Annika Hirvonen

Fru talman! Det är efterlängtat och välkommet att det nu införs ett system där barnfamiljer inte drabbas av krav på återbetalning av bostadsbidraget för att det i slutet av året visar sig att de har tjänat mer än de trodde i januari eller juni. Vi i Miljöpartiet har väntat länge på denna lagändring, och regeringen har dröjt orimligt länge med att lägga fram sin proposition. Det kunde man ha gjort redan i början av mandatperioden.

Bostadsbidraget är särskilt viktigt i tider då fattigdomen i Sverige ökar. Hyrorna har skenat liksom matpriserna, och antalet människor i Sverige som är fattiga har ökat. Över 700 000 människor är i dag fattiga. Bostadsbidraget är en del av det grundläggande skyddsnät som ska skydda ekonomiskt utsatta, inte minst barn. Men vissa har inte vågat söka bostadsbidrag för att de inte har kunnat förutse om de i slutet av året fortfarande har rätt till bostadsbidrag. Detta har drabbat studenter särskilt hårt. Men det är viktigt att barnfamiljer och andra inte väljer bort ett bostadsbidrag de behöver av rädsla för återkrav.

Dagens reform räcker dock inte, utan bostadsbidraget behöver göras om även på andra sätt. Miljöpartiet vill att man permanent återinför det tillfälliga bostadsbidraget för barnfamiljer fullt ut, alltså det som regeringen först tog bort och sedan återställde en liten del av. Det behövs.

Vi behöver höja maxbeloppet i bostadsbidraget, inte minst för att barnfamiljer ska ha råd med en bostad där de inte blir trångbodda. Vi behöver även höja och indexera inkomstgränserna och bostadskostnadstaket och också utreda ett nytt familjepolitiskt mål för bostadsbidraget.

Ålderstaket bör avskaffas, och även den som inte har möjlighet att få ett eget hyreskontrakt utan är inneboende behöver få möjlighet att söka bostadsbidrag. Det är redan en stor orättvisa på bostadsmarknaden där den som har råd att köpa och äga gynnas skattemässigt på många sätt, medan den som inte lyckas få ett förstahandskontrakt kan tvingas betala ockerhyror och hamnar i en ännu sämre ekonomisk situation. Den som inte ens lyckas få ett andrahandskontrakt på en egen lägenhet hamnar i den allra sämsta sitsen, där man hänvisas till att bli inneboende och inte ens kan få bostadsbidrag.

Vi tycker också att man bör kunna få förhandsbesked om bostadsbidrag. Även om den här förändringen troligtvis kommer att minska återkraven med 90 procent återstår fortfarande en viss osäkerhet som ett förhandsbesked skulle kunna undanröja.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det lönar sig väldigt mycket att arbeta i Sverige. Det straffar sig väldigt hårt att vara sjuk och att inte ha ett arbete.

Vi är alla överens om att vi vill att alla människor ska få chansen till självförsörjning. Skillnaden är vilken politik vi lägger fram. Sverige har en regering som har ökat arbetslösheten. Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa, men förslagen på insatser för att dessa människor ska komma i arbete reduceras till pamfletter som inte får någon annan effekt än ökad fattigdom, ökad barnfattigdom och ökad risk för att barn dras in i kriminalitet, för att den grova organiserade brottsligheten får bättre förutsättningar att flytta fram sina positioner samt för att barn i större utsträckning dras in och utnyttjas i sexhandeln.

Experterna tror inte att fler kommer att få jobb tack vare detta. Det bekymrar mig att vi efter en så här lång debatt fortfarande inte har fått någon förklaring till varför man struntar i alla experter. Sverigedemokraterna upprepar att den som har låg lön får vänta längre än den som har hög lön på att få samma rättigheter, men jag får fortfarande ingen förklaring till varför vi ska värdera barn till undersköterskor lägre än barn till ingenjörer. Jag får fortfarande inget svar på den grundläggande frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Det lönar sig väldigt mycket att arbeta i Sverige. Det straffar sig väldigt hårt att vara sjuk och att inte ha ett arbete.

Vi är alla överens om att vi vill att alla människor ska få chansen till självförsörjning. Skillnaden är vilken politik vi lägger fram. Sverige har en regering som har ökat arbetslösheten. Sverige har fått 100 000 fler arbetslösa, men förslagen på insatser för att dessa människor ska komma i arbete reduceras till pamfletter som inte får någon annan effekt än ökad fattigdom, ökad barnfattigdom och ökad risk för att barn dras in i kriminalitet, för att den grova organiserade brottsligheten får bättre förutsättningar att flytta fram sina positioner samt för att barn i större utsträckning dras in och utnyttjas i sexhandeln.

Experterna tror inte att fler kommer att få jobb tack vare detta. Det bekymrar mig att vi efter en så här lång debatt fortfarande inte har fått någon förklaring till varför man struntar i alla experter. Sverigedemokraterna upprepar att den som har låg lön får vänta längre än den som har hög lön på att få samma rättigheter, men jag får fortfarande ingen förklaring till varför vi ska värdera barn till undersköterskor lägre än barn till ingenjörer. Jag får fortfarande inget svar på den grundläggande frågan.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är jämlika – och några är mer jämlika än andra.

Det här förslaget innebär att den som tjänar mer får barnbidrag medan barnen till den som jobbar som undersköterska i äldreomsorgen får gå utan. Varför gör man den differentieringen om man menar att alla är lika mycket värda? Man säger att det handlar om att folk som arbetar ska komma in i de här systemen, och ändå skiktar man dem grundat på inkomst.

Vi har faktiskt haft en välfärd där varje barn har haft rätt till barnbidrag – barn till sjuka och barn till arbetande, barn till dem som har hög lön och barn till dem som jobbar deltid. Jag har inte fått några svar på frågan hur man får ihop ekvationen att alla människor är lika mycket värda och att det nu ändå blir stor skillnad mellan de barn vars föräldrar blir av med jobbet – på grund av sjukdom eller av andra skäl, exempelvis varsel – och de barn vars föräldrar har turen att få behålla sitt jobb. Det blir skillnad mellan den som har en hög lön och den som har en låg lön.

Fru talman! Det speglar inte synen att alla barn är lika mycket värda. Tvärtom rimmar det väl med den nya viochdom-retorik som allt oftare hörs från sverigedemokrater och moderater i riksdagen.

Fru talman! Alla människor är lika mycket värda. Alla människor är jämlika – och några är mer jämlika än andra.

Det här förslaget innebär att den som tjänar mer får barnbidrag medan barnen till den som jobbar som undersköterska i äldreomsorgen får gå utan. Varför gör man den differentieringen om man menar att alla är lika mycket värda? Man säger att det handlar om att folk som arbetar ska komma in i de här systemen, och ändå skiktar man dem grundat på inkomst.

Vi har faktiskt haft en välfärd där varje barn har haft rätt till barnbidrag – barn till sjuka och barn till arbetande, barn till dem som har hög lön och barn till dem som jobbar deltid. Jag har inte fått några svar på frågan hur man får ihop ekvationen att alla människor är lika mycket värda och att det nu ändå blir stor skillnad mellan de barn vars föräldrar blir av med jobbet – på grund av sjukdom eller av andra skäl, exempelvis varsel – och de barn vars föräldrar har turen att få behålla sitt jobb. Det blir skillnad mellan den som har en hög lön och den som har en låg lön.

Fru talman! Det speglar inte synen att alla barn är lika mycket värda. Tvärtom rimmar det väl med den nya viochdom-retorik som allt oftare hörs från sverigedemokrater och moderater i riksdagen.

Fru talman! I dag debatterar vi ännu ett steg i regeringens fattigdomspolitik. En ny fattigdomslinje införs i Sverige, och 60 000 barn berörs. I ett läge där regeringens politik redan har ökat klyftorna och antalet fattiga i Sverige ska riksdagen i dag ta ställning till om ytterligare barnfamiljer ska förlora barnbidrag, rätten till föräldrapenning och andra grundläggande skydd i välfärden.

Det blir än tydligare att människor i Sverige delas in i vi och dom och att vissa är mer värda än andra. Människovärdet skiktas, och den som har högre lön är värd mer. Barn till ingenjörer får barnbidrag, medan barn till undersköterskor får vänta.

Kritiken mot detta förslag är allvarlig och dramatisk. Det första vi kan konstatera är att både regeringens egen utredare och tunga remissinstanser säger att förslagen inte väntas uppnå regeringens syften. Syftet att fler ska försörja sig genom eget arbete väntas alltså inte uppnås.

Det man däremot befarar är att barnfattigdomen kommer att öka och att den grova organiserade brottsligheten kommer att få möjlighet att flytta fram sina positioner. Man befarar en ökad risk för sexuell exploatering av barn och en ökad risk för att kvinnor i våldsamma relationer inte ska våga lämna relationen av rädsla för den fattigdom som blir följden.

På punkt efter punkt kritiseras regeringens förslag. Det handlar om allt från att brottsligheten kommer att öka till att förslaget helt enkelt går ifrån den grundläggande synen på människovärde, att vi alla har samma värde oavsett vår förmåga att arbeta eller hur hög lön vi har, och övergår till ett mer nyttobaserat människovärde, att den som har högre lön i grunden också är mer värd.

Vi i Miljöpartiet vänder oss på människovärdets och saklighetens grund kraftigt emot den här politiken. Regeringen lägger nu proposition efter proposition med politik som inte väntas leda till de resultat regeringen själv vill nå. Experterna säger: Nej, det här funkar inte. Regeringen säger: Vi kör på i alla fall!

Man kom för snart fyra år sedan överens med Sverigedemokraterna, alltså ska politiken genomföras till vilket pris som helst – till och med till priset av ökad brottslighet och att fler barns kroppar blir varor i sexhandeln. Herregud! Hur långt ska det här vansinnet få fortsätta?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och avslag på den här propositionen.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska värna den generella välfärd där skyddsnätet är till för alla, där varje barn som bor i Sverige har samma rätt till barnbidrag och där varje mamma som föder barn kan vara med sin bebis den första tiden utan att oroa sig för att inte ha råd att betala hyran och ställa mat på bordet. Även den mamma som bara hann arbeta som undersköterska i ett halvår innan barnet föddes ska kunna omfattas av den mest grundläggande delen av föräldraförsäkringen.

Vi i Miljöpartiet motsätter oss denna proposition för att den kommer att öka ojämställdheten. Det här förslaget kommer att slå hårdast mot kvinnor därför att kvinnor tjänar mindre, och det här förslaget innebär att kvinnor som har lågbetalda jobb helt enkelt kommer att få ett sämre grundskydd i välfärden än dem som har högre lön.

När det kommer till nyanlända vet vi också att kvinnor har missgynnats i åratal. Kvinnor som är arbetslösa har fått sämre hjälp av Arbetsförmedlingen – billigare insatser som inte leder till arbete lika ofta som de insatser som ges till männen. Det här är inte en slump. Man har prioriterat dem som står närmast arbetsmarknaden, och kvinnorna har lämnats efter.

Tron att kvinnor har bättre förutsättningar att komma i arbete om de blir ännu fattigare och ännu mer beroende av att leva med en man som tjänar bra har ingenting med verkligheten att göra. Låt oss i stället satsa pengar på det som fungerar! Låt oss satsa på bättre svenskundervisning och arbetsmarknadsinsatser riktat till utrikes födda kvinnor. Låt oss ha en politik som grundar sig på vad vi vet fungerar i stället för en ideologisk sverigedemokratisk längtan efter att dela upp människor i ett vi och dom – vi med lite mer värde och rättigheter och de med mindre.

I grunden skadar den här politiken inte bara de barn som blir fattiga. Den här politiken skadar hela vårt samhälle – tilliten och sammanhållningen. Vi vinner alla på att inget barn hamnar i fattigdom. Alla vinner på det.

Jag kommer aldrig att glömma när jag besökte en skola i Alvesta, där över 60 procent av barnen lever i barnfattigdom. Där är det många vars pappor pendlar till Stockholm för att jobba och vars mammor tar hand om många barn. Barnen riskerar ofta att hamna på glid ute på kvällen. Samhället försöker hålla ihop runt de här barnen, och på elevrådet önskade sig barnen en sak: ”Kan vi inte få korv med bröd på skolavslutningen så att man inte måste sluta skolan hungrig sista dagen på terminen?”

Detta är ett Sverige där klyftorna växer och vissa lämnas efter – ett Sverige som jag vill förändra. Vi i Miljöpartiet vill arbeta för en vision utan barnfattigdom. Vi vill arbeta för ett samhälle där alla barn har samma värde och samma rättigheter.

Fru talman! I mitt replikskifte med Moderaterna fick jag inget svar på frågan varför regeringen tycker att den som har ett lågbetalt arbete som undersköterska i välfärden är värd mindre än den som tjänar över 40 000. Men kanske är svaret ändå, fru talman, att vi i Tidöpartiernas Sverige räknar på människor utifrån deras kapacitet och bidrag.

Jag kommer från en familj där vi vet att det inte handlar om vilja eller lathet huruvida man kan arbeta och betala skatt utan att livets lotteri faktiskt ger oss olika förutsättningar. Vissa är så sjuka att de behöver bäras av oss andra. Vissa har goda chanser att klara sig, och andra är värdefulla och får existera enbart i kraft av sitt människovärde.

När vi börjar separera invandrare utifrån ett värde som baseras på deras förmåga att bidra skadar vi det grundläggande människovärdet, och jag bävar verkligen för konsekvenserna. Vi har sett i historien vad som händer när människor sorteras på det sättet – när sjuka och funktionsnedsatta tillmäts ett lägre människovärde. Låt oss byta riktning! Den 13 september är det val i Sverige, och på den ena sidan finns ett alternativ till den här människofientliga politiken. Den står vi i Miljöpartiet för.

Fru talman! I dag debatterar vi ännu ett steg i regeringens fattigdomspolitik. En ny fattigdomslinje införs i Sverige, och 60 000 barn berörs. I ett läge där regeringens politik redan har ökat klyftorna och antalet fattiga i Sverige ska riksdagen i dag ta ställning till om ytterligare barnfamiljer ska förlora barnbidrag, rätten till föräldrapenning och andra grundläggande skydd i välfärden.

Det blir än tydligare att människor i Sverige delas in i vi och dom och att vissa är mer värda än andra. Människovärdet skiktas, och den som har högre lön är värd mer. Barn till ingenjörer får barnbidrag, medan barn till undersköterskor får vänta.

Kritiken mot detta förslag är allvarlig och dramatisk. Det första vi kan konstatera är att både regeringens egen utredare och tunga remissinstanser säger att förslagen inte väntas uppnå regeringens syften. Syftet att fler ska försörja sig genom eget arbete väntas alltså inte uppnås. Det man däremot befarar är att barnfattigdomen kommer att öka och att den grova organiserade brottsligheten kommer att få möjlighet att flytta fram sina positioner. Man befarar en ökad risk för sexuell exploatering av barn och en ökad risk för att kvinnor i våldsamma relationer inte ska våga lämna relationen av rädsla för den fattigdom som blir följden.

På punkt efter punkt kritiseras regeringens förslag. Det handlar om allt från att brottsligheten kommer att öka till att förslaget helt enkelt går ifrån den grundläggande synen på människovärde – att vi alla har samma värde oavsett vår förmåga att arbeta eller hur hög lön vi har – och övergår till ett mer nyttobaserat människovärde, att den som har högre lön i grunden också är mer värd.

Vi i Miljöpartiet vänder oss på människovärdets och saklighetens grund kraftigt emot den här politiken. Regeringen lägger nu proposition efter proposition med politik som inte väntas leda till de resultat regeringen själv vill nå. Experterna säger: Nej, det här funkar inte. Regeringen säger: Vi kör på i alla fall!

Man kom för snart fyra år sedan överens med Sverigedemokraterna, alltså ska politiken genomföras till vilket pris som helst – till och med till priset av ökad brottslighet och att fler barns kroppar blir varor i sexhandeln. Herregud! Hur långt ska det här vansinnet få fortsätta?

Jag yrkar bifall till reservation 2 och avslag på den här propositionen.

Vi i Miljöpartiet vill att Sverige ska värna den generella välfärd där skyddsnätet är till för alla, där varje barn som bor i Sverige har samma rätt till barnbidrag och där varje mamma som föder barn kan vara med sin bebis den första tiden utan att oroa sig för att inte ha råd att betala hyran och ställa mat på bordet. Även den mamma som bara hann arbeta som undersköterska i ett halvår innan barnet föddes ska kunna omfattas av den mest grundläggande delen av föräldraförsäkringen.

Vi i Miljöpartiet motsätter oss denna proposition för att den kommer att öka ojämställdheten. Det här förslaget kommer att slå hårdast mot kvinnor därför att kvinnor tjänar mindre, och det här förslaget innebär att kvinnor som har lågbetalda jobb helt enkelt kommer att få ett sämre grundskydd i välfärden än dem som har högre lön.

När det kommer till nyanlända vet vi också att kvinnor har missgynnats i åratal. Kvinnor som är arbetslösa har fått sämre hjälp av Arbetsförmedlingen – billigare insatser som inte leder till arbete lika ofta som de insatser som ges till männen. Det här är inte en slump. Man har prioriterat dem som står närmast arbetsmarknaden, och kvinnorna har lämnats efter.

Tron att kvinnor har bättre förutsättningar att komma i arbete om de blir ännu fattigare och ännu mer beroende av att leva med en man som tjänar bra har ingenting med verkligheten att göra. Låt oss i stället satsa pengar på det som fungerar! Låt oss satsa på bättre svenskundervisning och arbetsmarknadsinsatser riktade till utrikes födda kvinnor. Låt oss ha en politik som grundar sig på vad vi vet fungerar i stället för en ideologisk sverigedemokratisk längtan efter att dela upp människor i ett vi och dom – vi med lite mer värde och rättigheter och de med mindre.

I grunden skadar den här politiken inte bara de barn som blir fattiga. Den här politiken skadar hela vårt samhälle – tilliten och sammanhållningen. Vi vinner alla på att inget barn hamnar i fattigdom. Alla vinner på det.

Jag kommer aldrig att glömma när jag besökte en skola i Alvesta, där över 60 procent av barnen lever i barnfattigdom. Där är det många vars pappor pendlar till Stockholm för att jobba och vars mammor tar hand om många barn. Barnen riskerar ofta att hamna på glid ute på kvällen. Samhället försöker hålla ihop runt de här barnen, och på elevrådet önskade sig barnen en sak: ”Kan vi inte få korv med bröd på skolavslutningen så att man inte måste sluta skolan hungrig sista dagen på terminen?”

Detta är ett Sverige där klyftorna växer och vissa lämnas efter – ett Sverige som jag vill förändra. Vi i Miljöpartiet vill arbeta för en vision utan barnfattigdom. Vi vill arbeta för ett samhälle där alla barn har samma värde och samma rättigheter.

Fru talman! I mitt replikskifte med Moderaterna fick jag inget svar på frågan varför regeringen tycker att den som har ett lågbetalt arbete som undersköterska i välfärden är värd mindre än den som tjänar över 40 000. Men kanske är svaret ändå, fru talman, att vi i Tidöpartiernas Sverige räknar på människor utifrån deras kapacitet och bidrag.

Jag kommer från en familj där vi vet att det inte handlar om vilja eller lathet huruvida man kan arbeta och betala skatt utan att livets lotteri faktiskt ger oss olika förutsättningar. Vissa är så sjuka att de behöver bäras av oss andra. Vissa har goda chanser att klara sig, och andra är värdefulla och får existera enbart i kraft av sitt människovärde.

När vi börjar separera invandrare utifrån ett värde som baseras på deras förmåga att bidra skadar vi det grundläggande människovärdet, och jag bävar verkligen för konsekvenserna. Vi har sett i historien vad som händer när människor sorteras på det sättet – när sjuka och funktionsnedsatta tillmäts ett lägre människovärde. Låt oss byta riktning! Den 13 september är det val i Sverige, och på den ena sidan finns ett alternativ till den här människofientliga politiken. Den står vi i Miljöpartiet för.

Fru talman! Moderaterna svarar inte på min fråga. Varför är inte undersköterskan och undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjören och ingenjörens barn? Det här förslaget betyder att undersköterskans barn går utan barnbidrag för att undersköterskans lön är under 40 000 medan barnen till den som tjänar 40 000 eller mer får barnbidrag.

Det går väl inte att tydligare än så sätta olika värde på olika människor? Vissa får, andra får inte. Skillnaden handlar om hur mycket man tjänar, som om det arbete som underbetalda kvinnor i välfärden utför varje dag inte är värdefullt och som om deras barn inte har samma värde. Jag ställer därför frågan igen: Varför är inte undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjörens i Moderaternas Sverige?

Fru talman! Moderaterna svarar inte på min fråga. Varför är inte undersköterskan och undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjören och ingenjörens barn? Det här förslaget betyder att undersköterskans barn går utan barnbidrag för att undersköterskans lön är under 40 000 medan barnen till den som tjänar 40 000 eller mer får barnbidrag.

Det går väl inte att tydligare än så sätta olika värde på olika människor? Vissa får, andra får inte. Skillnaden handlar om hur mycket man tjänar, som om det arbete som underbetalda kvinnor i välfärden utför varje dag inte är värdefullt och som om deras barn inte har samma värde. Jag ställer därför frågan igen: Varför är inte undersköterskans barn lika mycket värda som ingenjörens i Moderaternas Sverige?

Fru talman! Kritiken mot regeringens förslag är massiv. Bland annat säger Inspektionen för socialförsäkringen att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort.

Jag tycker att det är en träffande, om än byråkratisk, sammanfattning av det här förslaget.

Andra remissinstanser pekar på risken för att fler barn dras in i sexuell exploatering och att fler kvinnor väljer att stanna längre i en våldsam relation, helt enkelt för att de med regeringens förslag inte har råd att lämna relationen.

Låt oss tala något om kvinnor. Kvinnorna är fler bland dem som inte har 40 000 i lön. Vårdbiträdet och undersköterskan blir fattigare än läkaren och ingenjören. Undersköterskans barn nekas barnbidrag medan chefens barn får barnbidrag.

Jag vill fråga Caroline Högström hur hon motiverar för de kvinnor som jobbar just i välfärden och som tjänar mellan 21 000 och 40 000 varför de och deras barn inte är lika mycket värda som dem som tjänar över 40 000 och deras barn.

Fru talman! Kritiken mot regeringens förslag är massiv. Bland annat säger Inspektionen för socialförsäkringen att det underlag som den föreslagna reformen grundas på inte ger stöd för att de förväntade positiva effekterna uppnås. Däremot riskerar den föreslagna reformen att medföra stora negativa konsekvenser, framför allt för grupper som redan är utsatta och i förlängningen för samhället i stort.

Jag tycker att det är en träffande, om än byråkratisk, sammanfattning av det här förslaget.

Andra remissinstanser pekar på risken för att fler barn dras in i sexuell exploatering och att fler kvinnor väljer att stanna längre i en våldsam relation, helt enkelt för att de med regeringens förslag inte har råd att lämna relationen.

Låt oss tala något om kvinnor. Kvinnorna är fler bland dem som inte har 40 000 i lön. Vårdbiträdet och undersköterskan blir fattigare än läkaren och ingenjören. Undersköterskans barn nekas barnbidrag medan chefens barn får barnbidrag.

Jag vill fråga Caroline Högström hur hon motiverar för de kvinnor som jobbar just i välfärden och som tjänar mellan 21 000 och 40 000 varför de och deras barn inte är lika mycket värda som dem som tjänar över 40 000 och deras barn.

Herr talman! Förra veckan satt jag bredvid Rabea. Hon är 95 år gammal och har bott i Sverige i över 20 år. Hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn lever sida vid sida med henne. Alla är svenska medborgare. Tack så mycket, var det hon kunde säga till mig med sin tunna röst när jag höll en hand med hud som var tunnare än papper.

En så liten, gammal och skör människa ska nu utvisas ensam till Irak. Kanske tvingas hon att leva sina sista år ensam och i rädsla, utan sina närmaste. Regeringens inhumana utvisningspolitik har satt ett nytt bottenrekord. Vi i Miljöpartiet vädjar till regeringen att återinföra den humanitära grund som stoppar orimliga och inhumana utvisningar.

Herr talman! Förra veckan satt jag bredvid Rabea. Hon är 95 år gammal och har bott i Sverige i över 20 år. Hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn lever sida vid sida med henne. Alla är svenska medborgare. Tack så mycket, var det hon kunde säga till mig med sin tunna röst när jag höll en hand med hud som var tunnare än papper.

En så liten, gammal och skör människa ska nu utvisas ensam till Irak. Kanske tvingas hon att leva sina sista år ensam och i rädsla, utan sina närmaste. Regeringens inhumana utvisningspolitik har satt ett nytt bottenrekord. Vi i Miljöpartiet vädjar till regeringen att återinföra den humanitära grund som stoppar orimliga och inhumana utvisningar.

Herr talman! Vi röstar ju inte nej till förslaget utan säger att regeringen borde återkomma så att studenter kan få jobba en hel helg med exempelvis kårverksamhet om de vill. På Magnus Resare låter det som att vi är oeniga när vi i grunden är eniga. Det som skiljer oss åt är om studenter ska få jobba 15 eller 20 timmar. Det är onödigt att polarisera i en fråga där vi är till 99 procent överens. Man behöver inte överdriva skillnaderna i migrationspolitiken; de är tydliga ändå.

Varför tycker Magnus Resare att man inte ska få ta ett åttatimmarspass på lördagen och ett åttatimmarspass på söndagen om man samtidigt klarar av att plugga 40 timmar? Varför ska man inte få lägga sin lediga helg på att jobba om man vill det?

Herr talman! Magnus Resare angrep oss i Miljöpartiet för vårt förslag om en ändå ganska rimlig förändring. Vi föreslår inte att huvuddelen av tiden för studenter ska kunna ägnas åt annat än studier, utan vi föreslår att man ska kunna jobba på helgen och kanske ta något kvällspass. Väldigt många studenter klarar av att arbeta 20 timmar i veckan utan att det går ut över studierna. Vi har till och med sett riksdagsledamöter som har tagit examen samtidigt som de har varit riksdagsledamöter.

Vi tycker att det i grunden är positivt att man under studietiden kan skapa sig en kontakt med arbetsmarknaden, jobba extra, få in en fot på ett företag och visa att man är någon att räkna med. Det ökar chansen att man sedan får en anställning efter studierna, speciellt i tider som nu med hög arbetslöshet.

Även när det gäller nyutexaminerade akademiker tycker vi att det är olyckligt att i onödan lägga krokben för utländska studenter att kunna komma in på arbetsmarknaden när de är klara. Så länge arbetet inte inkräktar på studierna är det rimligt att man kan plugga.

Jag vill också höra med Magnus Resare om han har tagit till sig av frågan från Sulf. De undrade om möjligheten att börja jobba direkt efter studierna och vill säkerställa att regeringen gör det möjligt för studenter och doktorander att göra det, även om de har ett pågående tillstånd för studier.

Fru talman! Det har gått mer än fyra år sedan vi i Miljöpartiet för första gången lyfte frågan om att ge de ukrainska flyktingarna möjlighet till en långsiktig trygghet i Sverige. I det här betänkandet löser regeringen äntligen frågan.

Alla människor som flyr krig och förföljelse behöver till slut få landa, avsluta sin flykt och påbörja en framtid på sin nya plats. Nu blir det möjligt för ukrainska flyktingar att också söka tillstånd för arbete, något som gör att man till slut kan få ett permanent uppehållstillstånd, trygghet och en möjlighet att börja bygga sin framtid långsiktigt i Sverige.

Jag har träffat ukrainska flyktingar som har tvekat: Ska jag verkligen satsa på att validera min läkarutbildning? Det tar ju två år att bli läkare i Sverige, och jag har bara uppehållstillstånd ett år i taget.

Det är ett viktigt beslut för de tusentals ukrainare som sökt sin tillflykt hit.

I det här betänkandet kommer regeringen också med förslag för att komma åt att människor som har sökt och fått tillstånd för studier – som kanske inte var huvudskälet att komma till Sverige – har blivit utnyttjade i låglönejobb.

I grunden tycker vi att det är bra att vi sätter en gräns för hur mycket man ska kunna arbeta om man är här som heltidsstudent. Regeringen sätter dock gränsen så lågt att personer som vill jobba både lördag och söndag och dessutom kanske någon kväll i veckan inte kommer att kunna göra det – 15 timmar, vilket är mindre än två dagars heltidsarbete.

Vi tycker att även utländska studenter ska kunna välja om de vill jobba på sin fritid och föreslår därför 20 timmar, vilket gör att man fortfarande kan lägga 40 timmar i veckan på heltidsstudier utan att arbetet inkräktar. Det är viktigt att kunna jobba vid sidan av studierna, eftersom studiemedlet även med lån är så pass lågt att många studenter behöver ett extrajobb för att ekonomin ska gå ihop. Hyran och maten ska betalas. Det är också viktigt eftersom det är genom extrajobb många får in foten på arbetsmarknaden. Vi ska inte göra det ännu svårare för ungdomar att komma i arbete i Sverige efter avslutade studier.

Vi tycker också att det är rimligt att även utländska studenter ska kunna engagera sig i studentkårerna och utan begränsningar ha olika typer av arvoderade uppdrag under studietiden. Vi ser inte att ett sådant engagemang visar på någon som helst brist på intresse för att just studera, utan det är en integrerad del av studentlivet för många.

Efter att vi i Miljöpartiet skrev vår motion har jag blivit uppmärksammad på vikten av att se till att begränsningen till 15 timmars arbete, eller 20 timmar som vi föreslår, inte ska fortsätta att gälla efter att man är färdig med sina studier. Uppehållstillståndet som man vill söka efteråt för arbete kan ju dröja några månader, och då är det viktigt att man inte hindras från att börja arbeta när man har pluggat klart.

Det här är en fråga som Sveriges universitetslärare och forskare har lyft fram, och jag hoppas verkligen att regeringspartierna tar till sig av denna farhåga och ser till att man när man på förordningsnivå reglerar detaljerna i detta ser till att även utländska forskare och studenter ska kunna börja arbeta direkt efter att de är färdiga med till exempel doktorandutbildning eller studier.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till Miljöpartiets reservation. Jag kan bara beklaga att vi i dag är det enda partiet som tycker att man faktiskt ska kunna få jobba 20 timmar i veckan samtidigt med studierna och dessutom engagera sig i kårverksamheten. Vi tycker att det hade varit en bättre och rimligare avvägning mellan de i grunden bra intressen som propositionen har sin grund i.

Fru talman! Jag önskar att Sverigedemokraterna också brydde sig om att läsa de remissvar som organisationer och myndigheter anstränger sig för att skriva så att vi i riksdagen ska få ett bra underlag för att fatta kloka beslut. Det här beslutet, som kommer att fattas i dag, kommer att försämra barns rättigheter. Det tror jag att vi är överens om.

Sedan tycker jag verkligen på riktigt att det vore på sin plats att Sverige äntligen tillträdde barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll så att vi inte behöver fastna i spekulationer om vad barnrättskommittén tycker om Sveriges lagstiftning i det ena eller det andra avseendet. Om vi tillträder protokollet kommer också enskilda barn att kunna klaga till FN om man anser att rätten till medborgarskap eller andra rättigheter inte uppfylls enligt barnkonventionen. Detta tycker jag hade varit på sin plats i landet Sverige, som var med och drev igenom barnkonventionen.

Vi i Miljöpartiet kämpade hårt och fick också igenom barnkonventionen som svensk lag. Den behöver få genomslag; det får den inte fullt ut i dag. På migrationsrättens område ser vi i stället hur barns rättigheter försvagas på punkt efter punkt. Det strider mot barnkonventionen – mot barnets bästa, som är den grundläggande utgångspunkten.

Vi i Miljöpartiet tycker, till skillnad från Sverigedemokraterna, att detta är ett stort problem. Därför har vi en annan åsikt om flera delar av det förslag som vi i dag ska rösta om.

Fru talman! Vi lutar oss på de remissinstanser som säger att de här reglerna försvagar barns rättigheter och strider mot vad som är barnets bästa.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att ha ett medborgarskap. I Sverige finns det i dag barn som saknar den grundläggande rättigheten. Vi har statslösa barn som alltså inte har någon tillhörighet. Jag har själv träffat många av dem, och jag slås av den enkla önskan de kommer med. Tioåriga barn säger: Jag vill bara ha ett personnummer. När jag själv var tio år visste jag inte ens vad ett personnummer var. Men de här barnen vet att det betyder allt.

Vi i Miljöpartiet tycker inte att barns rättigheter ska försämras, men det gör regeringen med det här förslaget. Vi tycker i stället att barns rättigheter ska stärkas.

Vad gäller FN:s barnrättskommitté tycker vi att det vore på sin plats att Sverige, som drev på för inrättandet av barnkonventionen, också ratificerar det tredje tilläggsprotokollet, så att barnrättskommittén faktiskt kan pröva om Sverige bryter mot enskilda barns rättigheter enligt barnkonventionen.

Här i riksdagen hamnar vi ofta i ett läge där vi diskuterar om något är i strid med barnkonventionen eller inte. Men det kommer aldrig att kunna prövas förrän vi ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen. Jag skulle välkomna om även Sverigedemokraterna ställde sig bakom detta.

Fru talman! I dag debatterar vi vilka regler som ska gälla för att bli svensk medborgare. Våra partier tycker olika. Och vi kan tycka lite olika om hur många år man ska ha bott i Sverige för att få bli svensk medborgare, eller vilka andra krav som ska gälla. Men på en grundläggande punkt skiljer vi oss åt på ett lite mer fundamentalt sätt, nämligen om vi ser medborgarskapet som ett straff eller en belöning, eller om vi ser det som basen för demokratisk delaktighet i ett samhälle. Är medborgarskapet något man i grunden ska förtjäna, eller är det något man i grunden delar med dem som delar land och framtid tillsammans?

Vi i Miljöpartiet står på den senare sidan. Vi anser att medborgarskapet är biljetten in att fullt ut delta i demokratin, att påverka lagar och regler som gäller i det här landet, och i grund och botten ska det vara något som vi som delar framtid på den här platsen ska ha. Den utgångspunkten hindrar inte att vi också anser att det är legitimt att man ska ha bott här ett visst antal år, att man ska uppfylla grundläggande krav på att inte vara till exempel ett säkerhetshot, att inte ha begått allvarliga brott, för att få ett svenskt medborgarskap.

Vi tycker däremot att det är fel att uppställa krav på att ha lyckats få ett jobb eller ha undvikit att bli av med jobbet för att få bli svensk medborgare. Självklart ska samhället arbeta aktivt för att varje människa ska kunna försörja sig själv. Självklart ska samhället arbeta aktivt för att varje människa ska lära sig svenska språket. Men ska vi straffa den som blir av med jobbet, så att man inte kan få bli medborgare, så att man inte kan få delta i demokratin? Nej, det håller vi i Miljöpartiet inte med om.

Många länder har språktest för att bli medborgare. När vi har diskuterat om vi tycker att språktest är en bra idé för Sverige har vi framför allt frågat oss om vi tror att införandet av språktest kommer att leda till att fler blir bättre på svenska jämfört med om pengarna som det kostar att ha ett språktest hade satsats på annat. Vi har landat i att vi tror att fler blir bättre på svenska om vi tar de pengarna och satsar på bättre sfi, att det blir mer pengar till studieförbunden och folkhögskolorna som jobbar för att alla som flyttar till Sverige ska lära sig svenska språket. Därför tycker vi inte att språktest är en bra idé.

Vi delar också oron som många remissinstanser har framfört om att utsatta grupper, personer med låg begåvning eller hög ålder, kommer att missgynnas av olika sorters prov. Vi vet med oss att vissa har lättare att klara ett prov än andra. Vissa fryser; vissa klarar inte den situationen. Ska det göra att man inte förtjänar att bli svensk medborgare? Vi tycker också att de undantag som finns är för vaga. Vi oroar oss för att kunskapstesten kommer att missgynna personer med olika typer av funktionsnedsättningar.

Liberalerna sa i replikskiftet att personer som inte är fria att stå på egna ben inte borde få rösträtt. År 1989 bestämde Sverige att även den som så att säga inte är fri att stå på egna ben, den som inte har blivit myndig, den som trots att man är vuxen behöver en person som fattar viktiga beslut, att även den människan ska vara delaktig i demokratin och ha den grundläggande rätten att få rösta i ett riksdagsval.

Det var där och då som demokratin på riktigt blev för alla, oavsett funktionsförmåga. Innan dess fanns krav på egendom för rösträtt, och rösträtten var också reserverad enbart för män.

I takt med att Sverige har blivit ett land som många människor flyttar till riskerar omfattande och höga krav att leda till att många människor som lever i Sverige, som har sin framtid i Sverige, kommer att vara utestängda från de demokratiska beslut som påverkar dem och det land de lever i. Även om vi kan ha olika åsikter om exakt hur många år man ska ha bott här för att få tillgång till rösträtt tror jag nog att de flesta ändå skulle erkänna att det är ett problem om många som lever i Sverige inte har möjlighet att påverka demokratiskt.

Andra länder har valt att gå i andra riktningar. Tyskland har nyligen beslutat att sänka hemvistkravet, så att man bara behöver ha levt i Tyskland i fem år i stället för åtta år. De gör det bland annat för att Tyskland ska bli mer attraktivt för alla talanger de behöver för att fortsätta vara ett konkurrenskraftigt land. Tyskland har, precis som Sverige, en utmaning med en åldrande befolkning och att färre människor ska försörja allt fler.

Sedan regeringen presenterade förslaget om att gå från fem till åtta år har vi också hört människor som säger att de nog hellre flyttar till Tyskland med sina talanger. Man ser att man har bättre framtidsutsikter där, bättre chans att få bli fullt delaktig och att fullt ut få höra till det land man väljer att leva i i framtiden.

Fru talman! Vi i Miljöpartiet tycker att Sverige ska göra som Tyskland och stå fast vid fem år. Men något som vi tycker är viktigare än exakt vilka regler man landar i är på vilket sätt människor kan lita på reglerna som vi i riksdagen har bestämt. Det som mer än något annat skapar en känsla av otrygghet för människor som har flyttat till Sverige eller funderar på att flytta hit är nämligen att regeringen allt oftare ändrar reglerna mitt i matchen.

Människor har fått ett löfte, ett permanent uppehållstillstånd, och har känt: Nu kan jag rota mig och vara trygg här. Men de tvivlar nu. De oroar sig för sin framtid, eftersom regeringen jobbar på förslag om att ta bort den permanenta statusen, som staten en gång beviljade.

Spårbytarna drabbades hårt när regeringen från en dag till en annan ryckte bort möjligheten för 4 700 arbetande invandrare att fortsätta sina liv här. Tack och lov ångrade regeringen sig på en pressträff nyligen och har nu lovat att spårbytarna ska kunna fortsätta stanna i Sverige och arbeta på sina arbetsplatser utan att först behöva åka tillbaka till Iran, Afghanistan eller Somalia för att därifrån söka sitt eget jobb igen.

När det kommer till medborgarskap ser vi dock återigen att regeringen väljer att gå emot juristernas bedömningar och rekommendationer om vad som borde gälla i en rättsstat. Drygt 100 000 människor har ansökt om medborgarskap, ibland för flera år sedan, och väntar fortfarande på beslut. I stället för att låta lagt kort ligga och säga att de människor som redan har ansökt enligt gällande regler ska få bedömas enligt de regler som gällde när de sökte vill regeringen hasta fram de här reglerna, och de ska gälla för alla.

Lagrådet sa nej till det. Utredaren sa nej. Och i dag har vi samlat hela oppositionen bakom att det ska vara rimliga övergångsregler, så att de som har ansökt ska bedömas enligt de regler som gällde när de ansökte.

Fru talman! Därför yrkar jag i dag bifall till den gemensamma reservationen 2, om behovet av övergångsbestämmelser.

Fru talman! I stället för att svara på varför Liberalerna tycker att arbetslösa inte ska kunna bli svenska medborgare och inte ska kunna rösta hittar Patrik Karlson helt enkelt på åsikter åt Miljöpartiet och berättar att han är emot dem.

Miljöpartiet tycker inte att alla som kliver in på svensk mark och får ett uppehållstillstånd automatiskt ska ha rösträtt eller att andra än svenska medborgare ska kunna rösta i svenska riksdagsval. Det är ett oseriöst sätt att bedriva diskussionen på. Svara i stället på frågan! Varför vill Liberalerna att personer som är arbetslösa ska utestängas från att delta i demokratin? Den distinktionen gör man ju med de här försörjningskraven. Den distinktionen har Liberalerna valt.

Vi hade en tid i Sverige när bara rika, de som ägde fastigheter och mark, fick rösta. Det kämpade Liberalerna emot. Man ville ha allmän och lika rösträtt. Nu driver man en politik där rösträtten återigen blir beroende av vilken ekonomisk status du har. Varför tycker Liberalerna att det är rätt och riktigt att rösträtten ska hänga på om du har fått ett jobb eller blivit av med jobbet?