Tobias Andersson (SD) om Näringspolitik
Tobias Andersson (SD) höll ett anförande om Näringspolitik i debatten ”Protokoll 2024/25:103 Onsdagen den 23 april” den 23 april 2025.
Fru talman! Vi ska nu debattera näringsutskottets betänkande 17 om näringspolitik. Jag står naturligtvis bakom samtliga reservationer från Sverigedemokraterna, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till vår reservation 22 angående punkt 9 om företagens kapitalförsörjning.
Med det sagt vill jag även yrka bifall till utskottets förslag i punkt 20 angående kontantförbud vid handel med järn- och metallavfall. Detta uttrycker jag tydligt eftersom SD och S ensamma utgör utskottsmajoritet på denna punkt och jag inte vill att det glöms bort.
När vi nu ska debattera näringspolitik kan det först och främst konstateras att alla partier i sin retorik naturligtvis vill underlätta för företagande i Sverige. De flesta partier säger sig verka för ökad tillväxt, som i praktiken genererar välstånd och välfärd och i förlängningen ger politiken resurser att fördela och investera. Däremot har vi inte sällan olika åsikter om hur politiken på bästa sätt främjar näringslivet i praktiken, vilket jag återkommer till.
Fru talman! När jag är ute och föreläser för våra medlemmar runt om i landet eller i andra sammanhang berättar om näringsutskottet brukar jag lite skämtsamt säga att vi utgör ett slaskutskott. Med det menar jag ingenting negativt. Jag försöker snarare beskriva hur breda våra beredningsområden är, inte minst inom näringspolitiken.
Det här blir ganska tydligt för den som läser igenom detta betänkande. I dag debatterar vi nämligen bland annat följande: företagsfrämjande, innovationsfrämjande åtgärder, konkurrens från offentlig verksamhet, företags kapitalförsörjning, besöksnäring, marknadsföring av Sverige, industrifrämjande åtgärder, kulturella och kreativa näringar och handel med metallskrot – högt och lågt och lite därtill. Det är med andra ord många breda, viktiga och varierade ämnen som ryms i detta betänkande, och jag kommer inte att hinna beröra samtliga i detalj.
För den utomstående kanske det inte heller finns någon uppenbar röd tråd. Men enligt min mening är den gemensamma nämnaren i Sverigedemokraternas arbete i utskottet att försöka främja näringslivet och skapa goda möjligheter för dem som i Sverige vill göra sin dröm sann genom att satsa på en idé, en tanke eller en innovation, vidareutveckla något annat eller göra samma sak som på sin befintliga arbetsplats men i egen regi. Oavsett bransch och storlek ska det finnas goda möjligheter att förverkliga entreprenörsdrömmar i vårt Sverige.
Förutsättningarna för näringslivet i Sverige påverkas dock inte endast av frågorna i det näringspolitiska betänkande vi debatterar i dag. Inte heller är de begränsade till frågorna som hanteras i vårt utskott. Mer eller mindre samtliga av riksdagens utskott hanterar frågor som har direkt påverkan på förutsättningarna för företagare i deras vardag i Sverige.
Betänkandet som debatterades här nyss var från utbildningsutskottet. Det är naturligtvis så att om vi inte har en rimlig kompetensförsörjning som ger företagare de nyckelkompetenser de behöver för att växa och skapa nästa tekniska innovation eller vad det nu rör sig om, om det inte finns lämplig arbetskraft på arbetsmarknaden, spelar det inte så stor roll vad vi gör i näringsutskottet.
På precis samma sätt måste trafikutskottet säkerställa att vi har en god infrastruktur så att man kan transportera såväl varor som tjänster runt om i Sverige för att de ska finnas där de behövs när de behövs.
På samma sätt arbetar justitieutskottet med frågor som har direkt påverkan inte bara på min vardag som individ utan också på företagares vardag. Det handlar om den otrygghet som har brett ut sig i Sverige. Det kostar uppemot 100 miljarder årligen för näringsidkare att kompensera för de stölder och den skadegörelse som äger rum och att investera i säkerhetshöjande åtgärder. Med den exposén till andra utskott vill jag betona att detta är breda frågor som har bäring i alla riksdagens utskott.
Det vi vill fokusera på i dag är kanske framför allt skiljelinjerna när det gäller näringspolitiken specifikt. Enligt min, och Sverigedemokraternas, mening är politikens uppdrag att skapa goda förutsättningar för näringslivet att verka utifrån. Det handlar om att säkra den kompetensförsörjning jag nämnde och om att garantera en välfungerande infrastruktur och ett rättvist och förutsägbart skattetryck. Det handlar om att garantera trygghet genom att upprätthålla lag och ordning, att avskaffa onödig byråkrati och regelkrångel och att säkerställa låga och stabila energipriser med mera.
Detta får i sin tur, fru talman, utgöra den grundplatta som näringslivet står på och verkar utifrån. Egentligen är detta ganska grundläggande marknadsekonomiska synpunkter, som förvisso aldrig delats av alla partier men som jag i dag bedömer överlag lyser allt mer med sin frånvaro.
Historiskt har det gått en politisk skiljelinje mellan höger och vänster i synen på vad politiken ska göra för att underlätta för näringslivet, hur man ska intervenera i marknaden och så vidare. Skönmålningen av den så kallade gröna industrialiseringen har dock fått även inbitna förespråkare för marknadsekonomi att öppna för ökad statlig inblandning och i praktiken gett möjligheter för förstörelse av marknadens funktion. Detta gäller såväl i Sverige som i vår omvärld.
Nu är det, precis som vi lyfter upp i reservation 22 angående företagens kapitalförsörjning, svåröverblickat vilka offentliga stöd som finns. När frågan ställs till riksdagens utredningstjänst har till och med den svårt att konstatera den totala summan, alla mottagare och alla utbetalare. Vad kommer från EU genom en svensk myndighet? Vad låser vi upp med svenska medel från EU? Enligt de forskare och myndigheter som har granskat effekterna av det offentliga stödet till näringslivet är det än svårare att dels mäta effekt, dels – om det går att mäta effekt – konstatera att det gav någon effekt att staten engagerade sig på det sättet.
Det är mot den bakgrunden Sverigedemokraterna vill värna om goda förutsättningar för den privata riskkapitalmarknaden i Sverige. Den fungerar som bäst när politiken håller sig borta. Det kanske tydligaste och senaste exemplet på detta är Northvolts konkurs. Det var från början till slut ett osunt påverkansarbete utifrån en ideologisk övertygelse. Detta bidrog till att politiken och det privata näringslivet fattade beslut som man inte hade gjort för en annan verksamhet i en annan bransch utan de här gröna, glittriga orden kring projektet.
Det här ledde i slutändan till att staten betalade ut över 600 miljoner i allmosor. Det ledde till att nästan 6 miljarder av AP-fondernas gemensamma pensionsförvaltning gick om intet. Det ledde till en kapitalförstörelse på sannolikt över 100 miljarder som vi inte får tillbaka, kapital som kanske i stället hade gått till det lilla och levnadskraftiga företaget om det inte var så att politiken förledde och lurade till investeringar i dessa projekt. Inte minst politiken, statliga myndigheter, statliga och kommunala bolag och andra bidrog och blåste upp den bubbla som sedan sprack. Det måste vi undvika i framtiden. Det är mot den bakgrunden vi också gör denna skiljelinje i svensk politik när det gäller synen på politikens roll och synen på vad vi ska göra och hur vi bäst skapar förutsättningar för näringslivet.
Jag är övertygad om att vi bäst gör det genom att ta ett steg tillbaka, låta näringslivet göra sin grej och låta marknaden sköta det hela utan att politiken intervenerar för stort.
Jag vill avslutningsvis nämna det tillkännagivande som föreslås med Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna som avsändare i utskottet rörande kontantförbud vid handel med järn och metallavfall. Detta är en angelägen fråga. Bransch och polis har lyft den länge. Stöldgods kan säljas och kontanter kan erhållas för den kriminella. Vi tycker att digitala spår gör det mycket svårare att komma undan med den typen av skumraskaffärer, och jag ser fram emot regeringens återkoppling och agerande i frågan.
(Applåder)
