Fru talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag har en så otroligt svag röst. Jag hoppas att den ska hålla genom hela interpellationsdebatten.

Jessica Rodén har frågat mig när regeringen avser att gå vidare med förslagen i betänkandet SOU 2022:11 om en ny tolklag och en långsiktig utveckling av tolktjänsten. Jessica Rodén har även frågat mig hur jag och regeringen avser att säkerställa en likvärdig tillgång till tolktjänst över landet samt vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta för att barn och unga ska få tillgång till tolk även i sina fritidsaktiviteter så att föräldrar inte tvingas tolka åt sina egna barn.

Jag håller med Jessica Rodén om att tolktjänst inte är en särskild service utan en grundläggande rättighet och en förutsättning för jämlikhet, arbete, studier och delaktighet i samhället för personer med hörselskada, dövhet eller dövblindhet. Regeringen har en tydlig ambition att stärka möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att fullt ut delta i samhällslivet. Mot denna bakgrund har regeringen gjort bedömningen att det finns behov av en mer systematisk och långsiktig uppföljning och utveckling av tolktjänsten. Därför har vi gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för samordning av tolktjänsten.

Denna funktion ska bidra till att förbättra samordningen, öka kunskapen om tolktjänstens betydelse och stödja berörda aktörer i deras utvecklingsarbete. Det är ett viktigt steg för att skapa bättre förutsättningar för en likvärdig och tillgänglig tolktjänst i hela landet. Regeringen har också beslutat att från och med 2025 tillföra regionerna 41 miljoner kronor årligen för att stärka samordningen av tolktjänsten.

Betänkandet Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet (SOU 2022:11) innehåller flera värdefulla förslag för att förbättra tolktjänsten. Regeringen ställer sig bakom utredningens ambitioner. Den vidare beredningen har dock visat på betydande svårigheter med vissa förslag, exempelvis förslaget om en ny lag om tolktjänst för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet. Regeringen följer utvecklingen noga och utvärderar löpande behovet av ytterligare åtgärder – inte minst genom den nya nationella samordningsfunktionen för tolktjänsten.

När det gäller barns och ungas tillgång till tolk i fritidsaktiviteter vill jag understryka att detta är en viktig fråga. För regeringen är det en viktig prioritering att främja barns och ungas förutsättningar att delta i fritidsaktiviteter som bidrar till en aktiv och meningsfull fritid i gemenskap med andra.

Regeringen har bland annat avsatt medel till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor för att öka deltagandet i fritidsaktiviteter bland barn och unga med funktionsnedsättningar. Detta innefattar anpassning av lokaler, investering i utrustning och hjälpmedel eller insatser som bidrar till ökat jämlikt och jämställt deltagande. En väl fungerande tolktjänst är avgörande för att barn och unga med dövhet, hörselnedsättning eller dövblindhet ska kunna delta på lika villkor även på fritiden.

Det är regionerna som enligt 8 kap. 7 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) har ansvar för att tillhandahålla så kallad vardagstolkning. Det innebär att de ska organisera, finansiera och erbjuda tolktjänst för vardagssituationer, vilket inkluderar fritidsaktiviteter.

Det är mycket viktigt att regionerna svarar upp mot den skyldighet de har att erbjuda tolktjänst så att barn och unga med dövhet, hörselnedsättning eller dövblindhet kan delta i fritidsaktiviteter på ett bra sätt. Regeringen avser att följa frågan.

Fru talman! Jag vill också tacka för svaret till Jessica Rodén, och jag är glad för den positiva ton som socialministern ger uttryck för i detta angelägna ärende. Det är nämligen precis som interpellanten och socialministern säger: Det är en grundläggande rättighet och en förutsättning för jämlikhet och delaktighet i samhället att få en bra tolktjänst när man har en hörselskada, är döv eller är en person med dövblindhet.

Ibland måste man erinra om historien och om hur denna målgrupp hade det för inte så hemskt länge sedan. Döva personer i Sverige fick nämligen inte möjlighet att lära sig teckenspråk i skolan förrän i början av 1980-talet. Dessförinnan gällde det orala språket på dövskolorna. Den 14 maj 1981 beslutade Sveriges riksdag att erkänna teckenspråk som dövas modersmål, tack vare forskning om dövas teckenspråk, där det konstaterades att det svenska teckenspråket är ett språk liksom alla andra.

Jag besökte som ung student dövskolan i Lund i slutet av 60talet och kunde själv uppleva hur barnen hade det. Det var definitivt ingen barnvänlig miljö, vare sig i undervisningen eller i leksituationerna. Man tvingades ju till ett språk som man inte behärskade. Jag minns att jag grät när jag gick därifrån.

De fem dövskolorna har efter att teckenspråket blev officiellt haft en bra och kvalitativ utveckling i sin verksamhet. I början av 90talet kom cochleaimplantatet, som gjorde att många i målgruppen kunde gå i vanlig skola. Men i grunden har man sin funktionsnedsättning som gör att man kan behöva stöd i olika situationer. Dövskolorna i dag ser annorlunda ut jämfört med tidigare, och gruppen elever har en delvis annan problematik.

Fru talman! Sedan 90-talet har jag följt tolkverksamheten, och jag har sett ett antal utredningar komma och gå – eller rättare sagt hamna i någon byrålåda. År 2011 kom en tolktjänstutredning där man ansåg att ansvaret borde samlas under en huvudman. Att förstå och bli förstådd kom 2018, och den plan vi nu diskuterar, det vill säga Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet, kom 2022.

Det har längs vägen uppstått även andra problem som drabbar målgruppen. Det är brist på utbildade teckenspråkstolkar i hela landet, och flera utbildningar har lagts ned eller minskat i omfattning. Samtidigt ökar behovet, inte minst bland äldre med hörselnedsättning och bland personer med dövblindhet, som är en särskilt utsatt grupp där tolkbehovet är väldigt stort. Den som inte får tolk nekas i praktiken tillgång till arbete, utbildning och samhällsliv – och familjeliv.

I ett öppet brev till arbetsmarknadsministern riktar Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund och Förbundet Sveriges Dövblinda skarp kritik mot regeringens beslut att försämra tolkstödet i arbetslivet. De nya reglerna innebär att taket för tolkstöd sänks från 210 000 till 120 000 kronor per år. Det är en kraftig försämring för den enskilda, och många som behöver använda stödet vågar dessutom inte göra det av rädsla för att förlora jobbet.

Det är mycket bra att regeringen med den senaste utredningen som grund har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för att samordna tolktjänsten, men det behövs också ett förslag att lägga på riksdagens bord.

Fru talman! Vi pratar ofta om tillgänglighet, men för döva och hörselskadade eller personer med dövblindhet handlar det om något mycket djupare. Det handlar om att få förstå, det handlar om att få bli förstådd och det handlar om frihet.

Att leva som döv är att ständigt leva i någon annans händer. Du kan inte ta ett spontant samtal. Du kan inte ringa vårdcentralen. Du är helt beroende av att tolken är bokad, av att tolken kommer och av att tolken förstår inte bara dina ord utan även vem du är. Tolkning handlar nämligen inte bara om språk; det handlar om identitet – om tonfall, blickar, sammanhang, humor och allvar. Det handlar om att din personlighet ska följa med genom tolkningen. När tolken inte känner dig, när samtalet går för fort eller när någon avbryter kan du som döv plötsligt bli missförstådd eller osynliggjord. Det är en maktobalans som vi hörande aldrig behöver uppleva.

Det är det här som skapar minoritetsstress och en ständig förklaringsbörda – att behöva börja varje möte med: ”Jag finns här. Jag behöver tolk. Det här är mitt språk.”

Jag vill också lyfta fram barnen. Det handlar om barn som vill leka, delta och vara en del av ett lag. Den nationella bilden är tydlig: Fritidstolkning prioriteras nästan aldrig. Föräldrar får tolka åt sina egna barn på scouterna, på fotbollen och i stallet. Barn som vill vara självständiga får inte chansen. Föräldrar som vill vara just föräldrar tvingas vara tolkar.

Fru talman! Ministern beskriver i sitt svar att regeringen har avsatt medel via MUCF för att stödja barns och ungas fritid. Det är jättebra, men det löser inte frågan om tolktjänst. Det spelar ingen roll hur många fritidsprojekt som får stöd om barnen fortfarande står utan sitt språk när de ska spela fotboll, rida eller delta i scouterna. Det är här skillnaden mellan ambition och verklighet blir tydlig. MUCF-medel ersätter inte rätten till tolk, och de åtgärder ministern lyfter fram förändrar inte det faktum att fritidstolkning sällan prioriteras av regionerna.

I den utredning som jag nämnde i mitt tidigare inlägg föreslogs att barns och ungas tolksituation ska analyseras nationellt tillsammans med SPSM för att deras rätt till språk, delaktighet och självständighet ska säkras. Tre år senare har det arbetet fortfarande inte påbörjats. Varför har regeringen inte påbörjat det arbete som föreslogs i utredningen?

Fru talman! Jag kan bara instämma i den beskrivning som Jessica Rodén gav av hur personer som inte får tolk upplever sin situation. Jag är glad över att jag har kontinuerliga möten med funktionshindersorganisationer. Det är bra för den fortsatta ledningen av det här arbetet. Att lyssna på och resonera med dem har väglett oss vidare.

När det gäller ledsagning finns det, precis som Ewa Pihl Krabbe beskrev, stora bekymmer runt en annan del. Kommunerna har ett omfattande ansvar och är skyldiga att efterleva lagstiftningen. Den LSS-lagstiftning som en borgerlig regering införde för drygt 30 år sedan skulle vara en viktig frihetsreform och göra att personer med olika slags funktionsnedsättningar får jämställd och full delaktighet i vårt samhälle. Ett stort ansvar faller på kommunerna, men det finns också andra delar, bland annat Socialstyrelsens rapport. Detta bereds just nu på olika sätt i Regeringskansliet.

Nu händer saker som inte hände under de föregående åtta åren. Jag kan inte känna annat än motvillig beundran för en riksdagsledamot som inte har något i bagaget från sina egna åtta regeringsår men som ändå går upp och kritiserar regeringen när det nu tas steg framåt när det gäller tolktjänsten. Flera utredningar lades i en byrålåda. Utredningarna låg i den byrålådan när jag gick in på Socialdepartementet. Det finns verkligen inte mycket att hurra för när det gäller vad den tidigare, socialdemokratiska regeringen gjorde i fråga om tolktjänsten. Detta är ett faktum, inte att sätt att skylla ifrån sig.

Nu tar vi steg framåt, och uppdraget till MFD är väldigt viktigt. Det handlar om att ta fram, sammanställa och tillhandahålla information om regelverk så att regioner, kommuner, statliga myndigheter, arbetsgivare och andra aktörer verkligen vet vad som är deras uppgift och ansvar. Det handlar även om att samordna utvecklingsinsatser som rör tolktjänst och denna målgrupp samt om att samordna och hantera frågor som rör tolktjänsten och målgruppen och som inte har någon naturlig hemvist hos någon annan aktör.

Att upphandla tolkservice för förtroendevalda i vissa organisationer är ibland ett bekymmer. Detta är en viktig del i att demokratin fungerar. Det gäller dessutom att betala ut statsbidrag till regionerna för tolktjänst och att ansvara för en samlad nationell uppföljning av tolktjänsten inklusive insamling av statistik och sammanställning av aktuell forskning. Detta är viktigt att betona, för forskningen leder oss framåt.

Det här var exempel på vad denna nationella funktion kommer att betyda. Jag är övertygad om att den kommer att ha en avgörande betydelse.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill tacka Jessica Rodén så mycket för debatten.

Jag hör mitt eget engagemang speglas i ledamotens väldigt fina beskrivningar av betydelsen av att få det här språket och att kunna använda sig av sitt språk. Min ingång är att det inte ska spela någon roll om det är valår eller inte – man ska alltid ha förutsättningar och de rättigheter man faktiskt äger att kunna ta del av samhällsdebatten. Det är grunden för hela LSS-lagstiftningen. Det är absolut viktigt att det är valår, men man ska få sina rättigheter tillgodosedda alla år och alla dagar i veckan.

Avslutningsvis vill jag fästa fokus på hur viktigt det är att barn och unga får tillgång till tolk när det gäller fritidsaktiviteter. För regeringen är det en otroligt viktig prioritering att främja barns och ungas förutsättningar att delta i fritidsaktiviteter så att de får en meningsfull och aktiv fritid i gemenskap med andra barn och unga. Det är därför de medel som jag beskrev tidigare har avsatts.

Det ska finnas en extra del för att öka deltagandet bland barn och unga med funktionsnedsättningar, eftersom vi vet att statistiken pekar på att de inte har samma rätt eller samma förutsättningar att ha en aktiv fritid. En väl fungerande tolktjänst är helt avgörande för att barn och unga med dövhet, hörselnedsättning eller dövblindhet ska kunna delta på lika villkor även på fritiden.

Stort tack för debatten!

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.