Tobias Andersson

Fru talman! Vi ska nu debattera näringsutskottets betänkande 17 om näringspolitik. Jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer från Sverigedemokraterna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation 22 angående punkt 9 om företagens kapitalförsörjning.

Med det sagt vill jag även yrka bifall till utskottets förslag i punkt 20 angående kontantförbud vid handel med järn- och metallavfall. Detta uttrycker jag tydligt eftersom SD och S ensamma utgör utskottsmajoritet på denna punkt och jag inte vill att det glöms bort.

När vi nu ska debattera näringspolitik kan det först och främst konstateras att alla partier i sin retorik naturligtvis vill underlätta för företagande i Sverige. De flesta partier säger sig verka för ökad tillväxt, som i praktiken genererar välstånd och välfärd och i förlängningen ger politiken resurser att fördela och investera. Däremot har vi inte sällan olika åsikter om hur politiken på bästa sätt främjar näringslivet i praktiken, vilket jag återkommer till.

Fru talman! När jag är ute och föreläser för våra medlemmar runt om i landet eller i andra sammanhang berättar om näringsutskottet brukar jag lite skämtsamt säga att vi utgör ett slaskutskott. Med det menar jag ingenting negativt. Jag försöker snarare beskriva hur breda våra beredningsområden är, inte minst inom näringspolitiken.

Det här blir ganska tydligt för den som läser igenom detta betänkande. I dag debatterar vi nämligen bland annat följande: företagsfrämjande, innovationsfrämjande åtgärder, konkurrens från offentlig verksamhet, företags kapitalförsörjning, besöksnäring, marknadsföring av Sverige, industrifrämjande åtgärder, kulturella och kreativa näringar och handel med metallskrot – högt och lågt och lite därtill. Det är med andra ord många breda, viktiga och varierade ämnen som ryms i detta betänkande, och jag kommer inte att hinna beröra samtliga i detalj.

För den utomstående kanske det inte heller finns någon uppenbar röd tråd. Men enligt min mening är den gemensamma nämnaren i Sverigedemokraternas arbete i utskottet att försöka främja näringslivet och skapa goda möjligheter för dem som i Sverige vill göra sin dröm sann genom att satsa på en idé, en tanke eller en innovation, vidareutveckla något annat eller göra samma sak som på sin befintliga arbetsplats men i egen regi. Oavsett bransch och storlek ska det finnas goda möjligheter att förverkliga entreprenörsdrömmar i vårt Sverige.

Förutsättningarna för näringslivet i Sverige påverkas dock inte endast av frågorna i det näringspolitiska betänkande vi debatterar i dag. Inte heller är de begränsade till frågorna som hanteras i vårt utskott. Mer eller mindre samtliga av riksdagens utskott hanterar frågor som har direkt påverkan på förutsättningarna för företagare i deras vardag i Sverige.

Betänkandet som debatterades här nyss var från utbildningsutskottet. Det är naturligtvis så att om vi inte har en rimlig kompetensförsörjning som ger företagare de nyckelkompetenser de behöver för att växa och skapa nästa tekniska innovation eller vad det nu rör sig om, om det inte finns lämplig arbetskraft på arbetsmarknaden, spelar det inte så stor roll vad vi gör i näringsutskottet.

På precis samma sätt måste trafikutskottet säkerställa att vi har en god infrastruktur så att man kan transportera såväl varor som tjänster runt om i Sverige för att de ska finnas där de behövs när de behövs.

På samma sätt arbetar justitieutskottet med frågor som har direkt påverkan inte bara på min vardag som individ utan också på företagares vardag. Det handlar om den otrygghet som har brett ut sig i Sverige. Det kostar uppemot 100 miljarder årligen för näringsidkare att kompensera för de stölder och den skadegörelse som äger rum och att investera i säkerhetshöjande åtgärder. Med den exposén till andra utskott vill jag betona att detta är breda frågor som har bäring i alla riksdagens utskott.

Det vi vill fokusera på i dag är kanske framför allt skiljelinjerna när det gäller näringspolitiken specifikt. Enligt min, och Sverigedemokraternas, mening är politikens uppdrag att skapa goda förutsättningar för näringslivet att verka utifrån. Det handlar om att säkra den kompetensförsörjning jag nämnde och om att garantera en välfungerande infrastruktur och ett rättvist och förutsägbart skattetryck. Det handlar om att garantera trygghet genom att upprätthålla lag och ordning, att avskaffa onödig byråkrati och regelkrångel och att säkerställa låga och stabila energipriser med mera.

Detta får i sin tur, fru talman, utgöra den grundplatta som näringslivet står på och verkar utifrån. Egentligen är detta ganska grundläggande marknadsekonomiska synpunkter, som förvisso aldrig delats av alla partier men som jag i dag bedömer överlag lyser allt mer med sin frånvaro.

Historiskt har det gått en politisk skiljelinje mellan höger och vänster i synen på vad politiken ska göra för att underlätta för näringslivet, hur man ska intervenera i marknaden och så vidare. Skönmålningen av den så kallade gröna industrialiseringen har dock fått även inbitna förespråkare för marknadsekonomi att öppna för ökad statlig inblandning och i praktiken gett möjligheter för förstörelse av marknadens funktion. Detta gäller såväl i Sverige som i vår omvärld.

Nu är det, precis som vi lyfter upp i reservation 22 angående företagens kapitalförsörjning, svåröverblickat vilka offentliga stöd som finns. När frågan ställs till riksdagens utredningstjänst har till och med den svårt att konstatera den totala summan, alla mottagare och alla utbetalare. Vad kommer från EU genom en svensk myndighet? Vad låser vi upp med svenska medel från EU? Enligt de forskare och myndigheter som har granskat effekterna av det offentliga stödet till näringslivet är det än svårare att dels mäta effekt, dels – om det går att mäta effekt – konstatera att det gav någon effekt att staten engagerade sig på det sättet.

Det är mot den bakgrunden Sverigedemokraterna vill värna om goda förutsättningar för den privata riskkapitalmarknaden i Sverige. Den fungerar som bäst när politiken håller sig borta. Det kanske tydligaste och senaste exemplet på detta är Northvolts konkurs. Det var från början till slut ett osunt påverkansarbete utifrån en ideologisk övertygelse. Detta bidrog till att politiken och det privata näringslivet fattade beslut som man inte hade gjort för en annan verksamhet i en annan bransch utan de här gröna, glittriga orden kring projektet.

Det här ledde i slutändan till att staten betalade ut över 600 miljoner i allmosor. Det ledde till att nästan 6 miljarder av AP-fondernas gemensamma pensionsförvaltning gick om intet. Det ledde till en kapitalförstörelse på sannolikt över 100 miljarder som vi inte får tillbaka, kapital som kanske i stället hade gått till det lilla och levnadskraftiga företaget om det inte var så att politiken förledde och lurade till investeringar i dessa projekt. Inte minst politiken, statliga myndigheter, statliga och kommunala bolag och andra bidrog och blåste upp den bubbla som sedan sprack. Det måste vi undvika i framtiden. Det är mot den bakgrunden vi också gör denna skiljelinje i svensk politik när det gäller synen på politikens roll och synen på vad vi ska göra och hur vi bäst skapar förutsättningar för näringslivet.

Jag är övertygad om att vi bäst gör det genom att ta ett steg tillbaka, låta näringslivet göra sin grej och låta marknaden sköta det hela utan att politiken intervenerar för stort.

Jag vill avslutningsvis nämna det tillkännagivande som föreslås med Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som avsändare i utskottet rörande kontantförbud vid handel med järn och metallavfall. Detta är en angelägen fråga. Bransch och polis har lyft den länge. Stöldgods kan säljas och kontanter kan erhållas för den kriminella. Vi tycker att digitala spår gör det mycket svårare att komma undan med den typen av skumraskaffärer, och jag ser fram emot regeringens återkoppling och agerande i frågan.

(Applåder)

Herr talman! Socialdemokratiskt regelförenklingsarbete är också dömt att misslyckas, Daniel Vencu Velasquez Castro. Det har vi sett.

Med det sagt är jag den första att säga att jag gärna hade sett att vi hade hunnit med mer på detta område och att vi arbetade mer skyndsamt. Man får vara ärlig och säga att vi först nu och framåt kommer att se effekterna av mycket av det vi har påbörjat. Det är ett bittert faktum att om vi inte förändrar den svenska förvaltningsmodellen radikalt kommer man inte att göra annorlunda i framtiden heller. Det kan jag vara självkritisk till.

Men jag är också öppen för konkreta förslag. Att utfästa rena självklarheter och att säga att det vore bra om man fixade dessa problem löser ju ingenting.

Bara för att man är i opposition behöver man inte vara utan förslag. I mitt anförande redogjorde jag för att när Sverigedemokraterna var i opposition hade vi en hel motion om bara regelförenklingsarbete. Mycket av det har nu tagits om hand av Tidöpartierna. Socialdemokraterna hade också kunnat lägga konkreta yrkanden på riksdagens bord i kommittémotioner när de är opposition, på samma sätt som Sverigedemokraterna gjorde när vi var i opposition.

Det blir en något retorisk fråga om ledamoten tror att det hade varit fler eller färre arbetslösa, fler eller färre konkurser och mer eller mindre tillväxt om Tidöpartierna inte hade arbetat aktivt med regelförenklingsfrågor. Hade det genererat fler eller färre konkurser och arbetslösa och mer eller mindre tillväxt om vi inte hade infört Förenklingsrådet och implementeringsrådet, tagit bort danstillståndet och hotelltillståndet, tillåtit gårdsförsäljning, som kommer att äga rum nu, gett myndigheterna förenklingsuppdrag och tillsatt en statssekreterargrupp som arbetar aktivt med förenklingsarbete på de olika departementen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Herr talman! Jag är ganska övertygad om att ifall vi inte hade gjort detta hade det sett betydligt sämre ut i dag. Det är här skiljelinjen går. Socialdemokraterna har inte velat göra detta, och man har inte heller några andra förslag på området.

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta replik eftersom jag inte anser att Socialdemokraterna är relevanta i debatten om regelförenkling. Men givet den retorik som Socialdemokraterna framför valde jag ändå att göra det.

För dem som tar del av debatten är det viktigt att notera att det finns en reservation från Socialdemokraterna som de för övrigt har tillsammans med Vänsterpartiet.

Detta är det stora regelförenklingspolitiska betänkandet, där regeringen redogör för vad man har gjort och riksdagspartierna har möjlighet att lägga fram förslag. Sverigedemokraterna har tre gånger fler reservationer än Socialdemokraterna, trots att vi samarbetar med de tre regeringspartierna inom ramen för Tidösamarbetet och trots att Socialdemokraterna är det största partiet i Sveriges riksdag.

Herr talman! Det blir lite märkligt att riksdagens största parti kritiserar Tidöpartierna och har så hög svansföring när det gäller vad vi gör eller inte gör när avsaknaden av förslag från det egna partiet är fundamental.

I reservationen från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skriver man att det är bra med korta handläggningstider, god service och ändamålsenliga regler. Det är fantastiskt. Vem är emot det? Vem motsätter sig det? Det pågår ett arbete med det. Men var är de konkreta förslagen?

Herr talman! Om man ska ha sådan hög svansföring menar jag att man kan komma med konkreta förslag, rimligtvis i kommittémotioner och yrkanden som hanteras i det betänkande vi debatterar i dag. Jag kan lova att om det kommer bra förslag från Socialdemokraterna på detta område, som är prioriterat för Sverigedemokraterna, är jag absolut öppen för att diskutera dem. Förslagen får gärna komma innan vi står här i kammaren. Det är då man kan göra verkstad av saker och ting.

Men givet att det inte finns några sådana yrkanden från Socialdemokraterna finns det ingenting för Tidöpartierna att lära av Socialdemokraterna. Det är väl också uppenbart efter åtta år av socialdemokratiskt styre då de här frågorna prioriterades bort fullständigt. Det hoppas jag att vi slipper se i framtiden.

Kom gärna med förslag nu, Daniel Vencu Velasquez Castro, så tar vi hand om dem. Jag är nämligen övertygad om att ni inte gör det om ni kommer till makten igen.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 3 under punkt 2 om Regelrådet och konsekvensutredningar.

Med det sagt skulle jag också vilja reflektera lite kort över den stora enighet som råder på det politiska området. Detta är ett ganska brett betänkande angående alla typer av regelförenklingsfrågor, och där återfinns endast åtta reservationer, varav tre tillhör Sverigedemokraterna.

Det är positivt i grunden att det finns en politisk enighet på det stora hela kopplat till att man i de flesta partier, åtminstone i retoriken, har som politisk ambition att underlätta och skapa bättre förutsättningar för näringslivet att verka utifrån.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Samtidigt vet vi att det har varit svårt för samtliga regeringar som har haft denna uttryckta ambition att kunna leverera konkret på ett sådant löfte och en sådan önskan. Jag kommer att återkomma lite kring vad vi har hunnit med hittills i Tidöpartierna, men först vill jag betona allvaret i detta.

Vi pratar om att regelbördan enligt Tillväxtverket uppgår till ungefär 370 miljarder årligen för det svenska näringslivet. Det är en summa som är så pass stor att den är svår att sätta fingret på. Men låt oss leka med tanken och låt mig komma med ett hypotetiskt exempel, herr talman: Om vi hade tagit bort dessa 370 miljarder hade de i stället kunnat bli intäkter i företagen, eller snarare kostnader som inte hade uppstått. Då hade de investerats genom anställningar, nya fabriker, modernisering, effektivisering och så vidare. Då hade vi inte bara sett en kraftig ökning av vår tillväxt i Sverige, utan detta hade också renderat i mer skatteinbetalningar, som vi inom politiken hade haft förmånen att fördela och förvalta.

Herr talman! 370 miljarder innebär ett par kärnkraftsreaktorer. Det innebär att vi utan problem hade kunnat rusta upp försvaret utifrån de nysatta höga ambitioner som finns från Tidöpartierna.

Nu är det ju inte riktigt så enkelt, herr talman, som att man bara kan fatta några beslut här och sedan bespara näringslivet 370 miljarder i kostnader för regelbörda. Jag tycker dock att det är rimligt att vi har med oss den siffran i denna debatt för att förstå vilka storheter det rör sig om. Därigenom vet vi också varför denna fråga är så pass viktig.

Det var mot den bakgrunden som Sverigedemokraterna var det första parti i Sveriges riksdag som presenterade en kommittémotion som uteslutande handlade om regelförenklingsfrågor. I den drev vi på för ett systematiskt regelförenklingsarbete, för stärkta konsekvensanalyser, för stopp för överimplementering av EU-direktiv och för ett förenklingsråd, liksom som för enskilda lag- och regellättnader i specifika fall. Stora delar av det vi länge drivit på för har nu blivit verklighet eller är på väg att bli verklighet tack vare Tidöpartiernas aktiva engagemang på detta område, vilket jag naturligtvis ser väldigt positivt på.

Vi kan titta på vad vi åstadkommit hittills – detta lyftes av Anna af Sillén före mig. Vi har nu ett förenklingsråd och ett implementeringsråd på plats. Det innebär i praktiken att det finns organ i statsapparaten vars enda syfte är att se över den befintliga lagstiftningen med befintliga regler och försöka hitta förslag på var man kan underlätta, var man kan skära kostnader och var det inte finns motiv för den lag eller den regel det handlar om – eller för den delen i de fall det handlar om lagar och regler som brister i sitt syfte.

Samtidigt ska rådet titta på all inkommande EU-lagstiftning för att säkerställa att vi i Sverige tillgodogör oss detta på ett sätt som förvisso lever upp till de krav som kommer från EU men som också innebär att vi inte väljer att göra det svårare eller dyrare för svenska företag att efterleva dessa krav än vad det kanske är för företag verksamma i andra medlemsstater inom unionen.

Nu fick vi alldeles nyligen det första förslaget från Förenklingsrådet. Jag tycker att det är värt att nämna i sammanhanget. Detta är ju förhållandevis nyinstallerade organ, och jag ser fram emot att följa deras arbete. Men för att ändå beröra det första förslaget handlar det om att företag ska kunna göra avdrag för ingående moms vid köp eller leasing av alla typer av lätta lastbilar. I nuläget avgör karosstyp om man kan göra den typen av avdrag i sitt företag eller inte.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Regelförenkling för företag

Det är nog svårt att motivera varför en typ av lätt lastbil ska vara momsbefriad eller momslättad och en annan inte ska det när de nyttjas på samma sätt av den enskilde företagaren. Det är bra att politiken tittar på det och får detta konkreta inspel. Det är någonting som vi tar med oss in i kommande budgetförhandlingar. Samtidigt innebär det ju att staten då går miste om momsinbetalningar, vilket innebär andra politiska prioriteringar.

Jag hoppas och tror att det kommer att komma fler skarpa förslag från Förenklingsrådet. Ett medskick från politiken är att vi gillar kostnadsneutrala sådana. De gör det lite lättare att förhandla sig fram när man sedan ska diskutera dem mellan olika partier.

Vår utmaning är ju att vi inte kan räkna på de dynamiska effekterna. Det är mycket möjligt att detta momsbortfall, om man går på Förenklingsrådets förslag, hade genererat att fler skaffade en till lätt lastbil i sitt företag eller anställde en till och att vi i slutändan skulle få fördela mer skatteintäkter från politikens sida. Men när vi genomför det kan vi bara räkna statiskt på det bortfall ur statskassan som då uppstår. Det kommer dock säkerligen fler förslag därifrån inom närtid som vi också kan ta med oss.

Jag tycker att det är viktigt när vi nu har installerat dessa nya organ att de berörda, såväl de aktiva inom dessa som de företagare som de är tillsatta och syftar till att främja, vågar komma och uppvakta politiken och säga: Nu har vi ett konkret förslag från Förenklingsrådet. Vad gör ni? De ska också kunna komma till politiken och säga, om så vore fallet: Nu upplever vi att Implementeringsrådet har missat detta. På så vis kan inte minst vi från Tidöpartierna följa upp det vi hitintills har åstadkommit för att säkerställa att det blir så ändamålsenligt som möjligt och når upp till den effekt som var syftet från början. Det blir alltså ett medskick från debatten här i dag till dem det berör.

Jag har nu varit ganska bred i min inramning. Jag tänkte också belysa den reservation jag yrkade bifall till. Den handlar om att det regelråd som inrättades 2018 ska få ett stärkt mandat. Från Sverigedemokraternas sida hade vi gärna sett att det var placerat i Statsrådsberedningen. Nu har vi tre olika typer av råd som ska underlätta för politiken att fatta kloka beslut på detta område. Vem vet, om fem år kanske de har slagits ihop till ett sådant om det anses vara mer ändamålsenligt och framgångsrikt. Men i nuläget har vi tre.

Regelrådet är det som har funnits sedan tidigare. Vi behöver säkerställa att det får ett utökat mandat att kommentera och anmärka på bristfälliga konsekvensanalyser från politiken så att vi kan få ett bättre underlag och säkerställa att de beslut vi fattar i denna kammare träffar på det sätt vi hade för avsikt att de skulle göra. Därför har Sverigedemokraterna länge drivit på i denna fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, även om jag kan passa på att belysa att ämnet för interpellationen är upp till den ledamot som har lämnat in den. Min frågeställning var om ministern avser att motarbeta eller främja mångkultur eller förhålla sig på något annat sätt till mångkultur. Det är alltså temat för dagens debatt.

Jag uppskattar visserligen mycket av det migrationsministern har gjort på detta område tillsammans med mina partikollegor i socialförsäkringsutskottet, men ministern kan inte komma undan att temat för debatten är just hans inställning till mångkultur och vad han i egenskap av minister avser att göra på detta tema, oavsett hur man väljer att definiera detta. Detta får ministern gärna passa på att belysa i sitt sista anförande.

Anledningen till att vi pratar om både mångkultur och olikheter är att ministern själv när han i SVT fick frågan vad mångkultur är sa att det var olikheter och sedan beskrev vad dessa olikheter kunde utgöras av. Bland annat kopplade han det till att vi har olika religioner.

Fru talman! Min fråga kvarstår: Vad är det positiva egenvärdet av olikheter i ett samhälle? Här blir skillnaden tydlig, eftersom jag tror att olikheter lättare än likheter skapar konflikter i ett samhälle. Jag kan peka ut många av konflikterna i det svenska samhället och konstatera att de har att göra med olikheter. Det handlar om olikheter mellan och inom religioner, inom specifika folkgrupper med mera. Jag säger inte att Sverige inte kommer att vara ett land som består av människor från olika delar av världen, men jag kan konstatera att jag inte ser samma positiva grundvärde i olikheter som ministern gör. Jag har heller inte uppfattat att ministern har kunnat belysa vad detta skulle utgöras av. Olikheter kopplat till religion, som han exemplifierar med, har sannolikt inte lett till så mycket positivt världen över.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret och redogörelsen för många av de bra saker som kommer från ministerns departement.

Det lyftes fram frågor om Sverigedemokraternas definition av mångkultur. Jag kan väl förtydliga att det inte finns någon definition av detta begrepp som någon sverigedemokrat tycker är positiv i grunden. Alldeles oavsett hur man väljer att definiera mångkultur och vad man lägger in i detta begrepp kommer man inte att stöta på någon partikollega till mig som säger att den uppskattar mångkultur.

Ministerns redogörelse för begreppet blev något oklar. Han sa nu att detta är ett dåligt begrepp som han själv inte använder sig av. Tidigare har han sagt att mångkultur är någonting i grunden positivt. Då blir det svårt för våra väljare att följa med i retoriken, inte minst i ett läge där sverigedemokratiska väljare dagligen söker mig och mina partikollegor och undrar när det stora skiftet i migrationspolitiken kommer.

Mycket har skett – vi ser bland annat de lägsta asylrelaterade migrationsnivåerna sedan man började med mätningar på området, och ministern nämnde även några andra saker. Våra väljare har dock valt att fokusera på utdelningen av medborgarskap i sin kritik och gällande vad de önskar hade gjorts annorlunda. När den ansvarige ministern talar sig varm för mångkultur kan man tänka sig att det spär på den frustration eller osäkerhet som vissa av våra väljare belyser, inte sällan till mig och mina partikollegor.

Låt oss titta på detta dåliga begrepp, som Johan Forssell kallar det, och det han själv lade in i det när han skulle förklara det i SVT. Som jag nämnde i mitt förra anförande sa ministern att det handlar om olikheter. Alla är inte likadana. Vi har med oss olika kulturer och, för den delen, olika religioner, och vi firar olika högtider. Det var alltså den definition som ministern själv gav till Sveriges Television när han utvecklade vad han anser är positivt med detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag förstår inte egenvärdet i det som ministern exemplifierade med. Vilket egenvärde finns det i att ha olika religioner i ett samhälle? Man ska absolut stå bakom religionsfrihet, men vad är egenvärdet? Vad är det som i grunden är positivt med de skillnader som ministern radade upp i Sveriges Television?

De flesta länder där många olikheter samlas har varit fyllda av konflikter genom historien. Det är väldigt svårt att peka på ett land, en stat eller ett område där olikheter av den art som ministern själv lägger in i begreppet mångkultur har lett till någonting i grunden positivt så att detta har haft ett egenvärde. Jag säger inte att man inte kan enas, åtminstone inte om vi säkerställer att den svenska kulturen utgör en majoritetskultur som andra anpassar sig till för att därmed bli en del av samhället på det sätt som ministern nämnde, men jag har svårt att förstå att det i grunden skulle vara positivt med de olikheter som han exemplifierade med i Sveriges Television.

En av dem som kanske studerat detta mest är Harvardprofessorn Robert Putnam, som redan för många år sedan gjorde en studie på över 30 000 amerikaner för att mäta hur det sociala kapitalet, tilliten, relationerna och benägenheten att bidra till lokalsamhället påverkas av mångkultur, diversity eller vilket begrepp man nu vill använda. Kontentan var denna: Ju mer mångkultur och ju fler olikheter, desto mindre tilltro inom samhället – desto mindre vill man bidra, desto mindre vill man hjälpa sin granne och desto mindre strävar människor efter samma sak.

Vad anser ministern är egenvärdet i mångkultur? Han har ju beskrivit mångkultur som något positivt oavsett hur man väljer att definiera det.

Fru talman! Jag tackar för svaret från Johan Forssell.

Precis som jag beskrev i min interpellation uttryckte sig migrationsminister Forssell på följande sätt i en intervju med Aftonbladet: ”Sverige kommer att vara ett mångkulturellt samhälle, för det är det i dag.” Trots att ministern tillade att de som kommer hit förväntas följa svenska lagar och värderingar och prata det svenska språket väckte uttalandet stor kritik bland Tidöpartiernas egna väljare.

Kritiken kom inte minst efter att ministern försökt förtydliga sig i SVT genom att påstå att mångkulturen berikar. Han sa: ”På många sätt så finns det mycket som också berikar vårt land.” När journalisten frågade ”Vad då?” utvecklade ministern sitt svar så här: ”Jamen, olikheter. Att vi inte är alla likadana, att vi har med oss olika kulturer, att man har olika religioner för den delen, att man firar olika högtider.” Även efter detta citat tillade ministern att det dock är viktigt att vi förenas under några viktiga värderingar, vilket enligt mig onekligen är positivt i sammanhanget.

Fru talman! Jag tvivlar inte på att Johan Forssell själv i grunden har en ganska sund inställning till begreppet mångkultur. Jag uppskattar att ministern har försökt nyansera sina uttalanden i efterföljande intervjuer, på Sverigedemokraternas gruppmöte här i riksdagen och i sitt svar på min interpellation här i dag. Johan Forssells definition av begreppet är att människor kan se olika ut och fira olika högtider. Det är i grunden ett obestridligt faktum som ministern använder sig av för att definiera detta.

Jag tror att anledningen till väljarnas, och min egen, reaktion på detta uttalande däremot bygger på att mångkultur för de flesta betyder så mycket mer. Det nyttjas inte sällan som ett substitut för att förespråka mångkulturalism – vilket snarare handlar om blandning av olika kulturer. Det handlar om att alla färgstarka kulturer tillsammans ska blandas till någon svart sörja på bekostnad av majoritetskulturens egen särart och värde.

Givet Moderaternas track record på områden som invandring, integration och mångkultur är det inte heller konstigt att väljarna läser in annat i ministerns svar än det han själv åsyftade. Åtminstone SD:s väljare minns med ilska hur Johan Forssells tidigare partiledare och vid tidpunkten Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, uttryckte det: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” Detta är en mångkulturalistisk syn på saken, då innebörden är att uppblandningen av det svenska är det enda positiva i vår utveckling. Det är enligt min mening ett förkastligt uttalande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även i moderata led har dock användandet av mångkultur nu i närtid lett till kritik. Jag kan ta exemplet med Moderata ungdomsförbundets ordförande Douglas Thor som sa till Svenska Dagbladet: ”Jag tycker att begreppet mångkultur är dåligt, det är så laddat och innebär ett samhälle vi inte vill ha.”

Fru talman! Jag kommer att få anledning att återkomma till allt dåligt med mångkultur och mångkulturalism i kommande repliker. Frågan jag ställde i denna interpellation var som sagt om statsrådet avser att främja eller motarbeta mångkultur i Sverige eller om statsrådet förhåller sig på något annat sätt till begreppet. Om vi för tillfället lägger definitionsproblematiken åt sidan – jag delar ministerns syn på att det kan vara svårt och att man lägger olika värderingar i vad detta per definition innebär – får ministern gärna svara på frågan om han kommer att främja mångkultur eller motarbeta den, oavsett definition.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack på nytt för svaret, utbildningsministern! Jag vill bara få fört till protokollet att vi båda instämmer i att det absolut är roligt när det mixas upp med kvinnor, så att det inte råder några missförstånd i fråga om var jag står när det gäller den typen av umgänge.

Med detta sagt tycker jag att det är värt att poängtera varifrån tankegodset kommer. Jag hör vad utbildningsministern säger, och jag tror att vi och våra partier gemensamt kan göra mycket för att stärka kunskapsfokuset i skolan, från tidig ålder hela vägen upp till den avancerade forskningen. Jag tror att vi kan försöka befästa och försvara meritokratiska principer vid tillsättningar och annat. Jag tycker att det är positivt, och jag ser fram emot att arbeta med detta gemensamt.

Med detta sagt tycker jag att det är olyckligt att man inom akademin, under någon form av skydd med hänvisning till den akademiska friheten, väljer att fortsatt ägna sig åt, eller åtminstone inspireras av, vad som utgör ren vänsterideologi. Det handlar bland annat, som jag lyft tidigare, om termer som hänger samman med genus, intersektionell analys, normkritisk design och allt sådant. Det spelar ingen roll vad vi står och säger här, för när de som utövar verksamheten ute på lärosätena, från förskolan hela vägen upp till universiteten, väljer att nyttja den typen av begrepp och leva i ett idéväsen som är vänster begränsar detta våra förutsättningar att få gehör för det väljarna har gett oss mandat att åstadkomma: en kunskapsorienterad skola.

Detta innebär i praktiken, med utgångspunkt i deras tankegods, att om det hade funnits två Johan Pehrson, varav den ena är kortvuxen, svart, bög och handikappad, hade han fått jobbet i stället för den Johan Pehrson jag debatterar med här i dag. Det tycker jag hade varit fel.

Fru talman! Tack för svaret, utbildningsministern! Jag kan instämma i mycket av det som sägs. Det är klart att det är rimligt att vi alla ska ha samma förutsättningar och ges samma möjligheter alldeles oaktat vad vi har för etnisk bakgrund, kön eller någonting annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern betonar att man inom den högre utbildningen ska fokusera på excellens. Som ministern sa ska det vara de skarpaste och bästa som bör få inneha de ledande positionerna för att säkerställa Sveriges ställning som forskningsmakt eller vad det kan handla om i det aktuella fallet.

Jag kan konstatera att det då, i alla fall i mitt huvud, uppstår en logisk problematik. Om så är fallet behövs ju inte jämställdhetsintegrering, köns och lärosätespecifika procentmål för rekrytering och så vidare. Det behövs inte om allting bara bygger på att de absolut bästa ska få de mest centrala rollerna, oaktat om vi pratar om offentlig sektor, akademi, privat näringsliv, riksdagen eller något annat. Om grundförutsättningen är att de bästa personerna ska erhålla dessa platser – och nu pratar vi specifikt om den högre akademin – ska inte ett lärosäte behöva ha specifika mål för rekrytering av professorer utifrån kön.

Då borde inte Chalmers, som är föremål för denna debatt, ha behövt spendera 300 miljoner kronor på sitt projekt Genie. Projektet ska belysa så kallad bias, alltså försöka uppmärksamma diskriminering eller förtryck och försöka inordna eleverna, professorerna och andra i den typ av maktfack som man har hämtat från wokeideologin i USA. Hade man bara rekryterat de bästa hade man inte behövt lägga en krona på någonting annat än att ta reda på vem som är bäst.

Det är när man frångår den meritokratiska principen och principen att den som är bäst lämpad ska få det uppdrag den förtjänar som man behöver slösa pengar på att hitta härskarkulturer, offerroller och så vidare. Det är det jag vänder mig emot. Jag tycker också att det står i direkt motsättning till de kloka ord som utbildningsministern yttrar här i dag.

Jag kan exemplifiera detta med vad personen i fråga som blev chef för det så kallade DEI-kontoret på Chalmers skriver på Linkedin. Nämligen att hon ser fram emot att arbeta med normkritisk design, genus- och teknikforskning och intersektionell analys. Det sistnämnda är någonting hon hoppas att alla framtida ingenjörsstudenter tar med sig ut i arbetslivet.

Vad är då intersektionell analys? Det är en del av det vänsterflum som utgör woke, och det innebär att man som ingenjörsstudent ska lära sig att gruppera individer utifrån olika typer av offerroller. Är man svart, är man vit, är man man, är man kvinna, är man bög, är man straight, är man handikappad, är man inte handikappad och så vidare?

När man har delat upp alla människor i dessa olika fack ska man sedan utifrån några politiska dogmer börja prioritera och undersöka vem det är mest synd om. Det är själva grundtanken. Först ska vi bryta isär och dela upp hela befolkningen, och sedan ska vi kategorisera dem utifrån detta. Därefter ska man, om detta nyttjas som det görs i USA, bli kvoterad in utifrån vilken roll man har, hur mycket offer man är och var i maktpyramiden man står.

Det här är tankegods som jag inte tror gör svensk universitetsvärld gott. Jag skulle vilja höra hur ministern försvarar detta och hur det stämmer överens med de meritokratiska principer han har förordat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar utbildningsministern så mycket för svaret.

Onsdagen den 22 januari invigde lärosätet Chalmers sitt så kallade DEI-kontor. Invigningen sammanföll nästan på timmen med USA:s nedläggning av alla motsvarigheter inom den amerikanska statsförvaltningen. När världens största demokrati gör upp med wokeideologin och rensar ut den från statsapparaten väljer ansvarigt statsråd i Sverige att omfamna samma destruktiva och splittrande ideologi, som jag sa i debatten med jämställdhetsministern förra veckan.

Utan bakgrund och förståelse kan såklart konceptet DEI – diversity, equity and inclusion – låta lovvärt. Det är möjligt att några av dem som förordar det i Sverige inte vet bättre.

Jag har även noterat att det i Sverige finns ett försök att låta akronymen ha en egen betydelse, då man från Chalmers och jämställdhetsministerns sida har talat om att bokstaven E i sammanhanget skulle betyda equality i stället för equity. Då bör man enligt min mening använda sig av andra begrepp och inte låna in ett begrepp från engelskan, som har en fast betydelse i sitt sammanhang, för att sedan byta ut betydelsen av en bokstav i denna akronym. Det förefaller något märkligt, fru talman. Det är kanske bättre att man helt och hållet pratar i andra termer eller nyttjar svenska begrepp i stället för att undvika missförstånd av det slaget.

Som regering behöver man vara försiktig med vilka begrepp och rörelser och vilket tankegods man associerar sig med. Grundprincipen för det faktiska begreppet DEI bygger nämligen på diskriminering. När vissa personer kvoteras in utifrån faktorer som kön och etnisk bakgrund missgynnas och diskrimineras andra, mer kvalificerade personer.

I sitt svar försvarar utbildningsministern meritokrati, vilket jag välkomnar. Det är alltså utgångspunkten att alla ska erhålla lika möjligheter men att rekrytering etcetera ska ske utifrån färdigheter, prestationer med mera. Det skiljer sig från DEI:s syn på equity, vilket ju innebär att lika utfall ska garanteras utan hänsyn till individens förmåga och prestation.

Mot denna bakgrund tycks jag och utbildningsministern vara eniga om behovet av att ha en meritokratisk grund inom svenskt utbildningsväsen. Kunskap ska vara centralt medan politiska värderingar och flum får utgöra fritidsintressen om man prompt behöver ägna sig åt det. För att säkerställa detta behöver vi enligt min mening rensa ut den wokeideologi som besudlar delar av svenskt utbildningsväsen.

Jag frågade ministern om han avser att vidta några åtgärder mot wokeideologin inom det svenska utbildningsväsendet. Ministern nämnde som sagt meritokrati och många rimliga, grundläggande principer, men ministern får gärna utveckla sitt svar kring den specifika frågan.

Fru talman! Om jag ska förenkla något vill jag fråga om ministern instämmer i min beskrivning av att det finns vänsterflum likt wokeideologi inom svenskt utbildningsväsen. Om ministern tillstår detta, ska vi då agera emot det – och i så fall hur – eller ska vi låta det förbli så? Om ministern inte delar min uppfattning om hur wokeideologin infiltrerat svenskt utbildningsväsen kan jag väl bara konstatera att det är tråkigt att han inte har kommit till den insikten än.

Fru talman! Tack, jämställdhetsministern, för svaret!

Då har vi fått förklarat för oss att anledningen till att man i regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott inte riktar specifika insatser mot svenskar är att man inte upplever att omfattningen av hatbrott eller rasism mot svenskar är tillräcklig för att motivera detta.

Jag skulle vilja pröva ett tankeexperiment. Både jag och ministern har i olika sammanhang gett uttryck för att hedersförtryck kan kopplas till svenskfientlighet. Man utövar alltså hederskultur för att ens barn, ens fru eller ens kusin har blivit för svensk eller avvikit i för hög utsträckning från de normer och den kultur som familjen eller klanen kommer från. Detta är även någonting som ministern själv reflekterat över. I ett svar i en interpellationsdebatt sa ministern: "Ett annat exempel är hedersproblematiken, där unga människor utsätts för hat för att de mot familjens vilja har anammat en för västerländsk eller svensk livsstil."

Detta utgör ju i praktiken svenskfientlighet även om det i detta fall riktas mot personer med invandrarbakgrund, av personer som själva har invandrarbakgrund. Detta är ett enormt väletablerat problem i det svenska samhället: att personer som kommit till Sverige fortsätter att leva kvar i den kultur, den tradition och de normer som var normala i deras hemland men som i många fall är brottsliga att tillämpa här i Sverige. Där lider också personer av denna svenskfientlighet bland invandrargrupper.

Jag tycker att den stora skillnaden är var det är socialt acceptabelt att ägna sig åt rasism och hat. Det är socialt acceptabelt bland många i Mellanöstern att ägna sig åt antisemitism. Det är socialt acceptabelt bland många med invandrarbakgrund att ägna sig åt hedersförtryck med svenskfientliga motiv. Det är dock inte accepterat i några svenska grupper att ägna sig åt rasism och hat mot afrosvenskar eller andra. Det är skillnaden.

Fru talman! Jag tackar för svaret från statsrådet.

Statsrådet avrundade med att ta upp sin historia som åklagare. Jag har stor respekt för detta. Jag kan därför passa på att citera från en annan interpellationsdebatt mellan mig och jämställdhetsministern, där hon reflekterade över lärdomar från sin tid som åklagare:

"Precis som interpellanten Andersson sa i sitt inlägg nyss har jag tidigare berättat om mina erfarenheter som åklagare. Jag har absolut sett brott som har riktats mot svenskar just på grund av att de är svenskar. Ett sådant exempel är ungdomsrånen, där jag har sett hat mot svenskar som ett motiv. Ett annat exempel är hedersproblematiken, där unga människor utsätts för hat för att de mot familjens vilja har anammat en för västerländsk eller svensk livsstil.

Förekomsten av svenskfientlighet ifrågasätter inte jag eller regeringen."

Jag har verkligen ingen anledning att tvivla på dessa erfarenheter från tiden som åklagare. Jag tror att detta är någonting som många åklagare såväl som övriga inom de brottsbekämpande myndigheterna kan känna igen sig i.

Jag tror inte heller att statistiken på området är rättvisande. Vi vet att det finns prejudikat kopplat till hatbrottsmotiv mot svenskar då det inte leder till fällande dom. Snarare skulle det sannolikt ha behövts en justering i lagstiftningen för att få nya prejudikat som också hade kunnat visa i statistiken att även svenskar kan bli utsatta för hatbrott.

Det är ingen slump att vi ser en överrepresentation av personer med utländsk bakgrund som förövare och en överrepresentation av personer med svensk bakgrund som offer inom en uppsättning av olika brottskategorier, även om det är svårt att få fram tillgängliga data i många av dessa fall. Det är ofta lättare att synliggöra vilka förövarna är i den här gruppen än vilka offren i gruppen är. Det är ännu svårare att göra kopplingen däremellan, och jag förstår detta.

Mot bakgrund av statsrådets tidigare karriärbana och mot bakgrund av det hon tidigare har sagt i interpellationsdebatter med mig här i kammaren tycker jag att det är beklagligt att hon inte låg på för att få in svenskfientlighet som en del av de specifika insatserna i handlingsplanen.

Mitt resonemang i förra anförandet angående generella insatser och specifika insatser bygger på att man antingen anser att svenskfientlighet inte är nog utbrett för att specifika insatser behövs, eller så anser man att det är det. I det här fallet har regeringen valt att inte inkludera svenskar i de specifika grupper som blivit utpekade som i behov av extra politiska insatser för att motarbeta rasismen mot dessa grupper. Där har svenskar inte kvalat in, trots att ministern själv tidigare har uttryckt att hon sett att hat mot svenskar varit ett motiv, inte minst i våldsbrottssammanhang.

Jag tvivlar därför inte på att ministern själv lyfte fram svenskar i diskussioner och debatter på departement och med de andra två partier detta samordnades med. Det vore intressant att veta varifrån detta sköts ned. Vem var det som ansåg att svenskar inte är tillräckligt utsatta för att erhålla specifika politiska insatser för att motarbeta de hot och det hat som svenskar dagligen drabbas av, när de utifrån sin etniska bakgrund väljs ut som offer av personer med utländsk bakgrund.

Fru talman! Jag tror att jag och jämställdhetsministern i grunden ser samma problembild. Ministern har själv vittnat om den i tidigare kammardebatter, men det är fortsatt så att svenskar inte är inkluderade i handlingsplanen mot rasism och hatbrott. Jag tycker att det är märkligt mot bakgrund av den kännedom ministern har. Det vore relevant att veta varför svenskar föll bort. Är vi inte tillräckligt utsatta i nuläget?

Fru talman! Jag tackar för svaret från statsrådet.

Den 12 december 2024 beslutade regeringen om en handlingsplan mot rasism och hatbrott. Det var ett beslut som Sverigedemokraterna inte deltog i eller tillfrågades om. Det togs alltså i en så kallad trekrets utan vår medverkan.

Retoriken var att det nu skulle ske en kraftsamling från regeringens sida i arbetet för ett Sverige fritt från rasism och hatbrott. Det är onekligen en beundransvärd ingång, även om Sverige redan i dag ligger i framkant på området och är ett av världens mest toleranta länder.

Jag motsätter mig inte andemeningen i det hela. Det finns väl ingen som i sin politiska gärning förespråkar rasism och hatbrott eller vill underminera arbetet mot detsamma. Däremot anser jag att handlingsplanen missat ett av de största problemen på området, nämligen rasism och hat gentemot svenskar. Det handlar då alltså inte om afrosvenskar - de berörs i handlingsplanen - utan om svenskar med två svenskfödda föräldrar, etniska svenskar eller vilken definition man nu vill nyttja. Personer som förknippas med det svenska samhället får inte stöd eller skydd i denna handlingsplan, utan den gäller personer som antingen hör till utpekade minoritetsgrupper eller på andra sätt anses ha behov av denna handlingsplan. Den gäller alltså inte svenskar.

Man kan bland annat i förordet läsa att vissa grupper i samhället - till exempel afrosvenskar, judar, muslimer, romer och samer - är särskilt utsatta för rasism och hatbrott. Men ordet svenskfientlighet eller andra beskrivningar av den rasism och det hat som svenskar i dag utsätts för lyser helt med sin frånvaro. Så är det trots att det omöjligen kan ha undgått regeringens företrädare att flertalet kriminella med utländsk bakgrund medvetet valt svenska offer på grund av att de är just svenskar.

Statistiken är tydlig oavsett om man tittar på ungdomsrån eller om man tittar på våldtäkter. Personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade som förövare samtidigt som svenskar är överrepresenterade som offer. Förövare har dessutom i diverse domar och sammanhang pekat ut och talat öppet om att man har valt ut svenskar som offer, just mot bakgrund av att de är svenskar.

Mig veterligen finns det inte motsvarande belägg för att svenskar systematiskt skulle begå våldsbrott mot afrosvenskar, judar, muslimer, romer och samer. Men ändå är det dessa som är i fokus i regeringens handlingsplan mot rasism samtidigt som personer med etniskt svensk bakgrund utelämnas.

Mot den bakgrunden frågade jag Paulina Brandberg om statsrådet avser att komplettera handlingsplanen med att inkludera svenskar och därmed svenskfientlighet. Svaret blev tydligt: Det kommer man inte att göra.

Fru talman! Jag hör att statsrådet säger att det är ett generellt arbete, men i sådana fall hade ju inga grupper behövt pekas ut i handlingsplanen. Nu pekar man ut sex grupper, som statsrådet sa, men inte svenskar. Antingen är det specifika insatser eller så är det generellt. Man kan liksom inte plocka och välja helt fritt och inte ta ansvar för att en grupp som är utsatt, nämligen vi svenskar, blir utelämnad.

Det finns några potentiella förklaringar till agerandet:

Man tror inte på svenskfientlighet inom regeringspartierna.

Man tror på svenskfientlighet men inte på att den existerar i tillräcklig utsträckning för att nämnas i handlingsplanen mot rasism och hatbrott.

Man tror på svenskfientlighet och att den är omfattande men vågar inte skriva ut det i sin handlingsplan.

Det vore bra att veta vilken anledning som stämmer, fru talman.

Fru talman! Jag tackar jämställdhetsministern för svaret.

Jag skulle vilja pausa lite inför de begrepp och de akronymer man använder sig av och befästa det faktum att det inte spelar någon roll att man anser att man har en egen nyuppfunnen tolkning av vad DEI, intersektionell analys eller diverse genus eller andra begrepp innebär. I grunden är de sprungna ur en vänsterideologi som i mångt och mycket står i direkt motsättning till den liberala ideologi som statsrådets parti påstår sig tillhöra.

Genom att bruka och förorda dem och genom att inarbeta dem i den svenska statsförvaltningen springer man i praktiken vänsterns ärenden. Genom att gruppera individer och inordna dem under olika maktstrukturer och på andra sätt därmed befästa vänsterns syn på samhället i dess helhet ökar ganska snabbt risken att falla ned i deras problemlösning på området.

Jag hörde ju själv ministern säga att vi behöver identifiera grupper för att utifrån det kunna få in mer mångfald. Jag tror att det var nästan exakt så ministern uttryckte det, fru talman. När man säger att vi behöver få in mer mångfald genom att först dela upp samhället i diverse subgrupper innebär det i praktiken att man inte tror att de som besitter denna mångfald, vad den nu råkar vara i sammanhanget, kan nå dit av egen kraft. I annat fall hade de gjort det eftersom vi har en lag som förbjuder att man diskriminerar utifrån sådana faktorer.

Antingen är lagen missriktad eller tillämpas inte eller så finns inte diskrimineringen. Men om man vill få in mer mångfald innebär det i praktiken att de löser det själva, annars behöver man kvotera. Det är precis så det har sett ut i USA.

Fru talman! Det stämmer att Chalmers i sin kommunikation har valt att låta E stå för equality. Det stämmer också att den så kallade DEI officern, som leder kontoret på Chalmers, skrev på Linkedin: "Tänk att här börjar jag om en vecka! Som DEI Officer (diversity, equity & inclusion) på Chalmers." I senare inlägg valde hon i stället att skriva equality. Det blir lite oklart för den som följer Chalmers och den berörda DEI officern vilket E man nyttjar i vilket sammanhang, vad som är korrekt och vad som är en anpassning för att begränsa kritik och annat.

Jämställdhetsministern konstaterade ändå att hon tycker att DEI tillför värde. Jag kan bara utgå från, fru talman, att ministern när hon konstaterade det menade dess faktiska innebörd där E står för equity. Det vore väldigt konstigt om jämställdhetsministern hade en egen tolkning av vad ett vedertaget amerikanskt begrepp står för. Det kan inte ha undgått någon att begreppet har kritiserats enormt på senare tid och som sagt rensats ut från den amerikanska statsförvaltningen för att man bedömer att det är ren och skär diskriminering.

När man pratar om DEI i USA - där E fortsatt innebär equity och inte ministerns eller Chalmers egna tolkningar att det står för equality - innebär det i praktiken att man inordnar människor i olika maktstrukturer med underordnade och överordnade. Man splittrar och härskar för att sedan utifrån olika subgrupper göra olika värderingar som innebär att människor blir underställda eller diskriminerade. Dessa maktstrukturer och analysen av dem utgör sedan fog för till exempel rekryteringar och anställningar. Men vi behöver inte fastna där. Ministern får gärna förtydliga om det är den amerikanska DEI eller Chalmers egen, nyuppfunna beskrivning av akronymen som hon anser tillför värde till Sverige.

På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan man se spår av denna vänsterideologi, oavsett om man kallar det DEI eller någonting annat. Där finns en hel sida om intersektionell analys där man beskriver hur maktstrukturer kopplade till "kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder" påverkar. Myndigheten anser att detta behöver studeras. Kontentan blir att vi alla ska delas in i grupper utifrån en uppsjö av olika faktorer. Dessa grupper ska sedan indelas i över- och underordnade grupper utifrån något diffust maktkoncept.

Jämställdhetsmyndigheten skriver bland annat på sin hemsida: "Olika kategoriseringar har olika betydelse i olika sammanhang. Vi behöver därför bryta ner grupperna utifrån fler indelningsgrunder . ." Jag vet inte, fru talman, men det är inte min definition av jämställdhet och jämlikhet att vi ska hålla på och kategorisera våra medmänniskor i alla tänkbara olika grupper utifrån etnisk bakgrund, om de har funktionsnedsättning eller inte, vilken läggning de har eller för den delen någon av de andra faktorer som Jämställdhetsmyndigheten eller ideologin som ligger bakom den intersektionella analysen väljer att anse vara relevanta.

Varför tycker ministern att denna gruppering av individer är rimlig? Stämmer den överens med liberalismens tankegods?

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Paulina Brandberg!

Jag vill börja med statsrådet Paulina Brandbergs ord när hon invigde Chalmers så kallade DEI-kontor onsdagen den 22 januari: Som liberal jämställdhetsminister känns det såklart extra roligt att vara med här, där vi pratar om jämställdhet och jämlikhet.

Invigningen sammanföll nästan på timmen med USA:s nedläggning av alla motsvarigheter inom den amerikanska statsförvaltningen. När världens största demokrati gör upp med wokeideologin och rensar ut den från statsapparaten väljer alltså ansvarigt statsråd i Sverige att omfamna samma, enligt mig, destruktiva och splittrande ideologi.

Utan bakgrund och förståelse kan konceptet DEI - det vill säga diversity, equity, inclusion - säkert låta lovvärt, och det är möjligt att några av dem som förordar det i Sverige inte vet bättre och inte har förstått innebörden av denna akronym som är inlånad framför allt från USA. Det är dock min uppfattning att man som statsråd bör vara försiktig med vilka begrepp, tankegods, ideologier och rörelser man associerar sig med och sätter sitt namn på.

Hela grundprincipen i detta begrepp bygger nämligen på diskriminering. Genom att kvotera in vissa personer utifrån faktorer som kön och etnisk bakgrund missunnas och diskrimineras andra mer kvalificerade personer.

Begreppet equity får inte heller misstolkas som equality. Medan equality innebär att man ska erhålla lika möjligheter innebär equity att samma utfall ska garanteras oavsett individens prestation och färdighet. Endast en av dessa båda principer är rimlig att förespråka om man är Sveriges jämställdhetsminister.

Fru talman! Nu kanske någon som lyssnat noga vill markera och säga "Men Tobias, jämställdhetsministern säger ju equality och inte equity". Och det är sant, fru talman. När jag i går förberedde debatten noterade jag att man på Chalmers hemsida nu låter E betyda equality i stället för equity. Det är märkligt av många anledningar. Varför låna en amerikansk, vedertagen akronym om man ska byta ut betydelsen av dess bokstäver? Då kan man ju lika gärna översätta det till något svenskt från början.

Än svårare att förstå blev det när den berörda DEI officern, som yrkestiteln lyder, själv skrev på Linkedin: "Tänk att här börjar jag om en vecka! Som DEI Officer (diversity, equity & inclusion) på Chalmers." Jag misstror inte jämställdhetsministern, fru talman, men jag tror samtidigt att personen som innehar tjänsten i fråga visste vilken titeln var när hon informerade sina följare om sin nya anställning. Det vore märkligt om hon ljög om vilket uppdrag hon hade fått när hon uttryckte förhoppningar om sin nya roll.

Fru talman! En mer sannolik version av händelseförloppet är naturligtvis att Chalmers efter kritiken mot detta har valt att sopa igen spåren eller kanske till och med byta ut betydelsen av E i DEI-titeln och i namnet på kontoret för att minimera extern kritik. Vi behöver dock inte haka upp oss på detta eller en enskild tjänstetitel utan ska återgå till ämnet.

Jag vill fråga jämställdhetsministern om hon motsätter sig betydelsen av DEI i grunden i dess amerikanska, korrekta betydelse där E står för equity och ingenting annat.

Herr talman! Jag tackar Birger Lahti för anförandet. Det är en sak jag skulle vilja fråga Birger med anledning av både hans anförande och det man kan läsa i Vänsterpartiets särskilda yttrande. Vänsterpartiet vill rikta 35 miljoner till Vinnova för att de ska kunna forska och utveckla alternativa byggmaterial för att kunna "ersätta fossila byggmaterial som cement, stål och betong".

Min korta fråga är om Birger Lahti själv tror att det kommer en dag då vi inte behöver fossila byggmaterial utan använder oss av exempelvis trä för att bygga vägar, byggnader och annat. I nästa steg kommer vi väl in på alla tänkbara typer av områden. Ordvalet som används både i anförandet och i det särskilda yttrandet är "ersätta fossila byggmaterial", inte komplettera eller liknande. Jag har full förståelse för att man av såväl miljöskäl som arkitektoniska skäl kan vilja ha mer trä än cement när man bygger en husfasad. Men tror Birger Lahti på att det skulle kunna ersätta fossila byggmaterial?

Herr talman! Jag vill börja med att upplysa Daniel Vencu Velasquez Castro om att det utöver mandatperioder finns något som kallas konjunkturcykler, som påverkar många av de poänger han lyfter fram i sitt anförande.

Med det sagt har ledamoten sedan han kom in i riksdagen sagt i varje debatt som vi haft på det här temat att Sverigedemokraterna motsätter sig den gröna omställningen, förhindrar att den äger rum och så vidare.

Jag har alltid sagt att jag tror att det finns ett värde i omställningen. Jag tror att det är bra att vara energisjälvförsörjande. Jag har sagt det också i denna debatt. Men sedan första gången ledamoten ställde denna fråga till mig och kom med detta påhopp har ju ganska mycket gått utför för det han hela tiden har sagt är framtiden för Sverige.

Jag tycker att det är intressant att man här i riksdagens talarstol och i intervjuer, vid studiebesök och så vidare står och säger: Framtiden för svensk industri är grön, och vi är stolta över det vi har åstadkommit.

Jag hade inte varit stolt om jag hade bidragit till en utveckling där det finns risk att 10 miljarder i pensionsmedel är helt borta. Jag hade inte varit ett dugg stolt om jag hade drivit på en utveckling där man har fattat irrationella beslut på riskabla underlag som nu har lett till arbetslöshet för mängder av personer, till att man förlorat offentliga medel, till att pensionsfonder investerat på ett sätt som jag inte tror att de hade gjort utan den här politiska vurmen och så vidare. Jag hade inte varit ett dugg stolt om jag hade bidragit till den utvecklingen.

Jag är däremot stolt över att jag och Sverigedemokraterna har vågat ställa kritiska frågor om riskfyllda projekt med en överhängande del offentliga subventioner, stöd och pådrivningsfaktorer.

Gällande blockpolitik vill jag minnas ett citat från Magdalena Andersson i helgen: Socialdemokraterna "stänger inga dörrar, utom mot Sverigedemokraterna".

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Näringsliv

(DANIEL VENCU VELASQUEZ CASTRO (S): Det är korrekt.)

Det var på tal om vikten av breda politiska överenskommelser, som den socialdemokratiska ledamoten lyfte fram för mig.

Herr talman! Jag vill börja med att kommentera i vilken utsträckning jag ägnade mig åt politiskt spel.

Jag belyste för väljarna att om det hade varit oppositionen som satte denna budgets ramar för vårt utgiftsområde skulle ingen ha haft en aning om hur de ramarna hade fastställts. Det tycker jag är relevant att belysa.

Sedan pratade jag om förenklingsråd, implementeringsråd, Kommerskollegium, Business Sweden, Visit Sweden och många andra av de myndigheter, organ och relevanta aktörer som ryms inom detta utgiftsområde.

Nu till frågan gällande grön omställning. Jag har varit tydlig: Jag ser ett behov av den, för jag ser ett behov av att vi blir energisjälvförsörjande. Det tycker jag är det starka argumentet.

Jag har också varit tydlig i alla intervjuer med att jag inte tycker att man ska känna någon form av skadeglädje över att det går dåligt för ett eller flera projekt inom den gröna omställningen. Jag tycker att det är tråkigt när vi förlorar arbetstillfällen i Sverige. Jag vill som politiker säkerställa goda förutsättningar att verka och hoppas att alla företag verksamma i Sverige når den framgång som de själva tror på och investerar för.

Med det sagt är det uppenbart att om inte Socialdemokraterna tillsammans med andra partier hade blåst upp en enorm grön bubbla hade de här personerna inte varslats i nuläget. Om inte statsminister på statsminister och kommissionär på kommissionär hade rest till Skellefteå och klippt band och tagit bilder hade inte kapital på den fria marknaden allokerats på det sätt som skett i Skellefteå.

Om den här investeringen hade skett under rimliga tidsintervall med rimliga investeringskalkyler hade man inte gått miste om 120 miljarder i ren förlust under ett verksamhetsår för att sedan stå och fråga: Vad ska vi göra för att lösa det här?

Ja, vi måste väl börja med att ha kloka investeringar och säkerställa att vi inte slarvar bort vare sig våra egna pengar som vi förvaltar eller andra länders eller investerares.