Tobias Andersson (SD) om Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft

Herr talman! Nu är det dags att debattera näringsutskottets betänkande 20 Finansiering och riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft med anledning av propositionen med samma namn.

Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationerna.

Det vi nu ska debattera och senare i dag rösta om är utan tvekan en av de största frågorna för näringsutskottet och riksdagen denna mandatperiod. Politiken kommer genom kammarens beslut i dag att lägga grunden för omfattande investeringar i ny kärnkraft i Sverige.

I sak innebär det ett möjliggörande av storskalig, planerbar baskraft, vilket givet en teknisk livslängd på runt 80 år kommer att generera el och effekt även efter att alla som i dag fattat beslutet har dött. Detta är värt att stanna upp och reflektera kring. Jag tillhör de yngre ledamöterna i kammaren, och trots att jag är nyss fyllda 29 år kommer inte ens jag att leva när de kärnkraftsreaktorer vi nu krattar manegen för tas ur drift.

Ambitionen är som bekant att ha nya kärnkraftverk påkopplade på nätet 2035 som sedan utan bekymmer kan producera själva förutsättningen för vår industri, vårt välstånd och vår välfärd i minst 60 år men mer sannolikt i flera decennier därefter.

Herr talman! Det är inte ofta kammaren tar beslut vars konsekvenser är så långlivade. Mot denna bakgrund har det funnits en ambition hos Tidöpartierna att försöka säkerställa ett så brett politiskt stöd som möjligt för denna långlivade reform. Ett flertal energipolitiska samtal har ägt rum mellan riksdagens åtta partier med en öppenhjärtig ambition att försöka nå så stor samsyn som möjligt. Men trots beslutets livslängd och de stora investeringar och åtaganden för det offentliga det rör sig om har oppositionspartierna endast kunnat enas i sitt motstånd till kärnkraften. Därmed har vi inte lyckats få gehör för propositionen bland riksdagens oppositionspartier.

Låt oss återgå till kärnkraftens roll. När tidigare generationer byggde ut det svenska elsystemet genom vattenkraft och kärnkraft visste de mycket väl vad de gjorde. De planerade och skapade världens bästa elsystem, som var stabilt, billigt och rent. Trots den rigorösa planeringen och de tydliga ambitionerna på den tiden kunde de sannolikt inte på förhand veta att detta i sin tur skulle skapa förutsättningarna för Sverige att bli ett industriland i absolut världsklass. Sedan dess har dock välståndet som kunde skapas tack vare kärnkraften och vattenkraften genererat utrymme för kritik och sedermera nedmontering.

Herr talman! Alla känner till psykologen Maslows beryktade behovspyramid. Förenklat handlar det om att vi har olika behov, och beroende på om vi har lyckats uppfylla de mest basala behoven eller inte kan vi röra oss uppåt i pyramiden.

Tack vare vattenkraften och kärnkraften hamnade Sverige i toppskiktet på pyramiden i termer av elförsörjning och industriförutsättningar. Det finns utrymme för utsvävningar av mer självförverkligande art när man är i behovspyramidens topp, och med stora volymer reglerkraft och baskraft kunde Sverige kosta på sig lite väderberoende kraftproduktion. Det kändes säkert bra för dem som tog besluten och genomförde investeringarna. Initialt var det dock just ett uttryck för självförverkligande. Att bygga vindkraft när det finns gott om reglerkraft i systemet utgör inget stresstest av systemet. Problemet uppkommer när andelen väderberoende kraftproduktion ökar på bekostnad av reglerkraft och baskraft.

Herr talman! Missförstå mig inte; jag är ingen kategorisk motståndare till något kraftslag. Jag kan dock konstatera att det finns vissa kraftslag som är beroende av andra för att kunna existera och producera samtidigt som det finns andra kraftslag som utan bekymmer kan stå på egna ben – därav referensen till Maslows behovspyramid. Det är enkelt att efterfråga eller förespråka väderberoende kraft när det finns bas- och reglerkraft. Problemet är att man när man befinner sig i toppen på behovspyramiden glömmer bort de grundläggande behoven eftersom de redan har blivit tillfredsställda och då sätts åt sidan.

Det var precis det som skedde i Sverige. De systemnyttor som kärnkraften garanterat började tas för givna, varvid beslutsfattare och investerare glömde bort att den självförverkligande väderberoende kraftproduktionen var oförmögen att stå på egna ben. Som resultat byggdes den ut samtidigt som politiken stängde ned kärnkraften.

Nu kritiserar samma politiker som lade ned kärnkraften och som genom elcertifikat finansierade utländska riskkapitalisters exploatering av svensk miljö och natur genom förlustbringande vindkraftsparker Tidöpartierna för att skapa förutsättningar för kärnkraft. Trots sin historia på det energipolitiska området har de i dag mage att hävda att politiken styr marknaden för mycket genom att låta kärnkraften få leverera de förmågor in i systemet som behövs och efterfrågas och som under alltför lång tid blivit åsidosatta.

Det finns ett företagsekonomiskt talesätt som lyder ”förvärva, ärva, fördärva” och som egentligen åsyftar familjeföretags uppgång och fall. Den första generationen förvärvar företaget, den andra generationen ärver detsamma och försöker driva det vidare och den tredje generationen fördärvar det eftersom den uppfostrats av generationen som ärvde företaget och därmed saknar drivkraft. Bekvämligheten lamslår. Det är precis samma tendens vi har sett i Sveriges elsystem. När Tidöpartierna nu är i förvärvandefasen vill de som fördärvade vara med och påverka och ifrågasätta. Det ger jag inte mycket för, herr talman.

När jag ändå är lite utsvävande och filosofisk kan jag också kosta på mig ett citat av G Michael Hopf, som i svensk översättning lyder: ”Hårda tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män och svaga män skapar dåliga tider.”

Sveriges elsystem befinner sig i dåliga tider på grund av de svaga politiker som fattat de dåliga besluten – om vi nu ska välja att bokstavstolka citatet och placera det i den energipolitiska debatten.

Dessa cykler upprepar sig dock, och det är därför vi i dag fattar beslut som skapar goda tider. Det är nu vi förvärvar och bygger välstånd för kommande generationer.

Herr talman! Frågan kvarstår hur vi gör detta rent konkret. Låt mig därför gå vidare till det. I dag beslutar kammaren om en risk- och vinstdelningsmodell för i huvudsak statliga lån och dubbelriktade differenskontrakt. På detta sätt stöttar vi både konstruktionen och driften av de kärnkraftverk som byggs inom ramen för detta stödpaket.

Jag ska försöka förklara och förenkla vad detta innebär. Staten kommer att ingå avtal med de företag som får stöd. I ett sådant avtal kommer risker och vinster att fördelas på ett väl avvägt sätt mellan staten, politiken och företagen.

Stödet kommer att regleras av villkor i avtalet som utformas med hänsyn till statens risk, statens möjlighet att tillvarata sin rätt och statens behov av kontroll och uppföljning.

Det statliga stödet utgörs primärt av att staten står för en andel av det lånade kapital som behövs fram till dess att reaktorn tas i rutinmässig drift. Vid rutinmässig drift träder det dubbelriktade differenskontraktet in, och ett inlösenpris fastslås därför i avtalet. Det innebär en sund riskdelning och vinstdelning med maxtak för ersättningen per kalenderår.

Herr talman! Nu har jag försökt förklara vad finansieringsmodellen består av. Jag tror att det ändå kommer att komma en del frågor och påståenden i debatten om hur mycket det kan kosta, varför det inte finns några siffror i propositionen och så vidare. Det är så enkelt att det kommer att bli en statsstödsprövning gentemot kommissionen när avtalet ingås. Respektive parametervärden i varje affär kommer att behöva förhandlas fram mellan de företag som ska bygga och staten samt till viss del EU-kommissionen.

I debatten slänger man sig med siffror i ett härad som aldrig någonsin kommer att bli aktuellt, givet att vi har en begränsning på 5 000 megawatt, vilket avgör hur mycket staten kan kliva in och riskdela.

Det som är stort på denna historiska dag är att politiken på nytt tar ansvar för systemet, ställer krav på vilka förmågor som kraftslagen ska generera in i systemet och skapar förutsättningar för investeringar i kärnkraftverk som kommer att stå och producera el långt efter det att jag och alla andra som i dag röstar i kammaren har avlidit. Detta i sig – hur långvariga dessa beslut är och vilka förutsättningar de skapar – tycker jag är värt att betona.

I detta anförande instämde Josef Fransson (SD), Mats Green (M) och Camilla Brodin (KD).

Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson, för alla frågor! Vi har suttit i energipolitiska samtal och haft möjlighet att hantera dessa frågor vid ett flertal tillfällen, men jag kan passa på att bemöta dem här i kammaren i stället.

Vad ska elen gå till? Jo, framför allt till att täcka upp för det system som ert parti har raserat. Om inte Socialdemokraterna hade lagt ned Barsebäck 1 och 2, vilket Göran Persson skriver och skryter om i sina memoarer, och om Socialdemokraterna inte därefter, tillsammans med Miljöpartiet, hade lagt ned de fyra kärnkraftverk som i dag är avstängda skulle vi från politikens sida sannolikt inte ha behövt stå här i dag och hantera den här propositionen. Det enkla svaret är alltså att elen och effekten ska gå till att rädda det system som Socialdemokraterna, ackompanjerade av Miljöpartiet, har förstört.

Med detta sagt: Vi kommer också att kunna investera mycket mer i södra Sverige eftersom det sannolikt är där reaktorerna kommer att hamna då det finns en kraftig effektproblematik där. Det jag framför allt ser framför mig är att befintlig industri kommer att bygga ut i stället för att flytta ut från landet. Den stora skiljelinjen är att Socialdemokraterna hellre satsar på högriskprojekt i norra Sverige än på att skapa förutsättningar för industriutveckling i södra Sverige.

När det gäller den andra frågan berör utredningen hur stor del av risken staten kan ta. Där går man upp till 600 miljarder i det mer expansiva scenariot för lånefinansieringsdelen. Det är också värt att i denna kammare befästa att det är ett lån som är avsett att betalas tillbaka. Det är alltså ingen kostnad. I debatten slänger man sig lite slarvigt med att det kommer att kosta staten hundratals miljarder, trots att grundfundamentet faktiskt är att lånet ska betalas tillbaka, med ränta dessutom.

Gällande megawattbegränsningen finns här en politisk skiljelinje. För Fredrik Olovsson är det otroligt viktigt med exakt vilket tak vi sätter för hur mycket kärnkraft som byggs, medan det för mig snarare handlar om att vi ska skapa förutsättningar för den effekt som vi behöver.

Herr talman! Jag tackar för de ytterligare frågorna från Fredrik Olovsson. Jag ska försöka gå honom till mötes och besvara dem alla. Jag vill ändå konstatera att vi har suttit fyra gånger på departementet med sakkunniga från departementet, utredarna och så vidare. Möjligheterna för Socialdemokraterna att få svar på de frågor man har sparat till kammaren har varit många, men jag ska försöka avhandla dem ändå.

Först och främst har vi absolut en export av el. Det är el som vi hade kunnat bruka genom industriutveckling i södra Sverige om det hade funnits effekt. Det är någonstans där problemet ligger. Jag tror inte att vi hade exporterat så mycket el som vi gör i dag från södra Sverige till Danmark och Tyskland om vi hade haft tillräckligt med effekt för att kunna balansera systemet i södra Sverige. Då tror jag att vi hade byggt ut produktionen där i stället och nyttjat denna el. Det är detta som kärnkraften kommer att möjliggöra.

Sverigedemokraterna tycker i grunden att det är positivt med energisjälvförsörjning. Ju mer vi kan öka självförsörjningsgraden, desto bättre. Till viss del kommer en elektrifiering att ske, men den behöver ske i ett sådant tempo att vi klarar av omställningen.

Gällande CFD-nivåerna kan jag bara konstatera att den 80-öresnivå som utredaren föreslår är den lägsta i världen, inte för kärnkraft utan för alla kraftslag. Det finns ingen havsbaserad vindkraftspark någonstans i världen, mig veterligen, som ligger under 1 krona per kilowattimme i CFD-avgift.

Alternativen är alltså definitivt dyrare, och detta tycker jag kanske är det viktigaste. Snarare kan vi, oavsett om det hamnar på 70 eller 90 öre, konstatera att havsvind är avsevärt dyrare i alla de CFD:er som finns utställda på marknaden i något land.

Jag får tacka Socialdemokraterna för att man bidrog till att bygga ut elsystemet. Det var synd att man sedan var tvungen att rasera det efter ett tag.

Herr talman! Jag tackar för frågan från Birger Lahti.

När det gäller vad man egentligen har för avsikt i det här fallet är den att från statens sida kunna garantera att man kan låna det kapital som behövs för konstruktionen. Kapitalkostnaden utgör en stor majoritet av kostnaderna för att bygga ny kärnkraft. Om vi kan dela på risk och sänka räntor minskar det kapitalkostnaden och totalkostnaden, och det genererar lägre elpriser.

I de modeller som kommer att förhandlas fram kommer en del att vara risk- och vinstdelningsmekaniken, vilket man berör i utredningen, även för lånet. Det ska alltså finnas incitament att gå från en viss andel statligt lån till att öka andelen kommersiella lån. Det kan vi också reglera med räntenivåerna över tid, så jag ser det som osannolikt att det statliga låneansvar som tas tidigt i ett sådant här projekt kvarstår tills man tar kraftverket ur drift 80–90 år senare.

Jag tror att det är mer sannolikt att man genom avtalet med den specifika partnern har en vinstdelningsmekanik som bygger på att partnern över tid går över till kommersiella lån. Dessutom vet vi att den absolut stabilaste och billigaste kraftproduktionen är ett avbetalat kärnkraftverk, så det ligger naturligtvis även i investerarnas intresse att nå dit.

Herr talman! Jag tackar för frågan från Linus Lakso.

Jag kan börja med att upprepa det jag sa i replikskiftet med Fredrik Olovsson på detta tema: En stor del handlar om att vi måste skydda det system som har blivit så eftersatt. Vi har den högsta effektbristen i Europa i SE4.

Det är klart att vi behöver ha mer planerbar kraftproduktion för att möjliggöra industrietableringar i södra Sverige. De kan ju inte ske på grund av effektbristen, trots elexporten från SE4. Det tycker jag är ett viktigt faktum att fastslå.

När vi pratar om 300 terawattimmar gör vi det mot bakgrund av de analyser som finns från såväl myndigheter som branschorganisationer och andra, som har skissat på vilka behov det finns över tid från olika industrier. Jag har ingen anledning att ha en egen analys av det totala elbehovet när det finns de som frågar befintlig industri hur mycket den behöver ha om 5, 10, 15 år och så vidare och när myndigheterna sitter och skissar på det här. Jag tror att de har ett bättre underlag än vad jag och Linus Lakso har. Mot den bakgrunden tycker jag att det är rimligt att vi försöker gå dem till mötes och säkerställa förutsättningarna för den typen av storskalig kraftproduktion i Sverige fram till de årtal som finns.

Det går ju också att vända på frågan, herr talman. Nu får jag frågor om att vi vill ha mycket fossilfri el, vad den ska gå till och om vi vill ha någonting som i sin tur går på fossilfri el. Det går att vända på frågan. När Linus Lakso och andra driver på för den gröna omställningen i ett tempo som jag tycker är för hastigt och som skapar problem vill man göra det utan ett elsystem som hänger med.

Man har inga egna lösningar på hur vi utan mer reglerkraft och baskraft i systemet ska kunna säkerställa den utbyggnad av så kallad grön industri som Miljöpartiet gärna vill se. Där någonstans kommer det att bli en utmaning, och det är mycket möjligt att den gröna omställningen faller just på grund av avsaknaden av ett fungerande elsystem.

Herr talman! Jag tackar för frågorna och svaren från Linus Lakso!

Jag kan bara konstatera att alla seriösa aktörer ser kärnkraften som en möjliggörare för att över huvud taget kunna komma i närheten av klimatmålen. Det är någonstans där jag inte får ihop logiken från Miljöpartiets sida. Man vill att det ska finnas mängder med el för diverse gröna projekt – inte minst till ren energiförstörelse genom att man går från el till vätgas och kanske tillbaka till el igen. Då tappar man 70 procent eller någonting av energivärdet.

Det finns ingen seriös aktör som tror att vi kan klara av att bli energisjälvförsörjande, något jag för övrigt står bakom. Jag tycker att det är positivt om Sverige kan öka sin självförsörjningsgrad kopplat till energi. Det innebär elektrifiering av transporter och industrier och att frångå vissa fossila kraftslag.

Detta ser jag som ett värdefullt steg utifrån en självförsörjningsgrad och utifrån ett totalförsvarsperspektiv – inte för att jag tror att det räddar klimatet och världen. Vi kan landa i ungefär samma sak, men utifrån olika ingångsvinklar. Det här behöver ske i ett tempo som industrin och vanliga människor klarar av att hantera.

Kärnkraft är en möjliggörare för att nå de klimatmål som Miljöpartiet håller så varmt om hjärtat. Men trots det gör man allt man kan för att lägga ned, rasera och stoppa investeringar i kärnkraft.

Herr talman! Det finns ingen grön baskraft. Det här är ett påhittat uttryck som man slänger sig med. Det finns gasturbiner som kan köras på naturgas, biogas och vätgas, men det finns inte biogas och vätgas för att köra dem i den utsträckning vi behöver. Det är naturgas. Det är inget grönt med det. Låt oss inte försöka skönmåla det hela.

Den typen av produktion och den typen av effekttillskott vi behöver i södra Sverige stavas gasturbiner. Men de kommer inte att köras på biogas och vätgas på ett bra tag. Antingen vet Linus Lakso detta och låtsas som att han inte vet, eller så är man inte medveten om det. Det är okej för mig så länge gasturbinerna kommer på plats och vi matar dem, vi kör dem och vi löser de systembrister som finns. Men det kommer inte att vara grön baskraft, herr talman.

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin för frågan!

Om jag börjar med att konstatera vad Sverigedemokraterna vill göra för att möta det kortsiktiga behovet är det ju absolut inte en vare sig kortsiktig eller långsiktig lösning att addera mer väderberoende kraft in i vårt elsystem. Vi har redan utmaningar. Vi har enorma kostnader kopplat till överföring. Vi har en effektbrist, och vi har en obalans i vårt elsystem. Att tro att det löser sig med sol eller vind är naivt. Det borde räcka med att titta på Spanien för att lära sig av riskerna med ett sådant agerande.

Jag vet vilka volymer av väderberoende kraft man från Centerpartiet vill skjuta in i det svenska elsystemet. Hade detta skett genom en stor utbyggnad av framför allt sol skulle svängmassan ha fått en ordentlig törn och utmaningarna för vårt elsystem varit definitiva.

Det Sverigedemokraterna vill göra på kort sikt handlar framför allt om effekthöjningar av vattenkraften. Det är någonting Centerpartiet säger sig vilja ha, men det blir intressant att se hur långt Centerpartiet är redo att gå för att förenkla de tillståndsprocesser och annat som reglerar och begränsar vattenkraften i dag.

Genom nya turbiner kan vi effekthöja såväl storskalig som småskalig vattenkraft. Genom pumpkraft kan vi se till att nyttja systemet än mer effektivt. Genom en utvidgning av dammar kan vi fylla på våra vattenreservoarer ytterligare utan att göra ingrepp i nya älvar. Det gäller också gasturbiner – bland annat genom de redan aviserade stödprogrammen och kanske även annat. Det sker ju exempelvis ett testprojekt i Rickard Nordins valkrets med Göteborgs Energi och Svenska kraftnät för att möjliggöra detta – tillsammans med bättre förutsättningar för kraft- och fjärrvärme.

Då kan vi få en effekthöjning, och vi kan få ökad elproduktion. Vi kan också säkerställa de förmågor som systemet i dag har för få av, inte minst i termer av reglerkraft, för att hantera den väderberoende elproduktionen.

Herr talman! Jag tackar Rickard Nordin på nytt för frågorna.

Jag konstaterar att oppositionen försöker debattera mot en medveten halmdocka. Man säger att det nu kommer en gräddfil för kärnkraften. Varför hanterar vi inte alla de andra kraftslagen på samma sätt?

Herr talman! För all del! Låt oss göra det. Låt oss lägga fram en ansökningsavgift till statliga myndigheter på 100 miljoner. Precis så är det för kärnkraften. Om du vill bygga en kärnkraftsreaktor, oavsett hur många som redan finns på platsen eller storlek, behöver du betala in 100 miljoner till SSM. Sedan är det en granskningsavgift på ungefär 100 miljoner per år. Det i sig utgör 1 miljard i kostnader för statlig översyn bara utifrån granskningen, inte tillståndsprocessen, inte överklagan, inte domstolsprocesser. Du betalar in 1 miljard som aktör till staten för att bygga kärnkraft.

Sätt 100 miljoner i ansökningsavgift för en vindkraftspark och se vad som byggs, Rickard Nordin. Vi garanterar kraftslagen lika, eller så kan vi hantera dem lika utifrån vilka förmågor de genererar till systemet. Det är där vi inte möts. Vi konstaterar att vi behöver förmågorna kärnkraften kan leverera, och vi vet att havsbaserad vindkraft inte kan leverera samma förmåga. Vi behöver inte utreda det.

Jag behöver inte lyssna på någon som driver ett solkraftsföretag, eller ett vindkraftsföretag, eftersom denne aldrig kommer att kunna övertyga mig om att havsbaserad vindkraft kan generera samma systemnyttor som kärnkraft – eller för den sakens skull att solkraft kan göra det. Det behöver inte utredas.

Gällande de så kallade oberoende tyckarna i frågan anser jag att SVT:s inslag i söndags var ett bra exempel på hur oberoende man kan framställa personer som är uppenbara parter i målet och som under decennier har haft fel i sak på området. Vi kan nu se att de som raserat vårt elsystem har åsikter om att vi räddar detsamma, men jag bryr mig inte så mycket om denna åsikt.