmed ännu inte har dementerat i sina anföranden, innebär det att det är den produkt man i nuläget arbetar utifrån. Sedan förstår jag att man kan justera sig innan förslaget kommer till riksdagen, och det hoppas jag. Men om det nu befintliga förslaget som de moderata riksdagsledamöterna hänvisar till är korrekt, innebär det i praktiken att gårdsförsäljning inte kommer att äga rum. Man exkluderar alla destillerade drycker, allt över 15 procent, vilket är det traditionellt svenska, det som särskiljer svensk dryckeskultur från internationell dryckeskultur. Där finns en möjlighet att driva intressenter till besöksnäringen, nämligen de bolag som har kapital att investera i gårdsförsäljning. Det kan inte den enskilde hantverkaren av småskaligt öl göra på samma sätt.

Knappt några producenter har i dag en befintlig produktion av spannmål och råvara eller kapacitet, förmåga och intresse av att etablera sig på den marknaden. I dag köper man dessa produkter som insatsvaror, precis som vilken verksamhet som helst. Men om man säger att de enda som får idka gårdsförsäljning är de som har egen produktion blir det i praktiken sannolikt ingen gårdsförsäljning. Då spelar det ingen roll hur angelägen ministern är om att få förslaget på plats, om det förslag man försöker få på plats innebär att försäljningen inte äger rum i praktiken. Då har man på ett finurligt sätt snarare skjutit gårdsförsäljningen i sank men kan ändå argumentera för att man har gjort den möjlig, även om den i praktiken inte har gjorts möjlig för de berörda aktörerna. Jag vill få detta dementerat så att vi vet.

Herr talman! Tack till statsrådet för svaren! Först skulle jag vilja beröra delar av det som Jakob Forssmed säger och sedan upprepa min fråga.

Som vi alla vet tillsattes utredningen med en form av portalparagraf som sa att det man kommer fram till inte ska utmana detaljhandelsmonopolet. Det vet vi. Sedan kommer EU, precis som Jakob Forssmed säger, i slutändan att ha åsikter beroende på hur vi väljer att implementera gårdsförsäljningen. Exakt var de gränserna kommer att dras vet vi kanske inte förrän regeringen har ställt den faktiska frågan till kommissionen och fått ett svar. Det kan ju bli så att man ställer en fråga, får ett svar av kommissionen och därefter inser att man behöver omarbeta den produkt som departementet arbetar med. I så fall får man göra det.

Jag vill betona, herr talman, att min ambition är att regeringen i så stor utsträckning som möjligt lyssnar på näringslivet, producenter och konsumenter och springer deras ärenden och möjliggör detta snarare än att lyssna för mycket på Systembolaget - som onekligen har en häst i racet - eller på nykterhetsrörelsen. Man bör snarare titta på vad svenskarna vill och vad producenterna kan erbjuda. Om det därefter visar sig att man har en för liberal tolkning av vad EU accepterar och EU därför säger nej får man helt enkelt göra om och göra rätt och anpassa sig innan man tar det till riksdagen. Den möjligheten finns, men vi vet inte var EU sätter gränserna förrän vi har frågat dem. Det kan också komma att behöva prövas rättsligt.

Med det sagt vill varken jag eller ministern utmana Systembolagets monopol och inte heller det lokala sortimentet. Det är därför olyckligt, som det påstås, att Systembolaget ägnar sig åt en lobbyism, som enligt mig är onödig och olämplig i detta sammanhang. Man ska underförstått ha sagt till olika producenter att om detta blir verklighet försvinner det lokala sortimentet, trots att det absolut inte behöver vara så i praktiken. Jag kan tycka att Systembolaget inte borde ägna sig åt den typen av politisk påverkan som riksdagen tidigare har haft åsikter om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nog om detta. De delar av ministerns svar som jag ville bemöta har jag nu bemött, herr talman. Jag skulle vilja backa tillbaka lite: Detta är alltså en produkt som sannolikt inte kommer att samordnas mellan våra fyra partier, utan det kommer att ske mellan regeringspartierna. Sverigedemokraterna kommer som det ser ut i nuläget att behöva använda kammaren och opinionsbildning för att göra vår röst hörd. Sedan blir det väl en budgetfråga i något sammanhang, men utöver det kommer det inte att samordnas formellt som en del andra sakpolitiska områden gör.

Därför har jag inte tagit del av det underlag som de moderata riksdagsledamöterna Mats Green och Oliver Rosengren i dag kommenterade i Aftonbladet. I den artikeln är de djupt bestörta över valet av utformning från departementets sida.

För egen del, herr talman, vet jag inte om detta är sant. Jag vet inte om uppgifterna i artikeln stämmer eller inte. Uppgifterna gör gällande att man inte vill låta inkludera destillerade drycker, det kanske mest särpräglat svenska vi har ur dryckessynpunkt, samt att man endast ska möjliggöra gårdsförsäljning för de producenter som har egen produktion av spannmål och råvaror.

I utredningen står det uttryckligen att få om ens någon dryckesproducent i Sverige i dag förmår bedriva en dryckestillverkning som inkluderar egen spannmålsproduktion. Om uppgifterna i Aftonbladets artikel stämmer innebär det att förslaget som Jakob Forssmed och departementet har presenterat för de moderata riksdagsledamöterna i praktiken inte kommer att innebära mycket gårdsförsäljning alls. Detta vore ett misslyckande, och jag vill veta om det stämmer. Ministern borde vilja dementera uppgifterna om de är inkorrekta.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Gårdsförsäljning kan bli verklighet redan 2025, har Jakob Forssmed gett uttryck för på Expressens debattsida. Det är en tidslinje som ministern håller fast vid i den här interpellationsdebatten. Det är bra, för gårdsförsäljning är en efterlängtad reform som enligt mig borde ha varit på plats för länge sedan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Utredningen En möjlighet till småskalig gårdsförsäljning av alkoholdrycker från 2021, som departementet arbetar utifrån, har legat på ministerns bord sedan dag ett.

Herr talman! Misstolka mig inte - det är positivt att ministern ger utfästelser om att det blir verklighet nästa år. Men jag tycker ändå att det är märkligt att den redan utredda gårdsförsäljningen dröjer i förhållande till andra departement som spottar ur sig lagrådsremisser och proportioner.

Jag väljer dock att tolka det positivt. Eftersom förslaget har en mängd begränsningar skulle fördröjningen, som jag ser det, kunna ha sin bakgrund i att Jakob Forssmed och departementet arbetar aktivt för att undanröja de begränsningar som finns i utredningens förslag och därmed tar sig tid att säkerställa en bättre slutprodukt.

I utredningen finns det nämligen begränsningar sett till exempelvis produktionsvolym, vilket vore direkt tillväxthämmande eftersom berörda aktörer vid framgång och ökad försäljning riskerar att bli av med sin rätt till just gårdsförsäljning. Det finns begränsningar sett till att köpet måste ske i anslutning till ett studiebesök eller en föreläsning av något slag kring den berörda produkten, detta även om man bor i närheten av vingården och redan har köpt det berörda vinet tre gånger tidigare.

Det finns även en tidsbegränsning av hur länge gårdsförsäljning som koncept ska vara tillåtet. Utredningen föreslår att regleringen i ett första steg ska gälla i sex år från ikraftträdandet. Detta innebär att ett företag som investerar i sin produktionsanläggning för att kunna ta emot besökare och ägna sig åt gårdsförsäljning sannolikt inte hinner skriva av investeringskostnaderna innan tidsfristen om sex år löpt ut. Från mitt håll och näringspolitikens sida tycker vi ju att politiken ska skapa långsiktiga villkor för näringslivet, vilket man definitivt inte gör med en potentiell solnedgångsklausul för gårdsförsäljning.

Gårdsförsäljningsutredningen innehåller även ett alternativt förslag som exkluderar destillerade drycker, alltså olika typer av sprit. Det vore onekligen tragiskt givet Sveriges unika dryckeskultur och historia när det kommer till just destillerade drycker. Det är ju något som vi är betydligt mer kända för än vin och öl.

Herr talman! Mot denna bakgrund har jag ställt skriftliga frågor och interpellationer om gårdsförsäljning för att säkerställa att man från departementets och Forssmeds sida värnar om näringslivets och besöksnäringens intressen i arbetet med den proposition som ska komma, och implementeras, under nästa år.

I dag publicerade Aftonbladet en debattartikel i vilken moderata riksdagsledamöter påstår sig ha tagit del av det förslag som Jakob Forssmed och departementet har arbetat fram och yttrar kraftig kritik mot detta. I artikeln påstås det att förslaget från departementet och Jakob Forssmed begränsar sig till alkoholhaltiga drycker under 15 procent samt att gårdarna måste ha en egen produktion av spannmål eller råvaror, vilket vi vet att väldigt få av de berörda har.

Jag vill helt enkelt veta om dessa uppgifter är korrekta eller inte, herr talman.

Fru talman! Jag ska ta det från början. Att regeringsunderlaget har bett Tillväxtverket att bland annat se över om det finns några strukturella hinder är väl klokt, för då kanske vi i en kommande debatt om något år kan veta om de påståenden som kommer från Daniel Vencu Velasquez Castro har någon grund eller inte. Att också jobba med upplysning och informationsinsatser på området kan man absolut göra, men det sker ju just nu.

Då är min frågeställning: Vad är det utöver detta som Socialdemokraterna efterfrågar? Deras reservation handlar ju mer eller mindre om statligt riskkapital som uteslutande ska gå till kvinnors företagande. Det är ju någonting annat. Det är en sak att säga att det är bra om de som vill driva företag får driva företag och att det finns information om hur man driver företag till dem som i dag inte driver företag i samma utsträckning som andra grupper. Det är en annan sak att staten ska kliva in och säga att här finns det en kaka pengar som uteslutande denna grupp kan ta del av. Det är ju per definition diskriminering, det som vi skulle försöka ta oss undan ifrån.

För att svara på Daniel Vencu Velasquez Castros frågor ifrågasätter jag premissen för reservationen och delvis det initiativ som regeringen har gett till Tillväxtverket. Det är ju allmänt känt att det var från de tre regeringspartierna. Jag tror inte att det i grunden är ett problem att män och kvinnor gör olika yrkesval. Tvärtom tycker jag att man ska ha den möjligheten. Med detta sagt kan man naturligtvis från politiskt håll titta på och säkerställa att det inte finns faktisk diskriminering, för det vore fel. Därför är det bra att vi har gett de här uppdragen till Tillväxtverket.

Sedan vill Daniel Vencu Velasquez Castro och Socialdemokraterna gå betydligt längre, och det utifrån någon konstig uppfattning att näringslivet, det privata kapitalet, aktivt skulle missgynna kvinnor.

Om det finns förutsättningar för en god investering torde det väga betydligt tyngre för en investerare än könet på företagaren.

Fru talman! Ledamoten Daniel Vencu Velasquez Castro belyste reservation 13, i vilken man bland annat skriver att relevanta myndigheters regleringsbrev bör inkludera ett främjande av kvinnors företagande och utlysningar och finansieringserbjudanden i statlig initierade eller finansierade initiativ, med mera.

När man lyssnar på Daniel Vencu Velasquez Castro låter det som att kvinnor i dag har en nackdel och är åsidosatta och som att det finns riskkapital som män kan söka och riskkapital som kvinnor kan söka. Jag skulle vilja ha svar på vilka formella begränsningar det finns för kvinnor att i dag driva företag och appellera på riskkapital.

När man hör ledamotens anförande låter det som att det finns strukturella problem som bakbinder kvinnliga entreprenörer. Mig veterligen har såväl män som kvinnor precis samma rättigheter och möjligheter att driva företag. Sedan kan man välja att göra det i olika utsträckning. Men det finns ingen diskriminering som är strukturerad och formell.

Fru talman! Om det finns får man verkligen fråga sig varför inte Socialdemokraterna gjorde någonting åt det under sina åtta år vid makten utan att det krävdes att man skulle hamna i opposition för att man skulle föreslå åtgärder på det område där man bedömer att det finns problem.

Samtidigt har regeringen gett ett uppdrag till Tillväxtverket att främja kvinnligt företagande. Man ska bland annat genomföra insatser som stimulerar unga kvinnors entreprenörskap och företagande så att fler ska vilja starta och driva företag.

Det ska ske insikts- och kunskapshöjande insatser för att underlätta förutsättningarna att delta i exempelvis offentliga upphandlingar, man ska utveckla metoder för att ta fram statistik kring kvinnligt företagande, och så vidare.

Jag vill dels veta vilka hinder som finns enligt ledamoten, dels varför det som regeringen har bett Tillväxtverket att göra inte duger.

Fru talman! Jag tackar för flera frågor från ledamoten Daniel Vencu Velasquez Castro.

Ledamoten har rätt i att det inte är han personligen som sagt att vi ska satsa på det gröna stålet. Men det får väl anses att hans partikollega Göran Persson som styrelseordförande för LKAB har haft någonting med det hela att göra. Det är kanske relevant i sammanhanget.

Det vi någonstans ska prata om här är att anledningen till att Sverigedemokraterna ställer kritiska frågor om dessa enorma industrietableringar är att vi alla delar på risken.

Det är inte bara privat kapital som klivit in i detta, tvärtom. Det är två helt statligt ägda bolag, tillsammans med ytterligare ett bolag där staten är huvudägare, som tar del av senast över 3 miljarder i stöd från det offentliga i ren allmosa, vilket för övrigt bara utgör en bråkdel av den årliga vinsten för något av bolagen. De kunde alltså ha valt att i stället nyttja det för att till exempel återinvestera i detta.

Detta sker samtidigt som det finns åtminstone i högre utsträckning privata alternativ. H2GS har lyft 75 miljarder kronor, tror jag att det är, från mer eller mindre alla institutionella investerare som kan tänkas vara intresserade av detta. De däremot begränsas av att det offentliga är en aktör på marknaden, där det offentliga inte vill sälja malm. Man säljer hellre - och tjänar mindre - till något annat land där man inte får den effekttilldelning som man trott och så vidare. Det faktum att det offentliga är en aktör på den här marknaden begränsar alltså förutsättningarna för de privata aktörerna att lyckas med ungefär samma sak.

Hade det bara varit privat kapital som sagt "Nu vill vi bygga grönt stål i Sverige" hade jag sagt: "Fantastiskt! Tror ni att ni kan göra det på marknadsmässiga grunder, kör på och lycka till!" Men nu är det ju inte så. Nu är det offentliga inne och trixar för mycket, och då tycker jag att jag har ett ansvar som politiker att våga ställa frågor om dessa projekt. Det är ju det som inte har skett. Vi har inte haft en formell samordning med ägaren i det här fallet, och det tycker jag att vi har rätt att kritisera och efterfråga.