Rebecka Le Moine (MP) om (forts. från § 10) Skogspolitik (forts. MJU6)

Herr talman! I kväll har vi debatterat skogen, och eftersom jag inte kunde ta replik hoppas jag kunna bjuda upp lite till dans. Det är nämligen så att en fördel med att vara sist i debatten är att man hinner tänka efter lite när det gäller vad de tidigare i talarlistan sagt. Jag tänkte därför börja från början.

Martin Kinnunen från Sverigedemokraterna menar att det inte går att utvärdera vår skogspolitik, för skogsvårdslagen är från 1993. Då, herr talman, var jag tre år gammal. Jag tycker att detta var länge sedan, och mycket har hänt sedan dess. Vi har som nation gått med i EU, och Parisavtalet har tillkommit, liksom Kunming-Montreal-avtalet.

Det är dags att utvärdera och välja en ny kurs för svensk skogspolitik. Det är fullt möjligt, för vi vet redan i dag vad som är fel med den. Det har utredningar och myndigheter och rapport efter rapport redan visat.

Efter EU-inträdet har vi varit förbundna att rapportera hur det går för Sveriges natur och hur det går för Sverige att jobba för art- och habitatdirektivet. Vi ser i artikel 17 i art- och habitatdirektivet svart på vitt att vi missar våra miljömål vad gäller skogen.

Det finns bara en skogstyp i Sverige som har gynnsam bevarandestatus, och det är fjällbjörkskogen. Cirka 40 procent av arterna och 20 procent av de livsmiljötyper som rapporterats in har inte gynnsam bevarandestatus i alla regioner där de förekommer.

Det här är svart på vitt, och med den vetskapen är det helt rimligt att vi som politiker också funderar på hur vi kan lägga om skogspolitiken så att vi faktiskt kan nå de mål som för övrigt inte någon byråkrat i EU har bestämt – det är vi politiker som fattat beslut om dem. Det är dock så det låter, som att detta är någonting som onda byråkrater i EU som bara vill svensk politik och svensk natur illa har hittat på. Men där sitter ju våra partigrupper med och förhandlar och formar de här målen tillsammans. Det här är alltså ingenting som vi kan skylla ifrån oss kring, utan det är något som har beslutats på demokratisk väg. Det är mål som vi sedan utvärderat och som det svart på vitt visat sig att vi inte når.

Jag tänker också på det som sades från Moderaternas håll om äganderätten. Jag vill säga med full kraft, herr talman, att det är ett himla hycklande om äganderätten. Vad den här regeringen har gjort är att ta bort möjligheten för kommuner att lägga veto mot urangruvor. Hela gruvindustrin ska kunna lägga en våt filt över hela landsbygden.

Där, mina vänner, ska vi prata om äganderätten. Det handlar alltså om människor som har bott och verkat i generationer och som kanske har tänkt lämna detta efter sig till de kommande generationerna. Där finns dock ett inmutat område som är gigantiskt, och man har ingen möjlighet att ha någon typ av inflytande. Där är vi helt i händerna på utländska investerarföretag – rena skojarföretag. Man har ingen makt eller möjlighet att påverka.

Som tidigare har nämnts är äganderätten i skogen stark. Det skulle krävas två riksdagsval och två olika parlament efter varandra för att ändra på detta. Men bara för att man har en skog eller en annan ägodel – låt oss ta en bil som exempel – betyder det inte att man bara för att man har en bil i Sverige kan strunta i hastighetsbegränsningar. Man måste faktiskt vackert besiktiga sin bil, och man måste sätta på rätt däck under rätt period. Det betyder att man har ett ansvar när man har ett ägande. Samma sak måste självklart gälla skogen.

Det har talats varmt i denna kammare före mig om frihet under ansvar – och vad betyder det? Jo, det betyder egentligen att det är fritt fram. Jag undrar uppriktigt talat hur många av er som har debatterat den här skogsfrågan som vet hur en naturskog – en urskog – i Sverige ser ut. De är väldigt ovanliga, så passa på att åka dit innan de sista avverkas.

Det är alltså inte virkesåkrar som vi pratar om när vi pratar om de sista hotade arterna. Det är inte heller någonting som människan är med och skapar genom motorsågar eller stora maskiner. Då blandar man kanske ihop naturvårdsfrågan med betesmarker eller slåtterängar, för där behöver vi ha en kontinuerlig störning. Vad gäller naturskogar – urskogar – är dock tid den viktigaste ingrediensen för att skapa liv där, inte motorsågar och inte maskiner.

Det kan finnas hagmarker, slåtterängar och andra naturtyper som faktiskt behöver att vi människor är där och hjälper till. Det gäller inte minst att frigöra vattenflöden i våra floder, bäckar och rinnande vatten. Där kan man också prata om äganderätten.

Jag tackar Moderaterna och Socialdemokraterna för det tidigare riksdagsseminariet som handlade om konflikten om dammar och de småskaliga vattenkraftverken. Det vi dock glömmer är markägarrätten som handlar om människors och bygdens möjlighet att fiska. Där ska vi prata om markägarrätt, för detta är helt beroende av vad som händer uppströms. Där har man från den här regeringens sida valt att pausa lagstiftningen, som vi för övrigt gemensamt har kommit överens om både i Sveriges riksdag och inom EU.

Jag tänkte också på det som kallas frihet. Hur stor är friheten för våra svenska skogsägare i dag? Vi har tidigare hört att det är cirka 3 procent som väljer att bruka sin skog hyggesfritt. Vad beror det här då på? Det beror inte på dålig lönsamhet eller att det är omöjliga skogar att bruka på det här sättet. Vi borde säga som det är: Vi har ett marknadsmisslyckande vad gäller skogen.

Vilka är det som är skogsrådgivare i Sverige? Det är inte främst Skogsstyrelsen, utan det är skogsindustrin själv. Där, herr talman, kommer vi till kärnan i hela den här debatten. När ni, kära kollegor, pratar om skog och skogspolitik pratar ni om skogsindustripolitik. Vi har i riksdagen ett skogsindustrinätverk, men vems lönsamhet handlar det om? Vems perspektiv tar vi?

Sett över längre tid har förädlingsvärdet för skogsnäringen i bnp minskat. På 1980-talet var det i genomsnitt 4,6 procent. Det var 3,5 procent på 1990-talet och 2,8 procent under 2000-talets första decennium. År 2021 låg det på 2,2 procent. Det är alltså denna näring vi ser vår regering sitta högt och långt uppe i knät på.

Hur ser det då ut för skogsägarna? Södra Skogsägarna redovisar en typgårdslönsamhet och visar inkomster och utgifter. Lönsamheten för skogsägare i södra Sverige är cirka 2 217 kronor per år och hektar före kapitalkostnader. Beaktar man också kapitalkostnader för en hektar skog är det svårt att göra vinst. Detta visar också statistiken.

Av landets cirka 310 000 skogsägare hade 48 700 någon form av inkomst från skogsbruket under perioden 2011–2017. Samtidigt gick 60 procent med förlust, 17 procent redovisade nollresultat och endast 20 procent gick med plus. Jag hoppas att ni antecknar, för det här är de ni säger er värna men som ni inte för er politik för. Det genomsnittliga överskottet bland dem som redovisade ett överskott var knappt 91 000 kronor.

Den senaste tiden har virkespriserna ökat, och det har hjälpt lönsamheten. Detta är inte på grund av politik, utan det beror mer på hur världen ser ut med oroligheter och marknadsflöden. Vi skulle dock på riktigt behöva en politik som fokuserar på den enskilda markägarens lönsamhet framför industrins. Samtidigt gör stora SCA en vinst på kanske 3–4 miljarder efter skatt, så det går väldigt bra för dem.

Det är också viktigt att beakta vad en skogsägare vill med sin skog. I senaste Skogsbarometern var det bara cirka 12 procent som svarade att god löpande avkastning betydde mest. Viktigast var svarsalternativen känslan av att äga skog, god långsiktig investering och rekreation och jakt.

EU har också granskat Sverige särskilt för kartellbildningar på grund av marknadsmisslyckandet där man helt enkelt låter en industri plocka russinen ur kakan.

Vad gäller jobben, då? Jo, antalet sysselsatta inom skogsindustrin minskade mellan 1990 och 2020 med 60 procent. Även antalet sågverk i landet har under lång tid minskat kraftigt, samtidigt som vi avverkar mer.

Det är ett mönster som vi ser. Vad gäller lantbrukare, sågverk och besättningar går vi i riktning mot allt färre men allt större. Detta är alltså inte en lokal ekonomi som gynnar bygden. De flesta jobb som skapas hamnar i eller nära tätorters industrier.

En studie visar att endast 3 procent av dem som är sysselsatta inom plantering och röjning är svenska medborgare. En övervägande majoritet kommer från Östeuropa. Jag hoppas att fler partier vill titta på vad det betyder för dessa människor, som sällan har bra kontrakt eller möjligheter.

Det är inte avverkningsnivåerna som påverkar sysselsättningen. Det låter ofta som att det blir fler jobb ju mer vi avverkar, men med ett mer varierat skogsbruk skapas fler affärsmöjligheter. Vi skulle kunna satsa på lokala värdekedjor samtidigt som avverkningsvolymerna skulle kunna minska något.

Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med någonting som ligger mig varmt om hjärtat och som jag har varit inne på tidigare, nämligen orättvisan mellan stad och land i skogspolitiken.

De som bor och verkar på landsbygden ser ett stort värde i skogen runt omkring. Skogen kan faktiskt vara anledningen till att människor valde att bosätta sig där. Det finns ett stort värde för exempelvis rekreation, jakt, bär och turism. Man har lokalkännedom och en relation till platsen. Beslut om avverkning fattas dock ofta över huvudet på dem som bor där.

Kristdemokraterna har pratat om vilket oerhört hårt reglerat skogsbruk vi har. Jag bjuder gärna in till en replik för att få reda på exakt vilken lagstiftning som åsyftas. Det enda jag hört om detta från Kristdemokraterna är att Skogsstyrelsen har sex veckor på sig att handlägga ärendet om man gör en avverkningsanmälan. Om myndigheten inte hinner handlägga det på den tiden är det fritt fram – då blir det automatiskt ett godkännande, som dessutom kan vara giltigt i fem år.

Skogsstyrelsen har bara möjlighet att granska 2,5–5 procent av alla avverkningsanmälningar som kommer in. Det är därför vi i Sverige avverkar skog i blindo.

Miljölagen i all ära, men jag har läst skogsvårdslagen från pärm till pärm. Jag rekommenderar er alla att göra det, för då kommer ni att se formuleringen som säger att man ska ta hänsyn till vattenmiljöer, kulturmiljöer och naturmiljöer såvida det inte påverkar ens produktion. Vi är alltså tillbaka på ruta ett – det är helt frivilligt att göra vad man vill i skogen.

Vi kan jämföra detta med makten att påverka om man bor i en stad. Där har man möjlighet att tycka till om översiktsplaner och detaljplaner och kanske till och med om hur ens grannes hus ska utformas. Personer på landsbygden har ingen möjlighet att tycka till. Man har sex veckor på sig. Det finns inga krav på samråd. Det finns heller inga lagar som säkerställer att sociala hänsyn tas.

Låt oss jämföra det med bygglov. Det är inte så att den som vill bygga skickar in en ansökan och sedan, efter sex veckor, får börja bygga. Den får faktiskt vänta till dess man är säker på sin sak och vet att sociala och miljömässiga hänsyn tas. En sådan ordning skulle vi ha även i skogen.

Herr talman! Jag tycker att den här diskussionen, och hela debatten, har varit väldigt missvisande. För svenska skogsägares och den svenska naturens skull, och för att kunna garantera att framtida generationer ska kunna få plocka blåbär i skogarna, som för övrigt har minskat med 50 procent som en följd av den här politiken, skulle vi behöva garantera att vi kan ha levande skogar även i framtiden. Det kräver en helt ny riktning i politiken.

(Applåder)