Tobias Andersson

Fru talman! Ministern gör rätt i att bredda debatten och inkludera även de kommersiella nyhetskanalerna och redaktionerna. Jag vill hävda att de i mångt och mycket har hanterat den här typen av frågor på precis samma sätt som public service. Sedan finns det andra exempel – fria och oberoende kanaler som Riks och så vidare gör ett bättre jobb och granskar även det som en del tycker är obekvämt.

Min poäng kvarstår. Jag får kommentera publicistiska beslut – jag är inte minister. Jag har dock inte gjort det. Men jag tror att man har hanterat de två exempel jag gett olika beroende på vilken hudfärg offer respektive förövare har.

När George Floyd dog narkotikapåverkad under ett polisförhör rapporterade man på ett sätt. När Henry Nowak höggs ihjäl av en person med invandrarbakgrund och själv blev fängslad av polis och dog under den processen rapporterade man på ett annat – knappt alls. När minst 250 000 vita flickor under decennier har använts som sexslavar av muslimska män rapporterar man inte. Min poäng i mitt förra anförande var att om det hade varit 250 000 kvinnor eller flickor i Storbritannien med bakgrund i Afrika som utsatts för motsvarande övergrepp av brittiska rasister hade public service sannolikt inte publicerat någonting annat än just detta sedan det avslöjades.

Det är ett problem för public services legitimitet att det är så uppenbart att man har ett narrativ att följa. Man fattar publicistiska beslut beroende på hudfärg hos offer respektive förövare. Det provocerar mig något oerhört, fru talman.

Med det sagt vill jag naturligtvis önska kulturministern en glad midsommar. Vi ses kanske i Almedalen och i valrörelsen.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Jag vill på nytt tacka för svaret från kulturministern.

Jag skulle vilja börja med att konstatera att det är svårt för granskningsnämnden att granska något som inte blivit publicerat. Det är lite det som är min poäng. Vi ska inte kommentera de enskilda publicistiska beslut som fattats, men att välja att inte publicera något är också i någon bemärkelse ett publicistiskt beslut. Det är väl däri min poäng ligger.

Jag skulle också vilja gå så långt som till att påstå att public services nyhetsrapportering i min värld många gånger är så pass politiskt vinklad att den som hämtar all sin information därifrån riskerar att få en direkt felaktig bild av verkligheten. Det exempel jag gav i mitt förra anförande tyder dessutom på att man gör olika redaktionella val utifrån hudfärgen på förövare respektive offer.

Det finns ytterligare ett exempel från denna vecka på detta tema. För två dagar sedan släpptes en rapport i det brittiska parlamentet. Lite förenklat kan den översättas till rapporten om våldtäktsgängen. Den återger delar av den kanske största skandalen i modern tid i ett västerländskt land, nämligen de omfattande och systematiska övergrepp och våldtäkter som ägt rum runt om i Storbritannien i decennier. Offren har varit brittiska flickor, medan förövarna nästan uteslutande varit män med invandrarbakgrund från muslimska länder.

Detta resulterade, vilket framgår både i denna rapport och i tidigare rapportering, i att rädslan i samhället för att bli kallad rasist vägde tyngre än viljan att rädda och skydda offren. Hela städer visste att detta pågick. Föräldrarna försökte rädda sina döttrar, men polisen vidtog inga åtgärder för att de inte ville bli kallade för rasister. Socialsekreterare med ansvar för barnens trygghet visste om det men gjorde ingenting för att de inte ville bli kallade för rasister. Journalister visste om det men avstod från att skriva om det och avslöja det eftersom de inte ville bli kallade för rasister.

Till slut blev detta dock så omfattande, så politiskt relevant och så allmänt känt att det avslöjades. Och nu har man i flera år kunnat följa de rapporter som kommit efter detta – det kom som sagt en till nu i veckan.

Nu kanske ministern undrar vart jag vill komma med den här utläggningen. Jag skuldbelägger inte public service för att de inte var först med att rapportera om detta. Men det faktum att de inte har rapporterat om det sedan dess, under de år när man har rapporterat om det eller nu i veckan när den här rapporten kom, tycker jag är anmärkningsvärt.

Sociala medier fylls med uppgifter om de fruktansvärda händelser som beskrivs i rapporten. Det framkommer bland annat – jag översätter och citerar – att de demografiska och kulturella motiven var tydliga. Gärningsmän från Pakistan och med annan muslimsk bakgrund hade en heder- och skambaserad klankod enligt vilken icke-muslimska tjejer, huvudsakligen vita arbetarklasstjejer, behandlades som egendom tillgänglig för sexuellt utnyttjande.

Minst 250 000 unga, vita brittiska kvinnor har under de här decennierna drabbats av övergrepp begångna snudd på uteslutande av muslimska män. Man har tvingats att konvertera till islam. Man har våldtagits och gruppvåldtagits. Man har torterats på de allra hemskaste sätt. Man har blivit brännmärkt med bokstaven M som i Mohammed och mycket mer.

Detta kan man läsa om i en rapport i det brittiska parlamentet den här veckan. Public service har inte rapporterat ett ord om det. Då är följdfrågan: Om det hade varit 250 000 invandrartjejer i Storbritannien som under decennier blivit våldtagna och utnyttjade av brittiska rasister, hade public service valt att inte skriva om det då?

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Jag tackar för ministerns anförande.

När den narkotikapåverkade och yrkeskriminella George Floyd dog under ett polisingripande i USA blev det omgående en världsnyhet. När den 18-årige universitetsstudenten Henry Nowak dog under ett polisingripande i Storbritannien uteblev den svenska nyhetsbevakningen helt. Först när en fällande dom mot mördaren kommit, videoklippen från kroppskamerorna spridits och Storbritanniens premiärminister uttalat sig vågade svenska medier börja rapportera lite försiktigt om det som inträffat.

George Floyd och Henry Nowak yttrade samma ord strax före sin död. Eftersom vi ska prata svenska i kammaren får jag översätta. De sa: ”Jag kan inte andas.” Trots den likheten finns det dock en del som skiljer de båda fallen åt – inte minst anledningen till att reaktionerna och nyhetsbevakningen har varit så väsensskilda.

Jag skulle tro att det enkla svaret är att George Floyd var mörkhyad och polisen vit medan Henry Nowak var vit och hans mördare av invandrarbakgrund. Henry Nowak passade inte heller in i det narrativ som kanske såväl enskilda journalister som redaktioner vill mata befolkningen med. Samtidigt passade George Floyd perfekt in i det narrativet, om man bara utelämnade det faktum att han var narkotikapåverkad och flerfaldigt dömd.

Många journalister identifierar sig säkert som antirasister och tror kanske inte på omvänd rasism, svenskfientlighet och så vidare, varför de inte ens reflekterar över den bias och rasism som går att skönja i deras rapportering – eller uteblivna rapportering.

Det handlar om den typ av rasism mot vita som Henry Nowak blev varse när polisen grep honom för att han av sin mördare beskylldes för att vara rasist. Det säger någonting om såväl de enskilda poliserna som det system inom vilket de verkar när man omgående griper en vit tonårspojke endast baserat på påståendet att han är rasist.

När den numera döde Henry Nowak försökte säga till polisen att han blivit knivhuggen fick han höra polisen säga: Jag tror inte att du blivit det, kompis. Det sista han hörde var att han fick sina rättigheter upplästa för sig.

Det har nog vänt sig i magen på många som har tagit del av de här videoklippen. Parallellerna till, och olikheterna med, George Floyds död är uppenbara men nyhetsbevakningen väsensskild. När jag skrev denna interpellation hade Sveriges Radio inte rapporterat någonting medan SVT hade en artikel som publicerats sex månader efter att Henry Nowak blev mördad.

Ministern nämner i sitt svar att oberoendet och allmänhetens förtroende för public service riskerar att urholkas om regeringen har åsikter om de publicistiska besluten. Må så vara – men jag vill också hävda att legitimiteten hos public service riskerar att urholkas när dess nyhetsbevakning framstår som vinklad och anpassad. När det i dagar eller veckor går att läsa i sociala medier om en internationellt bevakad händelse som mordet på Henry Nowak innan public service gör ett halvt påtvingat försök att rapportera något om det hela tappar man relevans.

Trovärdigheten urholkas också när man tycks anpassa sin nyhetsbevakning utifrån hudfärg och politiska preferenser. Hur stärker vi objektiviteten hos public service?

Fru talman! Jag tackar för både det korta och det långa svaret från finansministern.

Jag tänkte återgå lite till det jag avrundade med, alltså den marknadsföring som bolaget har ägnat sig åt och som varit ganska spektakulär och onekligen påkostad.

Det kanske senaste exemplet från Vattenfalls kampanj som har satt sig i minnet hos folk är att man tog in Samuel L Jackson för att prata om havsbaserad vindkraft och sjögräschips. Vattenfall är alltså ett bolag som inte ens bygger havsbaserad vindkraft i Sverige. Man har inget pågående projekt kring havsbaserad vindkraft i vårt land, det vill säga det land som äger bolaget. Ändå tar man in en Hollywoodskådespelare för att marknadsföra produkten – som man alltså inte ens erbjuder sina ägare här i Sverige.

Däremot har Vattenfall havsbaserade vindkraftsprojekt i andra länder. Hur har då det gått? Bara för ett par år sedan behövde man göra nedskrivningar och avsättningar på nästan 6 miljarder för förlustbringande havsbaserade vindkraftsprojekt i andra länder. Vi har alltså ett bolag som har förlorat omfattande summor på projekt av detta slag i andra länder, men som inte har projekt av det slaget i vårt land, och som ändå köper tv-tid och betalar Hollywoodskådespelare för att visa upp den produkt som man har förlorat pengar på i andra länder – och som inte finns på den svenska marknaden.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har svårt att få ihop hur detta är rimlig marknadsföring av ett bolag som dessutom bedriver påverkansarbete i Sverige för att via elnätskollektivet tvångsfinansiera anslutningskostnaderna för havsbaserad vindkraft. Endast då vill man bygga den produkt som de hyr in Hollywoodskådespelare för att visa upp för svenska folket.

Detta provocerar mig och sannolikt väldigt många andra.

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Jag tror att finansministern och jag i mångt och mycket delar synen på den statliga bolagsportföljen, huruvida den borde krympa ytterligare något under nästa mandatperiod och så vidare.

När det kommer till just Vattenfall tycker jag inte att hanteringen av Ringhalsprojektet lever upp till de förväntningar som vi har haft på bolaget. Precis som ministern nämner har vi verkligen krattat manegen: Vi har undanröjt hindren och de juridiska begränsningarna, och om man får tro uttalanden från kommissionen och andra har vi den kanske mest välnyanserade statsstödsmodellen i Europa. Trots det rör sig detta inte i det tempo man kan förvänta sig.

Nu har Vattenfall gjort sin sista nedselektering. Jag ska inte stå och recensera den, utan jag har framfört mina synpunkter till Videberg Kraft och departementet. Men man har fortfarande inte rådighet över sajten, vilket innebär att man inte är i ett läge där man kan påbörja någon av de kommande tillståndsprocesserna gentemot mark- och miljödomstolen och gentemot Strålsäkerhetsmyndigheten.

För att man ska kunna påbörja detta behöver hela eller delar av naturreservatet hävas, och där verkar länsstyrelsen dra fötterna efter sig – och tabba sig, om jag ska vara ärlig. Det finns också en eller två privata fastigheter kvar som Vattenfall kommer att behöva expropriera om man inte löser ut dem. Det skulle naturligtvis göra att projektet drar ut än mer på tiden.

Det är för mig helt obegripligt att Vattenfall, i en satsning där staten går in med hundratals miljarder i CFD:er, lån med mera, inte kan lösa ut en eller två markägare genom att ge dem ett erbjudande som de godtar utan i stället oroar sig över att det riskerar att påverka prisbilden för framtida tomtinlösen vid elnätsutbyggnad eller liknande.

Man borde haft rådighet för länge sedan, och man borde snudd på omgående efter att man nu gjort nedselekteringen vara redo att påbörja de kommande tillståndsprocesserna. Det är man dock inte, och jag upplever att det visar ett behov av att staten är tydligare i sin styrning av Vattenfall, för att säkerställa att detta sker.

Nu lät jag detta resonemang dra ut lite på tiden, fru talman, och jag skulle ändå vilja lyfta de artiklar som Dagens industri har skrivit om bolaget i relativ närtid. Man har bland annat skrivit att Vattenfall under 2020-talet har lagt 10 miljarder kronor på marknadsföring, kommunikation och försäljning. Det är nog mycket mer pengar än vad ägarna, det vill säga svenska folket, tycker är rimligt för ett bolag som till viss del ägnar sig åt monopolistisk verksamhet och i övrigt verkar på en väldigt reglerad marknad.

Det är svårt att härleda exakt hur varje krona har delats mellan de här områdena, men Dagens industri skriver: ”Den statliga eljätten står bakom flera spektakulära kampanjer med några av världens dyraste skådespelare och fotomodeller.” Det är alltså inte så att man har sparat på marknadsförings- och kommunikationsbudgeten.

Man har visserligen fortfarande delat ut pengar till staten, för man har gjort en stor vinst – absolut. Det är förstås också svårt att reda ut huruvida man hade haft den vinsten om man inte hade genomfört kampanjen. Men det sticker ju i ögonen på vanligt folk när de ser vad vd:n tjänar, att man delade ut 1 miljard i olika bonusar förra året och att man har lagt 10 miljarder på bland annat marknadsföring och kommunikation de senaste åren. Det provocerar folk.

Ser ministern ett behov av åtgärder kopplat till detta?

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Vattenfall är som bekant ett helt statligt bolag vars inriktning och verksamhet i allra högsta grad påverkas av såväl beslut i denna kammare som av den statliga bolagsstyrningen. Genom åren har inriktningen för bolagets verksamhet varierat i enlighet med de politiska vindarna i samhället vid den tiden. Det kan exemplifieras med att de ägnat sig åt allt från kol till uteslutande fokus på förnybar kraft.

Olika regeringar har genom åren satt sin prägel på bolaget genom sina ägardialoger, justeringar av bolagsstyrelsens sammansättning med mera. Det har även den regering som Sverigedemokraterna samarbetar med under denna mandatperiod gjort. Regeringen bytte tidigt ut delar av Miljöpartiets favoriter i bolagets styrelse.

Denna politiska styrning – med allt från att tidigare regeringar via lag, skatter och bolagsstyrelsen satte stopp för kärnkraft till att denna regering förväntar sig kärnkraftsprojekt av bolaget – är i sig inte konstig, givet att detta är någonting vi äger och att vi behöver anpassa oss efter väljarnas vilja i vårt ägande. Det har dock onekligen orsakat en del ryckighet för bolaget.

Vattenfall och dess verksamhet har därför under hela mandatperioden utgjort en följetong för Tidöpartierna. Framgången för den stora omläggningen av energipolitiken är direkt beroende av Vattenfalls verksamhet.

Mot denna bakgrund har Sverigedemokraterna genomgående velat skärpa styrningen av bolaget och bland annat framfört att sittande vd tillsattes under en helt annan fas för bolaget och rimligtvis borde bytas ut av styrelsen vid den pågående omläggningen av verksamheten. En vd som tillsattes när ägarna bara ville se förnybar kraftproduktion borde rimligtvis inte sitta kvar när ägarna vill se kärnkraftsinvesteringar.

Samtidigt ska det ändå tillstås att det har skett förbättringar från bolagets sida, och efter många om och men har Vattenfall påbörjat projektet för ny kärnkraft vid Ringhals. Nu tar andra aktörer en större roll i det, men det finns trots detta ett flertal brister i Vattenfalls arbete kopplat till det här projektet, skulle jag vilja hävda – trots att det rör på sig.

Vattenfall valde att utan politisk förankring ta bort storskaliga reaktorer i sitt leverantörsval och bibehåller därför utrymme i nätets anslutningspunkt för havsbaserad vindkraft, som man vill bygga i anslutning till Ringhals – eller har velat i alla fall. Det tog Vattenfall ett halvår från denna nedselektering till att man kunde skicka in sin statsstödsansökan. Det borde ha kunnat ske samma dag, givet vad som förväntas i det initiala skedet.

Vattenfall har fortfarande inte säkrat rådighet över marken i anslutning till projektet med mera. Jag vill gärna höra finansministern resonera kring huruvida Vattenfalls del i Ringhalsprojektet lever upp till förväntningarna.

Samtidigt är det stundvis svårt att se skillnad på Vattenfalls kommunikation och marknadsföring och på Miljöpartiets. Man låter likadant, och man föreslår ungefär samma saker. Var jag än befinner mig ute i landet träffar jag väljare som är missnöjda med Vattenfall – såväl med deras kommunikation som med deras verksamhet.

Ser ministern ändå att bolaget lever upp till förväntningarna?

Herr talman! Näringsutskottet fortsätter debatten här i kammaren. Nu ska vi debattera vårt betänkande NU25, Nya lagar om elsystemet. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Detta blir sannolikt utskottets sista betänkandedebatt under denna mandatperiod. Mot den bakgrunden vill jag ta tillfället i akt att i egenskap av utskottsordförande tacka de ledamöter som har tjänstgjort i utskottet under mandatperioden.

Vi har absolut inte alltid kommit överens i samtliga frågor som passerat genom utskottet. Men vi har enligt mig alltid haft en värdig ton och bra dialog över såväl partigränser som blockgränser. Tack så mycket för det!

Herr talman! Det är enkelt att leda ett utskott i vilket samtliga partier agerar respektfullt och konstruktivt mot varandra. Vi är trots allt kollegor, även om vi kanske inte kommer att påminna oss själva om det varje dag under valrörelsen som nu stundar.

Med det sagt behöver vi också tacka det fantastiska kansliet som vi har haft den här mandatperioden för det arbete som de har gjort för att underlätta vårt arbete. Nog om det. Låt mig i stället gå vidare till det som vi ska debattera här och nu.

Betänkandet rymmer propositionens förslag till en ny elmarknadslag och en ny lag om elektriska ledningar vilka ersätter den hittillsvarande ellagen.

Elmarknadslagen föreslås reglera elmarknadens funktion, och lagen om elektriska ledningar föreslås innehålla bestämmelser om nätkonsumtion och elektriska ledningar som dras fram inom området för trafikleder.

I förhållande till nuvarande reglering föreslås bland annat följande ändringar. Det införs en ny terminologi för att anpassa svensk rätt till EU-rätten och förtydliga att företag som bedriver nätverksamhet har ett systemansvar.

De uppgifter relaterade till driftsäkerheten hos det nationella elsystemet som hittills har fullgjorts av en systemansvarig myndighet ska i stället regleras av den som innehar själva överföringssystemet.

Två nya roller etableras. Det är balansansvarig part och leverantör av balanstjänster. Bestämmelserna om anvisade elavtal tas bort och ersätts av ett system med en leveransskyldig sistahandsleverantör. Nya regler för energidelning införs dessutom för att genomföra det reviderade elmarknadsdirektivet.

Herr talman! Det här är några justeringar som är relevanta av olika skäl. Jag tänker fokusera på en av dem, nämligen att vi äntligen tar bort de anvisade elavtalen. Jag förstår att alla inte vet exakt vad det innebär, och om man inte vet det är risken sannolikt högre att man själv har drabbats.

I dag fungerar det som så att när jag eller någon annan flyttar in i en ny bostad och av någon anledning inte själv jämför priser och tecknar ett elhandelsavtal tilldelas man i stället ett av elnätsföretaget.

Som konsument bör man naturligtvis alltid göra informerade val, men alla som har flyttat vet att det onekligen finns tusen grejer att ha i huvudet samtidigt. Risken är därför att tecknandet av elavtal faller mellan stolarna. Det har blivit en dyr läxa för många svenskar, men trots det ser vi att det fortfarande finns de som inte har lärt sig utan som helt enkelt fortsätter med det avtal som de har anvisats.

Enligt Elskling.se kan ett anvisat elavtal bli ungefär 30–50 procent dyrare än ett avtal som en konsument väljer att aktivt teckna själv. Det går att resonera som så att de här konsumenterna får skylla sig själva, att de har gjort ett val genom att inte göra ett val, att ingen har tvingat dem att inte teckna ett elhandelsavtal och så vidare. Men det går också att resonera som så att marknaden missbrukas när ett elhandelsbolag säljer el till 50 procents överpris bara för att någon inte tecknade ett avtal.

Alldeles oaktat hur man ser på frågan bedömer jag det som positivt att Tidöpartierna nu sätter stopp för detta och tar konsumenternas parti för att minska risken för högre elpriser än nödvändigt i och med att man har missat att teckna ett eget elhandelsavtal.

Det här blir kanske det sista vi gör på det energipolitiska området, åtminstone av det som passerar här i kammaren, under denna mandatperiod. Jag tror att vi nu är uppe i ett hundratal olika åtgärder på det energipolitiska området.

Det är värt att betona – vilket jag ofta gör – att vi i Tidösamarbetet strax efter förra valet gick ut gemensamt och visade väljarna vad vi tänkte göra under de kommande fyra åren. Av de sex kapitel som där och då rymdes i Tidöavtalet handlade ett om energifrågorna. Sedan dess har vi gjort exakt det vi sa till väljarna att vi skulle göra.

Herr talman! Ni har levt något längre än jag, men åtminstone under min tid har det inte funnits någon majoritet i denna kammare som direkt efter ett val har gjort som vi. Som ren konsumentupplysning talade vi om för väljarna vad vi skulle göra och sa: Det här är vi eniga om, och det här kommer vi att ägna de kommande åren åt.

Det har funnits exempel i form av januariöverenskommelser, decemberöverenskommelser, diverse oheliga pakter och så vidare. Men att efter ett val omgående tala om för väljarna vad man avser att göra och sedan göra exakt det man sa med en leveransgrad som börjar närma sig 100 procent – jag tror att våra bedömningar ligger på 97–98 eller något sådant – är mig veterligen inte känt i modern politisk historia.

Jag tycker att det är värt att påpeka detta nu, när vi lite grann avrundar näringsutskottets arbete och den energipolitiska omläggning som ägt rum under vårt styre. Jag ser fram emot en intensiv valrörelse, där inte minst dessa frågor sannolikt kommer att vara relevanta för såväl väljare som politiker.

Jag innehar naturligtvis förhoppningen att få fortsätta det vi har påbörjat på det energipolitiska området. Jag hoppas få vara med och se hur de första reaktorerna kommer på plats, hur vi garanterar stabila och långsiktiga elpriser för Sveriges elkonsumenter och hur vi skapar förutsättningar för investeringar i nya fabriker, nya industrier och nya bolag runt om i Sverige.

Herr talman! Därmed krattar vi manegen för tillväxt, välstånd och välfärd även i framtiden.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Mattias Jonsson, för svaret!

Mattias Jonsson påpekade att jag inte nämnde de tre befintliga sajterna där kärnkraft levererar el och effekt i nuläget. Det är sant. Jag nämnde inte heller att det är premiär i fotbolls-VM i kväll eller att jag åt thaibuffé till lunch. Det har att göra med att det inte hör till det betänkande vi nu debatterar. Därför var det inte heller rimligt att lyfta in det.

Det är klart att jag ser goda förutsättningar inte minst på Ringhals, där ett arbete pågår, men även i Oskarshamn, där det nu äger rum samtal om en ny ägare till Unipers andel. Det är väldigt intressant att följa detta och se om man kan hinna i kapp Ringhalsprojektet på befintliga sajter eller för den delen på andra platser.

Jag tror att skillnaden här handlar om hur man ser på marknaden på detta område. Vi minns att det under förra valrörelsen var en stor debatt mellan blocken när det gällde att kärnkraft lagts ned och att investeringar uteblivit och om detta var politikens eller marknadens fel. Jag företrädde den sida som sa att det var politikens fel, medan Mattias Jonsson och hans parti företrädde den sida som sa att det var marknaden som inte ville investera i kärnkraft.

Sedan vi kom till makten har vi behövt rensa bort de politiska beslut som låg som en våt filt över kärnkraften i Sverige. Vi kan nämna effektskatten. Vi kan nämna det faktum att det inte fick finnas kärnkraft på fler än tre platser och att det inte fick finnas fler än tio reaktorer i drift. Vi kan också nämna det faktum som vi hanterar här i dag, nämligen att man i lag begränsat var kärnkraft får etableras och därigenom inte tillåtit det på vissa kustremsor i Sverige.

Då blir det en något retorisk fråga, herr talman, om det var marknaden eller politiken som stipulerade alla dessa juridiska begränsningar för nya kärnkraftverk i Sverige som vi nu har röjt undan. Jag vill hävda att det är jag, Mattias Jonsson och våra kollegor i denna kammare som tar dessa beslut. Nu har vi behövt riva upp politiska beslut för att skapa förutsättningar för ny kärnkraft.

Varför vill Mattias Jonsson, som vill ha kärnkraft, fortfarande ha politiska begränsningar för densamma?

Herr talman! Mattias Jonsson inledde sitt anförande med att konstatera att det inte råder någon tvekan om kärnkraftens vikt och roll i Sveriges framtida elsystem. Jag håller med honom helt i detta.

Däremot råder det nog för många väljare en tvekan om Socialdemokraternas hållning och syn på kärnkraften. Man har förvisso röstat ja till de statsstöd som det blågula samarbetet lade på riksdagens bord i budgeten, men man har villkorat det. Man har förvisso röstat ja till delar av omläggningen för att underlätta för nya kärnkraftsansökningar i Sverige samtidigt som man har varit emot andra initiativ från regeringen, däribland det förslag som vi debatterar här och nu.

Dessutom är det nog för alla svenskar uppenbart att Socialdemokraterna, om de får väljarnas förtroende, avser att styra Sverige tillsammans med partier som har en ännu mer oklar syn på kärnkraften och dess roll i Sveriges framtida elsystem.

Det finns alltså många frågor att bena i här. Men låt mig börja med en. Kan Mattias Jonsson gå i god för att det han nu uttrycker i talarstolen om kärnkraftens vikt och värdet av kärnkraft i Sveriges elsystem även i framtiden kommer att vara Socialdemokraternas politik även vid ett regeringssamarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet?

Herr talman! Det har återigen blivit dags att debattera kärnkraft i kammaren under denna mandatperiod. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt vet vilket betänkande i ordningen det blir, men ingen kan ha missat att vårt blågula samarbete arbetat intensivt med att undanröja de hinder som tidigare regeringar infört för att stoppa nya kärnkraftsprojekt.

Det är med viss stolthet som jag nu i mandatperiodens slut kan konstatera att det jag kommit att kalla för kärnkraftsrenässansen nu är i full blom.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, får det finnas kärnkraft på fler än tre platser i Sverige.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, får det finnas fler än tio reaktorer i drift samtidigt.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, finns det en av regeringen utsedd kärnkraftssamordnare.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, får man utvinna uran igen i Sverige.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, satsas det på kärnkraftsrelaterad forskning.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, arbetar myndigheter aktivt med kärnkraftsrelaterade frågor.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, har Business Sweden ett uppdrag att söka internationell kärnkraftskompetens.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, kan kommuner söka stöd för sina lokala kärnkraftsprojekt.

I dag, till skillnad från när vi kom till makten, finns det ett statsstödsprogram på plats för nya kärnkraftsinvesteringar – och så vidare.

Allt detta har resulterat i att vi nu regelbundet mottar nya ansökningar till regeringen om nya kärnkraftsprojekt runt om i Sverige. I Varberg i Halland, i Gävle i Gävleborg, i Nyköping i Södermanland och i Valdemarsvik i Östergötland finns det konkreta planer på nya kärnkraftsprojekt, och dessa har nått regeringens bord. Därutöver finns flera andra kommuner som uttryckt stöd och intresse för nya satsningar. Däribland finns Grästorp och Mariestad hemma i mitt Skaraborg, Uddevalla i Fyrbodal, Kävlinge och Svalöv i Skåne och Oskarshamn i Småland med flera.

Utöver den nationella omläggningen av politiken och det lokala stödet för nya kärnkraftverk ser vi även hur näringslivet kommit igång på allvar.

Svenska bolag vill investera i ny kärnkraft. Svenska bolag vill äga ny kärnkraft. Svenska bolag vill vara underleverantörer till ny kärnkraft. Svenska bolag vill göra markarbetet för ny kärnkraft. Svenska bolag vill bygga ny kärnkraft. Svenska bolag vill utveckla ny kärnkraft. Svenska bolag vill exportera till, och investera globalt i, ny kärnkraft. Svenska bolag vill helt enkelt vara en del av lösningen för Sveriges och omvärldens elproduktion och elsystem.

Om detta inte kan liknas vid en renässans för kärnkraften vet jag inte vad som kan det. Stödet för ny kärnkraft har dessutom vuxit sig starkare i de svenska politiska partierna, och i denna kammare har hela 80 procent röstat för det blågula förslaget om kärnkraftsfinansiering.

I dag – förvisso med mindre marginal än så – tar vi nästa steg i denna resa. I propositionen föreslår regeringen ändringar i miljöbalken som syftar till att möjliggöra utbyggnad av kärnkraft på fler platser vid kusten samtidigt som skyddet för natur- och kulturvärden upprätthålls.

De föreslagna ändringarna innebär att förbudet mot kärntekniska anläggningar inom flera kustområden och skärgårdar tas bort. Det gäller Bohuslän från gränsen mot Norge till Brofjorden, i Småland och Östergötland från Simpevarp till Arkösund, i Ångermanland från Storfjärden vid Ångermanälvens mynning till Skagsudde samt på Öland.

Ändringarna innebär också att förbudet mot kärntekniska anläggningar tas bort inom kustområdena och skärgårdarna från Brofjorden till Simpevarp och från Arkösund till Forsmark, utmed Gotlands kust, på Östergarn och Storsudret på Gotland samt på Fårö, på andra platser än där det redan finns vissa industriella och liknande anläggningar.

Av propositionen framgår vidare att ändringarna föreslås gälla samtliga kärntekniska anläggningar som omfattas av regeringens tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. 1 § punkt 1 miljöbalken.

Ändringarna påverkar inte prövningen av kärntekniska anläggningar i övrigt. Regeringen framför att det därmed även fortsättningsvis kommer att krävas att prövning sker i det enskilda fallet, innan en kärnteknisk anläggning kan komma till stånd.

Herr talman! Nu har jag förklarat vad detta betänkande syftar till och poängterat det faktum att det utgör en kugge i det maskineri som de blågula partierna drivit från att vi fick väljarnas förtroende att på nytt skapa förutsättningar för nyinvesteringar i kärnkraft i Sverige.

Det har varit ett långtgående arbete som bland annat berört många lagar och myndigheter för att kunna säkerställa att de hinder som tidigare regeringar medvetet lagt på plats för att dämpa intresset för kärnkraft och för att genom juridiska begränsningar omöjliggöra för kärnkraft nu inte längre finns. Spelfältet är nu fritt för dem som vill, önskar och kan investera i nya kärnkraftsanläggningar framåt. Det har under den tid då vi har genomfört detta arbete blivit uppenbart att det intresset är stort runt om i Sverige, från såväl politiker som företag och investerare. Detta ser jag otroligt positivt på, herr talman.

I detta anförande instämde Eric Palmqvist (SD).

Herr talman! Tack, Johan Forssell, för detta svar!

Jag skulle vilja börja med en fråga angående ministerns senaste anförande. Hur ser man på den kritik som EU-kommissionen nu har riktat mot Sverige just när det gäller de inre gränskontrollerna? Ministern lyfte fram behovet av dem, och jag ser positivt på att vi har dem på plats. Hur avser man att säkerställa att EU inte bråkar med Sverige när vi försöker säkerställa våra egna gränser och vårt territorium och skydda laglydiga svenskar från potentiella säkerhetshot?

Konsekvenserna av den massinvandring som har drabbat Sverige är dagligen tydliga. Vi ser dem i otryggheten, i utanförskapet, i arbetslösheten, i gängkriminaliteten, i mångkulturen, i islamiseringen med mera. Massinvandringens negativa effekter är så uppenbart påtagliga att få politiker i dag vågar möta väljarna med att propagera för öppna gränser och fri invandring. Det som länge var en åsikt endast yppad av sverigedemokrater har i dag vunnit brett stöd i de svenska partierna.

Ett undantag har vi fått lyssna till under denna debatt: Jamal El-Haj eller Jamal El-Hamas, som hans tidigare partiordförande kallade honom i talarstolen här. Ledamoten är stolt över att han har lockat fram en sann sverigedemokrat, som han uttryckte det.

Jag skulle vilja hävda att detta gäller alla sverigedemokrater och säkert många andra – inte minst socialdemokrater, givet att Jamal El-Haj behövde lämna Socialdemokraterna på grund av de kopplingar till antidemokratiska rörelser som jag belyste i mitt tidigare anförande. Jamal El-Haj har befunnit sig vid såväl Hamaskopplade konferenser som demonstrationer med vajande Hamasflaggor.

Min poäng när det gäller min förra replik mot honom är: Det finns många fantastiska personer med invandrarbakgrund som bidrar till Sverige. Jag skulle inte inkludera honom i den listan.

Herr talman! Tack, ministern, även för detta svar! Jag tycker att det är viktigt att belysa det ministern avrundar med, nämligen det faktum att Magdalena Andersson nyligen, efter att amnestin hade kommunicerats och efter att man hade börjat dela ut tiotusentals uppehållstillstånd till illegala invandrare, ändå valde att resa ned till Spanien och hylla den spanska regeringen. Det gjordes dessutom inför en publik fylld av diverse flaggor som nog ingen av oss hade velat synas med. Detta sker helt utan att svenska medier ställer frågor till Magdalena Andersson om hur hon avser att göra om hon blir statsminister: Kan det spanska exemplet, med hundratusentals uppehållstillstånd till personer som befinner sig illegalt i landet, vara någonting för henne att hämta inspiration från, givet att hon uttrycker sitt stöd till Spaniens regering?

Herr talman! Jag tänkte nämna det faktum att massinvandring ibland liknas vid den trojanska hästen. Denna liknelse dyker upp i sociala medier titt som tätt. Andemeningen är att man har välkomnat invandrare, och bland dem – det har inte varit alla, men de har funnits där – har det funnits personer som sökt sig till Europa fyllda av hat mot oss som redan lever här. Det är brottslingar, terrorister och islamister.

Otaliga är de terrorattentat och brott som begåtts i Europa av invandrare som vi välkomnat, legalt eller illegalt. Jag tycker dock att liknelsen brister i detta fall. Vi talar inte om ett trettiotal greker gömda i en trähäst som Spanien naivt har låtit rulla innanför murarna. Vi pratar om obefintliga murar. Det är uppemot 1 miljon illegala invandrare som befinner sig i Spanien och nu erhåller rätten att legalt stanna. Det vore mer som om Troja hissade upp porten och välkomnade hela den grekiska armén – inte bara dem som gömde sig i hästen – och dessutom gjorde det från början, väl medvetna om riskerna. Sedan gavs de uppehållstillstånd i Troja trots att de kommit dit för att erövra staden.

Jag noterar att Jamal El-Haj har gett sig in i debatten. Han tar upp det faktum att många av dem som kommit till Sverige har bidragit till vårt samhälle. Det är naturligtvis helt korrekt. Jag tror dock att det finns personer med invandrarbakgrund som hade kunnat framföra den ståndpunkten med högre etos än Jamal El-Haj själv.

Jamal El-Haj har måst lämna sitt parti för att han återkommande hängt med islamistsympatisörer. Det har blivit tydligt för alla. Vi har alla tagit del av bilderna. Jag vet många invandrare, inte minst aktiva i mitt parti, som skulle framföra samma ståndpunkt och argumentera för de välintegrerade i vårt samhälle och de samhällsbidrag de dagligen gör när de går till jobbet. Men trovärdigheten faller platt när det är Jamal El-Haj som för fram ståndpunkten.

Jag tror inte att Jamal El-Hajs lojalitet är gentemot Sverige eller svenska folket. Jag tror att hans lojalitet är gentemot det palestinska folket. Jag avser inte att orda om huruvida han själv är islamist och hyser den typen av värderingar, men jag kan konstatera att många i hans umgängeskrets gör det.

Han noterar också att man borde bedömas efter sina handlingar. Det tycker jag även borde gälla Jamal El-Haj. Så bedömdes han nog också av Socialdemokraterna när han inte längre fick företräda partiet.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret och för det arbete han tillsammans med oss genomfört på det migrationspolitiska området under denna mandatperiod. Johan Forssell nämner delar av det arbete som har skett. Vi har nu den lägsta asylrelaterade invandringen sedan vi började mäta för 40 år sedan. Det är fler som får utvisningsbeslut, och fler av dem som får ett sådant beslut lämnar landet; vi har alltså inte minst vi ett kraftigt ökat återvändande.

Vi har också bland annat skärpt den oreglerade arbetskraftsinvandringen och underlättat för utvisning av brottslingar. Och i morgon börjar, om jag inte är felinformerad, de nya, skärpta kraven för medborgarskap att gälla. Äntligen ställer vi nu krav på egen försörjning, längre boendetid, språk- och samhällskunskapstest och strängare krav på skötsamhet – efterlängtat!

Herr talman! Allt detta är naturligtvis mycket välbehövligt, men det var inte därför jag ställde denna interpellation. Sverige och många andra länder bedriver i dag en tuffare migrationspolitik, men Spanien sticker ut åt andra hållet. Nu ser vi hur Spaniens socialistiska regering gör vad de kan för att bidra till risken för ett nytt migrationskaos inom EU. De har aviserat att de avser att låta mellan 500 000 och kanske upp till 840 000 illegala migranter ansöka om uppehållstillstånd i landet. Det har rapporterats om att det bara under de tre första dygnen lämnades in 43 000 ansökningar.

Herr talman! Det går inte att beskriva det som sker i Spanien nu som något annat än en invasion – en invasion av Spanien och Europa från Afrika och Mellanöstern. Det handlar inte om invandrare som sökt sig till Spanien för att bli en del av det spanska samhället eller bidra till dess ekonomi; de är ju per definition där illegalt. Det handlar om illegala invandrare från främmande kulturer, med värderingar som står i direkt konflikt med våra.

Detta borde egentligen vara ganska enkelt. Om man befinner sig illegalt i ett land ska man återvända, oavsett om det landet är Sverige eller Spanien. Spanien riskerar nu att förändras till det sämre under en överskådlig framtid. Det är klart att det står dem fritt att själva förstöra sitt eget land, om de så önskar. Jag lider dock med det spanska folket och är övertygad om att de vid nästa tillfälle kommer att välja andra politiker än de som nu förstör deras land.

Spaniens beslut riskerar dock att påverka även andra EU-länder, däribland Sverige. När de hundratusentals illegala invandrarna erhållit spanskt uppehållstillstånd underlättar det för dem att nyttja EU:s fria inre rörlighet och därmed ta sig till andra länder. Jag tror inte att Spanien, när man delar ut så många uppehållstillstånd till personer som befinner sig i landet illegalt, kommer att ha full koll på vilka som lämnar Spanien. Detta medför ett ökat behov av åtgärder från andra länders sida på detta område – därav denna interpellationsdebatt.

Ministern har svarat utförligt när det gäller mycket av det vi har gjort och, delvis, hur man ser på Spaniens agerande, men har man från regeringens sida lyft upp detta med den spanska regeringen eller med Johan Forssells motpart? Avser man att vidta några ytterligare åtgärder för att säkerställa att Sverige inte drabbas av Spaniens beslut?

Fru talman! Det har blivit dags att debattera näringsutskottets betänkande 19, En mer ändamålsenlig prövning av kärntekniska anläggningar, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Vad betyder då detta, fru talman? I egenskap av förste talare tänkte jag försöka reda ut detta för åhörarna innan en eventuellt mer spänstig debatt om energipolitik i en lite bredare bemärkelse sannolikt kommer att äga rum. Med eftermiddagens beslut här i kammaren möjliggör vi en ny process, där regeringen efter en ansökan får godkänna en kärnteknisk anläggning.

Ett sådant godkännande ersätter den tillåtlighetsprövning som regeringen annars ska göra enligt 17 kap. miljöbalken. Detta godkännande för regeringen berör en kärnteknisk anläggning om den dessförinnan har antagit en plan för kärntekniska anläggningar som omfattar det område och de anläggningar som ansökan avser.

Genom planen prövar regeringen om det är förenligt med hushållningsreglerna i miljöbalken att uppföra en viss typ av kärnteknisk anläggning inom det område som planen avser. Därutöver får en plan endast antas om någon ansökt om regeringens godkännande och den eller de kommuner som ligger inom det berörda området har tillstyrkt ansökan.

Det kommer dock även fortsättningsvis att vara möjligt med det nuvarande förfarandet med tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken för den som inte vill nyttja detta nya spår. Väldigt, väldigt förenklat, fru talman: Vi möjliggör nu helt enkelt ett snabbspår när det ska anläggas en ny kärnteknisk anläggning samtidigt som vi bibehåller den mer traditionella processen.

I propositionen och betänkandet föreslås även ändringar när det gäller prövning av kärntekniska anläggningar enligt lagen om kärnteknisk verksamhet. Det innebär att det nu införs en möjlighet att få ett förhandsbesked. Allting syftar till att underlätta och minska kostnaderna kopplade till det kärnkraftsprogram som nu är pågående.

Fru talman! Nu har jag förklarat innebörden av det vi ska debattera. Då slipper mina kollegor i utskottet att upprepa exakt vad betänkandet innehåller.

Men ska man sedan ha en något bredare tagning kan jag säga att det här är i en direkt röd linje med det pågående arbete som Tidöpartierna har ägnat sig åt från dag ett. Det handlar alltså om det faktum att vi ärvde ett energisystem – specifikt ett elsystem – som hade blivit vanvårdat över tid. Det hade varit världens bästa och utsläppsneutralt. Sedan försakade man det svenska elsystemet. Det handlade om kopiösa nyinvesteringar i elnät som en följd av den väderberoende kraftens etablering runt om i Sverige.

Då valde folket politiker som helt enkelt ville göra om och göra rätt. Sedan dess har vi rivit de juridiska begränsningar som funnits i Sverige för etablering av ny kärnkraft. Vi har säkerställt statligt stöd och riskdelning i nya kärnkraftsprojekt. Vi har angripit såväl frågor om slutförvar som frågor om kustremsorna för att på alla fronter underlätta för nyetablering av kärnkraft i Sverige. Det handlar om att driva fram den ambition som finns om att vi även ska kunna lämna efter oss ett elsystem präglat av leveranssäkerhet och låga elpriser till kommande generationer.

Det här är bara en i mängden av de produkter på området som vi har hunnit leverera under de här åren. Vi är dessutom mellan Tidöpartierna överens om analysen och behoven kopplade till energipolitiken.

Jag är tacksam för att det under mandatperioden har skett en förflyttning från flera av oppositionspartierna. De har med ibland små steg och ibland stora kliv tagit sig närmare den politik som vi bedriver. Det råder i dag en större enighet på det energipolitiska området än vad det har gjort på väldigt, väldigt länge. 80 procent i denna kammare har till exempel röstat ja till ett statligt engagemang vid ny kärnkraftsutbyggnad i Sverige. Det ser jag positivt på.

Även om oppositionspartierna har många olikheter inom energipolitiken, vilket inte minst syns i de väldigt varierande anslagen till utgiftsområde 21 Energi, har de nått samsyn i detta betänkande i och med en gemensam reservation om att avslå Tidöpartiernas proposition. Man motsätter sig helt enkelt att vi ska underlätta för och skapa snabbspår för nyetablering av kärnkraft.

Trots att alla partier regelbundet pratar om snabbare tillståndsprocesser och mer förutsägbara tillståndsprocesser motsätter man sig just det i detta betänkande eftersom det berör kärnkraften. Trots att Socialdemokraterna i sin budget bibehåller de statliga stöden och investeringarna i fråga om kärnkraft vill man inte ha detta snabbspår och denna förenkling av processen. Oavsett de här förenklingarna är processen lång och snårig – från investeringsvilja till verkställighet. Man prövas utifrån ett flertal lagar och i ett flertal domstolar med mera.

Vi har alltså en oenig opposition när det kommer till energifrågorna, men den stora trenden inom det energipolitiska området är en ökad samsyn och en konvergens där oppositionen alltmer närmar sig Tidöpartiernas syn på frågorna.

Jag väljer att stanna där, fru talman.

Fru talman! Det har blivit dags att debattera näringsutskottets betänkande 19, En mer ändamålsenlig prövning av kärntekniska anläggningar, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Vad betyder då detta, fru talman? I egenskap av förste talare tänkte jag försöka reda ut detta för åhörarna innan en eventuellt mer spänstig debatt om energipolitik i en lite bredare bemärkelse sannolikt kommer att äga rum. Med eftermiddagens beslut här i kammaren möjliggör vi en ny process, där regeringen efter en ansökan får godkänna en kärnteknisk anläggning.

Ett sådant godkännande ersätter den tillåtlighetsprövning som regeringen annars ska göra enligt 17 kap. miljöbalken. Detta godkännande för regeringen berör en kärnteknisk anläggning om den dessförinnan har antagit en plan för kärntekniska anläggningar som omfattar det område och de anläggningar som ansökan avser.

Genom planen prövar regeringen om det är förenligt med hushållningsreglerna i miljöbalken att uppföra en viss typ av kärnteknisk anläggning inom det område som planen avser. Därutöver får en plan endast antas om någon ansökt om regeringens godkännande och den eller de kommuner som ligger inom det berörda området har tillstyrkt ansökan.

Det kommer dock även fortsättningsvis att vara möjligt med det nuvarande förfarandet med tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken för den som inte vill nyttja detta nya spår. Väldigt, väldigt förenklat, fru talman: Vi möjliggör nu helt enkelt ett snabbspår när det ska anläggas en ny kärnteknisk anläggning samtidigt som vi bibehåller den mer traditionella processen.

I propositionen och betänkandet föreslås även ändringar när det gäller prövning av kärntekniska anläggningar enligt lagen om kärnteknisk verksamhet. Det innebär att det nu införs en möjlighet att få ett förhandsbesked. Allting syftar till att underlätta och minska kostnaderna kopplade till det kärnkraftsprogram som nu är pågående.

Fru talman! Nu har jag förklarat innebörden av det vi ska debattera. Då slipper mina kollegor i utskottet att upprepa exakt vad betänkandet innehåller.

Men ska man sedan ha en något bredare tagning kan jag säga att det här är i en direkt röd linje med det pågående arbete som Tidöpartierna har ägnat sig åt från dag ett. Det handlar alltså om det faktum att vi ärvde ett energisystem – specifikt ett elsystem – som hade blivit vanvårdat över tid. Det hade varit världens bästa och utsläppsneutralt. Sedan försakade man det svenska elsystemet. Det handlade om kopiösa nyinvesteringar i elnät som en följd av den väderberoende kraftens etablering runt om i Sverige.

Då valde folket politiker som helt enkelt ville göra om och göra rätt. Sedan dess har vi rivit de juridiska begränsningar som funnits i Sverige för etablering av ny kärnkraft. Vi har säkerställt statligt stöd och riskdelning i nya kärnkraftsprojekt. Vi har angripit såväl frågor om slutförvar som frågor om kustremsorna för att på alla fronter underlätta för nyetablering av kärnkraft i Sverige. Det handlar om att driva fram den ambition som finns att vi även ska kunna lämna efter oss ett elsystem präglat av leveranssäkerhet och låga elpriser till kommande generationer.

Det här är bara en i mängden av de produkter på området som vi har hunnit leverera under de här åren. Vi är dessutom mellan Tidöpartierna överens om analysen och behoven kopplade till energipolitiken.

Jag är tacksam för att det under mandatperioden har skett en förflyttning från flera av oppositionspartierna. De har med ibland små steg och ibland stora kliv tagit sig närmare den politik som vi bedriver. Det råder i dag en större enighet på det energipolitiska området än vad det har gjort på väldigt, väldigt länge. 80 procent i denna kammare har till exempel röstat ja till ett statligt engagemang vid ny kärnkraftsutbyggnad i Sverige. Det ser jag positivt på.

Även om oppositionspartierna har många olikheter inom energipolitiken, vilket inte minst syns i de väldigt varierande anslagen till utgiftsområde 21 Energi, har de nått samsyn i detta betänkande i och med en gemensam reservation om att avslå Tidöpartiernas proposition. Man motsätter sig helt enkelt att vi ska underlätta för och skapa snabbspår för nyetablering av kärnkraft.

Trots att alla partier regelbundet pratar om snabbare tillståndsprocesser och mer förutsägbara tillståndsprocesser motsätter man sig just det i detta betänkande eftersom det berör kärnkraften. Trots att Socialdemokraterna i sin budget bibehåller de statliga stöden och investeringarna i fråga om kärnkraft vill man inte ha detta snabbspår och denna förenkling av processen. Oavsett de här förenklingarna är processen lång och snårig – från investeringsvilja till verkställighet. Man prövas utifrån ett flertal lagar och i ett flertal domstolar med mera.

Vi har alltså en oenig opposition när det kommer till energifrågorna, men den stora trenden inom det energipolitiska området är en ökad samsyn och en konvergens där oppositionen alltmer närmar sig Tidöpartiernas syn på frågorna.

Jag väljer att stanna där, fru talman.

Herr talman! Regeringen har presenterat en ny modell för utbyggnad av kärnkraft där staten tar en mer aktiv roll, bland annat genom statligt majoritetsägande, kapitaltillskott och riskdelning i frågor om till exempel kärnavfall.

Ny kärnkraft kommer att säkerställa svensk tillväxt, välstånd och välfärd i generationer framåt. Därför är det motiverat med ett statligt engagemang och ägande, för att säkerställa samhällsintresset i den kommande utbyggnationen.

Kärnkraftssekretariatet, som svarar inför Niklas Wykman på Finansdepartementet, har ett tungt ansvar för att tillvarata samhällsintresset, möjliggöra kommersiella förutsättningar för investeringar och bidra till långsiktiga, stabila och låga elpriser.

Hur avser ministern att säkerställa att statens och samhällets långsiktiga intressen tillvaratas i de pågående förhandlingarna om ny kärnkraft?

Fru talman! Daniel Vencu Velasquez Castro kunde ha lyssnat på mitt anförande i stället för att läsa upp sitt. Han kommer alltid in på detta tema: Vad har man gjort tidigare? Har vi haft en aktiv näringspolitik eller inte? Givet detta skulle man nästan kunna tro att den förra näringsministern Ibrahim Baylan har skrivit anförandet, för han är ju i dag lobbyist för en av de tidigare ägarna i det bolag som Daniel Vencu Velasquez Castro alltid ska komma och dryfta här med mig. Det är nästan som att tidigare näringsministrar får sin röst hörd här i kammaren kopplat till sina egna, privata intressen och till socialdemokraters ägande och anställningar för att lyfta enskilda bolag.

Näringspolitiken är ju bredare än de prestigeprojekt som Socialdemokraterna har lanserat, där partikollegor har inflytande. Men ärligt talat, fru talman, är jag inte säker på att jag någonsin har hört ledamoten Daniel Vencu Velasquez Castro prata om andra företag än dem med socialdemokratiska kopplingar.

För att vara ärlig och svara på frågan: Det är naturligtvis bekymmersamt att företag har gått i konkurs. Det är inte ju så att det har blivit krångligare eller dyrare att driva företag i dag än vad det var när vi kom till makten. Det är faktiskt så att Socialdemokraterna under sin tid vid makten gjorde absolut ingenting för att minska den byråkrati som vi nu har angripit, vilket jag redogjorde för i talarstolen.

Den främsta framgången Ibrahim Baylan hade på området var att han var ute på en förenklingsresa där han hälsade på företagare runt om i landet och lyssnade på vad de ville. Det var hans framgång.

Sedan dess har vi vidtagit åtgärder på området som över tid minskar den totala kostnaden för att driva företag i Sverige och som över tid skapar förutsättningar för nya företag, för existerande företag att anställa, för mer välstånd och tillväxt med mera. Men det tar tid. Det är synd att vi behövde börja från noll när vi kom till makten, och det är intressant att Socialdemokraterna först i dag bryr sig om regelförenkling.

Fru talman! Jag tackar för frågan och kommentarerna från Daniel Vencu Velasquez Castro. Jag noterar att han tycker att det är speciellt att lyssna på mig. Det påminner mig om mormor, som alltid sa att jag var en speciell pojke när jag växte upp. Men nog om det!

Jag tycker att det är viktiga frågor som lyfts upp, men man bör kanske också kunna navigera lite. Nu pratar vi om regelförenkling. Ledamoten lyckades väva ihop det på slutet.

Att bolag går i konkurs beror inte i första hand på att det finns byråkrati där. Det är snarare så att det startas färre bolag därför att byråkratin och regelkrånglet är omfattande. Man vet inte vart man ska vända sig. Man vet inte hur man ska gå till väga. Man tycker att det är krångligt och överväldigande och avstår från att starta ett bolag. Om ledamoten hade börjat där hade jag hållit med honom.

Är det så att den befintliga regelbördan har hämmat uppkomsten av nya företag? Det tror jag, och så tror jag att det har varit under väldigt lång tid i Sverige. Blivande entreprenörer avstår därför att de tycker att det verkar svårt och krångligt att starta och driva företag.

Att det kommer till en konkurs beror i slutändan på att ekonomin inte går ihop. Det är klart att det kan finnas bolag som har haft utgifter och kostnader för regelkrångel och att detta har bidragit till konkursen, men i slutet av dagen handlar det snarare om att man inte lyckas sälja tillräckligt av den tjänst eller produkt man har eller att man har för höga kostnader i relation till sina intäkter.

Det kan man till exempel ha om man är ett socialdemokratiskt prestigeprojekt som Northvolt, som var upplyft av statliga subventioner och politisk gunst men som sedan, när verkligheten kom i kapp, gick i konkurs. Att socialdemokratiska prestigeprojekt inte håller när de prövas på den globala marknaden är inte något som jag tänker ta ansvar för. Det är snarare något som Socialdemokraterna borde ta ansvar för.

Men om det är till någon nytta kan jag tala om för ledamoten att jag naturligtvis är emot konkurser. Det är klart att vi ska hjälpa så många företag som möjligt att överleva.

Fru talman! Det är dags att debattera näringsutskottets betänkande 15 Regelförenkling för företag. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Ambitionsnivån för regelförenklingsarbetet varierar mellan olika partier, men vi låter ofta ganska samstämmiga. Med tanke på hur det låter när vi gemensamt sitter med en branschorganisation, i diskussionerna i utskottet eller i retoriken i medierna kan man tro att de flesta partier tycker ungefär likadant, alltså att regelkrångel är onödigt och bör minskas samt att vi bör underlätta för företagen.

Det finns naturligtvis inget parti som i år öppet går till val på att öka byråkratin och regelkrånglet. Inget parti säger att man har nya idéer för ytterligare byråkratisering av det svenska näringslivet. Ännu har inga sådana valsloganer kommunicerats, och jag tror inte heller att några kommer att dyka upp.

Det hade onekligen varit anmärkningsvärt om så hade varit fallet, givet att kostnaden för regelbördan för företag enligt Svenskt Näringsliv uppgår till nästan 400 miljarder kronor per år. Att som politiker veta om det och efterfråga mer av samma sak vore rent ut sagt galet. Vi pratar ändå om 400 miljarder som hade kunnat investeras i verksamheten – i nya maskiner, höjda löner, forskning och innovation eller talangrekrytering – eller utgöra riskkapital för andra företag.

Kortfattat är det pengar som hade kunnat stärka svensk konkurrenskraft och skapa arbetstillfällen, tillväxt, välstånd och välfärd. I stället tvingas företagen lägga nästan 400 miljarder på att tolka och följa lagar och regler, hantera tillsynsärenden, sitta fast i tillståndsprocesser, ta in dyra konsulter för miljöprövningar, efterleva obegripliga EU-regelverk och så vidare.

Svensk konkurrenskraft och tillväxt hämmas av detta. Vinnarna är de nya, artificiellt skapade yrkesgrupper som jobbar med compliance av olika slag. De skulle aldrig ifrågasätta ett missriktat eller svårbegripligt regelverk, då detta utgör en kassako för alla konsulter i olika verksamheter som inte fanns för 50 år sedan men som i dag utgör en allt större del av tjänstemannasektorn runt om i Sverige.

Nu kanske ni undrar vad denna lilla utsvävning ska landa i. Jag ska försöka att väva ihop det hela.

Jag inledde med att konstatera att politiker man träffar och lyssnar till ofta säger att de håller med om vikten av regelförenklingar och minskad byråkrati. Det betyder dock inte att alla politiker och partier är redo för vad som krävs om vi ska vidta adekvata åtgärder och säkerställa faktiska resultat på området.

Detta hör ihop med min utsvävning om complianceindustrin, eftersom alla de som i dag livnär sig på krånglig och stundvis onödig byråkrati naturligtvis vill låta det förbli så. Hela yrkeskårer har ju tillkommit för att Sverige och svenska företag ska försöka efterleva EU-lagstiftning, för att myndigheter har vuxit i takt med regelkrånglet, för att företag har slösat pengar på greenwashing och så vidare. I dag har de en egen röst och lobbar hårt för sitt eget existensberättigande.

Om du är en konsult vars roll är att förklara EU-lagstiftning för svenska företag eller svenska politiker vill du ju inte minska EU-lagstiftningen. Om du är lobbyist och har i uppdrag att uppvakta politiker i dessa frågor vill du ju inte bli arbetslös på grund av att hanteringen på området underlättas. När du och dina konsultkompisar uppvaktar politiken kommer du därför till exempel att tala om behovet av mer snarare än mindre EU-reglering på miljöområdet.

Det är en av anledningarna till att politiker säger att de vill minska byråkratin men inte förmår leverera på området. De lyssnar för mycket på dem som lever av byråkratin. Oaktat om det är tjänstemän på myndigheter eller anställda inom statliga bolag, privata bolag, NGO:er, multilaterala organisationer, EU eller någon annan är det i dag en ansenlig mängd människor i Sverige och i vår omvärld som lever på de krångliga regelverk som våra företag tvingas anpassa sig efter och som hämmar deras konkurrenskraft på den globala marknaden.

Den andra anledningen – extra synlig hos oppositionen – till att politiker kan säga att de vill minska regelkrånglet men ändå misslyckas är att de förvisso principiellt förstår problemen med regelkrångel men att de ändå anser att det är motiverat med lite extra regler om saken är god.

Det är väldigt lätt att som miljöpartist eller något annat säga att vi behöver minska byråkratin för svenska företag men samtidigt säga att vi också måste säkerställa att varenda svamp, fågel och ödla och allt annat kan leva i frid. Sedan hamnar företagen i en intressekonflikt mellan kanske 3 000 arbetstillfällen och en eventuell ödla i en vattenpöl, där Miljöpartiet säger att man ska underlätta men samtidigt väljer ödlan framför arbetstillfällena.

Det är klart: Där har vi ju kollegorna i byråkratisfären och i konsultsfären som gärna vill ha den typen av intressekonflikter, som gärna vill lägga år på domstolsförhandlingar och som vill att myndigheter och privata bolag ska spendera miljoner på miljöutredningar och utdragna rättsprocesser för att i slutändan landa i att intresset av ödlan eller intresset av arbetstillfällena ska väga tyngst. Det, fru talman, är också en anledning till att alla politiker vill minska byråkratin men att få politiker lyckas.

Den tredje anledningen, vill jag hävda, är att många partier från höger till vänster – inte längst till vänster men därifrån – ofta tycker att EU är bra. Historiskt sett har man inte vågat säga att en sak från EU är dålig. I stället har man, inte minst från borgerligt håll, hamnat i ett läge där man, åtminstone fram till nyligen, nästan slentrianmässigt välkomnar allt från EU, oaktat konsekvenserna för svenska företag här hemma.

Man har varit rädd för att säga att just den saken från EU kanske skapar onödig byråkrati, gör det svårare för våra företag eller kostar mer pengar än nödvändigt. Risken har varit att man blir beskylld för att vara EU-skeptiker eller för att vara emot frihandel eller marknadsekonomi. Kanske någon kastar in Putin och Ryssland i diskussionen också när man har riktat adekvat kritik mot hittepå från EU och dess konsekvenser för svenska företag.

Det finns alltså olika anledningar till att politiker från höger till vänster alltid vill minska byråkratin men ibland hämmas utifrån olika skäl till att man inte kan göra det. Men nog med denna exposé, fru talman.

Jag tänker också tala lite snabbt om vad vi har gjort under den här mandatperioden. Vi har hanterat processerna för att underlätta för regelförenkling. Vi har ett nytt förenklingsråd på plats. Vi har ett implementeringsråd på plats. Vi har ett myndighetsöverskridande arbete. Vi har länsstyrelser som arbetar mer aktivt. Vi har statssekreterare som samarbetar mellan departement. Vi har på många sätt och vis skapat förutsättningar för ett systematiskt förenklingsarbete över tid i den svenska statsförvaltningen. Det resultatet kommer vi att behöva utvärdera framöver för att säkerställa att det får önskad effekt.

Vi har tagit oss an några av den hämmande byråkratins kändaste exempel, såsom gårdsförsäljning, danstillstånd, hotelltillstånd, fysiska kvitton och nu snart även matkravet. Detta innebär – det får bli en uppmaning och det sista jag säger – att den som vill kunna servera ett gott glas vin, en härlig drink eller en whisky utan att för den sakens skull vara proffs i köket – som jag – kommer att kunna göra det. Och jag och andra kommer att kunna gå dit och njuta av det utan att det behövs ett kök, en kock eller annat som medför höga kostnader.

Ett steg i taget fortsätter vi att försöka underlätta för det svenska näringslivet och samtidigt begränsa de olika regler och den byråkrati som i dag hämmar det. Vi är inte färdiga, men arbetet är påbörjat.

(Applåder)