Annika Hirvonen

Fru talman! Jag vill inledningsvis rätta Nima Gholam Ali Pour. När man läser Tidöavtalet blir det tydligt att regeringen och Sverigedemokraterna har backat på flera punkter i relation till Tidöavtalet.

Man skriver att kommunerna ska omfattas av det man kallar informationsplikt, som de flesta av oss kallar angiverilagen. Så blir det dock inte. Man skriver också att endast personer upp till 18 år ska kunna omfattas av rätten till familjeåterförening. Vi är väldigt många som är glada över att vi har pressat regeringen och Sverigedemokraterna till att backa så att åtminstone en stor del av de tonårsutvisningar som regeringens politik har lett till stoppas.

Det står visserligen i Tidöavtalet att retroaktivt återkallande av permanenta uppehållstillstånd ska utredas, och det presenterades en utredning som sågades jäms med fotknölarna av varenda remissinstans.

Jag måste säga att det är ett allvarligt besked att Sverigedemokraterna nu säger att man ska gå till val på den rättsosäkra politik som detta skulle innebära. Det är som att staten Sverige tar tillbaka ett löfte som skulle gälla permanent. Det är som om någon får bygglov för att bygga sitt hus men sedan, efter 10–15 år, får höra att Sverige har ett nytt styre och att huset ska rivas. Människor får rycka upp sin familj med rötterna och lämna Sverige.

Det är en politik som inte hör hemma i en rättsstat, men den är väl helt i linje med Sverigedemokraternas egna skandaler och partiets förhållande till lag och rätt.

Fru talman! Lagrådet konstaterar att man utan en adekvat beredning av vilka verkningar den maximalt restriktiva linjen mot flyktinginvandringen kan föra med sig i olika hänseenden inte kan komma längre i sin bedömning än att det framstår som tveksamt att lägsta möjliga nivå på flyktingmottagandet på varje punkt skulle främja integrationen och minska utanförskapet. Och vad värre är: Risken är påtaglig för att systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd.

Det man säger är ju, kort och gott, att regeringen över huvud taget inte kan motivera effekterna av sitt eget förslag. Det är mycket fina ord om att det skulle främja integrationen. Men man kan inte ens själv göra en uppskattning av hur och på vilket sätt så skulle vara fallet. Hur många färre kommer när det blir mindre rättssäkert?

Man besvarar inte den adekvata kritiken från remissinstanser, och man ignorerar även nu Advokatsamfundets varningar. Advokatsamfundet säger att det sätt som man nu håller på att implementera detta på innebär att det inte är möjligt för en advokat att åta sig dessa uppdrag, som vi i riksdagen annars har varit överens om att advokater är mest lämpade att ta på sig.

Och vad värre är, som Lagrådet skriver: Risken för att systemet i vissa fall stänger gränsen också för dem som verkligen har rätt till internationellt skydd är påtaglig. Det finns alltså en risk för att Sverige inte lever upp till asylrätten och att det blir så restriktivt och rättsosäkert att vi kommer att utvisa människor till förföljelse, tortyr eller död. Detta tycker vi i Miljöpartiet är en helt oacceptabel konsekvens. Jag tycker att Viktor Wärnick bör ta kritiken på stort allvar.

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om att lägga asylsökandes rättigheter på EU:s miniminivå. Om man läser Lagrådets yttrande över förslaget kan man inte få något annat intryck än att miniminivå är vad regeringen har strävat efter oavsett konsekvenser – även om det skulle bli dyrare för skattebetalarna när man plockar bort offentliga biträden i första instans och lägger ansvaret helt på Migrationsverket för att sedan behöva betala nästan samma kostnader i en domstolsprocess, som i allt fler fall kan komma att leda till att ärenden ändå måste skickas tillbaka till Migrationsverket för en ny handläggning.

Man strävar efter miniminivå på bekostnad av rättssäkerheten. Man strävar efter miniminivå trots risken att flyktingar som har rätt till skydd för att de riskerar förföljelse och död inte får det skyddet.

Viktor Wärnick brukar säga att han är stolt över att vi har världens mest rättssäkra asylsystem. Jag vill upplysa Viktor Wärnick om att Sverige även med dagens system upprepade gånger fällts för utvisningar i strid med FN:s tortyrförbud. Även i dag fälls Sverige för utvisningar i strid med Europakonventionen. Med dessa förändringar, som är genomgripande, devalverar man allt det som Moderaterna pratar om när de säger att de är stolta över dagens rättssäkerhet.

Jag undrar: Är det verkligen viktigare att nå en miniminivå än att säkerställa att de som behöver skydd får en rättssäker process?

Fru talman! Vi har i veckor och månader sett svenska folket ställa sig upp och protestera mot de tonårsutvisningar som bland annat regeringens beslut om att avskaffa särskilt ömmande omständigheter har lett till. Nu har vi fått ett nytt förslag från regeringen som handlar om att barn till föräldrar som blir av med jobbet kan bli av med rätten att leva här hos sina föräldrar.

Jag vill fråga utrikesministern, som svarar på allmänpolitiska frågor i dag, hur regeringen egentligen har tänkt när man säger att man ska stoppa utvisningar av folks 18-åringar men öppnar dörren för att skicka ut folks minderåriga barn.

Fru talman! Jag och mina partikollegor i Miljöpartiet har väckt en händelsemotion, en akutmotion som den har kommit att kallas i dagligt tal, som heter Övergångsregler för medborgarskap – en ny omröstning. Detta har skett mot bakgrund av att när riksdagen hade en omröstning om övergångsregler för medborgarskap den 29 april manipulerades resultatet i denna omröstning genom att Charlotte Quensel, ledamot för Sverigedemokraterna, och Michael Rubbestad, som då var ledamot för Sverigedemokraterna, gick in och röstade trots att deras namn var uppskrivna på den lista som partiernas kvittningspersoner upprättar över riksdagsledamöter som ska avstå från att delta i omröstningen.

Kvittningssystemet är en frivillig överenskommelse som tecknas skriftligt mellan samtliga riksdagspartier. Det har utvecklats i riksdagen över hundra års tid, och syftet med kvittningssystemet har varit att motverka att slumpmässiga händelser, som att en riksdagsledamot blir sjuk eller fastnar på ett flygplan som hastigt tvingas vända och därför inte kan komma fram till omröstningen, avgör utfallet när riksdagen fattar beslut om lagstiftning eller statens budget.

Ingen har någonsin medvetet manipulerat en omröstning i riksdagen genom att lova att några ska vara borta i utbyte mot att andra sidan också tar ut riksdagsledamöter och sedan ändå skicka in dem. Det har aldrig hänt.

Misstag har förekommit – jajamän! Det förekommer också att riksdagsledamöter trycker fel i omröstningar, och det förekommer att riksdagsledamöter i ett parti röstar annorlunda än kollegorna i samma parti för att man helt enkelt har en stark övertygelse som går emot partilinjen.

Jag menar, till skillnad från talmannen, att det inte går att likställa att någon röstar fel av misstag eller att en riksdagsledamot har en annan åsikt än sitt parti i en omröstning med den sortens medveten manipulation av en riksdagsomröstning. Det är ostridigt att Sverigedemokraterna har fattat beslut i sin ledning om att agera på det sättet för att de på förhand visste att det fanns en riksdagsmajoritet som krävde övergångsregler för medborgarskap.

Hade det här varit en omröstning i en fråga av marginell vikt hade vi inte stått här i dag, men frågan om övergångsregler för medborgarskap påverkar rättigheterna för över 100 000 människor i Sverige. Det finns i dag drygt 104 000 människor som väntar på beslut om medborgarskap. Bland dem finns de som ansökte för många år sedan, och de har planerat sina liv utifrån det regelverk som gällde när de ansökte om medborgarskap.

Några har genomfört långa studier i Sverige för att kunna arbeta i yrken som bara är öppna för svenska medborgare. Några är gifta med svenskar och har haft planer på att familjen kanske ska kunna åka utomlands för att man ska plugga eller arbeta något år. Men nu måste det ställas in.

För samtliga dessa personer kommer avsaknaden av övergångsregler att innebära att grundläggande rättigheter, som att rösta i riksdagsval, fördröjs inte bara lite grann utan väldigt mycket. Senast i dag hörde vi att det i värsta fall tar tio år innan man kan ordna så att alla som skulle behöva skriva de medborgarskapsprov som införs kommer att få tillfälle att göra det. Vi pratar alltså om en enorm fördröjning av väntetiden.

Fru talman! Jag menar att det här måste ses som en händelse av just större vikt. Den berör i varje fall närmare 1 procent av Sveriges befolkning och deras grundläggande rättigheter i en demokrati. Den berör också förtroendet för demokratin i riksdagen. Detta har varit otroligt omskakande. Människor inser nu att det i praktiken har varit möjligt att fuska sig till att rösta igenom en lagstiftning som det inte fanns majoritet för i kammaren. Det är av större vikt.

Vi i Miljöpartiet har först försökt lyfta upp frågan på andra sätt. Vi tog direkt upp frågan med kollegorna i gruppledarkretsen för att kunna komma överens om att omröstningen skulle tas om, som ett led i att förnya förtroendet för kvittningssystemet. Vi ville helt enkelt komma överens om att vi ska ha ett kvittningssystem – slumpen ska inte avgöra omröstningar – och att om någon fuskar tas den omröstningen om.

Vi lade även fram ett förslag till utskottsinitiativ, som är ett annat sätt att lyfta upp en fråga till ny omröstning. Det röstade Tidöpartierna nej till.

Det enda sätt som nu återstår för att frågan ska kunna prövas igen av kammarens alla ledamöter är alltså att väcka just en sådan här händelse- eller akutmotion. Kopplingen mellan manipulationen av röstningen och förslaget i händelsemotionen är såklart tydlig.

De händelser som tidigare har motiverat att sådana här motioner fått väckas har handlat om helt andra saker, till exempel krig i omvärlden eller att Sverige gått med i Nato. Men jag menar att bara faktumet att ingen någonsin har agerat på det här sättet i riksdagens kammare tidigare och att inget liknande någonsin har lett till en händelsemotion inte kan innebära att man anser att kriteriet inte skulle vara uppfyllt. Det är nämligen en händelse av större vikt.

Jag menar också att det med tanke på att det under över hundra års tid aldrig har fuskats på det här sättet inte gick att förvänta sig eller förutse att det skulle ske.

Fru talman! Jag yrkar därför att den här frågan ska hänvisas till konstitutionsutskottet för prövning. Vi i Miljöpartiet tycker att det borde vara en självklarhet att omröstningar ska tas om när ett riksdagsparti medvetet manipulerar resultatet av de beslut som fattas av oss folkvalda i riksdagen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emma Berginger (MP).

Herr talman! I dag debatterar vi en ny mottagandelag – en lag som kraftigt begränsar friheten för den som flytt och sökt skydd i Sverige. Den begränsar friheten att försörja sig, friheten att röra sig fritt och friheten att hälsa på en mormor som bor på andra sidan länsgränsen. Flyktingars frihet inskränks.

På demonstrationer om en mer human flyktingpolitik skanderas ibland slagorden: Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal! Men vi ser hur Tidöregeringen steg för steg kriminaliserar flyktingar. Fler ska låsas in under allt längre tid, trots att de inte har begått något brott. Det enda de har gjort är att säga: Hjälp mig, för jag behöver skydd!

Regeringen talar om att göra det bättre för barn och säger att nu, när staten ordnar ett anläggningsboende för familjerna, ska det bli ordning och reda. Det ska bli tryggt, och vi ska bekämpa trångboddhet, sägs det. Men vi institutionaliserar i stället trångboddheten. Familjer trängs ihop i trånga boenderum och tvingas dela anläggning med vuxna med alla möjliga olika problem, kriminell historik, missbruksproblematik etcetera. Barnrättsorganisationerna larmar om att barn far illa.

Ansvaret faller på ministern. När migrationsministern debatterar frågor om regeringens återvändandecenter, som fungerar på liknande sätt, skyller han ifrån sig. Då vet han inte, och då tror han inte att det är det här han har bestämt. Men ansvaret faller faktiskt på migrationsministern, och ansvaret faller på de riksdagsledamöter som röstar för det här nya frihetsberövandet.

Regeringens förslag innebär att asylsökande inte får arbeta under den första tiden i Sverige. De får alltså inte försörja sig själva. Det innebär såklart att statens kostnader ökar eftersom staten måste betala för mat och boende för människor som annars kunde ha arbetat och betalat med sin egen lön. Men det får också långtgående konsekvenser för människorna, som tvingas till passivitet.

I början av mars 2022 reste jag och några miljöpartistiska kollegor från Europaparlamentet och det polska parlamentet till Warszawa och till gränsen mot Ukraina. Rysslands fullskaliga invasion hade nyligen inletts, och miljoner ukrainare hade flytt till Polen.

I ett hus i Warszawa träffade jag en av sju ukrainska flyktingar som hade fått flytta in hos en familj. Hon var läkare, och hon sa: Jag vill jobba! Jag har tagit jobb som bartender, för jag måste tänka på något annat. Jag kan inte sitta passiv och vänta på nyheter om vad som händer borta hos släktingarna i östra Ukraina. Jag vill ha vilket jobb som helst bara jag får bidra – bara jag får göra någonting. Jag vill inte ligga någon till last. Jag kan ju jobba!

Jag träffade också en konsthandlare som hade tagit hand om en ukrainsk författare. De hade ordnat en föreläsarturné, för som de sa: Det är det här som den här människan på flykt behöver för att kunna bevara sin mänsklighet och sitt människovärde.

Vi människor behöver behövas. Vi behöver få bidra. Att beröva människor möjligheten att arbeta, möjligheten att bidra och möjligheten att visa att man vill vara en del i en gemenskap får konsekvenser för flyktingars psykiska hälsa. I förlängningen riskerar det att leda till att människor blir passiviserade för lång tid framåt. Det riskerar att leda till att de blir deprimerade, eller mer deprimerade, och det är inte bra för integrationen.

Vi i Miljöpartiet vill se till att alla möten med Sverige bidrar till integration från dag ett och språk från dag ett. Den bästa platsen att lära sig det svenska språket för ett barn är såklart förskolan och skolan, och för en vuxen är det arbetsplatsen. Det vittnar väldigt många om. Hela oppositionen har därför enats om att inte gå med på förslaget att förbjuda människor från att arbeta när de kommer som asylsökande till Sverige.

Fru talman! Många remissinstanser varnar för en ökad risk att människor dras in i svartarbete och utnyttjas av kriminella när de inte får arbeta. När regeringen väljer mellan att förebygga kriminalitet och att göra livet svårt för invandrare och människor på flykt har den vid flera tillfällen valt just att göra livet svårt för invandrare och människor på flykt, även när det ökar risken för kriminalitet.

Den förra debatten vi hade på det här temat handlade om begränsningar i ekonomiskt stöd till invandrare. Där varnade remissinstanser för väldigt allvarliga konsekvenser, till exempel att fler barn skulle kunna dras in i sexhandeln. Ändå gick regeringen vidare med att minska bidragen för invandrare. Det här tycker jag är en felaktig prioritering. Det allra viktigaste är ändå att vi ser till att inte öka risken för att barn dras in i sexhandel eller att människor i en utsatt situation utnyttjas av kriminella.

Jag tycker dock också att redan det faktum att alla människor är lika mycket värda borde räcka som argument för att inte inskränka barns rättigheter och inte heller vuxnas rättigheter, till exempel rätten att arbeta.

Barns trygghet påverkas negativt av de här förslagen, liksom skolgången i de kommuner där asylsökande nu ska koncentreras till förläggningarna. Det blir en väldig rotation på barn som börjar sin skolgång i de här kommunerna för att sedan, kanske efter en kort tid, flytta någon annanstans. Möjligheterna för lärarna i klassrummen att planera sin undervisning och att bygga en gemenskap i klassen kommer att försämras. Det kommer också att påverka alla barns utbildning på de platser där de här lägren kommer att förläggas.

Fru talman! Från Miljöpartiet yrkar vi därför avslag på hela propositionen. Vi föreslår i stället att Migrationsverket och regeringen får i uppdrag att hitta ett helt nytt sätt att ordna asylsökandes boende. Det bör spridas ut i stadsdelar och kommuner där man inte redan har en hög andel av befolkningen som nyligen flyttat till Sverige. Man bör också se till att de asylsökande får riktiga bostäder som är anpassade efter hur många barn det finns i familjen.

Detta främjar integration. Det ger barn en trygg uppväxt och goda förutsättningar att klara skolan. Det ger oss alla ett mycket bättre samhälle, där vi inte återgår till det som på goda grunder avskaffades på 90-talet, inte minst efter våldsamma brandattentat mot sådana här flyktingförläggningar.

Jag vill därför yrka bifall till reservation 1 och reservation 10.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Jag tror att många har överskattat betydelsen av att asylsökande har kunnat få 71 kronor om dagen. När möjligheten att få de 71 kronorna om dagen har avskaffats om man bosätter sig på platser där det till exempel finns mycket utsatthet har det inte påverkat människors val av var man bosätter sig.

Vi i Miljöpartiet presenterar en helt annan väg framåt. Vi vill inte tillbaka till det som var. Vi säger också nej till Tidöpartiernas förslag och politik som faktiskt innebär frihetsbegränsningar. Det kommer inte att motverka trångboddheten utan institutionalisera den.

Det är olyckligt att Ingemar Kihlström inte har läst vårt förslag om att Migrationsverket ska erbjuda boenden som är helt i linje med vad som är bra för barnfamiljer, på platser där förutsättningarna att integreras är goda och där det finns goda förutsättningar för föräldrarna att få arbete. Jag är helt övertygad om att om asylsökande får ett erbjudande om ett sådant bra boende kommer man att välja det framför att leva trångbott hos en släkting.

Tidöpartierna vill däremot tvinga barnfamiljer att bo på anläggningar som inte alltid uppfattas som trygga för barnen. Där måste de trängas i små boenderum och dela utrymmen med vuxna som har olika typer av missbruksproblematik eller andra problem. Då tvingar man ju in människor i en helt omöjlig situation, som inte är bra för barn.

Herr talman! Ingemar Kihlström inledde sitt anförande med att berätta att många barn växer upp i trångboddhet eftersom de flyttat till Sverige med en stor familj som har fått en liten lägenhet eller har flyttat in hos en släkting. Det är naturligtvis inte bra uppväxtvillkor för barn.

Men regeringens nya förslag, som är det vi pratar om i dag, innebär ingen förbättring för barn som lever i trångboddhet – tvärtom. De barnen kommer nu att trängas ihop i ännu mindre rum på de här boendena. Där kommer barn dessutom att dela boende med personer med missbruksproblematik och med vuxna som har olika typer av psykisk ohälsa.

Larmrapporter från frivilligorganisationer som jobbar för barns rättigheter varnar för att de boendeförhållandena är skadliga för barn. Orosanmälningar i mängder har lämnats in, bland annat till Sigtuna kommun, där ett av de här mottagningscentren ligger.

Om man vill ha ett system där barnen får goda mottagandeförhållanden, där de helt enkelt får lugn och ro att göra läxor med mera, ska man se till att ordna riktiga lägenheter där barn faktiskt kan vara i trygghet.

Fru talman! Det är sannerligen en glädjens dag här i riksdagens kammare när vi gör det möjligt för fler att ha råd att dansa mer.

Vi har länge haft 6 procent moms på kulturevenemang men 25 procent på kulturevenemang där man dansar. Det är helt orimligt. Det är vi överens om. Det hänger inte ihop, och det är heller inte särskilt klokt om vi till exempel ser till våra folkhälsopolitiska mål.

Det är trots allt få saker som är lika hälsosamma som att dansa. När vi dansar får vi motion. Vi har social gemenskap och möter människor över såväl generationsgränser som andra gränser som kan finnas i samhället. I dansen förenas rörelse, glädje, musik och människor.

Vi i Miljöpartiet vill främja dansen i Sverige. Sänkt moms på tillträde till danstillställningar är en del i det. Vi i Miljöpartiet vill också främja dansen genom att återställa stöden till studieförbunden och dessutom öka dem så att fler band har en lokal att repa i och så att fler som drömmer om att spela på en dansbandsscen kan repa in låtarna.

Det handlar om att vi ska få fler och bättre lokaler för dansarrangemang så att pensionärerna i Linköping inte längre ska vara hänvisade till dåligt ventilerade lokaler eller betonggolv som pajar både höfter och knän.

Fru talman! Kulturens infrastruktur handlar om allt detta. Det handlar om att ha en kulturskola där barn kan upptäcka sin fallenhet för att spela ett instrument eller att röra sig till musik. Det handlar om att ha tillgång till lokaler för såväl amatörers kulturutövande som professionellt utövande, allt från stora scener till folkparkens dansbanor. Det handlar om utbildning och tid, tid till det som är viktigt.

En annan fråga som rör dansen på skatteutskottets område är friskvården. Det går att få friskvårdsbidrag för att dansa, men bara på kurs och inte på danskvällar. Det kan bli vårt nästa gemensamma projekt att enas om. Jag skulle nog som dansare ändå vilja säga att det är som mest hälsosamt när vi möts på de sociala danskvällarna.

Även om kursen kanske bidrar till att vi inte trampar varandra på tårna lika ofta, och kanske minskar eventuella kostnader för akutbesök, är det ändå på de sociala danskvällarna som de allra största hälsovinsterna med dansen finns.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till förslaget i skatteutskottets betänkande 25 och tacka för en ovanligt enad och glad kammardebatt.

Fru talman! Det är efterlängtat och välkommet att det nu införs ett system där barnfamiljer inte drabbas av krav på återbetalning av bostadsbidraget för att det i slutet av året visar sig att de har tjänat mer än de trodde i januari eller juni. Vi i Miljöpartiet har väntat länge på denna lagändring, och regeringen har dröjt orimligt länge med att lägga fram sin proposition. Det kunde man ha gjort redan i början av mandatperioden.

Bostadsbidraget är särskilt viktigt i tider då fattigdomen i Sverige ökar. Hyrorna har skenat liksom matpriserna, och antalet människor i Sverige som är fattiga har ökat. Över 700 000 människor är i dag fattiga. Bostadsbidraget är en del av det grundläggande skyddsnät som ska skydda ekonomiskt utsatta, inte minst barn. Men vissa har inte vågat söka bostadsbidrag för att de inte har kunnat förutse om de i slutet av året fortfarande har rätt till bostadsbidrag. Detta har drabbat studenter särskilt hårt. Men det är viktigt att barnfamiljer och andra inte väljer bort ett bostadsbidrag de behöver av rädsla för återkrav.

Dagens reform räcker dock inte, utan bostadsbidraget behöver göras om även på andra sätt. Miljöpartiet vill att man permanent återinför det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer fullt ut, alltså det som regeringen först tog bort och sedan återställde en liten del av. Det behövs.

Vi behöver höja maxbeloppet i bostadsbidraget, inte minst för att barnfamiljer ska ha råd med en bostad där de inte blir trångbodda. Vi behöver även höja och indexera inkomstgränserna och bostadskostnadstaket och också utreda ett nytt familjepolitiskt mål för bostadsbidraget.

Ålderstaket bör avskaffas, och även den som inte har möjlighet att få ett eget hyreskontrakt utan är inneboende behöver få möjlighet att söka bostadsbidrag. Det är redan en stor orättvisa på bostadsmarknaden där den som har råd att köpa och äga gynnas skattemässigt på många sätt, medan den som inte lyckas få ett förstahandskontrakt kan tvingas betala ockerhyror och hamnar i en ännu sämre ekonomisk situation. Den som inte ens lyckas få ett andrahandskontrakt på en egen lägenhet hamnar i den allra sämsta sitsen, där man hänvisas till att bli inneboende och inte ens kan få bostadsbidrag.

Vi tycker också att man bör kunna få förhandsbesked om bostadsbidrag. Även om den här förändringen troligtvis kommer att minska återkraven med 90 procent återstår fortfarande en viss osäkerhet som ett förhandsbesked skulle kunna undanröja.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det lönar sig väldigt mycket att arbeta i Sverige. Det straffar sig väldigt hårt att vara sjuk och att inte ha ett arbete.

Vi är alla överens om att vi vill att alla människor ska få chansen till självförsörjning. Skillnaden är vilken politik vi lägger fram. Sverige har en regering som har ökat arbetslösheten. Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa, men förslagen på insatser för att dessa människor ska komma i arbete reduceras till pamfletter som inte får någon annan effekt än ökad fattigdom, ökad barnfattigdom och ökad risk för att barn dras in i kriminalitet, för att den grova organiserade brottsligheten får bättre förutsättningar att flytta fram sina positioner samt för att barn i större utsträckning dras in och utnyttjas i sexhandeln.

Experterna tror inte att fler kommer att få jobb tack vare detta. Det bekymrar mig att vi efter en så här lång debatt fortfarande inte har fått någon förklaring till varför man struntar i alla experter. Sverigedemokraterna upprepar att den som har låg lön får vänta längre än den som har hög lön på att få samma rättigheter, men jag får fortfarande ingen förklaring till varför vi ska värdera barn till undersköterskor lägre än barn till ingenjörer. Jag får fortfarande inget svar på den grundläggande frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är jämlika – och några är mer jämlika än andra.

Det här förslaget innebär att den som tjänar mer får barnbidrag medan barnen till den som jobbar som undersköterska i äldreomsorgen får gå utan. Varför gör man den differentieringen om man menar att alla är lika mycket värda? Man säger att det handlar om att folk som arbetar ska komma in i de här systemen, och ändå skiktar man dem grundat på inkomst.

Vi har faktiskt haft en välfärd där varje barn har haft rätt till barnbidrag – barn till sjuka och barn till arbetande, barn till dem som har hög lön och barn till dem som jobbar deltid. Jag har inte fått några svar på frågan hur man får ihop ekvationen att alla människor är lika mycket värda och att det nu ändå blir stor skillnad mellan de barn vars föräldrar blir av med jobbet – på grund av sjukdom eller av andra skäl, exempelvis varsel – och de barn vars föräldrar har turen att få behålla sitt jobb. Det blir skillnad mellan den som har en hög lön och den som har en låg lön.

Fru talman! Det speglar inte synen att alla barn är lika mycket värda. Tvärtom rimmar det väl med den nya viochdom-retorik som allt oftare hörs från sverigedemokrater och moderater i riksdagen.

Fru talman! I dag debatterar vi ännu ett steg i regeringens fattigdomspolitik. En ny fattigdomslinje införs i Sverige, och 60 000 barn berörs. I ett läge där regeringens politik redan har ökat klyftorna och antalet fattiga i Sverige ska riksdagen i dag ta ställning till om ytterligare barnfamiljer ska förlora barnbidrag, rätten till föräldrapenning och andra grundläggande skydd i välfärden.

Det blir än tydligare att människor i Sverige delas in i vi och dom och att vissa är mer värda än andra. Människovärdet skiktas, och den som har högre lön är värd mer. Barn till ingenjörer får barnbidrag, medan barn till undersköterskor får vänta.

Kritiken mot detta förslag är allvarlig och dramatisk. Det första vi kan konstatera är att både regeringens egen utredare och tunga remissinstanser säger att förslagen inte väntas uppnå regeringens syften. Syftet att fler ska försörja sig genom eget arbete väntas alltså inte uppnås. Det man däremot befarar är att barnfattigdomen kommer att öka och att den grova organiserade brottsligheten kommer att få möjlighet att flytta fram sina positioner. Man befarar en ökad risk för sexuell exploatering av barn och en ökad risk för att kvinnor i våldsamma relationer inte ska våga lämna relationen av rädsla för den fattigdom som blir följden.

På punkt efter punkt kritiseras regeringens förslag. Det handlar om allt från att brottsligheten kommer att öka till att förslaget helt enkelt går ifrån den grundläggande synen på människovärde – att vi alla har samma värde oavsett vår förmåga att arbeta eller hur hög lön vi har – och övergår till ett mer nyttobaserat människovärde, att den som har högre lön i grunden också är mer värd.

Vi i Miljöpartiet vänder oss på människovärdets och saklighetens grund kraftigt emot den här politiken. Regeringen lägger nu proposition efter proposition med politik som inte väntas leda till de resultat regeringen själv vill nå. Experterna säger: Nej, det här funkar inte. Regeringen säger: Vi kör på i alla fall!

Man kom för snart fyra år sedan överens med Sverigedemokraterna, alltså ska politiken genomföras till vilket pris som helst – till och med till priset av ökad brottslighet och att fler barns kroppar blir varor i sexhandeln. Herregud! Hur långt ska det här vansinnet få fortsätta?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och avslag på den här propositionen.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska värna den generella välfärd där skyddsnätet är till för alla, där varje barn som bor i Sverige har samma rätt till barnbidrag och där varje mamma som föder barn kan vara med sin bebis den första tiden utan att oroa sig för att inte ha råd att betala hyran och ställa mat på bordet. Även den mamma som bara hann arbeta som undersköterska i ett halvår innan barnet föddes ska kunna omfattas av den mest grundläggande delen av föräldraförsäkringen.

Vi i Miljöpartiet motsätter oss denna proposition för att den kommer att öka ojämställdheten. Det här förslaget kommer att slå hårdast mot kvinnor därför att kvinnor tjänar mindre, och det här förslaget innebär att kvinnor som har lågbetalda jobb helt enkelt kommer att få ett sämre grundskydd i välfärden än dem som har högre lön.

När det kommer till nyanlända vet vi också att kvinnor har missgynnats i åratal. Kvinnor som är arbetslösa har fått sämre hjälp av Arbetsförmedlingen – billigare insatser som inte leder till arbete lika ofta som de insatser som ges till männen. Det här är inte en slump. Man har prioriterat dem som står närmast arbetsmarknaden, och kvinnorna har lämnats efter.

Tron att kvinnor har bättre förutsättningar att komma i arbete om de blir ännu fattigare och ännu mer beroende av att leva med en man som tjänar bra har ingenting med verkligheten att göra. Låt oss i stället satsa pengar på det som fungerar! Låt oss satsa på bättre svenskundervisning och arbetsmarknadsinsatser riktade till utrikes födda kvinnor. Låt oss ha en politik som grundar sig på vad vi vet fungerar i stället för en ideologisk sverigedemokratisk längtan efter att dela upp människor i ett vi och dom – vi med lite mer värde och rättigheter och de med mindre.

I grunden skadar den här politiken inte bara de barn som blir fattiga. Den här politiken skadar hela vårt samhälle – tilliten och sammanhållningen. Vi vinner alla på att inget barn hamnar i fattigdom. Alla vinner på det.

Jag kommer aldrig att glömma när jag besökte en skola i Alvesta, där över 60 procent av barnen lever i barnfattigdom. Där är det många vars pappor pendlar till Stockholm för att jobba och vars mammor tar hand om många barn. Barnen riskerar ofta att hamna på glid ute på kvällen. Samhället försöker hålla ihop runt de här barnen, och på elevrådet önskade sig barnen en sak: ”Kan vi inte få korv med bröd på skolavslutningen så att man inte måste sluta skolan hungrig sista dagen på terminen?”

Detta är ett Sverige där klyftorna växer och vissa lämnas efter – ett Sverige som jag vill förändra. Vi i Miljöpartiet vill arbeta för en vision utan barnfattigdom. Vi vill arbeta för ett samhälle där alla barn har samma värde och samma rättigheter.

Fru talman! I mitt replikskifte med Moderaterna fick jag inget svar på frågan varför regeringen tycker att den som har ett lågbetalt arbete som undersköterska i välfärden är värd mindre än den som tjänar över 40 000. Men kanske är svaret ändå, fru talman, att vi i Tidöpartiernas Sverige räknar på människor utifrån deras kapacitet och bidrag.

Jag kommer från en familj där vi vet att det inte handlar om vilja eller lathet huruvida man kan arbeta och betala skatt utan att livets lotteri faktiskt ger oss olika förutsättningar. Vissa är så sjuka att de behöver bäras av oss andra. Vissa har goda chanser att klara sig, och andra är värdefulla och får existera enbart i kraft av sitt människovärde.

När vi börjar separera invandrare utifrån ett värde som baseras på deras förmåga att bidra skadar vi det grundläggande människovärdet, och jag bävar verkligen för konsekvenserna. Vi har sett i historien vad som händer när människor sorteras på det sättet – när sjuka och funktionsnedsatta tillmäts ett lägre människovärde. Låt oss byta riktning! Den 13 september är det val i Sverige, och på den ena sidan finns ett alternativ till den här människofientliga politiken. Den står vi i Miljöpartiet för.

Fru talman! Moderaterna svarar inte på min fråga. Varför är inte undersköterskan och undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjören och ingenjörens barn? Det här förslaget betyder att undersköterskans barn går utan barnbidrag för att undersköterskans lön är under 40 000 medan barnen till den som tjänar 40 000 eller mer får barnbidrag.

Det går väl inte att tydligare än så sätta olika värde på olika människor? Vissa får, andra får inte. Skillnaden handlar om hur mycket man tjänar, som om det arbete som underbetalda kvinnor i välfärden utför varje dag inte är värdefullt och som om deras barn inte har samma värde. Jag ställer därför frågan igen: Varför är inte undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjörens i Moderaternas Sverige?

Fru talman! Kritiken mot regeringens förslag är massiv. Bland annat säger Inspektionen för socialförsäkringen att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort.

Jag tycker att det är en träffande, om än byråkratisk, sammanfattning av det här förslaget.

Andra remissinstanser pekar på risken för att fler barn dras in i sexuell exploatering och att fler kvinnor väljer att stanna längre i en våldsam relation, helt enkelt för att de med regeringens förslag inte har råd att lämna relationen.

Låt oss tala något om kvinnor. Kvinnorna är fler bland dem som inte har 40 000 i lön. Vårdbiträdet och undersköterskan blir fattigare än läkaren och ingenjören. Undersköterskans barn nekas barnbidrag medan chefens barn får barnbidrag.

Jag vill fråga Caroline Högström hur hon motiverar för de kvinnor som jobbar just i välfärden och som tjänar mellan 21 000 och 40 000 varför de och deras barn inte är lika mycket värda som dem som tjänar över 40 000 och deras barn.

Herr talman! Förra veckan satt jag bredvid Rabea. Hon är 95 år gammal och har bott i Sverige i över 20 år. Hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn lever sida vid sida med henne. Alla är svenska medborgare. Tack så mycket, var det hon kunde säga till mig med sin tunna röst när jag höll en hand med hud som var tunnare än papper.

En så liten, gammal och skör människa ska nu utvisas ensam till Irak. Kanske tvingas hon att leva sina sista år ensam och i rädsla, utan sina närmaste. Regeringens inhumana utvisningspolitik har satt ett nytt bottenrekord. Vi i Miljöpartiet vädjar till regeringen att återinföra den humanitära grund som stoppar orimliga och inhumana utvisningar.

Herr talman! Vi röstar ju inte nej till förslaget utan säger att regeringen borde återkomma så att studenter kan få jobba en hel helg med exempelvis kårverksamhet om de vill. På Magnus Resare låter det som att vi är oeniga när vi i grunden är eniga. Det som skiljer oss åt är om studenter ska få jobba 15 eller 20 timmar. Det är onödigt att polarisera i en fråga där vi är till 99 procent överens. Man behöver inte överdriva skillnaderna i migrationspolitiken; de är tydliga ändå.

Varför tycker Magnus Resare att man inte ska få ta ett åttatimmarspass på lördagen och ett åttatimmarspass på söndagen om man samtidigt klarar av att plugga 40 timmar? Varför ska man inte få lägga sin lediga helg på att jobba om man vill det?

Herr talman! Magnus Resare angrep oss i Miljöpartiet för vårt förslag om en ändå ganska rimlig förändring. Vi föreslår inte att huvuddelen av tiden för studenter ska kunna ägnas åt annat än studier, utan vi föreslår att man ska kunna jobba på helgen och kanske ta något kvällspass. Väldigt många studenter klarar av att arbeta 20 timmar i veckan utan att det går ut över studierna. Vi har till och med sett riksdagsledamöter som har tagit examen samtidigt som de har varit riksdagsledamöter.

Vi tycker att det i grunden är positivt att man under studietiden kan skapa sig en kontakt med arbetsmarknaden, jobba extra, få in en fot på ett företag och visa att man är någon att räkna med. Det ökar chansen att man sedan får en anställning efter studierna, speciellt i tider som nu med hög arbetslöshet.

Även när det gäller nyutexaminerade akademiker tycker vi att det är olyckligt att i onödan lägga krokben för utländska studenter att kunna komma in på arbetsmarknaden när de är klara. Så länge arbetet inte inkräktar på studierna är det rimligt att man kan plugga.

Jag vill också höra med Magnus Resare om han har tagit till sig av frågan från Sulf. De undrade om möjligheten att börja jobba direkt efter studierna och vill säkerställa att regeringen gör det möjligt för studenter och doktorander att göra det, även om de har ett pågående tillstånd för studier.

Fru talman! Det har gått mer än fyra år sedan vi i Miljöpartiet för första gången lyfte frågan om att ge de ukrainska flyktingarna möjlighet till en långsiktig trygghet i Sverige. I det här betänkandet löser regeringen äntligen frågan.

Alla människor som flyr krig och förföljelse behöver till slut få landa, avsluta sin flykt och påbörja en framtid på sin nya plats. Nu blir det möjligt för ukrainska flyktingar att också söka tillstånd för arbete, något som gör att man till slut kan få ett permanent uppehållstillstånd, trygghet och en möjlighet att börja bygga sin framtid långsiktigt i Sverige.

Jag har träffat ukrainska flyktingar som har tvekat: Ska jag verkligen satsa på att validera min läkarutbildning? Det tar ju två år att bli läkare i Sverige, och jag har bara uppehållstillstånd ett år i taget.

Det är ett viktigt beslut för de tusentals ukrainare som sökt sin tillflykt hit.

I det här betänkandet kommer regeringen också med förslag för att komma åt att människor som har sökt och fått tillstånd för studier – som kanske inte var huvudskälet att komma till Sverige – har blivit utnyttjade i låglönejobb.

I grunden tycker vi att det är bra att vi sätter en gräns för hur mycket man ska kunna arbeta om man är här som heltidsstudent. Regeringen sätter dock gränsen så lågt att personer som vill jobba både lördag och söndag och dessutom kanske någon kväll i veckan inte kommer att kunna göra det – 15 timmar, vilket är mindre än två dagars heltidsarbete.

Vi tycker att även utländska studenter ska kunna välja om de vill jobba på sin fritid och föreslår därför 20 timmar, vilket gör att man fortfarande kan lägga 40 timmar i veckan på heltidsstudier utan att arbetet inkräktar. Det är viktigt att kunna jobba vid sidan av studierna, eftersom studiemedlet även med lån är så pass lågt att många studenter behöver ett extrajobb för att ekonomin ska gå ihop. Hyran och maten ska betalas. Det är också viktigt eftersom det är genom extrajobb många får in foten på arbetsmarknaden. Vi ska inte göra det ännu svårare för ungdomar att komma i arbete i Sverige efter avslutade studier.

Vi tycker också att det är rimligt att även utländska studenter ska kunna engagera sig i studentkårerna och utan begränsningar ha olika typer av arvoderade uppdrag under studietiden. Vi ser inte att ett sådant engagemang visar på någon som helst brist på intresse för att just studera, utan det är en integrerad del av studentlivet för många.

Efter att vi i Miljöpartiet skrev vår motion har jag blivit uppmärksammad på vikten av att se till att begränsningen till 15 timmars arbete, eller 20 timmar som vi föreslår, inte ska fortsätta att gälla efter att man är färdig med sina studier. Uppehållstillståndet som man vill söka efteråt för arbete kan ju dröja några månader, och då är det viktigt att man inte hindras från att börja arbeta när man har pluggat klart.

Det här är en fråga som Sveriges universitetslärare och forskare har lyft fram, och jag hoppas verkligen att regeringspartierna tar till sig av denna farhåga och ser till att man när man på förordningsnivå reglerar detaljerna i detta ser till att även utländska forskare och studenter ska kunna börja arbeta direkt efter att de är färdiga med till exempel doktorandutbildning eller studier.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till Miljöpartiets reservation. Jag kan bara beklaga att vi i dag är det enda partiet som tycker att man faktiskt ska kunna få jobba 20 timmar i veckan samtidigt med studierna och dessutom engagera sig i kårverksamheten. Vi tycker att det hade varit en bättre och rimligare avvägning mellan de i grunden bra intressen som propositionen har sin grund i.

Fru talman! Jag önskar att Sverigedemokraterna också brydde sig om att läsa de remissvar som organisationer och myndigheter anstränger sig för att skriva så att vi i riksdagen ska få ett bra underlag för att fatta kloka beslut. Det här beslutet, som kommer att fattas i dag, kommer att försämra barns rättigheter. Det tror jag att vi är överens om.

Sedan tycker jag verkligen på riktigt att det vore på sin plats att Sverige äntligen tillträdde barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll så att vi inte behöver fastna i spekulationer om vad barnrättskommittén tycker om Sveriges lagstiftning i det ena eller det andra avseendet. Om vi tillträder protokollet kommer också enskilda barn att kunna klaga till FN om man anser att rätten till medborgarskap eller andra rättigheter inte uppfylls enligt barnkonventionen. Detta tycker jag hade varit på sin plats i landet Sverige, som var med och drev igenom barnkonventionen.

Vi i Miljöpartiet kämpade hårt och fick också igenom barnkonventionen som svensk lag. Den behöver få genomslag; det får den inte fullt ut i dag. På migrationsrättens område ser vi i stället hur barns rättigheter försvagas på punkt efter punkt. Det strider mot barnkonventionen – mot barnets bästa, som är den grundläggande utgångspunkten.

Vi i Miljöpartiet tycker, till skillnad från Sverigedemokraterna, att detta är ett stort problem. Därför har vi en annan åsikt om flera delar av det förslag som vi i dag ska rösta om.