Fru talman! Sanna Backeskog har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen ämnar vidta för att i den ekonomiska krisen säkerställa att barn och unga fortsatt får möjlighet till en bra start i livet med goda uppväxtvillkor, mat på bordet och en aktiv fritid.

Jag vill inledningsvis understryka att jag delar den oro som Sanna Backeskog redogör för samt engagemanget när det gäller vikten av goda uppväxtvillkor i det tidiga livet och av att barn och unga ges möjlighet att delta i fritidsaktiviteter.

Regeringen har beslutat om en omfattande satsning som ska bidra till en aktiv och meningsfull fritid för barn och unga. Det ska införas ett fritidskort som innehåller ett värde som kan användas som betalning för barn och unga i åldrarna 8-16 år för fritidsaktiviteter inom till exempel idrottsrörelsen, friluftsorganisationer och andra organisationer inom civilsamhället och kulturområdet. Fritidskortet ska ge fler barn och unga möjlighet att i gemenskap med andra få tillgång till idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv. Särskilt barn och unga från socioekonomiskt utsatta hushåll ska genom fritidskortet få utökade möjligheter att delta i fritidsaktiviteter. Detta är en viktig reform för att bidra till ökad hälsa.

Regeringens ambition är att fritidskortet ska införas 2024. Ett fritidskort kan därmed vara det extra stöd som behövs i hushållskassan för att barnet eller den unge ska kunna fortsätta med sin fritidsaktivitet trots det tuffa ekonomiska läget.

För 2023 har 50 miljoner kronor avsatts för att ta fram nödvändig infrastruktur för införandet av ett fritidskort till barn och unga. I april 2023 gav regeringen Ehälsomyndigheten, Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och Statens kulturråd ett uppdrag att förbereda och ta fram ett förslag för en digital tjänst och för införandet av ett fritidskort för barn och unga. Under 2024 beräknas 731 miljoner kronor för att införa reformen med fritidskort, och från och med 2025 beräknas årligen 792 miljoner kronor för samma ändamål.

Utöver fritidskortet vill jag lyfta fram en annan satsning som bidrar till att skapa goda uppväxtvillkor och ökad jämlikhet genom att ge varje barn en bra start i livet. Regeringen gav i maj 2023 Socialstyrelsen ett uppdrag att stödja och stimulera barnhälsovårdens förebyggande arbete genom utökade hembesöksprogram. Inom ramen för uppdraget ska myndigheten bland annat fördela medel till regioner under 2023 för att i samverkan med kommuner förbereda utökade hembesöksprogram inom områden med socioekonomiska utmaningar. Även detta är en långsiktig satsning. För 2023 har 50 miljoner kronor avsatts, och regeringen beräknar 100 miljoner kronor för 2024 samt 200 miljoner kronor årligen från och med 2025.

Regeringen har även beslutat om andra satsningar som har bidragit till att mildra den situation med ansträngd hushållsekonomi som många för närvarande upplever. Ett sådant exempel är det så kallade elstödet till hushåll, som kan ha bidragit till att skapa det extra utrymme som kan behövas för att betala barns fritidsaktiviteter. Därtill har regeringen förlängt det tillfälliga tilläggsbidraget inom bostadsbidraget till och med december 2023 samt höjt tilläggsbidraget från och med juli 2023.

Avslutningsvis vill jag understryka att regeringen följer utvecklingen både vad gäller det ekonomiska läget i stort och hur utvecklingen påverkar barns och ungas uppväxtvillkor. Barn och unga ska ges möjlighet till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra.

Fru talman! Perioden från ett barns första år fram till 20 års ålder är den viktigaste i en människas utveckling. Det är en tid när vi ska lära för livet, och under denna tid är förskola och skola vid sidan om hemmet och fritidsaktiviteter den mest betydelsefulla miljön. Den är betydelsefull för att utveckla grundläggande kunskaper, färdigheter, social förmåga och samarbete med andra. Under den första delen av våra liv är det osvikligt så att våra uppväxtvillkor styrs av familjens livssituation, som i sig är en förutsättning för att kunna utvecklas och möta hinder. Ojämlikhet och ohälsa tenderar att gå i arv om man inte aktivt försöker att utjämna levnadsvillkoren. Här har svensk skola en av sina mest centrala uppgifter.

Fru talman! Vi ser dock hur de ekonomiska klyftorna ökar och hur de familjer som redan har de minsta ekonomiska marginalerna lämnas i sticket av regeringen under krisen. Vi ser hur kunskapsklyftorna mellan de barn som klarar sig bäst respektive sämst i skolan ökar. Vi ser att likvärdigheten brister och att föräldrars utbildningsnivå får en allt större betydelse för hur barnen lyckas i skolan. Vårt skolsystem förmår inte längre att öka jämlikheten mellan barn.

Men i sitt svar på Sanna Backeskogs interpellation nämner statsrådet inte ens skolans roll. Jag förstår varför, för Tidölaget vill inte göra något åt den ojämlika skolan. I stället slåss man med näbbar och klor för ett världsunikt skolsystem där stora friskolekoncerner överkompenseras och dessutom plockar ut vinster på våra skattemedel. Vi har kunnat se hur skolpengen använts till inköp av våffelstugor och skärgårdstomter och hur skattemedel som skulle ha gått till barnens skola i en kommun i stället använts för att expandera och öppna en skola i en annan kommun. Det är förstås helt vansinnigt.

Fru talman! Samtidigt som vi ser konsekvenserna av marknadsskolan och de ekonomiska klyftorna i vårt samhälle hör vi larmen från landets kommun- och regionpolitiker. Det saknas 24 miljarder kronor för att de ska kunna upprätthålla dagens nivå på skola, sjukvård och kultur- och fritidsverksamhet. Sveriges lärare bedömer att minst 12 miljarder kronor behöver tillföras till enbart förskola och skola. Men SD-regeringen har i stället skurit ned på skolan med 2 miljarder kronor i fasta priser, visar en utredning från riksdagens utredningstjänst. Det är ett faktum att den regering statsrådet ingår i valde att prioritera sänkt skatt till sig själv, oss riksdagsledamöter och landets höginkomsttagare med 13 miljarder kronor.

Fru talman! Jag har varit kommun- och regionpolitiker längre än jag har suttit i Sveriges riksdag, och jag vet mycket väl hur lokalpolitiker av olika politisk färg under våren tvingats sitta med hopplösa besparingslistor och försökt prioritera de minst dåliga alternativen för att budgeten ska gå ihop. Kostnadskrisen i kombination med regeringens bristfälliga statsbidrag tvingar Sveriges kommuner och regioner att antingen genomföra skadliga nedskärningar, ofta inom den icke lagstadgade men förebyggande verksamheten, eller höja den platta kommunalskatten, vilket slår hårdast mot vanliga löntagare.

Jag undrar därför: Vad tycker socialministern att landets kommun- och regionpolitiker ska göra i detta svåra läge? Ska de genomföra stora nedskärningar, som ytterst drabbar barnen, eller ska de höja kommunalskatten i tider av hög inflation?

Fru talman! Vad hjälper ett fritidskort om familjen inte har pengar till träningskläder? Vad hjälper ett fritidskort om kommunerna tvingas minska sina bidrag till föreningar, underhåll av planer och allt annat som bygger sammanhållning, kultur och föreningsliv?

Fru talman! Det tidiga livet spelar stor roll för hur människan formas och utvecklas. Perioden upp till fem års ålder får konsekvenser för den vuxna människans förmåga att leva ett gott, rikt och långt liv. Störningar och problem i det tidiga skedet kan få livslånga konsekvenser. Ojämlikheter i det tidiga livet utgör allvarliga orsaker till att störningar och problem fördjupas.

Ofta reduceras diskussioner om ojämlikhet till inkomster och förmögenhet. Det är ett väldigt viktigt perspektiv men inte alls tillräckligt för att förstå och bekämpa ojämlikheter. Som jag nämnde i mitt inledande anförande behöver ojämlikheter förstås bredare och över hela livet. Jag pekade på ett antal faktorer som måste vägas in, och jag vill beröra en av dessa lite ytterligare, nämligen betydelsen av små barns boende och uppväxtmiljö.

Jag bor i Andersberg i Gävle. Det är ett eftersatt område med socioekonomiska utmaningar där ojämlikheten är hög. Jag träffar ofta föräldrar som bor i området och föreningar som är aktiva där. När de pratar med mig om vilka problem de ser i sina barns vardag är det de otillräckliga gemensamma resurserna de tar upp. De pratar inte om behov av skattesänkningar utan om oro över för små resurser i skola och förskola, om bemötandet på hälsocentralen, om behov av mödra- och barnavård och om trygga och om trivsamma boendemiljöer, utemiljöer och gångvägar. De pratar alltså om sina barns uppväxtmiljö.

Segregation är en aspekt av närmiljön som påverkar barnens utveckling. Vilket grannskap man växer upp i har betydelse för vilka livschanser som erbjuds. Barn som växer upp i utsatta områden bor i hög grad i utsatta områden även som vuxna.

Att växa upp i ett socialt utsatt område kan också innebära att växa upp med känslan av att ingen tror på en. Många är de föräldrar och barn som har berättat för mig om diskriminering och misstänkliggörande. Där jag bor i Andersberg vet vi något om detta, och lika mycket som jag älskar min stadsdel hatar jag vad ojämlikheten gör med oss och med oss Andersbergsbor.

Detta förstår våra kommunpolitiker. Socialdemokraterna i Gävle genomför nu tillsammans med Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna ett långsiktigt lyft för Andersberg. Det handlar bland annat om tryggare bilvägar, viktiga mötesplatser, kultur och föreningsliv och en närvarande socialtjänst och förebyggandeenhet. Det är mycket bra, men jag är djupt oroad över den ekonomiska kris som vi befinner oss i och hur våra kommunpolitiker ska klara av att möta den.

Samtidigt som hushållen får allt svårare att klara ekonomin ökar kostnaderna för kommunerna, föreningarna och bostadsbolagen. Då duger det inte att minska statsbidragen till skola, bostadsbyggande och hälso- och sjukvård.

Fru talman! Jag vill fråga statsrådet om han är beredd att påverka sina samarbetspartier för att regeringen ska kunna lägga i en högre växel och kroka arm med kommunpolitikerna i arbetet med att skapa trygga boendemiljöer och bättre livsvillkor för alla landets barn.

Fru talman! Jag tackar interpellanterna för frågorna.

Fick vi något besked om fritidskortet från Socialdemokraterna? Vi fick besked om att det bara är i den perfekta världen som det är värt att satsa 800 miljoner kronor per år på barns och ungas fritid. Det är bara om kommunerna fortsatt underhåller gräsplanerna ordentligt som detta är värt att göra. Är det så vi ska tolka svaret, fru talman?

Det är rätt att det införs 2024 och att det är en klen tröst i dag, men det kommer naturligtvis att vara väldigt viktigt när det införs. Politik är också långsiktighet. Det är saker man vill göra framåt. Det tar lite tid innan man kan få saker och ting på plats. Är det skäl nog att vara emot det, att det införs 2024? Hade Socialdemokraterna varit för det om det hade införts 2023? Det är också en rimlig fråga att ställa mot bakgrund av de svar som ges här från Socialdemokraterna. Argumentationen är ju också så märklig, fru talman - man talar om detta som fattigvård när det i själva verket gäller att barn och ungdomar ska ha rätt till en aktiv och meningsfull fritid.

Linnéa Wickman undrade i sitt första anförande varför jag inte talar mer om skolan här. Det beror på att interpellationen inte berör skolan. Den berör en massa andra saker. Den nämner skolan i samband med skolbespisningar. Vill man ha en interpellationsdebatt om skolan kan man ställa en interpellation om skolan.

Jag pratar gärna om skolan. Det är väldigt viktigt. Därför ser vi nu till att bygga ut elevhälsan så att den finns fysiskt tillgänglig på alla skolor. Den ska få mer resurser för att kunna stötta barn och unga på ett bättre sätt än i dag, både med skolan och med måendet i övrigt. Vi har en kraftigt ökande psykisk ohälsa som vi behöver möta på olika sätt. Ett sätt att möta den är genom mer aktiv och meningsfull fritid, för vi vet att det spelar roll för hur barn och ungdomar mår.

Vi jobbar naturligtvis med arbete, för en väldigt viktig orsak till ojämlikhet är arbetslöshet. Är man i långvarig arbetslöshet är också risken större att man drabbas av sociala problem och att det också kan gå i arv. Det är alltså otroligt angeläget att vi både har bidrags- och ersättningssystem som stöttar här och nu och att vi kommer med reformer som bidrar till att bryta långvarig arbetslöshet. Det är oerhört angeläget att göra detta.

Föräldrastöd behövs, för det är tufft att vara förälder i dag. Många föräldrar behöver extra stöttning i sin viktiga roll. Vi satsar ytterligare medel för att klara av detta och ytterligare medel för att rekrytera fler familjehem till de barn där det ändå inte funkar med de egna biologiska föräldrarna. Det är också viktigt att ha den beredskapen när man pratar om barns och ungas uppväxtvillkor.

Jag vill också gärna understryka betydelsen av det allra tidigaste livet, vilket nämndes här. Vi satsar nu på utökade hembesöksprogram för att bygga tillit och för att se till att alla barn får rätt att så tidigt som möjligt i livet få insatser som lägger en grund för mer jämlikhet när det gäller hälsa. Det bekymrar mig oerhört mycket att vi fortfarande inte ser några tecken på att vi klarar att minska ojämlikheten när det gäller hälsa. Detta är en enorm utmaning för samhället, och vi behöver göra en massa olika saker. Där ingår förstås kommuner och regioner som en väldigt viktig part. Men vi är i en tuff ekonomisk tid. Det finns begränsningar. Vi vet att om vi driver på en inflationsekonomi kommer också de allra mest utsatta att drabbas hårdast.

Regeringen satsade 12 miljarder i statsbidrag i årets budget, och vi kommer naturligtvis att återkomma i budgeten för nästa år med bedömningar och besked till landets kommuner och regioner om hur vi ser på detta framåt och på de behov som helt uppenbart finns ute i regioner och kommuner när det gäller välfärden.

Fru talman! Jag vill tacka Sanna Backeskog för den interpellationsdebatt vi har haft här - den är bra och viktig.

Jag uppskattar det engagemang som finns mycket, och jag uppskattar också att få inspel utifrån hur man uppfattar verksamheter. Det är väldigt angeläget för en regering att få den bilden klar för sig, även om vi förstås själva också är ute och träffar verksamheter. Jag uppskattar olika typer av idéer och naturligtvis det arbete som görs i Gävle och i stadsdelen där. Det lät spännande och intressant, också när det gäller hur man jobbar med fysisk miljö för att öka upplevelsen av trivsel på olika sätt.

Vi behöver göra mycket för att säkra barns och ungas uppväxtvillkor och hälsa. Jag är orolig över många saker när det gäller detta. Hur går det med sömnen hos niondeklassare som sover alldeles för lite? Hur påverkar det deras möjlighet till en god psykisk hälsa, till exempel? Hur påverkar skärmtiden detta? Vad gör det med barn och unga i dag att ständigt ha sociala medier på armlängds avstånd från sig själv dygnet runt, hela tiden? Vi behöver veta mer om detta.

Vi behöver jobba med skolan på olika sätt, med ökat stöd via elevhälsan, och se till att bygga ut kapaciteten i barn- och ungdomspsykiatrin. Vi behöver arbeta med socialtjänsten och se till att de kan samverka mycket bättre med skolan och polisen i ett tidigare skede för att fånga upp de barn som riskerar att hamna fel i tillvaron och de barn som bara behöver extra stöttning. Vi behöver jobba med föräldrarna så de får rätt verktyg att kunna stötta sina barn på bästa sätt.

Vi behöver jobba med föreningslivet och se till att föreningar får möjlighet att vara ännu mer närvarande i fler barns liv och att det finns fler extra vuxna i barns liv som välkomnar dem till en aktivitet. Att barn som har det tufft hemma får komma till en aktivitet där någon säger "Jag har inte sett dig här på ett tag, vad kul att se dig!" kan verkligen göra skillnad i ett barns liv. Detta vet vi att många barn och unga vittnar om.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.