Eva Lindh

Herr talman! Kriser tenderar att förvärra situationen för dem som har det tuffast. Skillnaderna och segregationen har ökat, och kvinnor och flickor drabbades särskilt hårt under covid-19-krisen. Det är kanske särskilt nu en jämställd politik på alla områden behövs mer än någonsin.

Egentligen tänkte jag inte bemöta en del av de märkliga uttalanden som har gjorts här om vad man tycker om tidigare utrikesministrar eller tidigare politik, men jag vill bara säga detta: I politik är det också viktigt vad vi säger och vad vi gör. Som min kollega Linnéa Wickman har visat på handlar det inte bara om ord utan om politik och vad som görs. Också praktiken påverkas alltså.

Ord är viktiga. Det vet vi politiker - vi jobbar ju med detta hela dagarna. Ord och att genomföra dem i handling spelar roll. Det hade inte varit något problem om det bara var vi socialdemokrater som tyckte att det var lite märkligt eller som har funderat över att den feministiska utrikespolitiken togs bort. Det kanske inte hade varit det största problemet, men det stora problemet, som jag var inne på i mitt tidigare anförande, är ju att andra ser det som en tydlig signal från Sverige när den feministiska utrikespolitiken tas bort.

Det är inte bara vi som tycker detta, utan många ute i världen önskar att vi ska fortsätta att gå före och visa med ord och handling att det är viktigt att fortsätta att kämpa för jämställdhet i världen.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill först tacka Linnéa Wickman, som oförtrutet driver denna fråga tillsammans med Alexandra Völker. Den feministiska utrikespolitiken är en otroligt viktig fråga.

Låt mig sedan konstatera några saker. Vad är feminism? Feminism är att man ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett om man är kvinna eller man, alltså jämställdhet mellan kvinnor och män.

Vad är då feministisk utrikespolitik? Jo, det är att jämställdheten ska genomsyra all utrikes, handels- och säkerhetspolitik.

Har detta då gett något resultat? Sverige var ju först och gick i spetsen när det gäller att genomföra detta, och nu har man också tittat igenom för att se om det gav resultat. Svaret är ja. Vi vet det nu - det gav resultat, det gjorde skillnad, det var inte bara en etikett.

Det ärar inte utrikesministern att han fortsätter hänvisa till att denna etikett skulle skymma arbetet och innehållet. Det ärar honom inte att han inte kan ta till sig den kunskap som faktiskt finns på bordet.

Rapporten visar nämligen att det var precis tvärtom. Det gjorde skillnad på plats, på riktigt. Jag vill bara ge några exempel, där jag själv verkligen har fått se och höra vad den feministiska utrikespolitiken faktiskt spelade för roll.

Jag var i Zimbabwe 2019. Vi som var där kom från flera partier, och någon var lite kritisk till den feministiska utrikespolitiken och frågade biståndsorganisationerna och dem vi träffade om den verkligen spelade någon roll. Svaret var entydigt: Den spelar roll; vi är så tacksamma över att Sverige driver en feministisk utrikespolitik. Den spelar roll för innehållet men är också viktig för hur insatserna görs.

Vi vet att biståndspolitik när den riktar sig till kvinnor inte bara kommer kvinnorna till del. Den kommer även barnen till del på ett annat sätt, och den gagnar hela samhället.

När jag i februari var på kvinnotoppmötet hade informationen om att den nya regeringen i Sverige hade avskaffat den feministiska utrikespolitiken inte kommit alla till del. Det var därför många som vid offentliga seminarier tackade Sverige och sa att det var bra att vi hade en feministisk utrikespolitik. Politiker och civilsamhälle från alla delar av världen uppskattade detta och meddelade att det var bra att Sverige går före. Det spelar roll och ger oss kraft och energi, sa man.

Några månader senare var jag inbjuden att tala om kvinnor, fred och säkerhet i Washington. Då var det många som var väldigt ledsna och oroliga, för det behövs ett land som går före och verkligen visar att jämställdhet spelar roll; det gör skillnad. Man beklagade att regeringen fattat detta beslut. Jag beklagar också att regeringen gjorde det, särskilt innan man fått ta del av resultaten när det gäller om den feministiska utrikespolitiken gör skillnad eller inte. Nu vet vi att den gjorde det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Herr talman! Våldet eskalerar i Sverige. Varje dag sker det nya skjutningar och nya sprängningar. Man känner verkligen med dem som drabbas. Jag vet också hur det känns.

I tisdags inträffade en kraftig sprängning i Linköping. Även för fyra år sedan skedde det en väldigt kraftig sprängning. Jag kommer ihåg känslan av att tryckvågen träffar en, ljudet av sprängningen, ljudet av fönster som krasar och oron för hur ens egna barn har drabbats när fönstren har ramlat ned över dem.

Det här sprider oro, rädsla och otrygghet. Det är kris nu. Det borde vara nog. Vi borde samlas.

Min fråga till socialminister Jakob Forssmed är: Borde vi inte samlas nu - tillsammans - för att ta tag i detta och komma åt det eskalerande våldet?

Herr talman! Det är självklart så att man berörs av statsrådets beskrivning. Det gör vi alla. Det är också därför som vi är här. Vi har sett detta, vi har hört om detta och vi är arga och ledsna över den situation som faktiskt är i samhället i dag. Då behöver vi agera. Vi ställer återigen frågorna därför att vi verkligen är intresserade av svaren. När kommer de satsningar som behövs? Min specifika fråga är: När kommer det att ändras i lagstiftningen när det gäller sekretessfrågorna? Sekretessen är naturligtvis alldeles självklart viktig - de som inte ska ha information ska inte heller ha information. Men här handlar det om att kunna samarbeta mellan myndigheter. Det är en förutsättning för att vi ska kunna upptäcka arbetslivskriminalitet men också agera när vi ser den.

Jag måste även lyfta fram en annan fråga. Det finns faktiskt en hel del system i Sverige som underlättar för välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet. Vi har en hel del sådana. Vi vet att det till exempel inom hemtjänstområdet finns många utmaningar. Det finns människor som utnyttjas också inom detta område. Mycket av detta sker i det offentliga inom lagen om valfrihetssystem. Detta ger förutsättningar för välfärdsbrottslighet och arbetslivskriminalitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Börja med att ta bort dessa system! Det är också ett annat förslag. Men jag vill verkligen ha svar på frågan om sekretessen.

Herr talman! Vi har hört många vittnesmål om hur tufft det är med arbetslivskriminaliteten och hur den hotar samhället. Det är faktiskt berättelser som inte överdriver hur arbetslivskriminalitet påverkar vårt samhälle. Det är svårt att inte fastna vid åsynen av de vidriga ansikten som konsekvenserna av denna kriminalitet faktiskt har - människor som utnyttjas för att pengar ska tvättas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mina kollegor har på ett bra sätt berättat och förklarat hur detta påverkar. Jag vill bara fastna vid en liten del i det hela men som kanske är en av de bärande förutsättningarna för att vi ska kunna jobba och komma till rätta med arbetslivskriminalitet, nämligen sekretessfrågan.

Den S-ledda regeringen tillsatte en utredning som var klar för ett år sedan om hur vi skulle kunna utveckla och möjliggöra informationsutbyte. De myndigheter som jobbar med arbetslivskriminalitet säger att om de inte får dessa möjligheter kommer de inte att kunna hantera det, och de kommer inte att kunna jobba tillsammans. Nu ligger denna utredning - tror jag; vi vet inte - på någons bord. Ingenting har hänt, och jag är på allvar orolig. Detta är viktigt för denna fråga naturligtvis, men också för så många andra frågor när det gäller att komma till rätta med brottslighet, kriminalitet och utnyttjande.

Kriminella har ingen sekretess. De kan prata med varandra. Men myndigheter hindras ofta för att de inte kan samarbeta för att hjälpa och stötta men också för att förhindra brott. Min enkla fråga är: När kommer det att bli verklighet att myndigheter kan utbyta information för att stoppa den vidriga arbetslivskriminaliteten?

Herr talman! Först vill jag framföra några tack.

Tack för glöden och engagemanget! Det gläder mig, och jag känner det också. Det är en fråga som vi är många som verkligen är engagerade i. Det tackar jag för.

Jag tackar också statsrådet för att hon försöker svara på alla frågor så att det inte blir "det här är inte mitt ansvarsområde; det här är inte mitt ansvarsområde". Det oroade vi oss lite för därför att vi tänker, som jag inledde med och som statsrådet var inne på, att vi inte kan se frågor som gäller personer med funktionsnedsättning som enskilda sektorer. Vi måste se det som en helhet därför att det är så många olika politikområden som berör den vardag som man lever i.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan ska jag ta upp några saker som jag inte håller med om.

Politik är ju att vilja, men det är också att göra och genomföra den politik man vill. Då handlar det ofta om prioriteringar. Jag tänker att den här budgeten - vi kommer ju att återkomma med vårt eget budgetalternativ - behöver prioritera. Samtidigt som man hanterar inflationen kan man göra satsningar. De måste vikas åt människor som behöver samhällets stöd, och personer med funktionsnedsättning är en grupp som behöver stöd för att kunna få ett mer självständigt liv och ett bättre liv med högre kvalitet.

Det handlar alltså om mycket, men ytterst handlar det faktiskt om mänskliga rättigheter. Vi får alltså återkomma. Jag hoppas att vi får se förbättringar på området framöver, men jag tackar för debatten.

(Applåder)

Herr talman! Vi är fler som har så mycket som vi vill säga att tiden rinner ut.

När den dåvarande oppositionen, som nu sitter i regeringen, var ute i denna fråga tror jag att man sa mycket vackert som en hel del av människorna i funktionsrättsorganisationerna faktiskt trodde på. Jag tänker att det förklarar en del av den besvikelse många känner. Vi behöver inte slå varandra i huvudet. Jag vet att många kände sig oroade även förut, men man hade förväntat sig så mycket mer.

Det är absolut jättebra med tolktjänsten, men när jag själv satt här och lyssnade på regeringsförklaringen - som var ganska lång - fanns det en enda sak i den som berör människor med funktionsnedsättning, och det var tolktjänst. Många är glada, men man hade högre förväntningar, kanske också för att det var många vackra ord före valet. Nu är ni i en position där ni säger att ni har möjlighet att genomföra saker eftersom ni har majoritet i riksdagen, statsrådet, och då måste ju dessa ord infrias.

Var finns dessa saker? När man punkt för punkt granskar vad regeringen genomför för politik på området är det ju inga förbättringar för personer med funktionsnedsättningar, utan det är försämringar. Det har vi påvisat när det handlar om ekonomi, förutsättningar i skolan, utbildning och möjligheter till arbete. Det är naturligtvis väldigt sorgligt och ledsamt för de människor som drabbas, för vi vet ju att det finns jättemånga som verkligen vill bidra till samhället.

När jag jobbade mötte jag otroligt många som sa att de bara ville få möjligheten att komma ut i arbetslivet. Jag vet att det är en stor sorg för dessa människor. Samhället tjänar inte på det heller. Det här är ju människor som kan vara med och bidra i samhället - en massa kompetens som vi skulle behöva få med oss.

På punkt efter punkt är det alltså försämringar, och det är därför som vi vill ha den här övergripande debatten.

En annan fråga som jag inte hann nämna tidigare handlar om rätten till bostad. Människor vill flytta och få en egen bostad. Det handlar inte bara om att bygga gruppbostäder eller serviceboenden, utan det handlar också om att människor ska få en egen lägenhet för att kunna flytta hemifrån och skapa sig ett självständigt liv. Nu ser vi att bostadsbyggandet tvärnitar. Vi vet också av erfarenhet att de som hamnar längst bak i kön när det handlar till exempel om bostäder, men också mycket annat, är personer som har svårigheter och som kanske inte heller har en stark ekonomi.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vidare har vi frågan om vård och hälsa. Många tillbringar mycket tid inom sjukvården och behöver mycket stöd. Nu blir det också otillräckliga resurser. Hur ska det förstärkas?

Sedan vill jag nämna en sak som bekymrar mig och som är något som vi har sett under en längre tid, nämligen kompetensförsörjningen. Det är inte bara fråga om utbildning för att få arbete, som Jim Svensk Larm lyfte upp, utan det handlar om att utbilda människor som kan jobba med stöd. Om inte de finns blir otryggheten stor för många av de personer som vi pratar om nu, och det är högst oroande.

(Applåder)

Herr talman! Personer med funktionsnedsättning ska kunna vara fullt delaktiga i alla delar av livet. Det är något de flesta kan skriva under på. Regeringen konstaterar i sin budgetproposition att levnadsförhållandena för personer med funktionsnedsättning fortsatt är sämre än för övriga befolkningen.

När man ser politiken gällande personer med funktionsnedsättning är det viktigt, precis som ministern också har framhållit, att det inte är enskilda politikområden det handlar om, utan det handlar om en bredd av investeringar och satsningar som behövs för att nå målet att man ska kunna vara fullt delaktig i alla delar av livet. Det är också därför som vi har ställt den här frågan, så bred som den faktiskt är. Vi vill veta hur regeringen ser på och vilka visioner som finns för politiken för personer med funktionsnedsättning.

Låt mig också ge en bakgrund till varför vi är oroade och varför många har vänt sig till mig och sagt att de undrar vad det blev av de vackra orden. Folk trodde att det skulle bli en hel del fler satsningar och att det skulle satsas mer. Det var ju detta som sas om politiken för människor med funktionsnedsättningar.

Låt mig ta upp några saker. Den SD-styrda regeringens politik kommer att innebära att människor med funktionsnedsättning kommer att fortsätta att vara beroende av anhöriga eller tvingas söka ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man lade ned utredningen om att höja och förstärka sjuk- och aktivitetsersättningen. Dessutom förstärker man nu glappet i och med att man sänker jobbskatteavdraget för alla, även pensionärer, utom för den här gruppen. Den så kallade funkisskatten ökar alltså. Allt detta innebär att man får sämre ekonomiska förutsättningar. Vår uppfattning är att man inte blir friskare för att man blir fattigare.

När det gäller LSS var det många som hade synpunkter. Det finns förbättringsområden när det gäller LSS-lagstiftningen. Nu har jag i alla fall inte hört något mer än det som ministern nämner här, men vi behöver förtydliga lagstiftningen så att vi verkligen ser att den kan vara den frihetsreform som det är meningen att den ska vara.

Stödet till studieförbunden minskar med en tredjedel. Också resurserna till folkhögskolorna minskar. Vi tror oss veta - med säkerhet, faktiskt - att det kommer att drabba denna grupp. Många får utbildning från studieförbunden och från folkhögskolorna för att kunna gå vidare ut i arbete och försörjning.

Sedan gäller det skolan. Barn med funktionsnedsättning far ofta illa i skolan. Det vet vi tyvärr. När skolan inte möter behoven hos de elever som har funktionsnedsättning påverkas naturligtvis den psykiska hälsan men också skolresultaten.

Ungefär 15 procent av eleverna går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet. Många av dem är personer med funktionsnedsättning. Då behöver skolan mer resurser, inte mindre. Det vi ser är att det kommer att bli otillräckliga resurser till välfärden i sin helhet framöver.

Jag kommer med fler exempel. Men nu tackar jag för svaret, ministern, och för att vi faktiskt kan ha denna debatt och få bli lite klarare över vad visionen för personer med funktionsnedsättning är framåt.

Fru talman! Jag ska inte förlänga diskussionen om huruvida regeringen är SD-styrd eller inte, utan jag tänkte att vi skulle återkomma till frågan om social dumpning.

När det gäller bostadsfrågan är det, som många säger, så att borttagandet av investeringsstödet gjorde att byggandet av hyresrätter minskade. Vi har ju pratat om att det behövs fler hyresrätter.

Jag vill göra ett förtydligande när det gäller utredningen om statsbidragen, alltså det utjämningssystem vi har i Sverige. Jag menar inte att vi ska fördela mindre. Jag tycker i stället att det skulle vara bra om vi skulle kunna fördela mer utifrån socioekonomiska faktorer, så att förutsättningarna för kommuner i Sverige blir mer likvärdiga och så att hela landet kan leva. Jag säger bara att detta inte skulle lösa hela problemet, utan det skulle även i fortsättningen finnas social dumpning. Därför tycker jag att man ska ta sig an anledningarna till att detta förekommer, för det drabbar människor.

Till att börja med skulle man kunna återuppta utredningar, så att man faktiskt får fram tydliga förslag. Det var ju det vi frågade efter - utredningen hann inte klart. Detta skulle behövas.

Det behövs tillräckliga resurser till kommuner och regioner. Det behöver även byggas fler bostäder. Antagligen behöver vi också förstärka lagen när det gäller det ansvar som kommunerna har gentemot sina egna invånare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kommer inte att ge oss. Detta är en viktig fråga. Det är inte okej att barn bryts upp från sin tillvaro när social dumpning förekommer. Vi kommer att fortsätta ta upp frågan, för detta är inte värdigt Sverige.

Vi måste gemensamt kämpa för rättvisa och jämlikhet. Jag hoppas på att vi genom dessa debatter kan göra skillnad.

Fru talman! Jag kommer att fortsätta att kalla regeringen SD-styrd, eftersom det faktiskt är så det fungerar med Tidöavtalet. Ingenting kan beslutas utan Sverigedemokraterna, och det innebär att regeringen är styrd av Sverigedemokraterna. Jag kommer därför att fortsätta använda det uttrycket.

Jag har några saker att ta upp.

Man kan inte hävda att detta enbart är en fråga om migration. De flesta jag har träffat har inte invandrat nyligen och är inte nysvenskar, utan detta drabbar alla. Varför är då det här viktigt? Jo, det är klart att det är viktigt, för om man inte förstår hur fenomenet fungerar - det vill säga hur problemet social dumpning fungerar ute i Sverige - kan man inte heller göra någonting åt det. Om man tror att frågan löser sig bara för att det nu är färre som kommer till Sverige är man fel ute.

Jag ber om ursäkt, men jag måste ändå ta upp detta igen: Om man som statsrådet gör bara träffar kommuner när man besöker slott, det vill säga länsstyrelser, och får en kort lunch tror jag inte att det finns så stora möjligheter att ta upp den här frågan. Vad jag har sett när jag har tittat är det ytterligare kanske två eller tre kommuner som statsrådet har besökt sedan sist. Jag tror att det gör skillnad att göra dessa besök ute hos kommunerna och inte bara träffa kommunrepresentanter över en lunch. Jag ber om ursäkt om det känns stötande, men jag menar verkligen att det på allvar spelar roll för förståelsen för läget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag måste också kommentera detta att det inte är statsrådets ansvar. Sitter man i regeringen har man naturligtvis ett ansvar för hela regeringens arbete och politik.

Återigen: Jag har mött många, både i mitt jobb och som politiker. Jag har också fått ett antal mejl efter tidigare debatter. Där skriver en person att man måste vara frisk för att få hjälp. Man orkar inte ta kampen. Det gör att jag känner att jag, som orkar, måste fortsätta ta kampen för att göra något åt social dumpning.

Jag vill nämna något av det man skulle kunna göra men som regeringen inte gör. Man kunde ge tillräckliga resurser till kommuner och regioner. Det händer inte nu, utan de får otillräckliga resurser. Många kommuner och de flesta regioner har otroligt tuffa utmaningar och går med minusresultat eller budgeterar för att gå med minus. Det är klart att man har svårt att hantera sina förutsättningar att ta hand om sina invånare då.

Det finns ingenting om frågan i utredningen om utjämningssystemet. Jag har redan i tidigare debatter sagt till statsrådet att jag inte tror att utjämningssystemet är ett sätt att lösa hela frågan. Jag tror att man behöver ta tag i det som är problemet, nämligen förekomsten av social dumpning. Som det är nu är nämligen utjämningssystemet, det vill säga hur vi fördelar statsbidrag, inte tillnärmelsevis något som hanterar situationen för de kommuner som får ta emot fler. Det vet statsrådet.

Jag kommer att fortsätta i mitt nästa inlägg, men detta är något av det jag är kritisk till att regeringen inte tar tag i.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Så står vi här igen. Vi socialdemokrater kommer inte att ge oss förrän regeringen tar tag i det ovärdiga som sker i vårt land. Social dumpning är när en kommun, som oftast är en av de rikare kommunerna, får personer i behov av stöd att flytta till en annan kommun utan att personen själv har uttryckt sin vilja att flytta.

Ett stort antal kommuner har larmat om förekomsten av social dumpning. Vi har fått rapporter från Statskontoret och länsstyrelserna. Vi vet att detta sker. Det är ofta kommuner med hög arbetslöshet och en hårt ansträngd kommunal ekonomi som behöver överta ansvaret och kostnaderna för personer som har fått flytta från mer välbärgade kommuner.

Det innebär ju inte bättre förutsättningar för den enskilde att skapa sig ett självständigt liv. Man känner sig tvingad att flytta och får alltså sämre förutsättningar.

Eftersom vi såg att detta förekom i landet tillsatte den socialdemokratiskt ledda regeringen en utredning. Uppdraget var att se hur detta kan motverkas, men framför allt föreslå åtgärder för att motverka social dumpning. Det tog inte lång tid innan den SD-styrda regeringen lade ned denna viktiga utredning.

Vi har som sagt debatterat detta tidigare i kammaren. Första gången vi hade denna debatt kände jag ändå ett visst litet hopp, för civilminister Slottner sa att han var medveten om problemet. Nu känner jag inte hopp längre.

I de tidigare debatterna har statsrådet till exempel hänvisat till att man åtminstone skulle göra något i den här utredningen när det gäller hur vi fördelar statsbidrag. Sedan fick vi tilläggsdirektivet i slutet av april. Och där, faktiskt till min förvåning, fanns inte ett enda ord om social dumpning - inte ett enda ord.

I svaret här i dag säger civilministern att det redan fanns i direktiven från början, alltså de direktiv som den socialdemokratiskt ledda regeringen lade fram. Jo, där står det om att utjämna för socioekonomiska faktorer, och jag är väldigt glad över att det finns där. Men de tilläggsdirektiv som den nuvarande regeringen lade fram innebär inte förstärkta möjligheter för att utjämna utan snarare tvärtom.

Så på punkt efter punkt tar man bort möjligheterna att motverka dumpning. Det finns inga förslag för att hantera detta. Det är snarare tvärtom, att regeringen har gjort det svårare.

Då vill jag ändå snälltolka lite grann och undrar vad detta beror på. Jag undrar om statsrådet verkligen förstår vidden av detta problem. Jag vet, och jag har både i mitt arbete som socialarbetare och som politiker träffat många människor som har varit utsatta för social dumpning när de har svåra förutsättningar och dessutom blir bortstötta. Det är inte värdigt. Sverige kan bättre.

(Applåder)

Herr talman! Personalförsörjningen inom välfärden är inte bara oroande när det gäller äldreomsorgen, utan det finns en stor utmaning inom hela välfärdens område.

Sveriges Kommuner och Regioner har räknat till 410 000 som behöver anställas de kommande åren - om man inte gör någonting, förstås. Det kan ju finnas insatser som man kan göra som underlättar. Statsrådet har själv lyft några exempel på detta.

Men trots allt - även om jag också är positiv till välfärdsteknik och andra insatser som man kan göra för att underlätta för personal och boende - kan inte en digital robot eller något annat hålla handen när den äldre känner oro. Det krävs personal.

Jag är verkligen orolig för hur detta ska lösas framöver. Det dras ned på pengar till kommuner och regioner, vilket gör det svårare för dem att hantera frågorna själva. Det dras även ned på vuxenutbildning och arbetsmarknad, som jag nämnde tidigare, vilket också gör det svårare.

Man kan inte säga att man gör satsningar på vuxenutbildning och arbetsmarknad när man tar bort en stor pott ur budgeten och sedan ger tillbaka hälften. Det är inte en satsning.

Jag är alltså orolig, och det går faktiskt att ge ett besked. Det är intressant, för det är många statsråd som på senare tid som säger: Tidigare regeringar gav inte heller besked om hur det skulle bli framöver! Det är inte i så många andra frågor när det gäller positiva saker som man hänvisar till den tidigare regeringen. Men när det gäller detta gör man det. Det är faktiskt inte sant, för man kan lägga in saker långsiktigt i budgeten för att visa att man kan göra en satsning. Det beskedet hoppas vi att statsrådet kan ge nu.

Herr talman! Många kommuner säger att den stora utmaningen inför framtiden är kompetensförsörjningen. Nu tror jag visserligen att de flesta också säger att resurserna är en stor utmaning inför framtiden eftersom de inte får tillräckliga resurser för att klara välfärdens utmaningar i framtiden.

Kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen har varit en stor fråga under ganska lång tid. Jag minns det för att jag själv har varit kommunalråd med ansvar för äldreomsorgen. Redan då kämpade vi med insatser för att få fler att jobba inom äldreomsorgen.

De som går gymnasieutbildningen är inte tillräckligt många. Skulle vi bara förlita oss på dem som går omvårdnadsprogrammet skulle vi inte klara äldreomsorgen i Sverige i dag. Väldigt många utbildar sig också inom vuxenutbildningen. Men nu dras de resurserna ned. Både resurserna till välfärden och resurserna till vuxenutbildning och arbetsmarknadsinsatser dras ju ned nu. Då blir Äldreomsorgslyftet än viktigare för att vi ska kunna klara äldreomsorgen framöver.

Vi är många som brinner för äldreomsorgen och tycker att den är oerhört viktig. Har man kämpat ett helt liv ska man självklart också få en trygg äldreomsorg av god kvalitet. Precis som statsrådet sa är äldreomsorgen ingenting utan sin personal, som är väldigt viktig.

Den S-ledda regeringen införde Äldreomsorgslyftet för att kunna klara av utmaningen med kompetensförsörjning inom äldreomsorgen. Det är inte alla satsningar som faller i god jord hos kommuner och regioner, men just den här satsningen har gjort det. Kommunerna säger att detta verkligen gör skillnad. Jag har inte hört någon säga något annat - man talar väldigt gott om detta.

Ibland har jag hört från andra statsråd att pengarna inte används fullt ut och att detta skulle innebära att man inte behöver Äldreomsorgslyftet. Jag tror att detta är helt fel. När man inför en sådan här satsning tar det tid för kommunerna att komma igång med den, och det innebär ibland att man inte kan utbilda så många som man hade önskat.

Det krävs alltså tid för att få igång en sådan här satsning och få den att verka fullt ut. Men det krävs också långsiktighet - att man vet att detta är något man kan jobba med framöver.

Vår oro, som min partikamrat Anna-Belle har formulerat så bra i sin interpellation, är inte bara tagen ur luften, utan den är allvarligt menad. Vi är oroliga för kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen och har mött många andra som också är det. När man ser att pengarna till Äldreomsorgslyftet är borta från 2024 och framåt oroar det alltså.

Jag blev faktiskt inte mindre orolig när statsrådet sa att det inte avslutas i någon aktiv mening. Antingen avslutas det eller så avslutas det inte - det kan inte finnas något mellanting. Därför behöver vi här i kammaren, men naturligtvis också kommunerna och de som arbetar inom äldreomsorgen och brinner för den, få ett besked nu. Hur blir det med Äldreomsorgslyftet? Kommer det att få fortsätta eller inte?

Herr talman! Jag kommer nu att bryta mot praxis och säga någonting direkt till statsrådet. Kom igen nu, Ebba Busch! Det är ingen som håller på med välfärd eller intresserar sig och brinner för välfärden som tycker att ni satsar på den. Ärligt talat: Ni återkommer hela tiden till det, men nominellt är det ingen ökning.

Vi socialdemokrater lade dubbelt så mycket resurser på välfärden för att vi kämpar för den och för att den är viktig. Ni lägger otillräckligt med resurser i grunden.

Herr talman! Regeringen lägger otillräckligt med resurser samtidigt som inflationen gör det svårt för kommuner och regioner. Räntorna höjs, och dessutom säger man till kommuner och regioner i norra Sverige att de inte ska få någon kompensation för de höga elpriser de har. Till alla regioner och de större kommunerna säger man: Nej, ni får bara upp till ett tak.

Varför fattar ni den typen av beslut när ni vet hur det påverkar välfärden, Ebba Busch? Politik och pengar gör skillnad rätt ut i den verklighet som finns. När nu kommunerna börjar behöva säga upp personal påverkar det människor. Det påverkar eleverna, som får mindre resurser i skolan, och det påverkar sjukvården när man behöver säga upp personal. Det är ingen som håller med om att regeringen satsar på välfärden.

Herr talman! Jag ska precis som statsrådet börja med att tala om tiden. Jag tror att ganska många väljare liksom jag uppfattade ett datum under hela valrörelsen: den 1 november. Det hördes ofta och väldigt tydligt. Man pratar nu om svek. Jag tror inte att jag och mina partikollegor är de enda som tycker att det här är märkligt. Och de som utlovade detta visste ju förutsättningarna.

Det är orimligt att Sverigedemokraterna och regeringen väljer att inte kompensera kommunsektorn i det här läget. De står inför en mycket svår tid - en kostnadskris som drabbar välfärden otroligt hårt.

Jag har uppfattat att Kristdemokraterna talar sig varma om framför allt sjukvården men också om äldreomsorgen. Nu ger man inte tillräckliga resurser för att välfärden ska hålla den höga kvalitet som vi har och naturligtvis inte heller för att utveckla det som skulle behövas. Det är snarare tvärtom. Många kommuner och även regioner står inför att de måste säga upp personal. På det kommer att man heller inte kompenserar för de höga elpriser som de har haft.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är märkligt att man inte har infört ett tak för hushåll när man har infört ett tak för kommuner och regioner. Sveriges Kommuner och Regioner bedömer att flera regioner kommer att slå i taket och att många stora kommuner också gör det.

Den stora orättvisan känns när det gäller hela landet. För oss socialdemokrater är en stark välfärd i hela landet otroligt viktigt. Redan nu kämpar särskilt många mindre kommuner hårt för att klara den välfärd som de vill kunna erbjuda och som människor också har rätt till för att man ska få en jämlik välfärd i hela landet.

Många av de kommunerna finns i norra Sverige. De blir underkompenserade när det gäller statsbidragen. De får heller inte kompensation för det höga elpriset. Det drabbar naturligtvis välfärden. Därför är det märkligt att det heller inte blir en kompensation just till kommuner och regioner eftersom man kunde ändra sig när det gäller hushållen.

Herr talman! Kommuner och regioner möter just nu en kostnadskris på grund av höga elpriser, höjda räntor och hög inflation. Genom att inte tillskjuta tillräckliga statsbidrag i budgeten för 2023 och eftersom den inte heller har förmått lämna besked om eventuella tillskott för 2024 lämnar den SD-styrda regeringen den kommunala sektorn i sticket.

På detta sätt låter Sverigedemokraterna och regeringen välfärdens verksamheter bli krockkuddar i mötet med lågkonjunkturen. Välfärdens verksamheter försämras, och personal riskerar att sägas upp. I Sverige är det nämligen kommuner och regioner som ansvarar för den viktiga välfärden i landet. När de inte får resurser kommer människor att märka det när de möter sjukvården eller när eleverna kommer tillbaka till skolan i höst.

Just nu går alla regioner mot ett underskott redan i år. Det är ju regionerna som har ansvar för sjukvården - den sjukvård som Kristdemokraterna sa sig värna före valet. Nu syns det tydligt att det bara var ord.

Herr talman! Sverigedemokraternas och regeringens hantering av elstöd till enskilda och företag har på goda grunder kritiserats från många håll. I fråga om elstödet kan jag inte ge annat än icke godkänt.

Löften om när och hur elstöden skulle betalas ut har inte hållits. Man satte inget tak vid utbetalningen till hushållen, vilket innebar att en enskild elabonnent i södra Sverige lyckades få ut drygt 700 000 kronor. I vissa fall hamnade elstöden även hos företag. Haveriet med sekretessen innebär att ingen kan granska detta. Antalet varsel och konkurser har ökat i hög takt på grund av regeringens oförmåga. Från början skulle elstöd gå till hushåll enbart i södra Sverige och inte i norra Sverige. Sedan ändrade man sig, och det är väl bra.

Så till den fråga som jag vill fokusera på i den här debatten: stödet till kommunsektorn, som står för vår viktiga välfärd. Nu verkar det som att kommuner och regioner i södra Sverige kan förvänta sig att få elstöd som kompensation för de höga kostnader för el som man haft. Men det finns lite oklarheter som jag också tagit upp i mina frågor. Det gäller bland annat taket. Det fanns inget tak för hushållen, men det finns ett tak för företagen. Framför allt finns det ett tak som är begränsat till 20 miljoner för regioner och kommuner. Sveriges Kommuner och Regioner räknar med att det berör alla regioner och de största kommunerna.

Framför allt blir det inget elstöd till norra Sverige. Återigen nonchaleras förutsättningarna för den övre halvan av vårt land. Det är förbluffande och oroande. Jag tolkar inte svaret från statsrådet på något annat sätt än att det inte blir något elstöd till kommuner och regioner i norra Sverige.

Herr talman! En stark gemensam välfärd är en av de saker som förenar oss i det nordiska samarbetet - en nordisk välfärdsmodell som jag är väldigt stolt över och som vi socialdemokrater är och kommer att vara förkämpar för. Tanken är att vi kan stärka våra system genom bättre samverkan över gränserna men också genom kunskapsutbyte.

Nästa år ska Sverige vara ordförandeland i Nordiska ministerrådet. Det vore ett utmärkt tillfälle att sätta den nordiska välfärdsmodellen på agendan. Vi har några - eller ganska många - gemensamma problem som behöver lösas. Vi har en åldrande befolkning. Många blir äldre; det är bra. Men vi har också en utmaning i hur vi kan ta vara på detta. Det är svårt att rekrytera personal till sjukvården och äldrevården, och vi har en ökad andel unga med psykisk ohälsa.

Så jag ställer frågan till statsministern: Vad kommer statsministern att prioritera när Sverige är ordförandeland i Nordiska ministerrådet?

Fru talman! Jag ber statsrådet ägna sina sista två minuter till att förtydliga vad man menar med tilläggen och vad skälet är till tilläggsdirektiven, som riktar in sig på något men lämnar det vi tycker är viktigt, det vill säga utveckling och likvärdig välfärd i hela Sverige, därhän?

Regeringen riktar in sig på ett av tre områden riksdagen gemensamt fattade beslut om, vilka var tillväxt, utveckling och likvärdig service. Nu säger regeringen att frågan om tillväxt är avgörande.

Riksrevisionen säger något om tillväxt som regeringen kanske inte har ägnat så mycket tid åt - men statsrådet får gärna rätta mig om jag har fel. Riksrevisionen påpekar att det finns en aspekt när det gäller tillväxt som inte har granskats och därför inte kommit fram. Det är att en lägre grad av utjämning skulle innebära ökade inkomstskillnader mellan kommunerna och att sådana skillnader i sig kan ha betydelse för tillväxten. Stora skillnader påverkar alltså tillväxtmöjligheten.

Socialdemokraterna kommer att fortsätta att vara välfärdens förkämpar. Vi vill inte begränsa möjligheterna för kommuner och regioner att stå upp för och ansvara för en god välfärd för alla invånare i hela Sverige. Jag kommer att fortsätta att kämpa för detta, inte bara i utredningen utan i hela mitt uppdrag som politiker, och jag vet att mina socialdemokratiska kollegor kommer att göra detsamma. Så vi kanske ses här igen, statsrådet.

Herr talman! Jag tycker att det är ovärdigt att säga det civilminister Slottner säger. Han menar att 6 miljarder i ökade resurser till välfärden har en marginell effekt. Det är lite hånfullt mot de kommuner som nu måste dra in, säga upp personal, som har skolor som påverkas, där äldreomsorgen inte kan ge den omsorg som äldre behöver. Jag blir upprörd - därför att vi alla borde värna den välfärd som finns i Sverige, som är så viktig för oss alla. Att då säga att 6 miljarder mer, som vi socialdemokrater föreslår i vår budget, skulle ha en marginell effekt är upprörande.

Sedan säger statsrådet att inflationen spelar en större roll. Det är klart att den spelar en roll. Det är just därför som behovet av att ge mer resurser till kommuner och regioner blir ytterligare angeläget. Förutom att kommuner och regioner får otillräckligt med resurser i dagsläget innebär också höjda räntor, högre hyror och inflation som ökar kostnaderna i välfärden att resurserna behövs ännu mer. Det är ovärdigt.

Men nu ska vi gå in på det vi ska debattera om de tilläggsdirektiv som regeringen har skickat med. Jag börjar med frågan om att kunna höja skatten.

En del kommuner har så svåra förutsättningar för välfärden att de måste höja skatten därför att vi inte har likvärdiga förutsättningar för kommuner och regioner i detta land, i Sverige. Det är inte ett lätt beslut för någon kommun- eller regionpolitiker. Men de kan göra det om de känner att de måste och behöver det. Det är just det här det lokala självstyret handlar om. Man har inte bara ansvar för formerna och ansvar för välfärden, utan man har också ansvar för pengarna in. Om man inte klarar välfärden har man möjligheten att höja skatten. Det är också ett självstyre som behövs.

Jag har nog aldrig gjort detta förut, men jag ska citera en person. Det är statsrådets chef, Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, som i en intervju sa att "i grunden handlar det om kommunalt självstyre, där kommuner bestämmer sin kommunalskatt. Så tror jag i grunden att det ska vara." För en gångs skull håller jag med Ulf Kristersson.

Den andra frågan handlar om tillväxthämmande. Det handlar om att en del i utjämningssystemet - eventuellt, enligt en teori - kan tänkas hindra kommuner som har mycket bättre förutsättningar än andra kommuner från att göra vad de kan för att öka tillväxten i kommunerna. Det här är en teori. Det har tittats på väldigt många gånger, och ingen har någonsin hittat något som säger att det är på det viset. Riksrevisionen har gjort det. Några andra har gjort det. Utredningen gör det.

Ändå går regeringen före och säger att just det här är något väldigt viktigt. Men jag ser inte att det handlar om några pengar till exempelvis de kommuner i norra Sverige som växer just nu och som har stora kostnader för att bygga ut. Jag tror inte att det handlar om de kommunerna, men det är just det jag skulle önska svar på. Vilka kommuner och vilken tillväxt pratar vi om, statsrådet?

Herr talman! Låt mig inledningsvis bara säga något kort om vad debatten faktiskt handlar om. Det kan ju låta lite tråkigt när man hör ord som "tilläggsdirektiv" och "utjämningssystem". Men det här handlar om vår välfärd och hur resurserna till välfärden ska fördelas. Just nu har vi en utredning som ska se över om vi ska fördela resurserna till kommuner och regioner på ett annat sätt än vi gör i dag.

I Sverige har vi lokalt självstyre. Kommuner och regioner har stor frihet att utforma och ansvara för sin verksamhet. Det är en bra och välfungerande modell som är grunden för den decentraliserade välfärd som vi har i Sverige. Den ska utjämna det som kallas för de opåverkbara skillnaderna, alltså det som kommuner och regioner inte själva kan påverka, och ge bättre förutsättningar att utjämna de skillnader som faktiskt finns. Det handlar alltså om att skapa likvärdiga förutsättningar så att hela Sverige kan leva och växa. Det är en fråga om rättvisa.

Hösten 2020 beslutade riksdagen att tillsätta en utredning som ser över hela det här systemet. Utredningens arbete påbörjades i höstas. Nu har vi fått en ny regering som kommit med tilläggsdirektiv, det vill säga man förtydligar vad man särskilt vill att utredningen ska ägna sig åt, och det som regeringen skickade med handlar egentligen om två saker: att motverka höga och ökande skattesatser i kommuner och regioner och att minska risken för de så kallade negativa bieffekterna av inkomstutjämningen på tillväxten.

Vad menar regeringen med det här? Vad menar man när det handlar om tillväxten? Vad är grunden för beslutet om ett tilläggsdirektiv? Vad är det som regeringen ser och som de tänker att man inte såg tidigare?

Regeringen skriver i sin bakgrund till beslutet om tilläggsdirektiven att den så kallade demografiska utvecklingen, det vill säga åldersfördelningen på befolkningen i Sverige, förändras. Man säger att det kommer att bli fler äldre och färre i arbetsför ålder som kan arbeta och betala skatt.

Jag håller med; så är det ju.

De konstaterar vidare att det leder till ett ökat kostnadstryck på välfärdstjänsterna.

Jag håller med; det är precis så det är. Vi har också diskuterat att kommuner och regioner har svårt att hantera de ekonomiska svårigheterna och att klara välfärden.

Där slutar enigheten, för det som regeringen verkar mest orolig för är att kommunerna ska höja skatten. Man verkar inte så orolig för de negativa effekterna på välfärden, trots att välfärden är hotad.

Därför undrar jag: Vad är bakgrunden till att man väljer att poängtera just de här punkterna och inget annat i det utjämningssystem som vi nu utreder?