Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Sverigedemokraterna har sällan beskyllts för att vara naiva. Så inte heller i frågan om svenskfientlighet, och vi är övertygade om att Sverigedemokraterna tyvärr kommer att få rätt även här.

Jag har varit politiskt engagerad i över ett decennium och har genom mitt politiska engagemang haft förmånen att träffa ungdomar runt om i hela Sverige. Otaliga är de exempel och historier jag fått höra om hur ungdomar, killar såväl som tjejer, fått lida psykiskt eller fysiskt på grund av svenskfientlighet. Det har handlat om trakasserier, mobbning, hot, rån, misshandel, sexuella övergrepp och så vidare med den gemensamma nämnaren att det funnits ett svenskfientligt motiv.

Mot den bakgrunden har jag personligen aldrig tvivlat på att det finns en utbredd svenskfientlighet i samhället som primärt unga drabbas av. Efter att Sverigedemokraterna länge har varit ensamma med att belysa detta höjs nu fler röster. Men varför har det inte fått tillräckligt med medialt utrymme tidigare, trots de skräckexempel som varit kända under en lång tid? Förmodligen, fru talman, eftersom det svenska mediala och politiska etablissemanget varit fullt upptaget med att diskutera om det ens finns något som är svenskt.

Svenskfientligheten har uppkommit i kölvattnet av att etablissemanget hävdat att Sverige inte har någon särpräglad kultur, ingen historia värd namnet, inga traditioner att upprätthålla och inget att ens vara stolt över eller enas kring. Om detta skulle stämma finns det såklart ingenting värt namnet att inte vara fientlig mot. Men så är det ju inte. Vi har alla skäl att vara stolta över Sverige, svenskarna och vår historia.

Mer i närtid har det funnits rena politiska motiv från ledande politiker att negligera och låtsas som om svenskfientlighet inte finns - detta eftersom den har uppstått som en direkt konsekvens av deras förringande av allt svenskt, i symbios med den massinvandring de välkomnat.

Nu börjar det däremot bli dags för åtminstone regeringsunderlaget att tillstå problembilden för att vi någonsin ska kunna bekämpa utvecklingen. Med anledning av detta frågade jag i min interpellation om ministern avser att erkänna svenskfientlighet och ta fram ett åtgärdsprogram mot densamma. I sitt svar belyser statsrådet att rasism alltid är fel, oavsett vem den riktas mot, och att man ska ta fram en handlingsplan mot rasism och hatbrott med mera. Konkluderar gör statsrådet genom att meddela att det ej ska tas fram något handlingsprogram enkom rörande svenskfientlighet.

Fru talman! Jag kan också fördöma all rasism. Det är väldigt enkelt, faktiskt. Det ministern tycks ha svårare för är att tillstå att svenskfientligheten finns. Jag kan förstå om man vill hantera rasism med ett samlat grepp och att handlingsplanen då kan inkludera ett kapitel om svenskfientlighet. Om detta är tanken får statsrådet gärna belysa det. Statsrådet har i medier sagt att hon under sin tid som åklagare bevittnade att svenskfientlighet låg som motiv till ungdomsrån. Detta medgivande är en bra början från statsrådet, tycker jag. Min fråga i det här replikskiftet är helt enkelt om statsrådet kan tillstå att svenskfientlighet finns i en bredare bemärkelse än så och i sådana fall i vilken utsträckning.

Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågorna om min och regeringens syn på förekomsten av hatbrott mot svenskar. Detta är något som har tagits upp i Brås hatbrottsstatistik, där man redovisar statistiken utifrån vem den utsatte är. I Brås statistik kan vi konstatera att hatbrott mot just svenskar har fångats upp men att siffrorna är så små att det är svårt att dra närmare slutsatser av dem eller titta närmare på dem. Här tror jag att det är viktigt att se att det finns en risk för ett stort mörkertal när det gäller den här typen av statistik.

Precis som interpellanten Andersson sa i sitt inlägg nyss har jag tidigare berättat om mina erfarenheter som åklagare. Jag har absolut sett brott som har riktats mot svenskar just på grund av att de är svenskar. Ett sådant exempel är ungdomsrånen, där jag har sett hat mot svenskar som ett motiv. Ett annat exempel är hedersproblematiken, där unga människor utsätts för hat för att de mot familjens vilja har anammat en för västerländsk eller svensk livsstil.

Förekomsten av svenskfientlighet ifrågasätter inte jag eller regeringen. Det som är knäckfrågan är dock: Vad gör vi åt det - hur hanterar vi detta på bästa möjliga sätt? Som jag redogjorde för i mitt svar omfattar regeringens arbete mot rasism och hatbrott varje individ som på grund av ursprung, etnicitet eller någon annan av diskrimineringsgrunderna utsätts för brott.

Regeringen vidtar ett stort antal åtgärder för att komma till rätta med detta. Om vi tittar på just hatbrott mot svenskar menar jag att en av nyckelåtgärderna i detta är att växla upp arbetet med integrationen. Vi lever i dag i ett Sverige där vi ser parallella samhällsstrukturer. Det utgör en grogrund för olika typer av hatbrott, bland annat mot svenskar, och den behöver vi verkligen komma åt.

Regeringen växlar upp på flera fronter här. Bland annat har vi nyligen tillsatt en nationell samordnare för arbetet mot utsatthet, och vi tittar på olika sätt att klara integrationen.

Sedan är det såklart viktigt att vårt rättsväsen arbetar med dessa frågor så att även denna motivbild fångas upp. Min tidigare myndighet Åklagarmyndigheten arbetar med hatbrott. Man har bland annat en särskilt utsedd ämnesspecialist som arbetar med att höja kunskapsnivån bland de operativa åklagarna. Man har en årlig konferens på området för att utbyta erfarenheter, och man har också ett digitalt nätverk som nyligen har inrättats för att man också ska kunna diskutera uppkomna frågor inom detta område.

Jag vill från regeringens sida vara tydlig med att vi tycker att det är viktigt att fånga upp det varje gång en individ utsätts för brott på grund av bland annat sin etnicitet eller sin härkomst.

Fru talman! För att ge en tydligare bild av vad svenskfientlighet är kan man nämna det som Tobias Andersson precis nämnde, alltså rasism och fientlighet riktad mot svenskar eller folk som vill bli en del av den svenska gemenskapen. Man kan jämföra detta med exempelvis islamofobi, som är fientlighet riktad mot en ideologi, religion eller religiös åskådning, medan svenskheten ofta är medfödd eller en del av en stark kulturell identitet.

Jag skulle vilja att vi kort stannar till och tittar lite på kriminalstatistiken och vilka som är förövare och vilka som är brottsoffer. När vi tittar på de grova brotten kopplade till gängkriminalitet, såsom sprängningar och skjutningar, ser vi en tydlig bild av att både förövare och offer ofta är personer som antingen är födda i Sverige med utländska föräldrar eller har invandrat till Sverige.

Om vi tittar på andra grova brott mot personer, såsom ungdomsrån, ser vi att två av tre som rånar har någon form av utländsk bakgrund. Fyra av fem som utsätts har svensk bakgrund. När det gäller våldtäkter är utländska män överrepresenterade som förövare. Offren är oftast svenska kvinnor och flickor. När det gäller åldringsrån är äldre personer med svensk bakgrund oftast offer, och personer med utländsk bakgrund är oftast förövare.

Detta behöver inte vara ett tecken på att utländska kriminella sysslar med någon form av etnisk profilering vid brott, men jag tycker ändå att det sätter fingret på en debatt som har blivit väldigt skev. Om vi bryter ned siffrorna ser vi svart på vitt att många svenskar utsätts för brott av olika invandrargrupper i sitt hemland.

Fru talman! Jag har tidigare debatterat frågorna om svenskfientlighet och hatbrott mot svenskar med den förre justitieministern Morgan Johansson och den nuvarande justitieministern Gunnar Strömmer och nu också med statsrådet Paulina Brandberg. Alla tre har varit tydliga med att all typ av rasism och fientlighet ska bekämpas. Där är vi helt överens.

I andra debatter, där det är fråga om antisemitism, afrofobi eller islamofobi, kan statsråden utan problem peka på att exempelvis afrofobi ska bekämpas, men när det gäller debatten om svenskfientlighet pratar man mer i generella termer om att alla former av fientlighet ska bekämpas.

Jag förstår att det blir en lite semantisk diskussion, men när det är ett mönster att andra partier inte vill genomföra åtgärder mot svenskfientlighet blir frågan aktuell, inte minst när regeringen i nästa stund säger sig vilja ha en hög ambitionsnivå, ta fram kunskap och skapa förutsättningar.

Fru talman! Min fråga till statsrådet är: Ser ministern svenskfientligheten som ett problem, och är ministern beredd att sätta in några som helst åtgärder mot svenskfientlighet? Nu pratar jag inte om fientlighet i generella termer utan om den som riktar sig mot personer därför att de är svenska.

Fru talman! Jag tackar för sista gången, för den här gången, för statsrådets svar.

Jag uppskattar att statsrådet är tydlig med att även hon bedömer att det finns ett mörkertal och att det inte går att stirra sig blind på Brås statistik över hatbrott och tro att man där har fångat in den svenskfientlighet som präglar delar av samhället här i Sverige.

Jag noterar även den semantik som Pontus Andersson belyste, det vill säga att man från regeringshåll har svårt att tydligt tillstå att svenskfientlighet finns. Det är något vi har debatterat även med andra ministrar. Från statsrådens sida säger man att det här är någonting problematiskt, men man säger inte att det är svenskfientlighet. Man försöker hela tiden vara lite försiktig med de ordval man gör.

Man pratar om handlingsprogram mot hatbrott mot svenskar, trots att båda våra interpellationer handlar om svenskfientlighet, vilket jag tycker är ett betydligt bredare begrepp än hatbrott. Det handlar om synen på det svenska och hur det kan drabba såväl den invandrare som vill bli en del av det svenska som mig som svensk i min vardag att det finns de som genuint hatar vårt samhälle.

Rörande vad som efterfrågas utöver det här programmet skulle jag säga att man borde ge ett tydligare uppdrag till Brå att studera detta, inte bara utifrån hatbrottsstatistiken utan också för att få bättre koll på vilka förövarna är och vilka offren är.

Som Pontus Andersson belyste finns det ett flertal exempel på att det är just personer med utländsk bakgrund som ägnar sig åt brottslighet mot personer med svensk bakgrund. Är det ett uttryck för svenskfientlighet? Ja, förmodligen i många av fallen - men det vet vi inte riktigt, för det har varit otroligt känsligt för Brå och andra att studera detta. Man har till och med blivit anmäld om man som forskare valt att inkludera etnisk bakgrund i vissa forskningsstudier.

Här behövs alltså mycket mer, men framför allt måste vi våga stärka det svenska. Ska vi motarbeta svenskfientlighet måste vi vara stolta över Sverige och det vi har att erbjuda.

Fru talman! När det gäller förekomsten av detta tror jag att den diskussionen kommer att fortsätta. Det är såklart viktigt att vi riktar lampan mot detta varje gång någon utsätts för någon form av hatbrott på grund av sitt ursprung eller sin etnicitet.

Som jag sa innan tror jag att det finns ett stort mörkertal i Brås statistik. Samtidigt är självklart inte varje brott där en utländsk förövare gör något mot någon med svensk härkomst ett brott som har hatbrottsmotiv. Jag välkomnar såklart att vi fortsätter att belysa den här frågan.

Jag vänder mig mot det som interpellanten Andersson Garpvall säger om att det inte händer någonting. Det uttalandet menar jag tyder på en bristande förståelse för den grogrund som skapar den här typen av hatbrott, nämligen de parallellstrukturer som finns i vårt samhälle och den brist på integration - och den brist på politik för att komma åt den bristande integrationen - som länge har rått i Sverige.

Precis som jag har sagt vidtar regeringen omfattande åtgärder både när det gäller detta och när det gäller hedersförtrycket, och jag menar att det är det mest kraftfulla vi kan göra i det här läget för att försöka komma till rätta med just den här problematiken.

Därmed vill jag tacka för dagens debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.