Linus Sköld

Herr talman! Jag ska börja med att syna ännu ett av Lotta Edholms falska påståenden med utgångspunkt i hennes egen budget. Jag ska högläsa siffrorna: Anslaget 2025 till statens stöd till komvux var ungefär 4 356 miljoner. Anslaget 2026 föreslås bli 3 712 miljoner. Även om bara hälften av pengarna skulle gå åt är ju detta det en sänkning med 350 miljoner. Den nominella sänkningen är alltså nästan 700 miljoner.

Det kan man inte kalla för något annat än en neddragning. Om bara hälften av pengarna går åt är det också märkligt att utfallet för 2024 är redovisat till 4,2 miljarder. Lotta Edholm fortsätter att töja på sanningen. Det tycker jag är mycket besvärande.

Det är samma sak när det gäller påståendet att högre utbildning inte leder till jobb. Den rapport som jag hänvisade till i början gällande ansökningsstatistiken inför vårterminens utbildningar visar fler sökande till samtliga redovisade yrkesexamensutbildningar som alla har en bristsituation på kommande fem års sikt: arbetsterapeut, biomedicinsk analytiker, fysioterapeut, högskoleingenjör, läkare, psykolog, receptarie, sjuksköterska, socionom, tandhygienist, tandläkare och yrkeslärare. Mest ökar söktrycket till sjuksköterskeutbildningen, samtidigt som tre utbildningsanordnare lägger ned.

Kommer sjuksköterskor att gå arbetslösa efter genomgången utbildning? Om Lotta Edholm tror det gör hon en helt annan bedömning än vad hennes egna myndigheter gör. Vi kan inte klumpa ihop det här. Regeringen skulle prioritera utbildningsplatser som leder till jobb. Hur går det med det?

Herr talman! Återigen töjer Lotta Edholm på sanningen. Regeringen tillför inte resurser. Regeringen sänker taket, det vill säga den skär ned på summan pengar lärosätena kan spendera och på antalet människor de kan ta in. Det gör regeringen för att finansiera en liten höjning av prislapparna.

Vi socialdemokrater har inte gått emot höjningen av prislapparna, och det vet Lotta Edholm mycket väl. Vi omfamnar den, och vi tycker att det är viktigt med kvalitetsförstärkningar i den högre utbildningen. Men det kan inte ske på bekostnad av antalet utbildningsplatser i ett arbetsmarknadsläge där det människor behöver allra mest är just tillgång till utbildningsplatser. Man kan inte skära ned med tusentals platser när vi har rekordmånga sökande.

Lotta Edholm talar sig varm för yrkeshögskolan. Ja, den är viktig – vi socialdemokrater har ingen annan uppfattning. Vi har lagt mer pengar än regeringen i varje budget till yrkeshögskolan. Vi har samma uppfattning som regeringen: Yrkeshögskolan fyller en jätteviktig funktion för utbildning av den svenska arbetskraften. Men den är en väldigt liten pusselbit jämfört med komvux, som regeringen gör drakoniska neddragningar på och jämfört med akademin, som regeringen gör stora minskningar i.

I tider av lågkonjunktur när arbetslösheten stiger kommer människor att söka sig till utbildningar för att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Det är helt rimligt. Den svenska modellen fungerar så att när konjunkturen går ned måste staten satsa. Det offentliga måste kompensera för nedgången, och en av de smartaste sakerna man kan göra är att satsa på utbildning, för då kommer arbetskraften tillbaka när konjunkturen vänder och har en starkare kompetens än vad man hade när konjunkturen började vika.

Jag tycker att vi ska bygga det här landets konkurrenskraft på kompetens. Lotta Edholm företräder en regering som tycker att vi ska bygga landets konkurrenskraft på låga löner och kassa arbetsvillkor. Det är skillnaden mellan oss. Det är därför Lotta Edholm inte tycker att man ska ha tillgång till högre utbildning. Det är därför Lotta Edholm inte tycker att det behöver finnas en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det räcker med att göra arbetslösa fattiga. Då minskar nämligen det som håller uppe lönenivåerna, och man kan få billig arbetskraft att bygga vår konkurrenskraft med.

Det är mycket bättre för landets välstånd och för en stark sammanhållning om vi kan bygga vår konkurrenskraft på hög kompetens och stor kunskapsnivå. Men eftersom Lotta Edholm nu står här och säger att antalet utbildningsplatser i akademin är för många och att det därför är viktigt att vi minskar på dem får hon gärna svara på min ursprungsfråga: Vilka ytterligare åtgärder tänker Lotta Edholm vidta för att minska antalet utbildningsplatser?

Herr talman! Som Lotta Edholm mycket riktigt påpekade i sitt svar rörde min interpellation huvudsakligen utbildningsplatser i akademin. I en bisats nämnde jag några andra utbildningsformer för vuxna, bland annat folkhögskolorna. Då kunde inte Lotta Edholm hålla sig utan var tvungen att töja på sanningen när det gäller folkhögskolorna.

Jag kommer därför att inleda där Lotta Edholm avslutade och korrigera en viktig felaktighet i hennes svar. Lotta Edholm säger att regeringen inte har skurit ned på platserna i folkhögskolan. Det stämmer inte. Det år som folkhögskolorna fick den permanenta förstärkningen med 100 miljoner minskade antalet årsstudieplatser i folkhögskolorna med över 4 000. Det är alltså en minskning med 7,3 procent av antalet som studerar på folkhögskola. Det är för mig helt obegripligt att påstå att detta inte är en nedskärning.

Låt oss gå vidare till högre utbildning, som debatten egentligen skulle handla om. Till antagningen i höstas ansökte 411 000 personer om plats på högre utbildning. Det är rekord. Antalet utbildningsplatser – utbildningsutbudet både när det gäller antalet utbildningar som fanns att söka och när det gäller hur många som till slut antogs – minskade i höstas.

Bara för någon vecka sedan gick ansökningstiden för vårterminen ut, och UHÄ har redan presenterat statistiken. Det är rekord igen; så här många har inte sökt plats på högre utbildning en vårtermin sedan 2009, det vill säga sedan det var finanskris i Sverige.

Vi har lågkonjunktur i landet. Företag går i konkurs i en skala och på ett sätt som regeringen fullständigt ignorerar. Sverige har en tillväxt som ligger i Europas bottenliga och en arbetslöshet som rusar. Vi har 100 000 fler arbetslösa nu än när Lotta Edholm tillträdde sin förra ministerpost som skolminister, som det då hette.

Regeringens arbetsmarknadspolitik kan sammanfattas med att man avvecklar all arbetsmarknadspolitik och gör dem som är arbetslösa fattigare.

Lotta Edholms företrädare deklarerade år 2024 en omläggning av regeringens utbildningspolitik. Regeringen skulle prioritera utbildningar som leder till jobb, och det skulle bli färre utbildningar av hobbykaraktär i akademin.

Enligt statistiken inför vårterminens antagning ökar antalet sökande till sjuksköterskeprogrammet med 18 procent. Samtidigt läggs tre sjuksköterskeutbildningar ned, trots att antalet sökande ökar med 18 procent.

Därför är min fråga till Lotta Edholm enkel: Tycker Lotta Edholm att sjuksköterskeutbildningar är utbildningar av hobbykaraktär?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill passa på att välkomna Lotta Edholm som högskoleminister med en fråga.

Vi befinner oss i en utdragen lågkonjunktur. Arbetslösheten i vårt land är hög och stigande. I tider av hög arbetslöshet och lågkonjunktur är det rationellt både för den enskilda och för samhället om antalet människor i utbildning ökar. Att använda tiden i arbetslöshet till att stärka sin ställning på arbetsmarknaden är både för samhället och den enskilda ett bra beteende.

Det är nu precis detta som händer. Efterfrågan på platser vid högre utbildning ökar. Tusentals fler har sökt högre utbildning i år än i fjol. Samtidigt leder regeringens politik till att tusentals färre har antagits till högre utbildning.

Jag tänkte därför fråga ministern om det enligt hennes mening är en önskvärd utveckling i tider av lågkonjunktur och stigande arbetslöshet att allt färre kan gå högre utbildning.

Fru talman! Josefin Malmqvist slog sig för bröstet i sitt anförande och sa att det är den här fantastiskt handlingskraftiga regeringen som genomför reformen. Ja, utredningen har varit färdig sedan vi lämnade regeringsmakten. Vad har hänt de senaste tre åren? Varför kommer förslaget nu, om den här regeringen är så fantastiskt handlingskraftig? Det var vår regering som gjorde förberedelsearbetet så att den här regeringen kunde baxa det vi hade påbörjat i land.

Josefin Malmqvist kan inte heller ha hört mig – eller så hittar hon på för att vara emot saker jag säger – när jag påpekade att vi också har identifierat brister i förskoleklassen så som den är konstruerad nu. Det är fråga om bristande kontinuitet, ett resursmässigt dike och en stor olikvärdighet i verksamheten. Det var de tre huvudskälen jag gav för att vi står bakom införandet av en tioårig grundskola.

Men det finns förslag från utredningen som skulle kunna hjälpa professionen att bevara den del av förskoleklassens särart som vi pratar om – det bästa från förskoleklassen. Utredningen föreslog att ett förskolepedagogiskt lyft införs för de lågstadielärare som nu ska bli behöriga att undervisa sexåringar. Ett sådant förslag finns inte med i reformen.

Josefin Malmqvist undvek kategoriskt att svara på min fråga. Hon kan garantera att det kommer att bli ämnesplaner, kursplaner, kunskapskrav och timplan. Men kan hon garantera att vi kommer att ta med det bästa från förskoleklassen in i nya årskurs 1, när det inte blir något förskolepedagogiskt lyft?

Fru talman! Precis som när det gällde Kent Kumpula tidigare hade jag inte tänkt begära någon replik – förrän vår politik blev omnämnd. Den omnämndes i det här sammanhanget av Josefin Malmqvist. Hon sa så här: Det finns inget hinder för att ta till vara den särart som förskoleklassens pedagogik har inneburit. Jag kan inte säga att det var ett exakt citat, men det var något i den stilen.

Det finns inget hinder för att ta med sig det bästa från förskoleklassen. Nej, det är mycket riktigt. Det finns det inte. Det finns inte heller några garantier för att det ska ske.

Det finns däremot garantier för att det ska vara strukturerad undervisning. Det har alla företrädare för regeringssidan länge uppehållit sig vid i sina anföranden. Och det finns garantier för att det kommer att bli undervisning i ämnen. Det kommer att bli kursplaner. Det kommer att bli kunskapskrav, som det enskilda barnet ska uppnå. Det kommer att bli en timplan. Alla de sakerna finns det garantier för i det förslag som vi nu ska besluta om.

Men det finns inga garantier för att man kommer att ta med sig det bästa från förskoleklassens pedagogik, från det som skulle bli bryggan mellan förskolan och grundskolan – det som är det lilla barnets insteg i en ny skolverksamhet, det som handlar om social och emotionell träning och det som handlar om att ta barnens lek som utgångspunkt. Det finns inga garantier för detta.

Jag har en enkel fråga till Josefin Malmqvist. Kan hon ställa ut en sådan garanti? Kommer läroplanen att innehålla dessa värden? Kommer det att vara tydliggjort att de perspektiven ska finnas med i pedagogiken och i verksamheten i nya årskurs 1? Kan hon garantera det?

Fru talman! Kursplaner kommer inte att svara på den fråga jag nyss ställde: Hur kommer förskollärare med lång erfarenhet av undervisning i förskoleklass enkelt att bli behöriga?

Vilken riktning har regeringen? Vilket inflytande kommer Kent Kumpula att ha över denna process, och vad är hans förslag om hur detta ska gå till?

Vi vill ju inte förlora en massa människor som nu är behöriga. Det handlar om människor som har erfarenhet av att jobba i arbetslag med behöriga lågstadielärare, och då borde man med ganska enkla medel kunna göra en snabbare valideringsprocess så att de inte måste gå en utbildning på tre och ett halvt år för att bli lågstadielärare. Vad är Kent Kumpulas och regeringens svar på detta?

När vi ändå pratar om kursplaner och styrdokument: Det förslag vi nu tar ställning till är att den nya årkurs 1 ska underställas samma regler som övriga grundskolan. Resten av arbetet, alltså det som eventuellt kan leda till att förskolans pedagogik får vara en del av den nya årskurs 1 och att det kan finnas kvar en särart som handlar om social och emotionell utveckling, överlämnas helt till regeringen.

Då vore det intressant att höra om Kent Kumpula kommer att ta strid för att det ska vara så. Ska sexåringar få fortsätta att lära sig att stå i kö och att vänta på sin tur att få kasta tärningen? Ska de få fortsätta att jobba med sådana färdigheter, ta utgångspunkt för sitt lärande i leken och få sina rörelsebehov tillgodosedda? Kommer det att bli så? Kommer Kent Kumpula att ta strid för det i beredningen av de nya läroplanstexterna?

Denna process överlåter vi helt till regeringen, för det vi nu ska besluta om är bara att det ska vara samma regler för den nya årskurs 1 som för resten av grundskolan.

Fru talman! Jag tänkte att det fanns en ganska stor samsyn partierna emellan om att denna reform är önskvärd och att det därför inte skulle bli några replikskiften. Men eftersom Kumpula inte kunde hålla sig utan kallade våra reservationer överflödiga krävs det att jag tydliggör varför jag inte tycker att de är överflödiga. Jag kanske också frågar Kent Kumpula om vilken riktning han ser att det fortsatta arbetet ska ta.

Frågorna om behörighet och kompetensutvecklingsinsatser är i propositionen helt förpassade till förordningsändringar. Det Kumpula citerade var från utredningen, men i den proposition som ligger på riksdagens bord finns inte dessa skrivningar. Skolministern skriver också i ett svar på en skriftlig fråga som finns med i betänkandet att förordningarna bereds i Regeringskansliet. Vi kan alltså inte få några svar på vilka förändringar som ska göras i behörighetsförordningen och vilka möjligheter som ska finnas för en förskollärare som har jobbat i många år i förskoleklass att snabbt bli behörig att undervisa i det nya lågstadiets alla fyra årskurser. Om Kumpula eftersträvar kontinuitet måste han hålla med om att samma lärare måste kunna följa med hela vägen. Annars är det väl ingen poäng att gå från förskoleklass och lågstadium till ett fyraårigt lågstadium.

De över 5 000 förskollärare som nu undervisar i förskoleklass är nog intresserade av om de kommer att kunna valideras på ett enkelt sätt och bli behöriga för alla de fyra åren eller om de ska söka sig annat jobb.

Vad säger Kent Kumpula om detta?

Fru talman! Kommer du ihåg din första skoldag? Jag tänker att många gör det. Det är en stor och viktig dag, och det är en pirrig dag för de allra flesta.

För att göra den dagen – inträdet i skolans värld – så bra och smidig som möjligt för de allra yngsta skolbarnen skapades en frivillig sexårsverksamhet som skulle förena förskolans och grundskolans olika särarter och bygga en brygga mellan de båda verksamheterna. Förskolans undervisning, som bygger på barnens lek, skapande rörelse, lärande med eleven som utgångspunkt samt social och emotionell träning, skulle kombineras med skolans undervisning, som styrs av fastslagna kunskapsmål. På så vis skulle alla barn ges möjlighet att delta i en tioårig pedagogisk verksamhet som skulle ge bättre möjligheter att i slutändan nå grundskolans mål.

År 1998 blev förskoleklassen obligatorisk för kommunerna, men den var då fortfarande frivillig för barnen. Syftet var som sagt att stimulera varje barns utveckling och lärande och att underlätta integreringen mellan förskola och skola.

Förskoleklassen fick samma läroplan som grundskolan och fritidshemmet – Lpo 94 – och samma mål att sträva mot. Det fanns dock inga mål att uppnå för den enskilda sexåringen. I läroplanen Lgr 11 kvarstod den grundtanken oförändrad – förskoleklassen arbetade fortfarande med samma värdegrund och uppdrag som grundskolan men utan kursplaner och utan att underställa den enskilda sexåringen kunskapskrav.

År 2016 fick sedan förskoleklassen en egen del i läroplanen för att tydliggöra en annars rätt fritt hållen styrning.

År 2018 blev förskoleklassen obligatorisk för att fullfölja det ursprungliga syftet att varje barn ska ha möjlighet till en tioårig pedagogisk verksamhet som syftar till att uppnå grundskolans mål. Skolpliktens inträde tidigarelades ett år; sedan dess ska sexåringar normalt påbörja sitt fullgörande av skolplikten i förskoleklassen.

Fru talman! En ettårig skolform har samtidigt sina problem.

För det första har det som skulle bli en brygga blivit ett resursmässigt dike. Snittkostnaden för en elev i förskoleklassen motsvarar lite drygt en tredjedel av snittkostnaden för en elev i förskolan och knappt hälften av snittkostnaden för en elev i grundskolan.

För det andra är olikvärdigheten stor. Även om skolformen nu har ett eget avsnitt i läroplanen är den jämförelsevis svagt reglerad. Utformningen av verksamheten och ambitionerna med den varierar kraftigt mellan olika huvudmän, skolenheter och klassrum. På vissa håll sker ambitiös och påkostad undervisning. På andra håll kläms verksamheten ihop så att eleverna bara går halvdagar i skolan eller inte går i skolan varje dag i veckan. På vissa håll är verksamheten väldigt lik den undervisning som äger rum i lågstadiet. På andra håll verkar den fria leken prägla större delen av skoldagen.

För det tredje, fru talman, innebär en ettårig skolform att den kontinuitet som vi vanligtvis eftersträvar i utbildningsverksamheter, inte minst för små barn, är sämre än vad den skulle behöva vara. Förskoleklassen innebär en extra övergång mellan skolformer, i nya lokaler, med ny personal och med nya klasskamrater. Varje sådan övergång riskerar att leda till otrygghet och ett hack i elevernas kunskapsutveckling, men ändå upprepas det hela ett år senare.

Mot den bakgrunden står vi socialdemokrater bakom tillskapandet av en tioårig grundskola, men regeringen har nu ett ansvar att inte spola ut barnet med badvattnet. Den idé som bar fram tillskapandet av förskoleklassen är alltjämt en bra idé. Därför tycker vi att det är viktigt att regeringen i det fortsatta arbetet – när förordningstexter ska skrivas, när läroplaner ska revideras och när kursplaner och andra typer av styrning ska förändras – värnar att mötet mellan förskolans och grundskolans olika pedagogiska utgångspunkter och metoder fortsatt präglar arbetet i sexårsverksamheten, eller rättare sagt den nya årskurs 1, så att sociala och emotionella färdigheter får stå i fokus.

Majoriteten av den personal som bedriver undervisning i förskoleklassen är utbildade förskollärare. Det är viktigt att deras kompetens tas till vara och att det arbete med att erbjuda dem behörighetsgivande fortbildning som vi inledde 2021 får fortsätta. Men det räcker inte med att fortsätta med sådant som den socialdemokratiska regeringen inledde. Om reformens syfte att skapa större kontinuitet inte ska gå om intet behöver det komma på plats en valideringsprocess som leder till att den majoritet av förskollärarna som nu undervisar i förskoleklassen, och som har lång erfarenhet av det, så enkelt som möjligt kan bli behöriga att undervisa i hela lågstadiet.

Det räcker dock inte heller med det. För att den nya årskurs 1 även fortsättningsvis ska förena de pedagogiska utgångspunkterna i förskolan och grundskolan med varandra, förena lek och lärande, ta utgångspunkt i barnens förståelse av världen och i deras behov av rörelse samt bygga grunden för en livslång lust att lära behöver lågstadielärare få möjlighet till ett förskolepedagogiskt lyft i enlighet med det som föreslogs i den statliga utredning som föregick den här propositionen.

Sammanfattningsvis, fru talman: Ett längre kontinuum av kunskapsutveckling mot lågstadiets mål, färre verksamhetsövergångar, färre personal- och gruppförändringar och ökad likvärdighet är mervärden som den här reformen har kapacitet att ge. Fortsatt fokus på de minsta skolbarnens behov av lek och rörelse samt emotionell och social utveckling är dock nödvändigt, enligt vår mening. För att åstadkomma detta behöver fortbildningsmöjligheter, övergångsregler och valideringsprocesser möta de behov som finns hos förskollärare och grundskollärare som ska undervisa i lågstadiet efter 2028. För att möjliggöra detta behöver läro- och kursplaner och andra författningar nu revideras med det i åtanke.

Slutligen, fru talman, vill jag påpeka att vi socialdemokrater i varje budget sedan den här regeringen tillträdde har visat att vi tycker att det är viktigt att resurssätta skolan. I årets budget riktade vi 3 miljarder mer än regeringen till skolan, och utöver det föreslog vi en höjning av de generella statsbidragen med 6 miljarder.

Regeringen har gång på gång påstått sig göra historiska satsningar på skolan, men upprepade gånger har man avslöjats med att egentligen skära ned. Nu pekar tunga remissinstanser på att de medel som regeringen avser att tillföra inte kommer att täcka skolhuvudmännens tillkommande kostnader för den här reformen.

Meningen med den här ändå ganska stora reformen måste ju vara att höja kvaliteten under det första skolåret för alla elever utan att det går ut över kvaliteten i resten av lågstadiet. Om reformen inte ska leda till kvalitetsförsämringar är det viktigt att den inte är underfinansierad. Därför vill jag understryka, fru talman, hur viktigt det är att detta inte blir ännu en av den sverigedemokratiskt styrda och moderatledda regeringens besparingsattacker på skolan.

Vi socialdemokrater står givetvis bakom alla våra tre reservationer i betänkandet, men för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 3.

(Applåder)

Fru talman! För det första har jag inte raljerat en sekund i den här debatten. Det jag har gjort är att citera ur regeringens egna konsekvensanalyser av de skatteförändringar som den har skickat på remiss eller genomfört och av det avskaffade bostadstillägget. Jag har inte raljerat utan citerat regeringen själv.

För det andra är det otroligt hur regeringens företrädare uttrycker sig här. När Majblomman, Röda Korset, Hyresgästföreningen och Rädda Barnen frågar hushåll som har låga inkomster hur de upplever sin ekonomi säger 50 procent att de haft svårt att köpa näringsriktig mat till sina barn, 44 procent att de behövt låna till grundläggande utgifter som el, mat och hyra och 58 procent att de inte har råd att betala fritidsavgifter för sina barn. Då säger Anna Tenje att det är arbete som är vägen framåt.

Det är för mig otroligt förunderligt att regeringens enda arbetsmarknadspolitik är att skära ned på arbetsmarknadsinsatser och utbildningsplatser. Det verkar som att regeringens enda arbetsmarknadspolitik är förakt för fattiga. Om fattiga bara blir fattigare kommer de att gå till arbete i större utsträckning. Det är det som den där bidragsreformen syftar till. Det är Anna Tenjes linje.

Och fattiga blir fattigare i det här landet. Barnbidraget har tappat 20 procent av sitt värde, likaså bostadsbidraget och underhållsstödet. Anna Tenje, som är ansvarig för de här frågorna, tittar på, känner sig nöjd och sänker skatten för dem som tjänar 65 000 eller mer i månaden.

(Applåder)

Fru talman! Nu ska jag begära lite hederlighet i den här debatten. Det stämmer att inflationen var hög när regeringen tillträdde. Varken Anna Tenje, jag eller min dåvarande regering rådde för detta. Det var nämligen direkt kopplat till krigsutbrottet samma år. Det stämmer att bränslepriserna var höga när regeringen tillträdde. Det var direkt kopplat till krigsutbrottet samma år. Detta vet Anna Tenje om. Att stå här och försöka skylla detta på den socialdemokratiska regeringen är inget annat än att försöka vilseleda dem som lyssnar på den här debatten.

Nästa fråga: Arbete är vägen till att bekämpa ekonomisk utsatthet – något åt det hållet sa Anna Tenje alldeles nyss. Jag håller med. Men då är det förunderligt att regeringen står och tittar på medan arbetslösheten ökar. Den är ju högre än vad den har varit de senaste tio åren. Regeringens arbetsmarknadsinsatser har halverats. Antalet utbildningsplatser har minskat – raka motsatsen till vad Anna Tenje uppger. I alla utbildningsformer för vuxna minskar antalet utbildningsplatser. Vi pratar om arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola, komvux, yrkeshögskolan och akademin. I alla dessa utbildningsformer minskar antalet utbildningsplatser, och det har de gjort hela den här mandatperioden. Vi kan ha en hård debatt, men låt oss hålla oss till sanningen.

Låt mig komma till några sanningar. Detta har hänt med värdet på socialförsäkringarna, enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst. Många socialförsäkringar räknas upp med konsumentprisindex. Därför drabbas inte de som är beroende av dem på samma sätt av inflationen. Många av de förmåner som tillkommer barnfamiljer räknas dock inte upp utan sätts i nominella tal. Det vet Anna Tenje.

Detta betyder att barnbidraget har minskat i värde med 250 kronor de senaste fem åren. Bostadsbidraget har minskat med 430 kronor jämfört med förra året. Grundnivån i föräldrapenningen har minskat med 1 500 kronor de senaste fem åren. Underhållsstödet har minskat med 230 kronor de senaste fem åren.

Det är Anna Tenje som ansvarar för de prioriteringar den här regeringen gör med det utgiftsutrymme man bedömer sig ha. Jag förstår att man behöver hantera den inflation som – som en konsekvens av det pågående kriget och nu även andra omständigheter i omvärlden – pågår. Men man väljer hur man prioriterar reformutrymmet.

Anna Tenje och hennes kompisar i regeringen prioriterar konsekvent att skydda köpkraften hos människor som har de högsta inkomsterna. Jag har gett tre bra exempel från de två senaste och den tredje, kommande, budgeten. Tillsammans handlar det om utgiftsökningar på 16 miljarder – eller rättare sagt inkomstminskningar, eftersom det är avdrag och skattesänkningar vi snackar om. Hur många hundralappar hade man kunnat höja barnbidraget eller underhållsstödet med för 16 miljarder, Anna Tenje?

Vi socialdemokrater har bara i vårändringsbudgeten presenterat att vi hade velat ha fria lovluncher för skoleleverna, att vi hade velat sätta press på en dysfunktionell matprismarknad, att vi hade velat höja underhållsstödet med 500 kronor och att vi hade velat bevara nivån i högkostnadsskyddet för läkemedel. Det hade underlättat för barnfamiljer. Lägg till detta att vi sedan tidigare har lagt fram förslag om barnbidragsökningar och andra sätt att stödja den här målgruppen.

Fru talman! Regeringen står på hushållens sida, avslutar Anna Tenje sitt anförande. Då måste man fråga sig: Vilka hushåll?

Låt oss fokusera på den grupp som får försämrade förutsättningar för sitt livsuppehälle med den här regeringens budget, de som är beroende av bostadsbidrag för sin försörjning. Det är en grupp som har i genomsnitt 16 300 kronor i inkomst. Den förstärkning de hade i form av en 40-procentig ökning av sitt bostadstillägg har regeringen för tillfället minskat till en 25-procentig ökning, och regeringen planerar nu att avveckla förstärkningen till halvårsskiftet. Motivet för det är att nu när den ekonomiska utvecklingen har vänt och framtiden ser ljusare ut minskar behovet av bostadstillägget.

Det är graverande att matprisökningarna fortsätter. Prognosen för april – ökningen för maj har inte kommit än – var 5 ½ procents ökning jämfört med samma period förra året. Hyrorna ökar lika mycket i år, det vill säga 5 procent. Samtidigt avskaffar regeringen helt det förstärkta bostadsbidrag som har funnits för 106 000 barnfamiljer i det här landet. Av dessa är 85 procent ensamhushåll, och 65 procent av ensamhushållen är kvinnor. Det är företrädesvis ensamstående kvinnor med låg ekonomisk standard som betalar för regeringens politik. Låt oss komma ihåg detta.

Regeringen står inte på alla hushålls sida. Låt mig berätta på vilka hushålls sida regeringen står. I höstas var den stora reformen en marginalskattesänkning för dem som tjänar 65 000 kronor i månaden eller mer. En minister fick 4 000 kronor mer i disponibel inkomst som en följd av den skattesänkningen.

I vårändringsbudgeten var den enskilt största reformen ett förstärkt rotavdrag. Det tillfaller dem som äger sitt boende och som dessutom har råd att renovera. Fördelningsprofilen för den reformen är knappast till förmån för decil 1 och 2, för att använda Anna Tenjes beskrivning.

Inför budgeten som kommer till hösten har regeringen remitterat ett förslag om sänkt bolagsskatt för 6 ½ miljard. Enligt regeringens egen analys är det företrädesvis män med höga inkomster som kommer att gynnas.

På vems sida står regeringen? Jo, de som har de högsta inkomsterna. Bland dem som har de lägsta inkomsterna, alltså hushållen med ensamstående, uppger 50 procent – när Majblomman, Hyresgästföreningen, Röda Korset och Rädda Barnen frågar – att de inte har haft råd att köpa näringsriktig mat till sina barn det senaste halvåret.

Fru talman! En kort summering av den här debatten är alltså att Trump genomför stora nedskärningar på forskningsfinansieringen. Han stoppar viss forskning inom hbtq-plus-frågor, genusfrågor och mångfaldsfrågor. Han stoppar forskning inom sexuell och reproduktiv hälsa samt mikrobiell forskning. Han censurerar kommunikationen från lärosäten och forskningsfinansiärer och stoppar utgivning av vetenskapliga rapporter och pressmeddelanden. Han äventyrar tillgången till högkvalitativa forskningsdata och stoppar internationella samarbeten.

I den här miljön har amerikanska forskare – de som vågar – gjort omfattande uppror. Jag föreställer mig att vi har en forskarflykt på grund av den amerikanska administrationens policy. Vi socialdemokrater har ett förslag för att attrahera de här flyende forskarna så att de landar just i Sverige och kan hjälpa oss med den forskning och innovation som vårt lands ekonomi är helt beroende av.

Vi vill sätta av 500 miljoner. Tillsammans med näringslivet skulle vi kunna komma upp i närmare 1 miljard i medel för att bygga attraktiva forskningsmiljöer för tillkommande forskare från USA inom strategiska områden. Jag tycker att det är värt att understryka att det är det som är mitt budskap i den här debatten.

Nu har jag en halv minuts talartid kvar. Jag och Johan Pehrson har spenderat många timmar tillsammans i de här talarstolarna, och jag tror mig veta att det här kommer att vara vår sista debatt tillsammans. Tack för alla gånger vi har slängt käft, Johan Pehrson! Tack för alla gånger din hjärna har tagit mig på galna upptåg, och tack för alla bra debatter och bra svar. Lycka till, Johan Pehrson!

Fru talman! Jag gläds åt tillsättandet av en utredning som ser över hur man kan stärka forskares och lärares akademiska frihet. Det är ett välkommet besked, Johan Pehrson!

Eftersom Johan Pehrson tog upp vårt motstånd mot utredningen om autonomi känner jag mig tvingad att kommentera detta. Det Johan Pehrson har pratat om i medier handlar om att göra stiftelser av fler lärosäten. Vi har ju redan några stiftelsehögskolor i Sverige. De är helt beroende av den statliga finansieringen, eftersom de inte får lov att ta ut terminsavgifter. Så länge man inte är beredd att bygga ett system med terminsavgifter kommer en omstöpning av associationsformen inte att öka den institutionella autonomin eller graden av akademisk frihet på institutionell nivå. Jag antar att Johan Pehrson inte vill se ett sådant system – ett privatiserat marknadsmisslyckande – i högskolesektorn. Jag hoppas att Johan Pehrson inte är ute efter det.

Om man vill undvika omotiverade ingrepp i den akademiska friheten är det ett ansvar som vi som politiker har. Forskare, lärare och institutionsföreträdare säger nämligen att den politiska styrningen är det största hotet mot deras akademiska frihet. Då behöver Johan Pehrson och hans parti avhålla sig från raljanta kommentarer om innehållet i enskilda kurser och, för den delen, från att hitta på förevändningar för att korta styrelsernas mandattider. Johan Pehrson behöver också tänka på vilka partier han samarbetar med. Sverigedemokraterna har ju gett sig på enskilda lärosäten för inrättandet av ett jämlikhetscenter. De har också gett sig på enskilda forskningsområden. Precis som Trump vill de förbjuda genusforskning.

Vi politiker har ett ansvar om vi vill värna den akademiska friheten. Det enda sättet vi kan göra det på är att själva respektera att lärosäten behöver ha stark autonomi utan politisk detaljstyrning.

Jag förstår som sagt att Johan Pehrson inte rår på Trumps forskningspolitik. I stället för att bara titta på eller låta lärosätena sköta det där med att kanske ta hit filialer till amerikanska lärosäten har vi socialdemokrater lagt fram ett skarpt budgetförslag för att kanske, så att säga, göra lemonad av citronerna.

Eftersom Johan Pehrson är uppmärksam på vår politik antar jag att han är bekant med vårt förslag om inrättande av en Sverigefond. Det skulle innebära en halv miljard från politiken, och förhoppningsvis ytterligare medel från näringslivet, för att bygga attraktiva miljöer för ledande amerikanska forskare som vill fly den akademiska ofrihet som uppstår i USA för tillfället och komma till vad även Johan Pehrson beskriver som ett av världens ledande länder när det gäller akademisk frihet. Det är dessutom ett av världens bästa samhällen att leva i, med omfattande socialförsäkringar, relativt hög grad av trygghet och god livskvalitet.

Om man kan bygga starka forskningsmiljöer finns det goda skäl för forskare som vill lämna USA att komma till Sverige. Det har vi satt av pengar för i vår budget. Är Johan Pehrson beredd att ställa sig bakom en sådan satsning? Är han beredd att ställa sig bakom bildandet av en Sverigefond som kan attrahera ledande forskare på områden som är strategiskt viktiga för Sverige?

Fru talman! Tack, Johan Pehrson, för möjligheten att debattera ett viktigt ämne här!

Installationen av Donald Trump har fått stora konsekvenser för hela världsordningen, för den europeiska och den svenska säkerhetspolitiken och för våra ekonomiska förutsättningar. Det har alla som har ett sparkonto, ett ISK, märkt.

Det har också fått stora konsekvenser för den akademiska världen. Världens största forskningsfinansiär är ett amerikanskt forskningsråd eller forskningsinstitut som heter National Institutes of Health. De befarar neddragningar på 40 procent från den amerikanska administrationen. Deras samhällsvetenskapliga motsvarighet befarar upp till 50 procent. Vi pratar alltså om stora nedskärningar på världens största forskningsfinansiär.

Den amerikanska administrationen sätter också stopp för forskning inom vissa områden. Det handlar till exempel om hbtq-plus-rättigheter, genus, mångfald och sexuell och reproduktiv hälsa och för den delen om mikrobiell forskning, som konspiratoriskt påstås ha kunnat vara upphovet till covid-19.

Det handlar om frysta forskningsanslag, det vill säga att det för tillfället inte beviljas några nya ansökningar. Det handlar om censur och kommunikationsstopp. De här myndigheterna och universiteten får inte utfärda pressmeddelanden, skriva saker på sociala medier eller publicera vetenskapliga rapporter som de vill. Dessutom finns det tydliga exempel på forskare som självcensurerar eller publicerar till exempel riktlinjer om hur man ska kunna hantera en hat- och hotmiljö och den typen av utsatthet som forskare – men väldigt tyst så att man inte riskerar att drabbas av administrationens vrede.

Tillgång till forskningsdata äventyras, precis som Johan Pehrson säger. I den här miljön har Harvard och den amerikanska administrationen hamnat i vad som närmast är ett öppet krig, i alla fall ett öppet ordkrig. Trump har stoppat all statlig finansiering till det kanske mest prestigefyllda lärosätet i landet. Tusentals amerikanska forskare är i uppror, och 2 000 har skrivit under ett öppet brev om att forskningen är under attack.

Internationella samarbeten stoppas eller sätts åtminstone på paus. Sannolikt kommer de att vara en del av den avfinansiering som jag nämnde i början med nedskärningar på 40–50 procent. Detta slår direkt mot forskning som sker vid svenska lärosäten eftersom de har gemensamt finansierade projekt med National Institutes of Health. Närmare bestämt är det Karolinska institutet, som har 21 projekt som är beroende av den amerikanska myndigheten, som nu har förlorat sin finansiering. Det gör att forskning värd 50 miljoner går om intet.

Jag har all respekt för att Johan Pehrson inte rår på Trumps forskningspolitik, men i stället för att bara titta på medan 50 miljoner till forskning i Sverige går om intet kanske det går att agera. Därför undrar jag på vilket sätt regeringen vill agera för att det här inte ska gå ut över svenska forskningsmiljöer.

Fru talman! Jag är liksom Johan Pehrson för både att vi ska ha större cirkularitet i ekonomin och att vi ska räkna upp studiemedlen med konsumentprisindex årligen. Självklart ska vi det. Men jag och mitt parti har i många mandatperioder varit för att stärka studiemedlet till våra studenter, det vill säga stärka deras relativa köpkraft och inte bara värdesäkra den.

Det är för övrigt läromedelsförfattarnas förslag på akutlösning att införa ett riktat studiebidrag som bara kan användas för att köpa kurslitteratur. Även om man inte vill gå den vägen finns det saker man skulle kunna göra betydligt snabbare än regeringen, som drar benen efter sig.

Marknader som denna, som inte bär sig själva men som tillhandahåller sådant som vi tycker är nödvändigt, kräver intervention. Om marknaden är på väg att kollapsa om man lämnar den åt sitt öde måste Johan Pehrson intervenera om han vill ha kvar kurslitteraturen på våra högskolekurser.

En intervention skulle kunna vara någon av de lagändringar som läromedelsförfattarna föreslår, en förstärkning av studiemedlet eller för den delen ett stöd till utbudssidan på den här marknaden. Oavsett vilket skulle man kunna marschera snabbare än att ge myndighetsuppdrag.

Tillsätt en SOU! Det lär ju krävas om man ska göra regeländringar – om man nu vill gå den vägen. Men gör någonting, eller se tillgången till kurslitteratur kollapsa! Det är någonstans det som är budskapet till Johan Pehrson här. Tycker Johan Pehrson att vi kan vara utan kurslitteratur, eller tänker han intervenera?

Fru talman! När det gäller MTM och Legimus är jag väl bekant med uppdraget. Det fanns med i regleringsbrevet till myndigheten att uppdraget skulle återrapporteras den 28 februari. Sedan kom uppdraget, mer välformulerat, den 8 februari med slutrapporteringsdag den 13 juni. Även i det avseendet har regeringen inte hållit det tempo som skulle vara befogat sett till hur akut krisen verkar vara. I stället har slutrapporteringen skjutits fram fyra månader.

Johan Pehrson säger att en viktig faktor är att man satsar på forskning. Det finns mycket kunskap som kan bli kurslitteratur. Forskningsanslagen från förra året har räknats upp. De 1 ½ miljarder som forskningsanslagen ökade med motsvarar ganska exakt regeringens uppskattning av hur mycket pris- och löneomräkning sektorn behöver för att bibehålla värdet på en insats efter produktivitetsavdrag. Det är alltså en liten nedskärning på forskning som Johan Pehrson har lyckats få till under sin tid i ämbetet.

Sedan säger Johan Pehrson att internationalisering är en kvalitetsfaktor. Jag instämmer i det. Det är viktigt att vi betraktar kunskapsbildning som en gemensam sak för mänskligheten och att vi är öppna och transparenta och delar med oss. Vi kommer att få anledning att debattera detta i en senare interpellationsdebatt.

Om man i stället skulle ta greppet svenska språkets ställning tappar alltså svenska språket sin ställning i den svenska akademin. Fler än nio av tio doktorsavhandlingar skrivs på engelska vid svenska lärosäten. Läromedelsförfattarna drar i rapporten slutsatsen att användningen av kurslitteratur på engelska tränger undan kurslitteratur på svenska. Om inte svenska språket får vara kunskapsbildningsspråket kommer det att bli domänförluster. Hela sektorer av kunskap och samhällssektorer kommer att ha sin begreppsbildning på engelska i stället för på svenska. Det i sin tur försvagar svenska språkets ställning som språk i världen och som funktionellt språk mellan medborgarna. Johan Pehrson borde egentligen tycka att det är en oönskad utveckling.

Johan Pehrson och jag är överens om att välfungerande marknader är bra. Det här verkar inte vara en välfungerande marknad, utan den är på väg mot sin egen kollaps. Min gissning är att detta hänger ihop med den senaste tidens ökade levnadsomkostnader för studenter.

Studenter är från början en köpsvag grupp. Studenter har alltid varit kreativa i att hitta sätt att komma över litteratur på andrahandsmarknader, genom olaglig kopiering eller bibliotekslån, men den senaste tidens kostnadsutveckling har ökat incitamenten för att hitta andra sätt än nyförsäljning för att få tag i kurslitteratur.

Jag tycker att studenternas köpkraft borde stärkas, och jag vet att Johan Pehrson och hans regering tycker att höginkomsttagares köpkraft är förbaskat viktig att skydda. Men tycker Johan Pehrson att studenters köpkraft borde skyddas så att de har råd att köpa kurslitteratur även framöver?

Fru talman! Kurslitteraturen är högskolekursernas ryggrad, så kurslitteratur av god kvalitet är en förutsättning för att vi även framöver ska ha högskoleutbildningar av hög kvalitet.

Kurslitteratur säljs på en öppen marknad, och nyförsäljningen på denna marknad har minskat med 40 procent de senaste två åren. Uppgiften kommer från rapporten Den perfekta stormen, som är framtagen av Läromedelsförfattarna och Novus. I rapporten konstateras också att det saknas en övergripande policydebatt om kurslitteratur och dess funktion och ställning i den svenska högskolesektorn. Så låt oss inleda en sådan i dag, Johan Pehrson!

En slutsats i rapporten är att det är en perfekt storm av faktorer som har lett till nedgången i nyförsäljning av kurslitteratur.

Vi har tjänsten Legimus som administreras av Myndigheten för tillgängliga medier. På fem år har antalet användare fördubblats, och under samma tid har det skett en 50-procentig ökning av antalet nedladdningar. Det handlar om att ge människor med olika funktionsnedsättningar tillgång till eböcker och ljudböcker. Då det inte föreligger en sådan ökning av målgruppen kan den ökade användningen eventuellt spåras till olovlig spridning.

Begagnatmarknaden för kurslitteratur har blivit mer effektiv genom nya tekniska metoder. De två största aktörerna omsätter nu lika mycket som nyförsäljningen. Till detta kommer de inte lika specialiserade begagnatmarknaderna.

Användandet av engelsk kurslitteratur har ökat, vilket missgynnar marknaden för svensk kurslitteratur. 38 procent av studenterna uppger att de har använt kurslitteratur som har laddats ned gratis via nätet, och så vidare.

I tillägg till detta finns svaga skäl för forskare att producera ny kurslitteratur. Man får kasst betalt eftersom marginalerna i en vikande marknad är dåliga. Det är inte meriterande i högskolesektorn, och man har dåligt med tid. Totalt har nyförsäljningen av kurslitteratur minskat med 40 procent på två år, och vi går mot en sorts kollaps av marknaden för kurslitteratur.

Johan Pehrson svarade att det är läskris. Jag tänker att Johan Pehrsons paradigm från skärm till pärm är välkänt. Om det får effekt kommer det att ta decennier innan effekterna når högskolan. Dessutom sa han att han har gett två utredningsuppdrag till SCB och UKÄ. Men en 40-procentig nedgång på två år visar att man kanske borde marschera snabbare än så.

Fru talman! Robert Stenkvist säger att han kan ha en viss fördragsamhet med att studenter då och då gör uppror. Robert Stenkvist, hans parti och den regering som lyder honom har visat med önskvärd tydlighet att de inte alls har någon fördragsamhet med studenter som organiserar sig. Tvärtom kommer de att ta bort en tredjedel av finansieringen till studentorganisationerna nästa år. Det finns alltså ingen fördragsamhet med studenter som organiserar sig för en viss sak.

I den här propositionen är varenda tillkommande krona fördelad i konkurrens, enligt politiskt beslutade kriterier, eller till politiskt prioriterade områden. Även de befintliga anslagen ska kunna omfördelas mellan lärosätena enligt de nya politiskt beslutade fördelningskriterierna.

Med excellens som täckmantel har regeringen föreslagit en fördelningsmodell som innebär att man kommer att samla forskningsmedel hos de redan stora lärosätena. Med excellens som täckmantel vill regeringen skärpa konkurrensen, inte bara om de medel som går via externa finansiärer utan också konkurrensen om basanslagen. Med excellens som täckmantel vill regeringen satsa på naturvetenskap och teknik men nämner knappt humaniora och samhällsvetenskap och avstår helt från att omnämna konstnärlig forskning.

Sammantaget kommer det att öka byråkratin och minska förutsättningarna för långsiktighet och därmed trygga anställningar. Det kommer att minska den akademiska friheten och hota den regionala tillväxten och i förlängningen kompetensförsörjningen i hela landet.

När Robert Stenkvist står i talarstolen och pratar om ”riktig” forskning undrar jag om det här är Robert Stenkvists konstruktion för att avfinansiera humaniora, samhällsvetenskap och konstnärlig forskning och i stället finansiera sådant som Robert Stenkvist bedömer är riktig forskning.

Fru talman! Till att börja med vill jag upplysa Robert Stenkvist om min bild av hur de näringslivsexempel om jämställdhet som han gav speglar verkligheten. Jag uppfattar det som att såväl gruvbolag som renhållningsföretag också strävar efter en jämställd sammansättning av sin arbetskraft – precis som man borde göra inom akademin. Jag tror helt enkelt att Robert Stenkvist har fel när han säger att de som driver verksamheter som dessa vill att det ska vara mansdominerade verksamheter.

Sedan visade Robert Stenkvist upp en kavalkad av bevis på hur politiker gör när man inte respekterar den akademiska friheten. Nyckelord här var ”riktig” vetenskaplig forskning, som om Robert Stenkvist skulle vara den som avgör vad som är riktig forskning. Han talar om högskolor som har spårat ur och att det är helt åt skogen. Det är hans recensioner av verksamheter.

Det är anmärkningsvärt hur Robert Stenkvist tar sig friheten att, trots den pågående debatten om akademisk frihet, göra sådana utlåtanden om den verksamhet vars frihet vi vill värna.