Joanna Lewerentz

Herr talman! Det är inte bara som riksdagsledamot jag står här i dag. Jag står här även som lärare. Det är ett av världens roligaste yrken. Men det är också ett yrke som inte sällan tär hårt på dem som utövar det och ofta pressar människor till gränsen för vad de klarar av. Lärare som inte vill något annat än att se sina elever utvecklas upplever alltför ofta att tiden aldrig någonsin räcker till. Jag vet hur det känns när skoldagen inte styrs av kunskapsförmedling utan av packade scheman, rapporteringskrav och möten som tränger undan det som egentligen är vår kärna: undervisningen. Det är därför det här betänkandet är så viktigt.

Herr talman! Betänkandet Tid för undervisningsuppdraget handlar i grunden om att återupprätta något som borde vara självklart: att lärare ska få vara lärare. De ha ska tid att planera sin undervisning, undervisa och följa upp elevernas kunskapsutveckling. Så ser det inte ut i dag. Jag har själv den erfarenheten, och många av mina kollegor vittnar om samma sak. Man förväntas dokumentera sådant som ingen efterfrågar. Man sitter i möten som saknar tydlig koppling till undervisningen. Man fungerar som administratör, social samordnare, it-support eller vaktmästare. Och låt oss inte glömma både lärares och vårdnadshavares nemesis: lärplattformarna, där man ska fylla i matriser, system och uppföljningar i verktyg som sällan är anpassade efter ändamålet för att tillhandahålla information som vårdnadshavarna sällan hittar till.

Herr talman! Det finns lärare i svensk skola i dag som har scheman där lektion följer på lektion, från morgon till sen eftermiddag, och där lunchen inte är en rast utan något man försöker hinna med medan man svarar på mejl eller rättar prov. Det finns lärare som inte hinner gå på toaletten under arbetsdagen. Det finns lärare som lämnar skolan i slutet av dagen med känslan av att de inte gjort sitt jobb – inte för att de inte kan, utan för att tiden inte räcker till. Detta är inte värdigt en kunskapsnation som ska ge alla elever lika goda förutsättningar att ta sig an livet, och det är definitivt inte hållbart.

Herr talman! Det är därför jag och många lärare med mig välkomnar att den moderatledda regeringen nu tydliggör vad undervisningsuppdraget är och lagstadgar det som alla lärare redan vet: Undervisning är inte bara tiden i klassrummet, utan också planeringen och uppföljningen. Utan den tiden blir undervisningen sämre.

Det finns dock de här i riksdagen som oroar sig. Det finns de som verkar vilja klamra sig fast vid det system vi har i dag, lämna allt till lokala lösningar och låta arbetsmarknadens parter göra upp. Men låt oss vara ärliga: Den situation vi har i dag har uppstått inom det systemet. Om vi menar allvar med att stärka läraryrket måste vi också våga sätta ramar som skyddar lärarnas tid. Annars fortsätter undervisningen att pressas tillbaka, bit för bit.

En annan viktig del i förslaget är att vi minskar onödig administration. I dag finns krav på fortlöpande information till vårdnadshavare, omfattande dokumentation och uppföljningar som inte alltid leder till bättre undervisning. Det är inte så att kontakten med hemmen är oviktig – tvärtom. Men den ska vara meningsfull, inte mekanisk. När vi minskar detaljkraven ger vi professionen större utrymme att avgöra vad som faktiskt behövs. Det är precis så tillit ska fungera.

Herr talman! Jag vill också säga något om eleverna. Ibland framställs det som att det skulle finnas en motsättning mellan vad som är bra för lärare och vad som är bra för elever. Det är helt fel. När lärare får tid att planera blir lektionerna bättre. När lärare får tid att följa upp upptäcks elever som behöver stöd i tid. När lärare inte är utmattade ser de varje elev. Det som är bra för lärarna är bra för eleverna.

Jag välkomnar att vi nu tar det här steget. Men vi får inte stanna vid lagtext. Det här måste märkas i lärarnas vardag. Scheman måste förändras, och onödiga uppgifter måste bort på riktigt.

Herr talman! Att vara lärare är ett av samhällets viktigaste och finaste uppdrag. Men det är i dag ett uppdrag som alltför många lämnar – inte för att de tappat lusten att undervisa, utan för att de inte får göra det fullt ut. Med detta betänkande tar vi ett steg mot att förändra det.

Vi är många som säger att undervisningen ska stå i centrum, och vi är många som säger att lärarnas tid är värdefull. Moderaterna säger också: Om vi menar allvar med kunskap måste vi börja med att ge lärarna förutsättningar att förmedla den. Jag är stolt över att vara en del av ett regeringsparti som gör det och över att få rösta ja till en av de enskilt viktigaste reformerna för att förbättra lärares förutsättningar att vara just lärare.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 juni.)

Fru talman! I dag debatterar vi miljö- och jordbruksutskottets betänkande 25 om beredskapslager i livsmedelskedjan. I centrum står en fråga som blivit alltmer akut i en orolig omvärld: Sveriges livsmedelsberedskap.

Betänkandet tar upp behovet av att stärka beredskapen genom bland annat lagerhållning av varor i livsmedelskedjan. Det är ett viktigt steg, för under lång tid har vi i Sverige sett hur livsmedelsproduktionen minskat, hur lantbruk lagts ned och hur vi blivit alltmer beroende av import.

De senaste åren har tydligt visat hur sårbar den utgångspunkten är. När omvärlden skakar kan vi inte utgå från att någon annan producerar maten åt oss. Därför måste vi nu vända utvecklingen och stärka den svenska livsmedelsproduktionen, inte bara för konkurrenskraftens skull och för att svenska livsmedel är väldigt bra utan också för vår egen trygghet och beredskap. Att bygga upp beredskapslager handlar ytterst om just trygghet och om att Sverige ska kunna stå starkt även när omvärlden skakar.

Fru talman! Den bästa beredskapen hittar vi inte i beslut om lager, för beredskap kan inte lagras fram i tomma hyllor. Den finns i lönsamma företag genom hela livsmedelskedjan.

Lantbruket och livsmedelsföretagen behöver kunna gå runt. De behöver kunna investera, växa och känna framtidstro. Det är därför regeringens arbete med att stärka konkurrenskraften och förbättra villkoren i hela livsmedelskedjan är så viktigt, och detta tillsammans med beredskapslager skapar en långsiktig trygghet för tillgången på livsmedel i Sverige.

Fru talman! Här finns en liten skiljelinje i politiken. Samtidigt som vissa partier vill möta problemen med fler regler, fler krav och mer detaljstyrning ser vi i Moderaterna det som vår uppgift att göra det enklare att vara företagare i Sverige.

Vi vet att regelbördan är tung i dag. Vi vet att administration och tillsyn kan upplevas som både oförutsägbart och kostsamt, och vi vet att det i praktiken påverkar möjligheten att bedriva verksamhet, varje dag. Därför är arbetet med regelförenkling inte bara en liten detaljfråga utan en helt avgörande del i att stärka livsmedelsproduktionen.

Fru talman! Betänkandet pekar i rätt riktning när det gäller att stärka beredskapen, men vi får inte stanna där. Vi måste se helheten: Beredskapslager kräver produktion. Produktion kräver företag. Företag kräver villkor som fungerar. Det är precis det här arbetet som regeringen nu bedriver på olika håll.

Fru talman! Moderaternas linje är tydlig: Vi vill se en livsmedelsproduktion som är hållbar, konkurrenskraftig och lönsam och där fler, hårt arbetande lantbrukare känner framtidstro och vågar investera och växa. Vi vill att fler ska kunna producera mer mat i Sverige. Vi vill att svenska företag ska ha villkor som gör det möjligt att konkurrera, både inom EU och globalt. Det är där beredskapen börjar.

Sverige är på väg åt rätt håll. Vi har påbörjat ett arbete som stärker både beredskapen och företagens förutsättningar. Men vi är inte färdiga. Därför är det avgörande att vi fortsätter på den inslagna vägen, med fokus på lönsamhet, regelförenkling och konkurrenskraft. Det är så vi bygger ett Sverige som står starkt, både i fredstid och i kris.

(Applåder)

Herr talman! Våra svenska lantbrukare är i dag helt beroende av importerad mineralgödsel, och när oron i omvärlden ökar kommer detta att få direkta konsekvenser för livsmedelsproduktionen i Sverige. Priset på mineralgödsel och andra insatsvaror stiger, och vi vet att när kostnaden för insatsvaror stiger minskar marginalen för lantbrukaren. I förlängningen drabbar det också hela kedjan och slutar med att även priset på livsmedel i butik höjs.

Därför vill jag fråga statsrådet Kullgren: Vad gör regeringen för att säkerställa tillgången på mineralgödsel och andra insatsvaror och för att säkerställa att våra lantbrukare inte drabbas alltför hårt när omvärlden skakar?

Herr talman! Tack, ledamoten Kronståhl, för en tämligen enkel fråga!

Ja, det är klart att det är rätt väg att gå. Därför fattade Moderaterna också sådana beslut på sin arbetsstämma förra hösten. Vi vill se ett större fiske för humankonsumtion än vad Sverige har i dag. Jag och Moderaterna tror att en bra början vore att se över det vi kan göra på hemmaplan för att få en bättre balans i fiskeflottan och luckra upp den starka koncentrationen vi ser just nu.

Det kustnära fisket spelar en väldigt viktig roll. Något som jag inte nämnde i mitt anförande är att vi vill se över hur vi kan utnyttja och utveckla den regionala kvoten bättre än vad vi gör i dag. Gör vi det kommer vi på sikt kanske att hamna i det som ledamoten fiskar efter. Det kräver att det finns en efterfrågan, vilket också har kommit upp i tidigare replikskiften.

Något som inte har nämnts hittills är att det faktiskt finns en efterfrågan, om än inte av oss svenskar, här på hemmaplan. Men i resten av världen betalar man mycket för sådana produkter som skulle kunna produceras av svenskfångad fisk. Till dess att vi börjar äta mer fisk från Östersjön här i Sverige hoppas jag att vi åtminstone ska kunna utnyttja den marknad som finns på det globala planet.

Herr talman! Sveriges historia är oupplösligt sammanflätad med havet. Långt innan järnvägar och bilvägar band samman landet var havet vår främsta länk till omvärlden och en av de viktigaste källorna till mat, handel, försörjning och utveckling. I generation efter generation har människor längs våra kuster levt av och med havet. Fisket formade samhällen, gav arbete, lade grunden för svensk livsmedelsförsörjning och skapade kulturer som fortfarande präglar våra kusttrakter och mattraditioner.

Havet har burit vår säkerhet och vårt välstånd som handelsväg, som naturresurs och som livsrytm för hela kustbygder. Men med tiden har också påfrestningarna ökat. Östersjön har blivit ett av världens mest belastade hav. Fiskbestånd som en gång var en självklar del av vår mathushållning har pressats tillbaka.

Det småskaliga fisket som i sekler var en central del av kustsamhällets livskraft har fått allt sämre förutsättningar. Samtidigt har den ekologiska krisen fördjupats. Övergödning, miljögifter, klimatförändringar, felaktiga förvaltningsbeslut och decennier av för höga kvoter i EU har tillsammans skapat en situation där både natur och näring hotas.

Herr talman! I det här sammanhanget vill jag också lyfta fram insjöfisket, som ibland hamnar lite i skuggan av diskussionen om haven men som spelar en viktig roll både ekologiskt och kulturellt. Våra sjöar och vattendrag bär en lång tradition av småskaligt fiske – ofta för humankonsumtion – i nära samspel med både natur och lokalsamhällen. Det kustnära fiskets utmaningar känns igen även här. Det handlar om bestånd som behöver förvaltas varsamt och vattenmiljöer som påverkats av övergödning och vandringshinder.

För Moderaterna är det tydligt att även insjöfisket måste värnas som en del av vår livsmedelsberedskap och blå näring. Fiskeripolitiken rör således inte bara kustfrågor. Det är nationella frågor. Det handlar om biologisk mångfald, om livsmedelsberedskap, om ekonomisk utveckling och om vårt ansvar att lämna efter oss friskare hav, sjöar och vattendrag till kommande generationer. När vi talar om fisket i dag talar vi inte bara om en näring utan om ett arv, en identitet och en strategisk framtidsfråga för Sverige.

Herr talman! Under den här mandatperioden har regeringen tagit flera avgörande steg för att vända utvecklingen i världens mest belastade innanhav. Vi har gått från ord till handling med konkreta åtgärder som stärker både havsmiljön och de fiskbestånd som under lång tid varit utsatta för hårt tryck.

När EU:s jordbruks- och fiskeråd förhandlade om fiskemöjligheterna för 2026 valde Sverige återigen att inta den mest restriktiva positionen av alla medlemsstater. Vi verkade konsekvent för att kvoterna skulle pressas ned så lågt som möjligt – igen. Vi stod fast när andra länder drev på för betydligt högre uttag – igen. Resultatet blev även denna gång att kvoterna för sill och strömming blev betydligt lägre än om Sverige inte suttit vid förhandlingsbordet. Vi hade gärna gått längre, men att vi gjorde skillnad och har gjort det under hela den här mandatperioden är det ingen tvekan om. Att vi röstade nej denna gång är också en tydlig markering att vi inte längre accepterar ett fortsatt utarmande av vårt hav.

Under mandatperioden har regeringen också lagt fram en av de mest omfattande havsmiljöpolitiska propositionerna på många år. Propositionen förstärker skyddet av marina områden och utvecklar Sveriges arbete med ekosystembaserad förvaltning med bland annat utökad jakt på säl och skarv. Vi har också flyttat ut trålgränsen i centrala Östersjön, och arbete pågår för en permanent utflyttning längs hela kusten.

Herr talman! Jag och Moderaterna är mycket glada över de framsteg som tagits i fiske- och havsmiljöfrågorna, men vi är inte nöjda. I det här arbetet måste vi också tala klarspråk om det som kanske är den mest absurda delen av dagens situation. Att en så stor del av den fisk som fångas i våra egna vatten inte hamnar på svenska tallrikar eller några tallrikar alls utan mals ned till fiskmjöl är inte bara ett resursslöseri. Det är ett uttryck för ett system som har tappat balansen.

Att uppemot 90 procent av sillen och strömmingen i praktiken går till foderindustrin samtidigt som vi importerar fisk för konsumtion är helt orimligt. Dessutom går stora potentiella värden förlorade, och kustsamhällen får se långlivade traditioner gå i graven. Det är inte förenligt med vare sig livsmedelsberedskap, miljöansvar eller sunt förnuft.

Sverige behöver ett fiske som fiskar för människors livsmedel, för våra egna beredskapsbehov och för att stärka lokala näringar. Vi behöver inte ett fiske som göder en foderindustri på bekostnad av våra ekosystem och våra kustfiskares framtid.

Det handlar om att låta naturen återhämta sig utan att slå undan benen för de fiskare som fiskar för maten på våra tallrikar. Det handlar om att ha modet att säga nej till kortsiktig exploatering och samtidigt bygga långsiktigt hållbara samhällen längs hela vår kust.

Därför vill Moderaterna se ett stopp för storskalig trålning för foderindustrin och att ett nytt kvotsystem för det svenska pelagiska fisket utreds och införs. Målen för kvotsystemet ska vara att skapa förutsättningar för en varierad fiskeflotta, att mer svenskfångad fisk blir till mat och att fiskbestånden får chans till återhämtning. Det behövs för att vi även i framtiden ska kunna dra nytta av de resurser havet har att erbjuda både i fredstider och i kristider.

För Moderaterna är linjen tydlig: Fisk som fångas i svenska vatten ska i första hand användas som mat, inte som foder. Det är en linje som stärker livsmedelsberedskapen. Det är också en linje i takt med vad kustsamhällena efterfrågar.

Herr talman! Mycket återstår att göra. Fler bestånd är ännu långtifrån återhämtade, och havsmiljön är fortsatt hårt pressad. Men för första gången på länge går politiken i rätt riktning. Vi har fått igenom de lägsta kvoterna sedan man började förhandla enligt dagens förfarande. Vi har flyttat ut trålgränsen, stärkt de marina skyddade områdena och visat ledarskap gentemot våra grannländer.

Sverige kan inte ensamt rädda Östersjön, men Sverige kan leda. Det är exakt det den här regeringen har gjort och kommer att fortsätta göra, med vetenskap som grund och med havsmiljön och fiskbestånden i centrum.

(Applåder)

Herr talman! Det var klara besked från Socialdemokraterna. Det välkomnas alltid.

Socialdemokraterna står dock här i en väldigt svår position. Ledamoten Kronståhl vill i kammaren signalera handlingskraft och att man vill agera i riktning mot mer jakt på säl och skarv, men man kommer vid ett eventuellt regeringsskifte att vara beroende av andra partier. Dessa andra partier riskerar – kanske jag får säga – att vara Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är partier som konsekvent tonar ned påverkan av säl och skarv på bestånden. Det är en linje som i praktiken skulle innebära att jakten inte utökas utan snarare begränsas.

Jag kan egentligen hålla med alla som känner sig kritiska till att utöka den här jakten och tycker att det inte specifikt är sälens och skarvens fel att vi har hamnat i den situation vi nu är i. Jag tycker dock att vi också behöver vara pragmatiska och förhålla oss till verkligheten. När balansen i ekosystemet har rubbats måste vi göra vad vi kan för att återställa den, oavsett vems fel det är. Detta gäller kanske särskilt om det beror på mänsklig påverkan.

Min fråga till ledamoten är: Hur tänker Socialdemokraterna förena utökat jakttryck på säl och skarv med Miljöpartiets och Vänsterpartiets position i dessa frågor?

Herr talman! Jag tror att ledamoten Kronståhl får skylla sig själv när han säger att det är sista gången han har en fiskeripolitisk debatt. Då måste man ju passa på.

Jag tänkte prata lite om säl och skarv. Lokalt kan ju påverkan från säl och skarv ha väldigt negativ inverkan på många fiskbestånd och inte minst på de stora rovfiskar som ledamoten nämnde i sitt anförande. Det påverkar också småskaliga fiskare. Deras redskap och deras fångst påverkas negativt av just predationstrycket.

För Moderaterna och regeringen har det varit en självklarhet att miljöförvaltningen måste bygga på en helhet och inte bara på punktinsatser mot ett problem i taget. Man måste se till helheten. Vi driver på för utökad jakt på både säl och skarv just för att lokala fiskbestånd ska kunna återhämta sig och överleva.

Därför vill jag fråga ledamoten Kronståhl hur Socialdemokraterna ställer sig i frågan om jakt på säl och skarv som en åtgärd för att upprätthålla en viss balans i ekosystemet.

Herr talman! Då vill jag fråga ledamoten hur man tänker sig att de förslag på mer administration som man har i sin motion, vilken hon också lyfter i talarstolen, inte ska få en effekt som är motsatt den man säger sig vilja uppnå. Vad är det som ska få den som driver den lilla butiken på ledamotens hemort – eller skulle vilja starta en liten butik där – att anse att detta är lönsamt och värt all möda om det ska ställas ytterligare administrationskrav på företagarna, som Socialdemokraterna nu föreslår? Man tar inte heller hänsyn till de effekter de här kraven innebär för tidigare produktionsled. Förändringarna kommer att stänka nedåt i produktionskedjan och skapa administration även för dem som producerar maten.

Socialdemokraterna målar upp bilden att de svenska matpriserna sticker ut genom att de har rusat och är väldigt höga. Vi håller med varandra om att matpriserna har ökat väldigt mycket.

Jag håller inte med om att de sticker ut. Som jag nämnde tidigare har vi den billigaste matkassen i hela Norden, och i ett europeiskt perspektiv ligger Sverige i princip på snittet eller lite över.

Det som regeringen nu gör är därför otroligt viktigt. Vi sänker kostnaderna för hushållen och ökar mängden pengar de har kvar i sina plånböcker.

Samtidigt vill Socialdemokraterna driva förslag som riskerar att höja företagens kostnader. Det i sin tur riskerar att höja priset på mat i butik. Min fråga är: Hur går det ihop?

Herr talman! Socialdemokraterna beskriver gärna behovet av stärkt konkurrens och regelförenklingar på livsmedelsmarknaden. Men deras förslag går gång på gång i motsatt riktning. I stället för att undanröja hinder vill de ställa nya krav på företagen: krav på fler system, fler redovisningar, fler administrativa processer, mer detaljerad information om prisförändringar som kampanjer och krympflation samt ytterligare redovisning av innehållet i produkter utöver vad som redan finns i dag. Det är just den här typen av överreglering som riskerar att pressa bort mindre aktörer och göra det svårare för nya butiker att etablera sig. Det är motsatsen till vad en fungerande marknad behöver.

Regeringen har valt en annan väg. Vi har gett Konkurrensverket och Boverket i uppdrag att analysera och motverka de verkliga hindren för konkurrens i syfte att skapa bättre förutsättningar för etablering. Fler aktörer ger konsumenterna fler valmöjligheter. För mig blir det motsägelsefullt om man säger sig vilja öka konkurrensen men samtidigt lägger fram förslag som gör det svårare att konkurrera.

Därför vill jag fråga ledamoten Skönnbrink: Hur menar ni i Socialdemokraterna att fler regler, mer administration och högre kostnader för butiker och producenter ska leda till den stärkta konkurrens ni påstår er vilja åstadkomma?

Herr talman! Till att börja med håller jag med ledamoten om att offentlig upphandling är ett kraftfullt verktyg. Detta har också diskuterats inom ramen för att öka till exempel sjömatsproduktionen, eftersom det är väldigt låg efterfrågan på just svenskfångad fisk. I det fallet kan det här spela en väldigt viktig roll.

Ledamoten nämnde i sitt anförande att det ofta saknas kunskap om hur man kan upphandla på ett sätt som gör att man når de krav som vi ställer på svenska livsmedel. Mitt svar på frågan är att jag gärna ser att man kan upphandla på ett sådant sätt att vi premierar svenskproducerat. Vi behöver hitta sätt att underlätta för till exempel kommuner att göra det så att de inte faller i någon fälla med tanke på att vi verkar på en inre marknad i EU.

Herr talman! Koncentrationen i dagligvaruhandeln är en viktig fråga, och regeringen har givit Konkurrensverket och Boverket i uppdrag att titta på det här. Hela förfarandet för livsmedelsbutiker i Sverige kräver i princip stordrift för att det ska gå runt. Det är ett problem i sig. Det hindrar att nya matbutiker öppnas och etableras.

Men vi måste också titta på vad stordriften innebär för hela Sverige. Jag nämnde i mitt anförande att vi måste kunna ha matbutiker i hela landet. Vilka kedjor är det som har matbutiker i hela landet? Det är Ica och Coop, som jag antar att ledamoten menar när hon säger ”matjättarna”.

Konkurrens är viktigt, och att marknaden fungerar är viktigt. Jag vet att ledamoten vet att Moderaterna tycker det, men man måste också ställa sig frågan vad alternativet är. Ska vi tvinga butiker att öppna? Ska vi tvinga butiker att agera på ett särskilt sätt genom att detaljstyra prissättning eller hur de hanterar sina affärer? Det har testats i andra länder och resulterat i minskad produktion och brödköer.

Konkurrens är en grundförutsättning, men vi måste skapa förutsättningar för konkurrens och inte detaljstyra den. Det är mitt svar.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Jag tycker att det är viktigt att vi också i den här debatten fokuserar på fakta. Många debatter blir lätt polariserade. Även i den här debatten ställs grupper mot varandra.

SCB har gjort en undersökning av hur kostnaderna har ökat i livsmedelskedjan. Inte i något led i livsmedelskedjan ser man en ökad lönsamhet de senaste åren. Det innefattar även livsmedelsbutikerna. Ja, kostnaderna har ökat väldigt mycket. Men jag tycker inte att det håller att lägga hela skulden på en eller två platser. Man ser, precis som vi diskuterade också förra året, att kostnaderna har ökat i flera led.

Vi har faktiskt den billigaste matkassen i hela Norden, och vi ligger på eller strax över snittet i EU. Det tröstar ingen i Sverige att grannen har det sämre. Det har jag full förståelse för. Men det är viktigt att vi håller oss till fakta i debatten. Det är lätt att rikta pekpinnar mot olika aktörer i samhället.

Det regeringen har gjort är att stärka hushållens köpkraft, att stärka hushållen ekonomiskt, så att man har råd att lägga pengarna på mat. Därför sänker vi nu matmomsen tillfälligt. Vi sänker även skatterna för låg- och medelinkomsttagare, och vi gör lättnader för just barnfamiljer för att man ska ha råd att lägga mat på tallriken till sina barn.

Fru talman! Svenskt lantbruk och svenska livsmedelsföretag ligger i världsklass när det gäller djurvälfärd, låg antibiotikaanvändning och hållbara produktionsmetoder. Trots det möter de en kostnadsnivå och en regelbörda som gör det svårt att konkurrera på en global marknad.

Svensk livsmedelsproduktion är en av våra mest grundläggande trygghetsfunktioner. Det handlar inte bara om vad som ligger på middagstallriken en vanlig tisdag. Det handlar också om beredskap, motståndskraft och nationell säkerhet. I en tid av växande geopolitiska risker måste Sverige kunna producera mer mat inom landet och stå bättre rustat när omvärlden skakar.

Under decennier har vi blivit mer beroende av import av livsmedel och insatsvaror. Det gör oss sårbara. För att stärka beredskapen och självförsörjningsgraden krävs en politik som sätter produktionen i centrum, ger företagare rätt förutsättningar och minskar de hinder som i dag står i vägen för utveckling och investeringar.

Fru talman! Den livsmedelsproduktion som inte fungerar i fredstid kommer definitivt inte att fungera i en kris. För att vi ska säkra att vi på lång sikt har lantbrukare som vill producera mat, företag som vill förädla den och butiker som vill sälja den måste det vara attraktivt att verka inom den svenska livsmedelsindustrin. Men i dag ser det inte ut så. Krångliga regler, små marginaler och alltför lite lön för alltför stor möda har satt oss i den situation vi nu befinner oss i.

Fru talman! För Moderaterna är utgångpunkten enkel. Regler ska vara begripliga, proportionerliga och förutsägbara. Tillståndsprocesser ska gå snabbare, och företag ska slippa dubbelprövning och onödiga administrativa krav. Det gäller såväl primärproduktionen som förädlingsledet och handeln.

Om vi ska behålla öppna landskap, betade hagmarker och levande landsbygd måste det vara lönsamt att producera mat i Sverige. Samma sak gäller mejerier, slakterier och annan beredningsindustri. Utan rimliga villkor, konkurrenskraftiga energipriser och kortare handläggningstider får vi inte den investeringsgrad som behövs.

Det är dock inte politikens uppgift att detaljstyra jordbruket. Politikens ansvar är att skapa förutsättningar för att branschen ska växa och bidra till Sveriges trygghet. Ett Sverige som menar allvar med sin livsmedelsberedskap måste göra det enklare, inte svårare, att driva företag i landet.

Regeringen har under mandatperioden inlett ett omfattande arbete med just regelförenklingar inom livsmedelskedjan och för företagen. Implementeringsrådet arbetar för att säkerställa att EU-regler inte överimplementeras och att svenska företag inte tyngs av dubbla krav. Även i beredskapssektorn håller myndigheterna nu på att anpassa sina rutiner och regelverk för att främja produktion snarare än hindra den.

Fru talman! Det här är viktigt. Beredskap handlar nämligen inte om centrallager och krispärmar. Den börjar på gårdsplanen, i växthusen, i stallen, i kvarnarna och i livsmedelsfabrikerna. Det handlar om att lantbrukare känner att det är lönt att fortsätta, om att företag i förädlingsledet vågar investera och om att livsmedelsbutiker förmår finnas kvar i hela landet.

I 2026 års budget satsas över 1 miljard kronor på livsmedels- och dricksvattenberedskap, med stora satsningar på beredskapslager av spannmål och kritiska insatsvaror, investeringsprogram för robust primärproduktion, stöd till företagen i förädlingsledet samt kommunal kapacitetsökning i måltidsverksamhet och dricksvattenförsörjning. Det är åtgärder som stärker hela kedjan, från åkern till butiken, och som gör Sverige mindre sårbart i kris och krig.

Sveriges livsmedelsberedskap behöver stärkas på land, men det gäller också havet och våra sjöar och vattendrag. Vi har fantastiska möjligheter att producera mer mat från våra vatten. Men även här krävs det långsiktiga regler, vetenskaplig förvaltning och ett system som premierar matfisket och en hållbar, konkurrenskraftig blå näring.

Moderaterna vill stärka kustsamhällena, öka andelen svenskfångad fisk som blir mat och fortsätta utvecklingen av hållbart vattenbruk. Detta får vi möjlighet att diskutera mer på torsdag, när vi ska ha fiskepolitisk debatt, fru talman. Det ser jag fram emot.

Fru talman! En stark livsmedelssektor förutsätter också starka hushåll. Den moderatledda regeringen har genomfört en rad reformer som stärker hushållens köpkraft, bland annat genom sänkta skatter på arbete och pension, riktade stöd till barnfamiljer och tillfälligt sänkt matmoms. Dessa åtgärder gör att vanliga svenska familjer får betydligt mer pengar kvar varje månad, vilket både stärker deras trygghet och ger ekonomin en nödvändig skjuts.

När hushållens resurser ökar blir det också lättare att välja svenskt, och det valet spelar roll. Varje gång en konsument väljer en svenskproducerad produkt stärker det vår livsmedelsberedskap. Det gynnar svenska lantbrukare och förädlingsföretag och bidrar till att hela kedjan kan fortsätta utvecklas. En ekonomi där arbete lönar sig, där hushållen står starkare och där fler väljer närproducerat är också en ekonomi som gör Sverige tryggare i oroliga tider.

Fru talman! Sverige förtjänar en livsmedelspolitik som tar både framtiden och verkligheten på allvar. En politik som stärker beredskapen, som ser våra lantbrukare som den viktiga, strategiska resurs de är, som ökar produktionen och som värnar företagande är vad Moderaterna står för, och det är vad regeringen nu levererar steg för steg.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Det är delvis glädjande besked. Jag vet som sagt att åtminstone jag och ledamoten tycker väldigt lika i vissa av de här frågorna. I sitt anförande lyfte ledamoten Kronståhl också fram den viktiga roll skogen spelar för jobben på landsbygden, precis som jag gjorde

Herr talman! Att sitta i regering handlar inte om att önska eller om att kunna bestämma allting. Tänk om olyckan skulle vara framme och Socialdemokraterna fick 51 eller 52 procent! Det är ingen situation som någon av oss skulle vilja vara i. Men det skulle vara en ännu större olycka, menar jag, om Miljöpartiet fick alltför stort inflytande på politiken. Varje kompromiss har ju faktiskt ett pris. Om det är så att Socialdemokraterna gör vad de kan för att hindra att skogsavverkningen minskar och för att rädda jobben på landsbygden, vad är man då beredd att ge Miljöpartiet i stället? Vad är man beredd att ge upp? Är det kärnkraften? Är det drivmedelspriserna? Eller kommer det i själva verket att bli så att Miljöpartiet återigen får fritt spelrum i miljöpolitiken och att det då är landsbygdens jobb som blir förhandlingsbrickan?

Herr talman! I en av sina reservationer menar Socialdemokraterna att de är den politiska kraft som garanterar balansen mellan skogspolitikens mål: att det går att bruka skogen samtidigt som man bevarar skyddsvärd skog, något vi är helt överens om.

Problemet för Socialdemokraterna är dock inte vad som står i reservationen eller vad man egentligen tycker utan vad som händer efter valet. Om inget politiskt mirakel inträffar så att Socialdemokraterna får egen majoritet kommer man att vara beroende av andra partier för att bilda regering, däribland med stor sannolikhet Miljöpartiet, som öppet driver på för kraftigt minskad avverkning.

Herr talman! Då räcker det inte att tala om balans i teorin. Väljarna har rätt att veta vilken politik som faktiskt kommer att genomföras i praktiken. I åtta år lade Socialdemokraterna skogspolitiken i knät på Miljöpartiet. Därför undrar jag: Kan ledamoten garantera att en regering ledd av Socialdemokraterna inte kommer att driva igenom minskad avverkning av skog som följd av förhandlingar med Miljöpartiet?

Herr talman! Jag har full förståelse för att man blir arg och bedrövad när man berövas sitt livsverk.

Ledamoten sätter ändå fingret på något här. Vi har i dag ett system som riskerar att få exakt motsatt effekt till det Miljöpartiet efterfrågar. På grund av inskränkningarna i brukande- och äganderätten, där skogsägare i praktiken straffas för att ha vårdat skogen och byggt upp höga naturvärden, blir konsekvensen i stället att de kanske avverkar tidigare än de tänkt eller vårdar sin skog på ett sätt som gör att höga naturvärden inte uppstår. Då får vi mindre biologisk mångfald.

Om vi i stället har en ordning där skogsägare garanteras antingen rätten att bruka sin skog, såklart med hänsyn där det behövs, eller rätten till ersättning, där inskränkning är den enda möjliga utvägen, kommer den biologiska mångfalden med största sannolikhet att öka.

Hårdare krav och snävare regler tror jag inte kommer att få rätt effekt – den effekt som Miljöpartiet är ute efter. Det såg vi innan frihet under ansvar infördes i skogspolitiken på 90-talet.

(Applåder)

Herr talman! Det här tydliggör skillnaden mellan Miljöpartiet och Moderaterna i skogsfrågan. Moderaterna litar på skogsägarna. Miljöpartiet gör det inte.

Nu får ledamoten faktiskt svara, för hon har en replik till. Miljöpartiet väljer uppenbarligen att lita på de hobbyinventerare som åker runt i landet och inventerar skogsägares mark för att leta fram något som är skyddsvärt. Det betyder två saker, bland annat att en massa personer springer runt på andras mark för att sätta käppar i hjulen för dem. Men när de väl hittar saker visar det sig också att det finns mycket mer av vissa arter än vi faktiskt visste.

Jag tycker såklart att skogsägarna ska göra sin del. Men i grund och botten handlar det om tillit till att en skogsägare tar hand om den skog som man själv äger, vilket man har gjort i generationer, för att bygga höga värden, både naturvärde och produktionsvärde.

Skillnaden är tydlig. Det vet väl alla i den här kammaren och alla som lyssnar, men jag vill poängtera att ledamotens fråga gör den ännu tydligare.

Herr talman! Jag vill understryka att vi såklart har tagit den oro som många skogsägare känner på allvar. Att det har dragit ut på tiden tillsammans med att det dyker upp andra förslag, till exempel från EU, bidrar såklart till viss oro.

På bordet ligger två utredningar som kommer att komma till riksdagen. De går kanske inte hela vägen, vilket vi i Moderaterna hade velat. Men det är i alla fall något.

I vissa andra frågor får vi kritik för att det går för fort och att vi implementerar nya lagar för fort och inte överblickar konsekvenserna av det. I andra änden går det ibland för långsamt. Är man väldigt driven och engagerad i vissa frågor vill man såklart att det ska gå fortare. Men vi jobbar på så gott vi kan, och jag tror att det kommer att bli väldigt bra när det väl är på plats.

Jag vet också att John Widegren ser fram emot att debattera båda ärendena som kommer under våren.