Herr talman! Först vill jag vara artig och säga hej till arbetsmarknadsminister Johan Britz. Vi har inte mötts tidigare, så det var trevligt att säga hej.

Vi ska prata om gigekonomin och dess baksidor. Min ansats i detta är att det krävs politiskt ansvar av oss alla för att få bukt med detta.

I våras gick matbuden som arbetar för Wolt i Norrköping ut i strejk. De vittnade om arbetsvillkor som faktiskt inte hör hemma i Sverige 2025: orimligt långa arbetsdagar och inkomster på runt 10 000 kronor i månaden före skatt. När kostnader som man har för sitt jobb, det vill säga för bil, telefon och annan utrustning, har dragits av innebär det en timlön på omkring 17 kronor för dem som gick ut i strejk.

Det är långt under vad någon ska behöva acceptera på svensk arbetsmarknad. Vi kan bara föreställa oss hur svårt det skulle vara att faktiskt leva på 17 kronor i timmen.

Förutom den låga ersättningen, som i sig är upprörande, är detta också en fråga om arbetsmiljö, säkerhet och trygghet. Har man inte arbetskläder, skyddsutrustning eller rimliga förutsättningar i trafiken påverkar det naturligtvis arbetsmiljön.

Buden har formellt ansetts vara egenföretagare. Det är där svårigheten ligger. Arbetsmarknadsministern lyfter fram den svenska modellen, som jag älskar och tycker är fantastiskt bra på väldigt många sätt. Men just här är det svårt med den svenska modellen. En del företag har ju ansett att buden är egenföretagare. Vem har då ansvaret för arbetsmiljön?

Det har varit en lång rättslig tvist mellan Arbetsmiljöverket och Wolt, och i juni slog domstolen fast att arbetsmiljöansvaret ligger hos Wolt. Tvisten om vem som har huvudansvaret har äntligen fått ett slutgiltigt avgörande: Wolt har arbetsmiljöansvaret. Domen är, som vi brukar kalla det, prejudicerande. Den innebär alltså att andra plattformsföretag också ska bedömas utifrån samma principer. Wolt ska nu – senast från i måndags den 1 september, tror jag – ha rutiner på plats för att förebygga olyckor och ohälsa, precis som andra arbetsgivare.

När nu detta alltså har ändrats och domstolen har fattat sitt beslut blir det ett lite annat läge. Vi behöver inte längre tvista om huruvida företagen har ett ansvar eller inte. Men det får också följder för hur vi ska förhålla oss i politiken.

För ett par år sedan uppskattade EU-kommissionen att över 28 miljoner människor i EU arbetar via digitala plattformar, och antalet väntas stiga. I Sverige bedöms tiotusentals människor arbeta i gigekonomin.

Förutsättningarna är väldigt olika. En del har väldigt låga inkomster, andra har det inte. Men det som ligger i linjen är ju att det är lite svårt att slå fast vem som har ansvaret för anställningarna och arbetsmiljön.

Min fråga till arbetsmarknadsministern kvarstår. Även om arbetsmarknadsministern nu hänvisar till att en utredning är på gång, vad anser arbetsmarknadsministern om detta? Och anser arbetsmarknadsministern att vi behöver agera på något sätt?

Herr talman! Nu är det ju en rättstvist som har pågått mellan ett företag, Wolt, och Arbetsmiljöverket, så jag tar mig ändå friheten att fortsätta använda dem som ett exempel. Det innebär dock inte att det här bara gäller Wolt. Men det är väldigt tydligt att här har arbetsvillkor och arbetsmiljö inte varit rimliga på något sätt.

Det finns alltså andra exempel, och det gäller inte bara dem som arbetar för Wolt utan också personer i andra delar av gigekonomin. Då blir detta också ett ansvar på ett större nationellt håll. Hade det bara gällt ett enda företag, Wolt, hade det naturligtvis också varit väldigt bekymmersamt och någonting som man måste göra någonting åt. Men vi vet att det är tufft när det gäller arbetsvillkor och arbetsmiljö inom gigekonomin. Därför måste man också dra slutsatser i det större perspektivet och inte bara för dem som arbetar för Wolt.

Det här är alltså ett fall som är tydligt och klart. Man utfärdade ett vite för att Wolt skulle riskbedöma arbetet. Men det handlar inte bara om detta – att Wolt inte hade gjort någon riskbedömning av arbetet – utan också om att företaget har slavlöner: 17 kronor i timmen! Det är långa arbetsdagar. De kan vara upp till 12 timmar långa, och problematiskt är också att medarbetarna inte får betalt för alla dessa timmar. Medan de väntar på uppdrag får de inget betalt alls, trots att de inte kan ta något annat arbete under tiden.

Jag har ett exempel från städbranschen, där gigekonomin också finns. Det finns städerskor som måste anmäla sig för att jobba 8–17, till exempel, och under den tiden får de inte ta något annat jobb. De får inte betalt för annat än exakt det jobb som har utförts, men de får inte ta något annat jobb. Detta innebär stora svårigheter för dem, och det innebär också väldigt låga löner. De sitter ju fast i avtal som innebär att de måste sitta och vänta på att få ett jobb, men de får inte betalt under tiden. Ibland kanske de har oturen att inte få betalt över huvud taget under de åtta timmarna.

Jag har också sett hur Wolt har svarat på detta. Man säger att man inte har tvingat någon att jobba i det här systemet. Det tycker jag är ett väldigt cyniskt svar. Många av dem som jobbar inom gigekonomin har svårt att hitta anställningar på andra ställen. De tvingas ta de anställningar som de får. Att bara säga att ingen har tvingat dem är väldigt cyniskt. Så ska vi inte ha det i Sverige, så ska vi inte ha det på svensk arbetsmarknad. Det är därför vi har den svenska modellen.

Vi ska ha bra villkor på hela arbetsmarknaden, också när det gäller gigekonomin. Nu hör jag att statsrådet inte vill svara utan hänvisar till utredningen. Men även om statsrådet inte vill bedöma just Wolt – fast nu är det ju inte bara Wolt det gäller utan flera andra arbetsgivare – undrar jag: Tycker statsrådet att de villkor som många av dem som jobbar inom gigekonomin har är okej?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag får tacka för att vi är överens, även om jag tycker att det som vi är överens om är på en ganska hög och inte så konkret nivå, det vill säga vi tycker att alla borde ha bra arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Frågan är vad vi ska göra åt detta. Arbetsmarknadsministern säger att ett plattformsdirektiv är på gång, att det är komplext och att det är svårt att veta hur man ska införa det. Men då undrar jag: Tror arbetsmarknadsministern att det räcker med att vi genomför det här plattformsdirektivet? Det är ju någonstans också en bedömning. Det handlar inte bara om hur vi ska genomföra detta och om att det är komplext och att det finns svårigheter. Det handlar också om detta: Kommer det att få den effekt som vi kan förvänta oss, det vill säga att arbetare inom gigekonomin har samma arbetsvillkor som alla andra, alltså bra arbetsvillkor och lön? Det är nämligen det vi ska ha på den svenska arbetsmarknaden.

Det är klart att det alltid blir svårigheter att liksom dra konsekvensen av detta. Vi vet att det ökar. Vi vet att det blir fler. Vi vet att detta påverkar väldigt många i dag, som det är. Men det finns också en risk att det här ökar så mycket att det tar över en stor del av den svenska arbetsmarknaden, och då behöver vi vara förberedda.

Problemet är här och nu. Många har det otroligt tufft med låga löner, tuffa villkor och en arbetsmiljö där säkerheten brister. Bedömningarna är att det kommer att bli fler. Jag undrar därför: Kommer det här att räcka? Behöver vi göra mer för att vi ska ha bra arbetsvillkor på hela den svenska arbetsmarknaden?