Jessica Stegrud

Herr talman! Jag och ledamoten har inte haft så mycket med varandra att göra. Jag ska villigt erkänna att jag under mitt år i socialutskottet haft fullt upp med mig själv. Jag har inte heller kunnat följa med på någon utskottsresa. Men under våra förmöten och i alla andra sammanhang har ledamoten alltid varit så himla trevlig att ha att göra med, och jag vet att mina nära kollegor Mona och Carita har uppskattat ledamoten något oerhört.

Vi går lite om varandra, för efter 25 år i politiken väljer ledamoten att göra något annat medan jag efter 25 år i näringslivet för några år sedan valde att gå in i politiken. Jag tror att det är bra att se båda världar. Stort lycka till!

Herr talman! Allt fler barn och unga dras in i allvarligt missbruk och kriminalitet. Rekryteringen till kriminella nätverk sker allt längre ned i åldrarna. Det kan handla om stölder, inbrott, bedrägerier och narkotikaförsäljning samt om grova våldsdåd och i allra värsta fall kontraktsmord. Många växer upp i miljöer där gängen har större makt än föräldrarna, och i vissa fall är föräldrarna själva en del av den kriminella miljön. Detta är minst sagt en skrämmande utveckling som måste stävjas med alla medel.

I och med den nya socialtjänstlagen har socialtjänsten fått ett tydligare uppdrag att tidigt upptäcka barn och unga som är på väg in i eller riskerar att hamna i exempelvis missbruk och kriminalitet. Man har fått ett uppdrag att så långt det är möjligt förebygga en negativ utveckling, bland annat genom samarbete med föräldrar, skola, polis och andra myndigheter.

Riktade insatser till föräldrar bygger i dag av tradition på tillit och frivillighet och på att föräldrar eller vårdnadshavare aktivt deltar i möten och följer föreslagna åtgärder i syfte att få ett barn eller en ungdom på rätt väg igen. Vi har dock sett, herr talman, att alltför många föräldrar eller vårdnadshavare – nästan hälften faktiskt – inte deltar i de frivilliga insatser som erbjuds. Detta har ställt oss inför ett vägval. Ska vi låta det fortgå, eller ska vi gripa in? Ska vi agera medan det fortfarande går att vända utvecklingen eller vänta tills problemen blivit så stora att bara de mest ingripande åtgärderna, som tvångsomhändertagande, återstår?

Herr talman! Det är mot den bakgrunden vi ska se den här propositionen, för i dag finns det helt enkelt ett glapp mellan frivilliga insatser och den situation där tvångsvård enligt LVU blir aktuell. Däremellan kan ett barn hinna börja missbruka, sluta gå till skolan och rekryteras in i kriminalitet. Frågan lyder: Ska vi låta det fortgå, eller ska vi gripa in? Självklart ska vi gripa in. Vi ska agera, vilket vi nu också gör. Att inte göra det vore högst oansvarigt både gentemot barnet eller den unga och gentemot samhället i stort.

Vi ser nu till att socialtjänsten framöver ska kunna besluta om bindande insatser även när samtycke saknas. Det kan handla om krav på skolgång, nykterhet och drogfrihet, drogtester eller att en ungdom ska vara hemma under vissa tider på dygnet. Detta är inte ett steg från frivillighet till tvång som huvudregel; det är ett steg från en situation där socialtjänsten ibland saknar verktyg till en situation där det faktiskt går att agera. I många fall duger det helt enkelt inte att säga att vi har erbjudit hjälp och sätta punkt där, utan ibland behöver vi kunna kräva att hjälpen faktiskt tas emot.

Herr talman! Vi sverigedemokrater har respekt för den kritik som har riktats mot det här förslaget. Integritet och rättssäkerhet är viktiga frågor. Verktygen kan vara ingripande och ska därför användas proportionerligt och bara när de verkligen behövs.

Remissinstanserna har varit många, men det finns en remissinstans som vi anser saknas både här och i den allmänna debatten, nämligen de föräldrar som vill ta ansvar men vars egen förmåga inte räcker till. Det kan vara den ensamstående mamman som arbetar natt och inte klarar att kontrollera var tonåringen därhemma befinner sig. Det kan vara pappan som har gjort allt han kan i form av engagemang och gränssättning men ändå ser sitt barn dras in i missbruk och kriminalitet. För dem handlar inte det här om att avsäga sig sitt föräldraskap utan om att få hjälp att utöva det.

Herr talman! Insatser som drogtester, tillfälligt omhändertagande och elektronisk övervakning är ingripande och ibland kraftfulla verktyg. Men att en åtgärd är ingripande innebär inte att den är fel eller att den inte behövs. Frågan måste vara: Är den rättssäker, är den proportionerlig och används den för att skydda barnet eller den unga – eller kanske andra i omgivningen? Vi ska nämligen skydda barns integritet, men vi ska också skydda barn från kriminalitet, missbruk och destruktiva miljöer.

De här åtgärderna ska självklart inte vara det första steget. Precis som jag nämnde tidigare har skola och socialtjänst numera ett uppdrag att agera tidigt – att upptäcka problemen innan kriminalitet och missbruk har hunnit bli en livsstil.

Som ett led i detta tycker vi att de så kallade allvarssamtalen är viktiga. När en ung person för första gången misstänks för ett brott som kan ge fängelse ska socialnämnden hålla ett särskilt samtal där även polisen kan delta. Det ska helst vara mer än bara ett möte; det ska vara en brytpunkt. Det ska vara ett tillfälle att identifiera vilket stöd den unge faktiskt behöver, men också ett tillfälle att tydligt markera: Ja, vi ser vad som händer, och vi accepterar det inte – men vi tänker inte heller ge upp om dig.

Det är precis den kombination som behövs: tydliga gränser och en väg tillbaka – och inte bara det utan även en väg framåt, med tydliga krav men också ett tydligt stöd.

Herr talman! Som jag har nämnt ska socialtjänsten bygga på förtroende och goda relationer i grunden. Men tillit får inte betyda att samhället står handfallet när ett barn håller på att gå åt fel håll. Frivillighet får inte bli ett finare ord för passivitet när frivilligheten har misslyckats. Bakom varje beslut finns det nämligen en människa – en ung människa som kanske ännu inte förstår konsekvenserna av de val som görs men som fortfarande kan räddas och fångas upp om samhället agerar i tid. Vi ska helt enkelt se det som händer och sätta tydliga gränser, men vi ska också ge en väg ut, en väg tillbaka och en väg framåt.

Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också, så här på sluttampen, slänga in att jag önskar dig ett stort lycka till, Maj Karlsson. Vi har inte setts så mycket – jag tror inte att vi har haft några dueller här i kammaren – men jag har sett att ditt engagemang har varit jättestort. Stort lycka till framöver!

Fru talman! Det finns en växande grupp människor som ofta lever med mycket komplexa behov av både vård, behandling och socialt stöd. Detta är personer som har ett skadligt bruk eller beroende i kombination med en eller flera andra sjukdomstillstånd, ofta psykiatriska. Det handlar om personer med så kallad samsjuklighet.

Forskning visar att beroende sällan utgör en isolerad problematik. Faktum är att mer än hälften av de vuxna som vårdas för beroende också har en psykiatrisk diagnos. Bland unga med omfattande vårdbehov är psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och traumatiska erfarenheter mycket vanliga. Det betyder att många behöver flera insatser samtidigt.

Trots det har samhällets stöd länge varit uppdelat mellan olika verksamheter, huvudmän och ansvarsområden. Psykiatrin ansvarar för en del, socialtjänsten för en annan och beroendevården för en tredje. Konsekvenserna har blivit att människor alltför ofta faller mellan stolarna. Det är mot den bakgrunden som denna reform ska förstås.

Regeringens förslag innebär att regionerna ska organisera vården för personer med skadligt bruk eller beroende så att den ges samordnat med annan psykiatrisk vård. Samtidigt tydliggörs regionernas ansvar för den vård och behandling som är hälso- och sjukvård. Detta är ett viktigt steg mot en mer sammanhållen och kunskapsbaserad vård.

Fru talman! En central del av propositionen är den nya lagen om samordnad vård och stödverksamhet. Den riktar sig till personer som under lång tid har behov av samordnade insatser från både hälso- och sjukvården och socialtjänsten på grund av psykisk funktionsnedsättning.

Kommuner och regioner ska gemensamt bedriva verksamheten. Syftet är att främja den enskildes hälsa, trygghet och levnadsvillkor. För människor med omfattande behov ska vård och stöd inte längre bestå av en rad separata kontakter, där ansvaret riskerar att falla mellan olika aktörer. Insatserna ska i stället samordnas kring individen och så långt som möjligt planeras och genomföras tillsammans med den enskilde. Det handlar ytterst om att skapa en vård som utgår från människors behov och inte från myndigheters organisationskartor.

Fru talman! Den som är sjukast ska helt enkelt inte behöva navigera själv i välfärdssystemet. Vägen till rätt vård och rätt stöd ska vara enkel och tydlig, inte komplicerad och vag. Därför stärker vi samordningen mellan kommuner och regioner. Vi tydliggör ansvaret för vård och behandling och skapar nya strukturer för människor med de mest omfattande behoven.

Fru talman! Propositionen innehåller således flera konkreta förändringar som ska bidra till att människor inte faller mellan stolarna. Kraven på individuell planering skärps för personer som tas emot i hem för vård eller boende.

Socialnämnden ska underrätta regionen när någon tas emot så att behovet av en individuell plan uppmärksammas tidigt i processen. Det införs också en skyldighet för regionen att ersätta kommunen om regionen inte fullgör sina skyldigheter när det gäller just den individuella planen. Detta är viktiga förändringar. För människor med komplexa behov får ansvar inte bara finnas på papper; det måste också fungera i praktiken.

Fru talman! Bakom nästan varje person med ett svårt beroende eller en allvarlig psykisk sjukdom finns andra människor som också påverkas. Det kan vara en förälder som ständigt bär på oro, en partner som försöker hålla ihop vardagen, ett syskon som gång på gång försöker hjälpa eller ett barn som tvingas ta ett ansvar som inget barn borde behöva bära.

Att stå nära någon med omfattande problem innebär ofta ett stort ansvar, en stor känslomässig belastning och ibland också en känsla av skam och otillräcklighet. En väl fungerande vård måste helt enkelt se till hela situationen, inte bara till den som är sjuk.

Det är därför viktigt att vi stärker stödet kring individen men även uppmärksammar de anhörigas behov. Det är också något som den nya socialtjänstlagen tillser på ett bra sätt.

Fru talman! Lagstiftningen moderniseras också genom att uttrycket ”missbruk” ersätts med begreppen ”bruk”, ”skadligt bruk” och ”beroende”. Det kan tyckas vara en mindre förändring, men ord kan spela roll. Lagstiftningen ska också spegla den kunskap vi har i dag om beroendesjukdomar och psykisk ohälsa.

Fru talman! Denna reform löser inte alla utmaningar inom psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten. Men den tar ett viktigt steg bort från splittrade insatser och otydliga ansvarsförhållanden. Den tar ett steg mot en vård där människor med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd möter ett samhälle som håller ihop.

Sjuka människor ska inte behöva anpassa sig efter systemet. Systemet ska anpassa sig efter sjuka människors behov, och ingen – ingen! – ska behöva falla mellan stolarna.

Fru talman! Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Ja, vad ska jag säga?

Ledamoten säger att vi är soft on crime. Det är fascinerande, för det finns väl ingen regering i modern tid som har genomfört så mycket förändringar, straffskärpningar med mera för att verkligen ta itu med alla typer av kriminalitet så att folk äntligen ska kunna vara trygga i Sverige igen. Mycket av detta röstade Socialdemokraterna länge nej till, men nu lite så här fem i tolv skriver de under på det. Jag måste säga att det är lite märkligt.

Ledamoten tog upp skenskilsmässor, vilket är ett växande problem. Men det är absolut inget nytt fenomen utan har funnits i årtionden. Vad gjorde Socialdemokraterna åt det under sin tid vid makten? Absolut ingenting! Jo, man såg till att det kom ännu fler till Sverige som utnyttjade denna möjlighet. Nu ser vi åtminstone till att man måste ha ett godkänt hyreskontrakt innan man får någon ersättning för boende, och det är ett steg i rätt riktning. Vidare har vi en massa reformer för att mota välfärdskriminaliteten.

Socialdemokraterna pratar gärna om resurser, framtidsbygge och grön omställning. Men vad gör de? Jo, de bidrar till den största kraschen – större än Kreugerkraschen – efter att ha öst in miljarder av skattebetalarnas pengar i ett projekt som inte ens producerade något. Alla dessa miljarder kunde i stället ha lagts på en industripolitik som faktiskt hade gett jobb och innovation i slutänden och inte bara försvunnit till de statskapitalister som Socialdemokraterna är så otroligt förtjusta i.

Återigen: Ledamoten säger att bidragsnivåerna avgör nivån på kriminaliteten i vårt land. Om så vore skulle Sverige vara världens tryggaste land. Men det är det inte. Det är också därför Socialdemokraterna aldrig bör komma till makten igen, för Socialdemokraterna har inte förstått orsak och samband här.

Herr talman! Jag tackar Gustaf Lantz för anförandet även om det var väldigt många floskler i det.

Ledamoten tar åter upp kriminaliteten, och Socialdemokraterna menar att det handlar om storleken på bidrag. Om det vore så enkelt borde Sverige, med ett av världens mest generösa välfärdssystem, ha Europas lägsta kriminalitet. Men det har vi inte. Låt mig nämna ett fint exempel: Polen har lägre bidrag, lägre köpkraft och svagare välfärd än Sverige men betydligt färre rån och våldsbrott och lägre mordtal. Detta betyder inte att ekonomi saknar betydelse, och självklart ska samhället hjälpa människor som har det svårt. Men Socialdemokraternas stora misstag är att ni tror att bidrag alltid löser problemen, när det egentligen handlar om integration, ansvar, normer och framtidstro.

Det fokuseras mycket på jobben i anförandet och att den rådande situationen är katastrofal. Ja, den är svår, men man får komma ihåg att detta har byggts upp under väldigt lång tid. Centern påstår att problemet är att det är dyrt att anställa, och det är det i vissa fall. Men det är inte det stora problemet, utan det är att delar av befolkningen inte är anställbar – detta trots att vi är det land i västvärlden som lägger mest pengar och tid på att integrera människor och ställa om människor. Sverige erbjuder också avgiftsfri skola, vilket gör vägen till utbildning totalt öppen för alla. Vi lägger också enorma resurser på att försöka få in folk som i dag inte är anställbara på arbetsmarknaden. Resonemanget hänger alltså inte ihop.

Herr talman! Jag tror att ledamoten glömde ett ”inte” och att det var därför det blev så förvirrande.

Förslaget är snarare en del av en integrationspolitik. Först och främst måste jag rätta ledamoten på en punkt: Man kan ha tre barn upp till 21 år i hushållet. Där försämras alltså inte möjligheterna jättemycket – om man nu kallar bidrag möjlighet.

Precis som i det exempel som jag gav i mitt anförande växer det alltså upp barn i Sverige i dag som tror att man på sin 18-årsdag ska ringa socialen för att få en egen akt. Man tror att det är socialen som står för försörjningen. Det säger ju väldigt mycket om vilket system vi har haft hittills. Om något ska detta ses som en bättre integrationspolitik. I Sverige kan människor ha hur många barn de vill och förmår, men de måste också vara beredda att försörja sin familj. Det är liksom en grundläggande inställning.

Om vi nu ska prata integrationspolitik: Det andra exemplet jag nämnde i mitt anförande är att man kan bo i Sverige i sex till åtta år och inte lära sig språket men under tiden skaffa sig tre barn och tycka att man ska få ännu mer resurser från socialen. Det svenska välfärdssystemet är inte byggt för det. Det är en helt ohållbar situation – som dessutom cementerar de här kvinnorna i ett utanförskap som är helt orimligt. Men det verkar vara socialdemokratisk politik: mer bidrag och mer bidrag. Det är det enda.

Sedan är det fascinerande att vi ibland får höra det här med att kriminaliteten beror på sänkta bidrag. Det är något som florerar mycket nu. Men om det vore så undrar jag varför till exempel Polen, som har lägre bidrag och köpkraft samt svagare välfärd än Sverige, har betydligt lägre siffror när det gäller rån, våldsbrott och mord. Varför? Handlar det inte också om kultur, normer och värderingar? Är allting kopplat till bidragsnivåerna? I så fall skulle vi ju ha världens lägsta kriminalitet i det här landet, och det har vi inte, herr talman.

Herr talman! För flera år sedan kom jag i kontakt med en socialsekreterare med många års erfarenhet av bland annat biståndshandläggning. Hon berättade engagerat om olika uppdrag och möten som hon haft genom åren. Hon hade både en bred erfarenhet av yrket och en väldigt human inställning till alla de livsöden som hon kom i kontakt med via olika uppdrag runt om i landet.

Av alla de situationer och möten hon berättade om har ett särskilt satt sig fast i mitt minne. Hon hade vid den här tidpunkten ett uppdrag som biståndshandläggare i en förort och spenderade denna dag tid på att svara i telefon. Plötsligt ringde en ung man och deklarerade att han just denna dag fyllde 18 år och att det därmed hade blivit dags för socialen att upprätta en egen akt åt honom.

Vad menade han då med en egen akt? Jo, nu var han ju myndig och skulle därmed behöva en egen inkomst från socialen och inte leva på sina föräldrars inkomst från socialen.

Herr talman! Man kan ju skratta åt den här lite dråpliga historien, men den är egentligen sorglig på alla sätt. Den speglar både ett bidragsberoende och hur detta på sina håll har blivit en kultur där detta har normaliserats så pass mycket att en frisk, ung man lever i villfarelsen att det är socialen som ska försörja honom.

Vad gjorde biståndshandläggaren då? Jo, hon gjorde honom faktiskt den stora tjänsten att förklara att han måste skaffa sig ett arbete eller studera för att i framtiden kunna försörja sig själv. Det är så det är i Sverige – eller i alla fall borde det vara så.

Herr talman! Sverige behöver en ny riktning i bidragspolitiken. Under alldeles för lång tid har vi sett hur människor fastnat i ett långvarigt bidragsberoende, hur utanförskap gått i arv och hur skillnaden mellan att arbeta och att leva på bidrag i vissa fall blivit obefintlig.

Jag ska berätta om ett annat möte. För ett tag sedan träffade jag ett par kvinnor som kommit till Sverige för sex respektive åtta år sedan. Tack vare en tredje kvinna som var med i sällskapet och som hade lärt sig väldigt bra svenska kunde vi ha ett jätteintressant samtal om allt mellan himmel och jord.

Liksom alla mammor pratade de engagerat om sina barn, om framtiden, om glädje och sorg och så vidare. Det var två väldigt fina kvinnor. De hade också en del gemensamt. De pratade väldigt knapphändigt svenska, de hade ingen utbildning att tala om och de hade fått tre barn var sedan de kom till Sverige. De gillade inte de nya kraven på sfi som nu införs, och de tyckte att de borde få mer pengar av socialen.

Herr talman! Vi kan prata om jämställdhet, egenmakt och möjligheten att styra sitt eget liv, men så länge vi fortsätter betala för att kvinnor ska vara hemma med barn utan att kunna försörja sig själva och utan några krav på utbildning, integration eller anställbarhet ekar det väldigt tomt. Det är inte hållbart, värdigt eller rättvist i ett samhälle vars välfärd i grunden är byggd på arbete, ansvar och sammanhållning. Därför reformerar vi nu bland annat försörjningsstödet.

Varför gör vi då detta? Gör vi det för att straffa människor? Nej, så är det självklart inte. Vi gör det för att återupprätta – eller man kanske ska säga införa – arbetslinjen och hjälpa fler människor att gå från bidrag till egen försörjning. Sanningen är nämligen att arbete inte bara handlar om lön. Det handlar om frihet, integration, egenmakt och framtidstro. Och det handlar faktiskt om rättvisa: Den som pliktskyldigt går till jobbet ska helt enkelt inte behöva försörja någon som är kapabel att jobba men inte gör det – någon som är kapabel att arbeta men vägrar göra sig anställbar.

Det är därför regeringen tillsammans med oss sverigedemokrater nu lägger fram förslaget om ett reformerat försörjningsstöd med bidragstak och tydligare drivkrafter till arbete. Vi moderniserar riksnormen så att den bättre speglar verkliga kostnader och faktisk baskonsumtion. Vi inför ett bidragstak för större hushåll därför att systemen måste vara långsiktigt hållbara och rättvisa mot dem som arbetar och betalar skatt. Vi begränsar också möjligheten att rutinmässigt betala ut högre försörjningsstöd än riksnormen, samtidigt som undantag fortsatt ska kunna göras när det finns särskilda eller synnerliga skäl.

Herr talman! Det här handlar om balans. Det handlar om samhällskontraktet. Samhället ska alltid finnas där för den som verkligen behöver stöd, men bidragssystemen får aldrig bli utformade så att de passiviserar människor eller gör det mindre lönsamt att arbeta.

Vi ser också hur välfärdssystemen under många år har utsatts för fusk och missbruk. Skenseparationer och felaktiga utbetalningar är ett ständigt växande problem. Därför genomförs nu flera reformer för att stärka kontrollen, förbättra informationsutbytet myndigheter emellan och stoppa bidragsbrott. Varje skattekrona som går till fusk är nämligen en krona som tas från äldreomsorgen, sjukvården eller människor som faktiskt har rätt till stöd.

En annan viktig förändring är att ekonomiskt bistånd tydligare kopplas till laglig vistelse i Sverige. Den som vistas olagligt i landet ska inte kunna etablera långvarig försörjning genom svenska skattebetalares pengar. Akut hjälp ska kunna ges i vissa nödsituationer – det är både rimligt och nödvändigt för att upprätthålla respekt för svensk lagstiftning och ett hållbart välfärdssystem – men vi kan inte fortsätta premiera illegal vistelse i Sverige.

Vidare stärker vi kraven på aktivitet och rehabilitering. Den som kan arbeta ska arbeta, och den som är sjuk ska få stöd tillbaka till arbetsförmåga. Därför införs krav på läkarintyg vid längre sjukfrånvaro och ökade möjligheter till arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi accepterar inte längre att människor år efter år lämnas i passivitet utan någon väg tillbaka.

Det här är en avgörande skillnad i synsätt mellan oss och oppositionen. En del partier vill avslå reformen helt, och en del säger nej till centrala delar. Det talas ofta om bidrag som lösningen, men vi talar om ansvar, arbete och egenmakt. Vi tror nämligen på människors förmåga. Vi tror att de flesta människor kan stå på egna ben, försörja sig själva och skapa en bättre framtid för sina barn. Politikens uppgift är inte att cementera beroende utan att skapa vägar in i arbete och gemenskap.

Vi måste vara ärliga här: Sverige har inte råd med ett ytterligare växande permanent utanförskap. Som vi sedan länge har sett finns det stora områden där bidragsberoendet är omfattande, arbetslösheten hög och integrationen misslyckad. Om vi inte vågar reformera systemen nu kommer problemen bara att växa sig än större. Därför är den här reformen viktig. Den är ett steg på vägen. Den markerar ett skifte från bidragslinje till arbetslinje, från passivitet till aktivitet och från kravlöshet till ansvarstagande.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där den som behöver hjälp får stöd men också ett land där människor förväntas göra sitt bästa för att bli självförsörjande. Det är bland annat så vi bygger ett starkare, tryggare och mer sammanhållet samhälle.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna! Jag ska försöka svara på dem. Jag märker att jag är lite trött i dag.

Vad har vi gjort för glesbygden? Vi har bland annat kämpat hårt för att Sollefteå ska kunna ha kvar sin verksamhet. Det handlar återigen om prioriteringar. Regionen där lägger mer på öppen scenkonst än vad man lägger på Sollefteå sjukhus. Jag menar därför att det inte bara är mer pengar från staten som räddar det här. Man måste också prioritera själv.

Vi är dock väldigt öppna för nya former av samverkan. Det kan vara samverkan mellan kommuner eller med andra regioner. Vi har varit inne på lite samma linje där, det vill säga att man antingen minskar antalet regioner eller samverkar.

I praktiken har vi satsat på kompetensförsörjning i vården. Bara i år har det varit närmare 1 miljard. Det har också gjorts direkta satsningar.

Samtidigt är vi inne i en ond spiral. Personal som jobbar inom vården i dag får ta ett väldigt stort ansvar när kollegor inte har rätt kvalifikationer. Det kan handla om språk, men det kan även vara annat, som att man inte har adekvat utbildning. Det blir alldeles för tungt. Det handlar inte bara om lönekuvertet utan också om hur man jobbar. Det är en spiral vi måste komma ur, och det tar tid. Men vi är öppna för nya driftsformer.

Sedan ställdes en fråga om vårdcentralerna. Först och främst stängs vårdcentraler ned. Det sker nu en hel del sådant. Det måste naturligtvis göras på ett rättssäkert sätt. Jag har pratat med Åklagarmyndigheten, men de är överbelastade. Där tillskjuter vi också mer resurser.

Sådana fall som dessa uppdagas ibland, och trots att det finns mängder med bevis tar det tid. Det är en kö i systemet. Vi hoppas att det kommer att lätta.

Men återigen ska alla avarter och all kriminalitet bort. Vi måste ha bättre kontroller. Jag vill ändå höja ett varningens finger. Bara för att det utförs i offentlig regi är det inte fritt från kriminalitet. Det har vi många exempel på. Vi behöver styra upp det här på alla håll.

Fru talman! Låt mig börja med välfärdskriminaliteten. Den är otroligt bekymmersam. Det finns just nu ett stort uppdrag med en utredning som snart ska leverera konkreta åtgärder för hur vi får bukt med det här, och det gäller alla områden inom välfärdssektorn.

Det här är ett stort problem, eftersom det dränerar välfärden på resurser. Det gör att människor som till exempel skulle ha fått vård inte får det för att pengarna går till annat. Det underminerar förtroendet för hela systemet. På sikt kommer vi inte att ha så mycket resurser att fördela om det här får fortsätta.

Som jag nämnde innan blir jag bedrövad av att se hur lite som har gjorts på området under föregående mandatperioder, trots att allehanda myndigheter har flaggat och varnat. En hel del utredningar har också legat på bordet.

Att få Sverige tryggt igen är verkligen ett sverigedemokratiskt fokus. Bort med kriminaliteten inom alla områden!

Tyvärr minns jag inte ledamotens första fråga. Jag får ta den i nästa omgång.

Fru talman! Jag tackar än en gång för frågorna.

Ledamoten får det att låta som att regionerna inte får någonting, men de får miljard efter miljard. Så är det bara. Det handlar om hur man prioriterar. Jag nämnde några saker innan. Man behöver kanske inte lägga pengar på Eidfestivaler, på att spela in ljud på bibliotek eller på 7 miljoner för ett klonat träd. Det är kanske bättre att lägga det på sjukvård. Prioriteringar är ett nyckelord här, helt enkelt.

Det stämmer att det jobbar många invandrare eller personer med invandrarbakgrund inom äldreomsorgen och sjukvården. Om jag får säga så, fru talman, tycker jag dock att det är en ganska kolonial tanke att det skulle vara så bra. Vi ska tydligen ta hit folk från jordens alla hörn för att de ska utföra de så kallade enkla jobben – jag tycker inte att det alltid är enkla jobb – inom omsorgssektorn. Vad är det? Det är inget samhälle jag vill ha i alla fall.

Man verkar också helt ha missat den otrygghet som det har skapat för alla äldre som inte kan förstå den som de söker hjälp hos. Det kan vara en läkare eller någon form av omsorgspersonal. Det är en otrolig otrygghetssituation. Det här är ingen långsiktig lösning.

Med det sagt finns det fantastiska människor av alla etniciteter och från alla möjliga håll som gör ett utmärkt jobb. Jag tjatar alltid om det. Men det är ingen långsiktig lösning att förlita sig på arbetskraftsinvandring, att sänka löner och att sänka krav. Det är bara inte det. Det leder i slutändan till allt sämre kvalitet, och det är precis där vi sitter i dag.

Det var så mycket i ledamotens replik att ta upp, så jag tappade bort mig lite grann. Jag tror ändå att jag summerade det hela ganska bra.

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för frågorna! Nej, det är inte invandrarnas eller invandringens fel. Det är Vänsterns fel. Jag kan vara väldigt tydlig där. Återigen: Det beror på politiken. Jag skyller inte saker på enskilda grupper men däremot på politiker som har varit totalt ansvarslösa och huvudlösa i sin politik. Många av dem hör till Vänsterpartiet. Det bara är så. Man har inte tagit något som helst ansvar.

Det är så lätt att varje gång säga att det är invandringens fel. Men nej – det är Vänsterpartiets fel. Karin Rågsjö och övriga har stått för en ansvarslös invandringspolitik med alla konsekvenser det har medfört. Det är ni som har öppnat dörren på vid gavel för allehanda kriminalitet.

Vad gäller granskningen av Kry och den typen av verksamhet är vi faktiskt överens. Avarter ska bort. Sverigedemokraterna är för en marknad i den bemärkelsen att det ska finnas flera aktörer. Offentlig kommunal verksamhet är inte fri från bekymmer. Den är inte alltid effektiv och inte heller skyddad från kriminalitet på något sätt. Det har jag många exempel på. Men ska vi ha en marknad eller en sektor med flera aktörer måste avarterna bort. Där måste vi gå vidare och se på problemen.

Precis som jag sa till föregående ledamot vidtar vi faktiskt åtgärder när det gäller till exempel välfärdskriminaliteten. Det var häpnadsväckande att komma till det här utskottet och konstatera att ingenting hade gjorts under de åtta föregående åren. Absolut ingenting! En stor del av arbetet under den här mandatperioden går ut på att rensa upp efter tidigare totalt oansvarig politik.

Fru talman! Ja, vad ska man säga? Jag hoppas att Socialdemokraterna inte kommer till makten i höst. Det saknas totalt verklighetsförankring i analysen av vad som har hänt i Sverige de senaste 10–20 åren och av problemen vi har nu. Socialdemokraterna tar inget som helst ansvar trots att de i interna och även officiella rapporter medger att massinvandringen har varit ett stort problem – som de har bidragit till, bland annat av rädsla för att framstå som lite sverigedemokratiska. Det är ju ytterst fascinerande.

Om vi ska tala ekonomi har regeringen och Sverigedemokraterna den här mandatperioden genomfört den största tandvårdsreformen i modern tid över huvud taget. Numera har varenda 67-åring och uppåt råd att gå till tandläkaren, och det har skapat mycket bättre ekonomiska förutsättningar för den gruppen. Målsättningen är att under nästa mandatperiod ska alla ha råd att gå till tandläkaren oavsett vilka problem man har. Jag vet inte hur många mejl jag har fått från glada pensionärer. De har skickat med sina kvitton. ”Kolla här, Jessica! Jag hade råd att gå till tandläkaren. Jag betalade 1 000 i stället för 10 000 kronor”, och så vidare.

Vi har sänkt skatten för Magdalena Andersson. Det stämmer. Men framför allt har vi sänkt skatten för personer med helt vanliga yrken. En polis och en sjuksköterska till exempel får nu ut 5 000 kronor mer i månaden. Det är mycket pengar för vanligt folk.

Vad gäller att allt skulle vara invandringens fel skyller jag i stället på politikerna och de politiska besluten. Det har förts totalt ansvarslös politik utan krav på integration och så vidare. Därför sitter vi i den här sitsen, och därför är reformtakten hög. Jag är otroligt stolt över alla reformer vi har lyckats få igenom på det här området, på kriminalområdet och på migrationsområdet. Vi är på rätt väg igen, helt enkelt.

Fru talman! Tack för frågorna, Fredrik Lundh Sammeli!

Jag vill ge ledamoten rätt i en sak: Det har varit en väldigt tuff period, och väldigt mycket handlar om prioriteringar och vad vi lägger pengarna på.

Ledamoten säger att det har dränerats på resurser. Då måste jag säga att få saker har dränerat svenska skattebetalare och enskilda människor så mycket på resurser som massinvandringspolitiken, den totalt ansvarslösa massinvandringspolitik som ni mer eller mindre har stått för i årtionden.

Detsamma gäller exempelvis nedstängningen av kärnkraften. Få saker har inneburit en sådan förmögenhetsförflyttning och gjort det så otroligt mycket dyrare att leva och verka i Sverige. Det gäller både företag och vanliga hushåll. Där kan vi snacka om prioriteringar.

Vidare har ledamotens parti vurmat för och hyllat alla dessa miljarder som har satsats på helt utsiktslösa projekt, till exempel Northvolt. Det blir lite märkligt. I slutänden är det samma resurser vi har att fördela, helt enkelt.

Jag hörde också att ledamoten i sitt anförande tidigare pratade om kriminalitet i välfärden och att det måste sättas stopp för den. Ja, det håller vi sverigedemokrater helt och hållet med om. Problemet är att det inte gjordes någonting på det området under Socialdemokraternas senaste åtta år vid makten – ingenting! Jag har pratat med Försäkringskassan. Jag har pratat med polisen. Jag har läst rapport efter rapport. Ingenting gjorde Socialdemokraterna åt saken under sina åtta år vid makten! Det är magstarkt.

Avslutningsvis, fru talman: Reformtakten har aldrig i modern tid varit så hög som under de år vi haft inflytande i Regeringskansliet.

Fru talman! Nej, jag tror att ledamoten missförstod mig. Jag påstår inte att alla ska tjäna en viss summa pengar. Jag påstår däremot att det underlättar för folk att stanna kvar. Om man tjänar hyfsat blir man mer motiverad att stanna kvar i ett ganska tufft yrke.

Ni vill dock inte ha något lönegolv över huvud taget. Det kan vara hur låga löner som helst, bara man kommer någon annanstans ifrån i världen. Det spelar liksom ingen roll med centerpartistisk politik.

De här åren har väldigt mycket gått åt till att städa upp efter centerpartistisk politik i form av massinvandring och total kravlöshet. Man har inte haft koll på vem som har kommit in i landet. Vi har importerat både ett vårdbehov och ökad kriminalitet, och där riktar man in sig på välfärdsområdet.

Ledamoten nämnde LSS. Det är verkligen ett område som drabbats av importerad organiserad brottslighet under Centerpartiets inflytande över makten under dessa åtta år. Att stå här och prata om ordning och reda och att lägga resurser på rätt saker blir minst sagt magstarkt, måste jag säga.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Bergenblock för frågan. Det var en väldigt intressant exposé över de år som har förflutit sedan vi fick lite inflytande, måste jag säga.

Vi pratar om tillgänglighet i glesbygd. När det gäller till exempel sjukvård var Centern med och i stort sett stängde ned Sollefteå sjukhus. Det är mycket intressant att man står här och pratar om tillgänglighet efter att ha varit med på den bollen. Vi har i stället kämpat – och kämpar fortfarande – hårt för att regionen inte ska göra detta. Vi anser att regionen borde göra helt andra prioriteringar. Till exempel lägger den mer på öppen scenkonst än vad den lägger på Sollefteå sjukhus. Är det rätt prioritering?

När det gäller prioriteringar kan jag också notera att Centern är det parti här i riksdagen som vill lägga minst på sjukvården. Det är ändå rätt fascinerande.

Vad har vi mer? Ja, när det gäller kompetensförsörjningen är den ett dilemma. Precis som jag sa är den långsiktiga målsättningen att få välkvalificerad personal att stanna kvar i sjukvården – och vilja vara där.

Då tror jag till exempel att det lönegolv som vi har infört för arbetskraftsinvandringen faktiskt gynnar oss på sikt. Man ska inte kunna dumpa löner hur som helst. Vill man ha kvalificerat folk som kan prata svenska och som har rätt utbildning och engagemang för yrket får man sätta lön därefter. Det är otroligt viktigt.

Fru talman! Ledamoten nämnde också detta med vad vi har gjort för glesbygden. Jamen herregud, vi har ju sänkt skatter för vanligt folk. Man har mer att leva på. Hade det inte varit för vår politik när det gäller till exempel drivmedel hade priserna varit enormt mycket högre nu med Centerns politik.

Centern vill ju för övrigt också strypa hela lands- och glesbygden med sina extrema klimatmål. Trots att Sverige ligger på nettominus när det gäller utsläpp, skogen inräknat, och är bästa land i världen på området vill man fortsätta att straffa framför allt landsbygd och bönder genom extrema klimatmål.

Fru talman! ”Jessica, det finns en mamma som väldigt gärna vill träffa dig när du kommer hit.”

Jag skulle föreläsa i en liten ort i norra Sverige, och propån kom från Sven som hade bjudit in mig. Mamman var enligt uppgift väldigt angelägen, och några dagar senare satt jag i ett litet konferensrum i det lilla kommunhuset mittemot en mamma och hennes mamma – en mormor.

Kvinnan var mamma till en elvaårig tjej som hastigt hade lämnat jordelivet en dryg vecka tidigare. Jag var förstås tveksam till att ha ett möte med en mamma i akut sorg, men hon hade förklarat hur viktigt det var för henne så nu satt jag där – mitt i sorgens öga. Jag fick höra om hur dottern plötsligt insjuknat, om hur mormor ringt efter ambulans och i väntan på hjälp tappert följt alla instruktioner från 112, hur hon gjort allt hon kunnat för att hålla sitt lilla barnbarn vid liv tills ambulansen kom. Det tog över 40 minuter, och hennes liv gick inte att rädda.

Nu ville mamman, själv verksam inom vården, berätta för mig hur illa ställt det är med tillgång till ambulans och akutvård om man bor i hennes trakter. Hon hade redan långt innan dotterns död varnat för hur illa det hade blivit och att det bara var en tidsfråga innan något riktigt allvarligt skulle hända. Nu hade det allra värsta en förälder kan vara med om hänt just henne.

Det var ett tungt men givande möte, ett sådant möte som påminner oss om att fortsätta jobba för vår – Sverigedemokraternas – vision om en god och nära, trygg och jämlik vård för alla, oavsett postnummer.

Fru talman! Så här ser det ut på sina håll runt om i landet. Det är långa avstånd, få ambulanser och nedlagda akut- och förlossningsavdelningar. När människor i Sverige blir sjuka ska de kunna lita på att vården finns där i tid och med hög kvalitet. Det borde vara en självklarhet i ett land med världens högsta skatter och relativt stora resurser.

Men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Svensk sjukvård är fortfarande alltför ojämlik, och många patienter tvingas vänta alldeles för länge på ambulans, diagnos och behandling. Jag säger det trots att vårdköerna under denna mandatperiod nu faktiskt minskar. De satsningar och riktade insatser som vi har gjort har börjat ge resultat i praktiken, och vi har nu äntligen en tydlig trend mot kortare vårdköer inom flera viktiga områden.

Trots denna framgång nöjer vi oss såklart inte. Detta är bara steg på vägen. Det ska helt enkelt inte hänga på var i landet man bor. Man ska kunna få kvalitativ vård när man behöver den. Det är grundläggande för så många saker, som att kunna leva och verka i glesbygd.

Men, fru talman, ändå ser det ut som det gör. Varför, kan man undra. Vi menar att det i grunden handlar om hur svensk sjukvård styrs och organiseras. I dag ansvarar 21 regioner för stora delar av sjukvården. Det innebär att beslut fattas på många olika håll, att prioriteringar skiljer sig åt och att resurser används på olika sätt. Resultatet blir ett system som är svårt att överblicka och svårt att samordna och där patientens behov ofta hamnar i skymundan.

Vi menar därför att staten måste ta ett tydligare ansvar för sjukvårdens styrning och uppföljning. En starkare nationell samordning är nödvändig för att säkerställa att vården blir mer jämlik och mer tillgänglig. När människor väntar på operationer eller behandlingar ska regiongränser inte stå i vägen, utan man ska kunna använda den kapacitet som faktiskt finns någonstans i landet.

Det är därför viktigt att fortsätta vägen mot en nationell vårdförmedling som gör att patienter kan nyttja ledig kapacitet. På samma sätt behöver vårdgarantin stärkas så att patienter snabbare kan få hjälp hos en annan vårdgivare om den egna regionen inte klarar av att erbjuda vård i tid.

Det handlar dock även om prioriteringar, fru talman – om hur regionerna använder sin beskattningsrätt och hur de disponerar sina resurser. Vi sverigedemokrater anser att det är kärnverksamhet, inte minst sjukvård, som ska prioriteras. Men jag får till mig ganska anmärkningsvärda rapporter om rätt vidlyftiga satsningar på kultur, miljö och klimat, fru talman, liksom en hel del annat som inte är regionala kärnuppdrag.

Det kan handla om stöd till företag på icke affärsmässiga eller livskraftiga grunder, helt undermåliga projekt som drivs igenom med det fantastiska argumentet att EU delfinansierar det och en projektekonomi där enskilda projekt dessutom vinkas förbi och inte följs upp särskilt väl. I kategorin märkliga prioriteringar kan jag nämna Eidfestivaler, inspelning av ljud på bibliotek och att man lägger miljoner på att klona träd. På aggregerad nivå bidrar detta inte till ett effektivt användande av offentliga medel.

Fru talman! Sverige är ett vackert, avlångt och på sina håll väldigt glesbefolkat land. Att erbjuda vård av hög kvalitet över hela landet har sina utmaningar, och även om vi inte ska tumma på vare sig ambitioner eller kvalitet behöver vi öppna upp för nya lösningar. Vi behöver använda ny teknik, som AI, mobila enheter och drönartransporter eller andra tekniska lösningar. Innovation är en av Sveriges styrkor, och det ska vi uppmuntra till inte minst inom sjukvården.

Sjukvårdens kapacitet är dock även en fråga om beredskap och säkerhet. I ett läge där Europa präglas av ökad osäkerhet måste vi ha en sjukvård som klarar kriser och allvarliga situationer. En stark och välfungerande vård är en del av vårt samhälles motståndskraft, och vi sverigedemokrater anser att beredskapen kan och ska gå hand i hand med parollen att hela landet ska leva. Låt välfungerande, strategiskt placerade sjukhus – exempelvis det i Sollefteå – vara kvar och utvecklas i stället för att avveckla dem!

Fru talman! Man kan dock inte prata sjukvård utan att nämna den viktigaste resursen av dem alla, nämligen personalen. Det handlar om läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och många andra yrkesgrupper. Många är välutbildade, erfarna och framför allt dedikerade sina jobb och patienterna. Det är personer som möter människor i svåra situationer och ser till att vården fungerar trots ibland tuffa och utmanande villkor.

Att förse sjukvården med kvalificerad personal som stannar över tid borde ingå i tanken om god beredskap, fru talman. Vi borde helt enkelt vara mer självförsörjande gällande kvalificerad arbetskraft. Men faktum är att dålig politik i stället har gjort oss mer beroende av arbetskraftsinvandring. Det låter ju bra – ja, enligt Centerpartiet verkar det inte finnas något bättre än att fylla alla omsorgssektorer med personal från jordens alla hörn. Det spelar ingen roll om man kan prata svenska eller faktiskt vill ha en dräglig lön, bara man tar sig hit. Men är detta verkligen en långsiktig lösning, fru talman? Nej, det är det inte.

Vården behöver hålla hög kvalitet och kontinuitet, och det behöver finnas kollegor som kan kommunicera. Personalen måste kunna och vilja jobba kvar. Vi måste på sikt få till en högre grad av självförsörjning även inom detta område. Vi behöver förbättra arbetsvillkoren, belöna personal som jobbat länge och se till att de som utbildat sig inte väljer andra yrken.

Vårdens resurser måste också gå till patientnära arbete i första hand, inte till byråkrati eller digitala infrastrukturprojekt som kostar miljarder och får läggas ned innan de ens tagits i bruk.

Gällande personalen vill jag slutligen också säga att ingen – absolut ingen – ska behöva vara rädd för att gå till jobbet. Allt fler akutintag tvingas i dag ha både säkerhetsslussar och vakter, och en del personal kan inte ha namnskyltar på grund av risken för hot och repressalier. Gäng- och klankriminalitet har ätit sig in till och med i de inrättningar som är skapade för att hjälpa svårt sjuka och skadade medborgare. Så ska vi inte ha det, fru talman.

Det är därför vi under den här mandatperioden har genomfört historiska satsningar och lagändringar på kriminal- och migrationsområdena. Nästa steg, som pågår, är att få bort den organiserade, ofta importerade, välfärdskriminaliteten. Om vi ska kunna leverera en god och nära vård till alla medborgare i framtiden måste kriminaliteten bort. Det handlar om att inte dränera välfärden på resurser och förtroende.

Fru talman! Det tar tid att vända en atlantångare, och det tar tid att få till ett paradigmskifte. Men även i denna fråga har vi nu kommit en bra bit på vägen. Sverige är sakta men säkert på väg att bli tryggt, fritt och svenskt igen.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Nej, den stora problematiken är naturligtvis bristande kontroller, och det är någonting som jag blev väldigt medveten om när jag klev in i politiken och hamnade i riksdagen. Jag blev medveten om att det har varit så undermåligt på det området. Det hör man från alla man pratar med: Försäkringskassan, polisen – vem man än pratar med som har kontakt med välfärdssektorn. Kontrollerna har varit fullständigt undermåliga.

Det gäller också LSS. Det här är inget nytt fenomen. Detta är någonting som har fascinerat mig sedan jag gick in i politiken och hamnade i socialutskottet och fick upp ögonen för det. Bristande kontroller är den främsta orsaken till problemen här. Det måste vara rigoröst, allrahelst om man har en sådan fri marknad för den här typen av tjänster. Jag tycker att man borde balansera detta betydligt bättre – det kan jag säga. Det är min personliga åsikt. Men kontroller är grunden för allt.

Sedan gäller det detta med skattesänkningar. Jag stör mig lite på det som man brukar få höra: att vi har sänkt skatten för Magdalena Andersson. Ja, det har vi. Men framför allt har vi sänkt skatten för människor med helt vanliga yrken, inte i första hand partiledare. Man kan ta en exempelfamilj med en sjuksyster och en polis. De har i dag 5 000 mer att röra sig med i månaden.

Sedan gäller det detta med ett jämlikt samhälle – återigen. Jag har aldrig påstått att allt var bättre förr. Jag sa till och med det i mitt anförande: Nej, allt var inte bättre förr. Men vissa saker var bättre förr.

Ett välfärdssamhälle bygger på höga skatter. Det bygger på hög skattemoral. Det bygger på att de flesta jobbar. Vi har inte en sådan situation i dag. Det är som jag nämnde innan, fru talman. Vi har en situation där allt färre ska försörja allt fler. Folk som faktiskt sliter och går till ett jobb för att de vill och har möjlighet – det varierar såklart – måste också kunna leva på sin lön. Där är avvägningen.

Jag tror att nyckeln i slutändan är att folk har rätt till utbildning, vilket man har i Sverige i dag, och att det finns många steg in på arbetsmarknaden. Det är det som i slutändan gör det jämlikt.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Nils Seye Larsen, för intressanta frågor!

Ja, jag ser absolut den här problematiken. Det är en brottslighet som tyvärr har tagit sig in i ganska många sektorer i det svenska samhället. En stor del av det här är så kallad importerad brottslighet.

Vi ser stora problem inom LSS, till exempel. Ledamoten nämner HVB – absolut. Mig veterligen – vi har haft möten med departementet och med ansvarig minister – vidtas det åtgärder. Det har stängts en hel del HVB-hem. Det måste alltså till minutiösa kontroller i den här typen av verksamhet. Det är otroligt viktigt.

Så här är det, som sagt var, inom många områden i dag. Vi ser att den organiserade brottsligheten tar sig in i just välfärdssektorn i allt högre utsträckning. Vi ser alltså problemen, och de åtgärdas.

Man tror ibland att kommunala verksamheter är helt fria från problem, bedrägerier och brottslighet. Det ser tyvärr inte ut så i dag. Vi har haft dysfunktionella Sis-hem, till exempel. De är förvisso statliga, men där har vi också tagit krafttag, och där sker det också stora förändringar. Man har fått mer resurser och tydligare riktlinjer. Vi håller alltså på med konstanta förbättringar, för det är otroligt viktiga områden.

Sedan frågade ledamoten mig om jag vill ha ett mer jämlikt samhälle. Ja, absolut. Ingen ska behöva vara fattig i Sverige – så är det. Det är en devis som vi verkligen står bakom. Men man måste titta på grundorsakerna, som jag nämnde innan. Det handlar till exempel om detta med att vi har så många analfabeter, som egentligen inte kan bli produktiva i ett svenskt högteknologiskt samhälle. Det är ingen lätt ekvation att lösa. Detta är en del av den relativa fattigdomen, helt enkelt.

Fru talman! Äntligen har vi en regering och ett samarbete som faktiskt ser till att agera. Ledamoten säger att vi säger nej till en massa åtgärder. Man kan undra varför Socialdemokraterna år ut och år in sagt nej till straffskärpningar och allt som vi nu i rask takt genomför på kriminalområdet.

Ledamoten pratar om kvinnors trygghet. Kvinnor har väl aldrig någonsin varit så otrygga som under Socialdemokraternas tid vid regeringsmakten. Vi pratar om hederskultur, hedersförtryck och våldtäkter.

Jag tycker personligen att detta är pinsamt, fru talman. Jag hoppas att Socialdemokraterna aldrig mer kommer till makten. Självinsikten, förståelsen för utvecklingen och förståelsen för vad man faktiskt har varit med och ställt till med är obefintlig. Hur ska ett parti som inte ens förstår orsaker och samband kunna komma med rätt åtgärder? Detta är minst sagt fascinerande, måste jag säga.

Sedan det här med ekonomin. Ja, det är ett bekymmer i dag. Till stora delar sitter vi även här med effekterna av socialdemokratisk politik. Vi har i dag 700 000–800 000 analfabeter som är väldigt svåra att få produktiva och få att bidra både till sin egen försörjning och till statskassan. Det blir inte så mycket pengar att dela ut i slutändan, när allt färre ska försörja allt fler. Det är också något som vi faktiskt tar krafttag mot.

Jag vet inte vad jag ska säga. Kvinnor kan med vår politik äntligen börja bli trygga igen. Det får väl bli slutet på mitt anförande.

(Applåder)