Jessica Rodén

Fru talman! Arbetsskadeförsäkringen är en hörnsten i den svenska modellen. Den bygger på en enkel men grundläggande idé, nämligen att den som skadas i sitt arbete inte ska få sin ekonomi raserad utan kunna känna trygghet. Det är ett löfte mellan staten och löntagarna.

Detta är ett löfte som vi socialdemokrater tar på stort allvar. Det handlar nämligen om tillit – om att våga utbilda sig, ta ett jobb och gå till jobbet varje dag, också när det gäller tunga och ibland farliga jobb, i vetskap om att samhället finns där om något händer. Det är så vi bygger trygghet tillsammans. Men i dag håller arbetsskadeförsäkringen inte vad den lovar, och det är inte bara ett svek mot den arbetare som har slitit ut sig på jobbet utan ett hot mot den generella välfärdsidén om trygghet genom arbete.

Antalet personer som får livränta har rasat med 88 procent på 20 år. Samtidigt drabbas människor som försöker göra rätt – som rapporterar in sina inkomster och som litar på Försäkringskassan – av återkrav på hundratusentals kronor. Det är tydligt att systemet inte fungerar i sin nuvarande form.

Fru talman! Vi har kunnat läsa om Camilla, som fick en förslitningsskada i axlarna när hon som 21-åring packade galgar. Hon kontaktade själv Försäkringskassan för att stoppa livränteutbetalningarna när hon fick ett nytt jobb och förändrad inkomst. Trots det fick hon ett återkrav på 44 000 kronor. Camilla valde att med hjälp av sitt fackförbund driva ärendet i domstol, och det dröjde tre år innan hon fick rätt.

Vi har också hört om Kurt-Åke, som efter sju år med livränta fick ett kravbrev på över en kvarts miljon kronor. Det handlade inte om fusk, utan det handlade om att Försäkringskassan gjort fel i sina kalkyler. Med hjälp av LO-TCO Rättsskydd överklagades beslutet till förvaltningsrätten, som i sitt beslut kritiserade Försäkringskassans utredning och upphävde beslutet om återbetalningskrav.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att trygghetssystemen ska vara just trygga. De ska bygga på tillit, inte misstänksamhet. De ska vara rättssäkra, inte godtyckliga. De ska också fungera för dagens arbetsmarknad, inte gårdagens. Därför behöver arbetsskadeförsäkringen reformeras. Vi socialdemokrater vill se ett system som går att förstå, som bygger på verkliga arbetsvillkor och som ger stöd till den som faktiskt har blivit skadad i sitt arbete, oavsett om skadan är fysisk, psykisk eller orsakad av smitta.

Vi behöver ta bort de undantag som gör att många i kvinnodominerade yrken inom vård, skola och omsorg aldrig ens kommer i fråga för ersättning. Vi behöver också införa en fast tidpunkt för prövning så att människor inte faller mellan stolarna, och vi behöver se till att Försäkringskassan tar ett tydligare ansvar för att informera och vägleda människor genom försäkringssystemet.

Trygga människor vågar ta risker. De vågar byta jobb, studera vidare och starta företag. De vågar vara med och bygga Sverige starkare. Då måste staten hålla sin del av avtalet. Hur ser statsrådet på att människor, trots att de har lämnat korrekta uppgifter, drabbas av återkrav på grund av att Försäkringskassans interna datasystem inte fungerar?

Herr talman! Jag hörde inte något svar på min fråga om huruvida ministern anser att dagens nivåer ger människor med funktionsnedsättning möjlighet att leva som andra i enlighet med LSS-lagens intentioner. Ministern kanske kan återkomma till den frågan i sitt nästa anförande.

Vi pratar här i dag om människor som är födda med eller tidigt har fått en funktionsnedsättning som utestänger dem från arbetsmarknaden. Det är människor som vill arbeta, bidra och få möjlighet att ansöka om semester, men de har aldrig blivit insläppta. Många av dem lever hela sina liv på garantinivån i sjukersättningen. Som jag sa tidigare ligger den på 13 622 kronor före skatt om man är över 30 år.

För den här gruppen handlar livet inte om att välja utan om att sakna val. I dag vittnar organisationer som Majblomman och Stadsmissionen om att fler personer med funktionsnedsättning söker stöd för mat och nödvändiga köp, inte för att det inte finns statlig hjälp utan för att den har blivit allt svårare att få och räcker till allt mindre.

Vi socialdemokrater menar att ersättningarna behöver ses över så att människor med sjuk- och aktivitetsersättning inte blir kvar i fattigdomsträsket medan resten av samhället går framåt. Det handlar inte om bidrag utan om rättigheter, om människovärde och om att kunna leva som andra.

(forts.)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.

När hyran, elen, maten och medicinerna är betalda, vad har man egentligen kvar att leva på då? För många som har sjukersättning på garantinivå blir svaret några hundralappar, och för en del inte ens det. För den som har garantinivån i sjukersättningen handlar det om att få 13 622 kronor i månaden före skatt om man är över 30 år. Efter skatt blir det mellan 10 000 och 11 000 kronor kvar att leva på, månad efter månad, år efter år.

Stadsmissionen beskriver fattigdom som exempel på bristande levnadsstandard. FUB beskriver i sin rapport Fångad i fattigdom? personer med funktionsnedsättning som går back med upp till 2 000 kronor i månaden och som är beroende av att anhöriga skjuter till pengar. Det är personer som inte kan påverka sin situation. Det är personer som inte har en arbetsmarknad att gå till. De har ingen möjlighet att förhandla upp sin inkomst. Därför blir nivån i ersättningen inte bara en fråga om ekonomi utan också om livsvillkor.

Statsrådet hänvisade i sitt svar till att ersättningen följer prisbasbeloppet. Men människor får inte pengarna att räcka, på grund av att ersättningen är för låg. Det räcker inte att hålla näsan precis ovan vattenytan. Man måste få möjlighet att leva, inte bara överleva.

Regeringen brukar nämna arbetslinjen som lösning på det mesta i samhället. Men arbetslinjen betyder ju ingenting för dem som inte har något arbete att gå till eller ens en arbetsmarknad att vända sig till. För dem behövs en trygghetslinje byggd på solidaritet, människovärde och rättvisa.

Vi har redan i dag en lag som säger vad ambitionen ska vara, och det är LSS-lagen. I den anges att målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Men hur ska man kunna leva som andra när man går back varje månad? Statsrådet hänvisar till bostadstillägget, men då behöver vi vara ärliga med verkligheten. Handläggningstiden är nu över fem månader. För människor som redan lever på marginalen är det en oacceptabel väntan.

Vi socialdemokrater är tydliga. Den som lever med långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning ska kunna leva ett gott liv. Vi vill att tryggheten följer med i utvecklingen. Det var därför vi tillsatte en utredning som skulle se över hur sjuk- och aktivitetsersättningen ska räknas upp. Tanken var solklar. Den som blivit sjuk eller har en funktionsnedsättning ska inte tryckas ned i fattigdom medan alla andra går framåt. Men Anna Tenje lade ned utredningen. Hon stängde dörren till den trygghet människor behöver.

Herr talman! Min fråga till socialförsäkringsministern är: Anser ministern att dagens nivå på sjuk- och aktivitetsersättningens garantinivå ger människor med funktionsnedsättning möjlighet att leva som andra?

(Applåder)

Fru talman! I dag har vi diskuterat något djupt mänskligt, nämligen rätten till språk, rätten att förstå och att bli förstådd samt rätten att vara en del av helheten, oavsett om man är döv, hörselskadad, dövblind eller hörande.

Här i kammaren finns tolkar som teckenspråkstolkar hela debatten i realtid. På läktaren kan representanter från Sveriges Dövas Riksförbund följa allt som sägs på sitt språk och utan fördröjning. Det är så demokratin ska fungera, fru talman. Den ska vara tillgänglig, likvärdig och språkligt inkluderande.

Låt mig vara tydlig: Teckenspråk är inte ett hjälpmedel, utan det är ett språk. Det är en mänsklig rättighet och en självklar del av Sveriges språkgemenskap.

Fru talman! Nästa år är ett valår. Då blir det ännu viktigare att alla kan följa samhällsdebatten på sitt eget språk utan hinder eller fördröjning. Det är en demokratisk rättighet, inte en service.

Jag vill tacka ministern för debatten. Jag hör hennes engagemang i frågan, och jag och många andra uppskattar det.

Fru talman! Vi pratar ofta om tillgänglighet, men för döva och hörselskadade eller personer med dövblindhet handlar det om något mycket djupare. Det handlar om att få förstå, det handlar om att få bli förstådd och det handlar om frihet.

Att leva som döv är att ständigt leva i någon annans händer. Du kan inte ta ett spontant samtal. Du kan inte ringa vårdcentralen. Du är helt beroende av att tolken är bokad, av att tolken kommer och av att tolken förstår inte bara dina ord utan även vem du är. Tolkning handlar nämligen inte bara om språk; det handlar om identitet – om tonfall, blickar, sammanhang, humor och allvar. Det handlar om att din personlighet ska följa med genom tolkningen. När tolken inte känner dig, när samtalet går för fort eller när någon avbryter kan du som döv plötsligt bli missförstådd eller osynliggjord. Det är en maktobalans som vi hörande aldrig behöver uppleva.

Det är det här som skapar minoritetsstress och en ständig förklaringsbörda – att behöva börja varje möte med: ”Jag finns här. Jag behöver tolk. Det här är mitt språk.”

Jag vill också lyfta fram barnen. Det handlar om barn som vill leka, delta och vara en del av ett lag. Den nationella bilden är tydlig: Fritidstolkning prioriteras nästan aldrig. Föräldrar får tolka åt sina egna barn på scouterna, på fotbollen och i stallet. Barn som vill vara självständiga får inte chansen. Föräldrar som vill vara just föräldrar tvingas vara tolkar.

Fru talman! Ministern beskriver i sitt svar att regeringen har avsatt medel via MUCF för att stödja barns och ungas fritid. Det är jättebra, men det löser inte frågan om tolktjänst. Det spelar ingen roll hur många fritidsprojekt som får stöd om barnen fortfarande står utan sitt språk när de ska spela fotboll, rida eller delta i scouterna. Det är här skillnaden mellan ambition och verklighet blir tydlig. MUCF-medel ersätter inte rätten till tolk, och de åtgärder ministern lyfter fram förändrar inte det faktum att fritidstolkning sällan prioriteras av regionerna.

I den utredning som jag nämnde i mitt tidigare inlägg föreslogs att barns och ungas tolksituation ska analyseras nationellt tillsammans med SPSM för att deras rätt till språk, delaktighet och självständighet ska säkras. Tre år senare har det arbetet fortfarande inte påbörjats. Varför har regeringen inte påbörjat det arbete som föreslogs i utredningen?

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för möjligheten att debattera denna viktiga fråga i dag, trots ministerns problem med halsen. Jag hoppas att det går vägen – vi får ta det lite lugnt.

Att kunna kommunicera är ingen lyx, utan det är själva grunden för människovärdet. Det är genom att kunna berätta hur man mår, ställa frågor till sin läkare, delta på arbetet och prata med sitt barns tränare som man är en del av samhället. Men för den som är döv eller teckenspråksanvändare ser vardagen annorlunda ut. Man är beroende av en tolk. Man är beroende av att någon annan dyker upp, förstår en och tolkar en rätt. Man måste överlämna sitt språk – och en bit av sig själv – till någon annan, och man vet aldrig riktigt om det man säger verkligen blir sagt. Den sårbarheten bär i dag döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i vårt land.

Fru talman! Vi har nyligen sett fall som gör ont att ta in, som den döva mannen i Södertälje som fick vänta flera dagar på teckenspråkstolk inför en operation. Det gick flera dagar utan att han kunde förstå sin diagnos och utan att han fick veta vad som skulle hända med hans kropp.

Sveriges Dövas Riksförbunds ordförande Hedvig Ledung kommenterade det så här: Det visar på en bristande förståelse för att teckenspråk inte är ett hjälpmedel, utan ett språk.

Det är precis detta vi socialdemokrater lyfter fram i vår kommittémotion i socialutskottet: Tolktjänsten är inte en vanlig service. Det är en fråga om mänskliga rättigheter, om språkpolitik och om funktionshinderspolitik. Det handlar om rätten att känna sig delaktig på sitt eget språk.

Fru talman! Jag hörde i ministerns svar att regeringen lyfter fram arbetet med Myndigheten för delaktighet och de 41 miljoner som tillförs regionerna – och detta är bra. Ministerns svar är dock väldigt teoretiskt. Det låter bra när man hör det, men för den som står utan tolk i vården, i skolan eller på jobbet spelar det mindre roll att MFD gör en översyn eller att regionerna får extra pengar.

Det förändrar inte att grunden är densamma: Tolktjänsten är fortfarande ojämlik. Ansvarsfördelningen är fortfarande otydlig, och människor lämnas fortfarande utan sitt språk. Det förändrar inte verkligheten för den som i dag sitter på akuten och väntar på en tolk. Det förändrar inte heller det faktum att regeringen har haft utredningen Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet på sitt bord i tre år utan att lägga fram ett enda förslag.

Rätten till språk är rätten till värdighet. Svenskt teckenspråk är ett språk som är lika levande, lika viktigt och lika svenskt som själva svenskan.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga ministern: När menar ministern att vi kan förvänta oss konkreta förslag på riksdagens bord? Och vad är det som är så svårt med att lagstadga rätten till ens språk?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill avsluta med att tacka socialförsäkringsministern för debatten. Jag uppskattar att vi delar ambitionen att fler människor ska kunna delta i arbetslivet.

Det är glädjande att ministern också nämner den målgrupp som har daglig verksamhet. Det är en målgrupp som har potential att göra mer och vill mer.

De unga med aktivitetsersättning som vi pratar om i dag har ofta kämpat i många år. Att vi redan tidigare under deras liv kan göra insatser som kan få effekter senare under livet gör att de kanske inte ens behöver ta del av den här ersättningen.

Ministern nämnde också den viktiga Finsamlagstiftning som finns i dag och där kommuner, regioner, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samverkar. Den är otroligt viktig. Kanske vi skulle behöva se över om vi kan bredda den lagstiftningen så att vi kan nå fler målgrupper och jobba mer aktivt.

Jag tackar för debatten.

(Applåder)

Fru talman! Jag hör verkligen engagemanget hos ministern, och det gläder mig. Att fler människor ska kunna delta i arbetslivet är ett mål vi bägge kan skriva under på.

Vi socialdemokrater pratar gärna om den aktiva välfärden, och jag tycker att det är någonting som Tenje är inne på här. Vi tror inte på ett samhälle där man lämnas ensam när livet tar emot, utan vi ska tillsammans försöka hjälpa varandra. Vi klarar oss bättre när vi gör saker tillsammans. Vi vet att människor inte blir friska eller arbetsföra av att regler skärps. Att få stöd, rehabilitering och möjligheter är vägen framåt.

Det är jättebra att regeringen har gett Försäkringskassan uppdrag för att nå den här målgruppen. Det beklagliga är att det har dröjt till mandatperiodens sista år. Under denna tid har alltför många med aktivitetsersättning hamnat i kläm, speciellt nu när arbetslösheten bland unga är så hög. För den som redan har svårt att komma in på arbetsmarknaden är konkurrensen nu stenhård. Många av dessa unga behöver mer stöd, inte mindre, om de ska få chansen att delta. Annars riskerar vi att skapa en grupp som hamnar permanent utanför.

Att värna sjukförsäkringen handlar inte om att gömma människor. Det handlar om att se dem och ta ansvar för att de får rätt insatser i tid.

Vi socialdemokrater vill ha ett samhälle som håller ihop, där välfärden är vägen framåt och inte en återvändsgränd. Vi ser att det kräver en fungerande samverkan mellan myndigheterna, förebyggande insatser redan i skolan och ett samhälle som ser unga personer med funktionsnedsättning som en resurs och inte som en kostnad. Jag tycker mig höra att också statsrådet tar den här frågan på allvar. Vi har inte råd att förlora fler år eller fler unga.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialförsäkringsministern för svaret och för möjligheten att debattera denna viktiga fråga.

Aktivitetsersättning är ett stöd som beviljas unga personer mellan 19 och 29 år när deras arbetsförmåga är nedsatt under en längre tid på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Syftet är att ge ekonomiskt stöd under en period när man samtidigt ska kunna delta i rehabilitering, studier eller andra aktiviteter som på sikt kan leda till egenförsörjning och någon typ av arbete.

Det handlar ofta om unga människor som står långt ifrån arbetsmarknaden men som många gånger har vilja och stor potential. För dem kan det samordnade stödet mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, vården och kommunen vara helt avgörande för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden eller våga ta nästa steg.

Samtidigt som vi står och pratar om detta har Sverige bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det ställs enorma krav på våra unga i dag: De ska vara produktiva, flexibla och anställbara. För unga personer som har en funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa innebär detta att de halkar ännu längre efter. Det blir ännu svårare, och de hamnar ännu längre ifrån arbetsmarknaden.

Dessutom visar regeringens egen budget att stödet till denna grupp brister. Antalet gemensamma kartläggningar mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen minskar, och för de unga som får en sådan kartläggning tar det i genomsnitt nästan tre år innan den genomförs. Tre år kan vara en oändlighet i en ung människas liv, fru talman, och under den tiden står det helt still. Man kanske inte får någon plan eller samlad hjälp, och man riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap.

Jag hör i ministerns svar att regeringen nu, sista året på mandatperioden, har gett ett nytt uppdrag till Försäkringskassan och tillfört medel för att utveckla stödet. Jag tycker att det är jättebra.

Jag tror att ministern och jag delar synen på målet – att fler unga ska komma i arbete och kunna stå på egna ben. Men vi kanske har olika syn på vägen dit. Vi socialdemokrater menar att vägen till arbete börjar med trygghet och samordning och inte med att varje individ själv ska försöka navigera mellan myndigheter och regler. För oss handlar inte arbetslinjen om att pressa människor utan om att ge människor kraften att växa.

Regeringen talar gärna om arbetslinjen, men för att den ska fungera måste samhället också ta ansvar för att människor får en väg in i arbetslivet. Jag tycker att det är bra att regeringen nu agerar, men det kan vara för sent för många av de unga som redan har fått vänta alldeles för länge på stöd.

Min fråga till ministern kvarstår därför. Hur ska regeringen säkerställa att de åtgärder som nu vidtas verkligen leder till att fler unga får stöd i tid?

Fru talman! Socialdemokraterna står bakom utskottets förslag till beslut, och jag yrkar bifall till det.

Betänkandet handlar ytterst om tillit – tillit till att våra trygghetssystem fungerar som de ska, att de är rättvisa och att de finns där när livet vänder.

Att skydda välfärden mot fusk och felaktiga utbetalningar handlar om att värna det gemensamma. Varje krona som går fel riskerar att urholka förtroendet för det system som människor ska kunna luta sig mot i livets svåraste stunder.

Fru talman! Socialförsäkringen är inte ett bidrag, utan den är en försäkring vi har byggt tillsammans – ett löfte till varandra om trygghet genom hela livet. Det är själva hjärtat i den svenska modellen, där vi tar ansvar för varandra och där ingen lämnas ensam.

Men trygghetssystemen måste fortsätta att utvecklas. Trygghetssystemen måste följa samhällsutvecklingen – annars tappar de både sin funktion och sin legitimitet. Vi hade gärna sett att regeringen tagit ansvar för att bygga vidare på det arbete som inletts för att stärka socialförsäkringen som den sociala trygghet den är tänkt att vara.

Tryggheten måste vara likvärdig, rättssäker och begriplig. Ingen ska hamna mellan stolarna när man är sjuk, skadad eller har en funktionsnedsättning. Den som drabbas av sjukdom eller skada ska inte bara få ersättning utan också förutsättningar att komma tillbaka.

Socialförsäkringen ska vara en bro tillbaka, inte en återvändsgränd. För att den ska uppfattas som rättvis måste också reglerna hänga ihop. I dag kan en människa bedömas enligt ett arbetsmarknadsbegrepp i sjukpenningen och enligt ett annat i sjuk- och aktivitetsersättningen. Det är orimligt, och det skadar både förtroendet och tryggheten.

Den som lever med långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning ska kunna leva ett värdigt liv, men i dag täcker garantinivån i sjuk- och aktivitetsersättningen inte längre kostnadsökningarna i samhället. Klyftan mellan dem som kan arbeta och dem som inte kan arbeta växer år för år. Detta är inte värdigt ett starkt välfärdsland, fru talman, för man blir inte frisk av att göras fattig.

Den som skadas på jobbet måste kunna lita på att arbetsskadeförsäkringen fungerar. Den ska ge trygghet, rättvisa och upprättelse, oavsett om skadan syns utanpå eller om det handlar om psykisk ohälsa. I dag fungerar den inte som det var tänkt. Arbetsskadeförsäkringen behöver reformeras så att den verkligen ger det skydd som en gång lovades.

Fru talman! Vi vet att den bästa sjukskrivningen är den som aldrig behöver ske. Det bästa sjukdomsfallet är det som aldrig händer. Därför måste det förebyggande arbetet stärkas. Människor ska inte bli sjuka eller skadas på sina jobb. Det är en fråga om rättvisa men också om ansvar – ansvar för att förebygga ohälsa, inte bara reparera konsekvenserna.

Vi socialdemokrater vet att trygghet inte är motsatsen till ansvar. Trygghet är en förutsättning för ansvar. När människor känner trygghet vågar de mer: utbilda sig, byta jobb och starta företag. Det är därför vi försvarar välfärden, inte bara som ett skyddsnät utan som en grund för frihet och utveckling. Ett starkt samhälle byggs inte av rädsla och misstro utan av gemenskap och tillit och av att vi tror på varandra och vår förmåga att lösa problem tillsammans.

Vi socialdemokrater tror inte på ett samhälle där människor ställs mot varandra. Vi tror på ett samhälle där alla får plats, där tryggheten bär och där rättvisan förenar. Det är det Sverige som har byggt vår välfärd. Det är det Sverige som vi ska fortsätta att bygga.

Det är också därför det är viktigt att vi har bättre verktyg för kontroll inom socialförsäkringen och det ekonomiska biståndet, precis det som detta betänkande handlar om, för välfärden måste både tåla granskning och inge förtroende.

Att bekämpa välfärdsbrottsligheten handlar inte om att misstänkliggöra människor utan om att försvara det gemensamma. Varje krona som hamnar fel riskerar att urholka förtroendet för hela systemet, men varje rätt beslut stärker tilliten.

Att återupprätta tilliten till våra sociala trygghetssystem är därför en av de viktigaste uppgifterna framöver, för det är tilliten som gör att människor vågar lita på samhället – och på varandra. Utan tillit – ingen trygghet, och utan trygghet – inget starkt samhälle.

(Applåder)

Herr talman! Stort tack till statsrådet för engagemanget och för att hon erkänner vikten av frågan!

Jag välkomnar att statsrådet säger att hon avser att följa utvecklingen och inte utesluter åtgärder. Men vi måste samtidigt vara klara över att det inte är en tillräcklig lösning att bara hänvisa till befintliga kursplaner, till exempel teckenspråk för hörande på gymnasiet. Dessa kursplaner är inte framtagna för barn som har svenskt teckenspråk som sitt modersmål.

Kursplanerna är skrivna för hörande elever som lär sig teckenspråk som ett främmande språk, inte för barn där teckenspråket är själva grunden för deras tänkande, kommunikation och identitet. Vi kan inte jämställa att lära sig ett nytt språk på gymnasiet med att utveckla sitt första språk i barndomen.

Herr talman! Vi måste förstå vilken enorm ansträngning det innebär för många döva och hörselskadade barn att försöka tillgodogöra sig undervisning i en hörande miljö. Även med tekniska hjälpmedel som cochleaimplantat och hörapparater innebär varje skoldag en konstant kamp för att höra och tolka talad information. Det leder till en kronisk trötthet, det som forskningen kallar lyssningsutmattning.

För dessa barn är tillgång till undervisning på teckenspråk inte ett tillval. Det är en förutsättning för att orka lära, delta och utvecklas. Vi vet från forskning att ett starkt förstaspråk är helt avgörande för att lyckas med alla andra ämnen, från läsförståelse till matematik och problemlösning.

Att säkerställa döva och hörselskadade barns rätt till modersmålsundervisning i svenskt teckenspråk är att ge dem de verktyg de behöver för ett helt liv av lärande. Det räcker inte riktigt att ministern bara följer utvecklingen. Vi ser ju vad som har skett i Örebro. Jag har dessutom personlig erfarenhet av att barn inte har fått tillgång till sitt språk på grund av att man inte ansett att det är familjens språk. Det är denna verklighet barn och föräldrar lever i.

Det räcker inte att bara följa utvecklingen. Kan statsrådet ge Skolverket i uppdrag att ta fram en kursplan för modersmålsundervisning i teckenspråk?

Herr talman! Tack till statsrådet för svaret och erkännandet av det ansvar som det allmänna har enligt språklagen! Jag välkomnar också att statsrådet säger att åtgärder inte utesluts. Men samtidigt måste vi vara ärliga med att en hänvisning till befintliga kursplaner, som är framtagna för hörande elever, inte är tillräckligt för att säkerställa att döva och hörselskadade barn får undervisning på sitt eget språk. Barn som har svenskt teckenspråk som sitt modersmål behöver egen läroplan och egna betygskriterier.

Herr talman! Jag har ställt den här interpellationen för att belysa en allvarlig och orättvis verklighet. Det handlar om att döva och hörselskadade barn liksom hörande barn till döva föräldrar, så kallade CODA-barn, inte ges de språkliga rättigheter som borde vara självklara i ett samhälle som värnar jämlikhet och alla människors lika värde.

När det gäller modersmålsundervisning utgår regelverket från en norm, nämligen att barnet och familjen talar samma språk hemma. Det är så det ser ut för många hörande barn med ett annat modersmål än svenska, till exempel finska eller spanska. Men för döva och hörselskadade barn ser verkligheten annorlunda ut.

De allra flesta döva barn föds in i hörande familjer, där svenska är det dominerande språket och det svenska teckenspråket inte är föräldrarnas förstaspråk. Det innebär att teckenspråk inte är familjens språk utan barnets språk. Därför kan vi inte tillämpa de regler som kräver att modersmålet används som dagligt umgängesspråk i hemmet. Döva och hörselskadade barns rätt till modersmålsundervisning måste erkännas utifrån deras behov, inte utifrån familjernas språk eller föräldrarnas språk.

Herr talman! Svenskt teckenspråk är erkänt som ett eget språk. Språklagen säger att det allmänna ska skydda och främja det. Men ändå saknas nationell läroplan för svenskt teckenspråk som modersmål. Utan en sådan läroplan blir undervisningen bristfällig eller uteblir kanske helt. Elever nekas betyg i sina språk, får ingen systematisk språkutveckling och lämnas utan det stöd de faktiskt har rätt till.

Forskning visar att inlärning via hörsel och inlärning visuellt fungerar på olika sätt. Hörande barn plockar upp kunskap genom att lyssna på samtal, instruktioner och småprat. De hör på radion i bilen. Döva barn behöver visuell kommunikation, ögonkontakt, kroppsspråk och tecken.

Att få utveckla sitt modersmål är också avgörande för att lyckas i andra ämnen. Språket bär tänkandet, och tänkandet bär kunskapen. Att säkerställa rätt till undervisning i svenskt teckenspråk som modersmål handlar inte om att ge några barn extra fördelar. Det handlar om att ge alla barn jämlika förutsättningar att lyckas. Det handlar om att ingen ska lämnas utanför. Därför frågar jag statsrådet om regeringen kommer att ge Skolverket ett tydligt uppdrag att ta fram en nationell läroplan för svenskt teckenspråk som modersmål.

Fru talman! Ett samhälle som håller ihop är ett samhälle där vi värnar de mest utsatta och där trygghetssystemen faktiskt ger trygghet. Det är ett samhälle där solidaritet inte bara är ett vackert ord utan ett löfte – från oss alla, till varandra.

Men detta samhällskontrakt håller på att rivas sönder. Inflationen har slagit hårt mot svenska hushåll. Allt färre barnfamiljer får ekonomin att gå ihop. Ensamstående föräldrar tvingas välja mellan att tanka bilen för att åka till jobbet och att sätta frukt på bordet. Samtidigt är arbetslösheten skyhög, det byggs inga bostäder och samhällsproblemen växer. Regeringens politik går helt klart i otakt med människors verklighet.

Jag vill särskilt lyfta fram behovet av att reformera arbetsskadeförsäkringen. Den infördes för att skydda den som skadas i sitt arbete – inte som ett bidrag utan som en försäkring. Den är en rättighet och ett erkännande från samhället: Om du sliter ut dig ska samhället finnas där för dig om du behöver det.

I dag fungerar dock inte försäkringen. Ansvarigt statsråd har sagt här i kammaren att det krävs fler analyser, men vad Sveriges löntagare behöver är handling. Regeringen och Sverigedemokraterna pratar om att fler ska komma i arbete men ignorerar att deras egen politik leder till fler varsel och ökad arbetslöshet. Samtidigt sviker man dem som redan har ett jobb att gå till.

Dagens system är snårigt och tungrott. Det är inte ovanligt att personer med dokumenterade arbetsskador nekas ersättning, eftersom sambandet mellan skadan och jobbet anses vara otillräckligt klarlagt. Det är orimligt.

Detta drabbar särskilt kvinnor. Kvinnors arbetsmiljöproblem – som slitskador, belastningsskador och psykisk ohälsa – är ofta svårare att mäta än ett brutet ben. Men det gör dem inte mindre verkliga. Kvinnor i vård, omsorg och skola sliter ut sig på jobbet men har svårt att få sina skador godkända som arbetsskador. Systemet är byggt för en annan tid, för en annan typ av arbete och för en annan kropp.

Vi socialdemokrater vill se en modernisering av arbetsskadeförsäkringen. Det är alldeles för svårt att få ta del av försäkringen. Försäkringen är inte jämställd. Kvinnodominerade yrken får sällan sina arbetsrelaterade skador erkända, eftersom bedömningarna är anpassade efter en annan typ av kropp och en annan typ av arbetsmiljö.

De undantag som successivt byggts in i systemet måste också bort. Vi behöver en försäkring som faktiskt gäller alla som arbetar – inte ett lapptäcke av regler som skyddar vissa mer än andra.

Fru talman! Den psykiska och kognitiva belastningen i arbetslivet har ökat, och det måste också återspeglas i regelverket. Ingen ska lämnas utan skydd bara för att arbetslivet har förändrats. Vi socialdemokrater vill se en arbetsskadeförsäkring som möter dagens arbetsliv och som erkänner att skador kan se olika ut och att alla kroppar är värda att skyddas. Tryggheten ska gälla för alla yrken, alla kön och hela arbetsmarknaden.

Utredningens förslag ger oss en unik möjlighet att rätta till de orättvisor och brister som länge har plågat systemet. Att inkludera psykisk ohälsa, stressrelaterad utmattning och sjukdomar som till exempel långtidscovid som arbetsskador är en fråga om grundläggande rättvisa och ett erkännande av hur dagens arbetsmiljö faktiskt ser ut.

Vi måste modernisera försäkringen i takt med ett föränderligt arbetsliv. Gigjobb, distansarbete och nya anställningsformer kräver ett skydd som inte bara gäller traditionella arbetsplatser. Skyddsnätet ska gälla alla, oavsett hur eller var man arbetar.

Det är samtidigt viktigt att arbetsskadeförsäkringen hänger ihop med helheten i vår syn på sjukförsäkringen. Min kollega lyfte tidigare behovet av att ta bort karensavdraget, höja garantiersättningen och bredda samverkan inom Finsam. Det är viktiga steg. Tillsammans handlar det om att skapa ett trygghetssystem som är rättvist, jämställt och begripligt.

Trygga socialförsäkringar är en grund för att hela arbetsmarknaden ska fungera. Tryggheten ska inte underskattas. Den är en förutsättning för både frihet och ansvar. Ett starkt samhälle investerar i människors trygghet för att alla ska kunna bidra utifrån sin förmåga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 maj.)

Herr talman! Vi socialdemokrater står alltid upp för den gemensamma välfärden. Våra trygghetssystem bygger på att vi hjälps åt – vi bidrar efter förmåga och får stöd när vi behöver det. Det är en modell som har tjänat Sverige väl och som skapar både ekonomisk trygghet och social rättvisa.

Trygghetssystemen är en livlina för svenska löntagare. De ser till att ingen lämnas ensam vid sjukdom, arbetslöshet eller andra ekonomiska motgångar. Men de gör också något mer. De ger människor frihet att satsa på utbildning, byta jobb och starta företag. Ett samhälle där vi vet att tryggheten finns där när vi behöver den är ett samhälle där fler vågar bidra och delta fullt ut på arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater välkomnar att utskottet står fast vid att socialavgifterna ska finansiera våra trygghetssystem och att det inte ska göras några stora avsteg från den principen. Företag och arbetsgivare behöver förutsägbarhet, men det får inte ske på bekostnad av löntagarnas trygghet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Socialavgifterna finansierar vår gemensamma välfärd. Svenska löntagare behöver löner som går att leva på, trygga arbetsvillkor och vetskap om att samhället finns där när livet förändras.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag hade hoppats på ett tydligare svar från statsrådet vad gäller harmonieringen av arbetsmarknadsbegreppet i reglerna om sjukpenning och sjukersättning.

Jag hade också önskat att statsrådet, som jag bad om i mitt tidigare anförande, hade kunnat utveckla lite mer hur det nya uppdraget om att tillvarata arbetsförmåga i förvärvsarbete på arbetsmarknaden skulle hjälpa den målgrupp som vi talar om i dag.

Fru talman! Sjukförsäkringen är inte ett bidrag. Det är en försäkring som vi betalar till genom vårt arbete som ska finnas där när vi blir sjuka. Det är en central del av den svenska modellen och en förklaring till varför Sverige historiskt har haft ett högt arbetskraftsdeltagande.

Trygga människor kan fokusera på att bidra till samhället. Otrygghet skapar motsatsen. Tack för debatten!

Herr talman! Regeringens politik fungerar inte på sina egna villkor. Trots att regeringen säger att den främsta prioriteten har varit att bekämpa inflationen fortsätter inflationen att gräva hål i människors ekonomi. Matpriserna är höga, och boendekostnaderna skenar. Arbetslösheten ligger just nu på över 10 procent. Det betyder att vi har hundratusentals människor i vårt land som står utan jobb.

Vi har också människor som är för sjuka för att arbeta men som nekas sjukersättning. Det handlar inte om arbetslösa som behöver utbildning eller matchning. Det handlar om personer som läkare har bedömt som varaktigt oförmögna att arbeta men som ändå förväntas göra det.

Herr talman! Vi vet att dagens regelverk skapar problem. Vi vet att bedömningen av arbetsförmåga är stelbent och ibland direkt verklighetsfrånvänd, och vi ser att människor fastnar i sjukpenning i stället för att få den sjukersättning de borde ha rätt till.

I utredningen En utvärdering av förändringar i sjukförsäkringens regelverk under 2021 och 2022 föreslås att bedömningen av arbetsförmåga ska bli mer verklighetsförankrad. I dag kan människor nekas sjukersättning med hänvisning till att de skulle kunna utföra ett arbete som knappt existerar i praktiken. Utredningen är tydlig med att arbetsförmågebegreppet måste ta hänsyn till den faktiska arbetsmarknaden och att det ska förändras i takt med hur arbetsmarknaden förändras. Det är också därför samma utredning föreslår att arbetsmarknadsbegreppet inom sjukpenning respektive sjukersättning ska harmoniseras. Det här är viktiga förslag, herr talman.

Jag blir väldigt nyfiken på en sak som statsrådet nämner i sitt svar. Statsrådet berättade att ett nytt uppdrag getts till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen om att tillvarata arbetsförmåga i förvärvsarbete på arbetsmarknaden. Jag undrar, herr talman, hur det skulle hjälpa de människor som av läkare anses för sjuka för att kunna arbeta. Statsrådet får gärna utveckla det lite.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Statsrådet nämner i sitt svar att fler får sjukersättning och att äldrereglerna har lett till en positiv utveckling. Det är helt riktigt. Men låt oss vara ärliga: Det var vi socialdemokrater som införde dessa förbättringar och avskaffade stupstocken.

Sjukförsäkringen måste hänga ihop. I dag ser vi att olika bedömningar av arbetsmarknadsbegreppet gör att människor som har stadigvarande nedsatt arbetsförmåga ändå inte beviljas sjukersättning. Det är ett systemfel.

Vi ser att en stor del av dem som får avslag på ansökan om sjukersättning hamnar i ekonomisk utsatthet. Därför behöver vi ställa oss frågan vad det egentligen är vi vill uppnå. Är det rimligt att människor som aldrig kommer att kunna arbeta igen ska leva i fattigdom?

Herr talman! I dag prövas rätten till sjukersättning mot förvärvsarbete på arbetsmarknaden, men vad betyder det i praktiken? Jo, att människor som har en uppenbart stadigvarande nedsatt arbetsförmåga får avslag eftersom man hävdar att de kan ta ett jobb – som knappt existerar. Det är ovärdigt och orimligt. Därför anser vi socialdemokrater att rätten till sjukersättning ska prövas mot samma arbetsmarknadsbegrepp som gäller för sjukpenningen. Ingen ska behöva söka jobb som inte finns. Ingen ska skickas ut i ovisshet och fattigdom. Och låt oss vara tydliga: Ingen blir frisk av att göras fattig.

Att personer nekas sjukersättning trots att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt leder inte till mirakulösa tillfrisknanden. Det leder till stress, psykisk ohälsa och urholkad tilltro till välfärdssystemet. Vi ser det tydligt i Inspektionen för socialförsäkringens rapport. Det står att 9 procent av dem som nekas sjukersättning blir helt utan försörjning. De har varken sjukpenning, arbetslöshetsersättning eller försörjningsstöd. Det är människor som arbetat, betalat skatt och gjort rätt för sig men som lämnas utanför. Det är ett svek.

Min fråga till statsrådet är om regeringen är beredd att förändra arbetsmarknadsbegreppet så att rätten till sjukersättning prövas mot faktiska jobb och inte teoretiska.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Statsrådet beskriver väl de utmaningar vi står inför: att sjukskrivna behöver rätt insatser i tid, att arbetsgivarna har ett ansvar och att Försäkringskassan ska följa upp rehabilitering och samverka bättre. Jag håller med om allt detta, men det är just därför regeringens svar är så otillräckligt.

Det spelar ju ingen roll hur många gånger vi säger att sjukskrivna behöver stöd för att återgå i arbete om stödet inte finns där i verkligheten. Det spelar ingen roll att arbetsgivare enligt lag ska upprätta rehabiliteringsplaner om ingen följer upp att det verkligen görs. Och det spelar ingen roll att Försäkringskassan får nya uppdrag om myndigheten fortfarande saknar resurser att fullfölja dem.

Herr talman! När sjukskrivna människor bollas runt mellan myndigheter, när samordningen mellan vården, Försäkringskassan och arbetsgivarna inte fungerar och när rehabiliteringsinsatser uteblir är det inte individen som brister utan systemet.

Vi måste se hela bilden. Vi kan inte rehabilitera oss ur dåliga arbetsvillkor. Om människor blir sjuka av sitt jobb måste vi också förändra villkoren på arbetsmarknaden.

Vi vet att stress, hög arbetsbelastning och brist på inflytande på arbetsplatsen är de största riskfaktorerna för sjukskrivning. Vi vet också att bristande arbetsmiljö skapar både fler sjukskrivningar och längre sjukskrivningsperioder. Varför kommer det då inga stora satsningar på arbetsmiljöarbetet?

Vi socialdemokrater vill se starkare arbetsmiljölagstiftning, tydligare ansvar för arbetsgivarna att förebygga ohälsa och även en sjukförsäkring som verkligen ger människor möjlighet att rehabilitera sig och komma tillbaka.

När kommer initiativen och förslagen från regeringen?