Anders Ådahl

Fru talman! Jag tackar ledamoten André för ett intressant anförande. Det var kul att få lära känna lite mer av Kristdemokraternas politik på området.

Ledamoten använder i sin inledning ord som kvalitet och excellens och redogör för att akademin är en fantastisk plats. Jag skulle vilja höra lite mer om hur vi enligt Kristdemokraterna får den här kvaliteten och excellensen i Sverige och hur vi gör akademin till en fantastisk plats.

Jag tror att alla våra partier har en ambition att utveckla akademin. Men handlar det enligt Kristdemokraterna om att vi ska fördela om pengar från små till stora eller från stora till små? Handlar det om att vi ska ändra i finansieringssystemet, eller ska vi organisera om i sektorn? Vad är det egentligen Kristdemokraterna vill göra för att uppnå hög kvalitet och excellens vid svenska universitet och högskolor och göra akademin till en fantastisk plats?

Fru talman! Jag håller med ledamoten Malm om att det är klokt att rikta extra intresse och fokus mot det som kallas STEM, alltså science, technology, engineering and mathematics. Det är bra att en regering kan peka ut vissa områden och göra särskilda satsningar på dem.

Det är dock inte detta vi diskuterar, utan vi diskuterar akademins frihet och självstyre. Vi diskuterar den institutionella friheten och att lärosätena själva ska få lov att välja sitt kursutbud och vilka program som erbjuds. Det är lärosätena som har störst möjlighet att leverera de allra bästa kurserna till Sveriges studenter. Vi talar ju om detta och om skillnaden i hur våra partier ser på det.

Det finns något jag inte förstår. Om man som utbildningsminister säger att vi inte ska ha vissa kurser måste det få en konsekvens. Hur får man detta att hända? Är det genom någon form av direktstyrning? Ska man vända sig till lärosätenas rektorer och säga att de ska ta bort den ena eller andra kursen, eller hur ska det gå till?

Jag tror att utbildningsminister Mats Persson sa att han ska använda det ekonomiska instrumentet och skära bort medel till vissa universitet. Det finns dock en risk att dessa universitet inte kommer att välja bort de kurser som Mats Persson kallar för hobbykurser. Om man nu vill styra universiteten, vilket Liberalerna verkar vilja göra, och inte vill lämna dem fria, hur ska det då praktiskt gå till? Hur ska man få bort de kurser som Liberalerna vill ta bort?

Fru talman! Jag tror att det här blir ett intressant replikskifte av ideologisk karaktär, ledamoten Malm! Våra partier är ju i grund och botten ganska lika varandra. Centerpartiet är liberalt, och Liberalerna är kanske liberala.

Samtidigt finner jag att vi på senare tid har glidit isär en bit från varandra. Det resonemang om akademin som ledamoten Malm förde i talarstolen tyckte jag inte hängde samman, och jag tyckte att det hade ganska lite med liberalismen att göra. Å ena sidan var det ett oförblommerat försvar för den fria akademin och det fria universitetet, å andra sidan har Sverige en utbildningsminister som vill styra enskilda kurser och som vill gå in och styra hur sammansättningen i styrelserna ska se ut. Han vill ändra och detaljstyra.

Ledamoten Malm talade om att man vill lämna new public management när det gäller skolan. Även i den högre utbildningen har vi något som liknar new public management. Jag kan hålla med om att vi borde lämna detta, men jag tror inte att vi ska gå till new liberal management - de nya liberalernas management - och peka med hela handen och direktstyra.

Jag skulle vilja be ledamoten Malm förklara hur man å ena sidan kan säga att vi absolut ska ha fria akademier och fria universitet och å andra sidan kan ha synpunkter på vilka kurser enskilda universitet väljer att ha i sin katalog. Detta skulle aldrig kunna hända i USA. Donald Trump skulle aldrig under sin tid ha kunnat peka på Stanford och Harvard och säga: Ta bort de här kurserna! Där är akademierna nämligen fria - de står fria från staten.

Hur hänger detta ihop, ledamoten Malm?

Herr talman! Utbildningsministern har ett antal gånger på senare tid meddelat att det finns för många fristående kurser vid svenska universitet. En del kurser är dessutom av hobbykaraktär, meddelar utbildningsministern. Kritiken från akademin har varit stor och stark. Man menar till och med att utbildningsministern inte riktigt vet hur högre utbildning ser ut.

Direktstyrningen för att få ordning på detta, har jag förstått från utbildningsministern, ska ske genom att det ska vara mindre ekonomiska resurser till universiteten. Mina frågor är av praktisk natur: Hur ska utbildningsministern säkerställa att det är just de kurser som är av hobbykaraktär som försvinner från kursutbudet? Är det ministern själv som ska välja ut dessa, eller sätter han ett förtroende till att lärosätena har förmåga att själva rensa i sin katalog?

Fru talman! Jag tackar för följdfrågan.

Så länge som vi talar om medfinansiering som är statliga pengar - det är det som vi pratar om om Energimyndigheten eller någon annan forskningsfinansiär säger att det ska vara medfinansiering - minskar inte volymen av pengar om vi skulle säga att det nu är förbjudet med medfinansiering. Det enda som händer är att det blir lite färre projekt som är styrda och lite fler projekt som är fria. Och egentligen är det precis det som vi vill.

Jag bedömer därför inte att det blir ett ramaskri i universitets- och forskningsvärlden om vi skulle lägga fram den sortens politik på riksdagens bord. Det tror jag absolut inte. Jag vet till och med att det i väldigt många läger är väldigt eftertraktat att göra så.

Vad jag däremot skulle se som en intressant utveckling vore om staten vände sig till näringslivet och sa: "Vi är beredda att lägga fria forskningsmedel - om ni pytsar in lika mycket höjer vi från vår sida också." Så har man gjort i Finland, och det blev extremt lyckat. Näringslivet där finansierar väldigt mycket grundforskning och nyfikenhetsbaserad forskning därför att man inser att den finländska konkurrenskraften vinner på att det finns bra, fri forskning i Finland. Det är väl alltså ett spår som skulle kunna utvecklas i stället, tänker jag.

Fru talman! Låt mig börja med säkerheten och konstatera att det stämmer att högskolorna och universiteten inte har klarat av detta uppdrag hittills. Det är riktigt. Vi har nyligen fått Riksrevisionens rapport som väldigt tydligt visar detta. Och Centerpartiet tar detta på stort allvar. Så kan det inte få vara. Vi är i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge i Sverige, och det behöver vidtas åtgärder.

Vi menar att det handlar om ledningens operativa ansvar. Det är där som vi ska skjuta in kraften. Sedan behöver man stöd och hjälp. Där tycker vi att en stödfunktion ska inrättas från statens sida.

När det gäller medfinansiering vill jag nog säga både ja och nej till Stenkvists tanke om att det skulle inskränka friheten. Det som är märkligt är att ju skickligare forskarna på en läroanstalt är på att söka medel och få anslag, desto mindre pengar - basfinansiering - kan gå till den fria forskningen på just den läroanstalten. Då står en universitetsledning inför ett problem. Ska man säga till sina forskare: Nej, ni ska inte söka externa forskningsanslag, för då kommer vi inte att ha råd med basanslag till den fria forskningen. Eller ska man säga: Okej, vi får leva med detta.

Jag menar att vi från politikens sida skulle säga till forskningsfinansieringsmyndigheterna: Kräv inte så mycket medfinansiering!

Om man inte kräver så mycket medfinansiering uppstår inte problemet. Jag skulle kunna tänka mig att det går så långt som att man säger: Kräv inte medfinansiering alls!

Fru talman! Vi debatterar i dag forskning. Man brukar ibland slarvigt säga att forsknings- och högskolepolitik inte är något som man vinner val på. Samtidigt är det ju så att vi utan en riktigt bra högre utbildning och riktigt bra forskning inte har en chans i Sverige att ha väldigt bra vård, väldigt bra skola och väldigt bra äldreomsorg. Området är alltså otroligt viktigt.

När vi ser statistik som pekar på att Sverige ser ut att sakta tappa lite grann i forskningskvalitet och innovationskvalitet är det för mig tidiga signaler om att vi politiker måste börja agera. Detta tror jag gäller över hela linjen.

I Centerpartiet håller vi just nu på att ta fram ny politik under något slags rubrik som vi kan kalla Sverige som kunskapsnation. Jag kommer att komma med ett par lite halvt ofärdiga tankar här i dag.

Låt oss börja med grunderna, för om vi ska kunna göra en reformering måste vi förstå dem. Vad är forskning egentligen? Hur delar man in det? Något som många känner igen är att man brukar dela in det i tre delar.

Det första är grundforskning, som är ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer, utan att egentligen ha en bestämd tillämpning i sikte.

Det andra är tillämpad forskning, som också är ett grundarbete och ett metodiskt arbete men där man faktiskt har en tillämpning direkt i sikte.

Det tredje brukar kallas för utveckling, där man redan har färdig kunskap men där man behöver förpacka och ta fram produkter och tjänster utifrån känd ny kunskap.

Detta känner vi igen. Svensk forskningsfinansiering och mycket av forskningsfinansieringen i Europa och världen är dessutom organiserad efter den principen. Jag menar att detta förmodligen är fel. Jag skulle vilja att vi i stället funderar på två begrepp, och det handlar om nyfikenhetsbaserad forskning och styrd forskning.

Jag vill hävda att vi inom grundforskning såväl som tillämpad forskning och utveckling når allra störst framgångar om personerna där drivs av en inre kraft och nyfikenhet.

Jag tror inte att det var någon som sa till Martin Lorentzon och Daniel Ek på Spotify att de skulle ta fram en musikapp, utan detta tror jag kom från en inre drivkraft i deras arbete. Jag tror inte att Steve Jobs och Steve Wozniak på Apple fick besked från USA:s regering om att de skulle ta fram en dator som de skulle kalla Apple. Och jag tror inte att Elon Musk blev tillsagd att ta fram en elbil eller ett rymdföretag.

Låt oss konstatera tillsammans att det är med nyfikenhet och frihet som de största genombrotten nås, oavsett om det är grundforskning, tillämpad forskning eller utveckling.

Jag tänkte säga ett par ord till om god forskningssed, för att vi ska kunna ringa in ämnet forskning. Vetenskapsrådet hade en skrift 2017 just med titeln God forskningssed, där man listade åtta levnadsregler för vetenskapssamhället. Låt mig nämna två av dessa punkter. Nummer 1 är: "Du ska tala sanning om din forskning." Detta är viktigt för att vi ska kunna förstå och visa respekt för kunskaper som tas fram. Nummer 8 är: "Du ska vara rättvis i din bedömning av andras forskning."

Tidigare i dag hörde vi från talarstolen ett förslag om att forskare kanske kunde lära sig en del av politiken i det kritiska tänkandet. Jag tänker att det omvända nog också gäller, alltså att politiken kan lära sig en del av forskningen. Då blir nummer 1: Du ska tala sanning om din politik. Och nummer 8 blir: Du ska vara rättvis i din bedömning av andras politik.

Jag tror det skulle gynna det politiska klimatet om vi tog inspiration därifrån.

Som sagt skulle jag gärna se en reformering av det svenska forskningsfinansieringssystemet. Vi har ett par problem i dag. Det ena är att vi helt enkelt är organiserade fel. Även Forskningsfinansieringsutredningen tycker jag tar avstamp lite fel i den klassiska indelning som jag nämnde inledningsvis.

Vi har en dubbel problematik. Vi har basmedel som i dag ska ges ut till universitet och högskolor för att dessa med hjälp av medlen ska kunna bedriva nyfikenhetsbaserad forskning. Problemet är bara att det ofta begärs medfinansiering när man söker medel hos till exempel Energimyndigheten, Forte eller en del andra mer tillämpade forskningsfinansiärer.

De säger så här till universiteten: Om ni får pengar från oss inom detta dedikerade område ska ni dessutom använda och skjuta till era fria medel för att medfinansiera ett sådant projekt. Detta betyder att den fria forskningen egentligen får mycket mindre medel än de basmedel som redovisas. Vi har alltså en dubbel problematik där.

Jag menar att vi behöver ha en relevant och högkvalitativ forskning som beaktar två perspektiv. Vi behöver skapa ett system som ger den fria forskningen förutsättningar att själv definiera forskningsproblem och metoder, men vi måste också ha en lyhördhet i forskningssystemet för vad politiken och näringslivet har för prioriteringar. Det ska vi inte glömma, och det ska vi inte kasta bort. Det måste finnas kvar.

Men organisatoriskt kanske det ska vara så att man arbetar på lite olika sätt, att akademins uppgift kanske i huvudsak ska vara den fria forskningen, den fria, tillämpade grundforskningen och den fria utvecklingen, medan institut eller något liknande kanske mycket tydligare skulle kunna ägna sig åt det som är lyhördhetsbaserat.

Vidare kan man pröva en tanke om att finansieringen skulle kunna ha tre nivåer. I stället för basfinansiering skulle man kunna tänka sig en driftsfinansiering som ger universitet och högskolor tillräckligt med pengar för att klara av driften och på toppen kunna ha pengar för fri forskning och för lyhördhetsbaserad forskning. Det är en tanke som man skulle kunna utveckla.

Vidare skulle vi ha ett system där vi utvecklar oss mot mer fri forskning. Det innebär att universiteten får mycket större frihet än i dag. Det innebär samtidigt, vilket vi måste vara noggranna med från politikens sida, att man också får mycket större ansvar. Att bära mycket frihet är att bära mycket ansvar. Jag ser att universiteten och högskolorna i dag skulle ha en resa att göra när det gäller detta. Därför måste politiken vara noggrann med detta framöver.

Samtidigt vet vi att få är så granskade som forskare när det gäller vad de ägnar sig åt. I forskarsamhället har vi peer review-systemet som innebär att andra forskare granskar vad man har gjort och vilka resultat som man har tagit fram. Sedan kan man gå till publikation.

Med denna utläggning yrkar jag bifall till reservation 3, som handlar om att reformera forskningsfinansieringssystemet.

Fru talman! Jag vill även lyfta fram vad som på sistone har kommit fram om säkerhetshot. Det finns hot och risker i vårt universitetssystem. Centerpartiet lyfter fram detta i vårt arbete. Vi ser kanske inte att den bästa metoden är att sätta säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna. Vi ser i stället att det är operativt ansvar hos universitetsledningar att klara av det. I stället föreslår vi att det ska inrättas en statlig funktion som ger stöd och hjälp till universitetsledningarna.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag också nämna några ord om jämställdhet i universitets- och högskolevärlden. Vi är på rätt väg, men vi i Centerpartiet anser att det går för långsamt. Bland doktorander är det jämställt. Men när vi kommer upp till professorsnivå ser det värre ut. Vi vill ha en meritokratisk ordning. Men systemet behöver hjälp. Kvinnor har i dag av olika skäl inte lika lätt att ta sig an en professorstjänst. Det måste vi tillsammans hjälpas åt att fixa.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret, vilket jag tycker var klargörande.

Jag delar synpunkten, och även i mitt parti förekommer det diskussioner där enskilda personer vill lyfta fram vissa områden och att jag ska stå för det på något vis. Där verkar vi landa i samma slutsats, att man ska vara lite försiktig med att peka ut specifika områden och att det kan bli fel i förlängningen.

Sedan tänker jag återigen på detta med politisk styrning. Ledamoten nämnde i sitt anförande Gustaf Dalén, Agafyrens uppfinnare. Jag tror inte att det var någon i början på 1900-talet som sa till Gustaf: Hördu du, ska inte du ta och uppfinna en fyr? Forskningen var alltså inte styrd då heller. Jag vet inte vad en sådan insikt skapar för möjligheter till reflektion hos Stenkvist.

Fru talman! Jag tackar Robert Stenkvist för anförandet. Jag tycker alltid att det är intressant att lyssna på ledamoten Stenkvist, för det är ett genomtänkt och väl genomarbetat material som presenteras i talarstolen. Sedan delar vi inte alltid synpunkter om hur det borde vara, men tämligen ofta är det ändå så.

Jag skulle vilja ställa en fråga om politiska beslut och politikens roll, som jag själv tycker är ganska svår. Jag noterar att Sverigedemokraterna i betänkandet har ett antal motioner som handlar om att man vill satsa på vissa områden. Det uppradas till exempel psykisk ohälsa, cancerforskning, utveckling av nya material som kan brytas ned i havet och därigenom minska risken för att djur fastnar i övergivna fiskeredskap och att man ska prioritera forskning för att främja AI.

Själv tycker jag att det är väldigt vanskligt att peka ut enskilda och ganska smala områden, för det betyder samtidigt att det är en massa andra områden som man inte vill fokusera på. Eftersom man inte tar upp elektrifiering, infektionssjukdomar, germanska språk eller gängkriminalitet som forskningsområden blir min fråga: Är det områden som Sverigedemokraterna i så fall kanske inte tycker att man ska satsa resurser på? Grundfrågan, ledamoten Stenkvist, är då naturligtvis: Vad är politikens roll? Ska man peka ut enskilda och smala områden eller bör man lämna den uppgiften åt lärosätena och möjligen åt finansieringsmyndigheterna?

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för utläggningen! Jag vill ändå återkomma till min frågeställning om strukturella åtgärder som kanske behöver sättas in tidigt från politiken för att vända en sådan här trend. Jag tänker till exempel på balansen mellan å ena sidan fri forskning och å andra sidan styrd forskning.

Fri forskning innebär att man från politikens sida kan tänka sig att ge pengar och medel till universitet och forskare för att forskarna själva ska kunna definiera forskningsfrågor, forska och sedan komma fram till något som de faktiskt inte alls på förhand vet. Styrd forskning kan vara att man från politiken vill satsa extra på vissa områden eller att man från näringslivet kanske vill ha en satsning på elektrifiering och så vidare.

Kan Fredrik Malm möjligtvis redogöra lite för hur den här balansen ser ut i dag och hur den skulle kunna se ut i morgon? Är det för mycket fri forskning i dag eller är det för lite?

Frågar vi Kungliga Vetenskapsakademien skulle de säga att vi skulle satsa på mer fri forskning, och när vi träffar näringslivet säger de att vi ska lyssna mer på näringslivet. Frågan är var Fredrik Malm och Liberalerna befinner sig i det här spelfältet?

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för anförandet! Jag delar uppfattning om väldigt mycket av det som ledamoten Malm redogjorde för under sitt anförande. Det handlar om forskningens betydelse och om hur viktigt det är att vi har en god utbildning som genererar skickliga forskare i framtiden.

Jag tänkte ändå att jag skulle ge Fredrik Malm chansen att något lägga ut texten om central politik för att faktiskt utveckla forskningen i Sverige. På statistiken verkar det som att den svenska kvaliteten i forskningen sjunker en aning. Vi ser också att vi tappar lite grann på innovationsområdet. Där brukar vi ligga bland topp tre eller rent av etta. Det finns lite tendenser till att vi eventuellt halkar ned där också. Är det något man ska vara vaksam på är det tidiga signaler, tänker jag, för det tar tid att ändra inom forskningsvärlden.

Jag hörde ganska lite från ledamoten Malm om politiska förslag och politikens roll för att vända en sådan trend. Hur kan forskningskvaliteten i Sverige öka? Fredrik Malm redogjorde för att vi är en nation som har en stolt tradition, och det måste vi fortsätta vara. Frågan är: Om vi nu ser tidiga signaler om att det viker ned, vad vill regeringspartiet Liberalerna göra för att ändra en sådan trend?

Fru talman! Låt mig inledningsvis få börja med en mindre utbildningsinsats riktad inte minst till dem som ser på debatten. Vi debatterar i dag studiemedelsfrågan. Vi gör det för att försöka vinna över röster på respektive förslag. Vi i Centerpartiet önskar såklart att miljöpartister, sverigedemokrater, moderater och så vidare röstar på våra förslag.

Jag vill samtidigt meddela att vi under mandatperiodens andra år i utbildningsutskottet har något som kallas för förenklat motionsförfarande. Det gör att partierna har väldigt få yrkanden och få reservationer. Jag yrkar bifall till den enda som är framlagd av Centerpartiet i det avsnitt vi debatterar i dag.

Samtidigt måste jag naturligtvis poängtera att Centerpartiet har mycket mer politik. Vi står naturligtvis bakom all politik vi har rörande studiemedel. Så var det sagt.

Fru talman! Vi i Centerpartiet vill se en ökad frihet för studenter i Sverige. Vi lyfter särskilt fram dels att vi vill se ett mer flexibelt studiestöd, dels att man som student ska ha ett arbete vid sidan av studierna.

Vi är dessutom naturligtvis stor hejarklack till omställningsstudiestödet. Det var till och med så att det var vi som kom med det förslaget. Vi har drivit igenom det ihop med en förändrad syn på arbetsmarknaden och en ökad flexibilitet för att Sverige helt enkelt ska kunna vara i takt med tiden.

Arbetsmarknaden är i rörelse. Arbetslivet och livet förändras, men studiestödet är designat för en något stelare arbetsmarknad än vad som är fallet i dag. Därför behövs en uppdatering med mer flexibilitet och mer anpassning till olika förutsättningar.

Skälet är enkelt. Det är bra att människor vill satsa på att utbilda sig och att bilda sig. Det är bra både för individen och för samhället i stort. Ja, det är rimligt att påstå att Sveriges välstånd faktiskt är helt beroende av det. Centerpartiet vill därför uppmuntra och underlätta för fler att studera.

För att öka genomströmningen och få fler i arbete vill vi i Centerpartiet ha ett mer flexibelt studiemedelsystem, ett system som premierar studenter som avslutar sina studier före utsatt tid men också är anpassat för dem som har lägre studietakt, exempelvis den som har gått anpassad gymnasieskola eller den som är deltidssjukskriven. Det ger helt enkelt fler möjligheter till en utbildning som leder till jobb, och det är bra för Sverige.

Fru talman! Under covid-19-pandemin gjordes en viktig förändring. Fribeloppsgränsen togs bort, vilket gjorde att studenter kunde uppbära lånade studiemedel utan att behöva känna begränsningar i att ha ett arbete vid sidan av. Men sommaren 2022 återinfördes inkomstprövningen för studiemedel. Den så kallade fribeloppsgränsen återinträdde. Centerpartiet framhärdar i sin ambition att ta bort det så kallade fribeloppet för lånedelen av studiemedel, alltså den del som ska betalas tillbaka till staten.

Fribeloppsgränsen innebär ju att det finns ett tak för hur mycket studerande får tjäna för att ha rätt till studielån. När inkomstprövningen har återinförts är det mindre lönsamt för studenter att arbeta. Det tycker vi är fel. Slit och nit ska belönas. Det ger studenter en större frihet att styra över sitt eget liv och sina val.

Fru talman! Det är tydligt att bristen på utbildad arbetskraft är mindre i närheten av de orter där det finns en högskola eller ett universitet. Kompetensbristen växer med avståndet från dessa orter.

Mot bakgrund av den utveckling som sker i fråga om den allmänna bristen på utbildad arbetskraft behövs incitament så att fler människor med rätt kompetens vågar flytta till de orter där de behövs. Därför föreslår vi att man ser över hur studieskulder kan skrivas av för dem som flyttar för att arbeta i landsbygdskommuner. Hela Sverige ska leva. Detta förslag hjälper till. En sådan reform bör gälla för alla yrkeskategorier med ett särskilt öga på bristyrken.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.

Herr talman! Jag ville med denna interpellation både belysa tillståndet i svensk skola här och nu och ge statsrådet en chans att svara för regeringens politik. Situationen i svensk skola kännetecknas av en akut ekonomisk kris här och nu. Skolan har långsiktiga behov, och reformer är det som behövs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har valt att fokusera på den akuta ekonomiska krisen, men vilken fråga jag än ställer till statsrådet får jag tyvärr inga svar när det gäller konkreta resultat av den förda politiken. Om det är kris på riktigt tänker jag mig att man kraftsamlar och ser till att åtgärder kommer på plats direkt - då kan man inte vänta på utredningar, kommunreformer eller vad det nu kan vara. Jag är förvånad över att jag inte får svar.

Jag vill säga ett par ord om riktade statsbidrag. Jag och statsrådet tycker väldigt olika om detta. Det fungerar extremt dåligt, särskilt för mindre kommuner. Jag undrar till exempel hur man ska göra i Ydre, Vingåker, Öckerö, Arjeplog eller Uppvidinge. Ska man anställa en administratör som ska skicka in ansökningar och i slutändan inte få några pengar eller böcker? Jag tror verkligen inte att den modellen är bra.

Statsrådet talade om svarta hål. Jag tror att det är bättre att lita på kommunerna och på dem som kan sin kommun. Vi i Centerpartiet är för ett decentraliserat beslutsfattande. Vi tror att människor kan ta ansvar, men för att kunna ta ansvar måste man också få förutsättningar. Där ser jag att regeringen och staten inte lever upp till kontraktet.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Låt mig först konstatera att det fortfarande inte fanns ett enda konkret resultat att redovisa gällande den förda politiken, trots att statsrådet fick en chans till. Ingen lärare har räddats, ingen skolpedagog har räddats, ingen rektor har räddats och ingen skola har sluppit läggas ned tack vare den politik som regeringen bedriver för att på något vis mota den ekonomiska krisen i svensk skola. Jag tycker att det är tråkigt. Det är bedrövligt för Sverige att det ska se ut så.

När det gäller ansvaret för svensk skola blir svaret att vi på kort sikt ska ha en kommunreform som på något vis ska rädda skolan. Jag tycker att det är ett svar som inte riktigt lever upp till förväntningarna på hur man bör hantera en akut kris.

Hur det än är har regeringen nämligen ansvar för spelreglerna när det handlar om lagarna, läroplanen, finansieringsprincipen och ramarna. I och med att vi har ganska många små kommuner i Sverige - så ser det ju ut - behöver man ha en buffertfunktion hos regeringen för att kunna möta svåra ekonomiska kriser. När det blir en epidemi eller pandemi kan vi samla oss i Sverige och gå upp i något slags stabsläge och klara krisen, men när det kommer till skolan och kommunerna kan regeringen tydligen inte nå dit.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min andra fråga handlar om hur statsrådets och regeringens politik ser ut för att förskollärare, lärare och rektorer ska stanna kvar i yrket i det läge som råder. Lotta Edholm säger att regeringen vidtar flera åtgärder för att stärka professionerna, men det ges bara ett exempel på en åtgärd: Man hänvisar, återigen, till en utredning. Jag vet inte om statsrådet möjligtvis kan ha redovisat ett par ytterligare åtgärder.

Jag är helt överens med statsrådet om att lärarnas tid ska gå till undervisning, men jag tänker att planen väl ändå måste vara mycket större än så. Jag tänker till exempel på hur det ser ut med lärarutbildningens attraktionskraft. Den är tyvärr i botten; det krävs i princip 0,0 på högskoleprovet för att komma in. Det är ett stort problem som jag tycker att vi borde ta tag i, för annars sjunker kunskapsnationen Sverige på sikt till botten.

Sveriges Skolledare menar att nedskärningarna allvarligt hotar kvaliteten i utbildningen och möjligheten att bedriva en likvärdig skola. Man menar också att såväl elevers som lärares och skolledares arbetsvillkor är väldigt dåliga. Elevorganisationerna varnar för elevernas arbetsmiljö och mentala hälsa. På arbetsmarknaden finns det i dag 35 000 lärarutbildade personer som har lämnat skolan för andra yrken. Samtidigt råder det lärarbrist i Sverige.

Det är ingen ljus bild av svensk skola vi ser. Attraktionen att vara kvar i yrket är mycket låg. Det är en akut situation, och i detta ekonomiska läge förvärras krisen djupt. I jobbannonser kan vi se att man söker lärare som brinner för sitt jobb, men jag är rädd att lärarnas gnista har brunnit ut. Vad vill skolministern göra för att tända den där gnistan igen? Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att lärare och rektorer ska orka stanna kvar i skolan? Vad vill statsrådet göra för att vända utvecklingen? Det är en mörk bild vi ser.

Herr talman! Vi har en djup ekonomisk kris i svensk vård och i svensk skola. Därför är denna interpellation djupt allvarligt menad. Jag undrade vilka konkreta resultat som vi kan se av den förda politiken från regeringen i det krisläge som råder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Svaret som jag har fått från statsrådet innehåller inte ett enda konkret resultat. Jag får förslag på utredningar och förslag på riktade statsbidrag men inte ett enda konkret resultat. Inte en enda lärartjänst, inte enda specialpedagog och inte en enda rektor har räddats kvar. Ingen skola har hindrats från att läggas ned på grund av regeringens politik. Så ska man kanske tolka svaret, eller också är det ett missförstånd någonstans. Jag ber statsrådet att återkomma med svar på frågan.

Jag tolkar det som att det tyvärr inte finns någon plan. Jag undrar vad svaret är till de lärare som nu inte orkar mer och vill kasta in handduken. Uppsägning på uppsägning sker, och bördan på dem som är kvar blir allt tyngre. Våra barn, deras framtid, vår framtid och Sverige som kunskapsnation är faktiskt det som står på spel när vi har en ekonomisk kris i svensk skola.

Om det är en kris gör man någonting åt den. Då samlar man styrkorna, går upp i stabsläge, kanske kontaktar andra partier och försöker få åtgärder på plats här och nu. Utredningar syftar ju till att kanske ha ett underlag för reformer längre fram, och riktade statsbidrag är små plåster på såren.

Menar statsrådet att våra elever och lärare ska vänta på att deras administration ska minska om flera år när utredningarna är klara och eventuell ny lagstiftning är på plats? Men den ekonomiska krisen är här och nu. Jag förstår inte svaret.

Statsrådet säger också att situationen kräver att även kommunerna tar sitt ansvar. Det är jag helt enig med statsrådet om. Men låt oss då se hur Kommunsverige ser ut. Sverige består av 290 kommuner. Mediankommunen tror jag är Leksand med 16 000 invånare. Det är alltså 145 kommuner som har mindre än 16 000 invånare.

Ett annat exempel är Stockholms kommun, som är Sveriges största kommun. Där bor nästan 1 miljon invånare. De 114 minsta kommunerna är tillsammans mindre än Stockholms kommun. Hur ska en kommun med 6 000 eller 3 000 invånare kunna väga upp den inflationskris och den ekonomiska kris som pågår om inte staten går in med krisåtgärder? Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt.

När det gäller riktade statsbidrag behöver man kanske anställa en administratör för att ordna system och ansöka om medel till enskildheter i skolan. Det drar med sig väldigt stora transaktionskostnader, och jag kan inte se hur det kan rädda någon lärartjänst.

Det är helt enkelt omöjligt för små kommuner att ensamma klara ett ekonomiskt stålbad som inflationen innebär. Resultatet blir att lärare sparkas. Är det verkligen så vi vill ha det?

Jag vill därför ställa min fråga till statsrådet en gång till: Finns det några konkreta resultat av den förda politiken för att mildra den ekonomiska kris som vi nu ser i Sveriges skolor?

Herr talman! Denna debatt, som är initierad av Åsa Westlund, handlar om betygsinflationen. Stort fokus riktas, fullt naturligt, mot betygen och att elever kan fuska sig till bättre betyg än vad de egentligen ska ha. Detta sker på vissa skolor, som dessutom har rykte om sig att man nog ska söka dit om man till exempel vill gå tandläkarlinjen därför att de kan hjälpa en att få bra betyg. Detta är naturligtvis ett system som vi absolut inte kan ha.

Jag vill i denna kammare och denna debatt även lyfta upp den problematik som finns i andra änden av betygssystemet. Det handlar inte bara om att lyfta sig från B till A, utan det handlar också om problematiken med betyget F i relation till betyget E.

Jag tycker att statsrådet en aning lättvindigt viftade undan denna problematik och i stället kritiserade Centerpartiet för att vi har föreslagit en akut åtgärd som skulle göra skillnad här och nu för de elever som av samhället bedöms som underkända. Ja, det är kunskaperna som underkända, men det är de facto så att den psykiska ohälsa som följer i spåren gör att dessa eleverna känner att de inte välkomnas av samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför vill jag återigen fråga statsrådet vilka åtgärder hon avser att vidta för att betygsproblematiken mellan det godkända betyget E och det underkända betyget F inte också där ska bidra till en betygsinflation där lärare tvingas välja mellan att höja till ett orättmätigt E och att ge ett F som innebär att eleven mycket väl kan bli utstött och i stället hamna i gängmiljön.

Herr talman! Åsa Westlund från Socialdemokraterna har rest en otroligt viktig fråga i dag till statsrådet Edholm om betygsinflationen i svensk skola.

Vi har sett, och vi ser, att glädjebetyg eller fuskbetyg är otroligt vanligt förekommande. Jag har själv suttit i möte med rektorn för Handelshögskolan i Stockholm, Lars Strannegård, och sagt att jag välkomnar deras åtgärd - de behöver tydligen ta till en sådan metod som att ha en lägstanivå på högskoleprovet på 1,25 för att kunna välkomna sina studenter in på Handelshögskolan. Jag välkomnar det beskedet från honom, men samtidigt måste jag säga att det är en skam för svenskt skolsystem att det ska behöva vara så att vi har ett betygssystem som faktiskt inte är rättssäkert.

Jag vill här i kammaren lyfta ett annat perspektiv. Jag vill bredda debatten till att inte bara omfatta det som är i toppen - de som får glädjebetyg uppåt från kanske B till A. Jag vill prata om hur det ser ut i de nedre regionerna - de elever som har det svårast i skolan, som kämpar och fajtas med sig själva över om de ska få ett F eller möjligtvis klara ett E. Betyget F betyder som bekant att man är underkänd. Betyget E betyder att man är godkänd.

Jag har träffat lärare som med stor vånda har tvingats välja om de ska ge det rättmätiga betyget F till en elev och veta att den eleven kanske kommer att hamna i utanförskap eller psykisk ohälsa. Kanske väntar gängen på andra sidan och säger: Välkommen till oss, kom till oss; samhället säger att du inte är godkänd, att du är underkänd, men hos oss är du godkänd. Läraren har att välja på att ge betyget F eller kanske följa sitt samvete på något vis och se till elevens bästa och i stället ge det som i det här sammanhanget är glädjebetyget E.

Betygsproblematiken är alltså dubbel. Det handlar både om de elever som har det ganska väl förspänt men som ändå får glädjebetyg uppåt - kanske ett A i stället för ett B - och om de elever som kanske får ett E i stället för ett F för att betygssystemet inte heller i den änden fungerar.

Därför vill jag fråga statsrådet Edholm om regeringen också kommer att titta på betygen i de nedre regionerna - betyg E för godkänt och betyg F för underkänt - och på hur vi kan reformera detta så att lärarna kan få en mer rimlig situation i sitt betygsbedömande och så att samhället inte slår ut elever och lämnar dem med psykisk ohälsa och kanske rentav kastar dem åt gängen. Jag vill därmed bredda debatten till att omfatta även den frågan.

Herr talman! Debatten handlar om Samhall, men egentligen handlar den om människor. Vi ska ge var och en möjlighet att utifrån sina förmågor och kunskaper ha en meningsfull tillvaro. Utgångspunkten är att alla som kan ska ha en sysselsättning. Det är bra för samhället, och det är bra för individen.

När vi pratar om dem som står en bit ifrån arbetsmarknaden spelar kommuner, regioner, det privata näringslivet och civilsamhället en stor och viktig roll. Men staten behöver också ta sitt ansvar. Här är Samhall en viktig spelare.

Jag uppskattar den stora enighet som ändå finns i politiken och i utskottet om att staten via Samhall i dag inte gör sitt yttersta för att fler ska få en bra och meningsfull sysselsättning. Som politiker i opposition är det såklart ofta enkelt att säga att allt är dåligt. Men det är det faktiskt inte. Det är mycket bra att regeringen har tillsatt en utredning om Samhall, dessutom med en kompetent utredare i spetsen.

Utredningen har flera viktiga uppdrag. Det vill jag verkligen betona. Dock har vi i Centerpartiet en anmärkning. När det gäller utgångspunkten för den tillsatta utredningen delar vi inte regeringens bedömning att statens samlade styrning är tillräckligt bra. Regeringen tycker att Samhall även fortsättningsvis ska vara ett statligt bolag vars uppdrag ska innefatta produktion och erbjudande av efterfrågade varor och tjänster.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om Samhalls samhällsuppdrag

För Centerpartiet är det uppenbart att organisationsformen, det vill säga aktiebolag med avkastningskrav, är ett grundproblem. Riksrevisionen gör samma bedömning. Vi anser därför att regeringen bör se till att uppdraget för den nyligen tillsatta utredningen av Samhalls uppdrag, verksamhet och förutsättningar i enlighet med Riksrevisionens rekommendation också innefattar vilken organisationsform som bäst uppfyller målet för Samhall.

I dag konkurrerar Samhall med företagare som kämpar och vänder och vrider på varenda krona. Det är inte rimligt att staten ska konkurrera ut aktörer som vill etablera sig inom exempelvis lokalvård. Att Samhall pressar priser genom upphandlingar och tar över orimligt stora marknadsandelar är ett problem som regeringen bör prioritera att lösa inom ramen för utredningen.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till reservation nummer 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 mars.)

Herr ålderspresident! När jag var 18 år en månad och tre dagar tog jag körkort för bil. Jag kom hem från uppkörningen till mamma och pappa, rusig i sinnet och pirrig i magen. Körkortet var först ett pappersintyg men sedan ett riktigt körkort.

På kvällen fick jag låna mina föräldrars Volvo 740, och jag satte mig bakom ratten och for i väg på väg 180 ned till centrala Borås. Vilken frihet! Det är ett ögonblick som är otroligt starkt och fast förankrat i mitt minne. Jag minns till och med dofter från den kvällen.

Jag bodde inte på landet utan växte upp i ett radhusområde. Jag kunde cykla och åka kollektivt när jag skulle träffa vänner, träna fotboll eller hänga på ungdomsgården, men känslan av frihet när jag tog körkort kan inte vara mycket annorlunda än den frihet som 15-åringar som i dag kör A-traktor upplever.

Herr ålderspresident! Europaparlamentet har i veckan röstat för ett förslag om att åldersgränsen för att få köra A-traktor ska höjas från 15 till 16 år. Förslaget är en del av en större omarbetning av direktiven för körkortsregler i unionen. Förslaget innebär att ett B1-körkort, med en åldersgräns på 16 år, ska krävas för att få köra A-traktor. Om förslaget blir till lag kommer det att innebära att hastighetsgränsen för A-traktorer, som just nu är 30 kilometer i timmen, höjs till 45 kilometer i timmen. Detta är förvisso bra, men åldershöjningen är fel.

Låt mig vara mycket tydlig här om just åldersgränsen: Att höja åldersgränsen för A-traktorer är en mycket stor frihetsinskränkning för ungdomar, framför allt på landsbygden. Om vi vill värna landsbygden och att hela Sverige ska vara attraktivt att växa upp i och leva i måste vi försvara friheten att som ung kunna röra sig, träffa vänner, förflytta sig från en by till nästa, delta i fritidsaktiviteter och så vidare.

Jag vet att EU-kommissionen länge har varit skeptisk till att Sverige låter ungdomar köra A-traktor från 15 år. Jag vet också att flera svenska parlamentariker i EU försökte få till stånd ändringar inför omröstningen i parlamentet. Jag vet även att det finns en tämligen bred samstämmighet bland riksdagens partier om att stå upp för den svenska modellen med Atraktorer.

Jag vet detta, men tyvärr är den bistra sanningen att den svenska regeringen vek ned sig i ministerrådets förhandlingar och inte orkade driva denna fråga med den kraft som hade krävts för att värna våra svenska regler för A-traktor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Trafiksäkerhet

Det som nu hände i veckan när Europaparlamentet hade sin omröstning var lite av en sista chans att hindra höjningen av åldersgränsen. Men än är det inte för sent. Min uppmaning till regeringspartierna och Sverigedemokraterna är att visa hjärta och fighting spirit för den svenska landsbygden och våra ungdomar där. Ge inte upp, utan se till att förslaget ändras i de förhandlingar som nu tar vid! Vi i Centerpartiet står upp för svensk landsbygd, men nu behöver fler göra det.

Herr ålderspresident! Det är naturligtvis inte bara i EU som frågan om A-traktorer måste behandlas utan även i Sveriges riksdag. Vi i Centerpartiet har väckt en motion om A-traktorer och deras regler och säkerhet, som jag hoppas kan vinna stöd i kammaren.

Debatten om A-traktorer har varit omfattande. Målkonflikter om olycksrisker och säkerhet ställs mot frihet och glädje. Centerpartiets inriktning är att klara av målkonflikten så att inte minst ungdomar ute i landet kan ha både frihet och glädje samtidigt som trafiksäkerheten är god.

År 2020 förenklades de tekniska kraven för ombyggnad av en bil till A-traktor. Denna förändring genomfördes bland annat för att det skulle vara möjligt att bygga om också automatväxlade bilar till A-traktorer. Efter förändringen har antalet A-traktorer ökat, och intresset är stort.

Vi menar att regelverken för A-traktorer bör ses över ytterligare för att öka säkerheten men också öppna för möjligheten att göra det tillåtet att framföra moderna A-traktorer snabbare än vad som är fallet i dag. Vi vill också tillåta baksäte och därmed maximalt fyra bältade passagerare per fordon. Ett första steg i denna riktning skulle vara att initiera en översyn för att se hur moderna A-traktorer kan tillåtas att färdas snabbare än vad som är tillåtet i dag. Detta skulle vara en utveckling som är analog med maxhastigheten för EU-mopeder.

Parallellt, menar vi, behövs insatser för att säkerställa säkerheten. En förutsättning för att höja hastigheten är att A-traktorer blir säkra att framföra, både för dem som sitter i A-traktorerna och för dem som påverkas vid en eventuell krock. En översyn skulle sålunda beakta både maxhastighet och säkerhet.

Vidare bör en konvertering av motorer underlättas så att A-traktorer kan drivas på biobränslen eller el. En annan åtgärd är att körkortsutbildningen kan bli längre. Kraven för körkort för A-traktor bör innefatta uppkörning i en A-traktor, allt för att parallellt kunna öka både friheten och säkerheten.

Jag yrkar på att riksdagen stöder svensk landsbygd genom att bifalla reservation 15.

Herr ålderspresident! Centerpartiet har under vårvintern lanserat något som vi kallar för Sverigelyftet. Med Sverigelyftet menar vi att för trafiksäkerheten och för att få hela landet att fungera måste vi få till en fungerande infrastruktur. Vi vill se satsningar på underhåll av vägar, återupptagande av arbetet med stambanor och nödvändiga nya järnvägsinvesteringar för Sveriges industri - och att regeringen tillsätter en infrastrukturberedning.

Sveriges transportinfrastruktur behöver rustas upp, och det är bråttom. Ett kraftigt eftersatt underhåll på svenska vägar och järnvägar orsakar förseningar, inställda resor och olyckor i hela vårt avlånga land. För varje dag som går blir underhållsskulden större, och olycksriskerna ökar. Det drabbar svensk tillväxt och konkurrenskraft. Arbetstillfällen och skatteintäkter går förlorade. Det drabbar människor som måste planera sitt liv efter väderleksrapporten eller helt enkelt välja bort tåget till förmån för bil eller flyg. Så kan vi inte ha det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Trafiksäkerhet

Dagens situation kan inte fortsätta. Svenska folket måste återigen kunna boka en tågresa utan en klump i magen. Svenska vägar måste vara farbara, oavsett var man bor i landet.

Det är helt avgörande att vi underhåller den infrastruktur som redan finns. Men vi måste också i vårt välfärdsland ha tillräckligt med resurser för att bygga ut vägar och järnvägar för framtiden. Vi kan inte bara välja underhåll, vi måste välja investeringar också.

Tågresandet beräknas öka med över 50 procent till 2040 och bilresandet med omkring 25 procent, och trafikslagen väntas fortsatt stå för en helt dominerande del av personresandet. Det kan dagens tåg- och vägnät inte hantera på ett säkert, tillförlitligt och hållbart sätt. Därför föreslår vi att underhållsskulden åtgärdas med start nu för att vara helt åtgärdad senast 2035.

Vi vill att Sverigelyftet finansieras genom att man skiftar från överskottsmål i statens finanser till ett balansmål, men bara under förutsättning att pengarna används till investeringar som för Sverige är statsfinansiellt gynnsamma på kort eller lång sikt.

Herr ålderspresident! Både näringslivet och kommuner och regioner behöver långsiktighet i beslut som tas. Regeringens lappkast om stambanorna är ett bra exempel på hur Sveriges infrastrukturpolitik inte kan se ut framöver. Det måste finnas en politisk stabilitet i beslut som löper över många mandatperioder. Nu är infrastrukturpolitiken närmast ett havererat politiskt område. Detaljer och småsaker skymmer sikten över det stora och långsiktiga. Politiskt positionerande och lobbyorganens agendor styr de politiska besluten. Det är inte så vi ska hantera Sveriges blodomlopp - vår infrastruktur.

Herr ålderspresident! För att klara en politisk stabilitet i infrastrukturpolitiken föreslår vi alltså att en infrastrukturberedning tillsätts, vars syfte är att jobba långsiktigt och med ett helhetsperspektiv. Vi i det politiska landskapet, brett över riksdagens partier, har till uppgift att återvinna förtroendet för svensk infrastruktur. Det handlar om trafiksäkerhet, det handlar om konkurrenskraft och det handlar om att hushålla med statens resurser. Håll ihop Sverige! Håll ihop den långsiktighet som infrastrukturen kräver! Och, herr ålderspresident, tillsätt en infrastrukturberedning!

Herr talman! Gymnasieskolan, gymnasietiden - så skör, så bräcklig men samtidigt så danande period i en människas liv. För många är gymnasiet vägen ut i arbetslivet. För andra är det en tid som förbereder för högre utbildning. Men för alla är det en tid som i stora stycken formar det vuxna livet.

För oss i Centerpartiet är det självklart att vi måste satsa på utbildning och bildning. Våra budgetsatsningar på skolområdet är - det vet de som har följt skoldebatterna det senaste året - vida överstigande övriga partiers. Gymnasieskolan måste utvecklas mot hög kvalitet och stor likvärdighet. Det innebär en politisk prioriteringskonsekvens. Det går att välja att satsa på skolan eller att låta bli.

Centerpartiet satsar på skolan. Det är därifrån vi bygger vårt samhälle och ger våra unga ett gott liv nu och i morgon.

Det är av högsta vikt att kvaliteten i gymnasiet är god. Där hjälper ekonomiska resurser mycket väl till. Men andra faktorer än ekonomi är också avgörande. Låt oss fundera över ett område: likvärdigheten. Det är för hela skolsystemets trovärdighet helt nödvändigt att de betyg som sätts i gymnasiet garanterar en likvärdighet där elever som söker in till högre utbildning gör det på jämförbara grunder.

Betygsinflation är ett gift som sakta gröper ur gymnasieskolans hela trovärdighet. Det handlar inte om enskilda fall och isolerade händelser. Det smittar epidemiskt över hela gymnasieskolan. Men hur illa är det ställt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Herr talman! Handelshögskolan i Stockholm meddelade för en kort tid sedan att man inte längre litar på betygssystemet. Handelshögskolan i Stockholm har fått nog. Därför inför man nu ett krav på att ha gjort högskoleprovet med ett provresultat på minst 1,25 för att bli antagen. Det är ett kraftigt underkännande av dagens system, där vissa skolor inte respekterar sitt uppdrag utan ger elever otillbörliga fördelar. Det är fuffens och båg! Det måste bli ett omedelbart stopp på denna orättvisa som undergräver hela tilltron till betygen som urvalsgrund.

Herr talman! Många av våra gymnasieutbildningar är teoretiska, men andra har en mer praktisk inriktning. Jag skulle vilja att vi i dag ägnade extra uppmärksamhet åt utbildningar som är yrkesförberedande. Jag vill först här säga några ord om en alldeles egen inriktning, nämligen branschskolor.

Branschskolemodellen bygger på att skolor runt om i landet genom statsbidrag krokar arm med branschskolor som på entreprenad kompletterar elevernas utbildning. På så sätt kan fler skolor erbjuda utbildningar som de annars inte kan bedriva. De nio branschskolor som har ingått var utvalda av Skolverket utifrån att de kan erbjuda utbildning inom bristyrken.

Branschskolor har varit en försöksverksamhet som har bidragit till ett ökat utbud av yrkesutbildning på flera platser i landet. Trots den lyckade försöksverksamheten valde regeringen att avveckla verksamheten. Jag tycker att det var förvånande, inte minst från en regering som säger sig vilja satsa på utbildningar som leder till jobb.

Skolverkets redovisning av försöksverksamheten med branschskolor pekade på att de har bidragit till att stärka den nationella kompetensförsörjningen inom små yrkesområden, i synnerhet i yrken med avgörande samhällsfunktioner. Avgörande samhällsfunktioner - är inte detta av särskild vikt nu när vi dessutom måste stärka vår civila försvarsförmåga?

Centerpartiet vill till skillnad från regeringen se en fortsatt utbyggnad av branschskolor, bland annat för att säkra kompetensförsörjningen till omställning och bygget av ett hållbart och krisrobust samhälle.

Branschskolorna behövs. Det är fack och arbetsgivare tydliga med, och det går att utveckla området för att få fler elever att söka utbildningarna liksom för att få fler huvudmän att samverka med branschskolorna.

Herr talman! Fler behöver få möjlighet att gå gymnasieskolans yrkesförberedande utbildningar. Dessa utbildningar måste finnas i hela landet för att möta arbetsmarknadens efterfrågan på kompetens. Fler branschskolor, liksom möjligheten att läsa som lärling, förbättrar förutsättningarna för att bedriva yrkesutbildning också på mindre orter.

Jag yrkar därför bifall till reservation 5 och reservation 6.

Herr talman! Låt mig nämna ytterligare ett förslag från Centerpartiet. Studie- och yrkesvägledarna har en viktig roll för elevernas karriärvägledning och studieval. Vägledarna bör i högre grad vara en länk mellan skola och arbetsliv. De ska inte bara hjälpa elever att välja språk och gymnasieskola, utan de ska också vara med i hela skolans verksamhet. Med en mer aktiv studie- och yrkesvägledning kan våra unga lättare bryta normer vid studie- och yrkesval. Det skulle gynna både landet och den enskilde.

Gymnasieskolan

Fler unga och deras föräldrar behöver också få förståelse för att yrkesutbildning är ett bra framtidsval. Specifika informationsinsatser behövs vid val till grund, gymnasie- och högskola. En mer aktiv karriärvägledning och kontakt med den lokala arbetsmarknaden genom hela grundutbildningen ger unga kunskaper om olika karriärvägar och möjligheter att göra medvetna studie- och yrkesval. Centerpartiet vill därför stärka elevens rätt till individuell och gemensam vägledning och byta benämning till karriärvägledning.

Slutligen vill jag i kammaren komma med några visdomsord levererade av en 16-årig gymnasist. Han sa: Livet är en sådan möjlighet att det vore synd att göra som alla andra.

Det är ganska tänkvärt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)