Eva Lindh

Fru talman! Frågan kvarstår, och statsrådet har inte svarat på de frågor som jag, interpellanten och Jacob Risberg har ställt.

På vad grundar regeringen sitt beslut att stoppa stödet till UNRWA? Den egna biståndsorganisationen Sida har en annan åsikt, och man brukar ju grunda sig på de expertmyndigheter vi har. Jag undrar därför vad beslutet om att stoppa stödet grundar sig på.

Jag ska inte gå in på om det är få länder eller det enda i EU, för oavsett vilket är det här ett helt galet beslut att fatta. Som sagt är Sverige det enda landet som har stoppat det permanenta stödet. Det vi säger är inte fel.

Någonting måste hända nu. Människor svälter. När barn, kvinnor och män dör av svält eller av att de inte får den vård som de behöver är det en skam varje gång. Därför måste Sverige och omvärlden göra så mycket som det bara är möjligt för att få Israel att ändra sin strategi. Som det nu är blir det ju bara värre och värre för varje dag som går.

Vad tänker statsrådet göra? Varför har man stoppat stödet till den organisation som har verksamhet som är anpassad efter läget i Gaza? Precis som Jacob Risberg förtjänstfullt lyfter fram varje gång vi debatterar behöver dessutom även Västbanken stöd – och andra länder förstås.

Fru talman! Situationen i Gaza är helt fruktansvärd. Man saknar ord. Jag har också vid många tillfällen frågat mig om det kan bli värre. Ja, det kunde tydligen bli ännu värre. Nu saknar människor inte bara vård – de svälter och attackeras i köerna till mat och vatten. Nu måste människor fly Gaza stad, men vart ska de fly?

Ganska ofta när vi lyfter frågan om Israels ansvar och vad mer som behöver göras får vi synpunkter om att vi inte fördömer Hamas. Det är fel. Vi fördömer Hamas och de terrorattacker som var. Den terrorattack som skedde den 7 oktober 2023 var naturligtvis helt fruktansvärd. Jag vill bara göra det klart. Israel och alla länder har naturligtvis rätt att försvara sig, men det sätt som man har försvarat sig på är bortom alla ord och alla beskrivningar. Det är helt orimligt, precis som även statsrådet var inne på. Det är ett omänskligt lidande.

I den här situationen har det varit frustrerande att regeringen inte har agerat med tydlighet och kraft mot Israel. Hamas bör som sagt fördömas, men Israel begår brott, och det behöver den svenska regeringen och regeringar i hela omvärlden agera väldigt tydligt emot.

Det som Johnsson Fornarve har ställt sin interpellation om är faktiskt helt oförståeligt, och därför måste även jag ta tillfället i akt och ställa frågan till statsrådet vad skälet är. Sverige har som enda EU-land stoppat stödet via UNRWA, trots att de flesta bedömare, och som sagt också regeringens egen myndighet Sida, har sagt att det här är något som fungerar och är anpassat efter läget i Gaza. Det är otroligt viktigt att skänka resurser, pengar och stöd, men om bilarna står där utanför och inte tillåts komma in med mat, eller om sjukhusen bombas och den vård som ändå ges av organisationer faktiskt inte kan fungera, måste trycket på Israel vara hårt och de organisationer som ändå fungerar måste ges det stöd som behövs. Om man verkligen menar allvar med att ge stöd till människor som lider i Gaza borde det vara en självklarhet att man återupprättar stödet till UNRWA.

Jag undrar verkligen hur Sverige kan göra en så ensidig och ensam bedömning. Jag vet förstås att USA och andra också har stoppat det, men UNRWA har trots allt en verksamhet som fungerar i dag. Man kan väl säga att de flesta organisationer har jättesvårt att fungera över huvud taget eftersom Israel stoppar möjligheterna, men frågan kvarstår: Vad har regeringen för skäl att stoppa stödet till UNRWA?

Fru talman! Liksom statsrådet ska inte heller jag säga att det är precis en nationell strategi som behövs. Men att ta fram en nationell strategi är ändå ett sätt att möta just otydligheterna i fråga om ansvarsområdet. Jag väljer att tolka statsrådet välvilligt när det gäller att det i alla fall är ute på remiss.

Jag instämmer inte i det statsrådet säger när det gäller att det inte alls konkurrerar med resurserna till skola, äldreomsorg eller någonting annat. Många svenskar i dag har det otroligt tufft ekonomiskt. Att höja taxorna i kommunerna är svårt, just för att det ser ut som det gör. Många kommuner säger också att just beredskapsfrågorna kostar pengar och resurser för kommunerna. Då blir det ändå en prioriteringsfråga.

Det är alltså viktigt att vi nationellt håller fast vid den finansieringsprincip vi har. När vi kräver av kommunerna att de ska göra insatser måste vi skicka med tillräckliga resurser för att de ska kunna klara av detta. Många kommuner har det extremt tufft just nu. Det handlar om att skicka med tillräckliga resurser till kommunerna.

Sedan har jag ändå en vädjan. Klimatförändringarna kommer enligt allas bedömningar att påverka bristen på vatten väldigt mycket i framtiden. Vattenbristen kommer inte att vara så sällsynt som den har varit utan kommer att bli allt vanligare. Jag vädjar verkligen till regeringen att ta klimatfrågorna på större allvar än man gör i dag. Det går inte för sig att vi nu ökar utsläppen, utan vi måste göra mer för att minska utsläppen och ta tag i den klimatkris som pågår. Det är en vädjan till statsrådet, både när det gäller vattenbristen och för allas vår framtid.

Fru talman! Jag ska börja med något som statsrådet berörde, nämligen otydligheten i ansvaret. Jag märkte den själv när jag skulle skriva interpellationen. Det var inte så tydligt att det var just statsrådet Pourmokhtari som frågan skulle ställas till. Detta tror jag är ett problem som vi kommer att behöva ta tag i framöver. Vi måste hjälpas åt att ta ett stort ansvar för de här frågorna eftersom de så otroligt tydligt hänger ihop – avlopp, vatten, klimatförändringar. Väldigt mycket har samröre med andra saker.

Därför ville jag ställa frågan om statsrådet ser ett behov av en nationell strategi. Det skulle kunna vara ett sätt att bemöta den här otydligheten och få ett gemensamt ansvar.

Jag vill beröra två delar där jag är lite mer kritisk. I övrigt har jag ställt frågor, eftersom jag verkligen undrar och är nyfiken, men det finns två saker som ändå berör detta väldigt tydligt.

Den ena delen är det som statsrådet har varit inne på; klimatförändringarna innebär alltmer extrema variationer av vädret. Många svenskar menar att det inte berör oss, eftersom vi uppe i norr inte har sett så mycket av konsekvenserna av klimatförändringarna än. Men vi vet att det kommer att bli alltmer tydligt, med extrema skyfall, torka och sådant.

Även om man tänker att det inte kan pågå samtidigt kan torka och skyfall absolut bli vanligare framöver. Och det kommer att få stora konsekvenser för oss. Det skapar också ett dubbelt tryck, risk för både vattenbrist och översvämningar i samma kommun under samma år. Det är knepigt att förhålla sig till.

Därför har jag en fråga till statsrådet. Det är inte en hemlighet att vårt parti tycker att den här regeringen och statsrådet gör för lite. Det är en oro som vi har. Jag bär på den eftersom vi ser att klimatförändringarna faktiskt har påverkan på våra liv. Vi borde vara upprörda även när det påverkar andra delar av världen, till exempel när det gäller vattenbristen. Men nu kryper det också närmare, och konsekvenserna kommer att bli tydligare för Sverige. Det är ändå bedömningarna, så som jag kan läsa dem. Då blir behoven av att agera än mer tydliga. Vi behöver ta vårt ansvar.

När utsläppen nu ändå ökar påverkar det också detta. Min fråga är alltså inte bara om det behövs en nationell strategi. Statsrådet har själv varit inne på att klimatförändringarna påverkar. Men är statsrådet, liksom jag, orolig för att ökande utsläpp faktiskt kommer att påverka också det här området? Jag tycker att vi behöver göra mer.

Den andra delen, som vi också har varit inne på, är att det absolut berör olika kommuner och olika delar av Sverige lite olika. Då kommer vi in på kommunerna, som är huvudmän för vattenförsörjningen i Sverige. Många kommuner kämpar hårt och har gjort insatser, men man kämpar samtidigt med otillräckliga resurser. Många kommuner kämpar med att klara sin välfärd, att höja beredskapen och annat. Nu ska de också ta sig an ett alltmer pockande behov av att ta tag i vattenbristen, avlopp och annat som hänger ihop.

Vad anser statsrådet blir det nationellas ansvar för att kommunerna har såväl resurser som kompetens och förutsättningar för att klara av den här frågan?

Fru talman! Jag tackar statsrådet Pourmokhtari för svaret.

Hur skulle vi klara oss utan vatten? Svaret är naturligtvis det som vi alla vet: Vi skulle inte klara oss.

Jag har varit en av dem som kanske inte tänkt så mycket på vatten tidigare. Mina ögon har öppnats framför allt när jag träffat kvinnliga parlamentariker, alltså kollegor, i andra länder där vattenbristen är katastrofal och fått beskrivningar av hur läget är i länder där man inte har vatten, där man måste spara så mycket att det faktiskt kan vara fara för hälsa och liv.

Det är 2,2 miljarder människor som saknar rent och säkert dricksvatten i världen.

Jag var som sagt en av de där som kanske också tog vatten för givet. Vi var tyvärr många som gjorde det. För mig och flera andra blev problemet nog uppenbart 2018. Vi har ett litet torp med en egengrävd brunn. Det hade aldrig varit några problem tidigare, men helt plötsligt började vattnet sina.

Tyvärr fungerar ju vi människor på det sättet. I teorin kanske vi kan veta att detta är en farhåga eller en utmaning för framtiden, men det är när vi verkligen drabbas som det blir uppenbart.

Nu har flera av oss också kunnat läsa om detta. Sedan i våras har det varit tydligt att vatten saknas på många håll i vårt land, mer eller mindre. I mitt eget hemlän Östergötland har vi också vattenbrist, eller i alla fall lågt grundvatten, framför allt i de södra delarna. Det kanske inte är så många som upptäckt det, även om kunskapen finns.

På andra ställen har dock människor varit tvungna att spara. Särskilt i de södra och sydöstra delarna av vårt land är situationen ännu mer akut än i mitt hemlän, precis som statsrådet var inne på. Gotland gick upp i stabsläge när grund- och ytvattentäkterna nådde rekordlåga nivåer, och bevattningsförbud infördes i hela regionen. Jag är varje år på Öland och vet att också Öland är hårt drabbat.

Nu har även många här i Stockholm fått uppleva vad det kan innebära – delvis av lite andra orsaker, men grundorsaken är egentligen densamma: Vi börjar få en brist, och klimatförändringarna förvärrar den, precis som statsrådet var inne på.

För att möta detta krävs en långsiktig planering. Det börjar nu allt fler förstå. Redan i dag anpassar många kommuner sin verksamhet för att hantera perioderna med mindre vatten. Ofta har ju de delar av Sverige som vi pratar om vattenbrist när behovet av vatten är som störst. Det är aldrig så många på Gotland som på sommaren när vattenbristen är stor.

För mig är den här frågan väldigt viktig. Det är bra att det blir en grundläggande fråga. Jag undrar om regeringen behöver göra något mer, som att ta fram en nationell strategi och stödja de kommuner som särskilt har stora problem, problem som inte kommer att bli mindre i framtiden – för vi kan nog vara överens om att detta kommer att bli vanligare framöver.

Fru talman! Jag vill börja med ett konstaterande. Varje gång jag uttrycker någon åsikt om vad som händer i Gaza är det ganska många som säger att vi inte fördömer Hamas. Jag vill säga att vi naturligtvis fördömer den attack som Hamas genomförde den 7 oktober 2023 och att man fortfarande håller gisslan – bara så att det klart framgår.

Jag känner också att det stockas i halsen varje gång man pratar om det som händer i Palestina. Det är ett oerhört lidande som människor i Gaza lever i, och – som Jacob Risberg tog upp – så även på Västbanken.

Om det som händer i Gaza inte vore så fruktansvärt skulle vi också kunna klara att se det som händer på Västbanken. Det är också någonting vi verkligen borde göra någonting åt. Men här pratar vi – med rätta – om Gaza, därför att det som händer är så otroligt förskräckligt.

När man hör vad den här regeringen säger och uttalar om Gaza har det hela tiden ringt två frågor i mitt huvud: Var går gränsen? Kan det bli värre? Svaret är ja. Det kunde bli värre.

Nu har Israels attacker mot befolkningen i Gaza snart pågått i två år. Sjukhus och räddningstjänst har attackerats. Man har inte sjukvård. Människor dör för att de inte får den vård de behöver. Israel tillåter inte att mat kommer in. Man tillåter inte att mat kommer in till barn, kvinnor och män som svälter.

Människor skjuts när de väntar. Barn har skjutits i köerna till att hämta det nödvändiga vattnet. Det är därför självklart väldigt bra att utrikesministern nu säger att man öppnar för att frysa handelsavtalet med Israel, för det här är ett medel att sätta ökad press på Israel.

Det är naturligtvis otroligt viktigt, eftersom ökad press på Israel kan vara den enda möjligheten att faktiskt få stopp på de umbäranden och det lidande som människor i Gaza nu upplever.

Därför blir man naturligtvis ännu mer beklämd när regeringen inte verkar kunna hålla sams i den här frågan. De verkar ha fattat ett beslut, och jag hoppas att de uttalanden som utrikesministern har gjort är det som gäller. Jag hoppas det, eftersom Sverige tillsammans med alla andra länder har en viktig röst för att kunna sätta press och för att EU ska sätta press på Israel. Det är min fromma önskan att utrikesministern och Sverige tillsammans med omvärlden verkligen agerar för att stoppa lidandet i Gaza.

Fru talman! Utifrån statsrådets svar här kan man tro att det är lite tveksamt om huruvida man har följt reglerna eller inte. När det gäller jäv har man faktiskt inte följt dem, för man har inte anmält jäv vid de tillfällen då man har fattat beslut som berör något som kan ge ekonomisk vinning, punkt. Där behöver regelverket följas.

När det gäller aktieköp har jag inte bett statsrådet att vara domare i detta eller döma någon av sina kollegor. Jag kan bara konstatera att det som händer verkar orimligt. Regeringen skulle helt enkelt kunna besluta att förbjuda direkt aktiehandel för statsråd och statssekreterare. Det är ett förslag. Det behöver man inte utreda, utan om man som jag tycker att det är orimligt kan man fatta det beslutet.

Återigen: Jag och många med mig tycker att det här är upprörande. Det handlar inte om politiska poäng för mig, utan jag är uppriktigt intresserad av om statsministern tycker att det här är problematiskt eller inte. Han står inte här och svarar på de frågor som jag har ställt. Statsrådet säger att statsråden har förtroende så länge de sitter kvar. Jag tycker ändå att det är intressant att få ett svar, men statsministern håller sig undan. Det är tyst. Jag tycker att det är djupt problematiskt.

Det är uppenbart att man inte har följt de regler som finns. Det är omoraliskt att göra egen ekonomisk vinning på de beslut och de kunskaper som regeringsföreträdare har i mycket högre grad och före alla andra. Gör något! Det är min uppmaning och önskan.

Fru talman! Jag ska reagera på det som statsrådet säger, men först vill jag backa och prata om vad min fråga faktiskt handlar om, så att alla som lyssnar ska veta vad som har hänt.

Tidigare arbetsmarknads- och integrationsministern, Mats Persson, köpte Ericssonaktier samma dag som han i sin tidigare roll som utbildningsminister var med och beslutade om 2,3 miljarder kronor i statligt stöd till ett forskningsprogram där Ericsson var huvudpart. Det är inte en engångsföreteelse. Den ministern har åtta gånger underlåtit att rapportera aktieaffärer som han gjort.

En statssekreterare äger aktier i kärnkrafts- och gruvrelaterade bolag. Det är sektorer som direkt påverkas av den politik som hans departement utformar. En annan statssekreterare köpte Saabaktier dagen innan det svenska miljardkontraktet med Ungern om Gripenplan offentliggjordes. Det var en affär som hennes departement beredde.

En minister äger aktier i vindkraftsbolag och har varit med och fattat beslut om det. En utbildningsminister har underlåtit att anmäla sitt aktieinnehav. En annan har köpt aktier när en affär med försvarsindustrin förhandlades. Jag kan fortsätta. Det har nämligen kommit upp fler.

Enligt det nuvarande regleringsbrevet och instruktionen för ministrar får statsråd äga värdepapper, men de ska anmäla innehaven och avstå från beslut som kan gynna dem själva. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det inte har hållits. Det här bygger på öppenhet och ärlighet i fråga om att följa de regler som finns.

Efter att jag skrev interpellationen har det också kommit fram ännu tydligare att ministrar inte anmäler jäv när man fattar beslut som berör egna aktieinnehav. Man ska följa reglerna. Det här upprör inte bara mig utan även ganska många andra.

Jag tycker att statsrådet svarar väldigt undvikande på frågan om vad som behöver göras. Därför har jag några uppföljande frågor som jag vill ställa till statsrådet.

Många bedömer att regelverket ändå finns på plats för att säkerställa att både statsråd och statssekreterare agerar på ett sätt som upprätthåller allmänhetens förtroende. Jag har därför en fråga. Eftersom den bedömning många gör är att man inte har följt regelverken undrar jag: Är det för att regelverket inte är tillräckligt tydligt, är det för att det finns för låg kunskap om regelverket för att kunna följa det eller är det för att det finns en bristande vilja att följa regelverket? Jag vill veta vilket av de tre olika scenarierna som statsrådet tror och bedömer är anledningen till att det ändå har hänt.

Sedan vill jag gå tillbaka till det som statsrådet har svarat. Jag uppskattar förstås också demokratin. Jag tycker att det är dumt att insinuera något annat. Men att det gjorts en anmälan till KU innebär ju inte ett förbud mot att diskutera eller debattera en fråga.

Vi ska ha en ordnad process, absolut, men det måste också finnas en respekt för något annat som är viktigt i demokratin, nämligen riksdagsledamöters möjligheter och rätt att ställa frågor genom interpellationer i Sveriges riksdag och få svar på dem.

Fru talman! Sedan i mars i år har ett stort antal avslöjanden om kontroversiella aktieköp utförda av både statsråd och statssekreterare skakat allmänhetens tilltro till statsministerns omdöme och Sveriges förvaltningskultur. Det är tydligt att statsråd och statssekreterare använder sin makt för egen ekonomisk vinning. Det är mycket allvarligt.

Statsministern har en överordnad och strategisk roll i och med att han leder regeringen både politiskt och administrativt. Ansvar, lojalitet och etik är centrala för att upprätthålla förtroendet för statliga institutioner i Sverige.

De frågor som jag har ställt måste alltså statsministern svara på. Har han förtroende för sina statsråd och statssekreterare? Och avser han att göra någonting för att arbetet i regeringen ska fungera i enlighet med de regler som finns? Det var därför jag begärde en debatt med statsministern.

Nu står vi här. Återigen är statsministern osynlig. Han är inte här. Än en gång lämnas frågan över till någon annan, och svaret från statsministern ekar tyst. Det tyder verkligen på ett svagt ledarskap.

Det här händer gång på gång. Som medborgare i Konungariket Sverige blir jag upprörd. Statsministern är nämligen även min statsminister, precis som för alla andra som bor i Sverige. Även om jag uppenbarligen inte har röstat på honom är han min statsminister. Men jag kan inte längre räkna alla gånger som jag som medborgare har undrat var statsministern är och vilka svar han har på de frågor som han borde svara på.

När statsministern tillträdde lovade han att alltid sätta sak före särintresse. De senaste månadernas uppgifter om privata aktieklipp i Regeringskansliet skapar en annan bild. Den enda reaktionen från statsministern har varit att regler ska följas. Nu är det uppenbarligen tveksamt om man gör det. Nu krävs tydliga besked och snabb handling. Och som ledare för sitt team, det vill säga regeringen och dess statssekreterare, har statsministern ansvar för att se till att reglerna följs.

Jag ville få svar på mina frågor, om statsministern har fullt förtroende för statsråden och statssekreterarna och vilka åtgärder han avser att vidta. Här står finansmarknadsministern och säger: Interpellationen har överlämnats till mig. Jag vill inte vara otrevlig mot statsrådet på något sätt. Han står här och har fått på sin lott att svara på mina frågor, vilket han faktiskt har gjort. Men statsrådet är inte statsministern. Statsrådet är inte ansvarig för regeringen och dess statsråd men får nu svara på vad hans kollegor har gjort och om de har följt reglerna.

Jag blir ändå nyfiken – det blir min första kompletterande fråga – på varför det är just finansmarknadsministern som svarar i stället för statsministern. Är det för att det handlar om aktier och har med finanser att göra, eller finns det något annat skäl?

Fru talman! Det är väl uppenbart att Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna inte delar vare sig politik för lösningar eller verklighetsbeskrivning. Det blev ett problem när ingen fick ansvaret. Det ser vi som ett marknadsmisslyckande.

Vi har också tagit initiativ i den här vårbudgeten och även tidigare för att hantera det här. Men vi ser att det behövs insatser för att stärka beredskapen, läkemedelsberedskapen, den medicintekniska utrustningen och sjukvården. Då tar vi vårt ansvar. Vi ger resurser till sjukvården därför att den kräver det i dag och i tider av kris eller krig, både för att bygga upp en stark sjukvård under så kallad fredstid och för att stärka beredskapen om det skulle hända att vi hamnar i krig eller i kris igen. Vi tar vårt ansvar. Vi ser verkligheten; vi blundar inte för den. Vi ser att marknaden inte klarade av detta och att vi behöver göra politiska insatser för att stärka den.

I dag fattar vi beslut i vad vi tycker är en god riktning för att göra det möjligt att köpa upp en verksamhet så att man kan hantera en viss del av den läkemedelsberedskap som vi behöver. Det tycker vi är en bra väg. Men vi beklagar att vi inte var där vi borde ha varit under covid-19-pandemin, det vill säga där Finland var när de efterliknade det som vi hade före apoteksmonopolets avskaffande.

Fru talman! Jag tackar ledamoten David Perez för att han tar upp den här frågan. Det är viktigt att vi diskuterar förutsättningarna för vården och också beredskapen, som vi gör här och nu.

Det är lätt att alltid skylla på någon annan. Det som hände var att beslutet att ta bort apoteksmonopolet fattades när vi inte hade majoritet i kammaren. Vi kan ha diskussioner om huruvida det var bra eller inte. Det tycker vi olika om.

En av de saker som man då varnade för var att ingen fick och skulle ta ansvaret för läkemedelsberedskap och medicinskteknisk beredskap. Det varnades det för. Men ingen gjorde någonting, utan det skulle marknaden lösa.

Nu såg vi hur det gick. Marknaden har inte tagit ansvaret. Därför står vi nu i det här läget. Finland tog efter Sverige såsom vi hade det en gång i tiden. Nu behöver vi titta på hur vi ska kunna stärka läkemedelsberedskapen i Sverige. Detta är ett steg. Det tycker vi är bra. Men mer behöver göras för att stärka det civila försvaret.

Jag hör ganska ofta från sverigedemokratiska politiker att sjukvården var dålig förr också. Vi hade skäl att se till att stärka sjukvården. Men det gör vi inte genom att försvaga den ytterligare, som den SD-styrda regeringen gör. Det är precis det den gör. Den försvagar sjukvården ytterligare. Det är ett problem för sjukvården här och nu. Det är också ett problem i tider av möjlig kris eller krig.

Fru talman! Vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det kräver stora insatser från vårt samhälle. Att bygga ett starkare militärt försvar är för många en självklarhet. Att bygga upp det civila försvaret för att skydda vårt svenska samhälle i händelse av kris eller krig borde vara lika självklart.

Att stärka vår gemensamma motståndskraft kommer att kräva resurser, och att bygga vårt samhälle starkare spelar en helt avgörande roll. Den underfinansiering av vården och dess verksamheter som vi nu ser drabbar Sveriges befolkning i form av sämre vård och riskerar dessutom att äventyra vår beredskap.

Sverige borde i stället vara i full gång med att bygga upp en bättre läkemedels- och sjukvårdsberedskap som fungerar i fredstid och som rustar för kris eller krig. I dag bygger systemet för läkemedelsförsörjning på att enbart ha till det som behövs och inte mer. Även i normaltider uppstår brister och restnoteringar smärtsamt ofta.

Tillgången till läkemedel är en avgörande faktor för att kunna bedriva en god sjukvård i händelse av kris eller krig. Vi vet att vi inte har den beredskap som vi borde ha, ens i fredstid. Det blev tydligt under pandemin.

En gång i tiden byggde vi nämligen upp en beredskap för läkemedel och medicinskteknisk utrustning. Men vissa partier i riksdagen röstade bort apoteksmonopolet. Flera varnade då just för detta att någon måste få ansvar för att bygga upp en beredskap för tider av kris eller krig. Det skulle marknaden lösa var svaret då. Ansvaret försvann.

När apoteksmarknaden avreglerades försvann också det övergripande ansvaret för läkemedelsförsörjningen som Apoteket AB haft även vid kriser och höjd beredskap. Det skulle ordna sig av sig självt, sa ansvarig minister. Nu har vi sett hur det gick. Det är ännu ett exempel på marknadsmisslyckande.

Den situationen hamnade vi i då, och därför måste något göras nu. I vår socialdemokratiska budget fanns resurser för arbetet med att förbättra läkemedelsberedskapen, bygga upp läkemedelslager och säkerställa att den del av distributionskedjan som regionerna ansvarar för fungerar i kristid. Vi föreslår också 300 riksapotek för att säkra läkemedelsförsörjningen i hela landet.

Nåväl, nu står vi här. Vi är i dag beredda att fatta det beslut som vi debatterar här och nu: att riksdagen gör det möjligt med kapitaltillskott till Apotek Produktion & Laboratorier AB.

Sverige behöver kunna tillverka och säkerställa tillgången till särskilt kritiska läkemedel under fredstid, kriser, höjd beredskap och krig genom att köpa en verksamhet som tillverkar vissa särskilt kritiska läkemedel som vi behöver. Det är bra. Därför ställer vi oss bakom förslaget som nu lagts fram.

(Applåder)

Herr talman! Jag noterar det enormt stora intresset för oss socialdemokrater och vår socialdemokratiska politik, till och med under statsministerns frågestund. Det är intressant men lite märkligt.

Jag vill ställa en fråga med koppling till statsministerns ansvar, det vill säga den ekonomiska politik som förs i Sverige just nu. Jag vill ge statsministern en chans att här och nu förklara för många av dem som undrar och som har det extremt tufft ekonomiskt.

Om tre veckor kommer kostnaderna för läkemedel för dem som är kroniskt sjuka, för dem som har funktionsnedsättningar och för pensionärer som har det tufft ekonomiskt att höjas. Man tar också bort bostadstillägget till barnfamiljer, som verkligen kämpar med sin ekonomi. Samtidigt har de riktiga höginkomsttagarna fått stora skattesänkningar.

Hur förklarar statsministern detta?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att lyfta en grupp barnfamiljer som Linus Skölds interpellation egentligen inte handlade om men som ändå har tagits upp i debatten.

I stället för att som Sverigedemokraternas riksdagsledamot hänvisa till Svenskt Näringsliv vill jag hänvisa till en rapport från LO som jag kan rekommendera varmt. Den handlar om arbetarhushållen i kristider.

Där konstateras att en familj med två vuxna och två barn boende i småhus i Alvesta hade viss marginal när rapporten presenterades för knappt ett år sedan. I de här tiderna har dock familjen negativa siffror i slutet av månaden. Även i en familj där föräldrarna är sammanboende har man alltså fått det tuffare. Det hänvisas alltid till bensinpriser och så vidare, men det är också 30 000 kronor mer per år i ökade kostnader för mat.

Sedan vill jag också bara säga att regeringen, och även statsrådet, ofta hänvisar till en familj med en polis och en sjuksköterska. Med vår budget hade de fått det bättre än med regeringens budget – bara så att det blir sagt.

Jag ska säga något kort om det som Linus Sköld har tagit upp, det vill säga de familjer som faktiskt har det tuffast och som vi oroar oss för. Det här handlar nämligen om barn som växer upp i svår fattigdom – barn som inte får näringsriktig mat på bordet. Det är dem vi pratar om här. Jag är orolig för dem, för deras framtid påverkas av den barndom de har nu.

Jag förstår inte hur det kan förbättra förutsättningarna för barnen eller skapa större tillit och större sammanhållning i ett land när man ökar segregationen och skillnaderna mellan barn och barn.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Tack till Linus Sköld, som har begärt debatten om denna viktiga fråga.

Det gör ont i hjärtat, tycker jag, när man möter människor som talar om hur tufft det är. Vi möter dem. Vi ser också rapporterna från Rädda Barnen, Majblomman och alla andra civilorganisationer som hjälper många utsatta barnfamiljer, och vi hör deras berättelser om hur det ser ut.

Men man blir lite beklämd när Sverigedemokraternas riksdagsledamot Daniel Persson står här och säger att de har blivit så mycket färre, de där som har det tufft. Det säger en del om varför regeringen faktiskt inte gör någonting, eftersom vi har en SD-styrd regering.

Jag säger: Se verkligheten! Se den verklighet som finns där ute och alla de barnfamiljer som kämpar och vänder på varje krona för att klara av sin vanliga vardag. Vi pratar inte om att köpa någon lyxkryssning, utan det handlar om att köpa mat till sina barn.

Säg det till dem som jobbar men som trots det inte har råd med mat och hyra! Tio års reallöneökningar har försvunnit. Många har det tufft. Men då väljer man att se att det var lika illa tidigare. Nej, det var inte lika illa tidigare. Sant är att vi skulle behöva göra mer. Men det har verkligen inte den här regeringen gjort.

Jag vill lyfta ett särskilt perspektiv, som Sofia Amloh också var inne på. Vi glömmer ibland förutsättningarna för de barn som lever i den fattigdom som deras föräldrar är utsatta för. Det är barn som inte vill säga att man egentligen vill börja på fotbollsträning, för man vet att föräldrarna inte har råd att köpa fotbollsskor. Barn som inte vill säga att man är hungrig därför att man inte vill göra mamma orolig. Det är tufft också för de barnen. Och för mig och för Socialdemokraterna är de barn som föds och lever i Sverige allas våra barn.

Vi har ett särskilt ansvar för att alla barn ska få bra förutsättningar att växa upp i det här landet. Det borde vi ha råd med och klara av i det här välfärdslandet. Men nu ökar segregationen. Skillnaderna ökar, och det är en politik som den här regeringen fortsätter med.

Jag vet att statsråden ibland blir lite irriterade när vi fortsätter att ta upp det här med de enorma skattesänkningarna. Men det gör vi inte för att vi tycker att det är roligt utan för att vi upprörs över de stora skillnader som nu skapas och som ökar skillnaderna mellan barn och barn. En del barn har ju väldigt goda förutsättningar. Deras föräldrar, de som redan har, har fått ännu större skattesänkningar. Men en del barn får inte och har inte råd att gå på fotbollsträning eller äta näringsriktig mat. Det upprör mig. Det upprör oss.

Fru talman! Statsråden i regeringen kanske borde prata ihop sig och bestämma sig för om man tycker bäst om generella eller riktade statsbidrag. Ganska ofta säger andra ministrar och riksdagsledamöter från regeringspartierna precis som vi att generella statsbidrag är att föredra för att kommunerna då kan agera själva. Att man inte har ett specifikt riktat statsbidrag är inte ett tecken på att man inte bryr sig om en viss fråga. Det är precis det jag och min kollega har sagt här. Det handlar om att kommunerna och regionerna har en så tuff utmaning att de inte klarar sina åtaganden – däribland äldreomsorgen.

Vi hade ett särskilt sektorsbidrag till äldreomsorgen tidigare därför att vi ville visa att det behövdes riktade insatser. Vi tycker ändå att det är bättre med generella statsbidrag, när det är möjligt, så att kommunerna själva kan avgöra hur och när man ska göra insatser. Men ibland behövs riktade statsbidrag. Nog om det.

Jag vill se en stark äldreomsorg i Sverige. Det kan vi klara av, som det välfärdsland vi är. De som har jobbat ett helt liv är värda en bra äldreomsorg. Det är även de människor som jobbar inom äldreomsorgen värda. Många av dem brinner för sina jobb och vill inget annat än att göra något positivt men går hem gråtande för att de känner att de inte hinner och orkar göra tillräckligt.

Det vi efterfrågar i den här debatten är resurser och förutsättningar för en bättre äldreomsorg.

(Applåder)

Fru talman! Statsrådet lyfte några frågor som jag tänkte bemöta direkt. Vi är inte på något sätt emot att vi ska ställa språkkrav inom äldreomsorgen. Det tycker vi också. Vi tycker också att det är jätteviktigt att man lyfter kompetensen när det gäller demenssjukdomar. Jag och min kollega Zara Leghissa är väldigt engagerade i just detta.

Det är dock inte de punktinsatserna, om jag får kalla dem så, som vi pratar om här. Det är jätteviktigt och otroligt avgörande med språkkrav, men det vi pratar om här är att ge tillräckliga resurser till äldreomsorgen, som kan omvandlas till konkret verksamhet och en bättre äldreomsorg.

Det är absolut avgörande att man kan språket, men det vi pratar om är att underfinansieringen av äldreomsorgen syns redan i dag, och det ger effekter, precis som min kollega Zara Leghissa lyfte upp. Vi ser att en del kommuner nu har bristande resurser eftersom man får mindre statsbidrag för att kunna klara sin verksamhet, och då drabbar det andra verksamheter, till exempel skolan. Men nu pratar vi om äldreomsorgen.

Utmaningarna är jättestora. Det jag och människor där ute vill som anhöriga är att känna trygghet i att våra äldre kan få en bra äldreomsorg. Nu ökar köerna; de har blivit runt sex gånger längre på vissa håll. Det innebär att anhöriga blir oroliga för att det inte ska finnas en plats när det behövs. Man är orolig när man kommer till ett äldreboende och ser hur personalen springer, och det handlar inte bara om underbemanning – det är också svårt att få tag i kompetent personal.

Vi är jätteglada för högre ställda språkkrav, och det är jättebra att Äldreomsorgslyftet fortsätter. Men det krävs mer om vi verkligen vill ha den där äldreomsorgen som är bra och som våra äldre förtjänar.

Vi socialdemokrater har visat vägen. Vi har även i våra budgetar i opposition lagt mycket mer resurser till välfärden, något som också kommer äldreomsorgen till del.

Jag vill också lyfta upp arbetsmiljön. Det är klart att vi behöver vara väldigt rädda om den kompetens som finns inom äldreomsorgen i dag. Vi ska vara rädda om den personal som kan sitt arbete och vet vad som krävs. Många lämnar dock yrket på grund av att arbetsmiljön ser ut som den gör. Dessutom visar Kommunals rapport som man tog fram ganska nyligen att arbetsvillkoren är ännu svårare i den privata äldreomsorgen.

Det fungerar olika på olika plan, men oavsett det behöver vi prioritera en stark äldreomsorg, för äldreomsorgen är inte och ska inte vara bara en kostnadspost. När Sveriges äldre behöver oss mest ska de mötas av tid, trygghet och tillit – inte av köer, brist på kompetens och brist på personal. Det är därför vi ställer den här frågan, för vi vill höra vad regeringen kommer att göra för att stärka dagens och framtidens äldreomsorg.

Fru talman! Den svenska välfärden utmanas från flera håll. Välfärden har inte prioriterats av den SD-styrda regeringen och inte getts tillräckliga resurser. Det här slår hårt mot välfärden – mot vården, mot skolan, mot det brottsförebyggande arbetet och mot äldreomsorgen.

Sverige står inför ett av vår tids mest förutsebara men ändå underfinansierade samhällsuppdrag: att ge äldre den omsorg de förtjänar efter ett långt arbetsliv.

Om fem år beräknas antalet personer över 80 år ha ökat dramatiskt jämfört med i dag. Det kan inte komma som någon överraskning för någon. Det har vi vetat länge.

Detta kräver väldigt mycket av oss. Det kräver mycket av kommunerna, förstås, och av regionerna men också av staten.

I stället för att äldreomsorgen har stärkts har den minskat i omfattning, och den har urholkats kvalitetsmässigt. Den nuvarande regeringen verkar inte kunna stoppa den utvecklingen.

Äldreomsorgen ser förstås väldigt olika ut på olika håll, men på många håll är bristerna stora. Den viktigaste resursen i äldreomsorgen är dess personal. Jag möter väldigt många som jobbar inom äldreomsorgen som med värme berättar om sitt arbete med de äldre men som också med sorg berättar om förutsättningarna för sitt jobb. Man älskar sitt jobb men känner ofta att man inte räcker till.

För ett tag sedan var jag ute i hemtjänsten, till exempel. Det var en ung kvinna som var helt fantastisk. Jag sa till henne att jag hoppades att hon skulle jobba kvar i äldreomsorgen när jag blev äldre och att hon då skulle kunna komma till mig med sitt helt fantastiska bemötande – hon hade en väldigt stor förståelse för de äldre hon jobbade med. Men hon sa att hon nog inte skulle kunna det, för förutsättningarna var så svåra. Det handlade om villkor när det gäller lön, arbetstider och annat.

Det är de här människorna som vi inte vill tappa från äldreomsorgen. Men antalet undersköterskor inom äldreomsorgen har minskat mellan 2022 och 2023 med hela 4,5 procent, enligt Socialstyrelsens senaste lägesrapport. Det är alltså inte fler som jobbar i äldreomsorgen nu utan färre.

Samtidigt kan man titta på Kommunals medlemsundersökning. Enligt den säger 43 procent, nästan hälften, av dem som jobbar i äldreomsorgen att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig och att bemanningen i äldreomsorgen är så låg att det innebär en risk för de äldre minst en gång i veckan.

Vad har då detta med staten att göra? Det kan man undra efter svaret, som jag förstås vill tacka för, från statsrådet.

Allting som händer i Sverige är också en statlig angelägenhet oavsett om vi har ett bra kommunalt självstyre – det tycker jag är jättebra. Kommunerna kan ju själva se vilka skillnader det är mellan kommuner och så vidare. Men staten har ett ansvar att ge kommunerna – och regionerna – förutsättningar att ge människor en god omsorg och en god vård på deras ålders höst.

Fru talman! Det är förstås alltid väldigt roligt när Linköping tas som ett gott exempel. Som Linköpingsbo och tidigare kommunalråd är man stolt över sin kommun, så det är klart att jag är glad över det. Jag är stolt och glad över att Linköpings kommun sköter sitt uppdrag även på detta plan.

Jag vill dock ändå påminna statsrådet om att förutsättningarna inte ser likadana ut i Kommunsverige. Vissa kommuner har tuffa utmaningar, och andra har ännu tuffare utmaningar. Det gäller särskilt kommuner i gles och landsbygd och mindre kommuner, som har ganska tuffa förutsättningar just nu.

Jag vill påminna om att det naturligtvis finns en önskan om att de där förutsättningarna ska utjämnas lite. Det är ett litet medskick: Ser man över utjämningssystemet – det som man har lagt fram – kanske man också kan ge mer likvärdiga förutsättningar för de olika kommunerna runt om i landet.

Självklart har alla kommuner beskattningsrätt, men varje gång en kommun höjer sin skatt finns det en väldigt stor ilska från vissa partier i den här riksdagen och i regeringen. De blir väldigt upprörda över det. Det är inte lätt att höja skatten.

Här pratar vi om kommunpolitiker som verkligen vill. De vill stärka den civila beredskapen och är fullt medvetna om de utmaningar vi står inför och behovet av att göra detta. Men de kämpar med väldigt många olika frågor, och resurserna ska gå till mycket. Det är därför de skriver det här brevet och säger: Låt oss hjälpas åt, tillsammans!

Vad säger statsrådet till de kommunerna nu?