Eva Lindh

Fru talman! Också jag vill understryka att vi inte glömmer bort unga flickors psykiska ohälsa. Den är stor och verkligen värd att uppmärksamma. Men att man inte söker hjälp för de unga pojkar som lider är någonting som vi behöver adressera särskilt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har också sett det. Jag har i många år arbetat som skolkurator och socialsekreterare. Det handlar inte om att jämföra. De unga människor som lider av psykisk ohälsa måste vi verkligen ta på allvar och göra stora insatser för. Men jag har också sett att det är lättare generellt för flickor att söka hjälp.

Det har kanske gått lite längre för de pojkarna som ändå gör det till slut. De talar inte heller med sina kompisar. De dricker hellre tabasco än att tala om känslor eller gråta inför en kompis. Det behöver vi särskilt beakta. Vi måste ta oss an hela den avgörande frågan om den psykiska ohälsan bland våra unga. Det är verkligen bekymmersamt.

Jag vill också säga något om känslan av ensamhet. Framför allt har man sett det tydligt när man ser studier på äldres hälsa. Känslan av ensamhet spelar roll inte bara för den psykiska hälsan utan också för den fysiska. Det blir också så för oss alla. En känsla av ensamhet behöver inte alltid vara att man är ensam, utan det handlar om känslan av ensamhet.

Det är väldigt bra med det nationella forskningsinitiativ som regeringen tar. Man ska också stödja civilsamhällets organisationer. De har en avgörande och viktig roll. Jag har till exempel följt med intresse Locker Room Talk som verkligen jobbar på ett bra sätt och med metoder som gör skillnad.

Det handlar om att man finns i pojkarnas vardag. Det är pojkarna som man framför allt riktar sig till. Man ska finnas i deras vardag där de är på sin idrottsträning. Det är väldigt avgörande, och det är ett långsiktigt arbete.

Det civilsamhällets organisationer gör är viktigt. Men jag kan inte låta bli att ändå känna en oro. Vi har en politisk åtskillnad. Jag vet att Kristdemokraterna ofta talar om att vi ska värdera detta, och att resurserna till välfärden är viktiga.

Jag ser hur det ser ut i kommuner och regioner som skulle ha möjligheten att göra mer insatser. Det är bra med de riktade insatserna. Det är bra att det uppmärksammas. Men det måste finnas en grundnivå att möta unga människors psykiska ohälsa.

Blir det neddragningar i kommunerna och regionerna drabbar det också den verksamhet som ska finnas. Klarar man inte av det man redan har i sitt uppdrag kanske man inte kan arbeta mer uppsökande för både flickor och pojkar så att unga verkligen får det stöd som de behöver.

Jag är tacksam för svaret. Det finns en hel del som jag kan hålla med om. Men det grundläggande för hur välfärden kommer att klara sitt uppdrag framöver känner jag stor oro för och också för att det ska drabba just den här gruppen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar socialministern för det gedigna svaret. Det uppskattas verkligen.

För mig handlar jämställdhet om att ge både flickor och pojkar så likvärdiga förutsättningar att utvecklas och få ett gott liv som möjligt. När vi pratar om jämställdhet är det viktigt att prata om både flickor och pojkar. Det är därför det verkligen känns bra att vi kan ha den här diskussionen och debatten här i dag.

För att nå dit måste vi lära oss mer. Vi måste se på hur barn och unga människor uppfattar sin situation och vad vi behöver göra för att stötta på bästa sätt. Psykisk ohälsa bland unga är ett växande samhällsproblem och har varit det en tid.

Det finns könsskillnader när det gäller den psykiska ohälsan bland unga. Det handlar framför allt om att pojkar och män - inte bara unga - har svårare att prata om känslor men också att söka hjälp. Det innebär i förlängningen att man går och bär på sina egna känslor, såsom sorg, oro och nedstämdhet, alldeles själv. Det kan vara förödande för den psykiska hälsan.

Den ideella organisationen Under Kevlaret jobbar sedan flera år tillbaka med att stötta killar och unga män i att möta sina känslor. De gav för några år sedan ut rapporten Hellre Tabasco än känslor, som verkligen visar på hur svårt det kan vara. De hade intervjuat 1 000 pojkar. I de intervjuerna säger var tredje kille att han hindrar sig från att visa känslor för att inte framstå som svag. En fjärdedel säger att de ofta känner ångest, oro, sorg och nedstämdhet. Rapporten heter det som pojkarna också säger - de skulle hellre dricka tabasco än gråta framför sina killkompisar. Det ger en tydlig bild av hur behovet ser ut och vad vi behöver göra.

De här känslorna kan också leda till ökad risk för självmordsförsök. Det känns hårt att säga det, men det är faktiskt så det är; det är många män som försöker ta sitt liv. I Sverige har studier uppmärksammat pojkars svårigheter att klara skolan. Man tror att det hänger ihop. Missbruk, spelande och sömnsvårigheter är också aspekter som påverkar unga mäns psykiska hälsa negativt.

Den forskningsöversikt som Nordiska ministerrådet har gjort sammanfattar det kunskapsläge som vi har i dag. Man säger att det är väldigt svårt och att det finns stora utmaningar: Vi har inte tillräcklig samlad kunskap, och vi behöver samordna insatserna. Vi måste också underlätta för pojkar och unga män att söka hjälp när de behöver det. Vi har ett gemensamt ansvar för att alla barn ska få en bra uppväxt och möjligheter att utvecklas efter sina egna förutsättningar. Skillnaderna i hälsa ökar också. Det här är otroligt viktigt att ta med sig. Det finns skillnader mellan pojkar och flickor, men annat spelar också roll. Den ojämlika hälsan ökar tyvärr, och det behöver vi politiker ta ansvar för.

(Applåder)

Fru talman! Jag glömde att svara på en fråga från ministern. Det handlade om svaret på den här skrivelsen. Det kom ett svar - från statssekreteraren. Det var kanske inte ett svar som förtydligade, men jag tror också att man hade förväntat sig svar från statsrådet eftersom det var till henne man skrev. Det var därför jag sa att man inte hade fått ett svar från statsrådet. Jag bara förtydligar det.

Inflationen har ju varit otroligt tuff för kommuner och regioner och urgröpt möjligheterna att satsa på välfärden. Min åsikt är att det är orimligt att man har inflationsskyddat höginkomsttagarna men inte kommunsektorn. Dessutom vet vi att satsningar på välfärden inte är dåligt för inflationen. Det förvärrar inte inflationen, så man hade gott kunnat göra det - precis som vi hade gjort.

Detta förvärrar situationen för vården. Det är också lite orättvist, därför att kommuner och regioner som inte får det elstöd som utlovats får sämre förutsättningar att klara sig. Pengar spelar nämligen roll. Varje krona spelar roll nu. Även nu är vi i det läget.

Energi- och näringsminister Ebba Busch hänvisar till att det är en pågående process, men jag tycker inte att det är mer än rimligt att man agerar för de kommuner och regioner som drabbats. Det är svårt att förstå detta. Det blir också verkliga konsekvenser för de kommuner och regioner som inte har fått det stöd som de rätteligen räknade med.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag uppmanar ministern att agera för att dessa kommuner och regioner åtminstone kan få lite bättre förutsättningar att klara sina utmaningar och för en bättre välfärd.

(Applåder)

Fru talman! Jag vet att det faktiskt är en hel del personer som lyssnar på denna debatt för att få svar. Det är ju inte bara jag eller vi här som deltar i debatten som tycker att detta är märkligt. Det får också tuffa konsekvenser, eftersom det blir så stor skillnad på stödet.

Jag tror inte att det var energi- och näringsminister Ebba Buschs intention. Det hoppas jag verkligen att det inte var. Men låt mig fastna lite i besluten och hur det kunde bli så här. Det är verkligen oförståeligt.

Regeringen har själv tagit fram elstödsförordningen. Man har absolut att ta hänsyn till EU-regler. Men enligt vad jag har läst mig till varnade SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, för detta i sitt remissvar. Kunskapen fanns alltså redan innan man fattade beslut. Det skickades ut på remiss, och då lyftes detta upp, enligt vad jag förstått.

Om man har fått in ett sådant remissvar innebär det att man hade kunnat agera, hade kunnat försöka precisera och förändra det. Om man får ett remissvar brukar man läsa det. Det är så det går till i Sverige. Det är så en bra demokrati fungerar. Också därför är detta oförståeligt.

Enligt vad jag har förstått är frågan också om regionen ska klassas som ett företag, enligt de statsstödsregler som gäller. Reglerna verkar verkligen vara fokuserade på företag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dessutom är det inte bara vård som Region Östergötland ägnar sig åt. Det är det största, men de bedriver också utbildning. Naturbruksgymnasiet är inte till för att vara en jordbruksproducent. Det är en utbildning. Därför är det på många sätt oförståeligt att det har kunnat bli så här.

Jag skulle ändå vilja få några tydliga svar. Det kom in ett remissvar där det varnades för detta. Hur kan man tolka statsstödsreglerna på det här sättet? Och hur är det möjligt att en region som framför allt ägnar sig åt vård men i det här fallet också åt att ha en väldigt bra utbildning kan klassas som jordbruksproducent?

Jag vill också komma till konsekvenserna. Jag vill förtydliga att vi har en situation där regionerna har fått så lite. Jag vet att regeringen vid otaliga tillfällen har sagt att man har gjort insatser och att man stärker statsbidragen till kommuner och regioner. Men det vi ser i verkligheten är att det inte är tillräckligt.

Att Region Östergötland behöver dra ned på personalen med 600 personer kommer självklart att påverka vården för alla oss som bor i Östergötland och arbetsvillkoren för personalen. Oavsett hur det här har kommit till påverkar det alltså vården väldigt mycket. Det upprör mig och oss att det är på det sättet. Även om det inte handlar om miljarder kronor spelar varje krona roll. Det gör naturligtvis skillnad om man får 2 miljoner eller 20 miljoner.

Jag frågar återigen: Kommer ministern att agera?

Fru talman! För ungefär ett år sedan meddelade regeringen till slut att kommuner och regioner i elområde 3 och 4 skulle vara berättigade till elstöd för höga elpriser. Det har varit en utdragen process kring elstödet, med många svikna vallöften, men när beskedet äntligen kom litade kommunsektorn på detta och budgeterade med de resurser som utlovats.

De allra flesta kommuner och regioner har en väldigt besvärlig ekonomisk situation, inte minst regionerna. 19 av 20 regioner tvingas till nedskärningar i vården. Året som kommer blir ett ekonomiskt stålbad för vården. Vi har en vårdkris i landet.

Östgötsk sjukvård hör till de hårdast drabbade och måste minska personalen med 600 personer - minst. Varje krona spelar därför stor roll.

Under hösten kom så ett mycket förvånande och oönskat besked för några av de kommuner och regioner som räknat med det utlovade elstödet. Gemensamt för dessa är att de klassas som jordbruksproducenter. I Region Östergötlands fall är anledningen det naturbruksgymnasium som regionen driver.

Region Östergötland får nu 2,3 miljoner i stället för de 20 miljoner som regionen rätteligen hade räknat med. Följden av beslutet blir att Region Östergötland och de andra som klassas som jordbruksproducenter förlorar miljontals kronor i elstöd som de som sagt blivit lovade, ett stöd som betyder mycket i detta ansträngda ekonomiska läge. Vården får än mindre resurser. Varje krona spelar roll när situationen i vården ser ut som den gör.

De åtta kommuner och regioner som tillsammans förlorat 125 miljoner i uteblivet elstöd protesterar. De har skickat in en skrivelse till energi- och näringsminister Ebba Busch där de bland annat skriver: "När staten lovar pengar har vi hög tilltro till det. Vi budgeterar med de pengarna." Energi- och näringsminister Ebba Busch har dock hittills inte svarat på om regeringen avser att vidta några åtgärder.

För att de och alla som lyssnar på och deltar i debatten ska få svar har jag begärt denna debatt i dag. Jag hoppas verkligen att få svar.

Min fråga till energi- och näringsminister Ebba Busch kvarstår: Avser ministern att vidta några åtgärder för att tillse att Region Östergötland och de andra drabbade kommunerna och regionerna inte går miste om miljontals kronor i stöd?

Fru talman! Eftersom vi inte får ett jättetydligt svar av statsrådet om varför just Kambodja inte längre kommer att få dessa resurser kvarstår frågan, och då blir det lite av spekulation. Men uppfattningen är ändå att den nya strategin som regeringen har handlar väldigt mycket om utrikeshandel och om att knyta ihop den.

Vi vet att handel och ekonomisk utveckling faktiskt kan påverka förutsättningarna för fred, säkerhet och demokrati. Men det förutsätter stöd för att utveckla forskning och utvecklingssamarbete och att fattigdomsbekämpning också måste finnas med. För om man inte gör det, och om man inte förenar handel och bistånd, kan inte utsatta grupper gynnas av detta. Vi kan inte jobba för demokrati och mänskliga rättigheter om inte detta förenas.

Detta är inte bara vår farhåga. Det är också flera andra som är oroliga för att när denna utveckling sker flyttas fokus för biståndet från de fattigaste och mest utsatta länderna till länder där det är lättare att bedriva handel. Det finns en oro för detta därför att det kommer att påverka demokratiutvecklingen i landet, nu i fråga om just Kambodja.

Frågan är igen: Vilka bevekelsegrunder har regeringen för att fatta detta beslut? Det kommer nämligen att påverka utvecklingen i Kambodja, och det beklagar vi.

Fru talman! Regeringen har gett biståndsmyndigheten Sida i uppdrag att avveckla stödet till demokrati och mänskliga rättigheter i Kambodja och till organisationer som har fått stöd för att försvara rättigheter för kvinnor, barn, arbetare, fångar och socialt utsatta. Det är inte konstigt att så många organisationer som har arbetat i Kambodja pekar på riskerna för att detta kommer att förvärra situationen för de mänskliga rättigheterna samtidigt som det stärker Rysslands och Kinas inflytande i regionen.

Det är viktigt att vi som internationell gemenskap engagerar oss i att främja demokrati och mänskliga rättigheter och bidrar till stabilitet och fred. Genom vårt engagemang och vår solidaritet kan vi hjälpa till att skapa en bättre framtid. Mot denna bakgrund blir det märkligt att ta del av bistånds- och utrikeshandelsministerns svar.

Statsrådet hänvisar till det faktum att det kommer att ta tid att förändra den negativa utvecklingen i Kambodja. Ja. Och inte kommer det att gå fortare när de organisationer som kämpar för en förändring inte längre får det stöd som de behöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den SD-styrda regeringens strategi för utrikeshandel ska stärka svenska företag och Sveriges säkerhet. Man ställer sig frågan: På vilket sätt har detta påverkat beslutet att dra tillbaka biståndet till Kambodja? Detta skulle jag vilja ha svar på.

Minskar biståndet till Kambodja därför att landet ligger för långt bort? Minskar biståndet trots att det faktiskt finns svenska företag som är aktiva i Kambodja? Jag har hört sägas att Kambodjas export till Hennes & Mauritz, som är ett svenskt företag, är större än landets hela export till Kina.

Statsrådet säger också i sitt svar att utfasningen av biståndet ska ske på ett ansvarsfullt sätt. Detta tror jag att han är ganska ensam om att anse, eftersom utfasningen ska vara klar inom elva månader.

Jag vill avslutningsvis påminna statsrådet om att han inte bara är utrikeshandelsminister utan också biståndsminister.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar sjukvårdsministern, Louise Thunström och Anna Vikström för debatten!

Jag tycker verkligen att det är bra att vi lyfter upp den här frågan, som är viktig för så många människor. Nästan alla kvinnor har någon typ av klimakteriebesvär; det ska man inte glömma bort. 60 procent har måttliga besvär, och var tredje kvinna söker eller behöver någon form av behandling. Det är många.

Vi har konstaterat att Sverige inte har en likvärdig vård. Den är inte jämställd. Kvinnor och män ska få en likvärdig vård i Sverige - det är viktigt att vi slår fast detta.

Jag tolkar det inte som något annat än att sjukvårdsministern är engagerad i frågan och verkligen har viljan, och jag uppskattar verkligen det. Men min oro finns kvar, eftersom vi nu ser hur det ser ut i sjukvården runt om i landet. Kommer klimakterievården inte att bli bättre utan faktiskt försämras under de kommande åren? Detta är en allvarlig oro, och därför är det viktigt att ta upp den här frågan och att vi kan få svar från sjukvårdsministern. Vad kan statsrådet göra för att garantera att klimakterievården blir bättre för alla de kvinnor som drabbas lite eller mycket?

(Applåder)

Fru talman! I Sverige finns en hälso- och sjukvårdslag som fastslår att vården ska vara jämställd.

Vi vet att det i dag finns en osaklig och icke medicinskt grundad skillnad mellan kvinnor och män vad gäller tillgång till vård. Forskning visar också att kvinnor får vänta längre på akutsjukvård och får kortare sjukskrivningar än män för liknande sjukdomstillstånd. Forskning på sjukdomar som främst drabbar kvinnor har ofta låg status och lider brist på medel. Vi måste se till att kvinnor och män får likvärdig vård oavsett sjukdom. Kvinnor får också oftare råd om egenvård och uppmanas att vänta och se.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett annat välkänt faktum är att kvinnosjukdomar är lågprioriterade, och det påverkar ju det vi talar om i dag: klimakterievård. Jag vet många som precis som Louise kan berätta om egna exempel på hur det har påverkat dem i deras vardag. Detta är någonting som vi måste ta på allvar, och därför blev många glada över att det även i denna regerings regeringsförklaring fanns ett avsnitt om klimakterievård. Man känner att man har höga förhoppningar gällande det.

Efter eftermiddagens debatt om sjukvårdskris och minskade resurser till sjukvården är det klart att flera av oss undrar vad det kommer att innebära. Även om man gör satsningar och säger att man ska prioritera detta kommer nämligen en hel del av det att prioriteras bort i grundläget. Vad kommer alltså detta att mynna ut i? Kommer det verkligen att bli en satsning på klimakterievård?

Åtta år - så länge kan klimakteriet pågå. Det är 20 procent av ett yrkesliv. Därför är det viktigt att detta blir en fråga inte bara för vården utan också i ett större perspektiv. I Storbritannien har man en strategi där varje arbetsplats ska ha en klimakteriepolicy. Några företag - och en kommun - i Sverige har faktiskt gjort detta frivilligt, och det har inneburit ganska stora skillnader för många av de kvinnor som jobbar på de företagen och i den kommunen.

Detta är någonting jag vill skicka med, för det är så otroligt viktigt att man får det bemötandet och den hjälpen så att man inte behöver gå med den där värken i åtta år, om det faktiskt är det som det handlar om, utan får den hjälp man behöver. Men det är också viktigt att vi kan se till att yrkeslivet blir drägligt och bra även under de åtta år som klimakteriet pågår.

Det frågan handlar om är alltså hur vi ska nå upp till de mål och den lagstiftning vi har om att vården ska vara jämställd. Därför sällar jag mig till Anna och Louise och ställer frågan: Hur kommer regeringen, och då framför allt sjukvårdsministern, att arbeta för en förbättrad klimakterievård i Sverige?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill rikta ett tack och en hälsning till vårdpersonalen i Östergötland. Jag vet hur tufft de slet under pandemin, och nu sliter de verkligen i motvind.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har träffat några av dem. De känner verkligen stor oro. Man pratar om naturlig avgång, men nu slutar människor på deras avdelningar utan att någon ny blir anställd. Man ser hur detta påverkar, och oron för hur detta kommer att sluta är verkligen stor. De är oroliga för de patienter som de är anställda att ta hand om.

I Östergötland handlar det om ett underskott på 1,6 miljarder. Det är nästan hela primärvården. Det förstår ju alla att det påverkar.

Debatten i dag har ibland handlat om ifall det är kommuners och regioners ansvar eller statens, men vi har ju förstås ett delat ansvar: Staten sätter förutsättningarna för sjukvården som regionen driver. Kan vi inte bara enas om det?

Jag har också besökt hemtjänsten. De börjar också märka hur detta påverkar. Alla de äldre som finns ute i kommunerna blir tillbakatryckta. Detta kommer alltså att påverka personalen, kommunerna och alla oss som är patienter och behöver vård i Östergötland.

Jag vill också bara konstatera att inflationen förvisso har påverkat kommuner och regioner men att satsningar på välfärden inte driver inflation. Man kan satsa på välfärden. Det har vi socialdemokrater visat i vårt budgetalternativ. Jag vädjar till den SD-styrda regeringen att satsa på sjukvården. Den är viktig.

(Applåder)

Fru talman! Vi har nu fått vittnesbörd från många olika håll i Sverige om att vi har en vårdkris. Sjukvården är på många håll hotad.

Östgötsk sjukvård är bland de hårdast drabbade i landet. Regionen har gått mot ett minusresultat på hisnande 1,6 miljarder förra året. Här ska personalkostnaden minskas med motsvarande 600 personer - minst.

Detta är på allvar. Det innebär risker för patienter och också för personalens arbetsmiljö. Redan nu, så här kort in på året, ser vi hur köerna växer. Tillgängligheten till akutsjukvården minskar. Detta kommer verkligen att märkas för östgötarna och i den östgötska sjukvården.

Välfärden har inte haft det så här tufft sedan 1990-talskrisen. På samma sätt som inflationen har gröpt ur våra plånböcker har den naturligtvis också påverkat våra kommuner och regioner. Det har också försvårat läget.

Det som den SD-styrda regeringen borde ha gjort i detta läge är att på riktigt skjuta till pengar, så att dessa besparingar inte hade behövts. De riktade statsbidrag och generella statsbidrag som regeringen kallar för satsningar räcker inte. De räcker inte för att rädda sjukvården.

Det som är allvarligt är också att den SD-styrda regeringen faktiskt skjuter från sig ansvaret för läget. Det upprör på allvar både mig och dem som jag har mött i sjukvården.

De flesta förstår ändå att regionerna inte är ensamma om sjukvården. De är också beroende av att få resurser och medel från oss, från det statliga hållet, och då krävs en regering som på allvar prioriterar sjukvården. Det skulle vi socialdemokrater ha gjort.

I Östergötland är det samma partier som leder regionen som också styr landet. Det är också därför det hela är lite märkligt. Det är ju inte bara socialdemokratiskt ledda regioner i landet, och jag tycker att regeringen borde lyssna på sina partikamrater och se hur det är.

I Östergötland styr alltså M, KD och L i samverkan med Sverigedemokraterna. Det som den regionen nu svarar med är att införa fler vårdval. Även på lokal nivå spelar politik roll.

Vårdvalen införs alltså trots att vi vet att de kostar mer pengar och att de analyser som har gjorts inför införandet också pekar på att det splittrar vården och riskerar patientsäkerheten liksom att det riskerar att leda till kompetensbrist inom vården.

I det här läget måste varje skattekrona i välfärden användas till att höja kvaliteten och behålla personalen. Marknadiseringen har inte inneburit något bra för vården och kommer heller inte att göra det. Jag vädjar nu till sjukvårdsministern: Se till att regionerna, det vill säga sjukvården, får de pengar och resurser som behövs för att rädda sjukvården i Sverige!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

I detta anförande instämde Björn Wiechel (S).

(forts.)

Fru talman! Ja, visst är frågan ideologisk - men kanske inte på det sätt som statsrådet menar.

Vi är som sagt inte emot valfrihet. Vi tycker att det är bra att både kommuner och regioner själva kan välja hur de vill sköta omsorg och vård. Men som min kollega Markus Kallifatides har sagt går det att ju ha valfrihet med hjälp av en annan lagstiftning. Vi prioriterar dock välfärden. För oss är välfärden så otroligt viktig. Pengarna som går till välfärden ska gå till välfärden och inte till någonting annat; det är en viktig fråga.

Gustav Möller, tidigare socialminister, har citerats tidigare här i dag. Jag vill citera honom igen: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket." Därför måste vi vara noggranna med pengarna. Om vi ser att pengar nu går till annat måste vi sätta stopp för det. Därför tycker vi att det är så viktigt, ideologiskt och moraliskt, att de pengar vi skickar in i systemet och som ska användas till den så viktiga vården inte ska fuskas bort.

Vi har sett det gång på gång. Jag vill lyfta fram Region Stockholm, för där har man det senaste året verkligen tagit fasta på detta och granskat det. Redan nu har man upptäckt 125 miljoner i misstänkt fusk. Detta måste vi ta på allvar, för det är som sagt pengar som borde gå till välfärden.

Återigen: Är det inte dags att se över, åtminstone reformera, den här lagstiftningen för att begränsa möjligheterna till fusk inom vår viktiga välfärd?

(Applåder)

Fru talman! Våren 2014 var jag oppositionsråd i Linköping. Vi var på besök i Södertälje. Kommunen Södertälje hade funnit stora problem med oseriösa utförare och kostnader som rakat i höjden. Det var uppenbart att LOV, lagen om valfrihetssystem, öppnade för fuskande företag som utnyttjade människor för att berika sig själva på skattebetalarnas bekostnad. Trots att kommunen stärkt kontrollen hade man inte lyckats få bukt med fusket. Sedan avskaffade man LOV-systemet i Södertälje.

Vi var då i opposition i Linköping, så det var inte mycket att göra åt det här då. Men när vi vann makten på hösten 2014 förberedde vi ett beslut, som vi fattade direkt när vi tog över 2015, om att granska alla företag inom LOV. Vi visste det inte då, men vi blev snart varse att det även i Linköpings kommun förekom väldigt mycket fusk bland hemtjänstföretagen.

Sedan dess har 16 av 21 hemtjänstutförare sagts upp för att de inte levde upp till kraven i avtalen. De har bland annat systematiskt fakturerat kommunen felaktigt, vilket lett till ökade kostnader för kommunen. Med anledning av de brister som vi hade funnit beslutade Linköpings kommun senare att lägga ned LOV-systemet inom hemtjänsten. Men motsvarande valfrihet till nedläggning finns ju inte inom regionerna.

Fackförbundet Kommunal har flera gånger larmat om att lagen inneburit att företag konkurrerat med dåliga arbetsvillkor. Några kommuner som infört strängare kontroller har också funnit omfattande missbruk. Vi kan konstatera att den fria etableringsrätten möjliggör organiserad brottslighet. Så kan vi inte ha det. Vi behöver se över reglerna för den fria etableringsrätten. I ett första steg borde vi åtminstone avskaffa det tvång som regionerna har. Eftersom det är obligatoriskt för dem att tillämpa lagen om valfrihetssystem har de ingen valfrihet.

Förutom att det här skulle innebära bättre styrning skulle vi också få ökad kvalitet och behöva lägga mindre resurser på omfattande kontroller, som är väldigt svåra att göra. Det såg vi också i Linköping - även om vi såg fusket var det svårt att hitta bevis.

Allt tyder på att metoderna för att komma runt systemet har utvecklats, och det är uppenbart att fusket fortsätter i ganska stor omfattning. I år kom en myndighetsgemensam rapport från bland andra polisen, Skatteverket, Säkerhetspolisen och Arbetsförmedlingen där en djupt oroande utveckling beskrivs. Den ekonomiska brottsligheten blir allt vanligare bland organiserade kriminella, och hälso- och sjukvården är på väg att bli en ny så kallad kassako. Gängkriminella har börjat driva vårdcentraler och vaccinationsmottagningar.

Vi är överens om att vi behöver ta tag i gängkriminalitet och brottslighet. Detta är inte värdigt Sverige. Här är en enkel sak man skulle kunna göra för att verkligen få bort en hel del av det fusk som finns: Avskaffa LOV! Eller reformera åtminstone lagen om valfrihetssystem.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill återknyta till mitt tidigare anförande och lyfta fram personer med funktionsnedsättningar. Jag tänkte kort berätta om ett samtal jag hade häromdagen med en kvinna. Jag kallar henne Anna.

Anna berättade för mig att hon hade varit hemmasittare på grund av att skolan inte fungerade för henne, av en massa olika skäl. Hon hade varit hemma ganska länge men så vågade hon sig iväg till ett studieförbund och gick en kurs. Det gav henne förnyat självförtroende, och på kuppen insåg hon att hon också var ganska bra på att måla. Hon fick alltså med sig både kultur och självförtroende på vägen in i utbildningen. Hon gick vidare till en folkhögskola, och nu är hon inte längre ensam. Hon har fått ut väldigt mycket av detta.

Jag tänker att det här bara är en av alla bilder av vikten av folkbildningen och att det inte går att ställa utbildning och folkbildning mot varandra. De är viktiga för att de fyller en funktion för alla.

Statsrådet pratar mycket om prioriteringar, och det är självklart viktigt. Det vi socialdemokrater gör är att prioritera utbildning i olika former men också till exempel välfärd. Det är väldigt viktigt för att hjälpa människor att hitta ut och att hitta sina bästa förmågor.

Jag vädjar än en gång till statsrådet om svar. Vad tänker statsrådet om människor med funktionsnedsättningar och hur de ska hitta in i samhället om så mycket av studieförbundens verksamhet läggs ned?

(Applåder)

Herr talman! Tack för den här debatten om studieförbunden, ett väldigt viktigt område!

Jag tänkte ta upp ett specifikt fokusområde som jag tänker att Liberalerna brukar värna, det vill säga frågorna om personer med funktionsnedsättningar. Jag vill prata om hur viktiga studieförbunden faktiskt är för den här gruppen.

Studieförbunden spelar en avgörande roll i att främja livslångt lärande och personlig utveckling för personer med funktionsnedsättningar - och för andra, men för den här gruppen är de verkligen avgörande för social interaktion, för personlig tillväxt och för samhällsdeltagande. Jag har träffat så många som verkligen har lyft fram hur viktigt det här är.

I sitt svar tar statsrådet upp att man måste prioritera. Han lyfter fram att det är till förmån för folkhögskolorna.

För mig och för oss socialdemokrater är det här inte en motsättning. Studieförbunden och folkbildningen har en otroligt viktig roll. Folkhögskolorna har också en väldigt viktig roll.

Det här handlar om att bygga och stärka samhällsgemenskap. Många tar sitt första steg i ett studieförbund för att sedan gå vidare till en folkhögskola, och för många som upplever social isolering är studieförbunden väldigt viktiga.

I sitt interpellationssvar tar statsrådet upp inflationen. Låt mig då liksom Linus Sköld påminna om att Socialdemokraternas budget har samma reformutrymme som regeringens. Det handlar alltså inte om huruvida man tar sig an inflationen eller inte utan om prioriteringar. Jag tycker att ett liberalt parti också borde värna studieförbunden, inte minst med tanke på hur viktiga de är för människor med olika typer av funktionsnedsättningar.

(Applåder)

Herr talman! Jag har en kort kommentar om inkomsterna från arbete. Vi står i en byggkris och en vårdkris. Det betyder att färre människor kommer att arbeta, vilket påverkar mer än kvaliteten.

Jag hör statsrådet säga att det är kris och att det finns stora behov inom sjukvården. Det är vi eniga om. Vårdkrisen påverkar vården här och nu. Vad är det som får Kristdemokraterna, som så ofta säger sig vilja skydda sjukvården, att gå med på en politik och en budget som leder till neddragningar i sjukvården som innebär lägre kvalitet, sannolikt längre vårdköer och svårare att få vård efter behov? Hur kan statsrådet stå upp för en budget som inte gör det som krävs för vården?

Min tolkning av inläggen är att det är viktigare att värna höginkomsttagare genom dyra skattesänkningar än att värna välfärden i denna svåra tid. Man kompenserar höginkomsttagare för den höga inflationen men inte välfärden, vilket påverkar kvaliteten.

Herr talman! Tack till statsrådet för att vi får möjlighet att ta en debatt även här och för att han deltar i den här budgetdebatten!

Det gör mig dock lite konfunderad, det anförande som civilministern höll här. Det handlade mycket om vad kommunerna gör och inte. Man får känslan att det är enbart kommunernas och regionernas ansvar, det som sker just nu.

Civilministern säger också att det är bara 20 procent av kommunernas inkomster, det man har att röra sig med, som kommer från staten. Jag tror nog att de flesta tycker att 20 procent är ganska mycket. Oavsett vad vi pratar om är 20 procent ganska mycket. För en del kommuner handlar det dessutom om mer, beroende på hur förutsättningarna är för kommuner och regioner.

Då vill jag komma till min fråga. Vi ser i sjukvården att det är stora neddragningar oavsett hur man ser på det - om det är varsel eller uppsägningar. Vid de besök jag gör i sjukvården hör jag att det handlar ganska mycket om att man till exempel inte återtillsätter när människor slutar. Det är också en minskning av personalen även om det inte är en konkret uppsägning.

Statsrådet pratar om naturliga avgångar, men det ger ju inte mer resurser i sjukvården. Det handlar både om att tjänster inte tillsätts och att det görs konkreta neddragningar, och det drabbar sjukvården genom minskad personalstyrka. Samtidigt står sjukvården inför enorma utmaningar, och behoven av sjukvård har inte minskat. Men nu får man mindre resurser, och inflationen är hög. Ser statsrådet denna verklighet?

Herr talman! Det är jättebra att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och det är ju så att välfärden inte enbart har problem med resurser. Precis som Cecilia Rönn nämner handlar det om att kunna få personal i framtiden och så vidare - men det handlar ju också om resurser, för om vi inte har resurser för att stärka arbetsvillkoren och utbilda människor till att arbeta inom välfärden kommer det inte att finnas människor att anställa i välfärden framöver. Det behöver vi kunna göra, men det kräver också resurser.

Det är därför detta ter sig så märkligt, och det var därför jag begärde replik. Jag vill förstå och kunna tolka detta. Resurserna är naturligtvis viktiga; det säger de människor som nu kommer att bli uppsagda. Det handlar om människor som gör en viktig insats i välfärden och som inte längre kommer att ha kvar sitt jobb. För dem tror jag att det är ganska viktigt om det finns eller inte finns resurser i välfärden. Man kan alltså inte prata bort detta.

Självklart finns det annat viktigt som vi också behöver ge välfärden förutsättningar att göra, men resurserna är viktiga. Därför är det lite förvånande att man säger att det bara är vänsterretorik när det handlar om resurser. Jag hoppas nämligen att det är en viktig fråga också för Liberalerna.

Jag håller med om att Socialdemokraterna och Liberalerna historiskt har kommit överens om väldigt viktiga reformer som har stärkt samhället. Det har handlat om att införa demokrati i Sverige - ja, faktiskt, genom rösträtten för män och kvinnor. Det har också handlat om många jämställdhetsfrågor som har varit viktiga. Det är naturligtvis också viktigt för välfärden.

Jag hoppas att vi även framöver kan vara överens om att pengar spelar roll.

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik på Cecilia Rönn, men när man satt och lyssnade på anförandet väcktes en del frågor som man ändå gärna vill ha svar på.

Cecilia Rönn säger att Socialdemokraterna bär ansvaret för 70 av 90 år och för den välfärd som finns. Det tackar jag Cecilia Rönn för. Jag är nämligen väldigt stolt över den välfärdsmodell som vi har byggt upp i Sverige.

Jag är stolt över en välfärdsmodell som ger den som har behov av vård möjlighet till det och där skolan - fram till nu, kanske - har gett många barn och unga möjlighet till en god utbildning. Det är en välfärdsmodell som har sett till att vi har en äldreomsorg som inte bara håller bra kvalitet utan också gör det möjligt för människor att gå till arbetet i stället för att behöva vara hemma och ta hand sina äldre, liksom en förskola som har varit bra.

Detta är jag alltså stolt över, och jag undrar vad det nedvärderande i detta är. Det är jag faktiskt nyfiken på.

Sedan säger Cecilia Rönn att det inte handlar om pengar, men samtidigt är hon glad över de satsningar som görs på skolan. Vilken välfärd är det då som Cecilia Rönn inte vill ha, om det är bra med resurser till skolan men inte till den övriga välfärden?

Jag vore tacksam om ledamoten kunde ge mig lite klarhet i de frågor som väcktes av anförandet.

Herr talman! Jag ska börja med den del som jag verkligen håller med om. Jag tycker också att det är otroligt viktigt att vi och kommunerna får bättre förutsättningar att samarbeta. Jag tror att det är en viktig insats att göra.

Men vi skiljer oss åt när det kommer till resurserna. Även om vi kan prata med varandra och hitta de ungdomar eller barn som vi ska hjälpa finns det ju ingenting att göra om det inte finns resurser att sätta in för att stötta de barn och ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Jag hävdar att resurser faktiskt spelar roll.

Man ska vara noggrann med resurser - det håller jag absolut med om. Det handlar om vad man ska prioritera. Som jag har sagt tidigare är det väldigt avgörande att prioritera i politiken.

Men när man ändå upptäcker de barn och ungdomar som behöver det här stödet och det inte finns resurser - vad är då Adam Reuterskiölds svar till de kommuner som nu verkligen vill göra saker för att förebygga och stötta barn och ungdomar och hindra att de kommer in i kriminalitet?