Charlotte Nordström

Herr talman! Den politiska debatten måste utgå från verkligheten. Inte från paragrafer, inte från betänkandetexter utan från det som faktiskt händer i svenska städer, i bostadsområden och på våra gator.

Förra året var 52 barn under 15 år inblandade i rättsliga prövningar om mord eller mordplaner – 52 barn! Inte rån, inte misshandel utan mord. Av dessa 52 barn var nästan en tredjedel inte 14 år fyllda. Det här är inte bara statistik. Det är ett brutalt kvitto på en utveckling som Sverige inte längre kan blunda för. Det här är barn som borde ha suttit i ett klassrum, haft fritidsintressen och framtidsdrömmar, inte transporterat vapen eller utfört morduppdrag.

Det vi debatterar här i dag är inte en ideologisk fråga. Det är en fråga om ansvar, och ansvar kräver handling.

Herr talman! Sverige har länge värnat principen att mycket unga barn inte ska bära straffrättsligt ansvar. Det finns goda skäl för den principen. Men också straffrätten måste kunna möta en verklighet som förändras. Barn vars barndom kapas av kriminella nätverk och 12- och 13-åringar som bär vapen är inte en bild vi målar upp. Det är verkligheten.

Polismyndigheten bedömer att omkring 17 500 personer är aktiva i kriminella nätverk. Antalet barn med koppling till gängkriminalitet har blivit allt fler och allt yngre. Mot den bakgrunden är det dags att sätta ned foten. Vi har en skyldighet att skydda samhället men också att skydda de barn som håller på att dras allt djupare in i kriminaliteten. Läget är akut.

Regeringen lägger nu fram ett av de mest genomgripande reformpaketen för unga lagöverträdare på decennier. Ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga. En 19-åring som skjuter någon är inte ett barn som har gjort ett misstag. Den personen är myndig och ska dömas därefter. Ungdomsreduktionen minskas för lagöverträdare under 18 år, och skillnaden i påföljd mellan en 17-åring och en 18-åring som begår samma allvarliga brott minskas.

Straffmaximum höjs till fängelse i 18 år för den som begått brott under 18, så att domstolarna ges bättre möjlighet att döma ut straff som faktiskt speglar brottets allvar.

Ungdomsövervakningen skärps, hemarresten utökas och misskötsamhet av ungdomsvård och ungdomstjänst ska mötas med snabbare och tydligare reaktioner.

Så har vi straffbarhetsåldern, den fråga som har dominerat debatten. Regeringen föreslår att den sänks till 14 år, dock inte för alla brott utan för de allvarligaste: mord, mordförsök, grova våldtäkter, grova vapenbrott, människorov. Det handlar inte om ungdomsbrott, snatterier eller skadegörelse. Det är en differentierad, riktad och proportionerlig åtgärd. Denna akuta åtgärd tidsbegränsas till fem år med noggrann uppföljning av Brottsförebyggande rådet. Jag hade gärna sett en sänkning till 13 år för att fånga upp fler av dessa barn och bryta mönstret innan det blir för sent. Men för att reformen ska kunna vara på plats så snart som möjligt agerar vi ansvarsfullt och pragmatiskt och lägger nivån vid 14 år.

Herr talman! Jag hör argumentet från oppositionen om att Lagrådet och barnrättsorganisationer har haft invändningar. Det är legitima röster i ett demokratiskt samhälle. Men frågan kvarstår: Vad ska samhället göra när en 14-åring skjuter och dödar och rättssystemet inte ens kan utkräva straffrättsligt ansvar? Vad säger vi till brottsoffrets anhöriga? Hur ger vi samtidigt de barn som begått brottet en verklig möjlighet att bryta med kriminaliteten?

Ett brott blir inte mindre allvarligt för att gärningsmannen är ung. Den som har blivit skjuten eller våldtagen eller har förlorat ett barn i ett mord har också rätt att förvänta sig att rättsstaten reagerar.

Nio av tio barn som döms till sluten ungdomsvård med kopplingar till gängen har återfallit i grov brottslighet. Det är inte vård. Det är ett systemfel, och ett systemfel kräver ett nytt system. Sis-hemmen byggdes för en annan tid och andra problem. De har fått hantera ungdomar som har begått de allra grövsta brotten utan att verksamheten ursprungligen utformats för den uppgiften. När de allra farligaste och allvarligaste fallen i stället hanteras av kriminalvården kan man fokusera på det man faktiskt är rustad för: förebyggande arbete med barn i riskzonen och med psykosociala problem eller missbruk, inte barn som mördat.

När barn frihetsberövas ska de inte placeras tillsammans med vuxna kriminella. De ska hållas åtskilda och få en särskild anpassad verksamhet med utbildning, behandling och rehabilitering. Barn ska behandlas som barn, också när samhället måste ingripa mycket kraftfullt.

Är fängelse rätt för ett barn på 14 år? Nej, självklart inte – inte i första hand. I normalfallet bör ungdomsvård, ungdomstjänst och ungdomsövervakning dömas ut. Men i de allra allvarligaste fallen, som när ett barn har begått ett mord, måste samhället kunna svara med frihetsberövande påföljd och då under former som ger bättre förutsättningar att bryta den kriminella utvecklingen. Det handlar om särskilda barn- och ungdomsavdelningar med små grupper, hög personaltäthet och legitimerade lärare på plats.

Med barnets bästa i fokus ges förutsättningar för rehabiliterande insatser och helt enkelt bättre möjligheter än i dag att ta hand om dessa barn. Ingen vill heller att 15- och 16-åringar ska sitta i fängelse. Ordet gör ont och går rakt in i hjärtat. Men verkligheten gör mer ont. Att inte agera är ansvarslöst.

Herr talman! Argumentet att reformen strider mot barnkonventionen hör jag ofta. Men barnkonventionen kräver att vi ser till barnets bästa. Att låta ett barn leva vidare med vapen, hot och morduppdrag är inte barnets bästa. Det är ett svek. Barnkonventionen säger inte att barn aldrig får frihetsberövas. Den säger att det ska ske som en sista utväg. Och om inte mord och den allra grövsta brottsligheten kan motivera den sista utvägen, när kan den då användas?

Det finns faktiskt barn på båda sidor av lagstiftningen: barnet som begår brottet men också barnet som offer. Den unge som sköts. Den unge som rånades. Barnet som förlorade ett syskon. Också dessa barn har rättigheter. Också de förtjänar ett rättsväsen som tar dem på allvar.

Vi skärper straffen, men vi satsar också historiskt på det förebyggande. Sedan sommaren 2025 är det inte längre frivilligt att arbeta förebyggande utan ett krav. Vi har rivit sekretesshindren som i decennier har stoppat samverkan mellan socialtjänst, skola och polis. Vi har investerat 2,8 miljarder kronor i den största omläggningen av det förebyggande arbetet på 40 år.

Vi måste bort från ordet ”eller”. Det handlar inte om att förebygga eller att straffa, inte om rehabilitering eller samhällsskydd. Vi måste klara båda för att skydda samhället, ge brottsoffer upprättelse och, ja, rädda barnen och ge dem en verklig chans att bryta med gängen.

En fängelsepräst uttryckte något som har stannat kvar i mina tankar: Det är först bakom lås och bom som insikten om vad man orsakat faktiskt infinner sig. Kriminalvårdschefen som ska leda barnenheten sa: De är fortfarande barn, lätt påverkade åt ena eller andra hållet. Vi kommer att lyckas att påverka dem rätt.

Det finns hopp, kära kollegor. På tre år har det dödliga gängvåldet halverats. Den moderatledda regeringen har visat att förändring är möjlig. Ingen av oss här vill se ett 14-årigt barn i fängelse. Men vi kan inte låta den önskan stå i vägen för att agera mot den verklighet vi faktiskt befinner oss i.

Vi måste klara av att förebygga att unga hamnar i kriminalitet med fler tidiga, tydliga insatser och dessutom möta de ungdomar som redan skjutit, sprängt eller mördat med trovärdiga och tydliga konsekvenser. Det ena utesluter inte det andra, och ett starkt samhälle klarar båda.

Herr talman! Barn ska bära framtidsdrömmar och hopp, inte vapen. Jag yrkar på att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag om att bifalla propositionerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Kärrholm (M).

Herr talman! Jag var tydlig med att förslaget gäller hela förtroendeuppdraget och tjänstemannauppdraget, och vi talar här om det straffrättsliga ansvaret.

Jag är en politiker som inte kastar ur sig en massa saker utan att veta fakta. Jag tar inte upp exempel från andra partier och slänger ur mig dem om jag inte har fakta och vet vad som är sanning och inte. Jag håller mig till ärenden som man resonerar om.

Ledamoten är väldigt mån om att det ska vara rätt. Varför röstar då ledamoten emot propositionen, som är ett steg för att skärpa de saker som han nämnde?

Jag ställer frågan igen: Ska det verkligen vara straffritt att medvetet gynna sin vän, sin släkting eller ett eget bolag med offentliga medel bara för att det inte råkar vara myndighetsutövning? Det svaret är Vänsterpartiet och ledamoten skyldiga i riksdagen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att ledamoten hörde exakt vad jag sa. Jag var tydlig i mitt anförande. Ärendet handlar om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar, och jag säger att det handlar om hela det demokratiska uppdraget.

Vi tillsätter hederliga – inte heliga – tjänstemän. Vi sätter dit dem som medvetet missbrukar positionen. Det är den frågan om vi debatterar, nämligen det straffrättsliga tjänstemannaansvaret som täcker in både tjänstemän och förtroendevalda – om brottsliga saker har skett, om man uppsåtligen har agerat mot lagen.

Eftersom ledamoten är mån om att vi ska göra rätt, frågar jag med tanke på att oppositionen vill att det ska vidtas åtgärder men ändå röstar emot regeringens proposition: Anser ledamoten att det verkligen ska vara straffritt att medvetet gynna sin vän, släkting eller sitt eget bolag med offentliga medel, bara för att det inte råkar vara myndighetsutövning?

Fru talman! I Sverige ska man kunna lita på det offentliga – lita på att beslut fattas sakligt, lita på att skattepengar används rätt och lita på att den som fått makten att fatta beslut för andra inte missbrukar den.

De allra flesta tjänstemän och förtroendevalda gör ett hederligt, noggrant och opartiskt jobb för att ge god service till medborgarna. De förtjänar respekt, uppskattning och tydliga mandat så att de kan vara trygga i sina beslut. Vi ska också ha ett starkt skydd mot yttre hot och påverkan. Det handlar om att skapa en kultur där tjänstemän i det offentliga vågar kliva fram, ta ansvar och fatta nödvändiga beslut.

Men låt oss vara ärliga: Det system vi har i dag räcker inte hela vägen. Det finns handlingar som är uppenbart fel, som skadar människor, som snedvrider konkurrens och som urholkar tilliten men som ändå inte träffas av straffansvar. Systemet har luckor, och de luckorna utnyttjas. Det är dessa luckor vi nu täpper till.

Varje år upphandlas varor och tjänster för över 1 000 miljarder kronor av skattemedel. De pengarna förutsätter att den som fattar besluten verkligen gör det utan baktankar. Ändå vet vi att kriminella aktörer i dag kan infiltrera offentlig verksamhet, berika sig på skattebetalarnas bekostnad och klara sig undan utan straff. Det är en skymf mot varje hederlig tjänsteman och varje skattebetalare, och det är det vi sätter stopp för.

Herr talman! Regeringen har lämnat ett skarpt förslag till riksdagen om ett bredare och bättre tjänstemannaansvar. Det befintliga tjänstefelsansvaret täcker bara myndighetsutövning, det vill säga formella beslut som direkt rör en enskild. Det fångar inte upp missbruk av skattepengar vid upphandling. Det fångar inte upp kommuner som medvetet sätter sig över domstolsbeslut. Det fångar inte upp det som är ett av de mest alarmerande hoten mot det offentliga, nämligen kriminella aktörer som via kontakter i offentlig sektor köper tjänster och varor från bolag som kontrolleras av brottsliga nätverk. Nu täpper vi igen de luckorna.

Propositionen föreslår att ett helt nytt brott införs i brottsbalken, nämligen missbruk av offentlig ställning. Det är ett brott som kräver uppsåt. Man måste medvetet bryta mot lagar och regler för att gynna sig själv, hjälpa kriminella eller otillbörligt missgynna någon. Det handlar inte om misstag eller svåra avvägningar i vardagen, utan det handlar om avsiktliga övertramp. Då ska man kunna straffas för det.

Förslaget täcker tjänstemän och folkvalda. Det täcker handlingar utanför klassisk myndighetsutövning. Ansvaret ska omfatta hela det offentliga uppdraget. Det sänder ett tydligt budskap om att den som missbrukar sin ställning i medborgarnas tjänst ska stå till svars.

Herr talman! Jag hör oppositionen säga att straffrätt inte är svaret. Vi behöver bättre kontrollmekanismer, mer utbildning och stärkt tillsyn. Ja, det håller jag med om, och det arbetet pågår. Men en kontrollmekanism utan rättslig konsekvens är ett regelverk utan ryggrad. Båda behövs. Det ena utesluter inte det andra.

Jag hör också argumentet att lagen skapar rädsla bland tjänstemän. Rädsla för vad, egentligen? Den som gör sitt jobb i god tro, som gör svåra avvägningar och fattar beslut under press, den personen träffas inte av det här nya brottet. Det kräver uppsåt. Det är inte misstag vi kriminaliserar, utan det är avsiktliga övertramp vi sätter ett pris på.

Hos den person där rädslan finns är det fråga om en biverkan av lagen. Det är precis vad lagen är till för. Lagen stärker dessutom de många hederliga tjänstemän som i dag utsätts för otillbörlig påverkan. När reglerna är tydliga blir det också lättare att stå emot. Vi håller vad vi lovar.

Det här är ett löfte från Tidöavtalet, men det förankrades i ett tillkännagivande från riksdagen redan 2018. Det löftet infriar vi nu.

Herr talman! Detta är inte en isolerad reform, utan den är en del av ett bredare arbete för att stärka skyddet mot korruption, mot infiltration och mot organiserad brottslighet. EU:s direktiv om bekämpning av korruption fick sin politiska uppgörelse i december 2025, vilket kräver nya åtgärder. Förslagen från utredningen om korruptionsbrotten bereds vidare i Regeringskansliet. Bit för bit täpper vi till luckorna, skärper straffen och ser till att regelverket håller ihop.

Den som arbetar i medborgarens tjänst ska göra det med integritet. Den som missbrukar sin ställning ska veta att det finns ett pris att betala. Det är inte ett misstroende mot offentliganställda, utan det är ett skydd mot dem.

Ytterst handlar det om något större än juridik, nämligen om förtroende för staten, förtroende för den offentliga sektorn. Utan det förtroendet fungerar inte vårt samhälle. Ingen ska stå över lagen, inte heller den som har fått makten att fatta beslut för andra.

Den som missbrukar det offentliga förtroendet ska mötas av ett tydligt personligt ansvar. Så stärker vi tilliten till det offentliga, till rättsstaten och till demokratin. Det är vad medborgaren har rätt att kräva.

Herr talman! Jag yrkar att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag om att bifalla propositionen.

(Applåder)

Herr talman! Vi accepterar inte att den allvarliga brottsligheten med koppling till kriminella nätverk tränger allt längre ned i åldrarna. Vi tänker sätta stopp för den utvecklingen. Barn ska skyddas från att utnyttjas och involveras i kriminalitet. Den moderatledda regeringen tar steg efter steg för att stoppa detta – efter den tidigare regeringens åtta år av misslyckande när det gällde att ta hand om barnen.

Det finns en bild som många av oss känner igen. Det är en bild vi har sett i tidningarna och hört om från poliser. Det är en 13åring eller en 14åring eller ibland någon ännu yngre med ett vapen i handen, inte för att han vill det utan för att någon vuxen har räknat ut att lagen inte riktigt når honom. Det är ingen slump utan en affärsmodell.

De kriminella nätverken har studerat regelverket. De vet var gränserna går, och de vet att barn under 15 år inte kan lagföras. De har utnyttjat varenda lucka som har lämnats öppen – kyligt, medvetet och utan ett uns av samvete. Det är den verklighet som vi nu ska lagstifta mot. Vi ska se till att täppa till varje sådan lucka.

Herr talman! Det betänkande som vi debatterar handlar om att ge de brottsbekämpande myndigheterna verktyg som faktiskt fungerar. Ett fokuserat brottsförebyggande arbete är centralt, och brott måste kunna utredas effektivt oavsett gärningspersonens ålder.

Det behövs effektivare verktyg för att utreda brott som begås av unga lagöverträdare – som begås av barn. I dag kan polisen inleda en så kallad § 31-utredning, det vill säga en utredning av brott begångna av barn under 15 år. Den möjligheten finns, men den har varit för snäv. I för många fall har polisen varit bakbundna. De har inte kunnat klarlägga vad som har hänt, och de har inte kunnat ge socialtjänsten det underlag som den har behövt för att faktiskt hjälpa barnet.

Nu vidgas den möjligheten. Fler utredningar kan inledas, fler brott kan klaras upp och fler barn kan fångas upp i tid. Polisen får verktyg som husrannsakan, beslag och kroppsvisitation. Dessa ord kan låta kalla när man talar om barn, men vad är alternativet? Alternativet är att ett barn som misstänks ha stulit, innehaft narkotika eller varit delaktig i allvarlig brottslighet ska kunna gå hem utan att man ens får titta i barnets rum. Det alternativet har vi haft, men det fungerar inte.

I dag kräver lagen att det föreligger särskilda skäl för att dessa verktyg ska få användas mot barn under straffbar ålder. I praktiken har det betytt att polisen inte får agera vid vanliga brott – inte vid stöld och inte vid narkotikainnehav. En 13-åring som har stulit en mobiltelefon har kunnat gå därifrån utan att stöldgodset ens har kunnat återlämnas till offret.

Vi gör nu regleringen konsekvent. Det handlar inte om repression utan om rättvisa för offren, brottsbekämpningen och barnet självt, som behöver möta konsekvenser för att kunna nås av förändring.

Dna, fingeravtryck, fotografier och röstprov ska kunna inhämtas och registreras men bara vid mycket allvarlig brottslighet. Det finns en strikt avgränsning, och det råder proportionalitet i praktiken. Barnets bästa ska beaktas i varje prövning i enlighet med barnkonventionen.

Herr talman! Jag har läst och nu hört argumenten från dem som har reserverat sig. Jag respekterar att argumenten kommer ur en oro för barns rättigheter, men jag kan inte låta bli att notera vad de i praktiken leder till. Att inte utreda ett barn är inte att skydda det. Det är att lämna kvar det i det kriminella gängets händer och sedan kalla det humanitet.

Som vi har hört används barnkonventionen väldigt ofta som sköld i sådana här debatter, men barnrättsperspektivet förtjänar mer än att bli ett argument för att vara passiv. Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till skydd från utnyttjande – att inte rekryteras till kriminalitet av vuxna som vet att de slipper undan.

Det finns barn på båda sidor i den här lagstiftningen. Det finns barnet som misstänks för brott och barnet som är offer. Det finns den unge som sköts och den unge som rånades. De förtjänar också ett rättsväsen som tar dem på allvar.

Att ta barnrätten på allvar är inte att blunda för brottsligheten. Det är att ta på allvar att barn inte ska utnyttjas, vare sig som gärningsmän, som brottsoffer eller som rekryterade verktyg i vuxnas kriminalitet.

Herr talman! Sverige har under för lång tid haft ett glapp mellan verklighet och lagstiftning – ett glapp som kriminella nätverk har utnyttjat med precision – systematiskt och medvetet. Den proposition som vi nu hanterar stänger delar av det glappet. Detta är ett nödvändigt steg, för vi accepterar inte de kriminellas affärsstrategi.

De utökade verktygen leder inte bara till fler uppklarade brott. De leder även till att fler barn tidigare nås av socialtjänstens stöd och insatser. Genom de nya verktygen ska samhället tidigare kunna fånga upp unga personer som är på väg mot en kriminell livsstil och ge dem lämpligt stöd. Det är inte antingen hårdare tag eller sociala insatser – det är både och. Hela kedjan måste fungera, och kedjan kan bli starkare från och med den 1 juli.

Därför, herr talman, yrkar jag på att riksdagen avslår motionsyrkandena och bifaller utskottets förslag att bifalla propositionen.

Herr talman! Polisen grep misstänkta för nästan alla dödskjutningar 2025. Det finns ett enkelt sätt att mäta kriminalpolitisk framgång. Det är inte i antalet presskonferenser man har hållit, i antalet twitterinlägg man gör eller i antalet motioner som man har lagt fram. Det mäter man i att fler brottslingar fångas, att färre människor skjuts och att fler brottsoffer får upprättelse. För första gången på mycket länge pekar riktningen åt rätt håll.

Antalet skjutningar har nästan halverats. Färre människor dödas. Fler våldsdåd förhindras innan de sker. Internationella stöldligor stoppas i större omfattning än någonsin. Anmälda stölder och tillgreppsbrott har minskat mer än något tidigare år. Det är inte retorik. Det är Polismyndighetens egna siffror.

Det är inte en slump. Det är ett resultat av ett metodiskt, uthålligt och ibland svårt reformarbete. Det är resultatet av att regeringen levererar genom att ge polisen verktyg, mandat och resurser att göra sitt jobb.

Herr talman! En av de viktigaste förändringarna handlar om nya verktyg till polisen. Vi har stärkt möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel, inte minst i det förebyggande arbetet. Det betyder att brott kan stoppas innan någon hinner trycka på avtryckaren.

Det handlar om att ligga steget före, att inte bara reagera på brott utan att förhindra. Resultaten syns: fler planerade våldsdåd stoppas i tid, och fler anstiftare lagförs.

När regeringen tillträdde hösten 2022 hade Sverige ungefär 22 000 poliser. I dag är vi uppe i dryga 25 000. Rekordmånga påbörjade polisutbildningen under 2025. Det var det högsta antalet någonsin under ett enskilt kalenderår.

Uppsala universitet öppnar en ny polisutbildning från 2027. Studielån ska kunna skrivas av för dem som väljer polisyrket. Aspirantlönerna höjdes för första gången sedan 2002. Vi bygger inte bara en större poliskår utan en mer attraktiv sådan, och det ger resultat.

Herr talman! Den kriminella ekonomin omsätter enorma summor med brottsvinster på cirka 185 miljarder. Det är pengar som finansierar vapen, narkotika och rekrytering av barn. Tar man gängens pengar, då tar man livsnerven. Därför har arbetet mot den ekonomiska brottsligheten intensifierats.

Ekobrottsmyndigheten förstärks med tydligare fokus: fler brott ska utredas, fler ska lagföras och skarpare samverkan ska ske med andra myndigheter.

Ett avgörande steg har tagits genom att etablera Finansiellt underrättelsecentrum där Polismyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket tillsammans med privata aktörer arbetar sida vid sida för att spåra pengarna, för att slå mot vinsterna och för att göra det svårare och mindre lönsamt att vara kriminell.

Nu finns för första gången en samlad kraft som kan angripa den kriminella ekonomins blodomlopp. Tar man pengarna, då tar man också makten.

Herr talman! Vi har också sett hur kriminaliteten förändras. Gängen rekryterar barn i sociala medier med öppna annonser om uppdrag – mord och misshandel – för att sedan locka in dem i krypterade kanaler där ingen ser. Det är ett system, och det systemet ska vi slå sönder. Den digitala världen är inte ett rättsfritt rum. Den ska inte heller tillåtas att bli det.

Regeringen remitterade den 16 januari ett förslag om att ge polisen rätt att beordra plattformar att ta bort rekryteringsinnehåll inom en timme – alltså inte inom en dag eller inom en vecka, utan inom en timme. Följer inte plattformen lagen väntar sanktionsavgifter.

Regeringen arbetar nu i ett snabbspår för att kunna lägga skarpa förslag på riksdagens bord så snart som möjligt. Detta är en viktig del för att bryta nyrekryteringen. Varje barn som inte dras in i kriminalitet är en seger för individen och för hela samhället. Vi är inte naiva inför verkligheten. Vi möter den.

Herr talman! Detsamma gäller våldet mot kvinnor. Tryggheten handlar inte bara om att bekämpa gängen. Den handlar också om att skydda kvinnor i deras mest utsatta situation. Våld i nära relation sker ofta i det tysta, bakom stängda dörrar.

Polisen har stärkt sitt arbete. Fler högriskindivider identifieras, fler brott upptäcks och fler misstänkta lagförs. Detta arbete måste fortsätta, för varje kvinna som lever i rädsla i sitt eget hem är ett misslyckande för samhället. Det tänker inte vi acceptera. Männen som slår, hotar och terroriserar sina partner ska inte längre kunna gömma sig bakom hemmets väggar.

När de preventiva hemliga tvångsmedlen infördes mot gängen var det ett historiskt genombrott. Avlyssning, läsning av meddelanden och teknisk utrustning är verktyg som räddar liv och som ger rättsväsendet möjlighet att förhindra gängbrott innan de begås.

Regeringen har nu tillsatt en utredning som utreder möjligheten att använda samma verktyg mot mäns systematiska våld mot kvinnor i nära relationer. Samma logik som räddat liv i gängkriminaliteten ska tillämpas för att rädda de kvinnor som lever i vardaglig terror i sina hem.

Herr talman! Trygghet byggs inte bara med lagar; den byggs också i människans vardag. Den byggs av en polis som syns, som finns nära och som bygger relationer. Vi ser nu fler poliser som arbetar i yttre tjänst och en lokal närvaro som prioriteras igen. I samverkan med kommuner, näringsliv och föreningar kan de bedriva ett förebyggande arbete som gör skillnad och som är smidigt och effektivt mot såväl mindre som större brottsutmaningar.

En sådan trygghetsskapande insats gör verkligen skillnad på små orter såväl som i större städer. Det är i precis den riktningen vi vill fortsätta. Polisen ska växa lokalt, och en större del av tillväxten ska ske i yttre tjänst.

Vi har också infört vistelseförbud, vilket många här inne var emot. Farliga personer kan förbjudas att vistas på platser där de skapar otrygghet. Bryter man mot förbudet väntar fängelse. Resultaten är tydliga: Öppna drogscener stängs ned, personrånen har minskat och butiksägare vågar ha kvällsöppet igen då fler vågar gå ut. Detta är konkret politik som gör skillnad här och nu och som tydligt märks i människors vardag.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där en kvinna kan gå hem tryggt på kvällen och där ett barn i ett utsatt område inte ska behöva välja mellan gängen och framtiden. Sverige ska vara ett land där de som begår brott vet att rättsväsendet hittar dem och ställer dem till svars. Det är inte löften, utan det är det vi levererar.

Vi har vänt utvecklingen, men arbetet är långtifrån klart. Den grova brottsligheten finns kvar. Rekryteringen av unga måste brytas. Den kriminella ekonomin måste pressas tillbaka ännu mer. Men riktningen är tydlig. Tidigare passivitet har övergått till handlingskraft. Vi har gått från otillräckliga verktyg till en polis som får göra sitt jobb.

Det spelar roll vem som styr. Det spelar roll om man vågar fatta beslut som stärker rättsstaten eller om man tvekar. Vi moderater står fast. Vi vill ha en stark polis, skarpa verktyg och tydligt fokus på resultat. Tryggheten är inte förhandlingsbar. Den ska gälla för alla, i hela Sverige.

Herr talman! Med hänvisning till pågående och genomfört arbete yrkar jag bifall till utskottets förslag att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Det finns ögonblick som förändrar ett liv för alltid. Inte gradvis, inte varsamt, utan plötsligt, våldsamt och utan förvarning. En kvinna som inte längre vågar gå hem ensam på kvällen. En pensionär vars livsbesparingar lurades ifrån honom av en bedragare. Ett barn som förlorat sin barndom till ett övergrepp. Det är inte ord och siffror i ett betänkande. Det är verkliga människor, med namn och ansikten och med ett berättigat krav på att samhället ska stå upp för dem.

Ett brott drabbar inte bara den som blir utsatt för brottet. Det slår mot familjen, mot vännerna och mot alla som älskar den som drabbats. Ändå har svensk rättspolitik alltför länge haft gärningsmannen i fokus, framför tryggheten och respekten för brottsoffer.

Straffen har varit för låga, och ersättningssystemen har krånglat. Den som drabbats av brott har ensam fått kämpa vidare – mot byråkratin, mot Kronofogden och mot ett system som inte är byggt för henne.

Våldet och otryggheten har inskränkt friheten och vardagen för allt fler. Det har varit ett stort misstag. Det misstaget rättar vi nu till. När historien skrivs om denna mandatperiod vill jag att den berättar om en regering som vågade göra mer än att tala, en regering som agerade och som förstod att det bakom varje siffra i statistiken finns ett ansikte, en människa.

Den moderatledda regeringens politik innebär ett perspektivskifte. Offrets trygghet kommer alltid först, och våld ska aldrig accepteras. Det är inte en kompromiss. Det är en övertygelse. En central del handlar om straffen. De har länge, alltför länge, utgått från förövarens perspektiv och inte från samhällets skyddsbehov.

Farliga brottslingar ska sitta inne, så att föräldrar våga låta sina barn gå hem från träningen och så att kvinnor inte ska behöva frukta för sina liv på vägen hem på kvällen eller i sitt eget hem. Hederliga människor ska helt enkelt kunna vara ute och vara trygga.

Vi har sett till att kriminella med hög återfallsrisk inte ska friges i förtid. Vi har beslutat om säkerhetsförvaring. De farligaste brottslingarna, våldtäktsmän och pedofiler med hög återfallsrisk, ska kunna sitta inlåsta på obestämd tid och aldrig släppas ut så länge som de utgör en fara.

Vi har skärpt kontaktförbudslagstiftningen. Vi har skärpt straffen för bedrägerier mot äldre. Svenska lagar ska skydda skötsamma människor, inte dem som begår brott. För oss moderater är det en självklarhet.

Fru talman! Den 5 mars i år fattade regeringen beslut om lagrådsremissen Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Det är en grundläggande förändring. I dag tvingas brottsoffer jaga sin förövare för att kräva in pengar. Det är orimligt.

När en dom vunnit laga kraft ska brottsoffret kunna få brottsskadeersättning direkt från Brottsoffermyndigheten. Det är sedan myndighetens uppgift – inte brottsoffrets – att kräva tillbaka pengarna från gärningsmannen. Staten tar bördan från den som redan har burit tillräckligt. Det är inte en teknisk regeländring. Det är ett ställningstagande: offret ska inte behöva kämpa dubbelt. Bakom varje obetalt skadestånd finns en människa som väntar på upprättelse. Det ansvaret tar vi. Förslaget föreslås träda i kraft den 1 september 2026.

Ni minns väl de 45 miljoner kronorna? Så mycket lurades 73 pensionärer på på bara sex månader, metodiskt, hänsynslöst och manipulativt, via falska sms och telefonsamtal. Deras livsbesparingar – de pengar de sparat för att leva tryggt på sin ålderdom – fördes över till bedragare.

Polisen grep gärningsmännen. De dömdes, och deras tillgångar förverkades. Vad hände sedan? Sedan försvann pengarna in i statskassan. De 73 pensionärerna fick kämpa vidare själva. Den orättvisan måste rättas till.

Konfiskerade brottsvinster ska inte spårlöst försvinna in i statens räkenskaper. En förverkandefond ska kunna stärka rättvisan och skapa en tydlig koppling mellan brottsbekämpning och upprättelse för dem som drabbats.

Förverkandeutredningens betänkande, som redovisades i februari, föreslår att 30 procent av intäkterna från förverkad egendom ska tillföras Brottsofferfonden för att användas till förmån för brottsoffer. Betänkandet är nu ute på remiss till den 3 juni. Riktningen är given: brottsvinster ska bli brottsoffers upprättelse, inte statens intäkt.

Fru talman! När en människa utsätts för brott rasar tryggheten. I det ögonblicket måste samhället vara som starkast, inte i ord utan i handling och genom ett rättsväsen som ser henne, hör henne och står upp för henne. Det är därför vi tar ett helhetsgrepp där alla aktörer i rättskedjan tar sitt ansvar. Vi ser till att brottsoffer får information, stöd och ett gott bemötande genom hela rättsprocessen. För oss är ett starkt brottsofferperspektiv inte förhandlingsbart. Det är en fråga om grundläggande anständighet, en fråga om respekt för den vars trygghet har kränkts. Vi har vänt blicken från förövaren till den som drabbats. Det är där fokus alltid borde ha legat.

Vi behandlar här ett antal motioner och reservationer. Jag förstår ambitionen, och jag förstår orden bakom dem. Men i de mest angelägna yrkandena efterfrågas åtgärder som glädjande nog redan är omhändertagna eller nu omhändertas av regeringen – det är allt från beslut till pågående utrednings- och beredningsarbete.

Fru talman! Den här regeringen har genomfört ett perspektivskifte i kriminalpolitiken – inte som en fras på en valaffisch utan som konkret lagstiftning. Men i slutändan är det inte formuleringar från majoritet eller opposition i ett betänkande som avgör om vi lyckas. Det är de som blir utsatta för våld som ska känna att samhället står på deras sida. Det är vår uppgift, och det är vårt ansvar. Vi har agerat, vi agerar och vi fortsätter att agera. Ingen uppgift är nämligen viktigare än ett tryggare och friare Sverige.

Med hänvisning till pågående arbete och genomfört arbete yrkar jag bifall till utskottets förslag – att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! När vi skickar våra barn till skolan, går en kvällspromenad på stan, tar oss hem från kvällspasset eller sover om natten ska vi känna oss trygga. Trygghet är en grundläggande rättighet för alla medborgare, oavsett var man bor i Sverige. Denna trygghet vilar i hög grad på att vi har en stark, kompetent och välfungerande poliskår.

För att bygga en sådan poliskår behövs inte bara fler poliser utan också rätt poliser – poliser med förmågan att hantera dagens komplexa kriminalitet, poliser med såväl fysisk styrka som psykisk motståndskraft, poliser som representerar hela vårt samhälle och som alla medborgare har förtroende för.

Därför är antagningsprocessen till polisutbildningen så avgörande och viktig. Den lägger grunden för hela vår framtida poliskår. Varje antagning som görs i dag avgör vem som ska bära uniform och tjänstgöra på Sveriges gator om tre, fem eller tio år.

Herr talman! Utskottet liksom regeringen välkomnar Riksrevisionens granskning av antagningen till polisutbildningen. Det är en genomlysande rapport som ger oss värdefulla insikter om hur systemet fungerar i dag, och även om vissa brister. Och dessa brister och iakttagelser tas på största allvar.

Rapportens slutsats är att antagningen till polisutbildningen inte är effektiv. Man menar att det inte är säkerställt att processen är anpassad för att plocka ut kandidater som är lämpade för polisyrket. Detta är ett allvarligt konstaterande. Vi kan inte acceptera ett system där resurser slösas bort, prövningskapacitet står oanvänd och potentiellt olämpliga kandidater riskerar att slinka igenom medan lämpliga kandidater faller bort i onödan.

Riksrevisionen rekommenderar att det nuvarande tillväxtmålet om polistäthet ses över. Här vill jag vara tydlig med både regeringens och min ståndpunkt. Visst, jag kan delvis instämma i att målet är förenat med utmaningar, för det finns variationer när det gäller vem som räknas som polis i olika länder. Och målet förändras över tid – det är helt korrekt.

Men samtidigt är det, med de samhällsutmaningar vi har, inte rimligt att Sverige är ett av de länder i EU som har lägst polistäthet. Vi ser konsekvenserna av detta i form av gängkriminalitet, skjutningar och en otrygghet som har brett ut sig i vårt samhälle.

Jag håller till fullo med regeringen om att det därför är nödvändigt med ett riktmärke för att säkerställa fler poliser och en ökad polisiär närvaro i hela vårt land, för att trycka tillbaka brottsligheten. Regeringen bedömer att det nuvarande tillväxtmålet bör ligga fast, och vi kan inte vänta med att öka antalet poliser medan vi diskuterar exakt hur målet ska formuleras.

I det här sammanhanget bör man också lyfta fram regeringens initiativ för att stärka polisen och göra polisyrket mer attraktivt. Det handlar om sådant som betald polisutbildning, en satsning på polisaspiranters villkor och att ytterligare en polisutbildning ska etableras.

Riksrevisionens andra rekommendation är att finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet ses över. Att finansieringen bör dimensioneras utifrån faktiskt genomförda prövningar kan man tycka borde vara självklart redan i dag. Regeringen instämmer i att det behövs en ändamålsenlig och kostnadseffektiv finansiering av verksamheten, och man kommer därför att ta initiativ till en översyn av finansieringsmodellen och föreslå, som har sagts här, en modell som är mer kostnadseffektiv, mer flexibel och behovsanpassad och därmed bättre speglar faktisk efterfrågan och nyttjandegrad.

Regeringen instämmer också i bedömningen att prövningskapaciteten åtminstone i dagsläget inte bör utökas ytterligare till följd av ett ökat antal platser på polisutbildningen. Först måste man verkligen se till att den befintliga kapaciteten används effektivt.

Riksrevisionen konstaterar också att Polismyndigheten inte har tagit fram en heltäckande arbetsanalys för polisyrket och att detta får följdeffekter när det gäller kravprofil och val av tester och gränsvärden. Det är ju grundläggande. Det är helt klart: För att man ska kunna bedöma vilka som är lämpade för polisyrket måste det finnas en tydlig bild av vad yrket faktiskt kräver.

Herr talman! Riksrevisionen pekar också på problem med informationsdelning mellan Plikt- och prövningsverket och Polismyndigheten. Man pekar på att sekretessen kring psykologintervjun, som i dag hindrar myndigheterna från att dela information, skapar osäkerhet och försvårar möjligheten att upptäcka olämpliga kandidater. Man menar att det finns rättsligt utrymme att dela sådan information, och jag säger bara: Gör det! Det är viktigt att det verkligen görs.

Myndigheterna måste utveckla sitt samarbete, så att relevant information om de prövades lämplighet kan delas. Här har jag lyssnat på mina kollegor som är poliser: Låt polisen vara med i uttagningen tillsammans med psykologerna! Då kanske träffsäkerheten blir lite bättre.

Men det finns ytterligare en orimlig detalj i processen, och det är att sökande som inte godkänns inte får veta varför. Det är absurt. Det måste säkerställas att de får tillräcklig information om varför de inte blivit antagna. Det är inte rimligt att personer ansöker om och om igen utan att förstå varför de inte blir antagna – handlar det om någonting som de kan förbättra, eller är det så att det finns omständigheter som gör att de aldrig kommer att kunna bli godkända? Detta är slöseri med både deras tid och samhällets resurser. Det har skavt hos mig i många år.

Polismyndigheten har beslutat om en ordentlig översyn av hela antagningsprocessen till polisutbildningen. Det är bra. Regeringen kommer att följa denna översyn mycket noga och är beredd att vidta ytterligare åtgärder om det behövs. Man utesluter inte att det kan finnas skäl att återkomma i frågan om huruvida antagningsprocessen kan förbättras ytterligare.

Sammanfattningsvis ser utskottet positivt på de initiativ och steg som regeringen och Polismyndigheten tänker ta gällande de iakttagelser som Riksrevisionen har gjort för att säkerställa att antagningen till polisutbildningen blir så effektiv och rättvis som möjligt.

Herr talman! Sveriges medborgare förtjänar en poliskår som de kan lita på. Det är en poliskår som är välutbildad, kompetent och representativ för hela samhället. Detta börjar med att man får ordning på antagningsprocessen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag om att lägga regeringens skrivelse till handlingarna, och jag yrkar avslag på motionsyrkandet med hänvisning till pågående arbete.

Herr talman! Berättelserna blir allt fler. Rapporterna och oron hörs runt om i Sverige. Vi har sett hur äldre människor släpper in hemtjänstpersonal i sina hem och sedan blir utsatta för övergrepp och fasansfullt våld – i sin egen bostad, en plats där de borde kunna känna sig trygga och få hjälp med livets mest grundläggande behov utan att känna rädsla. Det har också visat sig att personal har varit kända för grova brott.

I dag släpper man alltså in personal i äldre människors hem. Man ger människor makt över äldre som inte kan försvara sig och över vuxna med funktionsnedsättning som är helt beroende av samhällets stöd. Ändå har kommunerna hittills saknat ett tydligt lagstöd för att ens kontrollera om den som ska utföra insatser tidigare dömts eller misstänkts för allvarliga brott.

Vi vet nu att våld, sexuella övergrepp, stölder och bedrägerier förekommer. Det är inte acceptabelt. Det är inte värdigt en rättsstat och inte förenligt med det offentligas ansvar. Det undergräver förtroendet för välfärden, för utan trygghet finns ingen välfärd värd namnet. Det här tar propositionen nu tag i.

I dag prövas vårt samhälle. Den organiserade brottsligheten är inte längre ett problem vid sidan av välfärden utan söker sig rakt in i samhällets strukturer, in i kommunerna, in i omsorgen, in i beslutsfattandet. Vi vet att socialsekreterare och kommunala tjänstemän pressas, hotas och påverkas. Vi vet att den organiserade brottsligheten är systemhotande. Kommuner som riskerar att infiltreras av kriminella nätverk måste ha möjlighet att försvara sig. Bristfälliga regelverk får inte bli ett hinder för nödvändiga kontroller.

Hösten 2023 fick Södertälje kommun kritik från JO för att utan lagstöd ha kontrollerat om anställda tidigare hade begått brott. Kommunen ville skydda medborgare och personal mot organiserad brottslighet men saknade rätt verktyg. Kommuner som riskerar att infiltreras måste kunna försvara sig. De vill skydda medborgare och personal men har saknat rätt verktyg. Detta är både orimligt och oacceptabelt.

Mot den verklighet vi har räcker det inte med goda intentioner. Det här handlar om trygghet. Det handlar om tillit. Man kan faktiskt vara ganska förvånad över att det inte redan tidigare har funnits reella verktyg på plats för kommunerna att göra nödvändiga bakgrundskontroller.

Herr talman! Regeringens proposition om utökade registerkontroller är ett viktigt första steg. Kommunerna får ett rättssäkert och tydligt lagstöd för att begära utdrag ur belastnings- och misstankeregistret för personer som ska arbeta med äldre och vuxna personer med funktionsnedsättning i deras egna hem. Det handlar om arbete som ofta sker utan insyn, där den enskilde är helt beroende av den som utför insatsen. Skyddsvärdet är uppenbart, och åtgärden är både proportionerlig och motiverad. Man ska kunna känna sig trygg och säker med de personer som man släpper över sin tröskel.

Registerkontrollen vid arbete med barn utökas till att även omfatta uppgifter ur misstankeregistret, och giltighetstiden för utdragen kortas. Kontrollerna blir alltså mer ändamålsenliga och aktuella. Det stärker skyddet där det behövs som mest. Det här är sunt.

Kommunerna får också möjlighet att kontrollera belastningsregistret inför anställning till ledande befattningar och andra nyckelroller. Den som vill infiltrera en kommun gör det inte slumpmässigt. Man söker inflytande, information och kontroll. Det här är avgörande.

Registerkontroller är ett verktyg bland flera. Ett utdrag är aldrig en dom; det är ett underlag. Men att helt avstå från kontroll när riskerna är kända är att abdikera från ansvaret. Det är den enskilde som själv visar upp utdraget. Ett registerutdrag innebär inte heller ett automatiskt ställningstagande utan ska ligga till grund för en individuell prövning och måste kombineras med andra åtgärder som säkerhetsmedveten rekrytering och referenstagning.

Att kommunerna nu får ett lagligt och rättssäkert verktyg för att skydda sin egen verksamhet är inte kontroversiellt. Det är nödvändigt för tryggheten i välfärden, för tilliten till kommunerna och för ett samhälle som tar hoten mot sig självt på allvar. Vi utgår från verkligheten som den är, inte som vi önskar att den vore. När hoten förändras måste staten förändras. Tryggheten är en kärnuppgift för det offentliga.

Herr talman! Fler åtgärder behövs. Vi vet att frågan om uppföljande kontroller och ett bredare regelverk måste lösas. I några motionsyrkanden har också behovet av ytterligare åtgärder lyfts, och jag kan tycka att det är helt rätt riktning. Men regeringen har tillsatt en särskild utredning om bakgrundskontroller med uppdrag att ta ett samlat grepp inom området, och det finns inte skäl att föregripa detta arbete. Som ivrig påhejare av att denna utredning skulle komma till stånd – åh, vad jag väntar på att den kommer hit till riksdagens kammare!

Denna proposition är ett viktigt första steg för att skydda äldre och barn samt kommunernas mest centrala funktioner. Den föreslås träda i kraft den 1 mars i år. Snart kommer också utökade registerkontroller inom utbildningsområdet. Steg för steg ser vi till att det blir ordning och reda.

Propositionens förslag är väl avvägda, rättssäkra och proportionerliga. De stärker skyddet för utsatta människor, ökar tryggheten i kommunala verksamheter och bidrar till att motverka infiltration och otillåten påverkan utan att göra avkall på grundläggande rättsstatliga principer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag om att riksdagen ställer sig bakom propositionen och yrkar avslag på motionerna och reservationen.

Fru talman! Den moderatledda regeringen har verkligen gjort stora satsningar och stora reformer i det brottsförebyggande arbetet. Det är inte bara ord. Det är beslut och verklighet, något som stöttar kommunerna ute i deras verksamhet så att de har verktyg för att sätta barnen i fokus och ingripa på ett tidigt stadium. Jag tycker att det framkom ganska väl i mitt anförande från talarstolen.

I förslaget handlar det inte bara om ungdomsfängelser utan också om ungdomsövervakning. Påföljd ska anpassas efter barnens bästa och efter det individuella. Men vi vill ha hela sträckan. När barn mördar på uppdrag är det inte längre en ideologisk fråga, ledamoten, utan en fråga om ansvar. Den moderatledda regeringen är beredd att ta det ansvaret.

(Applåder)

Fru talman! Frågan om ekonomi har vi resonerat om tidigare, ledamoten. Enligt min erfarenhet handlar allt inte om ekonomi. Det handlar om att ha stöd, kunskap, former och struktur för arbetet i kommunerna. Vi har nu sett till att man har det genom de stödfunktioner och rapporter som tas fram från Brottsförebyggande rådet. Samtidigt gör vi en historisk satsning på 10 miljarder kronor över fem år på förebyggande arbete genom den nya socialtjänstlagen.

Sedan fokuseras det på frågan om att sänka straffbarhetsåldern. Vi menar att det är realistiskt och klokt att handla här och nu. Barn ska bära drömmar, inte vapen. Det är därför vi agerar. Sis-hemmen kan inte klara av detta. Det här är tidsbegränsat – fem år – för att ge det övriga samhället en chans att bygga upp robusta verktyg och avlasta under tiden så att vi får en rejäl ändring när det gäller det brottsförebyggande arbete ute i kommunerna och får en bättre organisation ute på Sis-hemmen.

Sis-hemmen är inte rustade för denna typ av kriminalitet. Sänkt straffbarhetsålder handlar inte bara om ungdomsfängelser utan även om ungdomsövervakning. Det finns en bredd i förslaget.

Nu får vi se vad regeringen kommer fram med. Vi ska inte föregå den debatten. Men intressant är vad Vänstern vill göra konkret i stället. Ska vi placera alla dessa barn på Sis-hemmen?

Fru talman! En tolvåring kom till en seriematch med en pistol och ett uppdrag: Skjut nummer 20 i bortalaget! Det berörde mig starkt.

Förra året var över 50 barn under 15 år involverade i rättsprocesser som rörde mord eller mordplaner. De flesta var 13 eller 14 år gamla. Det är barn som borde ha suttit i ett klassrum. De borde ha haft fritidsintressen och framtidsdrömmar, inte hanterat vapen eller utfört morduppdrag. Detta är en verklighet som kräver mer än starka känslor. Den kräver ansvar och handling.

Ska vi få stopp på detta måste vi klara av att hålla två spår samtidigt, med både ett kraftfullt brottsförebyggande arbete och ett rättsväsen som reagerar snabbt, tydligt och rättvist. Det är inte en fråga om antingen eller. Det är både och.

I betänkandet behandlas motioner i frågor som redan är omhändertagna eller är under beredning.

Lagen om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete tycks ha fått genomslag, för det finns i dag kommuner som bedriver ett välutvecklat lokalt arbete i nära samverkan med polis, civilsamhälle och andra aktörer. Socialtjänsten är en central aktör i detta arbete.

Sedan i somras är äntligen den nya förebyggande socialtjänstlagen på plats. För första gången är det inte längre frivilligt att arbeta förebyggande för barnens bästa. Nu är det ett krav. Det behövs tidiga, tydliga och samordnade insatser för att förhindra att barn dras in i kriminalitet. Det som är i fokus är att stoppa rekrytering innan brott begås. Socialtjänsten har nu ett tydligare mandat att agera tidigt och ett tydligt förebyggande uppdrag.

Det handlar också om att bygga fungerande sociala skyddsnät runt varje barn, även i de fall där det inte finns stöd från den egna familjen. Vi har en vilja att stötta och förebygga, men sekretessen var ett hot mot våra barn och ungdomar. Nu kan sekretessen inte längre användas som ursäkt för passivitet. Vi har rivit de hinder som tidigare stoppade samverkan. Informationsdelning i brottsförebyggande syfte är nu en huvudregel när barn riskerar kriminalitet. Det gör att socialtjänst, skola och polis kan samarbeta mer effektivt.

Regeringen har gett i fortsatt uppdrag att utveckla stödet till arbetet med barn och unga som riskerar att begå eller begår grova brott. Brå kartlägger och utvecklar lokala projekt mot nyrekrytering in i kriminalitet i syfte att sprida goda exempel. En guide har tagits fram inom samverkansformen Bob i syfte att ge stöd i arbetet med barn och unga i organiserad brottslighet. Brå har presenterat rapporten Flickor och kvinnor i kriminella nätverk, som givit viktig kunskap om kvinnors och flickors roll inom den organiserade brottsligheten. Kommunerna har nu tillgång till kunskap, stöd och struktur. Fokus måste nu vara på genomförande. Det ska bedrivas ett fokuserat brottsförebyggande arbete.

Det pågår ett arbete med snabbare lagföring av unga. Regeringen har beslutat om att förlänga och bygga ut försöksverksamheten med ett snabbförfarande i brottmål för lagöverträdare under 18 år. Av uppdraget framgår även att den aktuella myndigheten ska lämna förslag på hur försöksverksamheten kan göras permanent.

Det har i debatter länge sagts högljutt från olika håll att barnen är vår framtid. Många gånger har det varit ett slagträ i debatten. Men vad har hänt konkret? Om ord hade räckt hade vi inte sett 13-åringar dras in i morduppdrag. Skillnaden nu är att den moderatledda regeringen inte stannar vid retorik. Vi genomför, vi levererar och vi tar ansvar.

Fru talman! Låt mig gå över till frågan om att tillfälligt sänka straffbarhetsåldern för vissa grova brott. Förra året var alltså över 50 barn under 15 år involverade i mord eller mordplaner, och de flesta var 13–14 år. Det är dessa barn vi talar om, inte barn i största allmänhet. Det är barn som i stor utsträckning har varit kända för socialtjänsten under lång tid och som har varit föremål för samhällets insatser under väldigt lång tid. Ska vi skydda dessa barn, skydda brottsoffren och skydda samhället måste vi våga arbeta på nya sätt. Det är därför vi går mot ungdomsfängelser för 15–17-åringar.

Sis-hemmen har misslyckats. Nio av tio av de 15–17-åringar som döms till sluten ungdomsvård återfaller i grov allvarlig brottslighet och har kopplingar till gängen. Det är inte vård. Det är systemfel. Det är uppenbart att det system Sverige haft för att hantera unga brottslingar inte varit anpassat för barn som spränger och mördar på uppdrag av kriminella nätverk. Man måste utgå från hur verkligheten ser ut just nu. Ingen vill att 15–16-åringar ska sitta i fängelse. Ordet gör ont, men verkligheten gör mer ont. Att inte agera är inte humanism. Det är ansvarslöshet.

Det är klart att ingen vill att barn ska sitta i fängelse. Just ordet fängelse känns obehagligt och går rakt in i hjärtat. Men ett Sis-hem är på sitt sätt väldigt likt ett fängelse. Det har dock inte Kriminalvårdens kapacitet och förmåga. Den statliga ungdomsvården byggdes för en annan tid och andra problem. I dag finns det nästan ingen aktör i vårt samhälle som har möjlighet att fokusera på barn i riskzon, för nu måste alla hantera det allra grövsta våldet.

I dag krävs en annan och tydligare arbetsfördelning med olika inriktningar och kompetenser, så att det blir rätt insats för rätt barn, för att kunna lyckas med uppgiften att säkerställa att barn inte hamnar i allvarlig kriminalitet. Vi inrättar nu ungdomsfängelser och ser samtidigt över hela den statliga ungdomsvårdens uppdrag och organisation.

Ingen vill att 13- eller 14-åringar ska sitta i fängelse, men en sak är säker: Läget är akut. Vi kan inte bara låta detta fortgå utan att agera. Regeringen analyserar nu noggrant alla remissvar och återkommer med vägen framåt. Syftet är att skydda barn och unga från gängens klor, skydda samhället från livsfarligt våld och skapa ett tryggare Sverige.

Arbetet stannar inte där. Straffet för att rekrytera barn ska höjas. Polisen ska kunna plocka ned gängens rekryteringsannonser i sociala medier. Det gör det möjligt att avlägsna innehåll på nätet som syftar till att rekrytera unga för att begå brott.

Fru talman! I grunden handlar detta om sunt förnuft, mod, tidiga insatser och omsorg om varandra – de bästa goda faktorerna i vardagen. Om något barn eller någon ungdom far illa ska man snabbt agera och ge hjälp.

Runt varje barn och ungdom finns skyddsfaktorer som minskar risken för att hamna i brottslighet, missbruk och andra svårigheter. Det borde vara en självklarhet att få växa upp i en kärleksfull familj med tydliga regler och närvarande vuxna som ger bekräftelse och att få trivas i skolan, känna tillhörighet och bli uppmärksammad för positiva handlingar. Det är avgörande att barn och unga erbjuds gemenskaper som är starkare än de kriminella gängens. Detta är inte enbart en fråga om kriminalpolitik utan också om socialpolitik, skolpolitik, integration och en stark arbetslinje. Fler måste göra mer och göra det bättre.

Barn och unga har rätt till ett liv utan brott och våld. Barn och unga har rätt till en trygg och hoppfull framtid, för barn ska få vara barn. Vi har ett gemensamt ansvar att vända den rådande trenden.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden.

(Applåder)

Fru talman! Varför släpptes han nu? Han fick ju nio år. Hur kan ett straff vara nio år men i verkligheten bli bara sex? Hur är det ens möjligt?

Så kan det låta när jag möter invånare på gator och torg i Skaraborg som vill prata om trygghet. Och de har rätt – det är orimligt, och det är orättvist.

Denna proposition ligger helt i linje med vad människor tycker är rimligt, anständigt och självklart. Sverige har under det senaste decenniet förändrats. Skjutningar, sprängningar och organiserad brottslighet har klivit rakt in i människors vardag. Sverige befinner sig i en situation som ingen av oss önskat. Det är i det läget vi måste våga ta de beslut som krävs – beslut som skyddar människor, stärker rättsstaten och återupprättar tilltron till vårt gemensamma rättssystem. När samhället förändras måste också lagarna förändras, och det arbetet gör vi nu.

Den moderatledda regeringen har lagt om kursen. Vi har flyttat fokus från gärningsmannen till brottsoffret och till tryggheten och det samhällsskydd som människor har rätt att kräva. Ett fängelsestraff ska vara just det: ett straff i fängelse. I dag släpps en dömd redan efter två tredjedelar av tiden. Nio år blir sex, och sex år blir fyra. För många brottsoffer framstår detta som obegripligt. För många svenskar framstår det som orättvist. Den faktiska strafftiden motsvarar varken brottets allvar eller brottsoffrets upplevelse.

De som utsätts för grova brott väntar sig rättvisa. De väntar sig att samhället står på deras sida. Just det är kärnan i denna reform: ett perspektivskifte som svensk kriminalpolitik länge har behövt. När en människa blir skjuten, misshandlad eller våldtagen är detta nämligen inte två tredjedelar av ett trauma – det är 100 procent i ett helt liv.

Fru talman! Dagens system håller inte. Det är därför vi nu vill höja kvotdelen till tre fjärdedelar först för de längsta straffen och senare för alla. Det ska ske stegvis, ansvarsfullt och med hänsyn till kriminalvårdens kapacitet. Det är fortfarande villkorlig frigivning, men det är en strafftid som något bättre speglar brottets allvar och som bättre svarar mot allmänhetens rättskänsla – med en tydlig kompass, rättvisa och trygghet.

Denna reform handlar dock inte bara om längre tid på anstalt. Den handlar också om att skärpa kraven under själva verkställigheten. I dag finns alldeles för få incitament för den intagna att faktiskt sköta sig, delta i behandlingar och förbereda sig för ett liv utan kriminalitet. Vi skärper därför konsekvenserna för dem som missköter sig under anstaltsvistelsen och vägrar behandling, manipulerar drogtester eller hotar personal. Då ska den villkorliga frigivningen kunna skjutas upp. Det är dags att skötsamhet blir en förutsättning och inte en anmärkning i marginalen.

Villkorlig frigivning ska inte vara en automatisk rättighet. Det ska vara något du gör dig förtjänt av genom att faktiskt sköta dig. Därför sänker vi tröskeln för att skjuta upp villkorlig frigivning. Det ska räcka med ”skäl” – inte ”särskilda skäl”. Det är ett litet ord, men det är en stor och viktig förändring. Detta stärker Kriminalvården och skapar ett tydligare incitament för skötsamhet.

För de allra farligaste, alltså för dem som dömts för grova våldsbrott eller som är en del av organiserad kriminalitet, införs nu ett nytt verktyg: Villkorlig frigivning ska kunna stoppas när det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Vi talar nu om fall där samhället måste ha rätt att säga: Risken är för hög. Du friges inte.

Detta är inte bara rimligt, utan det är fullständigt nödvändigt. I dag kan nämligen intagna som bedöms ha så hög risk för återfall och misskötsamhet att de inte får en enda permission för att förbereda sin frigivning ändå släppas genom villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet. Att släppa ut en person som man bedömer har hög risk att begå grova våldsbrott är inte humanism. Det är aningslöshet, och det är ansvarslöst. Nu gör vi slut på detta.

Låt mig vara tydlig. Så länge dessa personer sitter på anstalt kan de inte skjuta. De kan inte spränga, de kan inte misshandla och de kan inte våldta. Varje dag de sitter bakom lås och bom är en dag till då någon annan slipper bli ett brottsoffer. Det är inte en teori. Det är praktik på riktigt, och det är trygghet på riktigt.

Fru talman! Reformen tar inte slut där, utan vi skärper även tiden efter frigivning. När någon väl friges villkorligt måste samhället ha bättre verktyg för att följa upp, stödja och kontrollera. Därför förlänger vi prövotiden från ett år till minst två år. Detta är en grundläggande förstärkning av både kontrollen och möjligheten till återanpassning. Det införs också en presumtion för övervakning under denna tid: Det ska vara huvudregeln och inte ett undantag. Det är inte rimligt att den som friges från fängelse ska återvända till samhället utan en strukturerad uppföljning. Den som friges ska följas upp, prövas och hållas ansvarig – inte lämnas åt sig själv.

Det här gynnar faktiskt båda parter. Den frigivne får mer stöd i sin återanpassning till samhället, och samhället får bättre kontroll och kan ingripa tidigare om något går snett. Detta är effektiv brottsbekämpning kombinerad med omtanke om den enskilde och – framför allt – trygghet för brottsoffren.

Vi skärper också reaktionerna vid återfall. Om man begår brott under prövotiden förverkas hela den villkorligt medgivna friheten – alltså hela, inte delar. Från den förverkade tiden ges då ingen ny villkorlig frigivning, för det handlar om trovärdighet, om konsekvens och om respekt för dem som följer lagen och för dem som drabbas av brott.

Fru talman! Det här är en reform som har saknats i åratal. Det är en reform som svarar på verklighetens problem. Det handlar inte om hårdhet för hårdhetens skull, utan det handlar om anständighet. Vi sätter ned foten och återtar kontrollen. Vi gör Sverige tryggare med ansvar och tydlighet och med respekt för dem som drabbas av brott.

För 25 år sedan levde vi i ett annat Sverige, men dagens verklighet kräver ett modernt regelverk. Dagens brottsoffer förtjänar rättvisa, och dagens samhälle kräver bättre skydd och ett rättssystem som håller. Den här reformen levererar det. Den är balanserad, genomtänkt och nödvändig.

Därför, fru talman, yrkar jag på att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag att bifalla propositionen.

(Applåder)

Fru talman! Berättelserna blir allt fler om äldre som släpper in hemtjänstpersonal och sedan utsätts för stölder. Det förekommer personal som är känd för grova brott. Vi har sett våld och övergrepp mot äldre i deras egna hem, där tryggheten borde vara självklar. Vi vet att socialsekreterare och kommunala tjänstemän pressas, hotas och påverkas. Vi vet att den organiserade brottsligheten är systemhotande. Bristfälliga regelverk får inte bli ett hinder för nödvändiga kontroller.

Kommuner som riskerar att infiltreras måste kunna försvara sig. De vill skydda medborgare och personal men saknar rätt verktyg. Regeringens proposition om utökade registerkontroller är därför ett viktigt första steg för att skydda äldre och barn samt kommunernas mest centrala funktioner.

Min fråga till justitieministern är: Vilka konkreta förbättringar innebär propositionen för att öka tryggheten och minska risken för brott inom kommunernas verksamhet för barn och äldre, och hur ger den kommunerna bättre möjligheter att skydda sig mot infiltration?

Fru talman! Vi behandlar i dag en proposition som berör själva kärnan i vad en rättsstat är. Det handlar inte bara om lagar och regler, utan det handlar om förtroende – om att varje människa, oavsett bakgrund, språk eller situation, ska kunna lita på att staten behandlar henne rättvist. Därför handlar förslaget om något mycket större än behörighetskrav, register och förordnanden. Det handlar om kvaliteten i den hjälp som människor i utsatta situationer får när deras framtid står på spel.

Fru talman! Det stora flertalet biträden gör ett professionellt, ansvarsfullt och värdigt arbete, men verkligheten har också visat på vissa brister. Rapporterna från Riksrevisionen, domstolar och Migrationsverket visar att det finns undantag och att dessa undantag inte är små avvikelser utan får verkliga konsekvenser för enskilda människor.

Det känns inte bra när vissa offentliga biträden i främst asylärenden saknar den kompetens som krävs och därför inte är lämpliga för sina uppdrag. Det känns inte bra när Riksrevisionen konstaterar att vissa biträden saknar grundläggande juridisk kompetens.

Det känns inte heller bra att det är rätt vanligt att förordnade offentliga biträden sätter någon annan i sitt ställe och att kvaliteten och effektiviteten i vissa fall har försämrats till följd av den så kallade substitutionen. Att advokater i vissa fall har satt i system att ta emot uppdragen för att sedan direkt lämna dem till en kollega, utan kontroll av lämplighet, känns inte bra. En granskning visar att den som ersätter det förordnade biträdet ofta inte kontrolleras alls. Det betyder att den särskilda kompetens och erfarenhet som låg till grund för det ursprungliga valet kan gå förlorad.

Bristerna stannar dock inte där, utan Migrationsverket har även rapporterat om tolkar som missköter sina uppdrag. De återger inte det som sägs, saknar språkkunskaper eller uppträder partiskt. Myndigheten menar också att det är svårt att agera effektivt mot dessa tolkar.

Fru talman! Så här kan vi helt enkelt inte ha det. Detta är inte bara en teknisk fråga, utan det handlar om rättssäkerhet och om människors liv och framtid. Det duger inte att personer utan tillräcklig juridisk kompetens företräder de mest utsatta. Det duger inte att biträden tar på sig uppdrag och sedan skickar dem vidare till vem som helst i sin närhet. Det duger inte heller att myndigheterna saknar verktyg för att agera när allvarliga brister uppstår. Det är därför regeringen agerar.

Förslaget innebär att endast utbildade jurister, genom kunskap, erfarenhet och särskild lämplighet, ska kunna få uppdrag som offentliga biträden. Den förordnande myndigheten eller domstolen ska fortsatt bedöma varje fall individuellt och väga in särskilda kompetensbehov, till exempel när det gäller barn, personer med funktionsnedsättningar eller andra sårbara grupper. Med detta höjer vi kvaliteten i och ökar förtroendet för hela systemet.

Nu blir det också ett slut på att skicka uppdrag genom så kallad substitution utan tillstånd. Regeringen föreslår att ett offentligt biträde måste ha ett särskilt tillstånd för att kunna ersättas av någon annan.

Fru talman! Förslaget ger dessutom myndigheterna möjlighet att ingripa när biträden och tolkar har visat sig vara olämpliga, så att dessa inte ska få nya uppdrag. Att stänga av någon från framtida uppdrag är en stor åtgärd, men ibland är den nödvändig för att skydda den enskilda från allvarliga brister. Det är också viktigt att betona att besluten är överklagbara, vilket stärker rättssäkerheten åt båda håll.

Att biträden och tolkar har rätt kompetens är en förutsättning för både rättssäkerheten och förtroendet för den svenska asylprocessen. Betänk att ett enda felöversatt ord eller en tolks missade nyans i översättningen kan vara helt avgörande! Felöversättningar kan få förödande konsekvenser. Därför föreslås nu tydliga kompetenskrav för tolkar och översättare. Auktoriserade tolkar som genomgått kompetensprövning ska användas när det är möjligt, och i andra fall ska en lämplig person anlitas. Det ska inte vara vem som helst eller någon slumpmässigt vald person.

Fru talman! Propositionen är en investering i rättssäkerhet. Den säkerställer att skattemedel används effektivt och garanterar att kompetenta jurister företräder dem som behöver det mest. Den ser också till att tolkningen håller den kvalitet som situationen kräver. Kompetensen prövas i varje enskilt förordnande. Uppdragen följs upp, avvikelser kan registreras och den som missköter sig kan inte längre fortsätta som om ingenting hänt.

Vi stärker rättssäkerheten, vi stärker förtroendet och vi stärker skyddet för den enskilde. Vi värnar en rättsstats grundläggande princip att den som företräder en annan gör det med kunskap, respekt och ansvar.

Fru talman! Jag yrkar därför på att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden och bifaller utskottets förslag.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Nu är risken att jag hamnar i den gamla kommunstyrelseordföranderollen igen, ledamoten! Jag vill försöka att hålla mig till justitieutskottet. Jag tror på och är positiv till att man kan arbeta med frågorna, och jag tror att ledamoten känner till mitt stora engagemang i dem.

Det vi i justitieutskottet och från regeringen gör och har gjort handlar bland annat om att ge Brottsoffermyndigheten bemyndigande att arbeta och om tydliga direktiv. Alla brottsförebyggande myndigheter har tydliga direktiv att ge stödjande insatser.

Det handlar om konkreta handlingar och återigen inte så mycket om pengar. Det gäller att stödja. Brottsoffermyndigheten arbetar med riktade utbildningsinsatser för rättsväsendets aktörer. Det kommer också att spela roll för resterande delar.

Jag går inte in på finansiering och vad kommuner och regioner kan göra tillsammans med dessa jourer för att stödja kvinnorna på plats, som vi har diskuterat förr.