Linus Sköld

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Forskning och inno-vation för framtid, nyfikenhet och nytta

Fru talman! Jag ska citera mig själv igen. I anförandet som Fredrik Malm begärde replik på sa jag uttryckligen så här: ”Regional samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle är viktig för att bygga regional konkurrenskraft och kompetensförsörjning.”

Det finns inget hinder för en samverkan mellan den offentligt finansierade akademin och näringslivet i forskning, innovation och utveckling – självklart inte. Att Fredrik Malm vill tillskriva mig en sådan uppfattning visar bara Fredrik Malms historielöshet. Det är ju vi som har byggt upp det här systemet.

Poängen är att associationsformen fungerar. Den levererar det vi vill att den ska leverera – så länge politiker avhåller sig från att göra den typ av politiska ingrepp i vad lärosätena får ägna sig åt som både liberala och sverigedemokratiska företrädare har gjort sig skyldiga till denna mandatperiod.

Så länge vi finansierar i friare form så att man kan skapa långsiktighet, trygga anställningar och mindre byråkrati ökar förutsättningarna för den akademiska friheten. Men om vi gör som Liberalerna – snävar in vad man får använda pengarna till och säger att politiken ska styra att man ska forska om det här eller att man ska omfördela medel från den ena högskolan till den andra – minskar den akademiska friheten och möjligheten att planera långsiktigt, ha trygga anställningar och ha ett skydd från politisk styrning.

Fredrik Malm vill utreda associationsformen som en avledningsmanöver för att han själv och hans parti gör sig skyldiga till politiska ingrepp i den akademiska friheten.

Fru talman! Att likna mig vid en klocka som går baklänges tror jag var ett försök till förolämpning, men jag förstår den inte. Fredrik Malm får gärna förtydliga vad han menar med detta mer eller mindre personliga försök till påhopp i sin nästa replik.

När det gäller akademisk frihet och lärosätenas associationsform är det som jag nu sagt i replik efter replik: Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten.

Ett avreglerat system där man låter marknadskrafter styra klarar inte av – detta har visats i försök efter försök – att fördela gemensamma nyttigheter på ett rättvist sätt så att man får jämlik tillgång för människor oavsett vilka förutsättningar de har. Det är anledningen till att vi vill ha en högre utbildning tillgänglig i hela landet, för alla att söka med samma meritvärdering. Oavsett om man är rik eller fattig och vilken bakgrund man har ska man värderas på samma sätt och kunna antas på samma sätt.

Den relation som finns mellan det offentliga, det allmänna, och den enskilde är dessutom grundlagsreglerad. Den omfattas myndigheter av, inte stiftelser eller andra typer av privata bolag. Fredrik Malms invändning att detta inte skulle innebära en risk för privatisering och marknadsmisslyckande har alltså ingen giltighet.

Fru talman! Jag tycker att Anders Ådahls exempel talar emot hans egen slutsats. UNRWA lyder inte under förvaltningsmyndigheten och är alltså en fristående organisation som inte styrs av regeringen, men som delvis finansieras av densamma. Därför blir det inga pengar till UNRWA, för regeringen gillar inte UNRWA.

På samma sätt: Om regeringen inte gillar Chalmers blir det inga pengar till Chalmers. Har vi inte politiker som respekterar den akademiska friheten finns det ingen associationsform i världen som kan skydda lärosätena från den typen av ingrepp. Det har Sverigedemokraterna illustrerat för oss för bara några veckor sedan, möjligen månader vid det här laget.

Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten. Annars blir det ingen akademisk frihet. Då behövs ett annat finansieringssystem, och då öppnar Anders Ådahl på riktigt upp för en privatisering av den högre utbildningen och forskningen. Då är det filantroper som avgör vilken forskning som finansieras, och det är studenters terminsavgifter som får finansiera vilken utbildning som blir av.

Då kan du bygga helt autonoma organisationer som inte är beroende av offentliga medel. Men det tror jag inte att Anders Ådahl föreslår, för då snackar vi om en privatisering av högskolesektorn på riktigt. Det här är bara ett steg i ett vouchersystem som riskerar att bli samma marknadsmisslyckande som det har blivit på skolans område eller av bilprovningen.

(Applåder)

Fru talman! Det finns ett flertal politikområden där vi brett erkänner behovet av ett avstånd mellan politisk nivå och mer fria utförare. Kulturpolitiken är ett sådant område. Vi har gott om statliga kulturinstitutioner. Där kallar man det för armlängds avstånd.

Parallellen när det kommer till högre utbildning och forskning är akademisk frihet. På samma sätt har vi statliga institutioner som är lärosäten – alla utom tre såvitt jag vet, Anders Ådahl får rätta mig om jag har fel – och som är statliga myndigheter.

Det som satte frågan på vår agenda från början är de övertramp som har skett från den politiska nivån när det gäller att lägga sig i saker som rimligen borde beslutas av dem i akademin verksamma. Det handlar om saker som rimligen borde vara upp till dem att uttala sig om, forska om eller publicera resultat om.

Vi ser motsvarande tendenser när det gäller armlängds avstånd i kulturpolitiken. Vi ser motsvarande tendenser till framflyttade positioner när det gäller politisk styrning av folkbildningen.

Det finns jättemånga exempel på politikområden där vi vill ha en vall mellan den politiska nivån och dem som ska vara fria att forma utförandet, för det är viktigt att det inte är politik och politisk övertygelse som styr hur det blir. Detta fungerar alldeles utmärkt så länge vi har politiker som respekterar den akademiska friheten.

Fru talman! Jag ska uppdatera Lili André om hur detta har gått till. Vi socialdemokrater har skrivit en följdmotion till ett förslag från regeringen. Det är ett förslag som innebär att regeringen vill tillsätta en utredning som vi socialdemokrater tycker är överflödig. Därför har vi lagt fram ett förslag i en följdmotion om att en sådan utredning skulle vara överflödig. Och det förslaget har Sverigedemokraterna ställt sig bakom. Det var exakt så det gick till, och jag välkomnar även Lili André att ställa sig bakom det förslaget om hon vill.

Jag har inte gjort en tillstymmelse till anpassning av min politik eller mitt sätt att formulera den för att få andras stöd för den. Men om Lili André vill rösta för vårt förslag är hon givetvis fri att göra det.

När det gäller att öka och ge bättre förutsättningar för akademisk frihet har den här regeringen visat med önskvärd tydlighet att så länge man har majoritet i den här kammaren kan man snäva in den akademiska friheten. Då kan man styra medlen hårdare, prioritera politiskt vilken forskning som ska bli av eller minska medlen till vissa lärosäten och öka dem till andra, helt utan att redogöra för på vilka grunder detta sker.

Om man har majoritet i den här kammaren är det ett klent skydd att ha utrett associationsformen. Den här regeringen har visat att det enda sättet att skydda den akademiska friheten är att ha politiker som respekterar den akademiska friheten.

(Applåder)

(forts. § 12)

Fru talman! Till Lili André vill jag säga att jag svarade på den frågan i mitt anförande alldeles nyss. Jag ska citera mig själv: ”Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten.”

Det fanns som sagt ingenting i Chalmers stiftelseform som hindrade Patrick Reslow och hans kompisar från att hota med att dra in finansieringen när man ville organisera sig på ett sätt som misshagade Sverigedemokraterna. Ingenting i stiftelseformen hindrade dem från att komma med det hotet. Därför är en utredning om lärosätenas associationsform överflödig.

Det vi i stället behöver är politiker som ställer upp på att akademin måste få besluta själv. Akademin måste få vara autonom, och individerna som är verksamma där måste få ställa sina forskningsfrågor och besluta om sin undervisning utan att politiker lägger sig i de detaljerna. Det ska ske på vetenskaplig grund, inget annat.

Om Lili André verkligen vill öka den akademiska friheten skulle hon inte lägga fram förslag om att avskaffa de medel som i den förra propositionen fanns till den fria forskarinitierade forskningen vid Vetenskapsrådet. Dem föreslår regeringen nu att avskaffa. Hon skulle inte öka den politiska styrningen av de medel som går direkt till lärosätena. Hon skulle tvärtom säga att det är fritt för lärosätena att disponera de medlen. Det skulle på riktigt öka lärosätenas autonomi och deras frihet.

Men eftersom Lili André tror på konkurrens som enda verktyg för att nå kvalitet klarar hon inte av att göra en sådan prioritering.

Fru talman! Robert Stenkvist ställer upp på akademisk frihet så länge de forskningsfrågor som forskare ställer eller den undervisning som ges vid lärosätena inte misshagar Robert Stenkvist och hans politiska uppfattning. När de gör det tar han sig friheten att lämna omdömen om dem offentligt. Han står här i talarstolen och underkänner dem, eller han rycker ut i medierna och säger att finansieringen ska dras in om ett kontor för jämlikhet inrättas vid Chalmers. Det var förvisso inte Robert Stenkvist utan en partikamrat till honom som sa detta.

Likt förbaskat respekterar inte Sverigedemokraterna den akademiska friheten. Sverigedemokraterna håller inte tillbörligt avstånd till att detaljstyra och lämnar inte utrymme för autonomi till vare sig individer eller institutioner i akademin. Det är därför vi över huvud taget har den här diskussionen.

Detta handlar egentligen om att vi socialdemokrater, och även Liberalerna, vill skydda akademin från den typen av ingrepp som Sverigedemokraterna vill göra i forskares, lärares och institutioners frihet.

Fru talman! Linus Sköld anser att den akademiska friheten bör stärkas. Forskare ska fritt kunna välja forskningsfrågor, fritt välja metod och fritt publicera sina resultat. Lärare ska fritt styra över utbildningens innehåll på vetenskaplig grund och fritt välja metod för sin undervisning. Detta råder det inget tvivel om.

Lärosätenas rätt att bestämma över sitt inre arbete måste givetvis också respekteras. Det måste självklart finnas en autonomi för de individer som verkar i akademin och för institutionerna.

Jag undrar om Robert Stenkvist är beredd att ställa upp på att forskare fritt vår välja sina forskningsämnen. Jag undrar om Robert Stenkvist är beredd att ställa upp på att lärare fritt får välja innehåll i undervisningen och metod för att utbilda sina studenter. Det är mer än en gång som jag har hört Robert Stenkvist underkänna hela institutioner och centrumbildningar i kammaren, specifikt om genusforskning.

Om Robert Stenkvist oroar sig över att dekanen eller prorektorn ingriper i sättandet av en litteraturlista så oroar jag mig över att Robert Stenkvist ingriper i valet av forskningsfråga och undervisningens innehåll i akademin.

Jag ställer en fråga tillbaka till Robert Stenkvist: Vad tänker han om den akademiska friheten och de risker som hans egen politik innebär?

(Applåder)

Fru talman! ”Sverige ska vara ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer och en ledande kunskapsnation, där högkvalitativ forskning, högre utbildning och innovation leder till samhällets utveckling och välfärd, näringslivets konkurrenskraft och svarar mot de samhällsutmaningar vi står inför, både i Sverige och globalt.”

Så lyder det övergripande målet för forskningspolitiken. För oss socialdemokrater är det viktigt eftersom vi vill bygga vårt lands konkurrenskraft på kunskap och kompetens, inte på låga löner och kassa arbetsvillkor.

Vi är ett exportberoende land. Flera miljoner svenska arbetstillfällen är direkt beroende av vår export. Vår export bygger givetvis på att vi har stora naturtillgångar, men lika mycket bygger den på att vi är suveränt bra på att bygga kunskap. Det är liksom inte för att vi bryter järnmalm billigast i världen som den gynnar vårt lands handelsbalans, utan det är för att vi vet hur man gör bra grejer av den.

Det är det vi menar när vi säger att vi ska konkurrera med kunskap, inte med låga löner. På det viset går det att argumentera för att forskning och innovation bygger det svenska välståndet och är en förutsättning för landets ekonomi och medborgarnas välfärd.

För åtta år sedan antog riksdagen de nu gällande målen för forskningspolitiken. Det jag läste upp nyss var alltså det övergripande målet. Till det kommer tre delmål. De målen skulle gälla i tio år, enligt det beslut som fattades då.

Regeringen har nu lagt fram ett förslag om att det övergripande målet ska ligga fast, men man föreslår omfattande förändringar av delmålen trots att de har två års giltighet kvar. Regeringen påstår sig ha gjort en genomgång av delmålen men presenterar ingen sådan. Det finns ingen utvärdering eller uppföljning som motiverar de föreslagna förändringarna.

Det har fram till nu funnits ett delmål om att jämställdheten ska öka. Det delmålet föreslår regeringen ska strykas helt. Det innebär att regeringen föreslår att man ska avveckla forskningspolitikens strävan att öka jämställdheten. Det är en förändring som vi givetvis avvisar eftersom jämställdheten inom akademin alltjämt är bristande.

Regeringen föreslår också en utmönstring av målet att samverkan och samhällspåverkan ska öka. Avskaffar man det delmålet riskerar man att styra bort från forskningens samhällspåverkan och forskares samverkan med det omgivande samhället.

Regional samverkan mellan akademi, näringsliv och samhälle är viktig för att bygga regional konkurrenskraft och kompetensförsörjning. Således avvisar vi givetvis även den förändringen.

Vårt förslag är i stället att de tre gällande delmålen för forskningspolitiken får ligga fast, men att de utvärderas under den närmaste fyraårsperioden. Vi delar dock regeringens bedömning att det vore lämpligt att införa ett fjärde delmål om att Sverige ska vara ett av världens främsta innovationsländer. Det kompletterar den skrivning som finns i det övergripande målet bra och bör alltså läggas till.

Fru talman! Regeringen har lanserat resurserna i den här propositionen som historiska. Liberalernas företrädare sa i talarstolen alldeles nyss att de är de största någonsin. Historien har dock lärt oss att det är dags att bli misstänksam när den här regeringen lanserar satsningar som historiska.

Vid en närmare granskning var det inte sant den här gången heller. I år ökade resurserna till forskning med en och en halv miljard. Det motsvarar ganska precis den pris- och löneomräkning som regeringen har bedömt att högskolesektorn behöver 2025 – efter produktivitetsavdrag.

På samma sätt är påståendet att detta är den största satsningen någonsin bara sant om man inte räknar med att det sker prisökningar varje år. I inflationsjusterade priser är resursökningarna i denna proposition mindre än vad som var fallet i propositionen år 2020.

I vårt budgetförslag har vi lagt ungefär 700 miljoner mer än regeringen på forskning och innovation. Det är en satsning som är extra viktig nu när vi har en utdragen lågkonjunktur och en orolig omvärld.

Fru talman! Medlen i den här forskningspropositionen är inte bara för lite och för sent. De borde också fördelas annorlunda än vad regeringen föreslår. Regeringens förslag innebär en stor övervikt i medel som ska fördelas via de externa finansiärerna, det vill säga i forskningsråden. Utöver det innebär regeringens förslag att även de medel som går direkt till lärosätena ska omfördelas i konkurrens eller till politiskt prioriterade forskningsområden.

Basresursen, det vill säga de medel som varje lärosäte är garanterat, lämnar regeringen oförändrad på samma nivå som år 2020. De dåvarande socialdemokratiska regeringarna ökade i de två forskningspropositionerna före denna basresursen med ungefär 50 procent per proposition. Den gick från 8 000 per student till 12 000 år 2016 och från 12 000 per student till 17 500 år 2020.

Nu föreslår alltså regeringen att basresursen lämnas oförändrad. Med den inflation vi har haft sedan 2020 innebär det en realvärdesminskning av basresursen på över 4 000 kronor per student – mer än 20 procent.

Resultatet av regeringens förslag är att varenda tillkommande krona ska fördelas i konkurrens enligt politiskt beslutade kriterier eller till politiskt beslutade ändamål. På det viset minskar regeringens resursfördelningsförslag den akademiska friheten. Precis detta var Anders Ådahl inne på i ett replikskifte alldeles nyss.

Fru talman! Akademisk frihet är en viktig princip i forskningspolitiken. Forskare ska fritt kunna välja sina forskningsfrågor och sin metod och fritt kunna publicera sina resultat. Lärosätena måste vara fria att prioritera, att kunna planera långsiktigt och att bestämma själva. Det enda sättet att uppnå akademisk frihet är att politiker tar ansvar för att respektera forskares, lärares och lärosätens autonomi.

De senaste åren har flagranta övertramp skett från politiskt håll. Regeringens klåfingrighet när det gäller lärosätenas styrelser är ett exempel. Ett annat exempel är hopplöst raljanta uttalanden om enskilda kursers innehåll. Sverigedemokraternas attacker på lärosätenas inre arbete är ett tredje exempel. Det sistnämnda är för övrigt ett bevis för att lärosätenas associationsform inte skyddar akademin från politiska angrepp. Att Chalmers är en stiftelse hindrade inte Sverigedemokraterna från att hota dem med att dra in deras finansiering om de införde ett kontor för sitt jämlikhetsarbete.

Vi socialdemokrater ser stora risker med att på bredden reformera lärosätenas associationsform. En sådan inriktning riskerar att bli den här regeringens nästa marknadsmisslyckande. Så länge vi vill ha kvar principen att forskning och högre utbildning vid lärosätena ska finansieras av det offentliga kommer vi att behöva politiker som klarar av att respektera den akademiska friheten. Därför är en utredning om lärosätenas associationsform överflödig.

Vi vill i stället se mer fria medel till forskarinitierad forskning, större frihet för lärosätena att använda sina forskningsmedel och bättre planeringsförutsättningar för att ge möjlighet till tryggare anställningar för forskare.

Fru talman! Det handlar inte bara om akademisk frihet. Det handlar också om högre utbildning och forskning i hela landet. Vi socialdemokrater har svarat för en omfattande utbyggnad av lärosäten i hela landet. Regeringens förslag leder i rakt motsatt riktning. Hur bra Uppsala och Lund än är så är jag övertygad om att excellens inte bara kan uppstå där.

Forskning i hela landet ger förutsättningar för regionala tillväxtkluster och regional kompetensförsörjning. Flera exempel på världsledande forskning finns vid mindre och nyare lärosäten i hela landet.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill använda kunskapsbildning och forskning för att lösa samhällsutmaningar som är aktuella här och nu. Därför har vi lagt fram förslag om att avsätta mer resurser till forskning om till exempel brottsprevention. Regeringen har ett något enögt fokus på brottsbekämpning – något som är viktigt – men det bästa brottet är fortfarande det som aldrig begås.

Vi vill se mer resurser till forskning om arbetslivets villkor. Det är avgörande för ett långt och hälsosamt liv. Därför behövs mer kunskap om hur allvarliga arbetsplatsolyckor kan förebyggas, hur arbetsrelaterad ohälsa kan förhindras och vad som krävs för att människor ska orka – och hålla – fortsätta arbeta hela vägen fram till pensionsåldern.

Klimatkrisen är här och nu. AI-utvecklingen sker här och nu. Det krävs mer forskningsmedel om vi inte ska hamna hopplöst efter.

Fru talman! Jag vill slutligen säga något om det svenska språkets ställning. Det svenska språkets ställning i akademin har försvagats de senaste decennierna. År 2022 skrevs 94 procent av alla avhandlingar vid svenska lärosäten på engelska. Forskning på svenska förhållanden är viktigt, inte minst i samhällsvetenskaper och humaniora. Om all forskning sker på andra språk än svenska riskeras både kunskapen om svenska förhållanden och stora språkliga domänförluster när all begreppsbildning i olika ämnen sker på andra språk än svenska. Begreppsbildning är centralt för att bygga starka professioner i det här landet.

Detta är en utveckling som vi socialdemokrater ser med oro på. Vi vill därför att åtgärder vidtas. Fler utbildningar på kandidatnivå måste ske på svenska. Fler svenska studenter måste fortsätta till forskarstudier, och andelen avhandlingar som skrivs på svenska måste öka.

Sammanfattningsvis vill vi socialdemokrater se mer resurser till forskning i hela landet fördelade med långsiktighet och respekt för akademisk frihet som övergripande principer. Vi vill upprätthålla strävan mot jämställdhet i akademin och samverkan med det omgivande samhället. Vi vill sätta av externa medel för att finna ny kunskap som kan bidra till att lösa de mest trängande samhällsproblemen. Vi vill också stärka det svenska språkets ställning i akademin.

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar jag endast bifall till reservationerna 7, 29 och 84.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig påpeka att jag inte blundar för något. Jag ställer min fråga utifrån ett förslag som Liberalernas minister har skrivit under och lagt på riksdagens bord för behandling. Vi har en debatt om detta förslag, och förslaget är att det övergripande delmålet om jämställdhet ska utmönstras. Som företrädare för ett parti som säger att jämställdhet ska genomsyra akademin måste Fredrik Malm ha kommit till slutsatsen att akademin är jämställd. Annars skulle det övergripande målet inte utmönstras. Hur har Fredrik Malm kommit till slutsatsen att han som företrädare för ett parti som vill att verksamheterna ska genomsyras av jämställdhet kan stödja detta förslag? Hur har Liberalerna landat i denna slutsats?

De delmål regeringen vill förändra beslutades 2017 av riksdagen, och de skulle gälla i tio år. Nu har de gällt i åtta år, och regeringen har utan att göra någon utvärdering eller redovisa någon översyn kommit med förslag om att förändra dem så drastiskt att man utmönstrar viktiga principer såsom jämställdhet. På vilka grunder lägger Fredrik Malm fram ett sådant förslag? På vilka grunder röstar Fredrik Malm för att ta bort strävan efter jämställdhet inom högre utbildning och forskning?

Fru talman! Låt mig först säga några ord om Fredrik Malms direkta påhopp på Socialdemokraterna. Med Socialdemokraternas budget får man 700 miljoner mer än i Liberalernas budget, det vill säga en 50 procent större satsning.

Fredrik Malm sa att Liberalerna alltid kommer att värna lärosätenas frihet. Det är stora ord från ett parti som de senaste åren har visat en anmärkningsvärd klåfingrighet när det gäller lärosätenas styrelser och en förbluffande arrogans mot innehållet i specifika utbildningar. Detta är inte ett parti som respekterar lärosätenas frihet.

Liberalerna föreslår att målet om jämställdhet ska avvecklas, och detta vill jag fråga Fredrik Malm om. I Liberalernas partiprogram från 2022 slås fast att jämställdhet mellan könen ska genomsyra verksamheten inom såväl högre utbildning som forskning. Samtidigt slår en rapport från Sveriges universitetslärare och forskare, Sulf, fast att kvinnor utsätts för fler belastningar och har tillgång till färre resurser än män och att kvinnor upplever sig bli behandlade annorlunda än män i både det dagliga arbetet och fördelningen av uppgifter.

Betyder detta att Fredrik Malm och Liberalerna gör bedömningen att jämställdhet mellan könen genomsyrar verksamheten inom såväl högre utbildning som forskning, vilket är Liberalernas uttryckliga politik? Vilka grunder har han annars för att lägga fram förslaget om att utmönstra målet om jämställdhet?

Fru talman! Jag vill inledningsvis rätta Anders Alftberg. Det jag sa var att han anförde närmast rasistiska skäl för att vilja avskaffa modersmålsundervisningen. Jag sa inte att Anders Alftberg var rasist. Det finns en viktig skillnad däremellan. Om han är det eller inte kan bara han själv svara på.

Den kompromiss som gjordes i Tidöavtalet ledde fram till att en utredare gjorde en genomgång av kunskapsläget, det vill säga den forskning som finns kopplat till modersmålsundervisning, integration och andraspråksinlärning. Även om utredaren konstaterar att det hade behövts ett bättre forskningsläge – vi hade behövt mer forskning för att kunna säga någonting helt säkert om detta – säger hon att kunskapsläget inte ger fog för att påstå någonting av det som Anders Alftberg säger.

Sverigedemokraterna har alltså nu hamnat i en jobbig sits med anledning av att de gjorde den här kompromissen. Nu är det tydligt för alla som kan läsa att forskningen inte ger fog för deras linje, vilket de tidigare hävdat. Det är jättebesvärligt när Sverigedemokraternas hobbyanalys att avskaffad modersmålsundervisning leder till bättre svenskinlärning inte kan beläggas med forskning. Det måste vara jättejobbigt.

Jag skulle rekommendera Sverigedemokraterna att släppa hobbyanalysen, låta bli att kräva avskaffad modersmålsundervisning och i stället titta på hur man kan förbättra modersmålsundervisningen så att den kan få bättre resultat både för människors identitetsutveckling och för deras språkinlärning.

Frågan jag ställde kvarstår. Den lämnade Anders Alftberg helt obesvarad. Vad kommer att hända med modersmålsundervisningen nu?

Fru talman! Liberalerna gick till val 2022 på att betrakta modersmålsundervisningen som en prioriterad integrationspolitisk åtgärd, enligt ett partibeslut på deras landsmöte året innan. Sverigedemokraterna gick till val 2022 på att avskaffa modersmålsundervisningen helt. De har i och för sig tyckt det förut av ideologiska skäl. Lyssnar man på de skäl Anders Alftberg anför här i talarstolen framstår det på vippen som rasistiska skäl. Han vill ta av människor deras identitet; det är därför de inte ska få lov att få undervisning i sitt språk.

Kompromissen mellan de här två partierna blev i Tidöavtalet en utredning som skulle analysera om modersmålsundervisningen inverkade negativt på andraspråksinlärning eller integration. Utredaren återkom för någon månad sedan med detta konstaterande: ”Att delta i modersmålsundervisning har inte visat sig ha någon negativ inverkan på integration, studieresultat och kunskapsutveckling i svenska språket.”

Utredaren avstod från att lägga fram några författningsförslag när det gäller modersmålsundervisningen.

Trots att utredaren inte hade i uppdrag att föreslå förstärkningar eller förbättringar pekade hon ändå ut några av de mest angelägna förbättringar som skulle behövas, till exempel att ämnet modersmål borde regleras i timplanen, att elever som kommer till Sverige utan vårdnadshavare ska ha rätt till undervisning i modersmål och att fjärrundervisningen bör utvecklas.

Det finns alltså ett antal kvalitetsförbättringsförslag från utredaren, trots att hon avstod från att lägga fram förslag i SD:s riktning, så att säga.

Min fråga till Anders Alftberg är helt enkelt: Vad ska hända med modersmålsundervisningen nu, när utredningen kom tillbaka och inte hade något förslag om att avskaffa den?

Fru talman! Den som kan sin nutidshistoria i Utbildningssverige har fördjupat sig i hur det gick till när det målrelaterade betygssystemet kom till. Det skapades för att vara en återkoppling till elever och föräldrar om hur det går i elevens lärande. Ingen möda lades vid att göra det rättvist, för det skulle inte användas till urval i nästa steg i utbildningskedjan. Det var liksom inte det som var tanken när det målrelaterade betygssystemet skapades.

Om betygssystemet bara har till uppgift att återkoppla till eleverna hur det går har vi ett betygssystem som fungerar alldeles utmärkt. Men eftersom betygssystemet också har till uppgift att rangordna elever i nästa steg i utbildningskedjan och, för den delen, ge ett mått på utbildningens kvalitet – det är så vi använder betygsresultaten och jämför skolors prestationer med varandra – behöver varje betyg vara likvärdigt och rättvist. Då duger det inte med ett målrelaterat system där varje enskild lärare gör bedömningen av vad som är utvecklade kunskaper med viss säkerhet.

Frågan jag ställer är om regeringen i det förslag till nytt betygssystem som man arbetar fram kommer att låta utslagningen fortsätta. Om Noria Manouchi menar allvar med att utslagningen ska upphöra, varför ska det då finnas en skillnad mellan ett godkänt och ett underkänt betyg, som Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har kommit överens om att det ska göra?

Fru talman! Som jag sa i mitt anförande har betygssystemet i kombination med behörighetsreglerna till gymnasiet fått dramatiska konsekvenser. Det är huvudsakligen det målrelaterade betygssystemets underkända betygssteg, det vill säga betyget F, som har fått dessa dramatiska konsekvenser, både för den enskilda eleven och för samhällsekonomin. Det är helt enkelt ineffektivt att göra vägen till arbetsmarknaden längre för unga.

Den som inte kommer in på gymnasiet får en onödigt lång eller kanske till och med obefintlig väg till arbetsmarknaden. Det som gör det här ännu mer dramatiskt är att spärrgränsen är påhittad. Det är helt enkelt godtyckligt vilka 16-åringar som utestängs från fortsatta studier.

För SD-regeringen har det varit viktigt att upprätthålla skillnaden mellan underkänt och godkänt i grundskolan. Det står i Tidöavtalet att det ska vara så, trots att varken forskare eller regeringens egen utredare förordar en skarp godkäntgräns. Att sortera elever som godkända eller underkända gynnar varken lärande eller motivation och varken individ eller samhälle.

Därför är min fråga till Noria Manouchi: Kommer regeringen att lägga fram ett förslag till nytt betygssystem som låter utslagningen fortsätta?

Fru talman! Tänk dig att du är en helt vanlig unge på en helt vanlig svensk ort. Du vaknar, klär på dig och drar till skolan. Om dina steg är tunga och släpande eller om du hoppar hoppsasteg hela vägen dit avgörs av vad du får möta när du kommer innanför dörrarna.

Den svenska skolans värdegrund säger att alla människors lika värde och rätt ska respekteras. Men den som har utländsk bakgrund, en annan trosuppfattning än majoriteten eller ett annat modersmål än svenska är oftare utsatt för påhopp, glåpord och andra kränkningar. Och på senare tid har antisemitismen, som var själva anledningen till att svensk skola under efterkrigstiden konstruerades för att skapa självständiga, demokratiska och ifrågasättande medborgare, allt oftare visat sitt fula tryne.

Så kan vi inte ha det. Skolan ska vara en säker plats där elever och lärare kan känna sig trygga och fokusera på lärandet. Det ska vara en plats där demokratins ideal om alla människors lika värde råder.

Därför behöver regeringen se till att skolmyndigheterna har både nog med resurser och uppdrag att stödja skolorna i arbetet med att motverka såväl antisemitism och rasism som hedersrelaterad problematik.

Tänk dig att du har ett annat modersmål än svenska. Språket du pratar med dina föräldrar när du är hemma är förmodligen det språk du är bäst på och verktyget för dina tankar, i alla fall de spontana. Det är bra att du då har en timme i veckan då du får träna på ditt språk och att du får studiehandledning av någon som kan förklara för dig på dina tankars språk när de svenska NO-begreppen blir för knepiga. Det gör det lättare att hänga med i skolämnena, och det gör det också lättare för dig att lära dig svenska.

Sverigedemokraterna vill av ideologiska skäl avskaffa modersmålsundervisning. Regeringen vek ned sig i Tidöförhandlingen och gav en utredare i uppdrag att undersöka om modersmålsundervisning inverkar negativt på andraspråksinlärning eller integration. Utredaren konstaterade att inget sådant samband går att belägga, utan att de som deltar i modersmålsundervisning i stället har bättre skolresultat än de som är berättigade till modersmålsundervisning men inte deltar. Utredaren avstod därför från att lägga fram författningsförslag. Såvitt jag vet vill Sverigedemokraterna ändå avskaffa modersmålsundervisning. Jag å min sida vill stärka den.

Tänk dig att du börjar ett nytt arbetsområde i ett skolämne och får veta att det är viktigt för ditt betyg. Du får en matris över vad målen med arbetsområdet är och hur ditt arbete ska bedömas. Men målen är konstiga och svåra att förstå, och de vuxna kan inte riktigt förklara så att det blir begripligt. Du frågar gång på gång vad du behöver göra för att få ett C. De vuxna pekar i matrisen och säger att du behöver föra utvecklade resonemang med viss säkerhet, så du kämpar på och läser och läser och skriver och skriver. Till slut kommer dagen då du ska få resultatet, och du får ett E. När du frågar läraren varför får du svaret att det inte gick att utläsa kärnan i din text eftersom du skrivit om allt du kunde komma på. Din bänkgranne är förtvivlad eftersom han fick F och vet att det kan avgöra om han kommer in på gymnasiet till hösten, och alla vet att man måste komma in på gymnasiet om man vill ha det bra senare i livet.

Det målrelaterade betygssystemet är otydligt och orättvist. För den som är ambitiös skapar otydligheten ett oändligt krav på att anstränga sig mer. Stress och psykisk ohälsa följer i spåren av det. För den som har det svårt skapar otydligheten uppgivenhet. Det är inte ens lönt att försöka.

Friskolorna pressar upp sina betygssnitt helt godtyckligt för att få en konkurrensfördel, och det underkända betygssteget ihop med alltför strikta behörighetskrav till gymnasiet skapar en lika godtycklig spärrgräns till gymnasieskolan som slår ut mellan 15 och 18 procent av varje årskull från fortsatta studier och gör vägen till arbetsmarknaden krokig och svår.

Ett målrelaterat betygssystem med helt decentraliserade beslut om betyg kommer aldrig att kunna bli likvärdigt och rättvist. OECD och IFAU har båda konstaterat att det underkända betygssteget förutom att skapa mänskligt lidande och upplevda misslyckanden är samhällsekonomiskt ineffektivt.

Gymnasieskolan måste vara till för alla och vägen till arbetsmarknaden så rak som möjligt för alla unga människor.

Fru talman! Som jag nämnde tidigare är det fritidshemmens dag i dag. Personalen på landets fritidshem förtjänar att hyllas varje dag för sitt outtröttliga arbete med att skapa en meningsfull fritid, ge god omsorg och utgöra ett komplement till skolan. Men i dag uppmärksammar vi dem lite extra.

Vi socialdemokrater vill att fritidshemmen ska uppvärderas och bli en självklar del av skoldagen. Fritidshemmen ska erbjuda mer tid för lärande för alla barn, vilket har stor potential att stärka jämlikheten i utbildningssystemet och förbättra uppväxtvillkoren för många barn. Fritidshemmen behöver ges högre prioritet, mer resurser och fler utbildade lärare och personal.

Rätten till fritis behöver successivt utvidgas till att omfatta alla elever så att denna rätt inte blir beroende av vad elevernas föräldrar har för sysselsättning och så att barn med stora behov eller med riskfaktorer för att hamna snett får större möjlighet att gå på fritis.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att jag är väl medveten om att detta inte är en budgetdebatt. Men jag vill ändå poängtera det uppenbara att oavsett om det gäller arbetet mot antisemitism, arbetet för trygghet, säkerhet och studiero, arbetet med fritidshemmens kvalitet eller andraspråksinlärares möjligheter att lära sig svenska snabbt och bra är resurser avgörande. Det betyder att oavsett vad regeringen säger sig vilja åstadkomma kommer dess nedskärningar, nu för tredje året i rad, att göra att allt färre helt vanliga ungar hoppar hoppsasteg på väg till skolan.

Jag står givetvis bakom alla Socialdemokraternas reservationer, men för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 30.

(Applåder)

Fru talman! Om Fredrik Malm tycker att det är ett bra förslag att successivt utvidga rätten för alla barn att delta i fritidshemsverksamheten borde han yrka bifall till vår reservation nummer 30 i dagens betänkande. I den föreslår vi nämligen ett tillkännagivande till regeringen om att göra exakt detta.

Regeringen har suttit på händerna i två och ett halvt år sedan det här lagförslaget landade på regeringens bord, och regeringspartierna vill avslå det här motionsyrkandet med hänvisning till att man behöver fundera lite till. Men att någonting bereds i Regeringskansliet är ju regeringska för ”Vi tänker inte göra någonting med det här”, så att Fredrik Malm säger sig tycka att det är en vällovlig inriktning ger jag faktiskt inte så mycket för. Här talar handling tydligare än ord, skulle jag säga.

Jag skulle säga att fritidshemmens verksamhet handlar om barns lärande och lek och att skapa en meningsfull fritid. Det är prioriterat i fritidshemmens verksamhet. Som en självklar förlängning av skoldagen skulle fritidshemmens verksamhet behöva prioriteras och uppvärderas.

Den utjämnande kapacitet som finns i fritidshemmens verksamhet – det vill säga att bygga en meningsfull fritid med lärande och lek för alla barn, även de som finns i de mest socialt utsatta situationerna – går om intet medan regeringen sitter på händerna och vägrar göra någonting i den här frågan.

Fru talman! Trots att Fredrik Malm drog över den anmälda talartiden betänkligt handlade hans anförande i väldigt liten omfattning om det som behandlas i dagens betänkande.

Jag tänkte att det vore ypperligt att just i dag beröra en punkt som faktiskt behandlas i det här betänkandet. Det är nämligen fritidshemmens dag i dag. Det är värt att uppmärksamma den insats som alla hjältar, det vill säga personalen på våra fritidshem, gör för att alla barn som går på fritis ska ha en meningsfull fritid, en god omsorg och en förlängning på skoldagen som kan komplettera med inte exakt samma utan annat lärande. Det skapar bättre resultat och bättre livskvalitet för barnen som finns där.

På det viset har fritidshemmen en kapacitet att utjämna skillnader i barns livsvillkor. Men den kapaciteten går liksom lite grann om intet på grund av vilka barn det är som har rätt att vara på fritis. Barn som har föräldrar som är föräldralediga, barn som har föräldrar som är arbetslösa, barn som har föräldrar som är långtidssjukskrivna och barn som har föräldrar som går på socialbidrag eller befinner sig i andra socialt utsatta situationer har mindre rätt till fritis. De har inte rätt att delta i fritidshemmens verksamhet och har alltså mindre rätt till utbildning än barn till förvärvsarbetande eller studerande.

Den 29 november 2022 tog Lotta Edholm emot utredningen om en utökad rätt till fritidshem, och i den föreslås ett införande av ett allmänt fritidshem. Regeringen skickade utredningen på remiss, och efter det har inget mer hänt. I betänkandet vi behandlar i dag vill Fredrik Malms parti och Tidömajoriteten avslå vårt yrkande om att rätten att delta i fritidshemmens verksamhet successivt ska utökas till att omfatta alla barn. Det vill man med hänvisning till att utredningens förslag bereds i Regeringskansliet. När får vi ett sådant förslag på riksdagens bord?