Sanna Backeskog

Fru talman! Runt om i Sverige pågår nu ett mycket gott och viktigt arbete för att alla barn ska ha en trygg och likvärdig uppväxt, för föräldrarnas arbetsutsikter, för skolresultaten och för en meningsfull fritid, samtidigt som man brottas med väldigt små resurser och en ekonomisk kris.

När såväl kommun- och regionpolitiker som barnrättsorganisationer, lärare, poliser och socionomer larmar, då sänker Tidöpartierna skatten med 13 miljarder och utsätter samtidigt hela välfärden för ett stålbad. Det duger inte. De riktade satsningarna blir som att ge en kaka med ena handen men ta en gräddtårta med den andra handen.

Jag sitter i justitieutskottet och har haft förmånen att samtala med poliser runt om i landet. Jag får en ganska samstämmig bild. De lovordar de senare årens ökade fokus på brottsförebyggande arbete och väldigt tydliga samverkan med kommunerna. Samtidigt vittnar de om en djup oro för kommunernas resurser framöver. De om några vet att de viktigaste förebyggande insatserna görs i skolan, i föreningslivet, i socialtjänsten och inom hälso- och sjukvården.

Sverige behöver fler lärare, förskolepedagoger, fältassistenter, socionomer och sjuksköterskor, inte färre. Vi behöver en stark samhällsgemenskap och en välfärd som kan se och möta varenda unge utifrån just det barnets förutsättningar.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för en konstruktiv debatt. Jag uppskattar hans engagemang i frågan. Jag känner mig inte tryggare med svaren. Det handlar om finansiering till välfärden och kommunernas förutsättningar att arbeta jämlikhetsskapande och förebyggande. Men jag hoppas att vi kan föra fler samtal tillsammans framöver om hur Sverige ska bli bättre på att skapa trygghet för våra barn här och nu och rusta dem för framtiden, för den enda faktiska anknytningen vi har till framtiden är barnen.

Trevlig sommar till er alla!

Fru talman! Vad hjälper ett fritidskort om familjen inte har pengar till träningskläder? Vad hjälper ett fritidskort om kommunerna tvingas minska sina bidrag till föreningar, underhåll av planer och allt annat som bygger sammanhållning, kultur och föreningsliv?

Fru talman! Det tidiga livet spelar stor roll för hur människan formas och utvecklas. Perioden upp till fem års ålder får konsekvenser för den vuxna människans förmåga att leva ett gott, rikt och långt liv. Störningar och problem i det tidiga skedet kan få livslånga konsekvenser. Ojämlikheter i det tidiga livet utgör allvarliga orsaker till att störningar och problem fördjupas.

Ofta reduceras diskussioner om ojämlikhet till inkomster och förmögenhet. Det är ett väldigt viktigt perspektiv men inte alls tillräckligt för att förstå och bekämpa ojämlikheter. Som jag nämnde i mitt inledande anförande behöver ojämlikheter förstås bredare och över hela livet. Jag pekade på ett antal faktorer som måste vägas in, och jag vill beröra en av dessa lite ytterligare, nämligen betydelsen av små barns boende och uppväxtmiljö.

Jag bor i Andersberg i Gävle. Det är ett eftersatt område med socioekonomiska utmaningar där ojämlikheten är hög. Jag träffar ofta föräldrar som bor i området och föreningar som är aktiva där. När de pratar med mig om vilka problem de ser i sina barns vardag är det de otillräckliga gemensamma resurserna de tar upp. De pratar inte om behov av skattesänkningar utan om oro över för små resurser i skola och förskola, om bemötandet på hälsocentralen, om behov av mödra- och barnavård och om trygga och om trivsamma boendemiljöer, utemiljöer och gångvägar. De pratar alltså om sina barns uppväxtmiljö.

Segregation är en aspekt av närmiljön som påverkar barnens utveckling. Vilket grannskap man växer upp i har betydelse för vilka livschanser som erbjuds. Barn som växer upp i utsatta områden bor i hög grad i utsatta områden även som vuxna.

Att växa upp i ett socialt utsatt område kan också innebära att växa upp med känslan av att ingen tror på en. Många är de föräldrar och barn som har berättat för mig om diskriminering och misstänkliggörande. Där jag bor i Andersberg vet vi något om detta, och lika mycket som jag älskar min stadsdel hatar jag vad ojämlikheten gör med oss och med oss Andersbergsbor.

Detta förstår våra kommunpolitiker. Socialdemokraterna i Gävle genomför nu tillsammans med Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna ett långsiktigt lyft för Andersberg. Det handlar bland annat om tryggare bilvägar, viktiga mötesplatser, kultur och föreningsliv och en närvarande socialtjänst och förebyggandeenhet. Det är mycket bra, men jag är djupt oroad över den ekonomiska kris som vi befinner oss i och hur våra kommunpolitiker ska klara av att möta den.

Samtidigt som hushållen får allt svårare att klara ekonomin ökar kostnaderna för kommunerna, föreningarna och bostadsbolagen. Då duger det inte att minska statsbidragen till skola, bostadsbyggande och hälso- och sjukvård.

Fru talman! Jag vill fråga statsrådet om han är beredd att påverka sina samarbetspartier för att regeringen ska kunna lägga i en högre växel och kroka arm med kommunpolitikerna i arbetet med att skapa trygga boendemiljöer och bättre livsvillkor för alla landets barn.

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret.

Hur väl ett samhälle fungerar speglas i barnens levnadssituation. Under den här våren har jag och mina partikamrater i Gävleborg satt särskilt fokus på frågan om barns uppväxtvillkor och ojämlikhet i det tidiga livet. Vi har besökt familjecentraler, förskolor, förlossningar, barnsjukvårdens och socialtjänstens förebyggandeenheter och kvinnojourer.

Mina riksdagskollegor och jag har träffat många kompetenta och engagerade medarbetare i välfärden. Vi har samtalat med barn och deras föräldrar och med ledare inom föreningslivet. Bilden är samstämmig: Ojämlikheten har ökat, och den demokratiska kontrollen över välfärden har minskat. Det finns all anledning att oroas över barnfamiljers hushållsekonomi, över bostadssegregationen, över ojämlikhet i hälsan och över den ökade psykiska ohälsan.

Detta är inget unikt för Gävleborg - klassklyftorna har ökat i hela landet. Skillnaderna mellan dem som lever i socioekonomisk utsatthet och de mest förmögna har inte varit så här stora på decennier. Det är dåligt för samhällsgemenskapen, för folkhälsan och faktiskt också för demokratin.

Allra tuffast är det för de ensamstående föräldrarna och deras barn. Jag tycker att de barnrättsorganisationer som jag träffade på ett seminarium i riksdagen tidigare i år uttryckte det väldigt klart: Det ena barnets vardag är det andra barnets utopi. Ansökningarna till Majblomman har ökat mycket det senaste året, och ansökningarna handlar om alltmer basala saker - en filt för 300 kronor, eftersom det är så kallt hemma, är ett exempel.

Ekonomisk ojämlikhet mellan hushåll återspeglas i barnens hälsa. De flesta människor kan nog skriva under på att alla borde ges samma förutsättningar och samma möjligheter att påverka sin situation och att lyckas i livet, men i praktiken skiljer sig barns förutsättningar åt redan när de först ser dagens ljus.

Den stora jämlikhetsutredningen En gemensam angelägenhet, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen och finansministern Magdalena Andersson tillsatte, visade på ojämlikheter redan i den prenatala miljön. Utredaren Per Molander lyfte till exempel upp hur höga stressnivåer hos en gravid kvinna, som är kopplade till låg inkomst och utsatta arbetsvillkor eller familjeförhållanden, ger negativa effekter på barnets kognitiva förmåga, hälsa och studieresultat. Barn i låginkomstfamiljer löper större risk att födas med låg vikt och är i större utsträckning inlagda på sjukhus eller behöver besöka läkare i öppenvården. Sambandet är extra tydligt när det gäller diagnoser som är relaterade till psykisk ohälsa. Om din hälsa är dålig i barndomen påverkar det dina förutsättningar i såväl skolan som arbetslivet.

Hushållsekonomi och hälsa är två tätt sammankopplade faktorer som har stor betydelse för de små barnens utveckling och livschanser. Andra viktiga faktorer är familjeförhållanden, förskola, skola och boendesituation.

Vi som är demokratiskt folkvalda har ett ansvar och en möjlighet att verka politiskt för att utjämna skillnader och för att inget barn ska lämnas efter. Då behövs både generella och riktade satsningar.

Vi behöver en stark välfärd som kan finnas där för varenda unge, och vi behöver en aktiv arbetsmarknadspolitik för att barnen ska få se sina föräldrar gå till jobbet. Men vi behöver också en regering som vill och klarar av att prioritera resurser dit där de behövs som mest.

Fru talman! Jag vill fråga socialministern om han anser att Arbetsförmedlingen, Sveriges kommuner och Sveriges regioner har tillräckliga resurser för att utjämna skillnader och för att ge alla barn en bra och trygg start i livet.

Fru talman! När Socialdemokraterna satt i regeringsställning tog vi flera viktiga och av barnrättsorganisationer uppskattade steg för att stärka barns rättigheter och möjligheter. Vi ökade anslaget till brottsoffer- och kvinnojourer, vilka gör livsviktiga insatser för våldsutsatta kvinnor och barn. Vi införde lex Lilla hjärtat för att stärka barns rättigheter vid familjehemsplaceringar. Vi införde också det särskilda barnfridsbrottet, som innebär att det numera är straffbart att utsätta ett barn för att bevittna brott i en nära relation. En av våra stoltaste dagar var när riksdagen röstade ja till vårt förslag att barnkonventionen skulle bli svensk lag.

Men detta räcker uppenbarligen inte. Barns rättigheter måste ständigt bevakas och förstärkas. Jag tycker att det är hög tid att ta fler steg. Barn som blivit utsatta för allvarliga brott ska inte bli svikna ytterligare en gång. Vi vill att barnahus ska finnas i hela landet. Vi vill se en samlad brottsofferlag som förtydligar och stärker brottsoffers rättigheter, och den brottsofferlagen bör extra tydligt beakta barns särskilt utsatta ställning. Där hoppas jag på samverkan oss emellan.

Rädda Barnens rapport visar med all önskvärd tydlighet att barn som blir utsatta för allvarliga brott behöver bättre stöd. De lagstadgade tiderna för utredning måste hållas, och kvaliteten måste vara hög i hela landet. Det behövs också resurser till kommuner och regioner, så att barnen kan få det stöd och den hjälp som de behöver.

Jag vill tacka justitieministern för en viktig debatt. Våra barn, alla barn som är allas barn, förtjänar samhällets samlade resurser för en trygg nutid och framtid.

Jag passar på att önska en trevlig sommar.

Fru talman! En av orsakerna som nämnts till de långa handläggningstiderna och de regionala skillnaderna är att det råder brist på erfarna barnutredare och barnförhörsledare i vissa polisområden och i vissa delar av landet. Likadant är det med barnahus. De finns på allt fler ställen i landet, men det är fortfarande inte heltäckande.

Barnahus, där rättsväsendet, hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan samlas runt barnet, i stället för att barnet ska flyttas runt och berätta sin historia gång på gång, borde vara en rättighet för varje barn som har utsatts för brott.

Jag vill särskilt ta upp den brist på kompetens som såväl Rädda Barnen som andra barnrättsorganisationer och våra kvinnojourer och brottsofferjourer har lyft under en längre tid. Att arbeta med barn som har utsatts för brott kräver erfarenhet, kompetens, värme och evidensbaserade arbetsmetoder. Handlar fallet om barn som har utsatts för gromning och övergrepp över internet krävs också kunskap i barns språk över nätet. I Rädda Barnens rapport påpekas vikten av att barnförhörsledaren kan följa berättelsen när barnet pratar om adda och ghosta eller reels och stories. Om man saknar kunskap om barns digitala verklighet märker barnet det och kan tappa förtroendet, vilket hämmar hela berättelsen.

Fru talman! Sverigedemokraterna och Moderaterna pratar mycket om sitt paradigmskifte, men det duger inte att bara komma med höjda straff. Det är en för enkel åtgärd. Den leder dels till fulla fängelser och sämre förutsättningar att arbeta återfallsförebyggande, dels till långa kötider för straffverkställighet. Och det är inte till gagn för brottsoffret.

För många brottsoffer finns det andra värden som är minst lika viktiga. Det de allra flesta brottsoffer nog önskar mest är att de inte alls hade blivit utsatta för brott. Värdet av det brottsförebyggande arbetet kan inte överskattas. När man väl blivit utsatt för brott måste man få den hjälp och det stöd som krävs. Menar regeringen allvar med brottsofferperspektivet behöver man se till att kunskap, resurser och kapacitet ökas såväl hos polis och åklagare som hos socialtjänst och hälso- och sjukvård.

Fru talman! Därför vill jag ta tillfället i akt att uppmana statsrådet, regeringen och Sverigedemokraterna att hörsamma Sveriges Kommuner och Regioners krav och tillföra mer resurser till välfärden. Det är nämligen i kommunerna som det viktigaste brottsförebyggande arbetet sker.

Jag ser allvarligt på risken för att arbetet för barns rättigheter på bred front helt måste avstanna till förmån för ensidigt repressiva åtgärder.

Fru talman! Jag vill därför fråga justitieministern hur han ser på kommunernas möjligheter att arbeta brottsförebyggande nu när resurserna uppenbarligen inte räcker till. Jag undrar också hur justitieministern ämnar agera för att rätt kompetens ska finnas på rätt plats, så att barn som har utsatts för allvarliga brott kan få stöd, skydd och upprättelse.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret! När jag går in i den här interpellationsdebatten om barn som utsatts för allvarliga brott gör jag det inte för att söka konflikt eller polarisering eller för att vinna politiska poänger. Jag gör det för barnen - våra barn, alla barn som är allas barn. Och jag tvivlar inte på att jag och mitt parti och justitieministern och hans parti har samma mål i den här frågan: att inget barn i Sverige ska behöva utsättas för brott. Men när det ändå sker ska samhällets samlade resurser finnas där för att bevaka barnets rättigheter och säkerställa skydd, stöd och upprättelse. Det är därför jag har denna interpellationsdebatt i dag.

Jag tänker på de barn som växer upp med gängkriminalitet i familjen eller runt knuten. Vi får inte heller glömma de barn som kontrolleras och är utsatta för hedersförtryck. Och vi får inte glömma alla de barn som i dag runt om i vårt land, från alla samhällsgrupper och alla kulturer, i de dyraste lyxvillorna eller de slitnaste hyresrätterna utsätts för grova brott på den plats där de borde vara som tryggast: i hemmet.

För två veckor sedan kom Rädda Barnen med en rapport om barn som har utsatts för allvarligt brott. Enligt lag ska polis och åklagare utreda allvarliga brott mot barn inom 90 dagar. Men många barn får vänta betydligt längre än så. Rapporten visar att vart tredje barn har fått vänta mer än 90 dagar på beslut om åtal. Dessutom går utvecklingen åt fel håll.

Detta får allvarliga konsekvenser för barnen. Rädda Barnen har uppmärksammat flera fall där långa utredningstider har stått i vägen för hjälp som stödsamtal och traumabehandling från barn- och ungdomspsykiatrin som barnet behöver och har rätt till. Barnen kan tvingas vänta på insatser från socialtjänst, vilket i sin tur kan innebära att hemmiljön blir direkt farlig, exempelvis om den misstänkte förövaren är en förälder barnet bor hos. I de fall där förövaren är en närstående till barnet är risken för ångest särskilt stor. Suicidrisken är förhöjd.

Det är också vanligt att barnet börjar tvivla på sig själv och på om det hen blivit utsatt för inte var fel ändå. Det kan innebära att barnet tappar tilliten till vuxenvärlden och för rättsväsendet. Leder sedan utredningen inte till lagföring riskerar vi att barnet inte vågar berätta om det utsätts för brott igen.

En viktig princip i ett demokratiskt och rättssäkert land är, som justitieministern sa, att det inte ska spela någon roll vem du är eller var i landet du bor. Du som är brottsoffer ska ha likvärdiga rättigheter som alla andra som blivit utsatta för brott. Det borde särskilt gälla barn, som kan ha svårt att föra sin talan och att besitta kunskap om rättssystemet och sina egna rättigheter. Trots detta visar Rädda Barnens rapport att de regionala skillnaderna är stora. Det gäller både hur väl tidsfristen hålls och hur stor andel av brotten som lagförs.

Även FN:s barnrättskommitté pekar ut kommunala och regionala skillnader för brottsutsatta barn i rättsväsendet som ett område där Sverige måste vidta åtgärder för likabehandling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är tydligt att mer måste göras för att barn som har utsatts för allvarliga brott får det skydd, det stöd och den upprättelse de har rätt till. Barn som har utsatts för ett allvarligt brott ska inte bli svikna också av samhället genom en alldeles för lång väntan och utdragen process.

Ett system där barn som utsätts för allvarliga brott hanteras olika beroende på var i landet de bor kan inte accepteras. Jag är glad att justitieministern delar min uppfattning. Då vill jag fråga justitieministern: När kan vi vänta oss att få se någon ändring?

Herr talman! Det är väldigt glädjande att justitieministern och hans parti och vi i vårt parti tar brottsofferfrågorna på största allvar.

Under en lång följd av år har Socialdemokraterna i regeringsställning steg för steg sett till att det har blivit fler poliser med bättre verktyg samtidigt som straffen har skärpts.

Polisen har förstärkt arbetet mot mäns våld mot kvinnor med 350 nya utredare. Samtyckeslagen, som gör det än tydligare att sex som inte är frivilligt är olagligt, utgör en av milstolparna. I regeringsställning skärpte vi straffen för flera sexualbrott liksom för misshandel, grov kvinnofridskränkning och överträdelse av kontaktförbud.

Det är dessutom numera straffbart att utsätta ett barn för att se och höra våldsbrott i en nära relation. Barn som utsätts för detta betraktas även i lagens mening som brottsoffer. Det här är bra, men det räcker uppenbarligen inte.

Det vore ytterst angeläget att i högre grad synliggöra det psykiska våldet även i straffrättsliga sammanhang med tanke på den påverkan och skada som psykisk misshandel får på en utsatt person. Jag och mitt parti vill se ny lagstiftning mot psykisk misshandel.

Det behövs också en brottsofferlag som samlar och förstärker brottsoffers rättigheter. Jag vet att Moderaterna och Socialdemokraterna är helt överens om det.

Nu pågår mycket gott arbete runt om i landet. Polis och socialtjänst krokar arm för att förebygga och upptäcka våld. Men jag tror att vi även behöver koppla på regionerna tydligare. Mödravården, barnhälsovården, hälsocentralen och psykiatrin är kanske de viktigaste institutionerna för samverkan. För detta behöver välfärden pengar. Man behöver bättre förutsättningar för att kunna delta i det förebyggande arbetet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill tacka justitieministern för en viktig och konstruktiv debatt. Jag känner mig försiktigt positiv till att våra partier ska kunna samverka i en kraftsamling mot de grova brott som drabbar främst kvinnor och barn inom hemmets väggar.

Herr talman! Jag skulle vilja att vi uppehåller oss lite extra vid barnen. Tyvärr växer barn upp med psykiskt våld, antingen som direkt utsatta eller i och med att en förälder utsätts. Det medför stor skada för det enskilda barnet men också för samhället i stort.

Vi vet att barn som utsätts för eller upplever våld i hemmet löper större risk att i vuxen ålder utsätta andra för våld eller själva bli utsatta. Vi vet också tyvärr alltför väl att precis som när det gäller våld mot kvinnor föregås oftast fysisk misshandel av psykisk misshandel.

Barns rättigheter måste ständigt bevakas och förstärkas, och det är hög tid att ta fler steg i såväl det förebyggande som det straffrättsliga arbetet. Stiftelsen Allmänna Barnahusets kartläggning från 2022 visade att 15 procent av eleverna rapporterade att de utsatts för psykiskt våld av en vuxen. 12 procent rapporterade att de utsatts av en förälder.

Ett barn från kartläggningen beskriver det så här: "Bor bara med min pappa och han brukar ha en tendens att bli arg väldigt lätt. Det har påverkat mig negativt och gett mig ångest. Upplever hans ilska som väldigt läskig då jag känner mig osäker hemma, han har aldrig misshandlat mig fysiskt men ibland känns det som att han kan vara kapabel till det. Har blivit så paranoid att jag brukar övervaka min dörr in till mitt rum för att jag är rädd att han ska storma in och skrika på mig. På grund av det, har jag utvecklat social ångest och depression, det har påverkat mig negativt."

Herr talman! Vi får inte svika de här barnen. Straffansvar är ett steg på vägen för barnens rätt till upprättelse, men att komma med straff är självklart inte den enda lösningen. För varje krona som satsas på rättsväsendet borde minst lika mycket satsas på det förebyggande arbetet.

Jag är orolig över det stålbad som kommuner och regioner utsätts för, för neddragningar i välfärden är det sämsta som kan hända vårt land just nu. Sverige behöver fler lärare, socionomer, fältassistenter och sjuksköterskor. Det är personer som kan arbeta förebyggande, se varenda unge och fånga upp alla tecken på att allt kanske inte står riktigt rätt till hemma - för tecknen finns oftast.

Kunskaperna om våld i nära relation och våld i hederskontext måste förstärkas i hela samhället men kanske framför allt inom rättsväsendet, i skolan, inom vården och i socialtjänsten. Jag skulle därför önska, herr talman, att justitieministern ger besked till kommuner och regioner om vilka resurser de kan räkna med framöver för att kunna bedriva detta livsviktiga kompetenshöjande och förebyggande arbete.

Herr talman! Tack för svaret, justitieministern!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Här i riksdagen har de flesta av våra kollegor plockat ihop sina saker och lägger nu de sista dagarnas jobb på hemmaplan eller i Almedalen. Riksdagsledamöternas barn har haft skolavslutning och ser fram emot ett för dem evighetslångt sommarlov. Men, herr talman, våldet tar inte sommarlov. Tvärtom tenderar våldet mot kvinnor och barn att eskalera under sommaren. Ingen arbetsgivare håller koll på att kvinnan tar sig till jobbet varje dag. Ingen lärare ser barnet i ögonen och frågar hur hen mår. Sommarloven och julhelgerna som för de flesta barn skapar de allra härligaste, pirrigaste och varmaste minnena är för andra barn rena skräckupplevelser som sätter djupa och livslånga spår.

Den här interpellationsdebatten handlar om psykiskt våld. Precis som justitieministern nämner förekommer psykiskt våld i många olika former och variationer och är långt mer förekommande i nära relationer än det fysiska våldet. Många är de kvinnor som levt under våld från en man som vittnar om att det första slaget föregåtts av en lång tids psykiskt våld. Det är våld som kan skada och kränka minst lika mycket som det fysiska. Det är också genom det psykiska våldet mannen ofta upprätthållervåldsutövandet även sedan kvinnan lämnat relationen genom att utöva så kallat eftervåld.

Det psykiska våldet i nära relationer handlar om makt och kontroll. Psykiskt våld förekommer i hela samhället, i alla samhällsgrupper och i såväl samkönade som i heterosexuella relationer. Särskilt hårt kan det drabba barn, unga, hbtqi-personer, funktionsnedsatta och äldre.

Som justitieministern nämner finns det inte någon heltäckande definition av psykiskt våld, men det kan röra sig om upprepade kränkningar, att skämma ut den utsatta inför andra och att skam- och skuldbelägga.

Ofta handlar det om att man vill ta kontroll över och inskränka den utsattas livsutrymme genom att bestämma vem den utsatta får träffa eller var hon får röra sig. Det kan också röra sig om ekonomisk kontroll - att ta fullständig kontroll över en annans ekonomi och undanhålla inkomster eller att skuldsätta den utsatta och slösa bort besparingar.

Att utöva fysiskt våld mot eller till och med döda husdjur för att skada den utsatta är alltför vanligt förekommande. Det larmar länsstyrelsen om.

Eftervåldet kan även här handla om upprepade hån och kränkningar och om att prata illa om och sprida lögner om den utsatta till familj och gemensamma vänner. Många kvinnor vittnar om undanhållande av ekonomiska medel eller om att förövaren återkommande startar olika typer av processer, till exempel vårdnadstvister - allt för att hindra den utsatta att leva ett tryggt och lugnt liv efter att ha lämnat förövaren.

Psykisk misshandel handlar också om att systematiskt och upprepat kränka offret. Ofta är förövaren en väldigt manipulativ person. Det är vanligt att offret till slut börjar tro på förövarens kränkningar. Dessa kan vara riktade mot allt det som definierar personen: föräldraförmågan, intelligensen, humorn, klädstilen, sexualiteten och relationerna inom såväl privat som arbetslivet.

Den psykiska misshandeln i en relation är den våldsyttring som först visar sig. Det är också ofta det våldet som upplevs som mest kränkande, oförutsägbart och stressande.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I mitt hemlän Gävleborg är det fler kvinnor som dör till följd av mäns våld i nära relation än personer som dör i gängkontext. Det handlar i båda fallen om mycket grova och allvarliga brott.

Herr talman! Justitieministern och jag tycks vara överens om att det är angeläget att arbeta mot all form av våld, även psykiskt våld. Det är bra. Därför skulle jag vilja fråga efter ett tydligt besked från statsrådet. Vill den här regeringen att psykiskt våld ska kriminaliseras? Om ja, varför har propositionen inte lagts fram än? När kan jag och alla som tittar på debatten förvänta oss att den kommer till riksdagen?

Herr talman! Att Jeanette utsattes för ett kraftigt övervåld av sin sambo under en lång tid är fastslaget. När hon hittades död på badrumsgolvet hade hon tio brutna revben, avslaget näsben och kraftiga skallskador. Den som sparkade och slog var hennes sambo.

Min mamma förtjänade inte att dö så, säger Jeanettes dotter i medierna.

Varje dag utsätts kvinnor och flickor för trakasserier, våld och sexualbrott. Våldet kränker och begränsar den utsattes grundläggande fri- och rättigheter, och våldet drabbar också de barn som tvingas bevittna övergreppen. Att som barn falla offer för våld i hemmet ökar risken för att man i vuxen ålder utsätter andra eller själv blir ett offer.

Förövarna finns i alla samhällsgrupper och har alla olika bakgrunder, och det är våld som har förekommit i alla tider. Varje form av våld eller hot om våld mot kvinnor begränsar tryggheten och friheten även för de kvinnor som inte utsätts själva. Så länge en enda kvinna skadas av sin partner eller före detta partner har vi inte gjort tillräckligt.

Våldet tar tyvärr inte per automatik slut för att kvinnan lämnar relationen. I många fall eskalerar det. Eftervåldet kan handla om till exempel stalkning och hot, ekonomiskt våld, psykiskt våld eller att använda barnen som vapen för att komma åt kvinnan i till exempel vårdnadstvister.

Jag vill särskilt nämna de kvinnor och barn som lever gömda. Samhällets stöd till dessa familjer brister. Det kan många kvinnor vittna om. Det handlar om allt från att socialtjänsten bokar in möten på ett sätt som gör att mannen hittar kvinnan till att inte kunna besöka läkare, kallas till hälsoundersökningar eller skaffa ett telefonabonnemang därför att man inte kan lämna ut sitt personnummer.

Under en lång följd av år har Socialdemokraterna i regeringsställning steg för steg sett till att vi har fått fler poliser med bättre verktyg och strängare straff. Polisen har förstärkt arbetet med mäns våld mot kvinnor med 350 nya utredare. Samtyckeslagen, som gör det än tydligare att sex som inte är frivilligt är olagligt, utgör en av milstolparna. I regeringsställning skärpte vi straffen för flera sexualbrott, liksom för misshandel, grov kvinnofridskränkning och överträdelse av kontaktförbud. Det är numera straffbart att utsätta ett barn för att se och höra våldsbrott i nära relation. Barnet som utsätts för detta betraktas även i lagens mening som ett brottsoffer.

Men det räcker uppenbarligen inte.

Herr talman! Bäst för brottsoffer är naturligtvis om brott aldrig begås. Därför kommer vi socialdemokrater alltid att prioritera både skärpta straff och förebyggande insatser. Sverige behöver en likvärdig skola över hela landet och ett starkt föreningsliv. Socialtjänsten och polisen måste ges förutsättningar att samverka långsiktigt och förebyggande.

Jag känner stor oro för konsekvenserna av det stålbad som kommuner och regioner nu står inför. Med stora hål i finansieringen av välfärden försämras kommunernas, regionernas och civilsamhällets förutsättningar till att dels arbeta förebyggande, dels ge rätt stöd till utsatta.

De 13 miljarder det kostade när regeringen och Sverigedemokraterna sänkte skatten för höginkomsttagare hade definitivt gjort mer nytta i vårt gemensamma arbete. Många brottsutsatta kan vittna om vilket fantastiskt stöd våra brottsstödjarföreningar, till exempel Brottsofferjouren och kvinnojourerna, kan ge. De behöver långsiktig finansiering och trygghet, för det finns en alldeles särskild kraft i civilsamhället.

När jag träffade dem som jobbar på Kvinnojouren Stöttan i mitt hemlän Gävleborg sa de ungefär så här: När vi åker på nationella träffar och utbildningar lyfts alltid frågan om finansiering, om vi ens ska få finnas kvar nästa år och kunna fortsätta stötta våldsutsatta kvinnor och deras barn.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga något om några av våra reservationer.

När det gäller dem som avser mäns våld mot kvinnor ser vi socialdemokrater en risk i att alltför mycket ansvar läggs på utsatta. Hon ska våga lämna honom. Hon ska samla bevis och anmäla. Hon ska skydda sina barn, och hon ska leva gömd.

Vi vill att kontaktförbud ska beviljas i större utsträckning och oftare förenas med fotboja. En nollvision för mäns våld mot kvinnor bör inrättas. Stockholmspolisens arbetssätt Initiativ Gryning, som har särskilt fokus på att hitta och lagföra gärningsmännen, bör implementeras i hela landet.

Vi socialdemokrater vill också att det införs en lex Lotta. Alldeles för många kvinnor blir lämnade ensamma och hamnar mellan två stolar. Det visar också Gävleforskaren Sara Skoog Wallers rapport Utan mig är du helt ensam. När en kvinna har blivit mördad av en man trots att hon uttryckt ett behov av hjälp ska den berörda myndigheten lex Lotta-anmäla sig själv. Finns det brister i kompetens, bemötande eller rutiner måste dessa upptäckas och åtgärdas.

Herr talman! Vi har många viktiga reservationer i detta betänkande. Jag står bakom alla, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 41 från yrkande 70 i vår kommittémotion om en brottsofferlag.

Vi socialdemokrater vet att samhället är som bäst när vi håller ihop. Men ofta känner brottsoffer att samhället inte står på deras sida i tillräcklig grad. Känslan av att lämnas ensam efter att ha drabbats av ett brott är alltför vanlig. Brottsoffers ställning och rättigheter måste stärkas, och rättigheterna måste vara jämlika och jämställda.

Brottsoffer har i dag rätt till skydd, stöd och information. Däremot saknas en lag som samlar dessa rättigheter. Det gör det svårt att orientera sig bland lagar, regler och olika aktörer för att kräva sin rätt. Flera brottsofferföreningar rapporterar dessutom att det finns stora skillnader i vilken typ av stöd man kan få beroende på var i landet man bor.

Vi socialdemokrater vill se en brottsofferlag som tydliggör vilka stöd samhället ger till brottsoffer oavsett typ av brott. Det är upprepade mängdbrott och bedrägerier, som ju särskilt drabbar äldre, eller när någon får motta hot för sina åsikter. Det är offer för våld i nära relationer, för mäns våld mot kvinnor eller för våld i hederskontext, och det är föräldrar som förlorar sina barn i dödligt våld - kanske det mest fruktansvärda en förälder kan drabbas av. Vi ser också att barns rättigheter och särskilda utsatthet måste understrykas i en brottsofferlag.

Hela samhällets samlade resurser måste finnas där för dig som brottsoffer. För oss socialdemokrater är det en fråga om upprättelse, respekt och rättvisa.

(Applåder)

Herr talman! I det här betänkandet om Kriminalvården har Socialdemokraterna flera viktiga reservationer. För tids vinning väljer jag att yrka bifall till reservation 14, som innehåller ett yrkande från vår kommittémotion, yrkande 68, om fler anstalts- och häktesplatser.

Kriminalvården har till uppgift att både verkställa straff och minska återfall i brott. De senaste årens straffskärpningar tillsammans med att fler dömts till fängelse och att brottsligheten har förändrats har gjort att Kriminalvården har ställts inför svåra utmaningar. Platsbrist är ett ständigt återkommande problem. Kriminalvården har fått stora tillskott för att kunna bygga ut, men det är ett arbete som tar lång tid.

Kriminalvården är också en myndighet som har gjort en imponerande resa de senaste decennierna. Säkerheten har ökat markant, och att fler fängelser har byggts ut i hela landet har bidragit till fler jobb. Kriminalvårdens arbete med Bättre ut har visat sig vara framgångsrikt och världsunikt.

Målet är att klienterna under sin fängelsetid ska få verktyg för att klara av att leva ett liv fritt från kriminalitet och kunna bidra till samhället efter avtjänat straff. När jag tidigare i år besökte anstalten i Gävle delades riktiga solskenshistorier om Kriminalvårdens framgångsrika behandlingsprogram och om människor som avtjänat sitt straff, gjort sin läxa och fått behandling för sitt missbruk och sedan kunnat fungera fullt ut och bidra i samhället och arbetslivet.

Herr talman! Nyckeln för att Kriminalvården ska kunna lyckas med sitt samhällsviktiga uppdrag är självklart medarbetarna. Det är inte ett enkelt jobb att vara kriminalvårdare. Kriminalvårdens anställda behöver ha gott omdöme, mycket god säkerhetskompetens och stark personlig integritet. Men det krävs också god pedagogisk förmåga, ett motiverande förhållningssätt och en humanistisk människosyn.

Seko skriver i sin rapport Satsa på personalen - En rapport om krisen i Kriminalvården att var tredje anställd på anstalt ser det som helt uteslutet eller inte särskilt troligt att man arbetar kvar inom kriminalvården om två år. Detta är en oerhört oroande statistik som kräver handling här och nu - inte om två år eller om tre år utan här och nu.

Ett citat från rapporten som jag vill lyfta i sammanhanget är:

"Personalbrist och personalomsättningen. Det måste bli personaltätare. Platsbristen tär på både personal och intagna. Då är det svårt att göra ett kvalitativt arbete för att de intagna ska komma bättre ut. Lönevillkoren gör det också svårt att behålla arbetskamrater. Trots det viktiga samhällsuppdraget och de risker vi varje dag utsätter oss för bara genom att gå till jobbet betalar sig helt enkelt inte i plånboken."

Kriminalvården har alltså inte bara stora utmaningar med de fysiska lokalerna. Det finns också väldigt stora och allvarliga rekryteringsbehov, och av allt att döma kommer de behoven bara att öka.

Ett stort orosmoln är också att Kriminalvårdens senaste statistik gällande återfall i brott visar att den mångåriga positiva utvecklingen nu har avstannat. Detta är kanske inte särskilt förvånande med tanke på både plats- och personalbrist, men det är oerhört viktigt att regeringen här agerar snabbt för att verksamheten ska kunna fortsätta vila på vetenskaplig grund och för att medarbetarna ska ha förutsättningar att utföra sitt samhällsviktiga uppdrag.

Herr talman! Den som vill lämna den kriminella livsstilen ska få hjälp att göra det. Ofta krävs mycket omfattande insatser, och därför måste samverkan mellan alla inblandade aktörer fungera. Avhopparverksamheten behöver stärkas, och Kriminalvården behöver ha förutsättningar att arbeta långsiktigt och strukturerat med bland andra Arbetsförmedlingen, socialtjänsten och det viktiga civilsamhället.

Här är det alltså inte bara av vikt att regeringen inte lämnar Kriminalvården i sticket. Hela samhället hänger ihop, och det är ett stort svek att regeringen nu utsätter välfärden för ett stålbad. Vi socialdemokrater menar att det måste gå att ha flera perspektiv samtidigt. Det förebyggande och det jämlikhetsskapande arbetet är helt avgörande för att färre ska välja en kriminell livsstil. Det återfallsförebyggande arbetet inom Kriminalvården måste prioriteras, och för den som avtjänat sitt straff och vill välja en annan bana i livet och bidra i samhället måste det finnas sådana förutsättningar. Det vinner hela samhället på.

(Applåder)

Herr talman! Om statsrådet hade lyssnat på oss socialdemokrater och höjt de generella statsbidragen enligt vårt budgetförslag hade det gett Region Gävleborg 47 miljoner mer, och våra tio kommuner hade fått totalt 117 miljoner mer till välfärden.

För min kommun Gävle hade vår höjning gett nästan 42 miljoner. Det är välbehövliga pengar. Nu står landets kommuner i stället inför ett stålbad. Jag tror att statsrådet har känt hur kallt kallt stål är, men om man är killen vid grillen borde man veta hur man får stålet varmt.

Vad Sverige behöver, herr talman, är inte mer kyla. Sverige behöver mer värme, trygghet och en starkare välfärd. Sverige behöver fler barnskötare, fältassistenter, elevcoacher, socionomer, lärare, undersköterskor, fritidspedagoger och sjuksköterskor. Detta skulle också kunna vara en del i att möta arbetslösheten i Gävleborg och ge värme till oss alla.

De medarbetare som möter oss i alla skeenden i livet förtjänar respekt för sin roll som samhällsbärare. Det borde vara fett att arbeta i välfärden. Och alternativen finns där för statsrådet: fler kollegor genom högre generella statsbidrag, bättre arbetsmiljö genom till exempel adekvata arbetsskor och bättre villkor genom att till exempel slopa det orättvisa karensavdraget.

Där har statsrådet tre förslag som mina riksdagskollegor från Gävleborg och jag har motionerat om. Det är förslag som handlar om att steg för steg, i fotriktiga skor, göra det fett att arbeta inom välfärden och samtidigt minska arbetslösheten i Gävleborg.

(Applåder)

Herr talman och statsrådet! Jag skulle vilja att vi pratar lite om välfärdens kvinnor. Den det handlar om är hon som vi pratar med när vi ringer för att kolla något inför utflykten på förskolan, hon som lär våra barn att läsa, räkna och skriva i skolan eller hon som vi anmäler vår ankomst till på hälsocentralen - läraren, elevcoachen, barnsköterskan, förskolepedagogen, undersköterskan, lokalvårdaren, matbespisningspersonalen, sjuksköterskan och socionomen.

Tre av fyra anställda inom svensk välfärd är kvinnor. Det är en kvinna som tar hand om oss, ser efter oss och bryr sig om oss när vi är gamla och sjuka. Det är på henne det hänger. Det är hon som bär, hon som utformar och hon som ger Sverige vår välfärd.

Det ska inte vara fett att vara arbetslös, säger arbetsmarknadsministern. Jag känner ingen som tycker att det är fett att vara arbetslös. Att säga så är ett hån mot alla som kämpar varje dag.

Herr talman! Statsrådet skulle kanske egentligen kunna ägna sig lite åt en aning självkritik. Tyvärr finns det alltför många av välfärdens kvinnor som verkligen inte har det fett, varken ekonomiskt eller arbetsmiljömässigt. Statsrådet kanske kunde fråga sig: Hur kan jag som Sveriges arbetsmarknadsminister göra så att det blir fett att arbeta inom vården, skolan eller omsorgen?

Under pandemin var det dessa kvinnor som gick till jobbet varje dag, som om allt var som vanligt fast ingenting var som vanligt. Det enda rimliga nu borde vara en storsatsning på att uppvärdera och bygga ut välfärden. Men regeringen beslutar i stället om ett stålbad. Det är ett stålbad som innebär färre kollegor i en välfärd där minutstyrning, pressade scheman och delade turer redan är verklighet.

Herr talman! Allt i samhället hänger samman. När vi i dag ska debattera hur vi ska få fler i arbete i Gävleborg går det alltså inte att förbise regeringens brist på generella statsbidrag. Det kommer att bidra till ökad arbetslöshet och samtidigt minskade möjligheter att möta den.

Välfärdens hjältar är en grupp som ger oss alla trygghet i vardagen. Men det är också en grupp som består av många yrken där det råder brist på arbetskraft. Undersköterskor, lärare och busschaufförer är bara några exempel. Den bristen går att möta med aktiv arbetsmarknadspolitik. Men det vill inte den här regeringen. I stället motar man aktivt bort den genom nedskärningar i såväl arbetsmarknadspolitiska satsningar som vuxenutbildningen och de medel som behövs för att få fler i jobb och möta bristyrkena.

Herr talman! SKR menade i höstas att det saknades 20 miljarder kronor i statsbidrag för att behålla, alltså inte utveckla utan bibehålla, kvaliteten i välfärden. Det mötte regeringen med 6 miljarder i generella statsbidrag - en brödsmula. Och ingenting tillförs i vårändringsbudgeten.

Jag kommer tillbaka till välfärdens kvinnor. Det är nämligen de som måste göra sitt allra bästa för alla oss andra med de brödsmulor som regeringen har levererat. Jag vill därför fråga statsrådet vad han vill göra för att det ska vara fett att vara lokalvårdare, barnskötare eller undersköterska nu när hans regering har utsatt hela Kommun- och regionsverige för ett stålbad.

(Applåder)

Fru talman! Jag ser väldigt mycket fram emot att samtala mer kring dessa frågor tillsammans med justitieministern och regeringen.

Jag noterar att justitieministern framhåller att arbetsmiljöansvaret ytterst är arbetsgivarens - en hållning som vi i Socialdemokraterna generellt delar. Men som justitieministern själv säger är det justitieministern som ansvarar för myndigheten och nu har möjlighet att ge myndigheten förutsättningar att vara en god arbetsgivare.

Seko skriver i sin rapport att var tredje anställd på anstalt ser det som helt uteslutet eller inte särskilt troligt att man arbetar kvar inom Kriminalvården om två år. Detta är väldigt oroande statistik som kräver handling här och nu, i dag. Lönen är den vanligaste anledningen att vilja lämna Kriminalvården, följt av arbetstider och arbetsmiljö.

Sekos rapport avslutas med en rad krav för att förbättra för personalen i Kriminalvården och säkerställa kompetensförsörjningen. Det handlar bland annat om lön och arbetstider, utbildning och kompetensutveckling, stopp för allt klientnära ensamarbete och att politiken tar ansvar för att hålla ihop hela rättskedjan så att det vi gör på ena sidan inte får allvarliga konsekvenser på andra sidan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Det är säkert en och annan medarbetare av de 14 000 anställda inom Kriminalvården som tittar på detta nu eller i efterhand. Jag vill därför ge justitieministern chansen att vända sig till direkt till dem. Min avslutande fråga till justitieministern är: Vad vill justitieministern säga till Sveriges anställda inom Kriminalvården? Jag fick inte heller svar på om justitieministern är beredd att gå Sverigedemokraterna till mötes gällande synen på Kriminalvården som ett straffverk.

(Applåder)

Fru talman! Kriminalvården är en myndighet som har gjort en imponerande resa de senaste decennierna. Säkerheten har ökat markant, och att fler fängelser har byggts ut i hela landet har bidragit till fler jobb. Kriminalvårdens arbete med Bättre ut har visat sig vara framgångsrikt och världsunikt.

Målet är att klienterna under sin fängelsetid ska få verktyg för att klara av att leva ett liv fritt från kriminalitet och kunna bidra till samhället efter avtjänat straff. När jag besökte anstalten i Gävle nyligen delades riktiga solskenshistorier om Kriminalvårdens framgångsrika behandlingsprogram och om människor som avtjänat sitt straff, gjort sin läxa och fått behandling för sitt missbruk och sedan kunnat fungera fullt ut i samhället och arbetslivet.

Nyckeln för att Kriminalvården ska kunna lyckas med sitt samhällsviktiga uppdrag är självklart medarbetarna. Det är inte ett enkelt jobb att vara kriminalvårdare. En kriminalvårdare behöver ha gott omdöme, mycket god säkerhetskompetens och stark personlig integritet. Men det krävs också god pedagogisk förmåga, ett motiverande förhållningssätt och en humanistisk människosyn.

Utbildningen till kriminalvårdare är på 24 veckor, och utbildningen och erfarenheten ses som attraktiv inom många branscher. Men att arbeta klientnära och göra adekvata riskbedömningar och samtidigt framgångsrika behandlingsplaner kräver naturligtvis lång praktisk erfarenhet. Att medarbetarna trivs och känner sig uppskattade på arbetet är alltså oerhört viktigt för att Kriminalvården ska kunna upprätthålla sitt viktiga samhällsuppdrag på ett tillfredsställande sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! De som söker sig till kriminalvård är människor som trivs med att jobba med andra människor och som vill bidra till att de intagna kommer bättre ut och kan bidra i samhället. Jag kan därför ana att många medarbetare känner oro när regeringsunderlagets största parti pratar om vatten och bröd och att Kriminalvården ska byta namn till Straffverket.

En mångårig medarbetare som jag träffade häromsistens sa ungefär så här: Den här retoriken Sverigedemokraterna har skrämmer mig. Jag vill ju jobba med killarna och hjälpa dem att ta tag i sina problem. Straffverket - vad är det för namn, och vad skulle det innebära för typ av förvaring? Det känns inte det minsta tryggt. Där vill i alla fall inte jag arbeta, och jag har svårt att se att de ska kunna anställa någon av mina kollegor dit.

Fru talman! Jag upplever inte att jag får några konkreta besked om medarbetarnas arbetsvillkor och arbetsmiljö och hur de kan förbättras. Justitieministern nämnde också att det finns anledning att återkomma till det.

Jag undrar därför om justitieministern nu vill ta tillfället i akt och beskriva sin bild av vilken roll Kriminalvårdens anställda har och hur deras uppdrag är beskrivet - och om justitieministern har ambitioner att gå Sverigedemokraterna till mötes och överväger namnbytet till Straffverket.

(Applåder)

Fru talman! Seko släppte nyligen en rapport om krisen i Kriminalvården som visar vilka effekter platsbrist och överbeläggningar får för arbetsmiljön. Det gläder mig att justitieministern anser att rapporten är viktig, för den beskriver allvarliga problem.

För den som tittar på debatten men inte har läst Sekos rapport vill jag lyfta några delar som undersökningen visar.

57 procent av de svarande ansåg att Kriminalvården har små förutsättningar att lyckas med sitt samhällsuppdrag. Endast 7 procent anser att förutsättningarna är stora. Det är en minskning med 19 procentenheter sedan 2018, då 26 procent ansåg att förutsättningarna var stora.

78 procent säger att det förekommer otillåten påverkan från intagna på deras arbetsplats. Av dem som arbetar på en anstalt uppger 67 procent att de varit utsatta för hot och våld på arbetet under det senaste året. Av dem som arbetar på häkten är siffran 55 procent.

Hälften av dem som arbetar på häkten säger att ensamarbete förekommer dagligen, eller nästan dagligen, i situationer där det inte ska förekomma. Av dem som arbetar på anstalter svarar 45 procent detsamma.

Fru talman! Jag skulle även vilja lyfta två viktiga citat från rapporten.

Det första är: "Personalbrist och personalomsättningen. Det måste bli personaltätare. Platsbristen tär på både personal och intagna. Då är det svårt att göra ett kvalitativt arbete för att de intagna ska komma bättre ut. Lönevillkoren gör det också svårt att behålla arbetskamrater. Trots det viktiga samhällsuppdraget och de risker vi varje dag utsätter oss för bara genom att gå till jobbet betalar sig helt enkelt inte i plånboken."

Ett citat från en annan medarbetare är: "Intagna som sitter för grovt narkotikabrott och gängmedlemmar sitter och rekryterar på gemensamma avdelningar."

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vet också att överbeläggningarna skapar en hel del frustration hos de intagna, vilket ökar antalet incidenter. Vi vet att personalen ständigt tvingas se över säkerhetsklassning och klassa ned interner som utan platsbrist definitivt hade suttit på avdelningar med högre säkerhetsklass. Vi vet också att det är den viktiga programverksamheten som ofta riskerar att dras ned när arbetsbelastningen är för hög. Vi vet att platsbristen gör att man tvingas göra om tidigare mötesrum till bostadsrum. Vi vet att man på sina håll till och med har varit tvungen att ta bort speciellt inredda rum anpassade för att ta emot besök från barn för att få plats med fler intagna.

Justitieministerns partikollega Lars Beckman från Moderaterna deltog i höstas i en intervju i P4 Gävleborg angående barn i Sveriges häkten som inte får de isoleringsbrytande åtgärder som de har rätt till. Lars Beckman fastslog att det var ett stort misslyckande, och han liknade till och med dagens situation med att förvara djur i bur.

Det här är inte en värdig arbetsmiljö, vare sig för medarbetare eller chefer.

Fru talman! Utifrån ovan beskrivna larmrapporter om en akut kris i Kriminalvården undrar jag om justitieministern anser att det räcker att sitta still i båten och vänta till 2025 med extra resursförstärkningar eller om justitieministern har lugnande besked att ge till landets kriminalvårdare och övriga medarbetare som går på knäna redan i dag.

Herr talman! Eftervåld är det våld som mannen fortsätter att utsätta kvinnan för trots att hon har lämnat relationen. Exempel är hot, stalkning och ekonomisk utpressning eller det som kanske upprör oss alla allra mest, nämligen när mannen använder barnen som vapen för att skada kvinnan i vårdnadstvister och barnen tvingas till umgänge mot sin vilja. Kvinnojourer menar att det även när det finns tydlig lagstiftning händer alltför ofta att samhällets olika institutioner brister i kunskap eller tillämpning, för det saknas en heltäckande lagstiftning. Det saknas samverkan och tillräckliga kompetenser.

Den tidigare socialdemokratiska regeringen har vidtagit en rad åtgärder, men uppenbart behövs mer. Min fråga till justitieministern är vilka hans ambitioner är när det gäller mäns våld mot kvinnor i allmänhet och eftervåldet i synnerhet.