Linus Sköld

Fru talman! Vi har all anledning att vara kaxiga och ha lite självförtroende. Inte nog med att sjukvården är väljarnas viktigaste fråga; väljarna brukar också ge oss sakägarskap. De flesta väljare brukar tycka att vi har den bästa sjukvårdspolitiken. Det tror jag att sjukvårdsministern vet. Ändå står sjukvårdsministern här och säger i princip att sjukvården har de resurser den behöver. Det finns ingen anledning att räkna upp statsbidragen, säger hon. Regionerna har så mycket pengar.

Vi socialdemokrater håller inte med. Tror sjukvårdsministern verkligen att regionpolitiker, sjukvårdspersonal och väljare delar hennes världsbild om att regionerna har så mycket pengar?

Fru talman! Detta är en fråga om prioriteringar. Vi socialdemokrater har med samma budgetram som regeringen indexerat statsbidragen varje år hela mandatperioden. Dessutom har vi lagt fram förslag för starkare statsfinanser än regeringen. Skillnaden är att regeringen har prioriterat att sänka skatten, riktat mest till den som tjänar mest. Politik är prioriteringar, och vi prioriterar vård för alla. Ni prioriterar skattesänkningar för de rika.

Med detta sagt, om inte något mycket oväntat inträffar är detta mitt sista anförande i kammaren. Jag vill därför passa på att tacka talmanspresidiet, förvaltningen och kollegorna för de gångna åren. För vad jag förmodar är sista gången tackar jag för ordet!

(Applåder)

Fru talman! Sjukvården är en av de viktigaste samhällsinstitutioner vi har. Under Kristdemokraternas år på stolen som sjukvårdsminister saknas det över 20 miljarder. Jag ska förklara.

Man märker att sjukvården är en av de viktigaste samhällsinstitutionerna inte minst genom att väljarna nästan alltid rankar den som den allra viktigaste politiska frågan. Finansierad efter förmåga och fördelad efter behov skapar den jämlikhet, det vill säga minskar skillnaden i livsförutsättningar mellan fattig och rik.

En sjukvård man kan lita på skapar trygghet. Men en sjukvård man kan lita på kostar också pengar, pengar som den nu ansvariga regeringen har underlåtit att skjuta till.

Bidrag till regioner och kommuner är statens största enskilda utgift, ibland kallad generella statsbidrag. De är en viktig finansieringskälla för sjukvården. Därför har vi socialdemokrater bestämt att vi ska betrakta dem som en bottenplatta för välfärden och för sjukvården.

Men för att botten inte ska gå ur måste den värdesäkras, räknas upp, indexeras – kalla det vad du vill. Poängen är att de generella statsbidragen ska räcka till lika många prylar och lika mycket personal detta år som de gjorde i fjol. Det är tyvärr en princip som den här regeringen inte har efterlevt.

Jag och mina kamrater på Norrbottensbänken har beställt en utredning av riksdagens utredningstjänst för att få en bild av vad som skulle krävas för att de generella statsbidragen skulle ha samma värde som de hade vårt sista regeringsår, 2022. Det innebär att man ska kunna anställa och köpa lika mycket för dem som man kunde 2022.

Och håll i er nu: De generella statsbidragen till regionerna är bara i år värda 5,9 miljarder mindre än de var 2022. För att ta ett exempel betyder det att undersköterskorna på våra sjukhus och vårdcentraler runt om i landet kan sakna upp till 10 000 kollegor jämfört med vad de hade 2022. Det är liksom inte en spottstyver det handlar om. Den som jagar vårdköer borde börja med att leta där.

Om man aggregerar detta för mandatperiodens fyra år, det vill säga lägger ihop vad som saknats i värdesäkring för 2023, 2024, 2025 och 2026, landar man på 20,2 miljarder kronor som den här regeringen har blåst sjukvården på under mandatperioden.

Som sagt: Om man vill korta vårdköer skulle man kunna börja där.

(Applåder)

Herr talman! Som Lawen Redar sa är det bottenplattan för välfärden som detta i första hand handlar om.

Jag tycker att Erik Slottner redogör för regeringens linje alldeles ypperligt i svar. De betraktar statsbidragen till välfärden som grädde på moset, och det är kommunernas problem om de inte får ihop det.

Vi betraktar statsbidragen till välfärden som bottenplattan, och därför behöver den värdesäkras. Att värdesäkra den i år kostar enligt beräkningarna från riksdagens utredningstjänst ungefär 1,5 miljarder mer än vad regeringen har lagt på de generella statsbidragen. Om vi har lagt över 2 miljarder mer har vi dessutom satsat ytterligare lite jämfört med vad utredningstjänstens beräkningar visar.

De stora glappen finns i början av mandatperioden. I den första budgeten saknades 13 miljarder bara det året.

Eftersom man året därefter återigen inte möter vad inflationen ger saknas det ytterligare 4 miljarder nästa år, och året efter det saknas det ytterligare 1 ½ och ytterligare 1 ½ miljard. Totalt är vi uppe i att det diffar 20 miljarder i år jämfört med 2022.

I varje års budget har vi socialdemokrater lagt till den här bottenplattan. Om våra budgetar hade gått igenom under hela mandatperioden hade vi haft tusentals fler lärare som jobbar i skolan. Man kanske inte hade behövt säga upp alla elevassistenter och resurspersoner. Vi kanske hade haft tusentals fler undersköterskor och sjuksköterskor, för det är de här dimensionerna det handlar om. Det är inte grädde på moset; det är bottenplattan på välfärden. Och det är den här regeringens ansvar att välfärden nu går på knäna.

(Applåder)

Herr talman! Civilministern avslutade sitt svar med att säga: ”Regeringens politik gynnar således de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och regioner och stärker välfärden.” Jag tänkte ägna fyra minuter åt att tala om varför detta förmodligen är ett skrivfel.

Jag börjar med inflationen. Det är inte regeringen som har tagit ansvar för att bekämpa den. Det är landets löntagare som har betalat. De har betalat med tio års reallönesänkningar i en avtalsrörelse. Tio års reallönehöjningar utraderades. Rekord sattes i konkurser, i arbetslöshet och i skulder till Kronofogden. Regeringen valde att skydda höginkomsttagarnas köpkraft medan vanliga löntagare och inte minst välfärden lämnades i sticket.

Erik Slottner spelade i sitt svar ned betydelsen av generella statsbidrag genom att påpeka att de bara utgör 25 procent av kommunsektorns intäkter. I motsats till Slottner hävdar vi socialdemokrater att dessa bidrag till kommuner och regioner, som är statens största utgift och utgör 25 procent av finansieringen av välfärden, är en bottenplatta snarare än obetydliga. Denna bottenplatta borde givetvis värdesäkras, alltså inflationsskyddas, räknas upp, indexeras – använd vilket ord du vill. Kommunsektorn behöver kunna anställa lika många och köpa in lika mycket i år som man kunde i fjol om vi inte ska få nedskärningar.

Jag och mina partikamrater på den norrbottniska riksdagsbänken gjorde en beställning till riksdagens utredningstjänst för att se om det gick att få fram vad som skulle krävas för att man i år ska kunna anställa och köpa in lika mycket för de generella statsbidragen som man kunde vårt sista regeringsår, 2022. Erik Slottner skryter om förstärkningar på 16 miljarder under mandatperioden. Det är permanenta miljarder, vilket är bra, men för att man i år skulle kunna anställa lika många och köpa in lika mycket i välfärden som man kunde 2022 hade det krävts ytterligare 20 miljarder.

Under mandatperioden har det saknats över 70 miljarder till skola, vård och omsorg. Det är tusentals kollegor till lärare, undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som saknas eftersom SD-regeringen har valt att prioritera att sänka skatten för landets höginkomsttagare.

Här kommer min korrigering av den sista meningen: Regeringens politik gynnar således inte de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och regioner.

(Applåder)

Fru talman! Valrörelsen är definitivt igång, och det bruk som Simona Mohamsson ägnar sig åt, nämligen att vantolka andra partiers politik, betackar jag mig för.

Valfriheten är här för att stanna. Socialdemokraterna är inte emot friskolor utan vinst som drivkraft för dem som driver friskolor – ingenting annat. Simona Mohamsson ska inte oemotsagd sprida en bild av något annat.

Vi fick mycket riktigt inte igenom några förändringar när det gäller friskolornas vinster eller friskolesystemet över huvud taget under den förra mandatperioden. Det har dock ingenting med oss att göra utan med att Liberalerna byter uppfattning oftare än jag byter kalsonger.

Med den här helrenoveringen verkar det bli som med de historiska satsningarna. De historiska satsningarna blev nedskärningar, och den här helrenoveringen verkar bli en mindre justering. Ett tidsbegränsat värdeöverföringsförbud i tre situationer innebär inte något totalstopp för vinstuttag, och att säga att man vill hålla oseriösa aktörer borta är inte samma sak som att göra upp med själva vinstintresset.

Att kalla detta för en helrenovering förändrar inte politikens faktiska effekter. Jag tycker att väljarna förtjänar bättre än en minister som säger en sak och gör en annan. De förtjänar en regering som är tydlig med vad den gör. Svensk skola förtjänar ett system där skolans pengar används till skolan, lärarna, undervisningen, elevhälsan, läroböcker och de barn som bäst behöver stöd – inte till aktieutdelningar.

Om statsrådet verkligen menar det hon säger, att aktörer som sätter vinstintresset före elevernas utbildning inte är lämpliga att driva skolor, borde nästa steg vara ganska enkelt.

Skattepengar till skolan ska gå till skolan – inte till vinster.

(Applåder)

Fru talman! Eftersom Simona Mohamsson började prata om Socialdemokraternas åtta år vid makten tycker jag att det skulle kunna vara på sin plats med en kort historisk exposé när det gäller frågan om att reglera friskolornas vinster.

Under mandatperioden 2014–2018 fanns förslag om att begränsa vinstuttagen på riksdagens bord. Liberalerna eller möjligen dåvarande Folkpartiet – jag är lite osäker – röstade nej. Under förra mandatperioden fanns förslag om att stoppa kötid som urvalsgrund till översökta populära utbildningar och att förändra skolpengen så att friskolor inte skulle få betalt för uppgifter de inte utför. Liberalerna röstade nej.

Det tillsattes en utredning om att förbjuda vinst i skolan.

Sedan kom den här mandatperioden. Den började med Lotta Edholm som skolminister – direkt från styrelsen i en friskolekoncern. Då, liksom nu, talades det om en helrenovering av friskolesystemet. Det talades också om historiska satsningar, som vid närmare beskådan visade sig vara nedskärningar. Men det är en annan del av skolpolitiken.

Nu säger statsrådet samma sak, det vill säga att regeringen genomför den största översynen av sektorn på 30 år. Men bland de första saker Lotta Edholm gjorde när hon klev in i den roll som Simona Mohamsson nu har var att förbjuda vinstförbudsutredningen att utreda just ett vinstförbud. Hänger ni med? Det första Liberalerna gjorde när de intog Utbildningsdepartementet var alltså att ta bort direktivet att utreda ett vinstförbud.

Sedan dess har Liberalerna, förmodligen med anledning av ett svårt fall av opinionspanik, lovat att de ska avskaffa vinsterna och förbjuda aktiebolag att driva skola. Och nu kommer Simona Mohamsson tillbaka med ett förslag som inte förbjuder vinster.

Det är uppenbart att jag och Simona Mohamsson förstår ordet helrenovering på olika sätt. Om man säger att man ska renovera hela huset räcker det inte med att spika spånskivor över de krossade fönstren.

Med regeringens politik finns problemet kvar. Aktiebolag kan fortfarande driva skolor, vinst kan fortfarande tas ut och skattepengar kan fortfarande omvandlas till privata vinster. Skolmarknadens grundläggande logik, det vill säga den logik som ger betalt till skolägare som bäst kan segregera elevunderlaget, finns fortfarande kvar.

Statsrådet säger att oseriösa aktörer ska bort. Det vore bra, men det är otillräckligt. För mig och för väljarna är problemet att pengar som samhället avsatt för barns utbildning över huvud taget kan lämna skolan som vinst. För Simona Mohamsson verkar problemet mest vara opinionssiffrorna.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag tycker dock att det är förvånande och förbryllande, för jag har vid upprepade tillfällen hört Simona Mohamsson säga att hon vill mönstra ut vinstintresset från skolan. Hon ska kasta ut aktiebolagen, har hon till och med sagt.

Jag tycker därför att det är lite häpnadsväckande att statsrådet säger saker här som fortfarande låter som att hon står fast vid detta medan det förslag hon redogör för inte alls innebär det som skolministern har sagt sig vilja göra.

Statsrådet säger att regeringen nu ser till att skattemedlen ska stanna i verksamheten. Regeringens förslag är inte ett totalt stopp för vinstuttag. Det Simona Mohamsson har lagt fram på riksdagens bord är ett tidsbegränsat värdeöverföringsförbud som ska gälla i tre särskilda situationer: vid nyetableringar, vid ägarförändringar och när en huvudman har fått ett tillsynsföreläggande.

Det betyder att en friskolekoncern som inte befinner sig i någon av dessa tre situationer fritt kan fortsätta att dela ut vinst till sina ägare. Det är alltså inte ett vinstförbud. Det är inte ett generellt stopp för vinstuttag.

När regeringens ansvariga minister säger att hon ska stoppa vinsterna i skolan tänker jag att människor förväntar sig att det är ett enkelt besked som ska komma. Skattepengar som är avsedda för elevernas utbildning ska gå till elevernas utbildning, inte till aktieutdelningar. Men som sagt: Det är inte vad Simona Mohamsson föreslår.

Det blir märkligt när hon i samma inlägg fortsätter med att säga att aktörer vars kortsiktiga intresse är att maximera vinster inte är lämpliga skolhuvudmän. Om hon menar det på riktigt blir nästa fråga: Varför ska de över huvud taget få plocka ut vinst ur skolan? Varför ska skattepengar som är avsatta för barns och elevers utbildning alls kunna gå till avkastning till ägare?

Svaret är måhända att Jimmie Åkesson vill ha det så. Det skulle också kunna vara så att Kristdemokraterna och Ebba Busch, som enligt morgonens presskonferens ska bli det nya borgerliga skolpartiet, vill ha det så. Men då får ansvarig minister banne mig hålla sig till den politik regeringen driver!

Samtidigt som skolan har stora behov av resursförstärkningar fortsätter giriga bolagsägare att kapa åt sig miljarder av skattebetalarnas pengar. Pengar som skulle ha gått till barns undervisning hamnar i stället i aktieägarnas fickor. Forskare, profession och en stor majoritet av väljarna är överens: Det är orättfärdigt. Det är dåligt för skolans kvalitet och likvärdighet. Det är skadligt.

Skolminister Mohamsson och hennes företrädare på posten har i fyra år suttit med händerna i fickorna och tittat på. Och nu, när det har gått 98 procent av mandatperioden, har hon äntligen fått ur sig en proposition.

Frågan jag ställde i interpellationen var: Är det ministerns bedömning att de åtgärder som regeringen nu vidtar på friskoleområdet kommer att vara tillräckliga? Den frågan ekar fortfarande obesvarad här inne.

Herr talman! Ja, Erik Slottner har rätt i att vi var överens om att låna för att bygga ut försvaret i snabb takt och för att stödja Ukraina.

Vi har inte godtagit några lån för att sänka skatten för höginkomsttagare, vilket är vad den här regeringen har ägnat sig åt de senaste åren. Och att lämna beskedet att pengarna är slut och sedan fortsätta låna för att försöka köpa röster i det kommande valet framstår som ansvarslöst och desperat.

Vilket är det, civilministern – är pengarna slut, eller kan man låna till mer valfläsk?

(Applåder)

Herr talman! Tidigare i år sa SD-regeringens finansminister att pengarna är slut. Reformutrymmet för hela nästa mandatperiod har använts upp, och regeringen har lånat till skattesänkningar i så stor omfattning att vi närmar oss gränsen för vad EU tillåter för underskott, det vill säga 3 procent.

Men nu ser vi en regering som med tilltagande opinionspanik fortsätter att låna till valfläsk på valfläsk. Det framstår som ansvarslöst och i det närmaste desperat.

Min fråga är enkel och går till civilministern. Vilket är det – är pengarna slut, eller har ni råd med mer valfläsk?

(Applåder)

Fru talman! Joar Forssell har spelat ned betydelsen av den här debatten sedan han inledde den, och han fortsätter att göra det.

Jag kan inte se det som något annat än föraktfullt när han säger att regeringen gör så mycket för att städa upp – han kallade det ett städuppdrag. Man kan tycka att det är ett rätt arrogant sätt att uttrycka sig. Man kan också tycka att en bombmatta är en kass liknelse i samband med reformer som regeringen gör.

Man skulle kunna ha invändningar mot att Joar Forssell gör sig till recensent av oppositionens sätt att formulera sin politik. Kan vi ha en debatt om sakfrågan? Man skulle kunna tycka att det är kasst av Joar Forssell att nedvärdera och förminska mitt sätt att argumentera och kalla det väderkvarnsretorik, Bommersviksretorik, ”samma gamla” eller hytta-med-näven-retorik. Jag tycker att det är opassande.

För att bemöta detta i sak vill jag säga att den som läser regeringens svar på Riksrevisionens granskning kan se att det inte innehåller ett enda framåtsyftande förslag eller en enda framåtsyftande åtgärd. Därför tycker jag att man inte tar Riksrevisionens kritik på allvar. Riksrevisionen säger: Det ni gör fungerar inte. Regeringen svarar: Vi har rätt.

Vad är det regeringen gör rätt? Det enda regeringen gör är att driva skolpolitik som bygger på politisk uppfattning och politisk styrning. Det är ett ingrepp mot att undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

(Applåder)

Fru talman! Jag konstaterar att Joar Forssell fortsätter med sin arroganta attityd här i kammaren.

Att säga att detta är viktigt för de intresserade är liksom inte att ta frågan på allvar. Jag skulle vilja hävda att det är viktigt på riktigt. Jag tycker att det vi gör här ska få återverkning i vardagen för varje lärare och varje elev i varje klassrum; det är liksom därför jag håller på. Det kan hända att Joar Forssell håller på för att få prata med dem som är intresserade och som kan tänkas hålla med honom – vilket är ett par procent av befolkningen – men jag tycker att detta är viktigt på riktigt.

Idén att skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är grundläggande. Vad är alternativet till att den vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet? Alternativet kan vara att bygga skolan på tro och politiska uppfattningar, vilket tycks vara den linje som Joar Forssell driver.

När det gäller vem jag slåss mot i den här debatten är svaret inte väderkvarnar. Det är inte väderkvarnar jag har som motståndare, utan som motståndare har jag en regering som tror sig veta bättre än landets samlade forskarkår vad som ska göras i den svenska skolan. Regeringen tror sig veta bättre hur lärare ska bedriva undervisning än de lärare och rektorer som är ansvariga för den. Det är den regeringen jag slåss mot. Det är inga väderkvarnar, utan det är Joar Forssell och hans partikamrater.

(Applåder)

Fru talman! Jag måste börja med att bemöta en del påståenden i Joar Forssells anförande, för det var något av det mest raljanta och arroganta jag har hört sägas i den här talarstolen.

Riksrevisionen har granskat statens arbete med att stödja skolor i att jobba på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Revisionen har konstaterat att arbetet inte bedrivs effektivt. Att förminska och svepa bort det genom att säga att den här rapporten inte är någon kioskvältare och att det här är oviktigt understryker bara det jag tänker säga i mitt anförande.

Jag tänker ta den här debatten på allvar, till skillnad från utskottets ordförande. Jag tycker nämligen att det är viktigt att det finns bra förutsättningar för att skolan och lärares undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Ärligt talat: Vad är alternativet? Jo, att detta ska vila på Joar Forssells nycker och egna uppfattningar. Det betackar vi oss för!

Fru talman! Svensk skola har ett tydligt uppdrag, och det är stadgat i skollagen. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta är inte fritt för tolkning, och det är inte en lös ambition som man kan vara lite lagom engagerad i, utan bästa tillgängliga kunskap ska vägleda både hur undervisningen bedrivs och vad undervisningen handlar om. Det är grunden för att vi ska kunna säkerställa en hög kvalitet i undervisningen och ge alla elever bästa möjliga förutsättningar att lyckas.

Riksrevisionens granskning visar att staten inte lyckas leva upp till sitt ansvar.

Undervisningen sker i klassrummet, i mötet mellan lärare och elev. Syftet med statens verksamhet måste i det här avseendet vara att det ska vara lätt för undervisande personal att basera både undervisningsmetoder och undervisningens innehåll på bästa tillgängliga kunskap, men det arbetet är splittrat. Det saknas nationella strukturer för hur forskning och professionens erfarenheter ska tas om hand och omsättas i undervisningen.

Fru talman! Med anledning av detta redovisar regeringen processer, fragment, ambitioner och överväganden framöver. Det saknas dock konkreta åtgärder som skulle skapa den samordning som Riksrevisionen pekar på saknas och som lärare faktiskt skulle behöva. Vi socialdemokrater menar att det är otillräckligt.

Vår slutsats, fru talman, är att det i Riksrevisionens rekommendationer finns tre nödvändiga delar som måste beaktas för att på riktigt stärka arbetet med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det är nu jag ska bli konkret, Joar Forssell, så att du förstår vad reservationen handlar om.

För det första: En myndighet ska ha huvudansvaret för att sammanställa forskning.

I dag har vi ett lapptäcke av aktörer – det är myndigheter, institut och universitet – som alla producerar och kommunicerar forskning. Problemet är inte engagemanget, utan problemet är bristen på samordning, i synnerhet mellan de statliga myndigheterna. Lärare ska inte behöva leta sig fram genom fem, sex eller sju olika kanaler för att hitta relevant kunskap, utan den måste finnas tillgänglig via en samlad ingång.

Det ska vara ett tydligt ansvar och en enhetlig struktur. Därför vill vi att regeringen ger en myndighet ett tydligt huvudansvar för systematisk sammanställning av forskning, även på uppdrag av andra myndigheter. Det skulle göra livet betydligt enklare för redan hårt pressade lärare som ska planera nästa lektions, nästa arbetsområdes eller nästa termins undervisning och innehåll.

För det andra: Skolverket och SPSM ska fokusera på kunskapsstöd, inte på forskningskommunikation.

Fru talman! Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten har avgörande roller i skolans utveckling. Deras uppdrag måste vara glasklart, och det bör vara att ge lärare, rektorer och huvudmän kunskapsstöd som kan användas direkt i klassrummet. När myndigheterna ägnar sig åt bred forskningskommunikation utan tydlig koppling till praktisk användbarhet tappar vi liksom riktningen, och då ökar avståndet mellan forskning och verklighet. Ett skarpare fokus på kunskapsstöd skulle göra forskningen mer lättillgänglig och mer användbar för dem som behöver den.

För det tredje: Det behövs nationella metoder för att dokumentera, värdera och sammanställa beprövad erfarenhet.

Hur erfarenhet går från att vara en eller några få lärares erfarenhet till att bli beprövad erfarenhet är en fråga som jag skulle vilja hävda har gäckat Skolsverige sedan begreppet infördes i skollagen. Det är liksom dags att göra upp med den nu, 15 år senare, och det avgörande är just dokumentationen, sammanställningen och värderingen av yrkesverksammas erfarenheter. Systematiseringen av mångas erfarenhet är det som är skillnaden; det är det som gör erfarenheten beprövad.

Riksrevisionen konstaterar att det inte finns några nationella strukturer för hur beprövad erfarenhet ska dokumenteras, värderas och sammanställas. Detta innebär i praktiken att den professionella kunskap som byggs i klassrummen varje dag, i varje skola, riskerar att stanna hos den lärare som gjort erfarenheten och aldrig bli beprövad. Därmed blir den varken möjlig eller lämplig att sprida till andra, i vidare kretsar. På det sättet utnyttjas inte undervisningens kvalitetspotential fullt ut.

Vi vill ge en lämplig aktör ett uttryckligt uppdrag att utveckla metoder för att dokumentera, värdera och sammanställa beprövad erfarenhet. Det är nödvändigt för att stärka professionens kunskapsbas och för att skolans utveckling ska bygga både på forskning och på beprövad erfarenhet, inte bara på det förstnämnda.

Fru talman! Det är tydligt att arbetet med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fortfarande är en styrningsfråga som staten inte fullt ut har tagit ansvar för. Det är lika tydligt av regeringens svar att regeringen inte riktigt tar Riksrevisionens kritik på allvar. Jag vill även hävda att Joar Forssells inledande anförande underströk att regeringssidan inte tar kritiken på allvar. Att redovisa tidigare insatser är liksom inte detsamma som att åtgärda identifierade brister. Att överväga att återkomma är inte samma sak som att följa Riksrevisionens rekommendationer.

Vi socialdemokrater vill att staten tar ett tydligare, mer sammanhållet och mer långsiktigt ansvar för skolans kunskapsutveckling. Det är helt avgörande för att stärka undervisningens kvalitet, för att stärka professionens förutsättningar och för att skapa en mer likvärdig skola.

Fru talman! Riksrevisionens granskning visar omfattande brister och innehåller förslag på vad som behövs för att rätta till dessa. Det som saknas är regeringssidans vilja att faktiskt göra något åt detta.

Med det yrkar jag bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Josefin Malmqvist blandar och ger här. Det är nämligen så att den ordning som hon nu kritiserar oss för att ha infört – det vill säga att man måste visa upp belastningsregisterutdraget i stället för att lämna in det – låter regeringen vara kvar i den här propositionen.

Det står uttryckligen att det är en avvägning mellan den personliga integriteten och intresset av att få reda på vad som står i belastningsregistret. Josefin Malmqvists kompisar i regeringen gör nu exakt samma avvägning, så de lagstiftningsförändringar som vi nu ska anta kommer inte att förändra den ordning som hon kritiserar oss för att ha infört. Det var faktiskt ett oväntat angrepp! Jag måste samla mig lite nu.

Vi har alltså en ordning som har lett till att människor som är dömda för allvarlig brottslighet har kunnat få ut sina lärarlegitimationer i direkt anslutning till det. De har kunnat gå från huvudman till huvudman och få fortsatta anställningar. Riksrevisionen har pekat på ett antal åtgärder som hade behövts för att täppa till de luckor som finns i systemet så att den här typen av ärenden inte ska uppstå.

Regeringen vidtar åtgärder för att ändra i alla komponenter i systemet, det vill säga belastningsregisterutdragen och legitimationssystemet, utan att täppa till de luckor som Riksrevisionen har pekat på. Det tycker jag är det anmärkningsvärda, och jag tycker att det är talande att både Moderaterna och Sverigedemokraterna säger: Det är Socialdemokraternas fel! I stället borde ni tala om för dem som lyssnar på debatten varför ni inte gör något åt den här situationen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Josefin Malmqvist, för frågan!

Liksom Josefin Malmqvist är jag glad att vi kan ha en samsyn om de förändringar som regeringen nu gör är bra. Jag beklagar att regeringen inte vidtar åtgärder i enlighet med vad Riksrevisionen har föreslagit för att täppa till de luckor som finns i systemet. Det är det jag försöker att påtala här gång efter gång. Man försöker hävda att ingenting hände under våra åtta år vid makten.

När det först och främst gäller Anna Ekströms svar i DN, som Josefin Malmqvist refererade, finns någorlunda samma beskrivning i den proposition vi debatterar i dag. Belastningsregisterutdraget är bara en liten pusselbit i ett anställningsförfarande.

Man förväntas göra intervjuer, ta referenser och möta den person som man anställer och göra en total bedömning av lämpligheten. Det är faktiskt så att inte allt som är lagligt är lämpligt, och i synnerhet inte om man ska jobba med barn.

Det var ett mycket adekvat svar av Anna Ekström. Det tror jag att Josefin Malmqvist också tycker, eftersom hon står bakom den proposition som hänvisar till samma princip. Det är viktigt att man gör hela rekryteringsprocessen. Man kan inte bara förlita sig på vad som står i belastningsregisterutdraget. Det är självklart.

Påståendena om att ingenting hände med detta under våra år vid makten är inte sanna.

(Applåder)

Fru talman! Jag konstaterar att ledamoten måste ha sovit både under inledningen av den här debatten och under den föregående debatten som jag hänvisade till flera gånger här i kammaren. Jag har inte drivit linjen med löpande kontroller som enda sätt att skärpa kontrollen.

Om Anders Alftberg i stället hade lyssnat på vad jag säger hade han förstått att det jag tycker är viktigast är att huvudmän blir skyldiga att anmäla till inspektionen om de köper ut en lärare på grund av uppenbart olämpligt beteende eller yrkesoskicklighet så att man kan pröva frågan om legitimationen.

Det är den andra komponenten i att skydda barn från att undervisas av olämpliga vuxna. Det är lärarlegitimationssystemet och belastningsregisterutdragen som är de två komponenter som vi har att jobba med.

Regeringen har nu lagt fram förändringar i båda dessa system utan att täppa till luckor som Riksrevisionen har pekat på under regeringens mandatperiod och inte under den socialdemokratiska mandatperioden.

Jag konstaterar att Anders Alftberg och hans parti vill skydda en ordning där vi kan fortsätta att ha islamister och våldtäktsmän som går från skola till skola och får nya anställningar. Man låter bli att vidta åtgärder mot detta.

(Applåder)

Fru talman! Anders Alftberg borde acceptera att det snart är val. Det betyder att han och hans parti har bestämt i Sverige de senaste fyra åren. Det börjar bli dags att sluta att skylla ifrån sig.

Det är Anders Alftberg som är ansvarig för vilka lagstiftningsförändringar vi får fram och som hamnar på kammarens bord. Det är Anders Alftbergs parti som är ansvarigt för det.

Man försöker peka på Socialdemokraterna och påstå att vi inte har gjort något när det i själva verket är Anders Alftberg som låter det här fortgå. Riksrevisionsgranskningen som jag hänvisade till i mitt anförande initierades med anledning av ett antal flagranta missförhållanden som avslöjades i medierna.

Det var islamistisk extremism, och det var våldtäktsmän som fortsatte att arbeta i den svenska skolan. De fick anställning på anställning. Anders Alftberg står här och attackerar mig för att han försvarar en ordning där detta ska kunna fortsätta. Jag tycker att det är fräckt.

Det är dags för Anders Alftberg att kliva upp på regeringssidan. Det är Anders Alftberg och hans parti som har bestämt i fyra år. Det är dags att ta ansvar.

(Applåder)

Fru talman! Skolan ska vara en trygg plats. Det betyder såklart att den ska vara trygg elever emellan, men det ställer också särskilda krav på att elever, vårdnadshavare och samhället kan lita på att de som jobbar i skolan är lämpliga för det.

En pusselbit i detta är det krav som ställs på att den som anställs ska uppvisa utdrag ur sitt belastningsregister. Vi socialdemokrater välkomnar därför de skärpningar som regeringen nu gör: Att utdraget inte ska vara äldre än sex månader, att utdrag måste visas upp om man återanställs hos samma arbetsgivare mer än sex månader senare, att registerutdraget även ska omfatta uppgifter i misstankeregistret och att registerutdrag även ska uppvisas i samband med anställning inom komvux. Regeringen har också gett besked om att brottskatalogen som omfattas av den här bestämmelsen ska utvidgas, och vilka brott som ska ingå ska omprövas kontinuerligt för att gå i takt med tiden.

Fru talman! Allt det där är bra, men det är uppenbart otillräckligt. Vi vet nämligen att problemen i praktiken inte bara handlar om vad som kontrolleras vid anställningstillfället utan om vad som händer sedan – när systemet inte fångar upp olämpliga beteenden, allvarliga händelser eller personer som gång på gång rör sig mellan verksamheter.

I en debatt som vi hade för ett par månader sedan med anledning av en riksrevisionsrapport om lärarlegitimationssystemet debatterade vi de här frågorna. Jag lyfte då upp flera exempel på något som man måste säga inte längre framstår som enstaka undantag. Vi har sett hur personer har kunnat gå mellan skolor efter att ha blivit utköpta eller avskedade. Vi har sett fall där lärare senare dömts för mycket allvarliga brott, och vi har sett hur uppenbart olämpliga personer kunnat fortsätta arbeta i skolan under lång tid.

Fru talman! Det är svårt att dra någon annan slutsats än att luckorna i systemet fortfarande är för stora. Systemet finns för att säkerställa en trygg miljö i skolan och har förutom belastningsregisterkontrollen en ytterligare komponent i form av legitimationssystemet. En av poängerna med legitimationen är att den ska vara ett certifikat som visar att en lärare är utbildad. Den ska också vara en garant för skickliga och lämpliga lärare genom att läraren kan åläggas disciplinära åtgärder vid oskicklighet eller olämplighet.

När Riksrevisionen granskade detta pekade de på flera luckor i detta system. Ett av de mest grundläggande är att huvudmännen inte har skyldighet att anmäla när en lärares eller förskollärares anställning avslutas på grund av allvarliga missförhållanden eller allvarlig olämplighet.

Det innebär att viktig information stannar hos en arbetsgivare i stället för att föras vidare till tillsynsmyndigheten och dem som faktiskt kan vidta disciplinära åtgärder. Det här är inte en marginell teknikalitet. Det är en avgörande svaghet i ett system som är byggt för att skydda barn.

Fru talman! Det måste införas en skyldighet för huvudmän att anmäla allvarliga fall av olämplighet till Skolinspektionen. Det ska inte vara valbart, och det ska inte vara beroende av lokala rutiner. Det ska vara en del av det gemensamma skyddsnätet för eleverna.

Vi behöver också vara ärliga med att dagens system för lärarlegitimation har en alltför svag koppling till lämplighetsprövningen, alltså belastningsregisterkontrollen. I dag sker det ingen sådan när Skolverket utfärdar legitimation. Legitimationssystemet är som jag sa samtidigt tänkt att vara en kvalitetsgaranti.

Det skapar en sorts motsägelse i detta som vi inte kan bortse från. Det betyder att en person kan få en legitimation utan att man har kontrollerat lämpligheten mot belastningsregistret. Detta är inte rimligt om vi menar allvar med att legitimationen just ska vara en kvalitetsstämpel och ett bevis på lärares lämplighet och yrkesskicklighet.

Vi måste också se helheten. Det räcker inte med att kontrollerna vid anställning skärps om informationskedjan mellan arbetsgivare, domstolar och tillsynsmyndigheter fortfarande har luckor. Detta påpekade också Riksrevisionen.

Fru talman! Det här handlar om den enkla principen att vi i vuxenvärlden måste göra vad vi kan för att se till att de som arbetar i skolan är lämpliga att göra det. När det finns skäl att ifrågasätta människors lämplighet ska det inte kunna passera obemärkt förbi huvudmän eller försvinna i mellanrum i systemet. Barn och elever har rätt till en skola där vuxenvärlden tar ansvar hela vägen, inte bara när någon för första gången kliver över tröskeln in i skolväsendet.

Vad är det då jag säger, fru talman? Jo, att vi vill se ytterligare tre justeringar. Det behövs en tydlig anmälningsskyldighet för huvudmän. Det behövs en bättre koppling mellan lärarlegitimationen och lämplighetsprövningen, och det behövs en starkare helhet i informationsflödet mellan skolans aktörer och staten.

Regeringen har nu i vår lagt fram propositioner. I dag beslutade vi om den ena, som rör lärarlegitimationssystemet. Nu debatterar vi den andra, som rör belastningsregisterutdragen. Ändå har regeringen underlåtit att täppa till de luckor i detta system som Riksrevisionen har pekat på.

De gör förvisso vissa vällovliga, men små, justeringar. Det tycker jag är för klent.

Med detta vill jag tacka för ordet och yrka bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Marie-Louise Hänel Sandström hänvisar till att det finns många olika utbildningsformer. Regeringen har ju drivit samma politik när det gäller alla.

Det är färre platser i alla utbildningsformer för vuxna. Det är färre arbetsmarknadsutbildningar nu än när regeringen tog över. Det är färre platser i högskolan. Det är färre platser i folkbildningen. Det är mindre pengar till komvux från statens sida sedan den här regeringen tillträdde. Inom alla utbildningsformer för vuxna har antalet platser minskat. Samtidigt har vi fler arbetssökande, och tre fjärdedelar av de rekryterande företagen säger sig ha svårt att hitta rätt kompetens.

Alla i Småland som nu funderar på vad som ska hända med deras konkurrenskraft, med de här orternas tillväxt och ekonomi – jag tycker att Marie-Louise Hänel Sandström är skyldig dem ett svar.

Kommunalråden och regionråden i den berörda regionen och de berörda kommunerna har skrivit en debattartikel där de pekar på att detta är särskilt allvarligt för den här regionen och att universitetet är en nyckel för jobb och tillväxt. Detta är jag helt övertygad om. Jag antar att Marie-Louise Hänel Sandström håller med mig om att universitetet är en nyckel för jobb och tillväxt.

Därför tycker jag att Marie-Louise Hänel Sandström är skyldig alla smålänningar ett svar. Är det meningen att regeringens politik ska leda till färre jobb och mindre tillväxt i Småland?

Fru talman! Marie-Louise Hänel Sandström säger i sitt anförande att tre av fyra företag har svårt att hitta rätt kompetens. Samtidigt har vi en arbetslöshet i det här landet som är högre än den varit på mycket länge. Följaktligen har vi fler sökande till högre utbildning än vi haft på mycket länge. Vi har inte sett den här typen av siffror sedan finanskrisen. Då bedriver regeringen en politik som gör att vi får tusentals färre platser i högre utbildning.

För ett par veckor sedan kom det ett exempel från Linnéuniversitetet Växjö och Kalmar i Småland. De kommer för första gången sedan de bildades att behöva minska antalet utbildningsplatser. De ska spara 47 miljoner, och det kommer att kosta 1 000 platser på Linnéuniversitetet.

Då tänker jag bara kort fråga Marie-Louise Hänel Sandström: Är det enligt hennes mening rätt sätt att lösa problemet med missmatchningen att minska antalet utbildningsplatser så att individer får sämre möjligheter att utbilda sig för att ta ett jobb och så att arbetsgivare får färre utbildade sökande till sina tjänster? Verkar det vara rätt åtgärd?

Fru talman! Ändå har jag ett otal gånger i den här kammaren hört Robert Stenkvist sätta betyg på forskning, som mer eller mindre riktig forskning.

Jag har sett ett antal exempel på sverigedemokratiska kollegor till Robert Stenkvist som har gjort utfall mot Centrum för genusvetenskap eller DEI-kontoret på Chalmers. Jag har till exempel hört Robert Stenkvist säga att han vill lägga ned all genusforskning.

Det finns forskning som uppenbart är obekväm för Robert Stenkvist som han helst skulle slippa. Därför tycker han inte heller att lärosätena behöver vara fristående.

Varför ska vi ha akademisk frihet, frågar han? För att Robert Stenkvist inte ska kunna göra den typen av ingrepp i vilka forskningsfrågor som får ställas, hur forskningen utförs eller hur resultaten publiceras. Det är så enkelt.

Sedan finns det en balanspunkt mellan att forskning används för att lösa samhällsproblem, det vill säga genom politiskt prioriterade medel till vissa saker, och fria medel till andra saker.

Det behöver både Robert Stenkvist, jag och alla andra ledamöter i kammaren ställa upp på. Det har vi alla lagt fram förslag om och röstat igenom. Det finns en berättigad styrning som handlar om att vi behöver lösa samhällsproblem med kunskap.

Vilken forskning som bedrivs, vilka frågor som får ställas, hur den genomförs och hur resultatet publiceras får faktiskt inte Robert Stenkvist bestämma. Därför ska vi ha akademisk frihet.