Helena Lindahl

Fru talman! Tack för möjligheten att hålla denna särskilda debatt om kostnadsläget i lantbruket i dag!

Svenska lantbrukare befinner sig i ett väldigt pressat läge. Sedan krigsutbrottet i Mellanöstern i februari har priserna på diesel, kväve och soja ökat kraftigt. Det handlar om helt avgörande insatsvaror, sådant som behövs varje dag för att hålla produktionen igång. Det här är kostnadsökningar som slår direkt mot resultatet, mot den nedersta raden, mot lönsamheten och mot Sveriges livsmedelsberedskap. Sammantaget ökade kostnaderna för de här insatsvarorna med över 1,6 miljarder kronor mellan februari och maj 2026.

Utmaningarna finns dock inte bara här och nu. På längre sikt krävs det satsningar som stärker lantbrukarnas lönsamhet och ökar både vår egen produktion av insatsvaror och Sveriges självförsörjningsgrad. Därför är dagens debatt både nödvändig och välkommen.

Herr talman! De senaste åren har vi sett flera allvarliga hundattacker. En som jag minns särskilt väl skedde i en grannby i Robertsfors kommun.

Denna kvinna hade en så kallad kamphund. Den hade bitit barnbarn och nafsat efter andra och var verkligt labil. Kvinnan sa till djurskyddsenheten på länsstyrelsen att hunden befann sig i Norge och att den inte var i hennes ägo, fast den var det. I och med att länsstyrelsens djurskyddsenhet många gånger är ganska högt belastad med tillsynsjobb kom ingen och såg efter hur det stod till med den här saken. Tyvärr slutade det med att hunden såg till att kvinnan förlorade sitt liv.

Det här är bara en av många allvarliga hundattacker, som jag nämnde i början. De här händelserna skapar oro och rädsla. En del leder kanske inte till det värsta, som döden, men till svåra skador. Det här är ingen abstrakt fråga. Det handlar om människors trygghet i vardagen och om skyddet för andra djur. Centerpartiet välkomnar därför att regeringen nu agerar.

Herr talman! I debatten hör vi ofta, precis som Magnus Oscarsson var inne på, krav på att förbjuda vissa hundraser. Det kan låta handlingskraftigt, men det är fel väg att gå. Problemet sitter inte i rasen, utan problemet sitter i beteendet och i ägarens ansvar.

Vi har inte beslutat om ett rasförbud här, men det har ändå förts upp i olika debatter. Jag vet också att man i vissa andra länder har infört det. Men det är en trubbig åtgärd, för ett rasförbud är lätt att kringgå genom blandrasavel. Vad som kanske är ännu värre är att det riskerar att skapa en falsk trygghet där vi tror att problemen är lösta fast de inte är det.

Ska vi komma åt problemen på riktigt måste vi våga fokusera på vad som faktiskt gör skillnad: att rätt hundar stoppas i tid och att oansvariga ägare hålls ansvariga.

Här tas det i och med propositionen viktiga steg i rätt riktning. Genom att länsstyrelserna och polisen får skarpare verktyg och bättre möjligheter till tillsyn, tillträde och faktiskt också omedelbara omhändertaganden för den här typen av fall flyttas fokus från ras till ansvar och från etikett till beteende. Det är en mer träffsäker politik, och därför ställer sig Centerpartiet bakom propositionens inriktning.

Men, herr talman, det finns ett avgörande problem som vi inte får blunda för. Flera remissinstanser, inte minst länsstyrelserna själva, varnar för konsekvenserna. Länsstyrelserna får nu ta ett större ansvar, och de får ta över kostnader, men de får inte nödvändigtvis mer resurser.

Redan i dag kämpar många länsstyrelser med att hinna med sitt uppdrag, och målen för djurskyddskontrollerna nås inte fullt ut för att resurserna är för ansträngda. Vad händer då när uppdraget växer men inte finansieringen? Jo, då tvingas man prioritera. Det är här risken blir tydlig, för vad ska då prioriteras bort? Det vore olyckligt om arbetet med att förebygga hundattacker skulle leda till att djurskyddet för andra djur försämras. Vi kan inte stärka en del genom att försvaga en annan.

Herr talman! Om propositionen ska bli bra krävs det att regeringen tar ansvar hela vägen, och jag hoppas att man kanske lyssnar på det örat till slut. Det räcker inte med nya befogenheter, utan det krävs också rätt förutsättningar.

Budskapet är – som ni förstår eftersom jag har upprepat det flera gånger – att när länsstyrelsernas ansvar ökar måste resurserna följa med.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Herr talman! Det är aldrig roligt att komma sist i debatten, när alla är trötta och har pratat sönder käken. Men jag ska försöka göra vad jag kan.

Tydligen har man också slutat tv-sända. Min mamma och hennes väninna sitter och tittar och hejar på alla här i kammaren, men när de skulle heja på mig var det slut. Jag hoppas i alla fall att ni är uppmärksamma här inne.

Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 10 om inrättande av beredskapslager så att jag inte glömmer det på sluttampen.

Herr talman! Under en period har det varit brist på nötkött i många svenska livsmedelsbutiker. Tomma hyllor är inte bara ett bekymmer för konsumenter utan också en varningssignal gällande Sveriges livsmedelssäkerhet, och den senaste tidens rapportering om brist på svenskt nötkött har blivit ännu en påminnelse om hur sårbar vår livsmedelsförsörjning egentligen är och hur lätt det är för politiken att blunda för någonting som borde vara självklart.

I dag producerar vi i Sverige endast cirka 57 procent av det nötkött som vi konsumerar. Resten importeras. Det är svårt att tolka dessa siffror som något annat än ett problem som har vuxit sig större än många kanske vill låtsas om. Samtidigt som efterfrågan på svensk mat är hög pressas de som producerar den till en verklighet som är allt svårare att bära. När bonden endast får 10 öre av varje matkrona medan staten tar in 11 öre i moms är det inte så konstigt att investeringar skjuts på framtiden och att djurantalet minskar. Det är en ekvation som inte längre går ihop.

Herr talman! Vi är vana vid att hyllorna i matbutikerna fylls på. Vi förlitar oss nästan reflexmässigt på att maten alltid kommer att finnas där. Den tanken bygger dock på föreställningen om en värld som är stabil, och så ser världen inte längre ut. Vid störningar, kriser eller ett försämrat säkerhetsläge kan avståndet mellan fulla och tomma hyllor vara förvånansvärt kort.

Herr talman! Sverige har egentligen mycket av det som behövs – betesmarker, vatten och kunniga lantbrukare som vill utveckla sina gårdar. Problemet är alltså inte förmågan utan förutsättningarna. Kostnaderna stiger, regelverken växer och lönsamheten urholkas. Resultatet blir det vi nu ser: en långsam nedmontering av vår egen livsmedelsproduktion.

Centerpartiet menar att Sverige måste höja sin självförsörjningsgrad och sträva efter att producera minst 80 procent av den mat som vi faktiskt har goda förutsättningar att producera i Sverige. Därför har vi föreslagit sänkta skatter och avgifter i hela livsmedelskedjan – en favorit i repris som de som sitter i miljö- och jordbruksutskottet och kanske även skatteutskottet har hört förut, men eftersom det inte är genomfört tar vi det igen. Jag kommer att utveckla det senare.

Vi behöver banta regelkrånglet och satsa på innovation och ett modernare svenskt jordbruk som ligger i teknisk framkant. Det behöver också bli enklare för unga att etablera sig som lantbrukare, till exempel genom bättre naturbruksutbildningar men eventuellt också via statliga kreditgarantier vid generationsskiften. Vi behöver också öka ansträngningarna, som några har nämnt, för att den mat som köps in till våra skolor, sjukhus och äldreboenden ska vara närproducerad eller svensk.

Det är lätt att känna oro när man inser hur mycket som står på spel. Just därför får vi inte vända bort blicken. Utan svenska bönder finns ingen svensk mat. Politiken måste ta ansvar för att skapa långsiktiga villkor för en livsmedelsproduktion som håller i både vardag och kris.

Herr talman! Just nu pågår en statlig upphandling av spannmålslager i norr. Det är ett första steg i bygget av statliga beredskapslager för livsmedel. Det är bra och nödvändigt, inte minst eftersom självförsörjningsgraden i norra Sverige är ännu lägre än vad den är generellt i landet. I norr är den endast 25–30 procent.

Hur ska dessa spannmål odlas? Jo, säger man från statligt håll, det ska ske i söder eftersom växtsäsongen i norr är kort. Det stämmer dock inte riktigt om man vågar tänka lite grann utanför boxen. Vid Agro Park i Öjebyn utanför Piteå har testodlingar visat att det går att odla höstvete av brödveteskvalitet med både bra skörd och hög kvalitet. Hushållningssällskapet i Norrbotten och Västerbotten pekar på något annat än klimatet som det största hindret, och ni kanske kan gissa vad? Det handlar om politisk vilja och pengar.

Det går att odla mer spannmål i norr, även höstvete. Det är inte möjligheterna som saknas. Det är beslutsamheten. I tider där mat har blivit en del av vår säkerhetspolitik borde det vara självklart att vi odlar där vi kan, inte bara där vi nu brukar.

Herr talman! Från och med april halveras matmomsen. Det är väldigt bra och efterlängtat, inte minst med tanke på att matpriserna har höjts med 25–30 procent jämfört med hur det såg ut för tre år sedan. Samtidigt har höjda räntor barskrapat många människors besparingar. Men även om det nu kommer att investeras i människors matkassar behöver våra bönder bättre förutsättningar. De kan inte ses som ett särintresse utan ska ses som ett riksintresse.

Herr talman! Att enbart sänka matmomsen kommer inte att på egen hand skapa de långsiktiga förutsättningar som krävs för att stärka matproduktionen och sänka hushållens kostnader om tre, fem eller tio år. Därför behöver vi även långsiktiga satsningar som ger hushållens ekonomi en skjuts och stärker svensk livsmedelsproduktion.

I Centerpartiets skuggbudget – jag vet inte om ni har lusläst den – presenterade vi bland annat ett matprispaket. Förutom att vi stöttar regeringen i halveringen av matmomsen för att sänka hushållens kostnader och dämpa inflationen vill vi införa någonting som heter jordbruksavdrag. Vi vill sänka skatten för merparten av alla lantbruksföretag som har intäkter från skogs- eller lantbruk. Med vårt förslag skulle skatten för svenska jord- och skogsbruk sänkas med 800 miljoner, och om vi hade fått bestämma skulle det ha skett redan i år.

Vi vill också bygga ut det nationella investeringsstödet med 250 miljoner kronor. Då kan svenska lantbrukare investera i bland annat el, vatten, it-tjänster och andra kritiska insatsvaror. Med tanke på det jag pratade om tidigare vill vi också öka Norrlandsstödet med 60 miljoner kronor per år. Livsmedelsproduktionen är ganska ojämnt fördelad över landet, och därför är norra Sverige också just nu extra sårbart vid en kris. Trots det tycker jag att regeringen är lite snål med stöd till utvecklingen i norra Sverige. EU tillåter en högre gräns, och vi skulle gärna vilja höja detta stöd.

Avslutningsvis har Centerpartiet föreslagit att regeringen skyndsamt ska utreda hur kostnaderna, särskilt skatter och avgifter, kan sänkas. Vi vill alltså sänka skatter och avgifter i livsmedelskedjans alla led. Detta bör man kunna undersöka ganska snabbt, inte minst i primärproduktionen. Vi vill att det ska föreslås reformer för att öka lönsamheten för svensk livsmedelsproduktion så att vi kan nå en livsmedelsförsörjning som kan täcka minst 80 procent av den mat som är möjlig att producera i vårt land.

Tyvärr har förslaget inte fått något större gehör hos de flesta av partierna i den här salen. Då säger jag bara: Ni behöver ändra åsikt! Det är aldrig för sent att ändra sig. Och hoppet är väl det sista som lämnar människan.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Herr talman! Jag kan inte säga att jag är jättenöjd med svaret. Min fråga var: Hur ska det ge fler jobb på landsbygden än vad som finns där i dag?

Anledningen till att jag är så mån om detta är att jag är uppväxt i – och har bott i – ett samhälle som heter Bygdsiljum i Västerbotten. Det är präglat av skog. Sågverket ger jobb till folk i byn och i omgivande byar. Det håller uppe värdet på husen. Det gör att man kan öppna en liten restaurang och ett kafé och ha en affär som går runt. Inget av detta skulle finnas där utan sågverket. Vi skulle heller inte få vägarna reparerade; med tanke på var Bygdsiljum ligger tror jag inte att detta är något man skulle prioritera annars.

Skogen är jätteviktig och ger väldigt många jobb. Jag värjer mig mot det ledamoten säger om att vi pratar ned dem som väljer plockhuggning. Det gör vi absolut inte, så länge skogsägaren själv får bestämma. Det är det som är det viktigaste. Vill man välja plockhuggning är det bara att göra det. Det som jag, liksom Centerpartiet, värjer mig mot är att staten med skattepengar ska subventionera en viss typ av brukandeform som skogsägare tvingas använda. Det tycker jag är fel. Jag tror inte heller att det gynnar klimatet eller jobben.

Min fråga är återigen: Hur ska statligt styrd och subventionerad plockhuggning, som Miljöpartiet också har gått ut med, ge fler jobb på landsbygden? Ledamotens språkrör har varit ute i flera tidningar och sagt att detta kommer att ge fler jobb. Jag undrar: På vilket sätt kommer det att ge fler jobb än vad som finns nu?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för inlägget.

Jag vet att ledamoten verkligen brinner för de här frågorna. Vi har dock sällan, eller kanske snarare aldrig, samma syn.

Jag har en fråga till Rebecka Le Moine. Jag reagerade när hon sa någonting i stil med att vi övriga partier enbart pratar om skogsindustripolitik. Jag skulle vilja värja mig mot det.

Jag har varit uppe i den här talarstolen och pratat om skogspolitik många gånger. När jag är ute och träffar folk påminns jag om att det även finns andra aspekter. Det handlar om livet på landsbygden. Många byar existerar bara på grund av skogsbruket. Det handlar om jobb för människor. Det är ju inte så att det dräller av jobb där jag kommer från eller på andra ställen på landsbygden, utan man blir lycklig av dem. Vi jublar om det kommer fem nya jobb till Robertsfors kommun. Det kanske inte betyder någonting i ett större sammanhang eller på ett annat ställe, men där betyder det väldigt mycket.

Skogen är ju också viktig för klimatet, och det finns även många andra aspekter som jag tycker att vi nämner i den här talarstolen.

Jag är dotter till en bonde och skogsägare. Jag vet hur han slet och hur stolt han var över sin skog. Jag vet att även många andra är det och hur ömt de vårdar detta.

Inte med ett ord nämnde ledamoten landsbygden. Därför skulle jag vilja veta: Hur ska statligt styrd och subventionerad plockhuggning, som Miljöpartiet har gått ut med, ge fler jobb på landsbygden än vad som finns i dag?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 från Centerpartiet som avser EU:s inflytande över den svenska skogspolitiken.

I helgen besökte jag Ockelbo tillsammans med min partiledare Elisabeth Thand Ringqvist för att lyssna på skogsägare som drabbats av stormen Johannes. Berättelserna tog rätt hårt. Många är väldigt frustrerade och nedslagna efter att familjens sparande slagits i spillror. Det känns i hjärteroten, inte minst för dem som drabbats.

Budskapet från de skogsägare vi träffade var tydligt: Det måste bli så lätt som möjligt att få ut den stormfällda skogen. Detta har vi i Centerpartiet, via vår partiledare, lagt fram förslag om i dag.

Herr talman! Skogsstyrelsens bedömningar indikerar att skog till ett värde av cirka 5 miljarder kronor har fallit i stormen. Hur stor del av värdet som gått förlorad är svårt att säga; det beror på hur skadade enskilda träd är. Men det är betydligt dyrare att avverka stormskadad skog, vilket gör att insatskostnaderna blir högre än normalt, för att inte tala om riskerna för den egna säkerheten med att jobba i stormfälld skog, med rotvältor, träd i spänn med mera.

Virket behöver tas ut ur skogen innan sommarvärmen kommer, så det är ganska snabba puckar. Det är för att man ska undvika svärmning av till exempel granbarkborre och märgborre. Om stora mängder fallna träd ligger kvar i skogen riskerar det att ge gynnsamma förhållanden för skadeinsekter, som i sin tur kan ge stora skador på den skog som har klarat sig undan stormskador. Därför är det avgörande att skogsägarna får möjlighet att avverka skogen snabbt.

Herr talman! Trots att skogen är stormskadad krävs det avverkningsanmälan, som har tre veckors överklagandetid, och man får inte avverka förrän sex veckor efter att anmälan har gjorts. Det är normaltillståndet. Just nu är det instrumentet kanske lite trubbigt med tanke på hur snabbt den här skogen måste ut.

Jag har sett att Skogsstyrelsen nu har gått ut med att man kommer att ge viss dispens och minska handläggningstiden i en del fall. Man lägger också mer resurser på att hjälpa och informera drabbade skogsägare.

Jag har också hört att olika medlemsorganisationer, Skogen och LRF har så kallade informationslinjer dit man kan ringa om man inte mår bra. Det här handlar ju inte bara om ekonomi, utan det handlar också om välmående. Man har ju många gånger tagit över skog, kanske från släktingar som har lagt ned enormt mycket tid och svett på att se till att skogen är så fin som möjligt, så jag kan förstå att man också behöver den delen. All heder åt alla er som har inrättat den här typen av stöd!

Men, herr talman, som läget är nu går det tyvärr likafullt att överklaga för utomstående, vilket just nu sker på systematisk nivå från olika aktivistgrupperingar. Risken i det här läget är att skogsägare inte hinner rädda det fallna virket, och då finns risken att stormskadad skog går till spillo och blir värdelös.

Därför har Centerpartiet i dag via vår partiledare föreslagit att vi tillfälligt ska ändra i artskyddsförordningen och öppna upp för generella undantag i artskyddet men också när det gäller avverkningsanmälan vid extrema händelser som stormar eller kanske bränder.

Vi behöver faktiskt en katastroflagstiftning i Sverige. Det fattas i skogsvårdslagen och i artskyddsförordningen i dag. Det vi vet säkert är ju att det kommer fler stormar och fler bränder. Då behöver vi också göra någonting som lagstiftare för att skogsägarna ska känna trygghet och förutsägbarhet om det skulle hända.

Historiskt är det ytterst sällan vi ser stormskador som dessa, och tur är väl det. Enligt Skogsstyrelsen kan stormen Johannes ha orsakat de största stormskadorna på tio år.

Trots att de ändringar som Centerpartiet föreslår i skogsvårdslagen och i artskyddsförordningen är permanenta ska de bara brukas i undantagsfall. I de här särskilda fallen betyder det att när skogsägarna är hårt drabbade ska vi inte sänka dem med byråkrati. Det tror jag att väldigt många är överens om.

Herr talman! Regeringen föreslår nu ersättning till skogsägare när skogsbruk stoppas på grund av artskydd, och det är bra. Det är faktiskt väldigt bra. Men det finns några utmaningar som jag tänkte att jag skulle peka på – inte med betalningen, för det är plåster på såren till skogsägarna. Men det finns problem med att en del – inte alla – framställer det som att det här skulle vara något som stärker äganderätten. Det är det inte riktigt, även om det är bra. Jag är rädd att det snarare är så att staten ges större möjligheter att använda skattepengar för att köpa ut privatpersoners egendom och kringskära välstånd på landsbygden.

Missförstå mig inte! Jag sa att förslaget är bra. Jag är övertygad om att de flesta partier faktiskt vill skapa en annan ordning i skogspolitiken, och det här kan absolut vara en viktig komponent i det. Men att hantera äganderätten ur perspektivet att inskränkningar är något självklart och att den som drabbas av inskränkningar ska vara glad för att den får betalt riskerar att leda fel. Det förminskar ju äganderätten till att handla om att få ersättning eller bli utan i ett system där inskränkningar av privat egendom konstigt nog har blivit universallösningen på alla målkonflikter. Så borde inte valet behöva se ut.

Herr talman! Statliga ingripanden där enskildas bestämmanderätt över sin egendom blockeras borde faktiskt vara en sista utväg, en nödlösning som tas till för att den enskildes egendom är avgörande för väldigt viktiga samhällsintressen. I ett sådant läge är ersättningsfrågan givetvis central. Därför är rätten till ersättning principiellt korrekt, men det stärker inte äganderätten. Det löser inte alla skogsägares problem, och som enskild reform har det potential att göra viss skada för samhällsekonomin om man ser det som en tillräcklig standardlösning.

Den som investerar i skogsmark gör det i syfte att kunna bruka den många gånger, ofta över flera generationer. Det innebär att man bär kostnaden när man skaffar marken. Därefter bär man kostnaden hela vägen fram till dess att man ska avverka. När man väl har avverkat har man också kvar marken och kan skapa nya värden ur den.

Herr talman! Det här är också grunden för jobb i skogen, jobb inom transport och jobb i industrin, stora exportintäkter för Sverige, väldigt mycket skattekraft och allehanda investeringar på landsbygden.

Ersättningsfrågan avgränsar värdeskapandet till enbart värdet på marken för individen och missar lite grann samhällsnyttan i förädlingsled. Men förhoppningsvis kommer man att få bukt med det eftersom detta nu ska resultera i en proposition.

Har man en politik som år för år ska ersätta statliga inskränkningar i privat egendom kommer det – jag upprepar det, och jag tror att det finns en del här inne som håller med – över tid att socialisera mer skog. Det vill inte Centerpartiet och flera andra partier. Risken är i så fall att man kastar skattepengar på att lägga en död hand över mark, slå ut jobb, underminera industri och sänka Sveriges export.

Herr talman! En bättre skogspolitik borde egentligen sträva efter att minska antalet inskränkningar och helst göra dem tidsbegränsade, för det minskar risken att man av oaktsamhet skapar en skattefinansierad socialiseringsmaskin som gradvis tuggar i sig privatpersoners egendom. Det låter lite hårt, men jag tyckte att det var lite elegant uttryckt om jag får säga det själv.

När det gäller ersättningen föreslås 125 procent i ersättning. Men jag hoppas att regeringen tänker på det här: Skatteverket har, särskilt när det gäller fjällskogsbönder som ska få 125 procent i ersättning när de av olika anledningar inte får avverka, varit ute och gjort gällande att intrångsersättningar ska beskattas som inkomst av näringsverksamhet och då på hela beloppet. Det är väldigt olyckligt för alla, inte minst för dem som kanske har lånat pengar på hela beloppet. De kan fortfarande bli skyldiga att betala när de har blivit av med skogen. Skatteaspekterna behöver alltså redas ut eftersom osäkerheten är stor.

Med det här sagt tycker jag att principen om ersättning är riktig. Ska det här leda till förbättringar i praktiken krävs det att skogsutredningens förslag faktiskt genomförs, gärna i sin helhet, och att den försenade översynen av artskyddet leder till något meningsfullt.

Nu ser jag att tiden rasar iväg. Avslutningsvis ska jag bara återigen säga att principen om ersättning är rätt och riktig. Det ska jag rikta till regeringen. Den komponent som regeringen nyligen levererade känns väldigt rimlig. Däremot löser detta inte de verkliga problemen för skogsägare, och det leder inte till vare sig färre eller tidsbegränsade inskränkningar.

Vi får helt enkelt ha tålamod och se vad övriga delar av skogspolitiken levererar före sommaren.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Jag ska säga att jag är mycket nöjd med svaret. Även om min lilla magra åsikt inte påverkar Socialdemokraternas agenda känner jag mig ändå nöjd.

Däremot vill jag också understryka att det inte bara är skogens möjligheter som ska vara avgörande. Jag tycker att det är upp till skogsägaren att bestämma vilken brukningsmetod som man vill ha, för det är frihet under ansvar. Då är det inte fel med plockhuggning och inte heller om man vill använda traditionella avverkningsmetoder. Men detta ska till syvende och sist skogsägaren bestämma.

Sedan talades det om att strypa råvaran och att detta skulle leda till fler jobb på landsbygden och så vidare. Så kommer det knappast att bli. Det är heller inte särskilt bra för klimatet. De kortlivade produkterna ersätter ju de facto produkter som i mångt och mycket tillverkas av fossil råvara och även av metaller. Om det blir mindre av den varan kommer ju utsläppen att öka väldigt mycket. Jag tror dock att ledamoten håller med mig om detta.

Jag tycker ändå att det är viktigt att det är skogsägaren som till syvende och sist ska ta beslutet. För den som inte är kunnig om skog låter det ju fint med att plockhugga, och den romantiserade bilden kanske kan locka en och annan till valurnan. Men det är viktigt att påpeka vilka konsekvenser det också kan få.

Jag är väldigt nöjd med ledamotens svar.

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt bra anförande! Det finns mycket som jag håller med ledamoten om.

Den här frågan skulle egentligen ha gått till Miljöpartiet, men jag grävde näsan i papperen lite för länge och hann inte trycka på knappen. Vi kanske får återkomma till ett sådant replikskifte senare.

Jag tänkte passa på att ställa samma fråga till ledamoten, om bonus malus i skogen och hyggesfritt skogsbruk, också kallat plockhuggning. Det är ibland ett bra verktyg, om det används på rätt plats, i rätt omfattning och när det är skogligt motiverat. Detta vill jag säga tydligt och klart eftersom debatten behöver vara ärlig.

Men Miljöpartiets önskan att med ekonomiska styrmedel via ett bonus malus-system tvinga fram storskalighet när det gäller specifika åtgärder som hyggesfritt är, anser i alla fall jag, ett avsteg från frihet under ansvar. Det riskerar också att vara kontraproduktivt, både för klimatet, för skogsägarna själva, som jag nämnde, och för svensk export. Vi har redan testat plockhuggning, och resultat har inte varit jätteroligt. Det blev söndertrasade skogar, som ledamoten säkert känner till även om det var ett tag sedan, splittrade bestånd och skogar som till slut var så svaga att man tvingades avverka väldigt stora ytor för att börja om. Detta är inte teori, utan det är dokumenterat.

Min fråga till ledamoten är om Socialdemokraterna ställer sig bakom systemet med bonus malus och att man ska tvinga skogsägare att plockhugga och få betalt för det för att de inte ska använda andra metoder som de kanske själva får bestämma om.

Herr talman! Min fråga går till EU-ministern.

EU:s och Mercosurländernas handelsavtal har ju förhandlats i många år och verkar snart bli verklighet. Det innebär stora fördelar inte minst för svensk och europeisk industri. I grunden är det väldigt bra med handelsavtalet, men det finns också frågetecken när det gäller våra bönder och en ökad självförsörjningsgrad i Sverige och Europa.

Avtalet riskerar att slå ut en stor del av vårt jordbruk, vilket är olyckligt och riskerar att försämra vår försvarsförmåga inte minst när det gäller mat. Mercosurländerna producerar livsmedel på ett helt annat sätt än vi gör i Sverige, där vi har höga krav på djurhållning, miljö och klimat. Det pressar dessutom priserna och sänker konkurrenskraften inte bara för svenskt utan även för europeiskt jordbruk.

Min fråga är hur regeringen tänker säkra en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel i Sverige och fortsatt konkurrenskraft för svenska bönder – inte minst med tanke på att EU:s jordbruksbudget ser ut att minska parallellt med införandet av Mercosuravtalet.

Herr talman! Jag börjar med att hänvisa till Centerpartiets särskilda yttrande. Vi har ju vår egen skuggbudget som vi helst skulle vilja få genomförd, men det går inte just nu. Ett särskilt yttrande kan vi i alla fall ha.

De senaste åren har det visat sig att pandemier, krig och störningar i viktiga leveransrutiner har en väldigt påtaglig förmåga att skapa störningar. Det utgör en stor risk för ett land som Sverige, eftersom vi importerar väldigt mycket mat; varannan tugga brukar man säga. I en krigssituation kommer det här inte att hålla måttet.

Herr talman! Vi behöver helt enkelt fler jordbrukare, vilket flera av mina kollegor har varit inne på i dag. Vi behöver också en mer decentraliserad produktion som effektivare kan försörja landet med livsmedel. Det skulle för övrigt vara önskvärt även i fredstider, eftersom det kan främja landsbygdsutveckling, lokal tillväxt och jobb.

Utvecklingen i Sverige har dessvärre under en lång tid varit den omvända. Antalet jordbrukare har minskat. De små jordbruken har slagits ut till förmån för enskilda större producenter, och vårt importberoende har ökat. Detta, herr talman, är inte en naturlag. Det är ett aktivt val som Sverige har gjort.

Genom att man staplat avgiftsbelagd byråkrati och skatter i alla delar av livsmedelskedjan, hela vägen från jord till bord, har lönsamheten hos bönderna tunnats ut. Man skulle kunna säga att staten har behandlat jordbruket som en mjölkko, vilket genom den statliga ivern att pressa ut sista droppen har skapat en alltmer utmärglad och undernärd sektor för varje år som går. Det här har varit ett stort misstag, och det gör svenska folket sårbart på ett sätt som är oacceptabelt.

Herr talman! Dessvärre verkar vi ha en lång väg att vandra mot bot och bättring. Företrädare för Centerpartiet har stått i den här talarstolen förut. Jag har försökt att även i utskott lägga fram förslag för Centerpartiets räkning om att vi ska utreda statens pålagor, skatter och avgifter i livsmedelskedjans alla led.

Vi har föreslagit reformer som ökar lönsamheten i jordbruket och stärker svenska bönders konkurrenskraft. Det har tyvärr röstats ned varje gång, men jag vet ju att man får tjata och återkomma många gånger i politiken. Kanske kan det få genomslag. Vi hade nyligen ett möte med en mjölkproducent där hemma som tyckte att det här var ett bra förslag. Då sa jag: Då får ni gärna ta med er det in i politiken så att det inte enbart kommer från Centerpartiet.

Men jag tycker ärligt talat att det är konstigt att staten ska mjölka bonden i alla led fram till affären och även när du betalar din mat. För varje krona eller varje hundring som du handlar för på affären är det bonden som får den minsta delen av kakan. Den statliga momsen på maten drar in mer pengar än vad bonden gör. Då är det någonting som är fel.

Att bönderna får för lite betalt är en viktig förklaring till att jordbruket nu befinner sig i en utförsbacke. Det är förhållanden som politiker har skapat, och vi har också möjlighet att backa bandet – om vi vill.

Tidigare var det någon som tog upp det här med att jordbruket skulle vara ett särintresse. Jag tror att det var min kollega Magnus Oscarsson. Svensk försvarsförmåga har beskrivits som ett sådant. Verklighetens prövningar har gjort att beslutet har åldrats riktigt dåligt. Men tyvärr har svensk landsbygdspolitik under decennier, herr talman, också betraktats som ett särintresse för enstaka skogsägare, för mjölkbönder och för LRF, trots att näringarna sysselsätter hundratusentals människor och starkt bidrar till välstånd. Dessutom är de helt avgörande för hur Sverige fungerar i dag, men än mer i framtiden.

Enligt mig har Sverige gjort en politisk felprioritering som är stöpt i samma naiva form som försvarspolitiken. Försöker man se runt hörnet inser man relativt snabbt att det riskerar att få långtgående konsekvenser.

Herr talman! Lönsamheten för svenskt jordbruk har länge varit låg. Under decennier har vi haft en utslagning av lokala jordbruk, inte minst i norra Sverige som jag själv kommer ifrån. Där är självförsörjningsgraden 25–30 procent. Antalet gårdar har i Norrmejeriers upptagningsområde minskat med 40 procent de senaste 15 åren. Det här är att exponera sig för risk i tider av kris eller krig. Att vi behöver högre självförsörjningsgrad är vi överens om, men för att kunna möta kriser behöver vi också fler jordbruk och fler lokala värdekedjor som är mindre transportberoende.

Ni vet att EU har väldigt höga klimatambitioner. Vi i Sverige vill gärna gå i främsta ledet när vi får olika propåer därifrån. Vi ska med andra ord bygga, tanka och konsumera mer förnybart. Ska det fungera krävs en omfattande produktion av förnybar råvara. Det tror jag att alla behöver vara överens om.

Med rätt politiska förändringar kan konkurrenskraften stärkas. Lönsamheten kan öka och jordbruket växa. De är grundbultar i att stärka svensk försvarsförmåga genom bättre självförsörjning. På samma sätt är det en grundförutsättning för förnybar produktion. Men då måste de gröna näringarna uppvärderas och betraktas som samhällsviktiga funktioner. Det går visserligen att se det som en utmaning, men det går minst lika bra att se det som en oförlöst framtidspotential.

Men hur ska vi nå dit? Det finns några vägar dit, och jag tänkte räkna upp dem.

En väg är att stärka äganderätten. Den frågan har vi varit inne på många gånger i kammaren, och det finns utredningar som nu är ute på remiss. En del är på gång, vilket är bra.

Men staten har ändå inte under lång tid tagit ansvar för att bygga en relation mellan ansvarig myndighet och ägare av egendom där frihet under ansvar är utgångspunkten. I dag tvingas skogsägaren i många fall att förhålla sig till helt utomstående aktörers agendor, framtvingade juridiska processer och alla de kostnader som kommer med dessa.

En annan väg är leveransen av inte minst Artskyddsutredningen, som vi har väntat på länge. Jag trodde att tomten skulle komma med den förra året, och vi får hoppas att tomten kanske har med sig något den här gången.

Det här är nog den enskilt viktigaste frågan just nu för skogsägare i Sverige. Utredningen har dragit ut på tiden. Det blir lite tydligt i överkant, men när vi övriga är stressade uppfattar jag inte att ministern känner någon omedelbar brådska att agera. Men jag hoppas att jag har missuppfattat och att utredningen läggs fram så snart som möjligt.

En annan väg, som jag har varit inne på tidigare, är att regeringen skulle kunna utreda att minska de statliga kostnadspålagorna i hela livsmedelskedjan. Man kan inte betrakta jordbruket som bara en skattebas i mängden – inte enligt Centerpartiets uppfattning.

Vi behöver våga höja ambitionerna. Sverige skulle behöva ha tydliga mål för produktion av förnybar råvara från både skogs- och jordbruk. Vad menar jag med det? Vi säger gärna att vi vill ha mer biodrivmedel, ska fasa ut plasten och så vidare. Men utan karta är det meningslöst. Vi säger hela tiden att vi har en massa fina mål, men hur ska vi nå dit? En sak är att man kan effektivisera skogsbruket. Vi behöver helt enkelt ta ut mer skogsråvara för att få de förändringar och uppfylla de mål som vi önskar. Allt annat innebär i ärlighetens namn – exempelvis med plockhuggning, som några i salen har varit inne på tidigare – färre jobb på landsbygden, en försämring för klimatet och inte ett gynnande av Sverige som exportland. Jag tror att förslagsställarna inte har tänkt på detta. I stället kommer vi att få importera mer fossilt, och vi kommer i stället att få använda plast, metall och glas.

Sverige kan göra de gröna näringarna till ett centralt nav för grön omställning, förnybar produktion och ekonomiskt värdeskapande för våra landsbygder. Det är inte en naturlag att jordbruk ska gå dåligt, att skogsägande ska vara osäkert, utsatt och byråkratiskt samt att industrin ska vara orolig över vilka förnybara mångmiljardinvesteringar man ens vågar göra. Det är snarare en bieffekt av att svensk politik länge har betraktat basen för vår krisberedskap och motorn för all förnybar produktion som särintressen.

Herr talman! Den glada nyheten är att vi faktiskt kan ändra på detta. Genom att uppvärdera landsbygdens gröna näringar gör vi oss själva tryggare, rikare och till en global tillgång i en värld som efterfrågar fler förnybara produkter. En bonus är att kommande generationer av politiker slipper stå med mössan i handen och säga: Vi har varit naiva.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 9 under punkt 5. Även om jag står bakom alla Centerpartiets reservationer får man ju som ni vet för tids vinning nöja sig med att yrka bifall till åtminstone en.

Varannan tugga som vi äter är importerad. Det kanske inte är någonting man vill höra, herr talman, när världen skakar. Dock är det verkligheten. Sverige ligger i EU:s bottenliga när det gäller självförsörjning av mat. I norr är det ännu värre. Där pratar vi om 25–30 procents självförsörjning. Det som vi importerar är beroende av fungerande logistik, stabila omvärldsförhållanden och andras välvilja. Det är en inte helt betryggande plan om krisen eller kriget skulle komma.

Jordbruksverket har nyligen lagt fram förslag om att beredskapslager för spannmål ska byggas upp i Norrland, vilket flera har tagit upp i dag. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur självförsörjningen ser ut. Gott så, absolut! Men odlingen? Den ska ske i söder, säger man, därför att växtsäsongen i norr är för kort.

Fast det stämmer inte riktigt, om man vågar tänka lite utanför boxen. Vid Agro Park i Öjebyn utanför Piteå har man gjort testodlingar, som har visat att höstvete av brödveteskvalitet faktiskt kan odlas där uppe. Det blir en bra skörd av hög kvalitet. Hushållningssällskapet Norrbotten-Västerbotten pekar på att det inte bara är klimatet som är ett hinder. Tvärtom handlar det om politisk vilja och pengar.

För att få en tydligare bild av detta valde jag att åka tillsammans med en centerkollega till spannmålsbonden Erik Bäckström i Stöcke utanför Umeå. Svaret var tydligt även från honom, nämligen att det går att odla mer spannmål i norr – även höstvete. Det är inte möjligheterna som saknas utan det är beslutsamheten.

Herr talman! I tider där mat har blivit en del av vår säkerhetspolitik borde det vara självklart att vi odlar där vi kan, inte bara där vi brukar. Jag skulle vilja citera LRF:s tidigare ordförande i Västerbotten, Arne Lindström. Han brukar säga följande: ”Någon landsbygd någonstans kommer alltid att försörja oss, så varför inte vår egen?”

Under decennier har jordbruket tyvärr blivit mer av en börda än en möjlig dröm för många – allt på grund av att lönsamheten har sjunkit till en nivå där många faktiskt inte kan överleva på sitt lantbruk. Det är hemskt. När det blir fler och fler som lägger ned sina verksamheter blir det onekligen tyst på våra åkrar. Det är ingen långsiktig plan som håller för ett land som Sverige, där vi mer än någonsin behöver ta kontrollen över vår matproduktion. I dagens osäkra värld ska vi inte vara beroende av att andra på andra sidan jordklotet ska ordna vår middag. Eller hur?

Herr talman! Hur gör vi detta till det bättre? Först och främst är jordbruk ingen raketforskning, utan det är sunt förnuft. Om staten ger bättre förutsättningar och inte ett regelverk som kräver en halv doktorsavhandling för att ta sig igenom kan vi faktiskt se fler gårdar börja blomstra igen. När fler småskaliga jordbruk får en chans att växa kan vi skapa en decentraliserad livsmedelsförsörjning där maten produceras nära konsumenterna, nära er och nära mig. Sedan får vi de grönskande landskap vi alla tycker så mycket om att både leva och semestra i.

Ja, vi pratar om politiska prioriteringar. Det är dags för staten att släppa skatte- och regelbördan även för våra jordbrukare. Jag vet att Magnus Oscarsson har lett en utredning som har tittat på att minska regelbördan för våra lantbrukare. Det är jättebra. Ni har presenterat utredningen i dag, och jag kikade på pressträffen. Utmärkt! Men som alltid kan man önska mer, och så även jag. Jag skulle önska att vi kunde gå ett steg längre. Inte minst behöver vi titta på beskattningen.

Det är faktiskt galet att lantbrukare som knappt har marginaler ska ses som skattebaser när vi egentligen borde se dem som en av våra viktigaste säkerhetsresurser. Det är våra bönder som håller samhällets beredskap under armarna, som ser till att vi har något att äta om läget blir tufft. Vi kan inte ha höjd beredskap i teorin och lämna landsbygden åt sitt öde i praktiken.

Herr talman! När vi ger våra bönder de rätta förutsättningarna investerar vi i en starkare och tryggare framtid för hela Sverige. På köpet får vi en landsbygd som lever, inte bara överlever. Tänk er ett Sverige där det luktar nyslaget hö om sommaren, där vi kan besöka gårdar och handla färska råvaror direkt från dem som har odlat och skördat. Det är en decentralisering som jag vill se på riktigt. Men det kräver också åtgärder för ökad lönsamhet, även om det betyder att staten får dra upp handen ur jordbrukarnas fickor, söka pengar på annat håll eller minska på det egna spenderandet.

Herr talman! Jag och Centerpartiet vill ha ett Sverige där vi återigen ser bönder som en gemensam viktig resurs, där vi har en matproduktion som är både lönsam och hållbar och där vår landsbygd kan blomstra bokstavligen och bildligt. Det här har jag också väckt en motion om i riksdagen, men jag är till hundra procent säker på att motionen inte kommer att få något stöd, ungefär som 98 procent av alla andra motioner. Men motionen ligger i alla fall i linje med ett utskottsinitiativ som jag och mina centerkollegor försökte väcka i skatteutskottet.

Nu ser jag att det är några människor här från skatteutskottet, och därför passar det jättebra att jag upprepar detta. Vi föreslog en genomlysning av statens pålagor för jordbrukare och för livsmedelskedjan hela vägen till butik. Det finns många skatter och avgifter från primärproduktionen till butiken som man skulle kunna se över och sänka. Men intresset där och då var mycket begränsat, om man uttrycker sig milt.

Men skam den som ger sig, herr talman. Statsminister Ulf Kristersson har nu bjudit in Anna-Karin Hatt och Centerpartiet till att samtala om frågor som gäller förbättrad livsmedelsproduktion, vilket vi uppskattar. Vi har tagit fram en önskelista på åtgärder inom lantbruket och matförsörjningen, som vi lägger på tallriken inför vår partiledares samtal med Ulf Kristersson. Om ni inte har läst listan kommer jag här att berätta om punkterna. Trumvirvel och håll i hatten! Det är sju punkter.

Nytt nationellt mål: Producera minst 80 procent av den mat som är möjlig att producera i Sverige.

Snabbutred vilka avgifter och kostnader som kan sänkas inom livsmedelskedjan.

Sänk skatten för företag inom jord-, skogs- och vattenbruk genom ett jordbruksavdrag.

Halvera antalet lantbrukskontroller – vilket jag hoppas kommer att ske, Magnus Oscarsson – genom en översyn av befintliga regelverk och en omstöpning av dagens kontrollorganisation.

Återuppbygg beredskapslager för lantbrukets insatsvaror.

Ta bort lönekravet för arbetskraftsinvandring som drabbar viktig arbetskraft på gårdarna.

Satsa 50 miljarder på landsbygden nästa mandatperiod. Det var några sköna miljarder som ni kan fundera över.

Om Ulf Kristersson och regeringen är beredda att komma överens om en livsmedelspolitik i linje med kraven är vi i Centerpartiet redo att samarbeta för att öka Sveriges livsmedelsproduktion.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 20 om artskydd, rådighetsinskräkningar och ersättning. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla våra reservationer, men som vi brukar säga: För tids vinning är det en som man får välja ut.

Att äga och bruka och skog i Sverige har historiskt setts som en väldigt trygg investering. Men på senare år har den bilden förändrats. Det är egentligen obegripligt att vi i ett land där äganderätten formellt ska vara grundlagsskyddad befinner oss i en verklighet där privata skogsägare riskerar att bli skuldsatta till följd av statens byråkrati och tolkningar av lagar och regler.

Nu är visserligen flera olika skogsutredningar igång där syftet är att stärka brukanderätten, vilket är jättebra. Jag ser verkligen fram emot det. Den större skogsutredningen har en väldigt bra utredare. Jag känner mig lite mindre säker på vad artskyddsutredningen ska leverera, men den som lever får se.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att nämna någonting om fjällnära skog. I Västerbotten finns en del av den fjällnära skogskedjan.

Jag hör partier säga att fjällskogen är hotad och att den avverkas i stora mått. Det är att vilseleda allmänheten. Den fjällnära skogen är mer än fyra och en halv gånger så stor som hela Stockholms län. Varje år brukas ytor som utgör knappt två Nackareservat, om man inkluderar vattnet.

Det tål också att påpekas att den fjällnära skogen omfattar nästan 3 miljoner hektar. Den största delen är i dag antingen formellt undantagen skogsbruk eller frivilligt avsatt. Och i den kvarvarande, produktiva skogen brukas ytterst begränsade arealer. I de miljontals hektaren bedöms mellan 1 000 och 2 000 hektar bli föremål för någon typ av avverkning varje år, ofta med olika typer av hänsynsåtgärder.

Även i ett rent fantasiscenario där alla avsättningar skulle tas bort skulle det ta tusentals år att bruka sig igenom hela den arealen, och en betydande del av skogen skulle under tiden hinna både dö naturligt och självföryngras. Eftersom avverkningar i Sverige kräver olika typer av hänsyn när det finns naturvärden och eftersom avverkningar kräver återplanteringar tillförs hela tiden ny skog som också växer och åldras.

Fru talman! Med detta sagt vill jag gå tillbaka till frågan om artskyddet. Det är den kanske viktigaste frågan i Skogssverige just nu, och många här inne har debatterat den i dag.

Inventeringar från privatpersoner och olika grupperingar riktas i dag i stor utsträckning specifikt mot mark som har anmälts för avverkning. Ofta söker man efter vanligt förekommande arter som jag skulle säga är juridiskt tacksamma. Det är alltså inte ovanliga arter som söks utan vanligt förekommande arter som kan nyttjas som verktyg i kampen mot privat ägande.

Ja, det låter hårt, men jag kan säga det igen.

Knärot är det kanske mest uppenbara exemplet. Inrapporteringen av individuella exemplar av knärot har ökat med 1 700 procent på ett fåtal år. På ett enda år rapporterades över 350 000 exemplar in, trots att bara minimala delar av landets skogsareal inventerades.

En relativt ny granskning – jag tror att det är skogsprofessorn Peter Holmgren som har gjort den – visar dessutom att en liten gruppering på ungefär 20 personer stod för 52 procent av alla rapporter om knärot kopplat till avverkningsanmälningar, och det under lite mer än ett år. I princip alla rapporter bedömdes också vara ovaliderade.

I praktiken innebär detta att statens generösa delande av privatpersoners anmälningar, som inte är myndighetsbeslut, kombinerat med att vanligt förekommande arter är fridlysta har gett ungefär 20 privatpersoner, som på inget sätt strävar efter balans mellan ekonomi, jobb, export, klimatnytta och naturhänsyn, möjlighet att utöva en närmast myndighetsliknande makt över 300 000 skogsägare.

Det är detta pågående missbruk som drabbar svenska skogsägare som vissa partier vill cementera genom domedagsretorik om till exempel fjällskogens förestående utarmning, som bara existerar om man bortser från verkligheten. Det står naturligtvis de partierna fritt att bygga upp fantasivärldar och att radikalisera likasinnade på bekvämt avstånd från den oborstade landsbygden. Resten av Sverige, regeringen inkluderad, behöver och bör inte spela med i den farsen.

Det är som sagt oroväckande tyst om artskyddsförordningen. Den skulle komma till nyår och är fortfarande gömd innanför Regeringskansliets väggar. Inte ett ljud har hörts om vad man har kommit fram till än så länge. Men förra sommaren gjorde miljöministern ett uttalande i ett pressmeddelande där hon sa: Bara när det är nödvändigt att skydda de allra mest skyddsvärda arterna och där den samlade nationella populationen kan förväntas påverkas märkbart negativt av det specifika ingreppet bör de nationella fridlysningsbestämmelserna kunna medföra avsevärt försvårande rådighetsinskränkningar.

Det betyder på byråkratsvenska att det bara är de arter som är mest skyddsvärda och ovanliga som ska kunna förhindra skogsbruk. I presstexten tas även knäroten upp som exempel på en art som med hjälp av utredningen inte ska hindra skogsbruk, fru talman. Det är bra så.

Men ingenstans pekar man på att det här även ska gälla vanligt förekommande fåglar. I dag tillåter staten att du skjuter tjäder. Men om du vill bruka din egen skog och om det råkar förekomma spelande tjädrar på den platsen kan staten faktiskt försätta dig i ekonomiskt fördärv. Det är minst lika orimligt som att en vanlig liten knärot gör att du inte får avverka din skog och blir utan ersättning.

Frågan är hur mycket skattepengar som ska hällas på skydd av arter som är vanligt förekommande. Om inte reglerna om fåglarna ses över kommer vi inte heller att få ett mer rättssäkert skogsbruk i Sverige. Då spelar det ingen roll att miljöministern säger att hon ser fram emot att Sveriges skogsägare ska känna sig trygga framöver. För då, mina vänner, är kejsaren likväl naken.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)

Fru ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till Centerpartiets reservation 17 om en självförsörjningsgrad på minst 80 procent av det vi konsumerar och kan producera i Sverige. Självklart står jag bakom alla Centerpartiets yrkanden, men för tids vinning gör vi så här.

I förrgår besökte jag en bonde i Ale utanför Luleå. Han äger en av fyra mjölkgårdar i Luleå kommun. År 2010 fanns det sexton stycken. Bonden som jag besökte är på väg att lägga ned sin mjölkverksamhet. Då kommer det bara att finnas tre mjölkgårdar.

I norra Sverige har mjölkproduktionen minskat med 40 procent under samma tid. På 15 år har alltså 40 procent av mjölkgårdarna försvunnit. Man skulle kunna tro att de har ersatts av större mjölkgårdar. Det har de till viss del, men den totala andelen mjölk har minskat i norr. Betänk att det är halva Sveriges yta! Det är allvarligt. Till största delen beror det här på minskad lönsamhet.

Jag skulle vilja påpeka, fru ålderspresident, att jag är väldigt glad för Arlabönderna, för äntligen får man lite mer pengar per kilo mjölk. Det är fantastiskt. Men vi har ändå en stor sårbarhet när det gäller jordbruket generellt i Sverige.

Jag kommer då åter till bonden utanför Luleå. Jag frågade honom om det svenska jordbrukets utvecklingsmöjligheter. Han svarade krasst att han faktiskt inte tror att vi konsumenter kommer att reagera på allvar förrän det blir en allvarlig kris och hyllorna i affärerna är mer eller mindre tomma.

Vi är så vana vid att hyllorna dignar av massor med olika produkter. När man går i affären tror jag inte att det första som slår en är: Tänk om det blir kris! Då kommer det att vara tomt i hyllan. Kanske är det så att vi har haft det för bra, och vi har inte drabbats av krig i hyfsad närtid. Och därför tar vi kanske de dignande butikshyllorna, fulla med mat, för givna.

Det finns en sanning i det, tror jag. Men framför allt beror den låga självförsörjningsgraden i Sverige på att politiken har bestämt att det ska vara så. Ja, ni tycker säkert att det är lite uppstudsigt att säga så, men vad ska man annars säga?

Jag kommer ihåg hur det var när jag kom in i riksdagen. Det börjar vara några år sedan nu; tiden går ju fortare nu för tiden. Då pratade man i princip enbart om frihandel. Det fanns nästan inget fokus på att jordbruken i Sverige blev färre. Det var inget diskussionsämne. Det jag fick höra var att vi lever i en global värld och kan importera. Det sa vissa. Andra tyckte att den finska jordbrukspolitiken var mossig. Vissa sa till och med att den var nationalistisk, hur man nu kunde få den till det. Det sistnämnda tror jag faktiskt ingen skulle komma på tanken att säga i dag om Finland.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Livsmedelspolitik

Fru ålderspresident! Det geopolitiska läget har snabbt förändrats, och vi står i dag inför ett helt annat läge i Europa. Vad händer när krisen eller kriget knackar på dörren? Sverige har ju en ganska dålig beredskap för att klara livsmedelsförsörjningen i en sådan situation.

För att undvika importberoende och få en mer decentraliserad livsmedelsproduktion krävs det en reformagenda för radikalt högre lönsamhet hos svenska bönder. Det är faktiskt pudelns kärna.

Svenska jordbruk har långsamt utarmats och dött. Jag har sagt det förut och säger det igen: Bara sedan 2003 har över 9 000 jordbruksföretag lagts ned, och mängden brukad åkermark har minskat.

Svårigheterna när det gäller djurhållningen märks också tydligt i statistiken. Antalet kor för kött- eller mjölkproduktion har sedan 2010 minskat med ungefär 139 000. Det är fler än antalet människor i Jämtlands län. Antalet grisar har samtidigt minskat med fler än det bor människor i Luleå kommun. Fåren är ett helt Gotland färre. Det får givetvis konsekvenser för ett land.

Fru ålderspresident! Sverige har gått mot att det inhemska jordbruket år för år blivit alltmer otillräckligt för att försörja befolkningen med livsmedel samtidigt som vårt beroende av import och fungerande leveranskedjor har ökat. Det är egentligen inte en önskvärd situation ens i fredstid, men ser man på den oroliga omvärlden och att vi har krig i Europa skulle man kunna säga att det är rent dumdristigt. Vid en krigssituation är en god egen livsmedelsförsörjning av största strategiska vikt, och därför bör Sverige omgående inleda ett reformarbete för att, som jag sa, radikalt förändra situationen till det bättre.

Fru ålderspresident! I dagsläget är den inhemska försörjningen av mat knappt 50 procent. Det brukar vi ofta säga här i talarstolen. I norra Sverige är det ännu värre. Kan ni gissa hur låg självförsörjningsgraden är där i dag? Den varierar mellan 25 och 30 procent. Kapaciteten i det svenska jordbruket är kraftigt underdimensionerad. En viktig orsak till det är, som jag sa, att lönsamheten är alldeles för låg, vilket naturligtvis påverkar möjligheterna och viljan att bedriva jordbruk. Det påverkar även bankernas vilja till lån vid generationsskiften.

Fru ålderspresident! Hela vägen från jord till bord bidrar tyvärr staten via olika skatter och avgifter till att höja kostnaden på inhemskt producerad mat och sänka dess konkurrenskraft. Även det har jag sagt förut. Som en följd av detta har bönderna styrts mot centraliserad stordrift men har, trots detta, ändå svårt att erbjuda konkurrenskraftiga priser. Det här är inte rimligt!

Vi har med eftertankens kranka blekhet nu insett att vi behöver satsa kraftigt på försvaret. Det behövs, men en av de viktigaste delarna i försvaret är ju mat. Om inte vi kan mätta våra magar vid krig, hur ska vi då kunna försvara vårt land? Därför är det nödvändigt att riksdagen även samlas runt en offensiv agenda för ökad lönsamhet hos bönder, mer småskalig och lokal matproduktion och genom detta en bättre säkerhet vid krig eller kris.

Livsmedelspolitik

Av den anledningen har Centerpartiet föreslagit att regeringen skyndsamt ska utreda hur kostnaderna, särskilt skatter och avgifter, ser ut i livsmedelskedjans alla led, inte minst i primärproduktionen. Vi vill att det ska föreslås reformer för att, som jag sa, öka lönsamheten för svensk livsmedelsproduktion så att vår livsmedelsförsörjning kan täcka minst 80 procent av den mat som det är möjligt att producera i Sverige.

Fru ålderspresident! Tyvärr har förslaget inte fått något större gehör hos de flesta av de partierna här i salen. Ni behöver ändra åsikt! Det är aldrig för sent att ändra sig, och hoppet är väl det sista som lämnar människan. Regeringen har aviserat att man ska komma med en ny livsmedelsstrategi, och vi när en förhoppning att en utredning av lantbrukets kostnader och en efterföljande reformagenda blir en central del i denna strategi.

Avslutningsvis vill jag säga att den väg vi har slagit in på när det gäller jordbrukspolitiken är felaktig på samma sätt som de stora ambitionsminskningarna avseende Försvarsmakten var det. Båda dessa linjer grundade sig i en alltför optimistisk syn på att fredstiden efter kalla kriget skulle vara för evigt. Det har tyvärr skadat svensk krisberedskap.

Därför behöver politiken se till att radikalt minska de statliga pålagor som har begränsat konkurrenskraften för svenska jordbruk.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 februari.)

Herr talman! Jag kan egentligen bara svara ledamoten precis det som jag svarade tidigare. Centerpartiet vill bli ett större parti, och vi vill så småningom gärna ha statsministerposten själva. Detta tycker jag att varje parti som försöker jobba med sina frågor borde sträva efter. Det är alltså mitt svar på den frågan.

Jag kan väl bara avslutningsvis vädja till Vänsterpartiet med flera om att de kanske ska fundera på hur vi ska öka livsmedelsförsörjningen i praktiken i detta land. Det är väldigt mycket svepande ordalag och väldigt fint prat om att vi ska öka självförsörjningen. Men bönder lägger ned, inte minst i den del av landet som jag kommer ifrån. De säger att de inte får plus och minus att gå ihop.

Våra svenska bönder behöver tjäna mer pengar. Då måste vi fundera på vad vi ska göra för att de ska kunna tjäna dessa pengar. Ett förslag är faktiskt att staten ska se över skattebördan och andra avgifter som åläggs via det offentliga när det gäller våra svenska bönder. Det skulle vi mycket väl kunna göra om vi tycker att det är viktigt att öka självförsörjningsgraden i detta land och att slippa importera mycket mer mat.

Detta skulle jag jättegärna vilja ha en särskild debatt om vid tillfälle. Nu vet jag att ledamoten inte får svara på det här. Jag vet också att Vänsterpartiets bästa gren kanske inte är att vilja sänka statliga skatter. Men jag kan ändå vädja till ledamoten och även en del andra i denna sal om att de faktiskt ska fundera på om det inte vore klokt att helt enkelt kraftfullt sänka skatterna för våra svenska bönder för att vi ska kunna få fler bönder och en ökad självförsörjning i landet.

Areella näringar, landsbygd och livsmedel

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 december.)

Herr talman! Jag var helt säker på att ledamoten Kajsa Fredholm skulle fråga någonting om ersättningen till de skogsägare som inte får avverka eller något liknande - eller kanske om fjällskogen, där vi också har väldigt olika åsikter.

Men när ledamoten gjorde sig besväret att ställa sin fråga kan jag svara så här:

Varje parti vill nog att den egna partiledaren ska bli statsminister. Det är det svar som jag kommer att ge, även om Centerpartiet ser att det finns en del hinder och att det är en ganska lång väg fram till en eventuell sådan dag. Självklart vill varje parti att den egna partiledaren ska vara statsminister.

För övrigt pågår det diskussioner i hela vår rörelse om Centerpartiets framtid. Vad är det för centerparti man vill se?

Jag förstår egentligen inte varför det just nu är en så stor nyfikenhet enbart på Centerpartiet. Det finns ju massor med andra partier som inte heller har sagt exakt vilka de ska samarbeta med efter nästa val. Det hinner också hända väldigt mycket. Det är två år till nästa val.

Sedan har vi alla olika önskemål och så vidare. Centerpartiet har inte satt ned foten i frågan. En del ledamöter tycker på ett sätt. En del tycker kanske att det vore smakfullt att jobba med den ena sidan. Sådana som jag kanske tycker att det vore smakfullt att jobba mer med den borgerliga sidan. Men svaret på frågan är att vi inte har bestämt någonting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Utmaningen för oss i Centerpartiet nu handlar nog snarare om att bygga vår egen politik än om att bygga vår politik på en statsminister som inte kommer att kunna hjälpa Centerpartiet med bättre siffror, som vi behöver i dag. Det handlar till exempel om att få tillbaka de landsbygdsväljare som vi förlorade i förra valet. Allt annat är för mig ointressant just nu.

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Då förutsätter jag att båda ledamöterna tar sig tillbaka till budgetdebatten.)

Herr talman! Jag ska börja med att säga att Centerpartiet avstår från ett ställningstagande här, eftersom vi har en egen skuggbudget. Vi hänvisar till våra överväganden i ett särskilt yttrande.

Att satsa mer på Försvarsmakten är bra. Det tycker vi nog allihop. Vår beredskap står dock på bräcklig grund när livsmedelsbranschen till stor del tycks bygga på import och beredskapslager snarare än ett större och mer decentraliserat jordbruk.

Herr talman! Under de senaste två åren har vi haft ett ökat fokus på Sveriges civila beredskap i händelse av krig eller kris. Det är bra, men debatten har primärt handlat om hushållens behov av vevradio, torrvaror och vattendunkar och i någon utsträckning också om beredskapslager, butikers lagerhållning och importens logistikkedjor. Allt detta är förstås relevant. Samtidigt duckas det för det viktiga samtalet om elefanten i rummet: Sveriges otillräckliga livsmedelsproduktion.

Intresset för att röra vid den här frågan har historiskt sett varit lågt, eftersom det skulle innebära att rikspolitiken skulle tvingas röja runt i en sörja av naivitet och en världsfrånvänd förhoppning på den globala just-in-time-ekonomin.

De senaste åren har det dock visat sig att pandemier, krig och störningar i viktiga leveransrutter har en högst påtaglig förmåga att skapa störningar. Detta utgör en påtaglig risk för ett land som Sverige, där varannan tugga mat är importerad. Vid till exempel en krigssituation kommer det inte att hålla måttet.

Vi behöver helt enkelt fler jordbrukare och en mer decentraliserad produktion som effektivare kan försörja landet med livsmedel. Det är för övrigt någonting som skulle vara önskvärt även i fredstider, då det kan främja landsbygdsutveckling, lokal tillväxt och jobb.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Herr talman! Utvecklingen i Sverige har dessvärre över en lång tid varit den omvända. Antalet jordbrukare har minskat, inte minst i norra Sverige. De små jordbruken har slagits ut till förmån för enskilda större producenter, och vårt importberoende har ökat.

Det här är inte en naturlag utan ett aktivt val som vi i Sverige har gjort. Genom att avgiftsbelagd byråkrati och skatter staplats i alla led i livsmedelskedjan - hela vägen från jord till bord - har lönsamheten hos bönderna tunnats ut. Man skulle faktiskt kunna säga att staten har behandlat jordbruket som en mjölkko. Man har genom den statliga ivern att pressa ut sista droppen skapat en alltmer utmärglad och undernärd sektor för varje år som går. Detta har varit ett misstag, herr talman, och det gör svenska folket sårbart på ett sätt som är oacceptabelt.

Dessvärre förefaller det också som att vi har en lång väg att vandra mot bot och bättring. För inte alltför länge sedan - jag tror att det var drygt ett halvår sedan, då jag satt i skatteutskottet - lade vi i Centerpartiet fram ett förslag till utskottsinitiativ. Syftet var att utreda statens pålagor i livsmedelskedjans alla led och föreslå reformer som ökar lönsamheten i jordbruket och stärker våra svenska bönders konkurrenskraft.

Jag har nämnt detta förut i den här talarstolen, men jag nämner det igen: I dag letar sig 10 öre av varje matkrona i butik tillbaka till bonden - 10 öre! Staten tar själv i genomsnitt 11 öre bara i moms på slutförsäljningen, detta vid sidan av alla andra skatter och avgifter man tar i alla led när maten produceras, transporteras och förädlas. Det är en inte oviktig förklaring till att jordbruket befinner sig i utförsbacke. Det är förhållanden som politiker har skapat, och vi har också möjligheten att backa bandet om vi vill.

Dessvärre röstade sex av åtta partier i skatteutskottet nej till det här initiativförslaget. Det var väldigt tråkigt, men jag hoppas att det kan komma nya möjligheter och ett klokare miljö- och jordbruksutskott. Tyvärr innebär detta dock att det just nu inte finns någon ljusning på horisonten för svensk livsmedelsförsörjning och att svenska folket är exponerat för betydande risker vid krig eller kris. Det största problemet förblir olöst samtidigt som Svenssons uppmanas att köpa sig en vevradio.

Herr talman! Jag skulle också vilja nämna ett anslag som skiljer ut Centerpartiets förslag från regeringens. I övrigt är de ganska lika åtminstone när det gäller ramen, men vi har fördelat lite olika. Anslaget handlar om nationell medfinansiering till den gemensamma jordbrukspolitiken, och vi vill öka det med 250 miljoner kronor i jämförelse med regeringens förslag. Orsaken är att vi vill göra den här satsningen för att stärka lantbrukares konkurrenskraft i hela landet genom att påtagligt höja kompensationsersättningen till stödområdena.

Varför vill vi då göra detta? Jo, som många vet går det inte så bra för Norrmejerier. Det är ett väldigt fint och bondeägt kooperativ som jobbar med bönder i norra Sverige. Problemet är att man helt enkelt inte kan konkurrera med exempelvis Arla. Jag är jätteglad för alla Arlabönder som nu får bättre betalt för sin mjölk, men utmaningen för Norrmejerier är att man inte kan betala sina mjölkbönder samma pris. Jag tror att det handlar om mer än 1 kronas skillnad per kilo mjölk. Det blir jättemycket på ett år.

Just nu lägger väldigt många mjölkbönder i norra Sverige ned verksamheten. De är själva ryggraden för allt annat jordbruk, eftersom de påverkar annan kringverksamhet som veterinärer, företag knutna till jordbrukssektorn och självklart bönder med andra inriktningar. Detta är ett jätteproblem, för i dag är norra Sverige självförsörjande till 25-30 procent samtidigt som fler och fler inte minst mjölkbönder lägger ned. Så här kan vi inte ha det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Vad ska vi då göra? Jo, våra bönder behöver tjäna mer pengar, och därför tycker inte Centerpartiet och jag att staten kan vara nere med sin stora hand i mjölkbönders och andra bönders skattefickor. Om vi ser det här som bara ett sätt för staten att tjäna pengar på är vi nog illa ute. Om man ska se svenska bönder som en del av totalförsvaret tror jag att det är viktigt att man inte ser bönder som vilken skattebas som helst, utan man kanske behöver sänka skatter och avgifter för att fler ska kunna överleva.

Herr talman! Staten tillåter att du skjuter tjäder, men om du däremot vill bruka högst begränsade delar av din egen skog och du tidigare av egen fri vilja tagit hänsyn till fågeln kan staten sätta dig i ekonomiskt fördärv. Är det rimligt?

Detta drabbade Kristofer Stigen i Bollebygd, som jag och min kollega Stina Larsson besökte för en tid sedan. Han äger ungefär 145 hektar välskött skog och har haft tjädrar på sin mark som han försökt ta hänsyn till genom ett mer lågintensivt skogsbruk med bland annat plockhuggning. För något år sedan ansökte han om att avverka ungefär 20 hektar. Det är strax under 14 procent av hans innehav. Detta stötte på patrull hos Skogsstyrelsen, som beslutade om ganska omfattande inskränkningar gällande hur ytan han ansökt om fick avverkas.

Herr talman! Skogsägaren valde att anpassa sig efter myndighetens beslut men förlorade i ett slag 1 ½ miljon kronor i intäkter från brukandet. Det visade sig också att skogen i ett slag tappade 3 miljoner kronor i värde, eftersom förekomsten av tjäder och beslutet från Skogsstyrelsen minskade hans rådighet över fastigheten.

Eftersom vi i Sverige i alla fall på papperet ska ha ägande- och brukanderätt till vår egendom finns det också förväntningar på ersättning när staten via sina myndigheter gör inskränkningar i denna. Därför stämde Kristofer Stigen staten och ville ha ersättning för intrånget i hans ägande- och brukanderätt. Svaret blev i praktiken: Det kan du glömma!

Eftersom Kristofer av eget intresse tidigare hade tagit hänsyn till fågeln tilldelade mark- och miljödomstolen i Vänersborg honom exakt 0 kronor i ersättning. I stället pådyvlades han statens nota för juridiska ombud, vilket blir ytterligare närmare en kvarts miljon att lägga till tidigare förluster.

Jag tycker ärligt talat att det är fullständigt bedrövligt, anskrämligt och skandalöst. Det är alldeles glasklart att det aldrig har varit lagstiftarens intention att vi ska ha det på detta sätt.

När artskyddet får som konsekvens att människors liv slås i spillror av en närmast gränslös statlig hänsyn till en fågel som det periodvis tillåts jakt på krävs knappast fler bevis på att någonting är allvarligt fel och orsakar verklighetsfrånvända juridiska tolkningar.

Herr talman! Det krävs en ökad tydlighet och betydande uppstramning kopplat till ägande- och brukanderättsliga ingrepp från statens håll. I dag tvingas många skogsägare vara inblandade i rättsliga processer bara för att de vill ha rådighet över den skog som de själva äger eller ersättning för att staten har förbjudit dem att avverka sin skog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Areella näringar, landsbygd och livsmedel

Därför, avslutningsvis, är den artskyddsutredning som ligger på miljöministerns bord och som ska föreslå förändringar i artskyddet och se över ersättningsfrågan mer än välkommen. Men jag vill påpeka något. Jag hade en debatt med miljöministern i fredags. Jag blir lite orolig. Som jag uppfattar det verkar inte artskyddsutredningen omfatta regellättnader när det gäller vanligt förekommande fåglar utan enbart ersättning. Är det så kommer denna juridiska cirkus att fortsätta. Då kommer också vanliga fåglar att sätta stopp för avverkning för helt vanligt folk, och det kan inte vi acceptera.

(Applåder)

Herr talman! Åjo, Romina Pourmokhtari, nog kan man ändå säga att det är lite undangömt när till och med journalister kontaktar oss för att fråga om vi har fått veta någonting om er utredning, eftersom journalisterna inte har möjlighet att ställa frågor. I ärlighetens namn har ju ministern också själv duckat för frågor kring just fåglar, så man måste nog kunna säga att det har varit lite hemligt.

När artskyddet får till konsekvens att människors liv slås i spillror måste man helt enkelt säga stopp. Jag ska vara väldigt tydlig. Regeringen sneglar på möjligheten att förbjuda rättsdatabaser för att värna personlig integritet för bland annat kriminella. Samma stat tillhandahåller dock information om inlämnande av avverkningsanmälningar från helt vanliga privatpersoner som helt enkelt vill nyttja sin egendom.

Det här sker med full medvetenhet om att dessa data används av ideologiskt drivna aktivister som saboterar enskildas ägande och ekonomi under förespegling om att det handlar om att värna miljön. Dessutom tillhandahåller artskyddet en verktygslåda som ger samma politiskt drivna aktivister oerhörda möjligheter att agera nästan som en myndighet och ha mer inflytande över marken än den som faktiskt äger den har.

Herr talman! Mellan 2015 och 2023 ökade antalet inrapporterade knärötter från 19 000 till över 350 000. Det kan inte vara meningen att staten ska dela ut karta och kompass till ett fåtal individer så att de i princip kan valsa runt på andras mark och leta efter fridlysta men vanliga arter som är juridiskt effektiva. Staten har av oaktsamhet ersatt egendomsägarens frihet under ansvar med någon form av informell myndighetsutövning koncentrerad till ett fåtal privatpersoner. Man gör sig på detta sätt behjälplig i utstuderade och systematiska angrepp mot enskildas rätt till egendom.

Kommer ministern som liberal att sätta ned foten och stoppa detta?

Herr talman! Det är nog inte bara Centerpartiet som undrar vad den hemliga interna utredningen består av. Jag har fått jättemycket frågor från skogsägare, skogsindustri och LRF, och ingen av dem verkar heller veta. Kanske är det bara Liberalerna som har förstått det mesta i teorin medan vi övriga absolut inte har förstått. Eller så behövs det lite mer pedagogik från ministerns departement och att man duckar lite mindre för mediernas frågor, för även där har det varit oklart. Då fick jag det sagt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Staten tillåter att man skjuter tjäder. Vill man däremot bruka högst begränsade delar av sin egen skog och tidigare av egen fri vilja tagit hänsyn till fågeln kan staten störta en i ekonomiskt fördärv. Är det rimligt?

Detta drabbade Kristofer Stigen i Bollebygd, som jag och min kollega Stina Larsson besökte för en tid sedan. Han äger 145 hektar välskött skog, och på sin mark har han tjädrar som han har försökt ta hänsyn till genom att bedriva ett mer lågintensivt skogsbruk med bland annat plockhuggning. För något år sedan ansökte han om att få avverka ungefär 20 hektar, strax under 14 procent av sitt totala innehav. Men han stötte på patrull hos Skogsstyrelsen, som beslutade om ganska omfattande inskränkningar i hur denna yta fick avverkas. Kristofer Stigen valde att anpassa sig efter myndighetens beslut och förlorade i ett enda slag 1 ½ miljon kronor i intäkter från brukandet. Det visade sig också att skogen i samma slag tappade ytterligare miljoner i värde eftersom förekomsten av tjäder och Skogsstyrelsens beslut har minskat hans rådighet över fastigheten.

Herr talman! Eftersom vi i Sverige åtminstone på papperet ska ha ägande- och brukanderätt till vår egendom finns det också förväntningar på ersättning från staten via dess myndigheter när inskränkningar görs i människors egendom. Därför stämde Kristofer Stigen staten och ville ha ersättning för intrånget i hans ägande- och brukanderätt. Svaret blev i praktiken: Det kan du glömma.

Eftersom han av egen vilja tagit hänsyn till tjädrarna tilldelade mark- och miljödomstolen i Vänersborg Kristofer exakt noll kronor i ersättning och pådyvlade honom i stället statens nota för juridiska ombud, vilket blev ytterligare en kvarts miljon att lägga ovanpå tidigare förluster.

Herr talman! Jag tycker ärligt talat att detta är helt bedrövligt, förfärligt och skandalöst. Det är också alldeles glasklart att det aldrig var lagstiftarens intention att vi ska ha det på detta sätt. Dessutom är det lite fascinerande att domstolar hittar alltmer kreativa sätt att undvika att ta någon som helst hänsyn till vad som i alla fall på papperet är en grundlagsskyddad rättighet och betraktas som en mänsklig rättighet.

Utan äganderätt, ingen liberalism - det är en grundsten i det liberala tänkandet. Som liberal och ansvarig minister, ser ministern inte att staten har gått över anständighetens gräns här?

Herr talman! Stort tack, ministern, för svar!

Under flera år har skogsägare mötts av det jag skulle vilja kalla en juridisk cirkus när det gäller artskyddet. Väldigt många människor har fått besked från berörda myndigheter att de inte får avverka sin skog på grund av vanligt förekommande arter, bland annat fåglar - dessutom i många fall utan ersättning.

Artskyddsförordningen utreds på ministerns departement, och det ska föreslås förändringar i artskyddet. Man ska också se över ersättningsfrågan. Det är mer än välkommet.

Herr talman! I ministerns svar tydliggörs att man ska se över lättnader i regelverket och även ersättningsfrågan för de skogsägare som inte får avverka sin skog på grund av att arter ska skyddas. Men det som gör mig lite förbryllad gäller lättnader i regelverket kring fåglarna. Ministern sa att det redan är gjort via en komplettering av den senaste artskyddsutredningen, det vill säga den som gjordes av den dåvarande regeringen 2022. Men den kompletteringen fungerar uppenbarligen inte eftersom skogsägare fortfarande inte får avverka sin skog på grund av vanligt förekommande fåglar. I dagsläget får de oftast inte heller någon ersättning.

Om reglerna kring fåglarna inte ses över i den pågående utredningen är det svårt att få till ett rättssäkert skogsbruk. Det skulle jag i så fall beklaga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag hade hoppats att både ministern och regeringen hade insett att det behövs ökad tydlighet och betydande uppstramning kopplat till ägande- och brukanderättsliga ingrepp från statens håll - även när det gäller fåglarna, vill jag betona. De juridiska tolkningarna glider och glider och blir alltmer oresonligt förtryckande mot enskilda medborgare; jag måste ändå använda de orden, för det om något borde väcka olust och kanske också viss ilska hos alla frihetligt orienterade människor.

Jag vill fråga ministern, mot bakgrund av hur rättsosäker nuvarande lagstiftning kring exempelvis fågeldirektivet är, om det inte är rimligt att artskyddsutredningen även lämnar förslag på ändringar gällande reglerna kring just fåglar.

Fru talman! Jag vill börja med att ge en eloge till de kommunpolitiker, inte minst centerpartisten Tomas Mörtberg i Övertorneå kommun, som öppet meddelat att man kommer att stoppa etablering av vindkraft fram till dess att staten gör rätt för sig. Märk väl, fru talman: Detta grundar sig inte i motstånd mot ett enskilt sätt att producera el. Att öka elproduktionen är ett nationellt intresse och av största vikt för den nyindustrialisering som just nu pågår.

Det är sannolikt så att Sverige behöver mer av allt. Men vindkraftsetableringar kan inte drivas av nationella och regionala intressen mot lokalsamhällenas vilja. Här finns det en stor målkonflikt: Det är lokalsamhällena som högst konkret påverkas av en vindkraftspark, men i dag tar staten alla skattepengar. Därför står vi i en situation där statens visioner, regional industriutveckling och den lokala verkligheten skapar stor friktion - helt i onödan, skulle jag vilja säga. Det är en ytterst liten ekonomisk uppoffring för statskassan att återföra pengar från exempelvis fastighets- och energiskatt till kommunerna. För kommunerna kan dock detta vara hela skillnaden mellan att bli utnyttjade och att göra en rationell affär.

Det statliga erbjudandet i dag är så dåligt att det är helt rationellt för kommunerna att bara säga nej emellanåt. Vill man förändra detta ligger bollen i att se till att skatteintäkten från denna produktion hamnar i rätt offentlig ficka.

Fru talman! Jag noterar med viss förvåning att klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari i SVT nyligen meddelade att man jobbar med frågan, att man ännu inte "hittat den svenska modellen" och att man söker ett sätt att dels skapa incitament för kommunerna, dels kompensera närboende.

Att man inte har "hittat den svenska modellen" kan nog i mycket hög utsträckning förklaras med att man förbjöd utredaren att lägga fram förslag som påverkade skattesystemet. Annars hade det funnits ett skarpt förslag redan för ungefär ett år sedan, som skulle kunna kombineras med en närboendeersättning i linje med vad utredningen föreslagit.

Fru talman! Det är inte så vansinnigt komplicerat: Omfördela de skatter som redan tas ut så att lokalsamhället gynnas, och inför samtidigt en närboendeersättning! Men då kan man naturligtvis inte skydda små statliga skattebaser med att förbjuda modeller som skulle lösa upp knutarna. Det riskerar för statligt vidkommande att kosta mer än det smakar.

Jag tycker för övrigt att man av princip bör gå ännu längre. Den historiska utbyggnaden av vattenkraften är närmast att betrakta som kolonial rovdrift och ett cyniskt utnyttjande av små kommuner som Ragunda och Jokkmokk. Deras elproduktion skickar många hundratals miljoner till statskassan varje år, och som tack för det har man fått småsmulor tillbaka. Det är ett historiskt fel som av princip borde rättas till. Även detta skulle med fördel kunna utredas, men den här gången gärna utan destruktiva direktiv som förbjuder omfördelning av skatter.

Fru talman! Att dubblera lönsamheten för svenska bönder och säkra att inhemskt jordbruk kan försörja landets matkonsumtion till åtminstone 80 procent av den mat vi konsumerar och har goda förutsättningar att producera i Sverige är Centerpartiets och min ambition. Därför tog vi tidigare fram ett förslag till initiativ i riksdagen och skatteutskottet som syftade till att regeringen snabbt skulle utreda statens kostnadspålagor, främst skatter och avgifter, genom den inhemska livsmedelskedjan. Vi ville också att regeringen därefter skulle ta fram reformer som styrde mot målen om högre lönsamhet och ökad självförsörjning.

Lägesbilden i dag är inte helt optimal. Drömmen om den eviga freden efter kalla kriget har medfört decennier av sänkta ambitioner för såväl Försvarsmakten som landets självförsörjning av exempelvis mat. När det gäller försvaret har Sverige vaknat, och det är bra. Nu behöver samma resa göras när det gäller maten.

Fru talman! Sedan 1995 har böndernas andel av varje matkrona i butik i praktiken halverats. I dag går ungefär 10 öre av varje krona till bonden medan exempelvis staten tar 11 öre via skatt. Följden är fler olönsamma jordbruk, mer centraliserad stordrift och ett ökat beroende av import och fungerande leveranskedjor. Varannan tugga mat måste i dag importeras. Det är en synnerligen dålig situation vid en större kris eller i värsta fall krig. Där är beredskapen helt enkelt för svag.

Fru talman! Personligen anser jag att situationen är dålig även i fredstid. Att lasta skatter och avgifter på bonden, slakteriet, transporterna, livsmedelsförädlarna och andra aktörer i flera led pumpar systematiskt upp kostnaden för slutprodukten i butik. Det sänker konkurrenskraften för svenska jordbruk på ett sätt som bromsar vad som skulle kunna vara en betydligt mer välmående landsbygdsnäring.

Därför vill jag och Centerpartiet se ett spårbyte. Livsmedelskedjans främsta syfte kan inte vara att leverera skatter och avgifter till det offentliga. Den har en viktigare funktion att fylla.

Fru talman! Vår förhoppning är att en snabbutredning och offensiva reformförslag ska kunna bli en central del av regeringens aviserade livsmedelsstrategi. Om vi gör jordbruk och livsmedelsproduktion mer lönsamt kommer vi att kunna få mer konkurrenskraftig svensk mat, fler småskaliga producenter och därmed också en högre beredskap genom decentraliserad produktion.