Fru talman! Jag tackar för svaret från ministern.

Sverigedemokraterna tror i grunden på marknadens krafter och anser att politiken huvudsakligen ska bidra till att skapa goda förutsättningar för det privata näringslivet att verka utifrån. Politiken tar ett större ansvar för regelverken, kompetensförsörjningen, infrastrukturen och nu även elförsörjningen, mycket tack vare ministern själv, medan näringslivet ägnar sig åt den faktiska affärsverksamheten.

Tyvärr ser det inte ut så fullt ut i praktiken. Vi ser i stället runt om i vår omvärld hur politiken alltmer beblandar sig med näringslivet och hur statsstöd och handelshinder är på frammarsch. Sverige, som är en förhållandevis liten ekonomi med 10 miljoner invånare, är dock beroende av sin konkurrenskraft och blir aldrig vinnare i längden vid subventionsrace.

Trots detta har det vuxit fram allt fler och större exempel på hur även det offentliga i Sverige på olika sätt går in och stöder det privata. Genom krediter, innovationsstöd, företagsrådgivning, EU-bidrag, Klimatklivet, Industriklivet och så vidare stöder Energimyndigheten, Vinnova, Naturvårdsverket, Tillväxtverket, Almi med flera det så kallade privata näringslivet. I vissa fall rör det sig om miljardsummor, som när Energimyndigheten i relativ närtid beviljade ett stöd på över 3 miljarder till Hybrit genom Industriklivet och Ipceiregelverket från EU:s håll.

Det går naturligtvis att diskutera exakt hur staten ska underlätta för det svenska näringslivet. Inget parti föreslår att det inte ska finnas någon form av offentligt stöd. Däremot är det viktigt att man inte snedvrider konkurrensen och sätter marknaden ur spel eller att det resulterar i ett oproportionerligt stort risktagande för statens del i sammanhanget.

För att kunna ha en nyanserad diskussion på området krävs det dock att vi faktiskt har en vettig överblick över alla typer av näringslivsstöd och deras effekt. Det bedömer jag, fru talman, att vi inte har i dag. Trots att effekten av flera olika stödsystem gång efter annan har dömts ut av såväl Riksrevisionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser som enskilda forskare och näringslivsorganisationer finns det inte en samlad bild.

Mot denna bakgrund ställde jag denna interpellation till Ebba Busch och frågade just om man från regeringens sida avser att verka för en fullständig översyn av de olika offentliga näringslivsstöden till det privata näringslivet. Jag är väldigt tacksam för det svar jag fått av ministern, där hon tydligt belyser att regeringen instämmer i den problembild jag målar upp i interpellationstexten. Det är också i grunden positivt, vill jag tillstå, att vi nu ser ett budgettillskott till näringslivsutveckling för att bland annat kunna ha en bättre systematik i utvärderingen av det offentliga och dess företagsfrämjande insatser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den rapport från Tillväxtanalys som ministern nämner i sitt svar tycker jag också är viktig. Den belyser många av de brister som inte minst mitt parti har betonat under åren. Det ska också bli intressant att se hur man från regeringens sida arbetar vidare med många av de rekommendationer som ryms inom ramen för denna. Jag tänker återkomma till det sedan, fru talman.

Min grundläggande fråga var ifall det finns någon ambition från ministern eller regeringen att titta på hur vi får en total överblick. Hur vet vi hur många miljarder som slussas till det privata, och hur får vi en samlad uppskattning av deras effekt? Den frågan kvarstår någonstans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag instämmer nog i bilden som målas upp sett till hur bristfälligt intresset har varit hos tidigare regeringar att genomföra en ordentlig granskning alternativt agera på alla de granskningar som ändå har kommit under åren.

Jag minns när jag debatterade exakt den här frågan med såväl Ibrahim Baylan som Anders Ygeman. På den tiden blev svaret snarare att om man inte tror på detta är man emot företagen i fråga, i stället för att faktiskt vara ärlig och svara som ministern gjorde inledningsvis och betona att det viktiga är att svenska skattemedel placeras där de gör mest nytta. Det kan i något scenario vara i olika typer av stöd - kanske krediter där vi kan dela en risk med till exempel ett exporterande, stort företag på en osäker marknad. Det är någonting som kompletterar marknadens mekanismer för långivning och så vidare. Det tycker jag är ett rimligt företagsstöd, som genomförs av Exportkreditnämnden eller när vi utfäster garantier för kärnkraftsinvesteringar i Sverige eller dylikt. Det är en sak.

I andra änden finns de direkta allmosorna som betalas ut som något slags kontantstöd. Det är mer marknadssnedvridande, för det måste hanteras av politiken, en myndighet eller ytterst en tjänsteman - som ju dessutom är öppen för påverkan. Vinnova har granskats noga i fråga om detta i närtid av intresserade entreprenörer. Det är såklart någonting helt annat. Politiken måste då frångå ambitionen om teknikneutralitet och i stället ta ställning till vilket företag eller projekt som ska ta del av stöden. Historiskt har det, i alla fall enligt mig, funnits en ideologisk prägel på delar av dessa. Man kanske har fått stöd för genuscertifierat skogsbruk eller någonting, och det är nog inte riktigt vad den här regeringen tycker är det lämpligaste sättet att spendera statens och i slutändan svenskarnas pengar på.

Den samlade bilden saknas, som sagt. Jag minns att jag förra mandatperioden ställde frågan till riksdagens utredningstjänst om de kunde uppskatta - oavsett om det handlar om en kredit, ett innovationsstöd eller en delfinansierad EU-stödpeng - hur mycket som går från det offentliga till det privata. Jag fick svaret att man inte kunde göra en sådan uppskattning. Jag misstänker att om ministern gick till sitt departement och bad om en siffra skulle svaret bli detsamma på grund av att det här går genom flera departement och myndigheter och att det handlar om allt från rena allmosor till delfinansieringar, lånetillskott och rådgivning. Vi vet alltså inte hur mycket det är. Jag efterfrågar den överblicken.

Några förslag nämns i utredningen Samlad uppföljning och utvärdering av det företagsfrämjande systemet som ministern refererade till. Där vill man genomföra en kartläggning av de företagsfrämjande åtgärderna genom att koppla myndigheternas databaser till en myndighetsgemensam API-standard, vilket skulle kunna vara ett första led i detta. Det vore intressant att höra ministerns syn på det.

Jag tror att vi delar bilden av problematiken. Det jag ser, och det som jag och Sverigedemokraterna vänder oss mot, är att det här tycks vara alltmer attraktivt i många partiers ögon.

Jag hör från ministern att man åker runt i EU och träffar andra stater som ägnar sig mer åt ett aktivt företagsfrämjande än vad den svenska regeringen gör. Så tycker jag att det ska förbli, för om vi skulle säga att vi lättar på EU:s statsstödsregler ytterligare och förlänger de redan existerande lättnaderna skulle det kunna innebära att våra skattemedel går till att finansiera statsstödsprojekt i södra Europa. Det är så det brukar se ut när EU får mer kompetens. Vi tror att det kan gagna vår konkurrenskraft, men i slutändan finansierar vi andra länders statsstöd på bekostnad av såväl vår egen statsbudget som konkurrenskraften i våra företag, som inte får ta del av stöden på samma sätt som man gör i andra länder. Jag vill inte se en sådan utveckling.

Fru talman! Tack till ministern för svaret och för det arbete som har påbörjats från departementets sida med att med kritisk blick våga ta del av de effektutvärderingar och annat av många stödprogram som har gjorts, inte minst av Riksrevisionen och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser! Där tror jag att det finns mycket att hämta, sett till exempelvis rena policyförslag som nedskärningar på delar av de existerande företagsfrämjande åtgärderna.

Jag inser att jag pratade ganska vitt och brett i mitt förra anförande. Nu ska jag försöka vara i någon bemärkelse mer konkret.

Det jag ser som en risk, mot bakgrund av min ideologiska inriktning att staten inte ska ägna sig åt att leka riskkapitalist, är det faktum att staten i allt högre utsträckning deltar i riskfyllda projekt, antingen genom helt eller delvis statliga bolag eller i relation till så kallade privata bolag som bygger sina balansräkningar på stöd och krediter från Sverige, EU, institutionella investerare, pensionsfonder med mera. Det står dem naturligtvis helt fritt att investera i olika typer av projekt, men jag ser en tendens att den svenska staten i allt högre utsträckning tar stora risker i dessa projekt utan att ha särskilt stora förutsättningar att ta del av en potentiell uppsida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det lyfts fram av forskare som till exempel Christian Sandström att man från politikens sida tar en del av risken i riskfyllda projekt där den potentiella avkastningen tillfaller de så kallade privata ägarna. De har hittat en fantastisk hävstång för det instoppade egna kapitalet genom att staten blåser upp detsamma och tar risker utan någon chans att ta del av potentiell utdelning i framtiden. Det är en oro jag har, och jag skulle vilja höra ministerns syn på statens utökade risktagande i enskilda industriprojekt.