Herr talman! Sanna Backeskog har frågat mig om jag och regeringen kommer att verka för att psykiskt våld ska kriminaliseras och när riksdagen i så fall kan se fram emot att få ta del av ett sådant lagförslag.

Att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är en högt prioriterad fråga för regeringen liksom för riksdagen. Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem som aldrig kan accepteras. I grund och botten är det en fråga om att alla människor i vårt land har samma rätt att vara fria och att vara trygga.

Begreppet psykiskt våld är inte definierat i svensk strafflagstiftning. Enligt både Socialstyrelsens och WHO:s definitioner kan dock våld vara både fysiskt och psykiskt. Detta anknyter till hur våldsbegreppet används i flera internationella rättsliga dokument, till exempel FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor och Europarådets aktuella konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, Istanbulkonventionen.

Att psykiskt våld är ett verkligt och allvarligt problem står alltså utom allt rimligt tvivel. Psykiskt våld kan förekomma i en nära relation, tillsammans med eller utan annat våld. Det kan också förekomma i samband med hedersrelaterat våld och förtryck. Psykiskt våld sker ofta systematiskt och vid upprepade tillfällen, och det är vanligare att utsättas för psykiskt våld än fysiskt våld i en nära relation. Det är därför av stor vikt att det finns rättsliga verktyg för att bekämpa gärningar som orsakar psykisk skada eller som innebär negativ social kontroll.

Som Sanna Backeskog anger har en utredare haft i uppdrag att lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas ytterligare. Utredaren har i promemorian Straffansvar för psykiskt våld gjort bedömningen att psykiskt våld till viss del redan är straffbelagt men att det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet ytterligare. Utredaren föreslår därför att det ska införas en ny särskild brottstyp som tar sikte på just psykiskt våld.

Promemorian har remitterats, och remisstiden gick ut i november 2022. Promemorian och remissvaren bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag vill inte föregripa resultatet av den processen annat än genom att på nytt framhålla att den grundläggande frågan om mäns och kvinnors lika rätt till trygghet och därmed även frihet står högt upp på regeringens prioriteringslista.

Herr talman! Jag vill tacka min riksdagskollega för denna otroligt viktiga interpellation. Jag vill också tacka statsrådet för svaret. Det kändes bra att höra. Det var ett bra resonemang. Det slogs fast en rad saker som jag håller med statsrådet om.

Statsrådets svar drog mig tillbaka till ett arrangemang jag var på här i Stockholm, som inte är mitt hemlän. Därför var det lite annorlunda för mig. Det var ett opolitiskt arrangemang, men jag tror att initiativet kom från ett moderat oppositionsråd här i Stockholm. Där pratade vi om just jämställdhet. Många aktörer var inbjudna. Det var otroligt givande att lyssna till så många delar av samhället diskutera detta. Bland annat den här utredningen kom upp där. Man frågade sig vart den har tagit vägen och om det blir något av den. Därför tänker jag tillbaka till den kvällen.

Jag vill i detta sammanhang liksom jag gjort såväl då som vid ett flertal andra interpellationsdebatter och vid utskottssammanträden med jämställdhetsministern diskutera att det handlar om flera våldsformer. Det är bland annat det fysiska våldet. Vi ser också det som den här debatten handlar om: det psykiska våldet. Men det handlar även om det ekonomiska våldet och det sexuella våldet. Det finns alltså flera våldsformer. Det är viktigt att sätta det i en större kontext. Men det ska inte debatten i dag handla om.

Det psykiska våldet är ett omfattande problem som leder till dessa stora konsekvenser för dem som utsätts. Det finns ett stort behov av att synliggöra det i ett straffrättsligt system. Jag vill understryka flera av de delar och de stora konsekvenser som interpellanten lyfter fram, kanske framför allt att det psykiska våldet utförs systematiskt över tid, före det första slaget, innan det går över till fysiskt våld.

Vi här i riksdagen, som statsrådet inledde med att säga, men också regeringen vill att det ska stå högt upp på agendan att bryta mäns våld mot kvinnor. Med tanke på det bör det vara ett särskilt fokus på att kunna bryta det psykiska våldet i tid.

Det handlar dock även om vad en lagstiftning som kriminaliserar detta skulle kunna leda till. Det är viktigt att prata med många, framför allt den yngre generationen. Det är viktigt att våld i unga parrelationer sätts på agendan. Och människor inom olika instanser i samhället bör utbildas för att kunna bryta det. Vi måste synliggöra det på ett sätt som medför det. Jag vill understryka att det är viktigt.

Därav är det angeläget för oss att fråga statsrådet när reformen kommer att finnas på riksdagens bord. Vad är nästa steg? Det har ändå gått en tid sedan remissvaren kom in. Reformtakten har kanske inte varit jättehög än. Jag tänker därför att det borde finnas luckor för att få fram denna typ av reform.

Herr talman! Jag skulle vilja att vi uppehåller oss lite extra vid barnen. Tyvärr växer barn upp med psykiskt våld, antingen som direkt utsatta eller i och med att en förälder utsätts. Det medför stor skada för det enskilda barnet men också för samhället i stort.

Vi vet att barn som utsätts för eller upplever våld i hemmet löper större risk att i vuxen ålder utsätta andra för våld eller själva bli utsatta. Vi vet också tyvärr alltför väl att precis som när det gäller våld mot kvinnor föregås oftast fysisk misshandel av psykisk misshandel.

Barns rättigheter måste ständigt bevakas och förstärkas, och det är hög tid att ta fler steg i såväl det förebyggande som det straffrättsliga arbetet. Stiftelsen Allmänna Barnahusets kartläggning från 2022 visade att 15 procent av eleverna rapporterade att de utsatts för psykiskt våld av en vuxen. 12 procent rapporterade att de utsatts av en förälder.

Ett barn från kartläggningen beskriver det så här: "Bor bara med min pappa och han brukar ha en tendens att bli arg väldigt lätt. Det har påverkat mig negativt och gett mig ångest. Upplever hans ilska som väldigt läskig då jag känner mig osäker hemma, han har aldrig misshandlat mig fysiskt men ibland känns det som att han kan vara kapabel till det. Har blivit så paranoid att jag brukar övervaka min dörr in till mitt rum för att jag är rädd att han ska storma in och skrika på mig. På grund av det, har jag utvecklat social ångest och depression, det har påverkat mig negativt."

Herr talman! Vi får inte svika de här barnen. Straffansvar är ett steg på vägen för barnens rätt till upprättelse, men att komma med straff är självklart inte den enda lösningen. För varje krona som satsas på rättsväsendet borde minst lika mycket satsas på det förebyggande arbetet.

Jag är orolig över det stålbad som kommuner och regioner utsätts för, för neddragningar i välfärden är det sämsta som kan hända vårt land just nu. Sverige behöver fler lärare, socionomer, fältassistenter och sjuksköterskor. Det är personer som kan arbeta förebyggande, se varenda unge och fånga upp alla tecken på att allt kanske inte står riktigt rätt till hemma - för tecknen finns oftast.

Kunskaperna om våld i nära relation och våld i hederskontext måste förstärkas i hela samhället men kanske framför allt inom rättsväsendet, i skolan, inom vården och i socialtjänsten. Jag skulle därför önska, herr talman, att justitieministern ger besked till kommuner och regioner om vilka resurser de kan räkna med framöver för att kunna bedriva detta livsviktiga kompetenshöjande och förebyggande arbete.

Herr talman! Jag vänder på steken och säger att om detta inte ligger på riksdagens bord om ett år får ni jaga mig med blåslampa här i talarstolen vid den tidpunkten. Jag vill bara bekräfta att brottsofferperspektivet är ett väldigt starkt skäl till att lagstifta mot handlingar som uppenbarligen inte fångas upp av straffrätten i dag men som vi av en rad skäl menar att hela samhället, ytterst genom staten och straffrätten, måste markera skarpt emot. Det är angeläget att hitta en väg framåt.

Jag säger att det är viktigt att göra detta noggrant, och där upplever jag inte att det är någon som säger emot. Jag läste Brås remissvar, och de pekar bland annat på Danmark där denna typ av lagstiftning redan finns, vilket är ett starkt skäl för att införa den även här. Brå undrar möjligtvis vilket praktiskt genomslag den har fått och lyfter sedan fram att den kan ha normerande eller mer symbolisk verkan. Det tycker jag kan vara viktiga skäl för lagstiftning.

Det enda kruxet är att straffrätten måste kunna tillämpas i praktiken och fungera när åklagare väcker åtal eller domstolar ska tillämpa den. Det gör att de rätt seriösa synpunkter som har kommit på den delen ändå måste beaktas och analyseras ordentligt. Men ta inte det som ett uttryck för en låg ambitionsnivå eller en annan uppfattning om riktningen! Det är bara ett uttryck för att detta är så pass viktigt att lagstiftningen måste bli så bra att den när den väl kommer också får avsedd effekt. Som sagt: Jaga mig gärna här om ett år om den vid den tidpunkten inte ligger på riksdagens bord.

Om jag får vidga perspektivet något vill jag säga att arbetet som sagt sker i ett bredare sammanhang. Det ligger mycket i synpunkten att det finns en risk för att andra frågor hamnar i bakvattnet när vi har en samhällsutveckling med 62 dödliga skjutningar förra året, men låt mig ändå bara säga ytterligare några saker på det här området.

I det här sammanhanget ska vi också ta oss an det psykiska våldet på straffrättens område. Vi ser över kontaktförbudslagstiftningen och straffskalorna när det gäller barnfridsbrott, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Vi har en annan utredning igång som tittar på skärpta regler för villkorlig frigivning och permission, inte minst när det gäller den typ av brottslighet som vi nu talar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regler om vistelseförbud efter dom är tänkta att ge ökat skydd för den som utsätts för våld i nära relationer eller hedersrelaterat våld och förtryck. Vi har skärpt direktiven till en pågående utredning i syfte att föreslå en kriminalisering av oskuldskontroller och oskuldsoperationer, med tanke på att det psykiska våldet som vi talar om också sker i den hederskulturella kontexten.

I EU-sammanhang, mot bakgrund av det ordförandeskap som går in i slutspurten den här veckan, har vi drivit fram en allmän riktlinje som vi har fått alla medlemsstater att ställa sig bakom i form av ett nytt direktiv för att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Jag vill också lyfta fram sådant som inte ligger inom det straffrättsliga området, eftersom den frågan var uppe. Vi har nyligen påbörjat arbetet med ett nytt nationellt åtgärdsprogram mot mäns våld mot kvinnor som ska gälla 2024-2026. Vi ska ta fram ytterligare en långsiktigare strategi när det gäller att förebygga och bekämpa könsrelaterat våld, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck. Åklagarmyndigheten har fått tydligare återrapporteringskrav i regleringsbrevet när det gäller de här frågorna - och så vidare.

Jag säger inte detta för att dra ljuset från dagens huvudfråga utan för att säga att den finns i ett bredare sammanhang som övergripande syftar till en sak: att stå upp för brottsoffren och säkerställa att våld och förtryck, oavsett hur det utövas, tas på största allvar och får precis de konsekvenser vi har rätt att förvänta oss av en modern strafflagstiftning.

Herr talman! Jag vill än en gång tacka interpellanten Sanna Backeskog för att hon har lyft upp en utomordentligt viktig fråga i kammaren i dag och att hon även har satt ljuset på det lagstiftningsarbete som pågår mot bakgrund av den utredning som blev klar före jul och som har remitterats.

Jag vill bekräfta riktningen i hela lagstiftningsarbetet på det område som berör förtryck och våld som drabbar kvinnor och barn och för den delen även män i vissa utsatta situationer. Jag hoppas hitta breda allianser i Sveriges riksdag för det angelägna lagstiftningsarbetet.

Nu råkar jag vara justitieminister och är ansvarig för den straffrättsliga delen, men låt mig bekräfta att det är uppenbart att även andra delar av samhället måste mobiliseras för att både förebygga och förhindra brottslighet som denna. När den väl äger rum måste tillräckligt högkvalitativt underlag också tas fram så att man kan använda de straffbestämmelser som finns i lagstiftningen. Juridiken är en del, men det är helt avgörande att få fram vad som faktiskt har hänt för att lagstiftningen ska ha verkligt liv och genomslag i den delen.

Stort tack för möjligheten att få diskutera en viktig fråga i dag! Låt oss återkomma till varandra under arbetets gång i såväl detta som i annat lagstiftningsarbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.