Herr talman! Åsa Eriksson har frågat mig om jag kommer att vidta några åtgärder för att ändra utvecklingen och ge samordningsförbunden möjlighet att använda hela sin potential att få fler människor i arbete.

Eva Lindh har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att åter möjliggöra extern finansiering och säkerställa att samordningsförbundens verksamheter kan utvecklas för att möta framtidens behov.

Att människors arbetsförmåga tas till vara i så stor utsträckning som möjligt är viktigt ur såväl ett mänskligt som ett samhälleligt perspektiv. Samordningsförbunden är betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och också egenförsörjning.

Samordningsförbundens betydelse framgår till exempel av Inspektionen för socialförsäkringens, ISF:s, utvärdering av samordningsförbundsfinansierade insatsers effekter på individers försörjningssituation. Enligt ISF:s utvärdering får de personer som tar del av samordningsförbundsfinansierade insatser i form av teamverksamhet bättre möjligheter att försörja sig själva.

Sedan Försäkringskassan i december 2024 redovisade sin analys av behovet av ändringar i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser, den så kallade Finsamlagen, har regeringen tagit flera initiativ för att stärka stödet för personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser.

Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen utvecklat rutiner som ska vägleda hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – identifierar och genomför samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden Plus. Genom detta uppdrag finns nu en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har getts i uppdrag att betala ut statsbidrag till kommuner och regioner för insatser där olika samhällsaktörer samverkar i syfte att underlätta etableringen i arbets- och samhällslivet för unga som varken arbetar eller studerar, eller som löper risk att hamna i en sådan situation. Av uppdraget framgår att de rutiner och arbetssätt som utvecklas inom ramen för Försäkringskassans uppdrag att säkerställa genomförande av socialfondsprojekt som identifieras inom ramen för samordningsförbundens beredningsstruktur även bör kunna användas för att identifiera insatser som kan finansieras genom det statsbidrag som betalas ut av MUCF.

I Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans regleringsbrev framgår att myndigheterna ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Det framgår också att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genom det Nationella rådet för finansiell samordning ska stödja utvecklingen av samordningsförbunden.

Som framgår av mitt svar ser regeringen vad samordningsförbunden kan bidra med. Jag och regeringen har också tydliga förväntningar på att berörda myndigheter ska bidra till att nödvändiga insatser kommer till stånd för att personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser också ska få det.

Herr talman! Tack så mycket, statsrådet, för svaret!

Samordningsförbunden är inte ett sidospår i svensk välfärd. De är ett av de få system som faktiskt fungerar för människor som hamnat mellan myndigheter, mellan regelverk och mellan stolar.

Det handlar oftast om personer som är för sjuka för att arbeta men för friska för sjukförsäkringen och som har en möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet. Det handlar om människor med sammansatta behov, psykisk ohälsa, långvarig sjukdom, låg utbildning eller social problematik eller som faktiskt inte haft möjligheten att komma in i arbetslivet på grund av systemfel.

Det här kan inte mötas av en myndighet i taget, och det var just därför Samordningsförbundet startades. Här gör samordningsförbunden också en verkligt stor skillnad: små men avgörande steg mot bättre hälsa, stärkt arbetsförmåga och i förlängningen egen försörjning. Alla som har utrett verksamheterna, precis som statsrådet berättade om i talarstolen, visar att samordningsförbunden gör verklig skillnad.

Behovet av att samordna resurser för människan i centrum är enormt. Men låt mig vara ärlig: Den här regeringen har inte förbättrat förutsättningarna för de här människorna under denna mandatperiod. Vi har fått en arbetsmarknadspolitik där människor sorteras bort snabbare men inte kommer närmare arbete. Vi har fått en arbetslinje som i stället leder längre bort från jobben. Arbetslösheten ökar dramatiskt, och sjukförsäkringen ska bli hårdare, snävare och mer misstänksam. Vi har fått en politik där de som har sammansatta behov lämnas åt sitt öde.

Det är just här samordningsförbunden kommer in. De är inga projektverksamheter utan ett nödvändigt svar på ett bristande system.

I samordningsförbunden arbetar Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommuner och regioner tillsammans på riktigt. Där ser man människan, inte myndighetsgränsen. Där handlar det om stegförflyttningar, att långsamt bygga upp hälsa, tillit, kompetens och arbetsförmåga. Det har det i alla fall oftast gjort tidigare.

Behovet av dessa insatser ökar. Arbetslösheten biter sig fast, särskilt bland dem som står längst från arbetsmarknaden. Just i detta läge borde staten därför stärka, inte försvaga, de strukturer som faktiskt fungerar. Men nu ser vi motsatsen. Precis som min kollega Åsa Eriksson så förtjänstfullt har beskrivit handlar det inte om förändringar i lagstiftningen utan om tolkning av lagstiftningen och även en passivitet.

Jag känner en stor frustration. Jag har på nära håll sett vad samordningsförbunden gör för skillnad. När målgrupperna nu begränsas och man inte kan stärka finansieringsmöjligheterna med ESF-fonden eller följa upp blir jag orolig för att det som borde kunna fylla i hacken i våra system och ge människor ordentlig hjälp faktiskt inte kan fortsätta att fungera lika bra som tidigare.

Herr talman! Jag noterar att statsrådet på slutet säger att bollen nu ligger ”precis där den ska vara”. Statsrådet är tydligen väldigt nöjd med tingens ordning när det gäller samverkan mellan de ingående parterna.

Det är inte vi socialdemokrater. Vi vill ändra Finsamlagstiftningen så att fler människor kan få stöd och hjälp att öka sin arbetsförmåga och slippa långvarigt utanförskap, sjukskrivning, arbetslöshet och social exploatering och få hjälp att försörja sig själva. Det är vår ambition.

Jag brukar uppskatta att debattera med Anna Tenje. Det gör jag även i dag. Men jag uppskattar inte när statsrådet låtsas som om vi ledamöter vore dumma. Det är klart att det är lagarna är vad myndigheterna har att förhålla sig till. Men en regering förväntas styra sina myndigheter. En regering ger uppdrag till sina myndigheter. Frågan är vilka uppdrag man ger, hur de utformas och hur de följs upp.

Här menar jag att Tidöregeringen brister. Man ser inte till att finansiell samverkan utgår enligt det som lagstiftningen stipulerar – fyra jämbördiga parter – utan man låter Försäkringskassan köra sitt eget race. Det avlövar samordningsförbunden. Det gör att framgångsrika verksamheter nu avslutas. Det gör att fler människor står utan stöd och hjälp, och det gör att fler människor är beroende av bidrag i stället för att försörja sig själva. Det tycker vi socialdemokrater är fel.

Jag tror dessutom att Försäkringskassan bryter mot Finsamlagen när man nu vägrar att ha styrelseledamöter i de lokala styrelserna som har lokal förankring och som är med fysiskt på möten. Direktiven nu är att det är några få tjänstemän på Försäkringskassan som deltar digitalt på alla styrelsemöten utan att ha någon lokal förankring. Varför ska vi då ha lokala samordningsförbund?

Jag menar att regeringen misslyckas i sitt arbete om man på riktigt menar att finansiell samordning är viktigt för att fler människor ska öka sin arbetsförmåga. Det har gått så långt att flera samordningsförbund nu har tagit hjälp av fristående rättsliga utredningar för att försöka förstå vad man kan göra. Man litar helt enkelt inte på de direktiv som kommer från Försäkringskassan.

När oberoende forskare efterfrågar underlaget från Försäkringskassan om hur deras nya bedömningar har kommit till stånd får de svaret att de inte finns några andra underlag än den rapport man har lämnat till regeringen och ett kunskapsstöd. Det är det enda. Försäkringskassans tolkningar är alltså allenarådande. Det finns inga domar, ingenting annat. Försäkringskassan dikterar villkoren, och övriga parter förväntas rätta in sig i ledet. De som betalar priset är de som inte får hjälp.

Några samordningsförbund har anlitat PWC för att titta på om de direktiv som kommer från Försäkringskassan om att de inte längre får göra någonting annat än att vara bank verkligen är förenliga med lagstiftningen. Tvärtemot vad Försäkringskassan säger skriver PWC:s utredare att det rent av kan vara medlemmarnas skyldighet att söka kompetensutveckling för effektiv resursanvändning och för att stärka samverkan.

Hur Försäkringskassan har kommit fram till sin tolkning av lagstiftningen vet vi inte. Här menar jag att Anna Tenje är svaret skyldig. Därför frågar jag än en gång: Är Anna Tenje nöjd med hur samverkan fungerar i dag, eller kommer hon att vidta åtgärder så att Försäkringskassan blir en av fyra jämbördiga parter i finansiell samordning?

Herr talman! Låt mig återigen påminna ledamöterna om att det inte var regeringens beslut att samordningsförbunden inte längre skulle kunna driva ESF-projekt. Att ändra lagen, vilket hade varit nödvändigt för att kunna fortsätta som tidigare, hade tagit betydligt längre tid. Det hade dessutom inneburit en risk för att alla samordningsförbund skulle låsas fast i en struktur som kanske inte hade gällt under nästa ESF-period, vilket skulle ha gjort att de gick miste om ännu mer pengar.

Ställd inför detta faktum valde regeringen att agera här och nu i stället för att ha en lång utredningsprocess, som kanske skulle resultera i en likartad lagstiftning, framför sig. På väldigt kort tid fick vi på plats ett system som både garanterar och möjliggör fortsatt användande av ESF-medel för just de insatser som ledamöterna efterlyste i sina frågor. Nu finns det ett system på plats som genom Försäkringskassan garanterar ägarskapet för viktiga identifierade projekt som de andra samverkansparterna av olika skäl inte kan, eller kanske inte vill, driva själva.

Försäkringskassan är bottenplattan och garanten för att dessa projekt ska bli av. Som jag sa som avslutning på mitt förra inlägg bygger detta på att parterna samordnar sig, identifierar lämpliga projekt, kommer överens och sedan kan genomföra projekten tillsammans.

Den modell som nu gäller togs fram i brett samförstånd med Försäkringskassan och flera samordningsförbund. Den aviserades bland annat genom en gemensam debattartikel med NNS dåvarande ordförande. Deras stöd har mig veterligen inte ändrats.

Redan då var mitt budskap mycket tydligt. Regeringen har nu tagit sitt ansvar och skapat en struktur så att ESF-medel ska kunna användas. Inga bra projekt ska hindras av onödig byråkrati. Om det uppstår problem av något slag för parterna att själva starta eller driva ESF-projekt ska Försäkringskassan gå in som projektledare och utgöra en bottenplatta och en garant. Detta är tydligt, och jag har även fått det tydligt kvitterat av generaldirektören i våra samtal.

Nu vilar ett stort ansvar på parterna att göra sin del och identifiera projekten, samordna sig och antingen själva eller genom Försäkringskassan driva dessa projekt till gagn för alla de människor som de finns till för. Det är dit pengarna ska gå – till människor som är i behov av samordnade insatser för att komma i arbete.

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i allt det som Åsa Eriksson undrade. Jag hoppas alltså att statsrådet kan ge svar på de frågor Åsa Eriksson ställde. Det är svårt att förstå varför en lagstiftning som har fungerat i 20 år helt plötsligt tolkas på ett helt annat sätt.

Frågan jag ställde till statsrådet fick jag inte svar på. När samordningsförbunden inte fungerar bättre än de gör just nu får det oerhörda konsekvenser, framför allt för de personer som drabbas och inte får stöd, men det kommer också att få konsekvenser för kommunerna. Delar statsrådet min bedömning att även kommunerna kommer att drabbas, till exempel genom det höjda försörjningsstödet?

Jag undrar också om det har gjorts någon konsekvensanalys av det man har skrivit väldigt tydligt i regleringsbrevet om att vissa målgrupper ska prioriteras i samordningsförbundens arbete. Det är tre målgrupper som särskilt ska prioriteras. Det innebär förändringar för samordningsförbunden, för vissa personer passar ju inte in i de prioriterade grupperna. Finns det en konsekvensanalys av vad det här kommer att innebära, i synnerhet för de personer som kanske inte kan få stöd men naturligtvis även för alla inblandade och hela samhället?

Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta, att sjukskrivna ska få rätt stöd och att myndigheter ska samverka måste samordningsförbunden ges rimliga förutsättningar. Det hoppas jag att vi kan se framöver.