Tobias Andersson

Fru talman! Låt mig börja med att betona hur långt Tidöpartierna har kommit i att åstadkomma nybyggnation av kärnkraft i Sverige, inte minst tack vare den finansierings- och riskdelningsproposition som statsrådet Wykman ansvarade för innan sommaren. Vi kan hoppas att Socialdemokraterna äntligen, efter att ha lagt ned sex välfungerande reaktorer och i kammaren röstat nej till de flesta kärnkraftspolitiska förslagen, har kommit till sans och framöver kommer att stödja denna riskdelning när budgeten når kammaren.

Vattenfall har redan i dag ett pågående projekt på Ringhals, och även om ministern vet min åsikt om nedselekteringen är det positivt att arbetet fortskrider. Sverige behöver dock fler större kärnkraftsprojekt, och risken är att Ringhalsprojektet upptar resurser och tid för andra. Hur säkerställer vi fler projekt från fler aktörer, statsrådet Wykman?

Herr talman! Låt mig börja med att glädja Rickard Nordin med att jag, Niklas Wykman och andra i förra veckan höll en pressträff bara 150 meter härifrån där vi bland annat presenterade just de kortsiktiga lösningar Rickard Nordin efterlyser rörande både effekthöjningar i vattenkraft och kraftvärme – om nu Rickard Nordin skulle ha missat det. Detta paket på exakt det tema ledamoten efterfrågar går att läsa om på regeringens hemsida, och det är ganska konkret och kommer att konkretiseras ytterligare.

Gällande Socialdemokraternas agerande är jag medveten om att Centern och Socialdemokraterna är två olika partier. Ibland är det väldigt tydligt, ibland mindre tydligt. I går sa Centerpartiet att man avser att försöka sätta stopp för detta i framtiden, om det blir ett maktskifte. Är det ett ultimatum? Kommer man att säga till Magdalena Andersson eller den som är Socialdemokraternas partiordförande den dag Tidöpartierna lämnar ifrån sig nycklarna till Rosenbad att Centerpartiet inte kommer att rösta ja till en statsministerkandidat som inte aktivt river upp den kärnkraftsfinansiering som kammaren i dag ska fatta beslut om? Det vore intressant att veta. Är detta ett ultimatum som kommer att ställas till alla framtida statsministerkandidater?

Gällande de forskare Rickard Nordin upprepat nämner kan jag konstatera att varken Chalmers eller Blekinge tekniska högskolas papper har granskats vetenskapligt eller ens varit peer-rewiewed av andra på lärosätena. Jag tycker att det är relevant då dessa insatsvärden har ifrågasatts av Energiföretagen och andra. Det är alltså många som tycker mycket, och det får de gärna göra. Men de övertygar inte mig.

Gällande kostnaden vet Rickard Nordin att det inte handlar om några tusentals miljarder, vilket han slänger sig med. Utredaren har ett maxtak på lånedelen på 600 miljarder, och det betalas tillbaka. Enligt beräkningen i CFD:n handlar det om 50 kronor per hushåll.

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin för ett intressant anförande.

Det finns väl egentligen ingen anledning att på nytt konstatera att Rickard Nordin och jag tycker väldigt olika och ser verkligheten på olika sätt i den här frågan. Det jag däremot tycker är väldigt intressant är hur oppositionen mot den proposition som vi debatterar här i dag ska försöka enas kring något alternativ.

I den energipolitiska debatten här i kammaren för ett tag sedan lyfte jag fram vilka olika ambitioner de fyra oppositionspartierna har. Hur mycket solkraft behövs det, och till vilket årtal? Hur mycket vindkraft behövs det, och till vilket årtal? Hur mycket nät behöver man, och till vilket årtal? Hur många gasturbiner behövs, och vad ska de matas med? Det finns fyra olika svar på alla dessa frågor, som berör all energipolitik från de fyra oppositionspartierna.

Det enda de egentligen enas i, herr talman, är att de här i dag motsätter sig den här kärnkraftsfinansieringspropositionen. Åtminstone Socialdemokraterna börjar dock luckra upp lite – det kanske ändå kan finnas ett behov av kärnkraft i framtiden, men det behöver finnas vissa tak för statens åtagande.

Jag vill ställa en fråga om något som jag tycker är intressant i den här kontexten. Detta var anledningen till att jag tog replik på Rickard Nordin; jag hade också kunnat göra det på Birger Lahti eller någon annan. Kommer Centerpartiet att acceptera en socialdemokratisk statsministerkandidat som väljer att inte riva upp det vi i dag fattar beslut om?

Alldeles oavsett det avslagsyrkande som kom från Rickard Nordin kommer ju kammaren i eftermiddag – om det inte är fler än tre som trycker fel eller som har glömt att komma hit – att bifalla den här propositionen. Det innebär att vi skapar förutsättningar för att sluta avtal med kärnkraftsbolag om nyproduktion av kärnkraftverk i Sverige, oavsett vad Rickard Nordin tycker. Om det – gud förbjude – blir ett maktskifte någon gång i framtiden kan ju nästa regering välja att låta detta finnas kvar. Hur agerar C då?

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin på nytt för frågorna.

Jag konstaterar att oppositionen försöker debattera mot en medveten halmdocka. Man säger att det nu kommer en gräddfil för kärnkraften. Varför hanterar vi inte alla de andra kraftslagen på samma sätt?

Herr talman! För all del! Låt oss göra det. Låt oss lägga fram en ansökningsavgift till statliga myndigheter på 100 miljoner. Precis så är det för kärnkraften. Om du vill bygga en kärnkraftsreaktor, oavsett hur många som redan finns på platsen eller storlek, behöver du betala in 100 miljoner till SSM. Sedan är det en granskningsavgift på ungefär 100 miljoner per år. Det i sig utgör 1 miljard i kostnader för statlig översyn bara utifrån granskningen, inte tillståndsprocessen, inte överklagan, inte domstolsprocesser. Du betalar in 1 miljard som aktör till staten för att bygga kärnkraft.

Sätt 100 miljoner i ansökningsavgift för en vindkraftspark och se vad som byggs, Rickard Nordin. Vi garanterar kraftslagen lika, eller så kan vi hantera dem lika utifrån vilka förmågor de genererar till systemet. Det är där vi inte möts. Vi konstaterar att vi behöver förmågorna kärnkraften kan leverera, och vi vet att havsbaserad vindkraft inte kan leverera samma förmåga. Vi behöver inte utreda det.

Jag behöver inte lyssna på någon som driver ett solkraftsföretag, eller ett vindkraftsföretag, eftersom denne aldrig kommer att kunna övertyga mig om att havsbaserad vindkraft kan generera samma systemnyttor som kärnkraft – eller för den sakens skull att solkraft kan göra det. Det behöver inte utredas.

Gällande de så kallade oberoende tyckarna i frågan anser jag att SVT:s inslag i söndags var ett bra exempel på hur oberoende man kan framställa personer som är uppenbara parter i målet och som under decennier har haft fel i sak på området. Vi kan nu se att de som raserat vårt elsystem har åsikter om att vi räddar detsamma, men jag bryr mig inte så mycket om denna åsikt.

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin för frågan!

Om jag börjar med att konstatera vad Sverigedemokraterna vill göra för att möta det kortsiktiga behovet är det ju absolut inte en vare sig kortsiktig eller långsiktig lösning att addera mer väderberoende kraft in i vårt elsystem. Vi har redan utmaningar. Vi har enorma kostnader kopplat till överföring. Vi har en effektbrist, och vi har en obalans i vårt elsystem. Att tro att det löser sig med sol eller vind är naivt. Det borde räcka med att titta på Spanien för att lära sig av riskerna med ett sådant agerande.

Jag vet vilka volymer av väderberoende kraft man från Centerpartiet vill skjuta in i det svenska elsystemet. Hade detta skett genom en stor utbyggnad av framför allt sol skulle svängmassan ha fått en ordentlig törn och utmaningarna för vårt elsystem varit definitiva.

Det Sverigedemokraterna vill göra på kort sikt handlar framför allt om effekthöjningar av vattenkraften. Det är någonting Centerpartiet säger sig vilja ha, men det blir intressant att se hur långt Centerpartiet är redo att gå för att förenkla de tillståndsprocesser och annat som reglerar och begränsar vattenkraften i dag.

Genom nya turbiner kan vi effekthöja såväl storskalig som småskalig vattenkraft. Genom pumpkraft kan vi se till att nyttja systemet än mer effektivt. Genom en utvidgning av dammar kan vi fylla på våra vattenreservoarer ytterligare utan att göra ingrepp i nya älvar. Det gäller också gasturbiner – bland annat genom de redan aviserade stödprogrammen och kanske även annat. Det sker ju exempelvis ett testprojekt i Rickard Nordins valkrets med Göteborgs Energi och Svenska kraftnät för att möjliggöra detta – tillsammans med bättre förutsättningar för kraft- och fjärrvärme.

Då kan vi få en effekthöjning, och vi kan få ökad elproduktion. Vi kan också säkerställa de förmågor som systemet i dag har för få av, inte minst i termer av reglerkraft, för att hantera den väderberoende elproduktionen.

Herr talman! Jag tackar för frågorna och svaren från Linus Lakso!

Jag kan bara konstatera att alla seriösa aktörer ser kärnkraften som en möjliggörare för att över huvud taget kunna komma i närheten av klimatmålen. Det är någonstans där jag inte får ihop logiken från Miljöpartiets sida. Man vill att det ska finnas mängder med el för diverse gröna projekt – inte minst till ren energiförstörelse genom att man går från el till vätgas och kanske tillbaka till el igen. Då tappar man 70 procent eller någonting av energivärdet.

Det finns ingen seriös aktör som tror att vi kan klara av att bli energisjälvförsörjande, något jag för övrigt står bakom. Jag tycker att det är positivt om Sverige kan öka sin självförsörjningsgrad kopplat till energi. Det innebär elektrifiering av transporter och industrier och att frångå vissa fossila kraftslag.

Detta ser jag som ett värdefullt steg utifrån en självförsörjningsgrad och utifrån ett totalförsvarsperspektiv – inte för att jag tror att det räddar klimatet och världen. Vi kan landa i ungefär samma sak, men utifrån olika ingångsvinklar. Det här behöver ske i ett tempo som industrin och vanliga människor klarar av att hantera.

Kärnkraft är en möjliggörare för att nå de klimatmål som Miljöpartiet håller så varmt om hjärtat. Men trots det gör man allt man kan för att lägga ned, rasera och stoppa investeringar i kärnkraft.

Herr talman! Det finns ingen grön baskraft. Det här är ett påhittat uttryck som man slänger sig med. Det finns gasturbiner som kan köras på naturgas, biogas och vätgas, men det finns inte biogas och vätgas för att köra dem i den utsträckning vi behöver. Det är naturgas. Det är inget grönt med det. Låt oss inte försöka skönmåla det hela.

Den typen av produktion och den typen av effekttillskott vi behöver i södra Sverige stavas gasturbiner. Men de kommer inte att köras på biogas och vätgas på ett bra tag. Antingen vet Linus Lakso detta och låtsas som att han inte vet, eller så är man inte medveten om det. Det är okej för mig så länge gasturbinerna kommer på plats och vi matar dem, vi kör dem och vi löser de systembrister som finns. Men det kommer inte att vara grön baskraft, herr talman.

Herr talman! Jag tackar för frågan från Linus Lakso.

Jag kan börja med att upprepa det jag sa i replikskiftet med Fredrik Olovsson på detta tema: En stor del handlar om att vi måste skydda det system som har blivit så eftersatt. Vi har den högsta effektbristen i Europa i SE4.

Det är klart att vi behöver ha mer planerbar kraftproduktion för att möjliggöra industrietableringar i södra Sverige. De kan ju inte ske på grund av effektbristen, trots elexporten från SE4. Det tycker jag är ett viktigt faktum att fastslå.

När vi pratar om 300 terawattimmar gör vi det mot bakgrund av de analyser som finns från såväl myndigheter som branschorganisationer och andra, som har skissat på vilka behov det finns över tid från olika industrier. Jag har ingen anledning att ha en egen analys av det totala elbehovet när det finns de som frågar befintlig industri hur mycket den behöver ha om 5, 10, 15 år och så vidare och när myndigheterna sitter och skissar på det här. Jag tror att de har ett bättre underlag än vad jag och Linus Lakso har. Mot den bakgrunden tycker jag att det är rimligt att vi försöker gå dem till mötes och säkerställa förutsättningarna för den typen av storskalig kraftproduktion i Sverige fram till de årtal som finns.

Det går ju också att vända på frågan, herr talman. Nu får jag frågor om att vi vill ha mycket fossilfri el, vad den ska gå till och om vi vill ha någonting som i sin tur går på fossilfri el. Det går att vända på frågan. När Linus Lakso och andra driver på för den gröna omställningen i ett tempo som jag tycker är för hastigt och som skapar problem vill man göra det utan ett elsystem som hänger med.

Man har inga egna lösningar på hur vi utan mer reglerkraft och baskraft i systemet ska kunna säkerställa den utbyggnad av så kallad grön industri som Miljöpartiet gärna vill se. Där någonstans kommer det att bli en utmaning, och det är mycket möjligt att den gröna omställningen faller just på grund av avsaknaden av ett fungerande elsystem.

Herr talman! Jag är fullt medveten om de risker som är förknippade med storskaliga infrastruktursatsningar. Oavsett om det rör sig om en väg, el eller energiinfrastruktur eller om det rör sig om storskalig industrietablering finns det stora risker med den typen av enorma projekt. Vi pratar ju om tusentals personer som ska vara på rätt plats vid rätt tidpunkt och skruva i rätt mutter vid rätt tillfälle för att det här ska ske på det sätt som är avsett. Jag är fullt medveten om de riskerna.

Jag har också tagit mig tid att besöka alla de västländer som i närtid har byggt storskalig kärnkraft. Jag har varit i Sydkorea hos KHNP. Jag har varit i USA hos Westinghouse. Jag har varit i Finland och tittat på EFTS. Jag har varit i Förenade Arabemiraten och tittat på hur man har byggt där under sydkoreansk ledning och så vidare. Projekten skiljer sig åt, och riskerna skiljer sig åt. Pandemin underlättade absolut inte för leverantörsled och så vidare i de här projekten; det var exempelvis Westinghouses problem i USA.

Det jag tror är viktigt är att Vattenfall och politiken tittar på vilka leverantörsled de här aktörerna tar med sig, vad de har för kompetens, hur värdekedjorna ser ut och vem som sköter konstruktionen, om de har tidigare erfarenhet av storskaliga projekt och så vidare. Det kommer att vara viktiga faktorer i de beslut som tas i det här. Då kan vi minska riskerna, som Birger Lahti är inne på.

När det gäller uran är Sverigedemokraterna det första partiet att konstatera att vi aldrig borde ha förbjudit uranbrytning i Sverige. Jag är emot ryskt uran. Jag är glad över att vi kan köpa kanadensiskt eller kazakstanskt i stället. Men vi behöver också utvinna uran i Sverige.

Jag vet att flera av oss var på ett seminarium nu på morgonen med tre olika gruvföretag som är på plats i Sverige och som är intresserade av att utvinna uran i Sverige, vilket tyvärr Socialdemokraterna med stöd av andra förbjöd under tidigare mandatperioder.

Herr talman! Jag tackar för frågan från Birger Lahti.

När det gäller vad man egentligen har för avsikt i det här fallet är den att från statens sida kunna garantera att man kan låna det kapital som behövs för konstruktionen. Kapitalkostnaden utgör en stor majoritet av kostnaderna för att bygga ny kärnkraft. Om vi kan dela på risk och sänka räntor minskar det kapitalkostnaden och totalkostnaden, och det genererar lägre elpriser.

I de modeller som kommer att förhandlas fram kommer en del att vara risk- och vinstdelningsmekaniken, vilket man berör i utredningen, även för lånet. Det ska alltså finnas incitament att gå från en viss andel statligt lån till att öka andelen kommersiella lån. Det kan vi också reglera med räntenivåerna över tid, så jag ser det som osannolikt att det statliga låneansvar som tas tidigt i ett sådant här projekt kvarstår tills man tar kraftverket ur drift 80–90 år senare.

Jag tror att det är mer sannolikt att man genom avtalet med den specifika partnern har en vinstdelningsmekanik som bygger på att partnern över tid går över till kommersiella lån. Dessutom vet vi att den absolut stabilaste och billigaste kraftproduktionen är ett avbetalat kärnkraftverk, så det ligger naturligtvis även i investerarnas intresse att nå dit.

Herr talman! Jag tackar för de ytterligare frågorna från Fredrik Olovsson. Jag ska försöka gå honom till mötes och besvara dem alla. Jag vill ändå konstatera att vi har suttit fyra gånger på departementet med sakkunniga från departementet, utredarna och så vidare. Möjligheterna för Socialdemokraterna att få svar på de frågor man har sparat till kammaren har varit många, men jag ska försöka avhandla dem ändå.

Först och främst har vi absolut en export av el. Det är el som vi hade kunnat bruka genom industriutveckling i södra Sverige om det hade funnits effekt. Det är någonstans där problemet ligger. Jag tror inte att vi hade exporterat så mycket el som vi gör i dag från södra Sverige till Danmark och Tyskland om vi hade haft tillräckligt med effekt för att kunna balansera systemet i södra Sverige. Då tror jag att vi hade byggt ut produktionen där i stället och nyttjat denna el. Det är detta som kärnkraften kommer att möjliggöra.

Sverigedemokraterna tycker i grunden att det är positivt med energisjälvförsörjning. Ju mer vi kan öka självförsörjningsgraden, desto bättre. Till viss del kommer en elektrifiering att ske, men den behöver ske i ett sådant tempo att vi klarar av omställningen.

Gällande CFD-nivåerna kan jag bara konstatera att den 80-öresnivå som utredaren föreslår är den lägsta i världen, inte för kärnkraft utan för alla kraftslag. Det finns ingen havsbaserad vindkraftspark någonstans i världen, mig veterligen, som ligger under 1 krona per kilowattimme i CFD-avgift.

Alternativen är alltså definitivt dyrare, och detta tycker jag kanske är det viktigaste. Snarare kan vi, oavsett om det hamnar på 70 eller 90 öre, konstatera att havsvind är avsevärt dyrare i alla de CFD:er som finns utställda på marknaden i något land.

Jag får tacka Socialdemokraterna för att man bidrog till att bygga ut elsystemet. Det var synd att man sedan var tvungen att rasera det efter ett tag.

Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson, för alla frågor! Vi har suttit i energipolitiska samtal och haft möjlighet att hantera dessa frågor vid ett flertal tillfällen, men jag kan passa på att bemöta dem här i kammaren i stället.

Vad ska elen gå till? Jo, framför allt till att täcka upp för det system som ert parti har raserat. Om inte Socialdemokraterna hade lagt ned Barsebäck 1 och 2, vilket Göran Persson skriver och skryter om i sina memoarer, och om Socialdemokraterna inte därefter, tillsammans med Miljöpartiet, hade lagt ned de fyra kärnkraftverk som i dag är avstängda skulle vi från politikens sida sannolikt inte ha behövt stå här i dag och hantera den här propositionen. Det enkla svaret är alltså att elen och effekten ska gå till att rädda det system som Socialdemokraterna, ackompanjerade av Miljöpartiet, har förstört.

Med detta sagt: Vi kommer också att kunna investera mycket mer i södra Sverige eftersom det sannolikt är där reaktorerna kommer att hamna då det finns en kraftig effektproblematik där. Det jag framför allt ser framför mig är att befintlig industri kommer att bygga ut i stället för att flytta ut från landet. Den stora skiljelinjen är att Socialdemokraterna hellre satsar på högriskprojekt i norra Sverige än på att skapa förutsättningar för industriutveckling i södra Sverige.

När det gäller den andra frågan berör utredningen hur stor del av risken staten kan ta. Där går man upp till 600 miljarder i det mer expansiva scenariot för lånefinansieringsdelen. Det är också värt att i denna kammare befästa att det är ett lån som är avsett att betalas tillbaka. Det är alltså ingen kostnad. I debatten slänger man sig lite slarvigt med att det kommer att kosta staten hundratals miljarder, trots att grundfundamentet faktiskt är att lånet ska betalas tillbaka, med ränta dessutom.

Gällande megawattbegränsningen finns här en politisk skiljelinje. För Fredrik Olovsson är det otroligt viktigt med exakt vilket tak vi sätter för hur mycket kärnkraft som byggs, medan det för mig snarare handlar om att vi ska skapa förutsättningar för den effekt som vi behöver.

Herr talman! Nu är det dags att debattera näringsutskottets betänkande 20 Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft med anledning av propositionen med samma namn.

Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna.

Det vi nu ska debattera och senare i dag rösta om är utan tvekan en av de största frågorna för näringsutskottet och riksdagen denna mandatperiod. Politiken kommer genom kammarens beslut i dag att lägga grunden för omfattande investeringar i ny kärnkraft i Sverige.

I sak innebär det ett möjliggörande av storskalig, planerbar baskraft, vilket givet en teknisk livslängd på runt 80 år kommer att generera el och effekt även efter att alla som i dag fattat beslutet har dött. Detta är värt att stanna upp och reflektera kring. Jag tillhör de yngre ledamöterna i kammaren, och trots att jag är nyss fyllda 29 år kommer inte ens jag att leva när de kärnkraftsreaktorer vi nu krattar manegen för tas ur drift.

Ambitionen är som bekant att ha nya kärnkraftverk påkopplade på nätet 2035 som sedan utan bekymmer kan producera själva förutsättningen för vår industri, vårt välstånd och vår välfärd i minst 60 år men mer sannolikt i flera decennier därefter.

Herr talman! Det är inte ofta kammaren tar beslut vars konsekvenser är så långlivade. Mot denna bakgrund har det funnits en ambition hos Tidöpartierna att försöka säkerställa ett så brett politiskt stöd som möjligt för denna långlivade reform. Ett flertal energipolitiska samtal har ägt rum mellan riksdagens åtta partier med en öppenhjärtig ambition att försöka nå så stor samsyn som möjligt. Men trots beslutets livslängd och de stora investeringar och åtaganden för det offentliga det rör sig om har oppositionspartierna endast kunnat enas i sitt motstånd till kärnkraften. Därmed har vi inte lyckats få gehör för propositionen bland riksdagens oppositionspartier.

Låt oss återgå till kärnkraftens roll. När tidigare generationer byggde ut det svenska elsystemet genom vattenkraft och kärnkraft visste de mycket väl vad de gjorde. De planerade och skapade världens bästa elsystem, som var stabilt, billigt och rent. Trots den rigorösa planeringen och de tydliga ambitionerna på den tiden kunde de sannolikt inte på förhand veta att detta i sin tur skulle skapa förutsättningarna för Sverige att bli ett industriland i absolut världsklass. Sedan dess har dock välståndet som kunde skapas tack vare kärnkraften och vattenkraften genererat utrymme för kritik och sedermera nedmontering.

Herr talman! Alla känner till psykologen Maslows beryktade behovspyramid. Förenklat handlar det om att vi har olika behov, och beroende på om vi har lyckats uppfylla de mest basala behoven eller inte kan vi röra oss uppåt i pyramiden.

Tack vare vattenkraften och kärnkraften hamnade Sverige i toppskiktet på pyramiden i termer av elförsörjning och industriförutsättningar. Det finns utrymme för utsvävningar av mer självförverkligande art när man är i behovspyramidens topp, och med stora volymer reglerkraft och baskraft kunde Sverige kosta på sig lite väderberoende kraftproduktion. Det kändes säkert bra för dem som tog besluten och genomförde investeringarna. Initialt var det dock just ett uttryck för självförverkligande. Att bygga vindkraft när det finns gott om reglerkraft i systemet utgör inget stresstest av systemet. Problemet uppkommer när andelen väderberoende kraftproduktion ökar på bekostnad av reglerkraft och baskraft.

Herr talman! Missförstå mig inte; jag är ingen kategorisk motståndare till något kraftslag. Jag kan dock konstatera att det finns vissa kraftslag som är beroende av andra för att kunna existera och producera samtidigt som det finns andra kraftslag som utan bekymmer kan stå på egna ben – därav referensen till Maslows behovspyramid. Det är enkelt att efterfråga eller förespråka väderberoende kraft när det finns bas- och reglerkraft. Problemet är att man när man befinner sig i toppen på behovspyramiden glömmer bort de grundläggande behoven eftersom de redan har blivit tillfredsställda och då sätts åt sidan.

Det var precis det som skedde i Sverige. De systemnyttor som kärnkraften garanterat började tas för givna, varvid beslutsfattare och investerare glömde bort att den självförverkligande väderberoende kraftproduktionen var oförmögen att stå på egna ben. Som resultat byggdes den ut samtidigt som politiken stängde ned kärnkraften.

Nu kritiserar samma politiker som lade ned kärnkraften och som genom elcertifikat finansierade utländska riskkapitalisters exploatering av svensk miljö och natur genom förlustbringande vindkraftsparker Tidöpartierna för att skapa förutsättningar för kärnkraft. Trots sin historia på det energipolitiska området har de i dag mage att hävda att politiken styr marknaden för mycket genom att låta kärnkraften få leverera de förmågor in i systemet som behövs och efterfrågas och som under alltför lång tid blivit åsidosatta.

Det finns ett företagsekonomiskt talesätt som lyder ”förvärva, ärva, fördärva” och som egentligen åsyftar familjeföretags uppgång och fall. Den första generationen förvärvar företaget, den andra generationen ärver detsamma och försöker driva det vidare och den tredje generationen fördärvar det eftersom den uppfostrats av generationen som ärvde företaget och därmed saknar drivkraft. Bekvämligheten lamslår. Det är precis samma tendens vi har sett i Sveriges elsystem. När Tidöpartierna nu är i förvärvandefasen vill de som fördärvade vara med och påverka och ifrågasätta. Det ger jag inte mycket för, herr talman.

När jag ändå är lite utsvävande och filosofisk kan jag också kosta på mig ett citat av G Michael Hopf, som i svensk översättning lyder: ”Hårda tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män och svaga män skapar dåliga tider.”

Sveriges elsystem befinner sig i dåliga tider på grund av de svaga politiker som fattat de dåliga besluten – om vi nu ska välja att bokstavstolka citatet och placera det i den energipolitiska debatten.

Dessa cykler upprepar sig dock, och det är därför vi i dag fattar beslut som skapar goda tider. Det är nu vi förvärvar och bygger välstånd för kommande generationer.

Herr talman! Frågan kvarstår hur vi gör detta rent konkret. Låt mig därför gå vidare till det. I dag beslutar kammaren om en risk- och vinstdelningsmodell för i huvudsak statliga lån och dubbelriktade differenskontrakt. På detta sätt stöttar vi både konstruktionen och driften av de kärnkraftverk som byggs inom ramen för detta stödpaket.

Jag ska försöka förklara och förenkla vad detta innebär. Staten kommer att ingå avtal med de företag som får stöd. I ett sådant avtal kommer risker och vinster att fördelas på ett väl avvägt sätt mellan staten, politiken och företagen.

Stödet kommer att regleras av villkor i avtalet som utformas med hänsyn till statens risk, statens möjlighet att tillvarata sin rätt och statens behov av kontroll och uppföljning.

Det statliga stödet utgörs primärt av att staten står för en andel av det lånade kapital som behövs fram till dess att reaktorn tas i rutinmässig drift. Vid rutinmässig drift träder det dubbelriktade differenskontraktet in, och ett inlösenpris fastslås därför i avtalet. Det innebär en sund riskdelning och vinstdelning med maxtak för ersättningen per kalenderår.

Herr talman! Nu har jag försökt förklara vad finansieringsmodellen består av. Jag tror att det ändå kommer att komma en del frågor och påståenden i debatten om hur mycket det kan kosta, varför det inte finns några siffror i propositionen och så vidare. Det är så enkelt att det kommer att bli en statsstödsprövning gentemot kommissionen när avtalet ingås. Respektive parametervärden i varje affär kommer att behöva förhandlas fram mellan de företag som ska bygga och staten samt till viss del EU-kommissionen.

I debatten slänger man sig med siffror i ett härad som aldrig någonsin kommer att bli aktuellt, givet att vi har en begränsning på 5 000 megawatt, vilket avgör hur mycket staten kan kliva in och riskdela.

Det som är stort på denna historiska dag är att politiken på nytt tar ansvar för systemet, ställer krav på vilka förmågor som kraftslagen ska generera in i systemet och skapar förutsättningar för investeringar i kärnkraftverk som kommer att stå och producera el långt efter det att jag och alla andra som i dag röstar i kammaren har avlidit. Detta i sig – hur långvariga dessa beslut är och vilka förutsättningar de skapar – tycker jag är värt att betona.

I detta anförande instämde Josef Fransson (SD), Mats Green (M) och Camilla Brodin (KD).

Fru talman! Tack för svaret, Fredrik Olovsson!

Jag vill ändå konstatera att jag inledde mitt anförande med att säga att jag tror att de fyra partier som styr Sverige i dag sannolikt hade kunnat enats om väldigt mycket på det energipolitiska området tillsammans med Socialdemokraterna. Utmaningen är de tre partier som Socialdemokraterna vill få att ingå i en socialdemokratiskt ledd regering efter nästa val. Där är man inte överens om så mycket.

Gällande vad våra fyra partier, Tidöpartierna, vill i termer av planering är det avhängigt det mål som Socialdemokraterna sa nej till, det vill säga leveranssäkerhet. Om vi inte kan garantera leveranssäkerhet i vårt elsystem är det inte värt så mycket vilket planeringsmål vi har i exakta terawattimmar om ett, fem, tio eller tjugo år.

Det är där problemet finns. Man kan läsa reservationerna från de tre partier som Fredrik Olovsson ska försöka ena i en socialdemokratisk regering. Den politiken skulle innebära att vi skulle ha en kraftig majoritet sett till andel väderberoende i vårt system 2030. Vi vet att det inte går.

Det finns inga flexibilitetstjänster, lagringstjänster eller någonting annat som om fem år skulle stå redo för ett elsystem i Sverige som har ökats med 30 terawattimmar solkraft eller med 60 terawattimmar vindkraft. Det går inte. Då faller leveranssäkerheten, och då spelar det ingen roll hur mycket el som finns.

Vi kommer att ha bristande effekt och ingen reglerförmåga. Vi kommer för det första inte att ha någon möjlighet att garantera att vare sig hushåll eller industri får el och för det andra att elpriset är förhållandevis lågt och konstant. Det är vad man avser att regera på.

Man vill ha en spansk energimix. I deras fall när det kortslöts var det kanske uppemot 75 procent väderberoende kraft. Det fungerar inte. Men det är vad Fredrik Olovsson vill bilda regering utifrån.

Fru talman! Jag tänkte börja med att reflektera över att Fredrik Olovsson och Socialdemokraterna ofta efterfrågar breda överenskommelser. Det gäller inte minst när de sitter i opposition själva och inte minst när det rör energipolitiken.

Då är det kanske relevant för den som tycker att det låter klokt och också vill se den typen av långsiktighet som Socialdemokraterna nu relativt nyligen börjat efterfråga för de viktigaste samhällsutmaningarna i vår tid att titta på de olika reservationer som finns från det regeringsunderlag som Fredrik Olovsson och Socialdemokraterna har för avsikt att samla under sig om vi, Gud förbjude, skulle få ett maktskifte efter nästa val. Fredrik Olovsson får gärna reflektera lite över var de partierna avser att mötas.

Jag tror nämligen inte att den stora utmaningen i att nå en politisk överenskommelse ligger mellan Tidöpartierna och Socialdemokraterna. Jag tror att den ligger mellan Socialdemokraterna och de tre partier som Socialdemokraterna avser att inkludera i sitt regeringsunderlag.

Tittar vi på detta ser vi att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet i sin ena reservation säger att de vill ha 150 terawattimmar vindkraft till 2040. Det är ungefär lika mycket som all el som konsumeras i Sverige på årsbasis i dag.

Tittar man sedan på Miljöpartiet vill de redan 2030 ha 30 terawattimmar solenergi. Tittar man på vad Centerpartiet säger mer kortsiktigt är det 100 terawattimmar ny förnybar kraft till 2030. Tittar man på vad S självt säger är det däremot 60 terawattimmar.

Det kan vara svårt för den som vill se långsiktighet att förstå vad det långsiktiga är när man om fem år inte över huvud taget är eniga om hur mycket el som ska produceras i Sverige med det regeringsunderlag som Socialdemokraterna och Fredrik Olovsson avser att samla. Hur ska det gå till, fru talman?

Fru talman! Jag vet att Rickard Nordin är intresserad av dessa frågor, men jag kommer inte att orera här om var eller hur man ska göra teknikval. Däremot har vi ändrat förordningen redan för att underlätta teknikvalen och korta tillståndsprocesserna vid utbyggnad av elnät. Jag låter det vara upp till andra aktörer och myndigheter att välja exakt vilken kilometer som ska vara ovan jord och vilka som ska vara under jord.

Jag har däremot svårt att förstå det intresse ledamoten nu uppvisar för frågan. Ledamoten företräder ju ett parti som vill subventionera anslutningen till havsbaserad vind. När vårt departement räknat på detta pratar vi om hundratals miljarder som skulle vältras från den som tjänar pengar på kraften till oss elnätskunder.

Rickard Nordin inledde debatten med att oroa sig över vilka kostnader vår politik skulle få för elnätskollektivet – när hans politik och hans regeringsunderlag vill att svenska elnätskunder ska subventionera när utländska bolag ska komma och bygga havsbaserad vindkraft i Sverige. Det tycker jag är helt obegripligt.

Det är dessutom så att Rickard Nordin tillhör ett regeringsunderlag som vill dubblera vindkraften – eller öka den ännu mer, vem vet? Miljöpartiet vill ha 30 terawattimmar sol fram till 2030. Det skulle tära på vårt elnät. Det skulle förstöra vårt elsystem. Behovet av utbyggnad av elnät och av reglerkraft för att klara av att möta den typen av väderberoende mängd i vårt elsystem skulle innebära en enorm kostnad för alla oss som betalar elnätsfakturor. Det är hotet mot elnätskollektivet – inte att vi med vår politik gör vad vi kan för att korta tillståndsprocesser, underlätta effekthöjningar och hitta flexibla lösningar på hur vi på billigast möjliga sätt kan investera i det elnät som behöver byggas ut.

I detta anförande instämde Josef Fransson (SD).

Fru talman! Jag tackar Rickard Nordin för frågan.

Vi kan se hur Tidöpartierna har påbörjat detta. I Göteborg, som Rickard Nordin själv är ifrån, om jag inte missminner mig, sker nu ett samarbete mellan Svenska kraftnät, Göteborgs Energi och närliggande industri för att se hur Kraftlyftet kan nyttjas. Detta sker inte minst för att öka förmågan att ansluta mer väderberoende kraft – vilket jag vet att Rickard Nordin är en stor anhängare av. Det sker också för att man inte ska behöva bygga mer nät genom att i stället se om man kan tillföra mer effekt genom exempelvis ytterligare gasturbiner.

Fru talman! Jag belyste också i mitt anförande att vi med välplacerade effekthöjningar genom gaskraft, vattenkraft eller annat kan höja effekten och därmed minska behovet av nya nät, eftersom vi kan få en höjd överföringskapacitet om dessa lokaliseras på ett rimligt sätt. Det blir väl det något tekniska svaret på den något tekniska frågan. Om jag tillåts utveckla det hela ytterligare har vi också som ledamoten känner till en SOU som bereds mot bakgrund av den så kallade Tysklandsdomen. Den kommer att se över detta mer på regleringsnivå när det gäller vilka intäktsramar som ska finnas och hur man ska kunna bli ersatt och inte.

Jag tror absolut att det finns förutsättningar att efterlikna andra länder mer i termer av att skapa incitament för elbolagen att effektivisera sin egen infrastruktur. Vi har grannländer som ger en typ av stödincitament för dem som har en effektiv och liten overhead – eller vad vi ska välja att kalla det – i relation till dem som bygger snabbare.

Det handlar också mycket om tillståndsprocesser som behöver förenklas, eftersom en stor del av kostnaden fastnar där. De partier som nu styr Sverige har redan påbörjat arbetet på detta område.

Jag upplever att jag nu på flera sätt har svarat på frågan, men jag låter Rickard Nordin fortsätta debatten.

Fru talman! I dag debatterar vi en av vår tids största och viktigaste frågor: energipolitiken. Tidöpartierna har ett välfungerande samarbete på området, men det finns ändock ett par reservationer från Sverigedemokraterna i detta betänkande. Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nummer 6 under punkt 3, Övrigt om energipolitikens inriktning.

Fru talman! Energifrågorna utgjorde en stor del av valrörelsen 2022. Fokus låg primärt på en kamp mellan kraftslag. På den ena sidan i valrörelsen fanns kärnkraften, där Tidöpartierna tydligt lyfte fram vår syn på saken, och på den andra sidan fanns vindkraften. Jag hävdar att det var en något förenklad medial beskrivning av den dynamik som finns på det energipolitiska området.

I en valrörelse är det naturligtvis betydligt enklare för både den som följer politik och den som rapporterar om politik att koka ned det till en kamp inom politiken mellan kärnkraft och vindkraft. I stället skulle man kunna försöka återge skillnaderna, förmågorna och vilka systemlösningar eller systemutmaningar som dessa båda kraftslag, eller för den delen alla kraftslag, kan generera. Därmed skulle det bli en mer nyanserad rapportering.

Dessutom präglades en stor del av den valrörelsen av debatten om nedläggning av kärnkraft, vilket vi också hörde i debatten här tidigare mellan Moderaternas Mats Green och såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet. Den ena sidan tycker att kärnkraften lades ned eftersom den inte kunde bära sig själv och inte stod på egna ben och att marknaden stängde kärnkraften. Den andra sidan hävdar, enligt mig väldigt korrekt, att det var politiska beslut som föranledde att sex reaktorer lades ned i Sverige.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en något retorisk fråga. En av de första sakerna vi gjorde när vi kom till makten var att ta bort de juridiska begränsningar som fanns för kärnkraft, alltså att det inte fick finnas på fler än tre platser och inte vara fler än tio reaktorer. Den retoriska frågan blir huruvida det var politiken eller marknaden som införde dessa lagar. Jag vill hävda att det var denna kammare men inte just mitt parti. Vi fattar den typen av beslut, inte marknaden. Det är nämligen så vi stiftar lag i Sverige.

Jag tycker att den debatten borde vara död. Men det är den uppenbarligen inte. Den kanske fortgår här i dag, trots Riksrevisionens rapport på området.

Sedan valet har mycket skett, även om debatten här i dag låter som den gjorde i valrörelsen. Tidöpartierna har åstadkommit mycket på det energipolitiska området, även om det finns mycket kvar att göra och vissa politiska skyttegravar ännu återfinns.

Av naturliga skäl har frågorna varit prioriterade under vår tid vid makten. I det nu berömda Tidöavtalet, som lade grunden för maktskiftet i svensk politik, finns ett kapitel om just klimat och energi. Jag tänker därför beröra något av det som där går att läsa på temat.

Vi börjar med att beskriva att vi inom samarbetsprojektet Klimat och energi ska genomföra reformer för att lösa samhällsproblem med en trygg och säker energiförsörjning på kort och lång sikt. Sedan finns en uppsjö av konkreta förslag som berör bland annat

förutsättningar för investeringar i ny kärnkraft

en utredning av återstart av planerbar elproduktion i södra Sverige

ett nytt energipolitiskt mål

nya regler för elmarknaden

hur vi ska styra myndigheter, statliga verk och forskningsinriktningen på temat

vilka lagändringar som behövs för ny kärnkraft

vilka förutsättningar som behövs för kraftvärmen

vilka förutsättningar som behövs för vattenkraften med mera.

På alla dessa punkter har vi antingen redan levererat eller är i stånd att leverera.

Fru talman! Föga förvånande har Tidöpartierna därför arbetat vidare med exakt det som står i Tidöavtalet. När vi nu gör precis det vi sa att vi skulle göra genererar det kritik från såväl opposition som diverse tyckare och tänkare. Stundvis försöker medierna måla upp vissa energipolitiska beslut som dåliga eller oönskade, vilket de kanske är på den berörda redaktionen.

Låt mig därför vara tydlig: Tidöpartiernas energipolitik utgår inte från våra politiska motståndares åsikter, idéer eller ideologier. Tidöpartiernas energipolitik utgår inte från Aftonbladets eller Dagens Nyheters åsikter, idéer eller ideologier. Tidöpartiernas energipolitik utgår inte från särintressens eller politiskt drivna akademikers åsikter, idéer eller ideologier.

Tidöpartiernas energipolitik utgår från det mandat som väljarna gav oss på valdagen. Det besked svenska folket gav oss på valdagen var att de tröttnat på en energipolitik som till och med Riksrevisionen befäster som bristande i sin konsekvensanalys och utan förståelse för systemets helhet. Det besked svenska folket gav oss på valdagen var att de ville se en omläggning av energipolitiken, en förståelse för systemperspektivet och en möjlighet att ha kärnkraft även i framtiden.

Det är utifrån detta besked och detta mandat som vi har format vår energipolitik och fortsätter att leverera på området. Vissa tycks förvånade över detta. Vissa tycks vilja ompröva eller överpröva väljarnas besked. Vissa tycks anse att de vet bättre än väljarna och därmed svenska folket. Detta fenomen blir som tydligast när det kommer till kärnkraften.

Fru talman! Jag kommer att få möjlighet att utveckla min syn på kärnkraft i den kommande debatten om kärnkraftsfinansiering och säkerligen i replikskiftena efter detta anförande. Jag behöver därför inte fördjupa mig mer i detta.

Jag kan i stället lyfta blicken och konstatera att vi för första gången sedan elsystemet i Sverige byggdes ut med den vattenkraft och den kärnkraft som har utgjort stommen, inte bara i vår elförsörjning utan också för svensk industri, svenskt välstånd och svensk välfärd, nu än en gång tittar på systemet i dess helhet. Det är ett perspektiv och ett fokus som har saknats i svensk energipolitik under decennier, oavsett partitillhörighet eller block.

Det har befästs genom den så kallade energipolitiska inriktningspropositionen, som vi klubbade i kammaren för ungefär ett år sedan. Där har vi ett planeringsmål om 300 terawattimmar år 2045 för att möta det uppskattade behov som myndigheter och industri belyser samt ett leveranssäkerhetsmål. Detta lyder: ”Det svenska elsystemet ska ha förmågan att leverera el där efterfrågan finns, i rätt tid och i tillräcklig mängd, i den utsträckning det är samhällsekonomiskt effektivt. Omotiverade hinder i elsystemet ska undanröjas för att skapa förutsättningar för en effektiv marknad som främjar konkurrenskraftiga priser.”

När det gäller det sistnämnda är det som sagt första gången på decennier som politiken tar den typen av helhetsgrepp på området. Man kan absolut tycka att det hade varit rimligt att alla partier i denna kammare hade instämt i att det vore bra om politiken verkade för att säkerställa att det finns el på den plats där det behövs, vid den tidpunkt det behövs och i den utsträckning det behövs. Men inte ens det kunde alla oppositionspartier ställa sig bakom här i kammaren. Det är ett så grundläggande fundament för vilken syn man har på behoven när det gäller el och energi. Man tycker inte att ett så grundläggande fysikaliskt faktum eller en sådan politisk ambition ska vara rådande. Man motsätter sig i stället detta, trots att vi i alla åtta partier har suttit ned med industriföreträdare och förklarat – eller i alla fall försökt förklara – för oppositionen om värdet i leveranssäkerhetsmålet.

Jag kan passa på att knyta detta tema till den reservation jag yrkade bifall till, nämligen reservation 6. Vi önskar säkerställa leveranssäkerhet även i väntan på ny kärnkraft. Vi ser på kort sikt ett ökat behov av olika balans- och flexibilitetstjänster. I detta sammanhang vill vi framhålla gasturbiner som en ytterst realistisk och rimlig lösning. Om man bygger och använder gasturbiner på rätt sätt i det svenska elsystemet kan de nuvarande problemen med såväl el och effektbrist som låg överföringskapacitet vara åtgärdade inom några år. Gasturbiner är snabbstartade och flexibla, och de kan växla mellan gas och flytande bränsle om de förbereds tekniskt för det.

Mot denna bakgrund och med det arbete som är påbörjat kan vi konstatera att Öresundsverket snudd på symboliskt återstartades denna vecka. Utöver gaskraften på kort sikt ser vi även en välbehövlig effekthöjning på olika sätt. Inte minst kan en uppdatering och ett generationsskifte inom vattenkraften och ett säkerställande av stödtjänster för kraftvärmen generera detta.

Fru talman! Jag vill hävda att vi i politiken behöver fokusera både på det långa och det korta. Det borde vara där fokus ligger, och inte mellan kraftslagen. Vad gör vi på lång sikt, där kärnkraften är stöttepelaren? Vad gör vi på kort sikt, där inte minst gaskraft, kraftvärme och vattenkraft kan fylla en större funktion? Då måste politiken också säkerställa dessa möjligheter. Detta är påbörjat, inte minst genom lagändringar, genom skatter som försvunnit och genom Kraftlyftet som nu finns och sannolikt förstärks.

I detta anförande instämde Josef Fransson (SD), Mats Green (M) och Camilla Brodin (KD).

Fru talman! Jag ska börja med att konstatera att jag blir lite förvirrad i den här debatten när Daniel Vencu Velasquez Castro går upp och säger att Sverigedemokraterna inte förespråkar en innovationsstrategi. Det gör han i ett replikskifte om en innovationsstrategi, utifrån en reservation från Sverigedemokraterna där en innovationsstrategi föreslås. Det blir lite svårt att reflektera över varför vi inte driver en fråga när vi debatterar hur vi driver den frågan i det betänkande som vi debatterar här i dag.

Med det sagt är det naturligtvis så att man inte får hundra procent av det man vill när man samarbetar med flera partier. Det är också så att det här är en fråga som får anses ligga utanför det Tidöavtal som vi har skrivit på – om det inte skulle tillskjutas budgetmedel, eftersom det då blir en budgetförhandlingsfråga. Men det är uppenbart att Sverigedemokraterna driver den här frågan, för annars hade Daniel Vencu Velasquez Castro inte haft en reservation om frågan att gå upp och replikera på mig om.

Sedan är det alltid lätt att vara efterklok, och det är väl positivt att Socialdemokraterna nu driver på för främjad innovation. Det är också så att vi kan konstatera att man under åtta år valde att inte gå fram med de förslag som man i dag är väldigt stolt över att företräda i rollen som oppositionsparti i Sveriges riksdag.

Med det sagt: Jag står fast vid det jag sa om att politiken inte kan avgöra exakt vad nästa innovation är. Däremot har politiken ett ansvar att lyssna på såväl bransch som myndigheter när det gäller vad de tror att Sverige kan dra nytta av i den innovationsutveckling som sker världen över i dag. I stället för att säga till en myndighet att den ska pyssla lite med innovation tycker jag att det är rimligt att säga: Var finns de stora möjligheterna? Hur fokuserar vi på att ta till vara just dem? Därmed blir det en liten inramning av fokuset för denna myndighet. Det tycker jag är fullt rimligt.

Jag tackar dock Daniel Vencu Velasquez Castro för dessa frågor, fru talman.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag väljer att inte gissa den exakta siffran, men jag vet att det i alla fall inte var 22. Jag förstår absolut vad Daniel Vencu Velasquez Castro åsyftar.

Från Sverigedemokraternas sida är det egentligen ganska enkelt. Det är klart att vi värnar om att Sverige även i framtiden ska vara ett innovationsland i den absoluta världsklassen. Den mer historiska debatten i detta – som jag hade med den tidigare näringsministern från Daniel Vencu Velasquez Castros parti när de innehade den positionen – handlade om vad som skapar innovationer. Är det ett enskilt litet företag, eller är det en myndighet som kan välja och peka ut nästa tekniska landvinning?

Det man hittills har gjort från regeringsunderlaget är att man i dialog med branschen har gett Vinnova i uppdrag att efterlysa vilka de stora tekniska områdena är, där vi ser globala landvinningar som Sverige borde bli bättre på att anamma teknologi från eller där Sverige borde vara en del i att driva innovationen framåt. Mot den bakgrunden har man från Vinnovas sida också begränsat sitt uppdrag lite kring var man lägger fokus. Det tycker jag är positivt.

Jag ska vara tydlig med att det finns delar av Vinnovas verksamhet som jag vet är värdefulla. Det har åtminstone historiskt också funnits delar som mitt parti har varit starkt kritiskt till. Jag debatterade detta en gång med ministern vid det tillfället – jag tror att det var Ibrahim Baylan. Då hade jag gått igenom de dåvarande projekt som var utestående från Vinnovas sida. Jag noterade i den debatten att det från Vinnova hade gått pengar till ett svenskt skogsföretag för att arbeta med genuscertifierat skogsbruk. Det kanske inte var vad jag tyckte var att skapa stark innovationsförmåga i Sverige.

Med det sagt finns det ju annat myndigheten gör som är bra. Det är också därför vi har strömlinjeformat myndighetens arbete och resurser.