Sofia Amloh (S) svarade Michael Rubbestad i en replik om Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering i debatten ”Protokoll 2022/23:92 Onsdagen den 19 april” den 19 april 2023.
Michael RubbestadSD· i en replikTack, Sofia Amloh, för frågan! Ja, jag tycker att det är ganska självklart att detta har samma prioritet; det har extremt hög prioritet. Det har varit väldigt tydligt i debatten här i kammaren i dag att det nog inte…Fru talman! Sverigedemokraterna har flera förslag på området jämställdhet och diskriminering. Det är glädjande att kunna meddela att många av dem har fångats upp av regeringen på ett eller annat vis och att de därmed är en del av betänkandet i form av utskottets förslag till beslut.
Jämställdhet kan beskrivas som jämlikhet mellan könen, eller, i något längre ordalag, ett socialt tillstånd där bägge kön i ett samhälle eller inom en viss grupp har samma status och respekt och att alla är lika mycket värda.
Men vad innebär egentligen dessa ord? Är det så att alla människor ska få exakt samma utfall, eller är det att alla människor ska ha exakt lika förutsättningar?
För att förstå vad som egentligen avses får jag börja med att backa tillbaka lite grann i tiden. Det finns lite olika sätt att se på när kampen för jämställdhet och ett jämställt samhälle började. Men tre årtal som ofta nämns är 1405, 1792 och 1848.
Redan 1405 skrev Christine de Pizan - jag ber om ursäkt om jag uttalar hennes namn fel - boken Kvinnostaden, som av många anses vara den första litteraturen där man ifrågasätter påståendet om att kvinnor skulle sakna förnuft eller att de aldrig har uträttat något stort. Här någonstans, för ungefär 600 år sedan, i samband med att skriv- och läskunnigheten ökar under renässansen, börjar de första fröna i kampen för jämställdhet att gro.
Det ska dock dröja ända fram till 1700-talet innan vi kan skönja någon form av feministisk rörelse när Mary Wollstonecraft i boken Till försvar för kvinnans rättigheter år 1792 argumenterar för att kvinnor inte är underlägsna män av naturen, utan bara framstår som sådana för att de saknar formell utbildning som de förvägrats av män.
Här någonstans börjar frågorna tas på allvar. Wollstonecraft förde fram idéerna om att både män och kvinnor skulle betraktas som rationella varelser och att samhället bör grundas på förnuft. Liberalfeminismen, eller den rationella feminismen, var i någon mening född.
Det skulle dock dröja ytterligare cirka 60 år, till juli 1848, innan kvinnor formellt organiserade sig för första gången och feminismen i någon mening kunde anses vara grundad, vilket skedde under devisen: Vi anser dessa sanningar vara självklara - att alla män och kvinnor är likvärdiga.
Man definierade även innebörden av begreppet feminism, att det är en ideologi vars målsättning är att kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter som män.
I sommar är det 175 år sedan.
I dag, 2023, är det kanske två varianter av feminism som främst dominerar i vårt samhälle. Den ena varianten är den moderna varianten av liberalfeminismen som bygger på en god uppfostran, en god utbildning och en långsiktig förändring av värderingar. Inom liberalfeminismen tror man på individens fria vilja att göra genomtänkta val och att staten ska skapa förutsättningar, inte tvingande åtgärder.
Den andra varianten är den radikala feminismen, vilket också är den variant som kanske dominerar den mediala debatten i dag. Det är också den variant på feminism som den föregående regeringen uttryckligen meddelat att man utgått från när man efter valet 2014 meddelade att man var världens första feministiska regering.
Ordet radikal kommer från latinets radix och betyder rot, det vill säga att gå till botten med något och förändra det.
Feminismen har för många människor gått från att vara det som den ska vara, en kamp för lika villkor för alla oavsett kön, till att nästan vara ett skällsord för att beskriva individer på den yttersta vänsterkanten med en extremradikal agenda.
I samma takt som feminismen mindre och mindre handlar om lika rättigheter och möjligheter har också fler och fler individer tagit avstånd från att definiera sig som just feminister, detta för att man inte vill bli sammankopplad med just den radikalfeministiska agendan.
Denna radikala feminismen uppstod under 1960-talet och menar att de patriarkala strukturerna är så pass djupt rotade i samhället att allt, hela vårt samhälle, behöver reformeras i grunden och att alla förtryck hänger samman - ojämlikhet mellan kön, ojämlikhet mellan klasser och i vissa fall att etnicitet är tätt sammankopplat - och att allt ska avskaffas genom socialistisk kamp och socialistisk revolution.
För att konkretisera dessa två varianter av feminism kan man hänvisa till den så kallade EO-modellen, eller jämställdhetsparadoxen. EO är en förkortning av engelskans equal opportunity respektive equal outcome. Fritt översatt till svenska: jämställda förutsättningar respektive jämställda utfall.
På den liberalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom just equal opportunity, det vill säga jämställda förutsättningar. Och på den radikalfeministiska sidan mäter man jämställdhet genom equal outcome, det vill säga genom jämställda utfall.
Ett konkret exempel är synen på föräldraförsäkringen, där man på den radikala sidan anser det vara jämställt först när kvinnor och män är hemma med sina barn i exakt lika stor omfattning - 50-50. Samtidigt anser man på den liberala sidan det vara jämställt när kvinnor och män har exakt likvärdiga förutsättningar och möjligheter att välja helt fritt och själva fatta beslut kring sina barn.
Jag vill därför passa på att lyfta fram den kommande reformen i föräldraförsäkringen från regeringen och Sverigedemokraterna om de så kallade dubbla dubbeldagarna, när mammor och pappor nu får fler dagar tillsammans med det nyfödda barnet.
Antalet dagar då båda föräldrarna kan vara hemma samtidigt dubbleras från 30 till 60 dagar, och samtidigt förlänger vi tiden för uttag av dagarna från dagens ett år till 15 månader. Och det är upp till familjerna själva om och hur de vill använda dagarna eller inte. Målet med reformen är att mammor och pappor ska få familje- och arbetslivet att gå ihop bättre.
Vi har kommit långt, men år 2022 stod mammor fortfarande för 70 procent av alla uttagna föräldrapenningdagar.
En studie från 2019 visar att dubbeldagarna har positiva effekter, dels på mammors hälsa, dels på att de bidrar till en ökad jämställdhet på frivillig basis med en ökad närvaro av båda föräldrarna i hemmet. Dubbeldagarna innebär enligt studien att män tidigarelägger sitt uttag av föräldrapenning, och därmed blir fördelningen när barnet är litet något mer jämställd. De pappor som vanligtvis inte tar ut någon föräldrapenning har tack vare dubbeldagarna börjat göra det. Det gäller exempelvis pappor med lägre inkomster, med lägre utbildning, med utrikes bakgrund eller pappor i samkönade relationer. Dubbeldagarna har visat sig vara en framgångsrik väg för att öka jämställdheten, ge barn större tillgång till båda föräldrarna och samtidigt respektera valfriheten inom varje familj.
Fru talman! Det talas ibland om att vissa partier skulle vara emot jämställdhet. Men jag tror att man ska vara väldigt försiktig med denna typ av uttalanden. Jag är fast övertygad om att alla partier i denna kammare delar två grundläggande åsikter:
För det första att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, samma förutsättningar och samma möjligheter att forma sina egna liv.
För det andra att kvinnor och män i praktiken inte har samma rättigheter, förutsättningar och möjligheter att forma sina egna liv.
Däremot har vi helt olika uppfattningar om hur vi ska åtgärda detta. Sedan hösten 2022 har vi en ny regering som styr landet med hjälp av Sverigedemokraterna - ett paradigmskifte. Och stora delar av detta skifte hittar vi faktiskt i Tidöavtalet.
På jämställdhetsområdet görs nu satsningar med anledning av dagens problem i form av straffskärpningar - det har det talats mycket om redan - att stöd till utsatta förbättras och att myndigheternas arbete effektiviseras. Det pågår en utredning kring lagskärpningar rörande oskuldskontroller, operationer och tvångsäktenskapsresor. Det sker en översyn av kontaktförbudet, förbättrade förutsättningar att bryta sig ur ekonomiskt våld, borttagande av tak och mängdrabatter i lagstiftningen och så vidare.
Mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck är tre kusiner inom ojämställdhetens värsta uttryck. Och som bekant står det också i Tidöavtalet att kusinäktenskap nu ska förbjudas.
Varje år mördas flera kvinnor av sina nuvarande eller före detta partner. Och i år ser det tyvärr ut att slås rekord då vi redan nu i april har nått ett tvåsiffrigt antal. Till detta kommer alla män som far illa i sina relationer med kvinnor eller i samkönade relationer och alla barn som far illa på grund av våldsamma föräldrar. Regeringen har som uttalad ambition att våldet ska upphöra, vilket uttrycks i det sjätte av de jämställdhetspolitiska delmålen. Ambitionen är både bra och välbehövlig. Men mer behöver göras för att få slut på våldet.
Ett steg i rätt riktning är just inrättandet av en nollvision, som vi redan har diskuterat en del. En nollvision som uttalat mål skulle ännu tydligare visa på frågans allvarlighet. Ingen ska någonsin behöva tvivla på huruvida samhället verkligen prioriterar denna fråga och ägnar den största möjliga uppmärksamhet. De människor som utsätts ska vara säkra på att samhället står på deras sida och att förövaren kommer att straffas. En uttalad nollvision bidrar till arbetet med att fortsätta ligga i framkant när det kommer till jämställdhet och påminna om att vi aldrig någonsin kan ta den för given. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu anammar Sverigedemokraternas politik på området och i och med detta betänkande antar en nolltolerans mot våld i nära relationer.
Fru talman! I Sverigedemokraternas reservation 11 ryms tre förslag.
För det första: Alla former av kvotering och positiv särbehandling på basis av kön bör avvecklas inom ramen för offentlig verksamhet. Utöver det faktum att all så kallad positiv särbehandling av en grupp samtidigt är negativ särbehandling av en annan grupp förstärker sådan behandling synen på människor som representanter för en grupp snarare än representanter för sig själva. Jag själv, som en modern liberalfeminist, tror på att skapa likvärdiga förutsättningar för kvinnor och män och rätt person på rätt plats. De strukturella hinder som finns åtgärdar vi inte genom att tvinga fram lösningar utan genom förbättrade förutsättningar, utbildning, uppfostran och normförskjutningar.
För det andra ska principen om lika lön för lika arbete vara en självklarhet. Att det över huvud taget förekommer att människor i landet får en lägre lön än vad de egentligen har rätt till endast baserat på sin könstillhörighet är fullständigt oacceptabelt, och det är därför positivt att årliga lönekartläggningar har återinförts. Effekterna av dessa lönekartläggningar behöver regelbundet utvärderas för att säkerställa maximal och önskad effekt.
För det tredje finns tydliga underlag som visar att jordbruksbranschen är kraftigt mansdominerad, men det saknas i stor utsträckning vetskap om varför. Vi menar att detta behöver utredas.
Jag vill yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation nummer 11, och i övrigt ställer jag mig bakom utskottets förslag till beslut.
Avslutningsvis hade jag, om jag hade varit radikalfeminist, kunnat konstatera att denna debatt är allt annat än jämställd då vi har åtta talare på listan och jag är den enda mannen. Men eftersom jag är en modern liberalfeminist anser jag att könet inte är speciellt viktigt, utan jag förutsätter att varje parti har satt rätt person på rätt plats.
(Applåder)
Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet och den digra historieresa vi fick vara med om!
Det kanske inte får plats just nu, men jag kanske får anledning att återkomma till frågan om dubbeldagar och föräldraledighet i någon annan typ av debatt.
Jag tror att det passar bra att här uppehålla sig lite vid det jag tog upp i mitt eget anförande. När det gäller mäns våld mot kvinnor anser vi socialdemokrater att det ska ha precis samma prioritet som gängkriminaliteten och mäns våld mot män. Det handlar alltså om det som sker ute på öppen gata kontra det våld som sker mot kvinnor i hemmet - dessa frågor ska vara helt likställda. Vi ser inte detta i Tidöavtalet över huvud taget. Har mäns våld mot kvinnor samma prioritet för er i Sverigedemokraterna? Och hur skulle detta i så fall se ut för er?
Fru talman! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Ja, jag tycker att det är ganska självklart att detta har samma prioritet; det har extremt hög prioritet. Det har varit väldigt tydligt i debatten här i kammaren i dag att det nog inte finns ett enda parti som inte tycker att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer och hedersrelaterat våld och förtryck ska ha högsta möjliga prioritet. Jag vet att regeringen just nu jobbar med 99-punktsprogrammet och den långsiktiga planen - jag tror att det är väldigt tydligt. Vi har också varit inne på att ett antal olika straffskärpningar är på gång. Det handlar om det förebyggande arbetet. Jag noterar också att flera partier har lyft frågan om eftervåld, och det tror jag också är en självklar del i det långsiktiga arbetet inom de olika programmen.
Det är svårt för mig att här säga exakt vilken prioritet ett sådant program har - om det är nummer 1 eller 47 på någon form av lista. Men jag kan försäkra ledamoten att ingångsvärdet från Sverigedemokraterna och de andra partierna i Tidösamarbetet när vi har diskuterat detta har varit att det ska ha högsta möjliga prioritet.
Fru talman! Det är bara synd att detta inte syns i de faktiska avtal som ni har ingått med varandra om vad som ska genomföras - det gäller vilken politisk ambition som finns, resurser och så vidare.
I ett tidigare replikskifte var man inne på att utgångspunkten i utskottet under behandlingen av motionsbetänkandet har varit att det ska vara nollvision när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det var min uppfattning att det var även Sverigedemokraternas ingång i detta. Nu står vi med ett utfall som innebär att vi suddar ut detta strukturella problem och negligerar att det är män som är våldsförövarna och som vi borde rikta insatserna mot. Varför har Sverigedemokraterna inte stått fast vid sin egen motion och ambition gällande detta?
Sedan kan jag inte låta bli att fråga - ledamoten får gärna svara, om tid finns - varför man är så emot kvotering och positiv särbehandling. Är det ett politiskt rött skynke? Skulle det kunna visa sig att detta medel, som det ändå är, för att nå ett mål ändå är tänkbart att ha med sig just för att nå ett mål, eller är det medlet helt otänkbart för Sverigedemokraterna?
Fru talman! Jag vill återigen tacka ledamoten för frågorna. Jag vet att det sades tidigare i debatten att ordet jämställdhet inte nämns speciellt mycket i Tidöavtalet, men när man läser avtalet tycker jag att det är väldigt tydligt vad som avses. Vi kan kanske inte bara titta på ett papper och se hur många gånger ett specifikt ord nämns och räkna rent kvantitativt, utan det handlar väl ändå om innehållet. Jag uppfattar att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna tar väldigt många viktiga steg för att öka jämställdheten, och jag menar att handlingarna måste vara viktigare än ett ord på ett papper. Det är väl själva utfallet vi ska titta på.
När det gäller mäns våld mot kvinnor och nolltoleransen finns det nu två förslag som innehållsmässigt egentligen är näst intill identiska. Däremot diskuterar vi rubriken. Ska det vara nolltolerans för mäns våld mot kvinnor eller för våld i nära relationer? Jag tycker att det är synd att vi lägger fokus på fel sak, för innehållet är vi i någon mening överens om. Vi borde stå här och diskutera hur vi ska åtgärda problematiken, inte vad rubriken på ett dokument ska vara.
Att det i rubriken står "våld i nära relationer" förändrar som sagt inget när det gäller innehållet. Alla vet att det är mäns våld mot kvinnor som är det största problemet - jag tror att det utgör 94 eller 95 procent av våldet. Men jag har också träffat organisationer som tar hand om våldsutsatta män. Det är ett återkommande problem att de inte känner sig sedda och blir misstrodda när de söker hjälp. De får känslan av att alla vet att det är män som utsätter kvinnor för våld.
Jag tror att arbetet kommer att vara precis lika tydligt oavsett rubriken. Det största fokuset kommer att ligga på mäns våld mot kvinnor. Men rubriken är en tydlig signal om att allt våld är lika illa. Regeringen och Sverigedemokraterna kommer att kämpa precis lika hårt oavsett vem som utsätts.
Tyvärr hinner jag inte svara på frågan om kvotering - jag ber att få återkomma till den.
Fru talman! Tack så jättemycket, Michael Rubbestad, för den fantastiska kvinnohistoriska beskrivningen! Den var jätteintressant att höra. Jag har bara en liten sakupplysning. Det enda radikala med radikalfeminism och radikala feminister är att vi har en idé om att både män och kvinnor är människor och ska ha samma möjligheter och rättigheter. Det är det enda radikala med feminism.
Jag har flera frågor och ska försöka samla ihop dem på ett bra sätt. Michael Rubbestad pratar om valfrihet och att män och kvinnor ska få bestämma själva om sin föräldraledighet. Det är jättefint. Hur kommer det sig då att kvinnor alltid väljer att vara de som är hemma och också alltid får en lägre lön, en sämre löneutveckling och en sämre pension? Det är så intressant att denna valfrihet alltid innebär att kvinnor får det sämre.
Ledamoten hann inte svara på frågan om kvotering. Jag undrar om Michael Rubbestad skulle vilja prata lite grann om att man är så emot det. Den osynliga kvoteringen känner vi ju till - alla män i alla bastuklubbar som alltid ser alla män som lämpliga för olika roller, men inte kvinnor på samma sätt. Det är därför vi vill införa det. Michael Rubbestad får nu jättegärna utveckla detta.
Fru talman! Det var kul att Ciczie Weidby uppskattade min historieskrivning. Jag tror dock att Ciczie Weidby har ännu bättre koll på den feministiska historien än vad jag har. Hon sa i alla fall inte att jag hade sagt någonting som var fel, så det var bra.
Att kvinnor och män är människor och är lika mycket värda är grunden för feminism generellt, skulle jag säga. Man ska hålla isär radikalfeminism och extremfeminism, för de är två helt olika saker - den ena är ännu längre ut, så att säga. Jag skulle inte alls säga att de två är samma sak.
Jag går in snabbt på kvotering, för vi har tyvärr ont om tid.
När man använder sig av kvotering - alltså av positiv särbehandling - innebär det per automatik negativ särbehandling av en annan grupp, och jag tror inte att det någonsin kan vara rätt. Tänk om vi skulle använda oss av kvotering i förskolan, där vi har 96 procent kvinnlig personal och 4 procent manlig. Jag ser jättegärna att vi har fler män i förskolan; jag tror att det skulle vara väldigt viktigt för jämställdhetsarbetet. Men att tvinga bort alla kvinnor för att komma nära 50 procent män eller nå 4060-målet tror jag är fel väg att gå.
Vi ska jobba med förutsättningar och skapa möjligheter. Om vi nu ser att det finns ett hinder, till exempel att det är så många kvinnor som jobbar inom förskolan och att det är så många kvinnor som väljer att vara hemma, ska vi inte på något sätt tvinga fram någonting. Vi ska i stället försöka ta reda på vad som är anledningen till detta och hur vi kan skapa förutsättningar för människor att göra fria val och välja någonting annat.
Det kan exempelvis handla om att skapa digitala instrument. När man överlåter föräldradagar till sin partner får det långsiktiga ekonomiska konsekvenser i livet i form av pensionen. Jag tror inte att man alltid är medveten om dessa långsiktiga konsekvenser, men om man får information om det hela redan från början kan man göra ett väl avvägt val. Vi ska aldrig bestämma hur man ska välja, men vi ska skapa förutsättningar för att man ska kunna göra ett genomtänkt och klokt val.
Fru talman! Det här med kvotering, positiv särbehandling och att vilja göra en förändring är ju ingenting nytt - det är ingenting som bara har funnits nu. Vi som föddes på 70-talet och sökte till gymnasiet i slutet av 80-talet eller början av 90-talet vet att en man som ville söka till exempelvis barnskötarlinjen eller ett omsorgsprogram fick lägga på lite på sitt betyg för att lättare kunna komma in. Likadant var det när kvinnor sökte till gymnasielinjer, som det ju hette på stenåldern.
Man ville komma åt detta. Det fanns en vilja och en idé. Det var inte så att män tvingades bort från de traditionella mansyrkena eller att kvinnor tvingades bort från att bli barnskötare eller förskollärare; detta ser vi ju inte minst nu. Det kunde dock öppna upp för att ge en möjlighet och visa på alternativ. Det är märkligt att det används på detta sätt, som om det skulle vara tvingande när man försöker att hitta en lösning för att öka mångfalden. Det är det ju inte.
Kvinnor väljer tydligen alltid lägre lön än vad män har. Michael Rubbestad får gärna berätta vilka åtgärder som finns för att få mer jämställda löner, så att kvinnor och män på en arbetsplats tjänar lika mycket. Som det är nu kan en man och en kvinna som har börjat samtidigt och är lika gamla gå bredvid varandra på samma jobb, och ändå har kvinnan väldigt ofta lägre lön. Hur ska vi få bukt med detta?
Fru talman! Jag börjar med det som handlar om kvotering. Jag tänker ta ett exempel från min hemkommun, och det rör Socialdemokraterna.
I min hemkommun finns en manlig politiker som är väldigt kompetent; jag har känt honom och haft en dialog med honom under många år. Han är en vit, medelålders och heterosexuell man och en av deras absoluta toppkandidater. Tror Ciczie Weidby att han fick en bra plats på valsedeln, eller var det så att man valde att flytta ned honom för att man ville lämna plats för kvinnor, yngre kvinnor, kvinnor med utrikes bakgrund, personer med annan sexuell läggning och så vidare?
Resultatet blev att han knappt kunde väljas in i fullmäktige givet det faktum att han är en vit heterosexuell man. Jag tycker att det är väldigt tråkigt. Någonstans måste det vara kompetensen som avgör; det måste ändå vara detta som är det viktigaste. Nu fick Socialdemokraterna ganska många mandat, så det löste sig i alla fall, men det kunde lika gärna ha gått åt ett annat håll.
Ledamoten frågade om ekonomisk jämställdhet. Jag har redan varit inne på de digitala instrumenten för att synliggöra den ekonomiska effekten av människors val. Jag tror också att det behövs förbättrad företagshälsovård i de kvinnodominerade yrkena. Tyvärr är de kvinnodominerade yrkena rejält eftersatta, så vi behöver vidta åtgärder för att göra dem mer attraktiva och förbättra för de kvinnor som redan arbetar där.
Löneskillnaden är ungefär 4,5 procent. Jag tror att Svensk Handel har gått ut med att skillnaden är 4,4 procent, men det är inte så noga. Man vet inte riktigt varför, så nog sjutton behöver vi göra någonting för att utreda detta och göra någonting åt det - där är ledamoten och jag helt överens.
Jag skulle också vilja säga någonting om stärkta ekonomiska förutsättningar vid och efter separation och bodelning. Tyvärr räcker det inte med två minuters talartid, men jag och ledamoten kan väl ta en fika någon gång och prata om det.
