Juno Blom

Fru talman! Målet för all terrorismbekämpning är att undvika att terroristattentat sker. Arbetet mot terrorism delas in i tre områden: förebygga, förhindra och försvåra. Jag har i dag valt att lägga mitt fokus på det förebyggande arbetet.

Fru talman! Låt oss aldrig glömma dem som fallit offer för terrorism - de barn och vuxna som mördades på Drottninggatan här i Stockholm den 7 april 2017 och alla offer för terrorattacker världen över, år efter år.

Terrorbrott är det yttersta steget i en radikaliseringsprocess, och det är en process som fortfarande pågår varje dag här i Sverige. Den pågående radikaliseringen är ett hot mot vår demokrati. Radikaliseringen hänger nära samman med framväxten av parallella samhällen där separatistiska krafter utmanar svensk rättsordning.

Radikaliseringen hänger också samman med att antidemokratiska krafter påverkar människors delaktighet i det svenska samhället och tvingar dem att leva enligt patriarkala, separatistiska rättsordningar. Barn och unga indoktrineras att följa ideologier som erbjuder gemenskap men också förakt mot det svenska samhället. Man försöker systematiskt hota och skrämma svensk socialtjänst från att skydda barn från otrygga uppväxtmiljöer.

Om vi på riktigt ska förebygga, förhindra och försvåra terrorism krävs ett perspektivskifte. Radikaliseringen måste konfronteras tidigare och tydligare.

Radikaliseringen handlar nämligen inte bara om terrorism. Den handlar också om värderingar. En del i många radikaliseringsprocesser går ut på att värna normsystem som går tvärtemot individens rätt till frihet och jämställdhet och rätten att älska vem man vill oavsett kön. Det är normer och värderingar som genomsyrar svensk lagstiftning. Vi behöver inse att den demokrati, frihet och jämställdhet som vi älskar är värderingar som våldsbejakande grupper hatar och med alla medel vill förgöra.

I den svenska strategin mot terrorism som den förra regeringen fattade beslut om 2015 framkom att normer, värderingar och attityder som samverkar och bidrar till framväxten av extremism och terrorism måste motverkas effektivt. Det är viktigt att det finns ett genusperspektiv i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och terrorism. Vidare framkom betydelsen av insatser som kan påverka stereotypa normer som kopplar samman maskulinitet och våld.

Jag delar uppfattningen att normer, värderingar och attityder som samverkar och bidrar till framväxten av extremism och terrorism måste motverkas effektivt och att det krävs insatser som motverkar stereotypa könsroller. Men när jag letar i det material som tagits fram för att stödja arbetet har jag svårt att hitta reflektioner kring de normer, värderingar och attityder som ska motverkas effektivt.

Trots att Sverige var ett av de länder i Europa som hade flest personer som anslöt sig till terrororganisationen IS finns det fortfarande en beröringsskräck och en ovilja att prata om de normer och värderingar som ska motverkas. Detta trots indikationer på att hoten från högerextremismen ökar.

Det är svårt att motverka normer och värderingar när vägledande material inte nämner vilka normer och värderingar som ska motverkas och vad normerna och värderingarna har för syfte och mål. Men det finns rapporter där forskare har försökt identifiera faktorer.

I en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut om samband och synergier mellan våldsbejakande islamistisk extremism och hedersrelaterat våld och förtryck framkommer att det finns betydande likheter. Våldet och förtrycket är starkt patriarkalt och traditionsbundet. Inom båda dessa yttringar upplever anhängarna att deras normer, identitet och framtid är hotade och att våld och tvång är tillåtna medel. För att upprätthålla gruppens särprägel används kontroll, och det framkommer i rapporten att flickor och kvinnor utsätts i störst utsträckning.

Även i en rapport från Göteborgs stad, Hederskultur, våldsbejakande islamistisk extremism och gängkriminalitet, framkommer samband mellan hedersrelaterade brott, organiserad brottslighet och våldsbejakande islamistisk extremism, såsom den kollektivistiska strukturen, traditionella normer och grovt våld vid oförrätter för att upprätthålla hedern. Individuella fri- och rättigheter motarbetas, och de demokratiska samhällsfunktionerna trotsas.

Man ser traditionella könsroller och kontroll av flickor och kvinnor. I rapporten lyfts även att pojkar och män är präglade av ett destruktivt machoideal. Det framkommer också att polisens bedömning är att i stort sett alla vuxna individer som har rest för att leva där IS krigar har levt med hedersnormer.

Liknande faktorer framkommer i en kunskapsöversikt om vit makt-miljön som Center mot våldsbejakande extremism har tagit fram. Inom vit makt-miljön uppfattas den vita kärnfamiljen som grundläggande. Relationen mellan kvinnor och män betraktas ur ett konservativt perspektiv där könen har skilda förutsättningar och livsuppgifter.

Maskulinitetsidealet antar en överdriven, ofta våldsorienterad, manlig identitet. Den vita rasen, och specifikt kvinnan, ses som hotad av det mångkulturella samhället och i behov av skydd. Man anspelar på bilden av en stark maskulin krigare som ska beskydda den vita rasen och den egna familjens överlevnad. Homosexualitet betraktas som ett inre moraliskt och politiskt hot.

Dessa olika rapporter tecknar tillsammans en tragisk bild av att normer och värderingar är relativt lika i den våldsbejakande islamistiska miljön respektive vit makt-miljön. Det är konservativa könsroller där kvinnor ska kontrolleras. Heterosexualitet är den enda sexualiteten som kan accepteras. Det råder ett våldsideal bland män, som förväntas anpassa sig till ett destruktivt machoideal.

I vit makt-miljön ska kvinnor skyddas från det mångkulturella samhället, och när det gäller våldsbejakande islamistiska grupperingar ska kvinnor skyddas från de västerländska männen - samtidigt som kvinnor utsätts för mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck.

Antisemitismen utgör ytterligare en gemensam nämnare för vit makt-rörelsen och den våldsbejakande islamistiska extremismmiljön.

Att få kunskap om de normer och värderingar som behöver motverkas skulle av lätt insedda skäl underlätta för det våldsförebyggande arbetet att bli så effektivt som möjligt, men trots insikten om behovet av att öka förståelsen för vilka barn och unga som löper risk att rekryteras in i våldsbejakande extremism och till kriminella gäng har rädslan för att prata om normer och värderingar legat som en grå yllefilt över politiken och ansvariga myndigheter. Kunskapen är avgörande för att förstå orsaken till att vissa barn rekryteras in medan den stora majoriteten barn och unga, oavsett område, inte attraheras av vare sig extremism eller kriminella gäng.

I strategin framkommer vikten av att det finns ett genusperspektiv i arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism och terrorism. Jag delar även denna ståndpunkt, men det är svårt att hitta genusforskning som kan bidra till det förebyggande arbetet. Det skulle verkligen kunna hjälpa oss att förstå hur de skilda kontexter som rekryteringen sker i påverkar den sociala och kulturella konstruktionen av kön.

Det vore mycket värdefullt att få reda på hur kön konstrueras i till exempel Ludvika, som har en aktiv högerextremistisk bas, eller i utanförskapsområdet Navestad i Norrköping, där jag vet att hederskulturen finns och där det även förekom stenkastning mot polisen under påsken förra året - eller hur kön konstrueras på Södermalm. Kan vi lära oss något av de olika sammanhangen?

En sak är jag övertygad om: För att vi ska nå barn och unga och påverka värderingar, normer och stereotypa könsroller måste barn och unga känna att vi förstår den verklighet som råder i deras närmiljö. Frågan kvarstår varför det inte funnits ett större intresse av att hitta fler pusselbitar som förklaring till att vissa unga killar attraheras av extremistiska och kriminella miljöer. Det är avgörande för att bilden ska bli tydlig.

I detta arbete blir frågor som rör normer och värderingar avgörande. Det är när vi vill se och veta som vi kommer att kunna möta barn och unga med relevanta insatser. Genom att se och förstå fler riskfaktorer kan vi förebygga rekrytering till våldsbejakande extremistiska miljöer.

Regeringen arbetar nu med att ta fram en ny nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. Nu finns en regering som tydligt aviserat behovet av ett perspektivskifte. Ny lagstiftning är nödvändig och en viktig del i arbetet mot extremism och terrorism, men för att få till en förändring på lång sikt är det förebyggande arbetet avgörande. Därför måste vi tillsammans frigöra oss från den grå yllefilten och intensifiera och effektivisera det förebyggande arbetet - för att Sverige ska vara ett land där alla känner att de tillhör och tillför.

Terrorism

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Jag engagerade mig i politiken av ett enda skäl: Jag hade i min yrkesutövning på en myndighet som jobbade med de allra mest utsatta barnen sett så enormt stora brister där barns röster inte fått komma till tals. Detta är orsaken till mitt engagemang i politiken. Om ledamoten Lantz vill dra växlar på olika saker är det helt okej, för jag var kritisk i den här frågan även under den tid som vi hade ett samarbete inom ramen för januariavtalet.

Jag kommer aldrig någonsin att svika de barn som gjorde att jag beslutade mig för att stå här. Att jag säger att jag inte har förtroende för en generaldirektör som under så lång tid har sett sådana enorma missförhållanden är inte detsamma som att säga att generaldirektören har orsakat de problemen. Men det som oroar mig oerhört mycket är när man ansvarar för en verksamhet och i den verksamheten inte tydligt och transparent berättar om den utsatthet som barnen upplever.

Trots allt är det ju så att det är mitt och ledamotens ansvar att göra allt vi kan för att barn som är i statens vård ska få den hjälp de har rätt till. När barn som av olika skäl många gånger har en egen utsatthet redan när de kommer till statens låsta boende inte får vård och stöd utan i stället blir sönderslagna och utsätts för sexuella övergrepp, då tycker jag åtminstone att dessa utsatta barn kan förvänta sig att man är tydlig med att berätta om den verkligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Jag har fullt förtroende för regeringen och för Camilla Waltersson Grönvall, vilket jag också var tydlig med. Men jag kommer att stå för att jag alltid står på barnens sida.

Fru talman! Jag sa i mitt anförande att jag har svårt att ha förtroende för Sis generaldirektör. Jag står för det uttalandet. Som jag redogjorde för i mitt anförande kan jag nämligen inte se att det under den tid då vi har fått ta del av all denna fruktansvärda rapportering har skett några förändringar.

Jag kommer för alltid att stå på barnens sida. Som jag redogjorde för i mitt inlägg anmäler man alltså varje månad fem sexuella övergrepp mot barn från personal, och det är ungefär 350 flickor som är placerade. Skulle man ha en sådan ordning på en skola skulle det vara fruktansvärt.

I anförandet var jag också väldigt tydlig med att jag har full förståelse för att den som är generaldirektör för Statens institutionsstyrelses låsta boenden har en otroligt svår uppgift. Detta är problem vi har sett under väldigt lång tid.

Det jag reagerar så starkt på är att den som ansvarar för en verksamhet med ansvar för redan utsatta barn som placeras där och som sedan skickar in sina redogörelser för vad som sker inom verksamheten inte själv är den som lyfter detta. I stället är det ständigt barnrättsorganisationer som måste beskriva de utsatta barnens verklighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Att ledamoten Lantz gör sådana här jämförelser bryr jag mig inte om. Men jag heter Juno Blom, och jag sa att jag inte har förtroende. Jag sa inte att Liberalerna eller regeringen inte har det. Jag har rätt till min åsikt, och den kan ingen ta ifrån mig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Fru talman! Absolut, om det vore så enkelt att bara för att jag röstade för ert förslag hade vi fått det här datumet på plats. Nu vet både du och jag att det inte är på det viset.

Jag tillhör Liberalerna och kan svara för vad vi vill. Jag kan också säga att vi i vissa lägen har tillkortakommanden och inte lyckas få igenom de politiska förslag som vi anser är de bästa för barn. Så är det att vara i en konstellation.

Vår ståndpunkt är fortfarande densamma. Mitt ansvar och min uppgift är att göra vad jag kan för att få med mig alla partierna i det regeringsunderlag som jag är en del av. Men fortfarande finns det en demokrati, och fortfarande finns mina begränsningar. Det kan ju vara fel på min personlighet som gjorde att jag inte lyckades få Moderaterna att stödja den linje som jag drivit så hårt.

Det enda jag kan säga är att jag inte ändrar uppfattning. Oavsett om jag sitter i opposition eller i majoritet står jag för de åsikter som jag har och som i det här fallet också vårt parti har.

Det viktigaste framöver är ändå att tydligt få en majoritet av riksdagen, och i det här fallet regeringen, att vidta alla tänkbara åtgärder. Personligen tycker jag att avskiljningen vore en jätteviktig del.

Nu vet jag, och det gör ledamoten Johansson också, att statsrådet Camilla Waltersson Grönvall har ett jättestarkt barnrättsperspektiv och vill vidta åtgärder för att stärka barnets bästa inom alla olika områden. Jag känner en stark förtröstan på att hon kommer att vara en nagel i ögat och göra det vi vill. Men hade jag fått bestämma hade avskiljningen upphört för väldigt länge sedan i det här landet.

(forts. § 12)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Fru talman! Absolut! Det hade varit jätteenkelt att ansluta sig till den reservationen om det verkligen hade blivit så att detta genomförts.

En sak lärde jag mig under förra mandatperioden. Första gången jag var med och fick igenom ett tillkännagivande, där det alltså fanns majoritet för ett förslag, insåg jag att det blev ett av alla dessa papper som lades på hög. Nu ingår vi i ett regeringssamarbete. Det är inte så att jag inte kämpar för detta varje dag, men det handlar om att få med sig regeringen. Precis så var det under förra mandatperioden. Jag kämpade lika mycket då för att avskiljningarna skulle upphöra. Ett datum måste sättas och aktiva åtgärder måste till, annars kommer detta aldrig att ske.

För mig är politik inte spelet om vem som ansluter sig till vilken reservation. Det lärde jag mig ganska tidigt efter att ha trott att det faktiskt skulle kunna få effekt. Detta handlar om ett mycket större ansvarstagande.

Det är samma sak där: Under hela förra mandatperioden motionerade Liberalerna om att det skulle tillsättas en haverikommission. Hade man tillsatt en haverikommission initialt kanske vi också hade fått en större bild och ett bättre underlag för att verkligen kunna genomföra en verksamhet som inte utsätter barn på det fruktansvärda sätt som sker inom ramen för Sis.

Det är alltså inte så att jag inte delar ledamoten Johanssons uppfattning. Men det är också så att vi är ett av fyra partier som ingår i ett regeringssamarbete. Jag skulle absolut kunna skriva under reservationen, men det viktigaste är att jobba internt för att få till en förändring på riktigt. Det lovar jag att jag kommer att göra i dag, i morgon och varje dag jag är i den här riksdagen.

Fru talman! Jag vill inleda anförandet med att uttrycka mitt fullständiga stöd till statsrådet Camilla Waltersson Grönvall. Under förra mandatperioden hade flera av oss möjligheten att jobba sida vid sida med Camilla Waltersson Grönvall och se det äkta engagemanget. Det fanns också ett engagemang bland alla i socialutskottet för att på olika sätt stärka barns rättigheter och försöka få till ett ökat fokus på barns bästa.

När det kommer till statens låsta boenden ärvde regeringen en enorm utmaning. Det handlar om barn som har utsatts inom statens låsta boenden under lång tid. Det är nu viktigt att vi försöker att hitta andra vägar för placeringar av barn. Det är oerhört viktigt att vi nu får till satsningen på att förstärka de familjehem som finns så att de verkligen får stöd i det viktiga arbetet.

Jag tänker att om vi har familjehem som får ett bättre stöd kanske också många av de barn som vi har tvingats placera på Sis i stället kan placeras i familjehem. Därför är det viktigt att Socialstyrelsen har fått i uppdrag att försöka hitta fler familjehem. Jag tror att det här hänger ihop, för jag tror att det finns många som vill göra en viktig insats men som också kan känna att de är rädda för att bli ensamma i detta oerhört viktiga uppdrag.

Däremot står jag fast vid den ståndpunkt som jag har haft under hela förra mandatperioden. Statens låsta boenden är på många olika sätt en totalt dysfunktionell verksamhet. Jag tror också att det är jättesvårt att laga och lappa i någonting som i grunden inte fungerar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Det förslag som vi hade - och som vi kallade för en haverikommission - handlade egentligen om en extern granskning för att se över hela verksamheten och komma fram till hur vi ska få tillgång till den differentierade vård som vi talar om. Hur ska vi se till att barn som placeras inom statens låsta boenden också får tillgång till samtal med bup? Hur ska vi se till att de verkligen har en skolgång som gör att vi rustar dem så bra som möjligt för framtiden?

I dag finns det ingen reglering av vid vilken ålder man kan placera ett barn. Det kanske vi behöver fundera över. Är det lämpligt att ha åttaåriga flickor placerade på Sis? Jag tycker definitivt inte det.

Men att göra små justeringar och tro att det skulle lösa problemet tror jag tyvärr kommer att leda till att barn far illa även i framtiden. Vi kommer att få läsa dessa larmrapporter om och om igen.

När jag tar del av det som händer har jag faktiskt svårt att känna förtroende för ledningen. När det gäller avskiljningar, som vi debatterar här, har de ökat under den ledning som finns. Som vi har varit inne på vet vi att de barn som i störst utsträckning utsätts för avskiljningar är de yngsta barnen - flickorna med autismspektrumtillstånd. Jag säger återigen: Vi kanske borde ställa oss frågan om de över huvud taget ska vara på ett låst boende. Det känns helt främmande för mig.

Om någon här vill begära replik kan jag säga att Liberalerna inte har anslutit sig till den motion som finns. Däremot tycker jag absolut att avskiljningen måste upphöra. Men jag kan också förstå att det inte går att få till detta i morgon, med tanke på att personalen på statens låsta boenden måste få en helt annan utbildning. Det handlar ju om en viktig kulturförändring. Men jag är ändå av åsikten att man borde ha satt ett bästföredatum.

Jag kan aldrig någonsin tycka att det är okej att staten legitimerar våld mot barn. Det gör ont i hela min kropp när jag tänker på det. Jag är absolut helt emot detta, men jag ingår i en regeringskonstellation - precis som vi gjorde under förra mandatperioden. Jag tyckte det då, och jag tycker det nu. Men jag ser ändå att det finns många andra saker som vi också måste göra.

När det gäller de sexuella övergreppen rapporteras det in fem misstankar i månaden om sådana övergrepp mot placerade barn som begås av Sis-personal. Varje år placeras ungefär 350 flickor på Sis. Det motsvarar i storlek en liten gymnasieskola eller en högstadieskola. Om man tänker sig att en högstadieskola skulle få in fem anmälningar om sexuella övergrepp i månaden från elever som rör personal som är gärningsmän - hade man då låtit rektorn sitta kvar?

Det är viktigt att se att kritiken mot Sis också har kommit från många andra myndigheter. Det kommer en rapport från Ivo om omfattande våld och kränkningar mot framför allt flickor på Sis. Ivo har dessutom tvingats stänga ned flera avdelningar på grund av dessa missförhållanden. JO riktar skarp kritik mot myndigheten i en mängd avseenden. Det kanske allvarligaste är att JO menar att myndigheten inte förmår använda de särskilda befogenheterna, fysiska tvångsmedel, på ett lagligt sätt.

JO reagerar också kraftfullt över bristen på kunskap och laglighet och konstaterar att ledningen inte förmår komma till rätta med felaktigheterna. Även Institutet för mänskliga rättigheter oroas över att de tvångsplacerade barnen inte tillförsäkras sina grundläggande mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Det som kanske främst får mig att känna att jag inte har förtroende för den sittande ledningen är att den rapportering som kommer till oss inte kommer från ledningen. Jag förstår verkligen svårigheten för en generaldirektör som ska ta ansvar för statens låsta boenden - ett uppdrag och en verksamhet där det sitter sju- och åttaåriga flickor med autismspektrumtillstånd och dessutom en 17-åring som har mördat någon. Detta uppdrag måste vara hur svårt som helst att genomföra. Men jag anser ändå att om man väl har tagit på sig den uppgiften har man också ett ansvar för att berätta vad som sker inom den verksamhet man ansvarar för.

Det blir för mig märkligt att det är barnrättsorganisationerna som måste lyfta fram den enorma utsatthet som finns inom Sis. Det är det som gör att jag känner så här. Jag kan förstå att det är enorma utmaningar och enorma svårigheter, men jag kan inte förstå att man inte är öppen, transparent och tydlig med vad som faktiskt sker.

Från Liberalernas sida förstår vi, återigen, att Camilla Waltersson Grönvall som ansvarigt statsråd inte kan trolla, även om hon säkert hade önskat det. Jag vet att det pågår ett intensivt arbete borta på departementet för att komma åt de enorma brister som finns i dag.

Men det jag verkligen önskar nu är att vi skyndsamt får till en extern klagomålsmöjlighet eller stödlinje för de barn som är placerade på Sis. Efter det att rapporteringen kom om de sexuella övergreppen på Sis sa ledningen att de skulle tillsätta en intern sådan funktion.

Många av de barn jag har mött som har blivit utsatta på Sis har berättat om sin utsatthet, men det har inte skett någon förändring. Jag tror därför att det är viktigt att vi tar ansvar för att ha en extern klagomålsfunktion och att de personer som ansvarar där också är ute på boendena för att verkligen skapa relationer och gör oanmälda besök för att se vad som händer.

En sak är säker: Arbete pågår, och det är mycket. Men för de barn som utsätts just i dag är det en väldigt liten tröst att vi nu förstår att vi måste vidta ytterligare åtgärder.

Herr talman! Nu debatterar vi unga lagöverträdare. Jag tänker att det viktigaste för oss alla ändå måste vara att ta reda på vilka dessa unga är. Vilka är dessa barn och unga som rekryteras in i kriminalitet? Jag håller verkligen med den socialdemokratiska ledamoten Anna Wallentheim om att alla inte begår brott. Jag är helt övertygad om det. Det är helt sant.

Jag tycker att vi i debatten många gånger förenklar skälet till att man begår brott utifrån ekonomiska incitament. Om det vore skälet skulle väldigt många fler begå brott. Jag tycker också att det är väldigt kränkande. Jag har jobbat många år i utsatta områden, träffat familjer som kämpar stenhårt och gör allt för att få ihop livet men som verkligen lägger enorm energi på att finnas där för sina barn, skapa ett tryggt hem och skapa förutsättningar för att de inte ska rekryteras in i kriminalitet.

Jag tänker också att när barn, ibland tyvärr bara åtta nio år gamla, rekryteras in i kriminalitet har vi nog varit dåliga på att hantera ett hedersförtryck som börjar redan i förskolan. Jag tänker på att staten sviker och inte finns närvarande, och jag tror att det är precis det som många av de barnen ger uttryck för.

I en rapport från Malmö beskrivs det hur personal upplever krav från föräldrar på könssegregering och hur små barns kroppar sexualiseras, framför allt flickors. Personalen upplever att det finns krav på bröder att kontrollera sina systrar och ser indikationer på att kusinäktenskap planeras. Personalen känner oro för att könsstympning kan ha skett och möter barn som har blivit slagna.

Det finns också personal som berättar att de har kollegor som ger understöd till kravet på att segregera flickor och pojkar, och det är grunden till de hedersrelaterade värderingarna och normerna. Kollegor ger uttryck för att de inte riktigt vet hur de ska agera när de identifierar att det är så. Det finns personal som saknar handledning och som försöker navigera mellan styrdokument som å ena sidan säger att förskolan ska stärka barn i deras kultur och ursprung, å andra sidan att förskolan ska upprätta demokratiska normer och värderingar som handlar om just jämställdhet och jämlikhet.

Jag förstår verkligen att personal kan utsättas för enormt svåra målkonflikter för att vi i den här kammaren inte har vågat ta de målkonflikterna. Det är ju ändå så att på ena sidan gatan drivs det på för genusmedvetna förskolor och på andra sidan gatan tvingas små flickor i förskolan bära slöja. Det är just det här som leder till att parallellsamhällen uppstår. De uppstår för att politiker och myndighetspersoner har tillåtit dem att uppstå. Parallellsamhällena är grogrunden för kriminalitet och rekrytering av barn och unga in i kriminella gäng. Men det är också så att de här barnen får en känsla av att de rättigheter som finns i vårt land är andra barns rättigheter och inte deras rättigheter.

Jag tror att det är otroligt viktigt att våga utmana föräldrarätten, börja prata mycket mer om föräldrars ansvar och skyldigheter och våga prata om normer och värderingar. Carin Götblad, som jobbar med detta inom polisen, säger att det inte är vilka barn och unga som helst som rekryteras in i kriminalitet, vilket är temat för den debatt vi har i dag.

Jag tänker också att vi borde bli bättre på att i större utsträckning våga analysera vad som faktiskt är grunden till att vissa barn hamnar i dessa enorma svårigheter. Jag håller med om att de här barnen har en dubbel utsatthet, som jag tror att ledamoten Wallentheim sa. Det är barn som har svikits tidigt, och det är barn som också många gånger har ett krav på sig att utsätta andra.

Vi har ett otroligt viktigt arbete framför oss med att få fram forskning och söka kunskap och fakta. Om vi ska börja jobba förebyggande och det är beslutat i lag är det oerhört viktigt att vi vet vad det är vi ska förebygga och vilka behov de olika barn som vi möter har.

Genusforskning är en intressant faktor med tanke på att genusforskningen menar att genus är en social konstruktion, och jag delar den bilden. Genus beror på vilka samhällen och sammanhang man växer upp i. Vi måste ha ett större intresse för att ta reda på hur det ser ut i kommuner där det finns en hög andel unga killar men också tjejer som rekryteras in i högerextremism. Vilka normer och värderingar finns i den miljö där dessa barn ska utveckla sin könsroll? Hur ser det ut i Rosengård? Vilka normer och värderingar möter killar och tjejer där? Hur ser det ut på Södermalm?

Vi måste våga se att även om barn är lika och ska ha samma förutsättningar möter de väldigt olika sammanhang, och det påverkar dem. Vår skyldighet är i grund och botten att göra allt vad vi kan. Jag håller med om att skolan är centralt viktig, och förskolan är ännu viktigare när det gäller att forma barn. Det är väldigt svårt att komma åt värderingar som har rotats. Ju tidigare vi kan komma in och prata om detta, desto större blir möjligheterna för barn att känna trygghet och tillit. Förskolan är alltså viktig.

Jag tänker även på alla de mammor och pappor som jag har mött i utanförskapsområden som har flytt till Sverige och drömmer om att deras barn ska kunna läsa, studera och ta sig vidare. Även om det inte riktigt låter så i dag är Sverige på många sätt ett fantastiskt land där möjligheter ges. Men om vi inte försäkrar oss om att ha en skola för dessa barn ges ju inte de rätt förutsättningar. Även där blir det ett enormt svek.

Avslutningsvis behöver vi ha ett större fokus på att ta reda på vad som ligger till grund för att vissa barn löper större risk att rekryteras in i kriminalitet. Vad kan vi lära? Hur kan vi få fram forskning? Hur kan vi se till att kunskap finns när vi vet att det absolut viktigaste vi kan göra är att skapa trygga och tillitsfulla barn? Det är så vi kan bygga landet tillsammans.

Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande om våldsbrott och brottsoffer. Bakom siffrorna i statistiken finns ett enormt lidande. Varje våldsbrott har ett brottsoffer och anhöriga som bär med sig ett lidande och ett trauma varje dag, i flera år, om inte hela livet.

Jag är stolt över att vi har en regering som har ett tydligt fokus på brottsofferperspektivet och på upprättelse för brottsoffer, inte minst när samhällets allra mest utsatta drabbas av våldsbrott.

Dessa barn och kvinnor utsätts för våld på den plats som ska vara allra tryggast. Hemmet, som ska vara en trygg plats, har i stället utvecklats till en brottsplats. Klumpen i magen växer när barnen och kvinnorna sätter nyckeln i dörren till hemmet. Oron och rädslan finns inför hur kvällen och natten kommer att vara. Barnen gömmer sig när de hör våldet. Barnen försöker rädda sin mamma. Det är en verklighet för 200 000 barn som växer upp med en pappa som slår mamma eller med en bror som misshandlar sin syster.

Var tredje vecka mördas en kvinna av en man. Våldet mot barn och kvinnor är precis lika allvarligt som gängbrottsligheten och borde få minst lika mycket uppmärksamhet från polis och lagstiftare. Vi vet att barn och unga som växer upp i våldsamma miljöer löper enorma risker, inte minst att själva utsättas för våld och uppleva utsatthet.

Mäns våld mot kvinnor, unga killars våld mot unga tjejer, hedersrelaterat våld och förtryck och våld mot barn är ett stort samhällsproblem som kränker och begränsar barns och kvinnors grundläggande fri- och rättigheter. Tusentals flickor och kvinnor utsätts varje år för trakasserier, våld och sexualbrott. Våldet orsakar stort lidande och leder till livslånga konsekvenser. I årtionden har det dödliga våldet mot kvinnor och den traumatiska situation som följer för det barn som förlorar sin mamma försummats.

Inga barn, inga flickor och inga kvinnor ska tvingas anpassa sina liv till våldsamma eller kontrollerande killar och män. Därför har regeringen redan tagit flera initiativ för att motverka mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Vid misstanke om grov kvinnofridskränkning ska det ske obligatorisk häktning, och straffen ska skärpas kraftigt. Dessutom ska kontaktförbud kunna omfatta större geografiska områden. Och elektronisk övervakning ska användas oftare. Det är förövarens frihet som ska begränsas, inte brottsoffrens. Våldsutsatta barn och kvinnor ska inte tvingas leva gömda och glömda i Sverige.

Regeringen kommer att ta fram en ny nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. I framtagandet kommer regeringen såklart att involvera berörda myndigheter, civilsamhällets organisationer och akademin.

Under förra mandatperioden fick vi igenom att en nationell strategi mot våld mot barn skulle tas fram. Nu är utredningen klar och ute på remiss. Jag ansvarade som utredare för att ta fram den tidigare nationella strategin. Även i det läget kände jag initialt att det var märkligt att vi i Sverige inte hade tagit fram en nationell strategi mot våld mot barn. Utsattheten riskerar mycket också senare i livet.

En sak var ganska upprörande. När vi fick uppdraget att ta fram en nationell strategi hette den Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck. Det är intressant att regeringen då valde att kapa halva rubriken. Det säger lite om det intresse som fanns för något som många utsätts för.

I utredningen hade vi också tydliga förslag på att unga killars våld mot unga tjejer måste utgöra ett eget målområde. Även det försvann och suddades ut.

Jag ser verkligen fram emot att det ska tas fram en ny strategi och att det ska bli tydligt att vi ser till att börja tidigt och att ha ett särskilt fokus på de utsatta barnen. Barnrättsperspektivet ska stärkas, och föräldrarätten ska utmanas.

Barnfridsbrottet infördes under förra mandatperioden. Men jag är oerhört besviken över att jag inte lyckades påverka den förra regeringen att våga vara tydlig med att en pappa som döms för mord på barnets mamma har förverkat sin rätt att vara vårdnadshavare - punkt. Det är något som jag självklart kommer att fortsätta kämpa för. Jag ser också att det finns stöd för de frågorna, både hos justitieminister Gunnar Strömmer och socialminister Camilla Waltersson Grönvall. Det känns tryggt och bra. Det känns som att vi kan göra skillnad tillsammans.

Det är även helt galet att barn är de enda brottsoffer som kan tvingas av domstol att bo med sin förövare. Tvångsumgänge för barn med en våldsutövande förälder måste upphöra. Även det är en kamp som vi förde under förra mandatperioden. Där ser jag också att det händer saker och att möjligheterna finns.

I budgetpropositionen föreslår regeringen att arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck ska stärkas genom att det förebyggande arbetet permanentas med 50 miljoner kronor per år.

Det hedersrelaterade våldet och förtrycket är ett allvarligt problem i vårt land. För att lösa det måste vi förstå det sammanhang som våldet och förtrycket sker i. Vi måste förstå hur våldet påverkar individen och förstå att söner redan i förskolan tvingas kontrollera och begränsa sina systrar. Det är först när vi förstår de utsattas verklighet som vi kan ta in vad de faktiskt ska skyddas från.

Våra lagar och vår syn på barns, kvinnors och hbtqi-personers individuella friheter skiljer sig avsevärt från i de länder som vi haft stor migrantströmning från. Ändå är vi tydliga med att barn, kvinnor och hbtqi-personer har individuella fri- och rättigheter. Men så fort vi har mött motstånd har det här samhället vacklat och backat. Därför känns det oerhört viktigt att vi nu tillsammans försöker sätta ned foten och verkligen ta i de frågorna fullt ut.

Trots att vi vet att förtrycket börjar tidigt i barns liv, trots att vi vet att den verklighet som många föräldrar kommer till och de svårigheter det kan innebära att vara förälder i ett helt nytt land saknas samtal om krav och förväntningar på en förälder här. Det är samtal som måste föras om och om igen för att skapa förutsättningar för barn och unga att få tillgång till ett liv utan oskuldskrav, kontroll, hot, våld, tvångsäktenskap och könsstympning.

Barn och unga ska inte behöva frukta att föras ut ur Sverige som bestraffning för att de vill åtnjuta sina grundläggande fri- och rättigheter. De ska inte behöva frukta att föras till landet som familjen flydde från. Politiker har vetat, och svenska myndigheter vet. Ändå gapar stolar tomma i klassrummen. Och barnen lider i sin ensamhet och i enorm utsatthet.

Därför är det viktigt att vi nu utökar möjligheterna att utfärda utreseförbud i fler fall, likaväl som att den omvändelseterapi som hbtqi-personer utsätts för ska bli ett tydligt lagbrott.

Jag ställer mig bakom utskottets förslag i betänkandet och yrkar avslag på motionerna.

Herr talman! Regeringen genomför nu en omfattande omläggning av kriminalpolitiken. Det är ett stort perspektivskifte som handlar om att sätta brottsofferperspektivet i första rummet. Det betänkande om kriminalvården som vi nu debatterar spelar en viktig roll.

Kriminalvårdens roll är dubbel. Dels ska den dömde avtjäna sitt straff. Dels ska den som begått brott ges möjligheter att komma tillbaka till en vanlig tillvaro utan kriminalitet. Straffet är även en viktig upprättelse för brottsoffret.

En väl fungerande kriminalvård stärker människors möjlighet att utveckla sina egna resurser och skapa ett laglydigt liv. Att få människor att bryta med en kriminell livsstil är därför en viktig brottsförebyggande uppgift.

Kriminalvården står i dag inför stora utmaningar, inte minst på grund av platsbristen. När straffen skärps, polisen byggs ut och fler brottslingar kan dömas kommer behovet av anstaltsplatser att fortsätta öka. Det får inte accepteras att personer som dömts till fängelse får vänta lång tid på att avtjäna sina straff därför att det saknas möjlighet att ta emot dem.

Regeringen föreslår att Kriminalvården ska få ytterligare 300 miljoner kronor i år. Pengarna finns med i regeringens vårändringsbudget för 2023. En ytterligare satsning kan komma i höst.

Situationen när det gäller beläggningen i häkte och anstalt är ansträngd. Platsbristen har förvärrats trots att antalet platser har ökat kontinuerligt de senaste åren. I dag har Kriminalvården 8 000 tillgängliga platser, och det inkluderar dubbelbeläggning. Kriminalvården bedömer att det inom en tioårsperiod behövs 11 000 platser.

Det behöver finnas stöd för den som vill lämna det kriminella livet. Här är det viktigt med förutsättningar för studier och jobb samt delaktighet i det civila samhället.

Vidare framgår det i Tidöavtalet att socialtjänstlagen behöver reformeras. Det handlar om det brottsförebyggandet arbetet för att förhindra att unga rekryteras in i kriminalitet och om arbetet för att de barn som är i kriminalitet ska ta sig ur det. Det är otroligt viktigt att det förebyggande arbetet nu är lagfäst.

Kriminalvårdens generella insatser är av stor betydelse. Till det bör läggas den särskilda så kallade avhopparverksamheten, som riktar sig till den som vill lämna en kriminell livsstil. Det är viktigt att stoppa rekryteringen av barn och unga, att lagföra dem som begår brott samt att uppmuntra fler att lämna den kriminella miljön. Liberalerna anser att avhopparprogram spelar en viktig roll i det arbetet och har sedan länge krävt ett nationellt avhopparprogram.

Polismyndigheten, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen har sedan 2021 i uppdrag att förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare från kriminella, våldsbejakande extremistiska och hedersrelaterade miljöer i landet. Myndigheterna ska utarbeta former för uppföljning. Även Brå ska stödja uppföljningen och utvärderingen. Det uppdraget fortsätter och ska slutredovisas i februari 2024.

I Sverige är det inte brottsligt att rymma från fängelse eller sluten ungdomsvård. En sådan ordning är helt orimlig. Att rymma måste i sig vara straffbart. Samhällets signaler ska vara entydiga, och konsekvenserna för den som rymmer måste bli ännu mer kännbara. Därför är det bra att regeringen kommer att återkomma i närtid till den frågan.

Inom kriminalvården måste även barnperspektivet stärkas. Jag har själv varit engagerad i Bufff, en verksamhet för barn och unga med frihetsberövade föräldrar eller familjemedlemmar. Jag har tagit del av skammen som barn känner när de har en förälder i fängelse, den ensamhet som de känner och rädslan för att klasskamraterna ska få reda på att pappa sitter i fängelse. Jag har även varit med barn på besök på anstalt och sett kriminalvårdens oförmåga att möta barnen.

Framför allt har jag kämpat för barn som inte vill träffa sin pappa, barn som tvingats till umgänge med en dömd förälder och barn som reagerat oerhört starkt när de tvångshämtats av socialtjänsten.

Insikten om detta allvarliga problem fick jag för många år sedan. En pojke hade bevittnat hur pappan misshandlade mamman så allvarligt att hon blev medvetslös. Pappan lämnade sedan sonen och mamman, låste och gick. Pojken, som bara var fem år, kunde efter några timmar till slut få hjälp genom brevinkastet. Det är ett enormt trauma. Trots det tvingades pojken till umgänge med pappan i fängelset, med två socialsekreterare som han inte kände.

Jag kommer aldrig att glömma hur han grät och gjorde allt för att få vara kvar hos mamman och hur vi kämpade för att han inte skulle tvingas besöka sin våldsutövande pappa. Men domslutet skulle följas, och pojken bars iväg. Den pojken är ett av alla de brottsoffer som finns bakom statistiken, ett av alla de svikna barn som jag kämpar för.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Jag håller med om det som ledamoten Westerlund sa om att sitta och lyssna på detta. Det är väldigt mycket som sägs och viktiga saker som lyfts fram. Det är förändringar som är nödvändiga för att barn - framför allt våldsutsatta barn - ska få den hjälp och det stöd som de har rätt till och behov av. Detta gäller också våldsutsatta kvinnor.

Jag brukar alltid säga att jag är ny i politiken, men det kan jag inte säga längre - jag har ändå suttit en hel mandatperiod. Något som jag har sett är att vi är ganska bra på att försöka hitta konflikter även när det inte finns konflikter.

I dag finns det ändå en enighet om att vi inte kan ha en sådan här ordning. Just nu finns det mängder av barn som är hemma eller på väg hem med en jätteklump i magen. De känner oro och rädsla. De kanske känner oro för ett umgänge under helgen. Detta är någonting som ingen av oss kan värja oss för.

När man pratar politik blir det gärna så att man pratar om att den här regeringen är ansvarig för någonting, att någonting ska komma fram direkt eller att den förra regeringen inte gjorde något. Om vi ska vara riktigt ärliga mot varandra är det dock inget parti som har gjort tillräckligt när det gäller våldsutsatta barn. Inget parti har heller gjort tillräckligt när det gäller våldsutsatta kvinnor.

Jag lyssnade en gång på en forskare; det var när jag hade mitt tidigare arbete. Jag satt och pratade med henne och frågade vad det är som gör att varken politiker eller myndighetspersoner gör det som de vet att de borde göra när det gäller utsatta barn. Då sa hon att vuxnas rädsla och obehag för att ifrågasätta andra vuxna många gånger väger mycket tyngre än barns rätt till stöd och skydd.

Jag tänker mig att detta på något sätt har legat som en grå yllefilt över det som borde ha varit självklart för oss alla. Forskningen visar ju att barn som växer upp med våld kommer att påverkas på både kort och lång sikt.

När det gäller att barn tvingas till umgänge - vi har ju varit inne på att barn är de enda brottsoffer som tvingas till umgänge med sin förövare - kan vi konstatera att detta inte är någon nyhet. Om man tittar på Aftonbladets granskning av barn som har fått uppleva det kanske mest traumatiska i livet, nämligen att deras mamma har blivit dödad av pappan och att pappan är dömd för mord, ser man att det handlar om hundratals barn under 2000-talet. Det finns rapportering, så vi kan inte skylla på att vi inte har haft fakta i målet eller på att vi inte har kunnat ta del av barnens berättelser eller av analyser runt omkring där psykologer och barnrättsexperter har uttalat sig om vad dessa barn är i behov av.

När jag hade kommit in i riksdagen och för första gången var med och fick igenom ett tillkännagivande blev jag så lycklig. Jag gick till Peppes och satt där och tänkte: "Härligt - nu blir det så här!" Sedan insåg jag att ett tillkännagivande i stort sett inte betyder någonting. Det är en markering mot regeringen. Det läggs på en hög, och i bästa fall görs det någonting åt det.

För mig var därför det allra viktigaste under förra mandatperioden att försöka påverka ansvariga statsråd att föra samtal och att försöka visa på vad barn är i behov av - allra helst de mest utsatta barnen.

På samma sätt tror jag just nu inte att det spelar någon större roll vilka reservationer vi följer upp om vi inte lyckas få regeringen att verkligen göra de här sakerna. Under förra mandatperioden satt jag i flera utskott som rörde barnrättsfrågor, och jag måste säga att socialutskottet med ett utskottsinitiativ lyckades komma långt i fråga om att stärka barnets bästa. Jag tror att det är möjligt att göra saker. Det är framför allt nödvändigt att göra saker.

I Aftonbladets granskning medverkar Jonathan, 11 år, vars pappa dödade hans mamma. Han säger: Jag vill bara gå tillbaka i livet och fixa så att det aldrig hade hänt. Jag är fortfarande jättearg och kommer aldrig att glömma min mamma eller vad min pappa har gjort mot min mamma. Jag ber för henne varje dag. Tänk om det hade funnits en trappa upp till himlen och jag hade kunnat träffa henne.

Detta är ju otroligt smärtsamt, och det finns mängder av citat där barn på ett enkelt sätt beskriver varför vi politiker har svikit dem. Alla vi politiker och alla partier har svikit dessa barn.

Jag tror, som jag sa inledningsvis, att det handlar om att det finns en extrem rädsla att utmana den absurt starka föräldrarätt som finns i dag. Om vi inte vågar göra det spelar det heller ingen större roll. I Aftonbladets granskning av barn vars mammor har dödats av pappan visade det sig nämligen att en tredjedel av dessa barn tvingades till umgänge med pappan som var dömd för mord, men två tredjedelar hade inte umgänge. Det är fortfarande så att det finns en kultur och en rättsosäkerhet för barn.

Här måste vi självklart täppa till de luckor som finns i lagstiftningen men framför allt börja prata om hur vi stärker barnrättsperspektivet och hur vi blir modigare så att vi vågar utmana föräldrarätten. För min del är detta självklart.

Lika självklart som jag kämpade med förra regeringen tänker jag kämpa med denna regering för att barn inte ska tvingas till umgänge med en våldsutövande pappa och för att barn inte ska behöva ha den där klumpen i magen. En pappa som är dömd för mord på barnets mamma har förverkat sin rätt att vara förälder och har gjort ett val som har försatt barnet i total maktlöshet. Om vi inte ens kan enas om att den föräldern totalt har missbrukat det vackraste som finns med att få ett barn vet jag inte vad vi står för. Det handlar om något mycket större än den ena eller andra reservationen. Vi måste ta ett gemensamt krafttag.

Familjerätt

Fru talman! Jag tänkte avsluta med att säga något om kusinäktenskap. Det är också en fråga som Liberalerna kämpade med under förra mandatperioden, och jag är glad över att vi nu vågar se över om det går att förbjuda kusinäktenskap. Jag har mött så många flickor och pojkar som lever i total ofrihet och maktlöshet och som inte haft någon annan möjlighet än att säga ja till det äktenskap familjen har beslutat om. Det handlar också om alla de svårigheter som finns när det gäller att avsluta ett äktenskap. Vi har varit dåliga på att se den koppling som finns mellan kusinäktenskap och hederskulturen.

Det finns de som menar att det är en frihet och att ingen ska styra över med vem man ska gifta sig. Då är det intressant att se i statistiken hur extremt få personer som av fri vilja vill gifta sig med sin kusin och hur många ofria unga människor som tvingas in i äktenskap. Jag kommer alltid att stå på de ofrias sida, och jag är övertygad om att vi kan bättre för barnen. Hittills har vi svikit dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 april.)

Herr talman! Jag tror att man ska hålla isär begreppen. Socialtjänstlagen är en ramlag, så det finns barn som inte tvingas till umgänge med en våldsutövande pappa, och det finns även barn som tvingas till sådant umgänge. Det handlar alltså också om en attitydfråga.

Vi har en väldigt stark föräldrarätt, och ett perspektivskifte måste till. Det är exakt det som regeringen aviserar. Jag saknade det under den förra mandatperioden även om jag här i kammaren, precis som ledamoten var inne på, var tydlig med att det måste ske.

När det gällde just tvångsumgänge men även, som ledamoten var inne på, barnets bästa var det en diskussion som gällde barn som är placerade och där vården ska upphöra. Då ansåg inte Socialdemokraterna och till en början inte heller Miljöpartiet - när man sedan lämnade regeringen ställde man sig på övriga partiers sida - att man måste ha barns bästa som ett eget rekvisit i lagstiftningen för att kunna lyssna på barn. Det som skiljer vår lagstiftning från barnkonventionen när den blev lag är ju barns rätt att komma till tals.

Det är alltså oerhört viktigt att detta går igenom alla delar. Därför blir det märkligt för mig att Socialdemokraterna i det här läget säger att de är tacksamma för att vi ställer oss på deras sida, när det som faktiskt har skett är att Socialdemokraterna inte har vågat fatta de här avgörande besluten. Att utredningen är otydlig beror ju på att direktiven inte har haft den tydlighet som krävs för att man fullt ut verkligen ska ställa sig på det lilla utsatta barnets sida.

Däremot tror jag att allvaret i de konflikter som finns för utsatta barn är så mycket större och viktigare än våra partipolitiska konflikter. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att vi är ärliga mot varandra, att ni kan säga att ni har insett att det är på det här viset och har väckt en motion och att vi nu, tillsammans med en regering som vill, kan göra en förändring.

(Applåder)

Herr talman! Eftersom Laila Naraghi i sitt anförande apostroferade mig tänker jag att det är viktigt att försöka förklara hur vi resonerar.

Under förra mandatperioden införde vi till exempel ett barnfridsbrott inom ramen för januarisamarbetet. Jag är glad att Morgan Johansson, som då var statsråd, och jag hade den pressträffen ihop, för Liberalerna låg verkligen bakom att detta skulle ske.

Innan det skedde var Liberalerna tydliga med att när vi nu inför ett barnfridsbrott som innebär att barn i juridisk mening blir brottsoffer är det ju oerhört viktigt att man parallellt med det direkt tillsätter en utredning för att det inte ska hamna i det läge som ledamoten tog upp här, nämligen att barn tvingas till umgänge med en våldsutövande förälder och att mammor är förtvivlade och rädda för att lämna en relation.

Efter fyra år av kamp för att våga ta fasta på centralt viktiga frågor blev det ändå inte det gehör som jag hade önskat, även om vi lyckades genomföra många viktiga reformer. Jag uppfattade också att ledamoten från Vänsterpartiet sa att det i den utredning som nu ligger inte är riktigt tydligt när det gäller åtgärder kring tvångsumgänge.

Det här handlade också om frågan om barnets bästa, där Socialdemokraterna inte ville delta och inte ville driva på, så när vi då har dels statsrådet Camilla Waltersson Grönvall som är supertydlig, dels justitieminister Gunnar Strömmer som också är tydlig med det här känner jag att det verkar dumt att gå över ån efter vatten. Då är det bättre att aktivt jobba med dem som tydligt uttrycker att de vill göra det som jag önskade göra under hela den förra mandatperioden.

Men jag är glad att även ni har bytt fot nu.

Fru talman! Jag har mött och samtalat med unga killar som har rekryterats in i kriminalitet och som har rånat, sålt droger och misshandlat andra. Det är möten som har påverkat mig.

Jag minns när jag satt ned och pratade med några killar för att lyssna in hur de såg på sina liv. De hade inte fyllt 20 år men var rörande överens om att livet var kört. Några av killarna sa att jag skulle ha varit där när de var fem sex år gamla. De beskrev en uppväxt fylld av våld i hemmet, på skolan och i bostadsområdet. I mötet med dessa unga killar, när vi lyckades komma under ytan, blev deras dubbla roller så tydliga. De har utsatts, de utsätts och de utsätter andra.

Nu har vi äntligen en ny lag som tydligt pekar på vikten av att kommunerna tar ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Forskningen har varit tydlig; med goda uppväxtvillkor, god hälsa och möjlighet att klara skolan med godkända betyg minskar risken avsevärt för att barn och unga inleder en kriminell bana.

Nu krävs det att hela samhället går samman, att alla aktörer växlar upp. Bara tillsammans kan vi vända utvecklingen. Det finns inga andra alternativ. Och arbetet måste börja tidigt, redan på mödravårdscentralen.

Satsa på hembesöksprogram! I dag är det viktigare än någonsin att socialsekreterare tillsammans med BVC kommer ut till nyblivna föräldrar för att skapa relationer och berätta om det stöd de kan erbjuda. Man behöver skapa tillit och slå hål på den vilseledande information som sprids genom de hat- och hotkampanjer som riktar sig till socialtjänsten och som skrämmer föräldrar.

Det är sorgligt och ansvarslöst att problemen ska behöva bli så stora innan insikten om det brottsförebyggande arbetet måste skrivas in i lag och få högsta prioritet. Nu krävs det forskning som verkligen analyserar vad som ligger till grund för att vi har barn som är beredda att begå så allvarliga brott som sker i dag. Det är viktig kunskap för att kunna sätta in rätt insatser i det brottsförebyggande arbetet.

Vi måste våga utmana föräldrarätten och börja prata om föräldrars ansvar och skyldigheter. Jag tänker på alla de förskollärare som ger uttryck för att de tidigt såg att det fanns en uppenbar risk att det skulle gå illa, utan att deras oro togs på allvar och utan att det sattes in rätt insatser i rätt tid.

Det behövs nödvändiga insatser till barnet liksom till föräldrarna, tidigt och tydligt. Vi måste våga ställa krav och ha förväntningar på föräldrar likaväl som att ge dem rätt förutsättningar att ta sitt ansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete

Om vi ska kunna vända utvecklingen är det otroligt viktigt att titta på de sociala normer och värderingar som grundläggs tidigt i familjen. Att senare i tonåren ändra på det som lärts in i förskoleåldern är jättesvårt, säger Carin Götblad i en intervju. Jag instämmer helt och hållet i Carin Götblads analys. Jag minns också hur hon tidigt varnade för den brottsutveckling bland unga som vi ser i dag.

En central fråga i det brottsförebyggande arbetet blir då kommunernas ansvar att försäkra sig om att barn växer upp i hem som är en trygg plats. Vi måste ta in att för över 200 000 barn har hemmet i stället utvecklats till en brottsplats. Att barn i dag saknar rätten att säga nej till umgänge med sin förövare och utsätts för tvångsumgänge med en våldsutövande förälder är ett allvarligt problem som Liberalerna pekade på under hela förra mandatperioden. Ett hem som präglas av våld kan aldrig ge goda uppväxtvillkor.

Killarnas uppmaning var: Du skulle ha varit där när jag utsattes som barn.

Fru talman! Jag tänker på alla de barn som springer till skolan med framtidsdrömmar. Det är barn som vill lära sig läsa, räkna och skriva. Det är barn som drömmer om att bli snickare, fotbollsproffs, frisör, läkare - listan kan bli lång. Men jag kan lova att inget barn som för första gången tar på sig skolryggsäcken drömmer om att bli kriminell.

Den framtid som väntar Sverige i morgon finns i våra klassrum i dag. Då är det ett enormt svek att så många barns drömmar slocknar så tidigt. Det är ett enormt svek att så många barn lämnar skolan med ofullständiga kunskaper och saknar fullständiga betyg.

I det brottsförebyggande arbetet är en kunskapsskola för alla barn den i särklass viktigaste kompenserande åtgärden för att förebygga kriminalitet. Kunskap är nyckeln till att kunna förverkliga sina drömmar.

Jag tänker på civilsamhällets viktiga roll, på alla ideella krafter som finns där och som ser och bekräftar barnet som vilset söker sin identitet. De är goda krafter som skapar sammanhang, delaktighet och meningsfullhet och som räddar barn och unga från att rekryteras in i kriminella gäng.

I veckan besökte jag Huddinge Basket. Att lyssna till deras filosofi, känna deras engagemang för alla barn och unga i deras verksamhet gav verkligen hopp. Det blir tydligt hur viktigt det är med satsningen på 100 miljoner till utsatta områden för att stärka idrottsrörelsen.

Fru talman! Med evidensbaserat brottsförebyggande arbete kan vi vända utvecklingen. Och med ett samordnat brottsförebyggande arbete kan vi ge framtidshopp till fler. Och med ett tidigt brottsförebyggande arbete kan barn fortsätta drömma. Och med ett tydligt brottsförebyggande arbete kan alla barn våga röra sig fritt i sitt område.

Genom samarbete i kommunen och mellan kommunerna, med envishet och en tydlig färdplan skapar vi förutsättningar för att alla barn och unga ges rätten och möjligheten att växa upp i ett friare, öppnare och tryggare Sverige.

Kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete

Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 12 april.)

Fru talman! Statens låsta boenden är ett totalt haveri. Jag saknar numera helt förtroende för Sis generaldirektör, och det beror på att de larmrapporter om våld och sexuella övergrepp på redan utsatta barn inte kommer från Sis ledning utan från barnrättsorganisationer. Och trots alarmerande fakta på bordet som även omfattar kritik från FN:s barnrättskommitté, JO och Ivo saknar ledningen krisinsikt och förmåga att hantera den allvarliga situationen.

Under hela förra mandatperioden var Liberalerna tydliga med att det krävs en extern granskning - utan något intresse från regeringens sida. Därför blir det märkligt och näst intill ovärdigt att MP nu vill lägga ned statens låsta boenden. Vi förstår alla att utan underlag och plan för vad vi ska göra i stället är det omöjligt. Det handlar om underlag som MP vid makten vägrade ta fram. Men problemet kvarstår. Barn lider här och nu. Och nu undrar jag hur statsrådet ser på arbetet framöver när det gäller utsatta barn i samhällsvård.

Herr talman! Jag kommer aldrig glömma ett samtal jag hade med en flicka som ställde den enkla frågan: Varför tycker de att jag och min syster ska tvingas bo hos vår pappa när de säger att han är farlig för vår mamma? Det är en relevant fråga och ett uttryck för att det i dag saknas ett tydligt barnrättsperspektiv och kunskap om vad våld gör med ett barn och att föräldrarätten dessutom är enormt stark.

Jag har mött väldigt många barn som tvingas till umgänge med en våldsam pappa, till och med barn som tvingas till umgänge i fängelset med en pappa som är dömd för våldsbrott. Jag har mött mammor som helt förlorat vårdnaden för att rätten inte anser att de är samarbetsvilliga i förhållande till den våldsutövande pappan som försatt hela familjen i skräck.

Vi kan inte acceptera att barn är de enda brottsoffer som tvingas till umgänge med sin förövare. Därför ställer jag nu frågan till statsrådet Gunnar Strömmer: Kan vi nu fatta beslut om att inget barn ska tvingas till umgänge med en våldsutövande förälder?

Fru talman! Nu står vi här ännu en gång för att debattera hur barns bästa ska kunna bli en del av prövningen av om vård i familjehem kan upphöra. Det gäller barn som omhändertagits på grund av att barnets föräldrar utsatt barnet för något och det finns en påtaglig risk för att barnets hälsa och utveckling skadas. Det handlar om barn som utsatts för våld, sexuella övergrepp och försummelse på grund av missbruk och barn som riskerar att föras ut ur landet och tvingas in i äktenskap eller könsstympas.

Listan kan göras lång på fruktansvärda handlingar som ligger till grund för att barnet måste skyddas från föräldrar som borde stå för trygghet och kärlek och ge tillit men som i stället har valt att utsätta sina barn för övergrepp som leder till att barnets trygghet, tillit, hälsa och utveckling skadas.

När vårdnadshavarna sedan vill att barnet ska komma hem saknar barnet, som omhändertagits för att få skydd, rätten till en egen röst. Självklart ska vi fortsätta se på förändringsförmågan hos föräldrarna som utsatt barnet för detta. Men dessutom borde det vara lika självklart för alla, förutom då kanske för de föräldrar det gäller, att en utredning även måste väga in vad som är det bästa för barnet.

Enligt nuvarande lag har barnets inställning till frågan om fortsatt vård ingen betydelse för vilket beslut som fattas. Inte heller spelar det någon roll i vilken utsträckning barnet rotat sig i familjehemmet. Det är en helt orimlig ordning. Det är oförsvarbart att det ska ta så oerhört lång tid att komma fram till det självklara beslutet att stärka barnets bästa.

Håkan Ceder lämnade över en utredning redan 2015 med förslag på ändringar i lagen om vård av unga. Några av de viktigaste förslagen i utredningen var att synliggöra barns och ungas grundläggande rättigheter. Vården ska vara av hög kvalitet, ges med omtanke och bygga på respekt för barnets människovärde och integritet samt med aktning för barnets person och egenart. Barnets bästa ska vara avgörande vid prövning av huruvida vård i familjehem kan upphöra. Det ska bland annat fästas särskilt avseende vid barnets inställning och om barnet sedan låg ålder eller under lång tid har vårdats i familjehemmet. Återföreningsprincipen ska inte gälla om det inte är det bästa för barnet.

Centrala förslag i Ceders utredning hamnade dock i en byrålåda på Socialdepartementet. Socialutskottet tvingades därför initiera en egen utredning under förra mandatperioden då regeringen inte var beredd att ta steg för att stärka barnets bästa. Jag vill rikta ett stort tack till utredaren Anders Hagsgård som överlämnat ytterligare en gedigen utredning för att stärka barnets bästa. Ett lika stort tack riktar jag till ledamöterna i socialutskottet som drev detta viktiga arbete framåt, och ett extra tack riktas till Moderaterna som initierade detta.

Åtta år senare står vi här igen. Jag vet inte hur många gånger jag hörde under förra mandatperioden att det är komplext att utreda de här fallen, fru talman. Ja, det är komplext att utreda de här fallen. Men det är betydligt mer komplext för barn som tvingas växa upp i dessa utsatta miljöer. Och de mest komplexa måste vara vi politiker som inte lyckas fatta beslut och fullt ut ställa oss på barnens sida, trots kännedom under så lång tid.

Ett återkommande argument mot att införa barns bästa som rekvisit är att det skulle vara rättsosäkert utifrån vårdnadshavarnas perspektiv. Men den lagstiftning som finns i dag är ju totalt rättsosäker utifrån de utsatta barnens perspektiv. Vi tillåter att föräldrarätten helt dominerar framför barnets rätt.

Vi har alla berörts starkt av Esmeraldas fruktansvärda lidande och att hon dog innan hon ens hann fylla fyra år. Nu har vi mötts av ännu ett tragiskt öde: Tintin, en pojke som vädjade om att inte behöva träffa sin pappa, ett barn som uttryckte rädsla men som rätten valde att inte lyssna till. Han är ännu ett barn som har förlorat sitt liv. Dessa två fruktansvärda händelser skiljer sig delvis åt, men det bristande barnrättsperspektivet förenar dessa tragiska öden.

Jag har mött så många barn som tvingas till umgänge med en våldsutövande pappa. Jag har träffat så många mammor som är helt förtvivlade för att rätten ger den våldsutövande pappan rätt till vårdnad i vissa fall och umgänge i andra fall. Jag har mött mammor som helt förlorat vårdnaden för att rätten inte anser att de är samarbetsvilliga med den våldsutövande kriminella pappan som försatt hela familjen i skräck. Hur kan vi politiker acceptera att barn är de enda brottsoffer som tvingas möta sin förövare ensamma, helt oskyddade, helt utlämnade?

Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU

Det är fullt naturligt att våldsutsatta mammor inte vågar lämna sin förövare och den brottsplats som hemmet utvecklats till när de vet att det finns en uppenbar risk att deras barn kommer att tvingas till umgänge med den våldsutövande pappan. Jag kommer aldrig glömma ett samtal med en flicka som ställde den enkla frågan: Varför tycker de att jag och min syster kan bo hos vår pappa när de säger till mamma att det är farligt för henne att bo där?

Den röda tråden i dessa fruktansvärda misslyckanden är att det i dag saknas ett tydligt barnrättsperspektiv och att föräldrarätten är enormt stark. Det är en föräldrarätt som i praktiken tar över barnets behov av skydd och stöd, en föräldrarätt som är starkare än barnets vädjan om att slippa umgänge när de känner oro och rädsla för att tvingas bo med sin pappa.

Jag förstår inte vad det är som gör att vi inte kan förstå hur det är för barn som lever med våld. Och jag förstår inte att vi vill hålla kvar en naiv idealbild av att alla föräldrar i grunden är goda och vill sina barn väl. Jag förstår att vi önskar att det vore så. Men vi som bär ansvar för de utsatta barnen måste ta in att det bara är en önskan, en önskan långt ifrån de utsatta barnens verklighet.

Umgänge ska vara till för barnet, inte för föräldrarna. Och barns rätt till skydd måste alltid gå före föräldrars rättigheter. Vi är skyldiga att lyssna på barnen när de uttrycker rädsla och oro och ta det på största allvar. I dag kan barn inte överklaga ett beslut som rör deras eget liv. Det är helt galet. Därför behöver barn egna ombud som kan föra barnets talan.

Vi föräldrar har ett val och ett eget ansvar att aldrig utsätta våra barn för övergrepp. De föräldrar som väljer att göra det har valt bort det mest grundläggande i ett föräldraskap, nämligen att ge barnet rätt till trygghet, tillit och kärlek.

Liberalerna yrkar bifall till utskottets förslag och ser fram emot den fortsatta processen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)