Eva Lindh

Fru talman! Jag tackar för det utvecklade svaret.

Vi verkar inte dela synen på hur det här görs bäst. Det är synd. Att försvaga stödet till kooperativ utveckling är inte effektiv ekonomisk politik, oavsett vad jag hör att statsrådet säger. Det här handlar om en helt annan företagsform, nämligen företagande som antagligen inte skulle ha blivit av om det inte hade startats i ett kooperativt syfte. Det måste man hålla i huvudet.

Detta går inte ihop med att regeringen ofta säger att man ska tänka på arbetslinjen och att företagande ska finnas i hela landet. I praktiken är det här ett beslut som slår hårt där behoven är som störst.

Jag är bekymrad. Det finns inte heller en långsiktig lösning. Att det ges en frist på ett år är inte en lösning för framtiden. Det enda skulle i så fall vara att byta regering, och jag hoppas av flera skäl att vi ska göra det – inte bara på grund av frågan om kooperativa företag. Det är fråga om politiska prioriteringar. Vi ska välja stöd och företagande som är effektivt, gör bra saker för Sverige som helhet och utvecklar Sverige, utvecklar hela landet. Det är där som detta blir så himla viktigt.

Jag hoppas att regeringen tänker om och säkerställer att kooperativa företag kan utvecklas. Det behövs inte mindre kunskaper eller möjligheter för kooperativt företagande utan snarare mer.

Fru talman! Jag tackar för att ministern försöker utveckla svaret men måste ändå konstatera att det inte ger något tydligt besked om hur regeringen tänker ersätta det som nu monteras ned. Att hänvisa till generella företagsstöd eller regionala insatser räcker inte.

Kooperativ utveckling är något annat. Det handlar om affärsmodeller där vinster återinvesteras lokalt, där människor går samman och där demokratiskt ägande är en del av idén. Den kompetensen finns inte automatiskt i det traditionella näringslivet.

Just därför har staten under lång tid sett behovet av ett särskilt uppdrag. Just därför har aktörer som Coompanion byggts upp med nationell täckning och lång erfarenhet – därför att det behövs.

Jag är rädd om Sveriges ekonomi. Jag är rädd om Sveriges utveckling. Jag är rädd om Sveriges företagande. Det här är knasigt. Det är oekonomiskt. 25 miljoner kronor är mycket pengar, men i statens budget är det en ganska liten summa som ger otroligt stor effekt – 300 företag, 8 000 personer anställda och en massa kreativitet som har kunnat tas till vara och utvecklas både i städer och, framför allt, på landsbygden. Människor som inte har erfarenhet av företagande har kunnat få hjälp att starta företag tillsammans. Det är alltså en otroligt effektiv insats för de 25 miljoner kronor som det handlat om i den statliga budgeten.

Det är därför jag är väldigt bekymrad. De verksamheter som finns i dag hoppas jag ändå ska kunna fortsätta leva. Men det vi pratar om nu, det vi har ansvar för som politiker, är inte bara det som finns här och nu utan också det som finns i framtiden. Jag oroar mig och är på allvar väldigt bekymrad över att vi, om detta dras tillbaka, inte längre kommer att ha den där lilla lanthandeln som kan uppstå när man tillsammans bygger kooperativt eller de personalkooperativ som kan bidra med någonting annat eftersom det krävs en särskild kunskap.

När regeringen nu tar bort den här förordningen handlar det inte bara om pengar. Det handlar också om osäkerhet. Detta skapar osäkerhet ute i samhället: Är det här ingenting som Sveriges politiker vill ha?

Som sagt drabbar detta inte framför allt storstäderna utan mindre orter, glesbygd och platser där alternativen redan är få – där varje företag, varje servicepunkt och varje arbetstillfälle är avgörande. Jag förstår det inte.

Jag vill ändå fråga, eftersom jag inte förstår bakgrunden: Handlar detta om Sverigedemokraternas misstänkliggörande av den här företagsformen? Jag måste ändå ställa den frågan. Är det här någon påtryckning, eller finns det något annat bakom?

Ministern hänvisar till att effektivisera. Det vill vi alla. Men detta är inte ett effektivt sätt att använda vare sig våra skattepengar eller den kraft och den kreativitet som finns i vårt land.

Fru talman! Regeringen har, precis som statsrådet sa, beslutat att upphäva förordningen om kooperativt företagande. Det är ett beslut som kanske inte väcker de största rubrikerna men som får mycket stora konsekvenser i praktiken.

Det handlar nämligen om vilket stöd som ska finnas för människor som vill starta företag tillsammans. Det är företag som ofta växer fram där marknaden inte räcker till. Det kan vara service på landsbygden, arbetskooperativ, sociala företag eller verksamheter som skapar jobb för människor som står långt från arbetsmarknaden. Det handlar i dag om 300 företag som sysselsätter närmare 8 000 personer. Jag vill ge några exempel så att de som lyssnar får en inblick i vad vi pratar om.

Det handlar framför allt om Coompanions arbete, som har inneburit att butiken, bensinmacken eller vårdcentralen har kunnat bevaras på landsbygden. De som bor och verkar på orten driver dessa vidare.

Ett par av alla exempel är Ramsbergs handel i norra Västmanland eller Nordvärmlands livs i Ambjörby i norra Värmland. Det handlar också om Strömsbacka Återvinning, som är ett arbetsintegrerande socialt företag där människor som stått långt från arbetsmarknaden får en ny chans och där insatser för miljön görs genom att ge prylar nytt liv.

Ett annat exempel är alla fiberföreningar – fler än tusen – som har gjort att Sverige i dag har fiberuppkoppling till i princip alla hushåll. Där staten slutade och kommersiella intressen saknades samlades hushåll i fiberföreningar för att projektera, installera och i samverkan skapa uppkoppling i hela Sverige.

Det handlar också om personalkooperativ, föräldrakooperativ och brukarkooperativ på landsbygd men också i våra storstäder. Ett exempel är Gullogården, ett personalkooperativt äldreboende i en liten by i Mora kommun.

Coompanion har en viktig roll i att inspirera, mobilisera och utveckla bygdekooperativ på olika sätt, där boendes engagemang omstöps till effektiva företagsidéer för utveckling av landsbygden. Det finns massor av exempel. Ett är Röstånga, där byborna nu driver restaurang och har fastigheter och aktiviteter, till exempel en konsthall. Det handlar också om Basta och Vägen ut, som är verksamheter som bevisligen bidrar till att bryta missbruk och kriminalitet.

Fru talman! Det finns många exempel runt om i vårt land, och Coompanion är en del av de generella främjandeinsatserna för företagande och företagstillväxt. Detta har pågått under 40 år. Det har varit effektivt, och det har säkerställt välstånd i hela Sverige. Coompanion finns över hela landet och erbjuder rådgivning, utbildning och stöd.

Jag tackar för statsrådets svar på min fråga, men jag förstår det fortfarande inte. Det är bra att vi nu debatterar, men jag förstår alltså inte svaret. Statsrådet säger att man ska fokusera på effektivitet och på att använda resurser väl. Det ska man absolut göra; det tycker verkligen vi också. Men menar regeringen då att den verksamhet som har bedrivits har varit ineffektiv eller krånglig? Har den inte gett de effekter som det var meningen att den skulle ge?

Frågan kvarstår därför. Varför togs förordningen bort? Det riskerar att leda till att kooperativa verksamheter inte kan utvecklas i framtiden.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i allt det som Åsa Eriksson undrade. Jag hoppas alltså att statsrådet kan ge svar på de frågor Åsa Eriksson ställde. Det är svårt att förstå varför en lagstiftning som har fungerat i 20 år helt plötsligt tolkas på ett helt annat sätt.

Frågan jag ställde till statsrådet fick jag inte svar på. När samordningsförbunden inte fungerar bättre än de gör just nu får det oerhörda konsekvenser, framför allt för de personer som drabbas och inte får stöd, men det kommer också att få konsekvenser för kommunerna. Delar statsrådet min bedömning att även kommunerna kommer att drabbas, till exempel genom det höjda försörjningsstödet?

Jag undrar också om det har gjorts någon konsekvensanalys av det man har skrivit väldigt tydligt i regleringsbrevet om att vissa målgrupper ska prioriteras i samordningsförbundens arbete. Det är tre målgrupper som särskilt ska prioriteras. Det innebär förändringar för samordningsförbunden, för vissa personer passar ju inte in i de prioriterade grupperna. Finns det en konsekvensanalys av vad det här kommer att innebära, i synnerhet för de personer som kanske inte kan få stöd men naturligtvis även för alla inblandade och hela samhället?

Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta, att sjukskrivna ska få rätt stöd och att myndigheter ska samverka måste samordningsförbunden ges rimliga förutsättningar. Det hoppas jag att vi kan se framöver.

Herr talman! Runt om i landet tvingas nu samordningsförbund att avveckla väl fungerande verksamheter. Det beror inte på att behoven minskar eller på att resultaten uteblir, utan det beror på att finansieringen inte håller och på att hindren för samordning har blivit för svåra. Detta sker samtidigt som behoven ökar, långtidsarbetslösheten biter sig fast och regeringen själv talar om vikten av att fler arbetar.

Det talas om ansvar, men man skjuter över konsekvenserna såväl på kommuner – detta vill jag återkomma till – som på regioner och enskilda individer. Det talas om ordning och reda, men i praktiken blir det större otrygghet och ökade kostnader längre fram.

Det är svårt att förstå logiken. Fler ska arbeta och färre leva på bidrag, men det vi ser i verkligheten är ju att färre arbetar och fler lever på bidrag. När det gäller de människor som har störst behov – de människor som verkligen skulle behöva hjälp för att komma närmare arbetsmarknaden, vilket jag hoppas att vi alla vill bidra till, och som verkligen skulle behöva det här samordnade stödet – dras mattan undan. Det är faktiskt det som sker.

Jag tycker också att det är svårt att begripa hur det har blivit på det här sättet. Försäkringskassan har ensam tagit på sig något slags ledartröja för att långsamt avveckla samordningsförbunden. Det är faktiskt detta som händer. Vi står och ser på, och ingen – inte heller statsrådet – verkar kunna göra någonting. Det är därför vi med outtröttligt engagemang – hoppas jag – fortsätter att kämpa för att samordningsförbunden ska fortsätta att ha en bra verksamhet.

Jag vill ställa en särskild fråga som inte var med i min interpellation men som blivit aktuell efter de nya regleringsbrev som har kommit till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

De grupper som samordningsförbunden ska vända sig till är avsmalnade. Vi har en finansiering som inte håller. Man får inte söka ESF-medel. Även om man säger att man har ett nytt sätt är det faktiskt så att detta har försvårats och att man inte har ESF-medel på samma sätt som tidigare.

Man har hinder i vägen, och dessa hinder byggs av Försäkringskassan själv. Nu har man också en avsmalnad målgrupp.

Min tolkning av detta, förutom att det drabbar de människor som behöver hjälp och stöd, är att kommunerna kommer att få fler som är i behov av försörjningsstöd framöver när människor inte får den hjälp de behöver. Kommunerna får inte tillräckligt med statsbidrag för att klara av välfärden. Genom att inte vara aktiv och ändra förutsättningarna för samordningsförbunden gör man också så att de riskerar att få ökade kostnader för försörjningsstöd.

Jag undrar, som jag frågade statsrådet i min interpellation, vad statsrådet avser att göra. Hur avser statsrådet att agera för att komma till rätta med de problem som vi ser?

Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Samordningsförbunden är inte ett sidospår i svensk välfärd. De är ett av de få system som faktiskt fungerar för människor som hamnat mellan myndigheter, mellan regelverk och mellan stolar.

Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som har en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om människor med sammansatta behov, psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning eller social problematik eller som faktiskt inte haft möjligheten att komma in i arbetslivet på grund av systemfel.

Det här kan inte mötas av en myndighet i taget, och det var just därför Samordningsförbundet startades. Här gör samordningsförbunden också en verkligt stor skillnad: små men avgörande steg mot bättre hälsa, stärkt arbetsförmåga och i förlängningen egen försörjning. Alla som har utrett verksamheterna, precis som statsrådet berättade om i talarstolen, visar att samordningsförbunden gör verklig skillnad.

Behovet av att samordna resurser för människan i centrum är enormt. Men låt mig vara ärlig: Den här regeringen har inte förbättrat förutsättningarna för de här människorna under denna mandatperiod. Vi har fått en arbetsmarknadspolitik där människor sorteras bort snabbare men inte kommer närmare arbete. Vi har fått en arbetslinje som i stället leder längre bort från jobben. Arbetslösheten ökar dramatiskt, och sjukförsäkringen ska bli hårdare, snävare och mer misstänksam. Vi har fått en politik där de som har sammansatta behov lämnas åt sitt öde.

Det är just här samordningsförbunden kommer in. De är inga projektverksamheter utan ett nödvändigt svar på ett bristande system.

I samordningsförbunden arbetar Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner tillsammans på riktigt. Där ser man människan, inte myndighetsgränsen. Där handlar det om stegförflyttningar, att långsamt bygga upp hälsa, tillit, kompetens och arbetsförmåga. Det har det i alla fall oftast gjort tidigare.

Behovet av dessa insatser ökar. Arbetslösheten biter sig fast, särskilt bland dem som står längst från arbetsmarknaden. Just i detta läge borde staten därför stärka, inte försvaga, de strukturer som faktiskt fungerar. Men nu ser vi motsatsen. Precis som min kollega Åsa Eriksson så förtjänstfullt har beskrivit handlar det inte om förändringar i lagstiftningen utan om tolkning av lagstiftningen och även en passivitet.

Jag känner en stor frustration. Jag har på nära håll sett vad samordningsförbunden gör för skillnad. När målgrupperna nu begränsas och man inte kan stärka finansieringsmöjligheterna med ESF-fonden eller följa upp blir jag orolig för att det som borde kunna fylla i hacken i våra system och ge människor ordentlig hjälp faktiskt inte kan fortsätta att fungera lika bra som tidigare.

Herr talman! Det står klart att civilministern prioriterar kommunsammanslagningar; detta verkar vara väldigt viktigt. Han säger också att bättre tillväxt skulle vara bra för Sverige.

Jag kan bara konstatera att svensk välfärd skulle må bäst om man fick en ny regering. Detta gäller särskilt svensk välfärd i glesbygd och på landsbygd.

I grunden handlar detta faktiskt om synen på Sverige. Antingen ser man hela landet eller så gör man det inte. Ministern har fått några inbjudningar till Jämtland Härjedalen och till Hälsingland för att se hur det ser ut i verkligheten. Där finns många kommuner som kämpar med att klara den svenska välfärden. Ministern är också välkommen till Ydre, och till hela Östergötland, för att se hur det verkligen är i de kommuner som vi pratar om.

Det här utjämningssystemet är ju inte ett särintresse, utan det är ett uttryck för solidaritet mellan kommuner och mellan människor. När regeringen väljer förenkling framför rättvisa är det de små kommunerna i glesbygd och på landsbygd som får betala priset.

Vi socialdemokrater står upp för ett sammanhållet Sverige, för en välfärd som håller – oavsett postnummer – och för kommuner som ges rimliga förutsättningar att klara sitt uppdrag. Regeringens väg leder åt fel håll. Sverige behöver inte mindre rättvisa, utan Sverige behöver mer rättvisa. Det är därför svensk välfärd och kommuner i glesbygd och på landsbygd behöver en ny regering – en socialdemokratiskt ledd regering.

Herr talman! Det hedrar statsrådet att han ganska ofta försöker svara på de frågor som han kan svara på. Det tycker jag är bra. Det uppskattas av oss riksdagsledamöter.

Det är tufft för välfärden ute i Sverige. Många kommuner kämpar extremt hårt för att klara skola, äldreomsorg och sjukvård. De längtar efter att få mer resurser för att kunna göra det som de är satta att göra: ge bra service och välfärd till sina medborgare.

De mindre kommunerna i glesbygden kämpar extra hårt. Vi vet att det är så. Vi har jobbat under lång tid och lagt fram ett förslag som tar hänsyn inte bara till exakt hur många det bor på en yta utan också till hur kommunerna ser ut. Det är inte lika dyrt att leverera bra välfärd i en kommun som är samlad och rund och där centrum ligger i mitten. Det är lite dyrare att göra det när kommunen är avlång och avstånden är långa. Det tog utredningen hänsyn till. Men nu finns inget av det kvar i den promemoria som regeringen lägger fram. Det innebär hårda slag, vilket båda mina kollegor har gett exempel på i debatten.

Jag kan ge ett exempel från mitt eget län. En av de minsta kommunerna i Sverige, Ydre, ligger i Östergötland. Den har ungefär 3 600 invånare, och med förslaget i den promemoria som regeringen nu lägger fram förlorar kommunen 6,5 miljoner. Det är extremt mycket pengar för en liten kommun. Här måste alltså regeringen ta ansvar.

Frågan är vad det kommer att bli av detta, för döm om i alla fall min förvåning när jag under en frågestund ställde en fråga om detta till finansministern och det framkom att hon inte ens kände till promemorian, trots att förslaget kommer från hennes eget departement. Samtidigt kunde hon konstatera att kommunsammanslagning saknar folkligt stöd och knappast skulle vinna gehör i riskdagen. Jag delar den bedömningen, och jag ska återkomma till det.

När vi hade en debatt här i går ställde jag frågan till Sverigedemokraterna hur de ställer sig till förslaget. Representanten för Sverigedemokraterna sa först att han inte hade en aning om vad jag pratade om och sedan att partiet inte ställer sig bakom förslaget.

Därför undrar jag: Är det här något eget från Kristdemokraterna, som tycker att det är himla viktigt att göra det svårare för mindre kommuner? Det här görs nämligen på bekostnad av andra mindre kommuner i glesbygd. Man fördelar från en mindre kommun i glesbygd till en annan – därför att civilministern verkar helt besatt av kommunsammanslagningar. Jag ber om ursäkt, men han verkar vara det. Han tillsatte en utredning i en fråga som jag redan från början kunde räkna ut skulle besvaras med ett nej. Det finns nämligen inga kommuner som vill slås samman, för det finns ett stort motstånd hos invånarna.

Vi är inte emot sammanslagning, men det man i så fall behöver göra är att skapa incitament och se till att det blir bättre om kommuner slås samman – inte bakvägen tvinga kommuner att slås samman genom att göra det svårare för dem och se till att de får det sämre ekonomiskt.

Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Jag vill inledningsvis säga att eftersom jag lämnade in den här interpellationen för en och en halv månad sedan har en del saker hänt. Det innebär att det kommer att komma en del frågor om det som har hänt. På ett sätt har statsrådet redan svarat på frågan om ett samlat förslag. Det som nu händer är nämligen att man inte lägger fram ett samlat förslag, utan man bryter ut en del ur förslaget till ett nytt utjämningssystem och lägger det på bordet.

Herr talman! Kommuner som redan i dag kämpar med svag skattekraft, ökande behov och stora svårigheter att klara välfärdens uppdrag riskerar nu att förlora betydande resurser, mer än de resurser som man redan har förlorat eftersom SD-regeringen har bestämt att man skulle ta bort de särskilt riktade resurser till mindre kommuner som den socialdemokratiskt ledda regeringen tog fram just för att få en mer jämlik välfärd i hela landet.

Att man nu lägger fram ett sådant här förslag är allvarligt. Det riskerar att slå hårt mot många av Sveriges mindre kommuner. Det Sverige behöver är ett starkt och rättvist utjämningssystem – det handlar alltså om hur vi fördelar resurser till kommuner och regioner. Det är en grundbult i vår välfärdsmodell. Det är ett system som ska säkerställa att människor får tillgång till god välfärd oavsett var i landet de bor. Därför tillsattes alltså den här utredningen, den så kallade Utjämningskommittén. Den gjorde sitt arbete och levererade ett genomarbetat helhetsförslag redan i början av mandatperioden.

Regeringen hade kunnat ta detta förslag och lägga fram en samlad reform för ökad jämlikhet i hela landet. I stället väljer man att plocka ut en liten del, förenkla och låta konsekvenserna landa på de små kommunerna. Det är inte ansvarsfullt. Det är inte rättvist.

Små kommuner har i många fall högre kostnader per invånare. Det handlar om geografi, om demografi och om ansvar för välfärd i områden där avstånden är stora och befolkningsunderlaget begränsat.

Det här är välkänt; vi vet detta. Det är just därför som vi har ett utjämningssystem. Ändå hör vi nu företrädare, det vill säga statsrådet, för regeringen tala om att vissa kommuner ska missgynnas därför att fler ska vilja slås ihop. Då måste man fråga sig: Finns det en plan? Finns det en lista över kommuner som regeringen anser bör upphöra att existera som självständiga?

Det här illustrerar ett större problem. Det är en regering utan sammanhållet ansvarstagande och utan respekt för de kommuner som bär upp välfärden. Det här är inte vad Sverige behöver. Vi behöver en politik som stärker hela landet, inte en som vänder ryggen åt de små kommunerna.

Statsrådet talar väldigt ofta om effektivitet och förenkling. Det är bra att vara rädd om pengarna. Men det statsrådet nu föreslår innebär i praktiken att små kommuner förlorar resurser utan att problemen de brottas med försvinner.

Herr talman! Det finns tydligen en viss förbättringspotential i alla fall när man kan gå från 50 till 2 frågor.

Jag ska svara på frågorna, och jag ska också tacka för svaret. Statsrådet säger att statsministern har förtroende för sina ministrar. Jag hoppas då att statsrådet har fått detta besked direkt från statsministern. Eller bygger detta på antaganden? Tystnad från statsministern kan, som vi vet, tolkas på många sätt.

Som svar på finansmarknadsministerns fråga kan jag säga att detta uppenbarligen är statsrådets eget ansvarsområde, så jag tror att han själv kan läsa att det inte bara är Eva Lindh som har gjort bedömningen att detta inte verkar följa reglerna. Han kan titta på det underlag som finns.

Finansmarknadsministern frågar vad som har hänt tidigare. Jag kan bara konstatera att statsminister Löfven uppmanade sina ministrar att inte äga aktier för att undvika intressekonflikter. En del statsministrar tar tag i saker, och andra statsministrar gör det inte.

Det som är så frustrerande är att statsministern inte svarar vare sig på journalisters frågor eller på en helt rimlig fråga från en riksdagsledamot om huruvida statsråden har hans förtroende och om han ämnar göra något eftersom han har ansvar för regeringen.

Jag kan ge ytterligare ett exempel. I Norge tog statsministern sitt ansvar när detta hände, och han lät sin minister avgå. Jag säger inte att detta är något som statsminister Kristersson borde göra; jag säger bara att han borde svara över huvud taget.

Här möts vi av tystnad, av frånvaro och av att statsministern gång på gång håller sig undan när frågor om ansvar ställs. Statsministern är inte bara finansmarknadsministerns statsminister, utan han är också min statsminister. Man kan förvänta sig svar.

Herr talman! Det verkar vara två saker som går igen i finansmarknadsministerns debatter. Vi har tidigare haft debatt om detta och om andra saker.

En sak är att finansmarknadsministern verkar gilla väldigt mycket att ställa frågor till den som ställer frågan. I en av våra debatter har någon räknat ut att finansmarknadsministern ställde femtio frågor till mig under en enskild interpellationsdebatt.

Det är ändå ett märkligt förfarande. Interpellationsdebatter handlar om oppositionens möjligheter att ställa frågor till statsråd och till regeringen. Det handlar inte om att statsråd ska ställa fler frågor till oppositionen, till riksdagsledamöter än vad riksdagsledamöter ställer till statsrådet och regeringen. Det är väldigt märkligt.

Det andra som är väldigt tydligt i finansmarknadsministerns egna sociala medier är att han älskar att dra upp saker som Socialdemokraterna har gjort. Det handlar om tidigare ageranden och politik. Men nu måste väl ministern ändå börja ta ansvar för sin egen politik? Han måste svara på de frågor som en riksdagsledamot med rätta får, kan och bör ställa till regeringen.

Åter till frågan. Vi hade en debatt om aktieköpen redan i augusti. Då svarade finansmarknadsministern på en del av de frågor som jag ställde. Den här debatten är mot bakgrund av aktieköpen. Men den fråga som jag har ställt är vad statsministern anser och om han har förtroende för de statsråd och de statssekreterare som uppenbarligen inte har följt reglerna som ändå finns.

Problemet är större än enskilda affärer. Antingen är regelverket otydligt eller så följer inte statsråd och statssekreterare de regler som gäller. Finansmarknadsministern har här ställt frågor om vad tidigare socialdemokratiska ministrar eventuellt har gjort. Jag kan svara på frågan om vad som har hänt här.

Det är bland annat att ministrar, det vill säga statsråd, inte har anmält jäv när man har fattat beslut om frågor som berör det som man själv har aktieinnehav i. Det har gjorts en gång, vad jag har kunnat läsa mig till – en enda gång, trots att beslut som berör de egna aktieinnehaven har fattats vid ett flertal tillfällen.

Vad handlar det om? Det handlar om ministrar och statssekreterare som har handlat med aktier i bolag som direkt påverkats av ministrarnas politiska beslut. Flera har underlåtit att anmäla aktieinnehav och flera har deltagit i beslut trots uppenbara jävsrisker.

Bedömer statsrådet att allt det här har skett enligt de regler som finns? Det är min fråga, och den kan jag ändå ställa här. Eftersom jag inte kan ställa frågan till statsministern om hans förtroende och om han tycker att det behöver göras någonting kan den minister som är här väl ändå svara på om det här är rimligt och rätt.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag återkommer till det.

Förtroendet för den svenska regeringen är i och med det som har uppdagats allvarligt skadat. Under det senaste året har vi sett en rad avslöjanden om statsråds och statssekreterares aktieaffärer, som på ett djupt oroande sätt undergräver tilliten till regeringsmakten och till den förvaltningskultur som länge kännetecknat Sverige, en kultur byggd på öppenhet, opartiskhet och ansvar.

Regeringen fattar beslut som påverkar marknader, företag och enskilda människors ekonomi. Därför finns tydliga regler för att förebygga jäv och intressekonflikter, krav på redovisning av aktieinnehav, krav på att anmäla jäv och krav på att avstå från beslut som kan gynna egna ekonomiska intressen. Det är inte formaliteter utan fundament för demokratin.

Trots detta har vi nu sett ett mönster av regelöverträdelse och bristande omdöme på högsta nivå. Det handlar inte om enstaka misstag. Det handlar om upprepade fall där statsråd och statssekreterare har köpt aktier i bolag som direkt eller indirekt påverkas av deras egna beslut, ibland samma dag som besluten fattas och ibland utan att innehaven ens anmäls.

Statsminister Ulf Kristersson lovade vid sitt tillträde att alltid sätta sak före särintresse. De avslöjanden som har kommit visar dessvärre motsatsen. Än mer allvarligt är statsministerns ovilja att själv ta ansvar i debatten.

När jag tidigare har ställt interpellationer i den här frågan har statsministern valt att inte svara. I stället har Niklas Wykman svarat och skickats fram. Men frågan handlar inte om teknikaliteter i ett regelverk. Den handlar om statsministerns ledarskap och hans ansvar för regeringen och för den kultur som präglar Regeringskansliet.

Det är statsministern som utser sina statsråd. Det är statsministern som ytterst ansvarar för deras omdöme. Det är statsministern som ska stå till svars när förtroendet för regeringen skadas. Det var därför jag begärde den här debatten med statsministern. Därför är det djupt problematiskt att han återigen inte är här. Tystnaden är inte neutral. Den signalerar svagt ledarskap i en tid när Sverige behöver motsatsen.

Jag riktar ingen personlig kritik mot det statsråd som nu står här i kammaren. Men låt oss vara tydliga: statsrådet är inte statsminister. Statsrådet bär inte det yttersta ansvaret för regeringen och dess förvaltningskultur. Ändå är det finansmarknadsminister Wykman som förväntas svara på frågor om statsministerns förtroende för sina statsråd och statssekreterare. Det är faktiskt anmärkningsvärt.

Jag vill ändå tacka för en del av det som finansmarknadsminister Wykman sa här i sitt svar, det vill säga att man nu har sett över det som jag har frågat om. Jag hoppas ändå att det här ska räta upp saker och ting, att det ska bli tydligare och att inte felaktigheter ska ske i framtiden.

Fru talman! Då kan jag konstatera att vi är överens om två saker: Det spelar roll vart pengarna går, och vi är tydligen också överens om att det finns ett problem med vinster i skolan. Vi är däremot inte överens om att det finns avarter inom andra sektorer.

Det förvånar mig, för jag tror att vi ändå är ganska många som är besjälade av att minska välfärdsbrottsligheten: det kriminella utnyttjande som innebär att man tar pengar från välfärden som egentligen skulle ha gått till patienter och till äldre. Här skiljer vi oss åt. Men vi verkar i alla fall vara eniga om att vi ser en problematik i skolan.

Det är därför förvånande att varje gång Socialdemokraterna lägger ett förslag på bordet som innebär en möjlighet för Liberalerna att rösta emot vinster i välfärden så gör ni ändå inte det. Vi lägger ju upp det för Liberalerna att handfast visa att man inte tycker att det ska vara tillåtet med vinster i skolan.

Det här påverkar nämligen skolan otroligt mycket. Bara de senaste åren har 19 miljarder kronor rullat ut ur klassrummen och ned i fickorna på friskoleägare. Är det okej? Ta chansen – rösta med oss socialdemokrater och se till att stoppa vinstjakten åtminstone i skolan! Det handlar om att få bättre resultat för eleverna och bättre arbetsvillkor för lärare och annan personal i skolan. Kom med, Liberalerna!

Fru talman! Jag vill bara först kommentera ledamoten Rönns anförande, för jag tycker att det är väldigt signifikant. Det pratas ofta om att resurser inte spelar så stor roll, och pengar är inte viktigt. Samtidigt står man och säger att man har den största budgeten för skolan i mannaminne, vilket för övrigt inte är sant, men i alla fall. Någonstans måste ändå Liberalerna bestämma sig.

Det var dock inte därför jag begärde replik, utan jag vill prata om vinsterna i välfärden och förhoppningsvis få ett svar från Liberalerna om var man står i frågan.

Vinster i välfärden är det som drar undan resurser till välfärden, vilket får stora konsekvenser. Vi har ju sett nyheter om att sju barn får dela på en banan och att barnen inte får äta sig mätta. Exemplen är ganska många.

Ett annat exempel som den kristdemokratiska riksdagsledamoten tog upp var ätstörningsenheten i Stockholm, vilket är väldigt märkligt; det är nämligen svårt att se hur man kan försvara en verksamhet som har ägnat sig åt felfakturering och som inte haft legitimerad personal, trots att man sagt att man skulle ha det. Och när denna ätstörningsenhet sedan ersätts med en annan enhet ökar tillgängligheten från 33 procent till nästan 100 procent. De exempel som ofta ges är därför felaktiga.

Min poäng är att vinster i välfärden innebär en fokusering på jakt efter vinst, inte på att få den kvalitet som barn, äldre och patienter behöver. Frågan är därför var Liberalerna står.

Fru talman! Det är bara lite sorgligt att man inte tar det stora och övergripande ansvaret för till exempel sjukvården men också skolan på ett helhetssätt. Det SD-regeringen gör är att man plottrar. Man pluttar lite pengar här, och så drar man ned på andra ställen. Helheten blir ändå att det är mindre resurser än det har varit.

Kristdemokraterna pratar ofta om värdighet i sjukvården och äldreomsorgen. Det är stora och viktiga ord. Men värdighet uppstår inte av sig själv. Det kräver tid, personal och resurser. När äldreomsorgen saknar bemanning, personalen springer mellan brukare och kontinuiteten brister urholkas värdigheten. Det är precis vad som händer när resurserna till kommuner och regioner inte räcker till. Man kan inte tala om värdighet i teorin och samtidigt acceptera en politik som gör den omöjlig i praktiken. Värdighet måste finansieras.

Just nu är det tufft för många familjer ute i Sverige, inte bara ekonomiskt utan också för att man inte får den välfärd man skulle behöva för att barnen ska få en bra skola, barngrupperna i förskolan ska bli mindre eller köerna till sjukvården ska minska.

Fru talman! Ledamoten Aydin talade om vårdköer, och före valet talade Kristdemokraterna om de olagligt långa vårdköerna. Men förutom ett par, händelsevis S-ledda, regioner har vårdköerna inte kortats utan blivit längre. Jag undrar därför: Är vårdköerna fortfarande olagligt långa?

Jag har ytterligare en fråga. Kristdemokraterna talar ofta om att de står upp för barn och familjer. Men med tanke på hur verkligheten ser ut undrar jag vad Kristdemokraterna säger till barnet som behöver stöd i skolan men får vänta eller till familjen som kämpar med ett barn med psykisk ohälsa och möts av köer och neddragningar.

Familjepolitik handlar inte bara om värderingar. Det handlar också om en fungerande välfärd och om skola, elevhälsa, barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst. När kommuner och regioner saknar resurser faller ansvaret tillbaka på familjerna. Det är inte familjevänligt; det är att lämna familjer ensamma.

Så vad säger Kristdemokraterna till de familjer som har fått vänta länge och som är uppgivna för att de inte får det stöd de behöver till sina barn?

Herr talman! Jag har ganska ofta hört Adam Reuterskiöld säga att mer pengar inte är allt och att vi socialdemokrater vill ha mer resurser till alla. Här skiljer sig väl också politiken mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Mer resurser och pengar är ju inte oviktigt för Moderaterna, förutom när vi pratar om vissa människor och vissa verksamheter. Det verkar ju vara väldigt viktigt att ge mer pengar till dem som redan har. Det sker på bekostnad av resurser till välfärden, till dem som inte har.

Om nu pengar och resurser inte skulle vara så himla viktiga kan Moderaterna sluta sänka skatten så otroligt mycket för dem som redan har. Då skulle vi få lite mer resurser till välfärden för att minska ojämlikheten i Sverige i stället för att öka den.

Jag har inte fått svar på min fråga: Varför är det så otroligt viktigt att prioritera vinster i välfärden framför mer resurser till välfärden? Det är ju ändå ett val. När vinstjakten får vara det som fortsatt prioriteras innebär det glädjebetyg och att många skolor inte har exempelvis den elevhälsovård de förtjänar. Neddragna resurser i äldreomsorgen innebär färre anställda.

Just i äldreomsorgen är detta oerhört viktigt. Det kan nämligen inte lösas med digitalisering, som riksdagsledamoten lyfter upp.

Min fråga kvarstår: Varför prioritera vinster i välfärden framför kvalitet i välfärden?

Herr talman! Moderaterna fortsätter att betrakta välfärden genom marknadens glasögon. Välfärden är dock inte vilken marknad som helst. Den är samhällsbärande infrastruktur.

Skolan, vården och omsorgen är inte till för att maximera vinst. De är till för att ge människor trygghet och jämlika livschanser. När vinstjakten får styra för hårt ser vi resultatet: ökade skillnader, segregation och minskad tillit.

Här går en av de politiska skiljelinjerna: Vi socialdemokrater bygger samhälle. Moderaterna organiserar marknader. Konsekvensen blir ett Sverige som glider isär.

Min fråga till riksdagsledamoten är: Varför prioriterar ni vinster i välfärden framför ökade resurser till välfärden?

Herr talman! Jag undanber mig den här typen av retorik här i riksdagens kammare. Det borde vara mer seriöst här än vad riksdagsledamoten är när han står och påstår saker om vår politik som inte är sanna.

Vi har vänt migrationspolitiken. Det gjorde vi när vi styrde. Vi står för en stram politik när det gäller migration därför att vi tycker att det är viktigt med en bra integrationspolitik. Det innebär också att vi gör någonting för integrationen. Vi stärker välfärden, och vi menar någonting när vi pratar om att stoppa nyrekrytering till gäng och annat. Vi ger resurser till det.

Vi står inte för en tvångsblandning, men vi står för att vi vill ha ett mindre segregerat Sverige. Vi står för en politik där vi ska ha mer jämlikhet och bättre förutsättningar för människor att leva ett gott liv.

Riksdagsledamoten kan stå här och skaka på huvudet hur mycket som helst, men jag tror att jag vet mer om socialdemokratisk politik än vad Sverigedemokraternas företrädare gör.

När det gäller bemanningsföretagen tycker naturligtvis jag också att det är mycket bättre med fast personal. Det är ju det som många av de socialdemokratiska företrädarna ute i regionerna har drivit på för. Man vill minska beroendet av bemanningspersonal, och det är väldigt bra.

Jag har fått inte svar på min fråga, och eftersom Mattias Eriksson Falk inte har rätt till fler repliker får väl den vara utestående. Jag undrar fortfarande varför Sverigedemokraterna tycker att det är så väldigt bra med vinster i välfärden och fortsatt står bakom detta trots att det innebär att pengar dras från skolan och människor och ges till riskkapitalbolag.

Herr talman! Det är lite magstarkt att Mattias Eriksson Falk står här och säger att jag far med osanning och sedan ägnar två minuter av sin repliktid till att göra det om socialdemokratisk politik.

Vi vill ha en stram migration. Det vet Sverigedemokraterna. Det står vi också för. Vi har inte förslag på tvångsblandning. Det är Sverigedemokraternas skrämselpropaganda om vad vår politik innebär.

Däremot vill vi göra någonting för att minska segregationen och öka jämlikheten i Sverige. Det är precis det som vi står för. Det är vår politik.

Dessutom tror jag att Mattias Eriksson Falk kanske ska titta lite på de siffror som han har fått. Många av regionerna har till exempel minskat bemanningspersonalen. Man har gått över till fast personal. Det kan ge lite skillnad i de siffror som Mattias Eriksson Falk har fått.

Jag vill passa på att ställa en fråga till Sverigedemokraterna. Det är sällan man har möjlighet att göra det. Jag tänker att det är bra att göra det här.

En hel del av de resurser som vi avsätter till välfärden försvinner i och med att Sverigedemokraterna och regeringspartierna vill fortsätta med den marknadslogik som finns i välfärden.

Varför har Sverigedemokraterna övergett sin tidigare gamla politik om att man vill begränsa vinsterna i välfärden? Det skulle innebära mer resurser till välfärden i stället för mindre.