Sofia Amloh (S) svarade Michael Rubbestad i en replik om Integration och jämställdhet i debatten ”Protokoll 2024/25:51 Måndagen den 16 december” den 16 dec 2024.
Michael RubbestadSD· i sitt anförandeJag deltog nyligen i en interpellationsdebatt om våld mot kvinnor. Där fick jag frågan om jag var nöjd med en situation där i snitt 15 kvinnor om året mördas av sin nuvarande eller före detta partner. Kanske är det just…Fru talman! Jag deltog nyligen i en interpellationsdebatt om våld mot kvinnor. Där fick jag frågan om jag var nöjd med en situation där i snitt 15 kvinnor om året mördas av sin nuvarande eller före detta partner. Kanske är det just därför jag står här i talarstolen, och kanske är det just därför jag har valt att engagera mig politiskt: för att jag inte är nöjd.
Av samma anledning vill jag också yrka bifall till utskottets förslag till beslut i utgiftsområde 13. Den gemensamma budgeten från Sverigedemokraterna och regeringen är nämligen ett steg i rätt riktning för att få Sverige på rätt köl igen. Jag och Sverigedemokraterna kanske inte håller med om allt. Det är alltid en fråga om förhandlingar. Men det går åt rätt håll för en förbättrad jämställdhet.
Jämställdhet - vad betyder det ordet egentligen? I ordböcker står det att det ska råda jämlikhet mellan kvinnor och män. I politiska sammanhang brukar det definieras som att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.
Följdfrågan blir då hur vi mäter jämställdhet. Hur vet vi om kvinnor och män har just "samma makt att forma samhället och sina egna liv"?
År 2006 antogs de jämställdhetspolitiska delmålen under ledning av den dåvarande statsministern Göran Persson från Socialdemokraterna. Till dessa mål antogs även ett antal indikatorer, bedömningsgrunder, för att kunna mäta om man uppnått jämställdhet eller inte. Det är i princip samma indikatorer vi ser i budgeten i dag som vi såg då, för snart 20 år sedan.
Vad är det egentligen man mäter? Är det om en individ har en fri vilja och inte är begränsad av sitt kön? Är det om individen har makten att styra sitt eget liv? Nej, inte alls faktiskt. Den fria viljan berörs inte över huvud taget.
Jämställdhet för mig är att kön inte ska spela någon roll, men enligt indikatorerna verkar det vara det enda som spelar någon roll. Är det lika många kvinnor som män i en styrelse? Är en mamma och en pappa hemma exakt lika mycket med sitt nyfödda barn? Det enda som bedöms är utfallet.
När man behöver en ny medarbetare till arbetsplatsen och kommentaren blir "Vi måste anställa en kvinna" eller "Vi måste anställa en man" borde den rationella följdfrågan rimligtvis vara: Det är väl ändå kompetensen som ska avgöra vilken person som ska anställas - man ska väl inte anställa någon baserat på vilket kön personen har? Men så mäter vi inte jämställdhet i dag.
En familj där pappan har möjlighet att arbeta hemifrån och därmed inte behöver vara föräldraledig på papperet utan mamman kan ta ut mer föräldraledighet så att de kan vara hemma tillsammans med sitt barn - extremt ojämställt, så kan vi inte ha det. Det ska vara 50/50 på papperet - annars är det inte jämställt. Hur verkligheten ser ut är sekundärt. Det ska vara fler öronmärkta dagar till respektive förälder och fler åtgärder för att tvinga fram ett utfall. Familjens fria vilja är oväsentlig.
Fru talman! När vi nu diskuterar jämställdhet är det således avgörande att vi klargör vad vi faktiskt menar och hur vi mäter framgång. Vi kan inte och ska inte låta jämställdhet reduceras till att vara en fråga om kvantitativa mått eller könsfördelning.
Det är inte antalet män eller kvinnor i en viss position eller på en arbetsplats som avgör om ett samhälle är jämställt, utan det är huruvida båda könen har samma förutsättningar att nå dit och att det är som det sägs i målet, att man har makten att styra över sitt eget liv och inte reduceras till ett könskollektiv.
Jag och Sverigedemokraterna välkomnar därför den utredning som tillsattes i november om en översyn av de jämställdhetspolitiska delmålen. Jag vill därför ta tillfället i akt att skicka en uppmaning till regeringen, som har initierat denna utredning, om att de även ska se över de indikatorer som används för att bedöma huruvida ett område kan anses jämställt eller ej och där skifta fokus från utfall till förutsättningar.
Fru talman! Nu när vi har pratat lite om hur jämställdhet borde bedömas kan vi gå över till att prata om ett av de största hindren för jämställdhet i vårt samhälle, vilket jag nämnde inledningsvis i mitt anförande, nämligen mäns våld mot kvinnor.
Enligt Brottsförebyggande rådet uppger 7,7 procent av alla vuxna kvinnor att de någon gång har utsatts för sexualbrott. 7,7 procent är ungefär 300 000 kvinnor. Varje år anmäls omkring 50 000 fall av våld i nära relationer.
Detta våld är inte bara ett hot mot den enskildas trygghet utan också en ekonomisk börda för samhället. Kostnaderna för det relationsbaserade våldet uppskattas enligt vissa undersökningar till 2,7-3,3 miljarder kronor årligen. Det är pengar och resurser som hade kunnat användas till att exempelvis förstärka välfärden men som i stället måste användas till att hantera konsekvenserna av det oacceptabla våldet.
Ofta möts vi av rubriker om män som utövat våld mot sina partner, och det är ingen överdrift att säga att mäns våld mot kvinnor är ett av vår tids största samhällsproblem. Men när det gäller det motsatta - män som blir utsatta för våld av kvinnor i nära relationer - diskuteras det sällan, trots att det också är ett omfattande problem.
Enligt Brottsförebyggande rådet har nästan 29 procent av befolkningen någon gång blivit utsatt för våld i en nära relation. Bland dessa uppgav 35 procent av kvinnorna och över 20 procent av männen att de blivit utsatta för våld specifikt i en kärleksrelation, vilket i runda slängar motsvarar 500 000 kvinnor och 300 000 män. Ändå möts män ofta av tystnad och i vissa fall rent av av skepsis.
Vi vet att det grova våldet i nära relationer betydligt oftare drabbar kvinnor. Det är kvinnor som syns på våra akutmottagningar. Det är kvinnor som möter vården med synliga skador. Och som jag nämnde i inledningen av mitt anförande: I genomsnitt 15 kvinnor per år mördas av en nuvarande eller tidigare partner.
Många män som drabbas känner att de inte blir tagna på allvar och har svårt att få stöd. Samhällets bild av män som starka och oberoende gör att de sällan ses som offer. Detta inkluderar självfallet också våld i samkönade relationer - en utsatthet som alltför ofta riskerar att förbli osynlig i debatten. Oavsett vilken typ av relation det handlar om måste vi säkerställa att den som söker hjälp möts av förståelse och respekt.
Sverigedemokraterna välkomnar därför den pågående översynen av benämningen av det sjätte delmålet. Mäns våld mot kvinnor ska på intet sätt förringas, men vi behöver säkerställa att ett sådant mål tydligare innefattar även kvinnors våld mot män och våld i samkönade relationer. Vi vill ha ett inkluderande mål, inte ett exkluderande mål.
Det hedersrelaterade våldet och förtrycket är en helt annan dimension av hela frågan, något som inte kan eller får förväxlas med mäns våld mot kvinnor. Min partikollega Sara Gille kommer därför att adressera dessa frågor specifikt i sitt anförande lite senare i debatten.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag passa på att önska våra talmän med tillhörande tjänstemän såväl som mina riksdagskollegor i alla partier en god jul och ett gott nytt år. Jag hoppas att denna budget blir en julklapp inte bara för alla som kämpar för jämställdhet utan också för dem som drömmer om ett samhälle där frihet och trygghet är en självklarhet för alla.
(Applåder)
Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande!
Kommentarerna att det går åt rätt håll och att budgeten är ett steg i rätt riktning, som Sverigedemokraterna anser, får mig att reagera. När budgeten för 2025 presenterades tidigare i höstas var reaktionerna både starka och samstämmiga: Rika män är de stora vinnarna på regeringens budget.
Alla medier, nyhetssändningar, ekonomer, politiska kommentatorer och ledarsidor beskriver fördelningsprofilen på samma sätt: De rika männen är de största vinnarna. Vi kan även se denna fördelningsprofil i budgeten. Sex av tio kvinnor känner att de av ekonomiska skäl inte kan skilja sig, men det var innan budgeten träder i kraft.
Jag hörde i ledamotens anförande att det behövs pengar till välfärden. Då vill jag fråga: Är man nöjd med fördelningsprofilen när halva reformutrymmet går till skattesänkningar som främst gynnar rika män?
Fru talman! Tack så mycket, Sofia Amloh, för frågan!
Det är de facto så att det satsas nästan 800 miljoner kronor på detta område. Det är en historiskt hög nivå - den har aldrig varit så hög. Under alla de år som Socialdemokraterna har varit med och styrt Sverige har vi aldrig ens varit i närheten av de summorna, så det görs väldigt mycket.
Det har avsatts betydande resurser för att stärka stödet till kvinnojourer och skyddade boenden genom nationella och regionala resurscentrum, som såklart ska finnas oavsett var man bor. Sedan finns regeringens åtgärdsprogram, som jag tror innehåller 132 punkter för att få bukt med mäns våld mot kvinnor och det som är kopplat till det. Vi har pratat om språkutbildning, integrationsförskolor och en mer förebyggande socialtjänst. Det finns hur många åtgärder som helst.
Rika män nämndes också. Det är en retorik som vi har fått höra återkommande från Socialdemokraterna. Vi vet ju att de där rika kan vara en pappa i en familj som arbetar som polis. Det kan också vara en kvinna som arbetar som undersköterska inom vården. Huruvida man anser sig vara rik eller inte är upp till den enskilda individen, men jag vill ändå påstå att det är en budget som gynnar alla.
Fru talman! Det är inte bara Socialdemokraterna som säger att det är en sådan fördelningsprofil i budgeten, utan det står i budgeten. Det är ju inte något som vi har hittat på, utan det är allas bedömning, som jag precis beskrev.
Att alla skulle gynnas av budgeten är för mig otroligt främmande att höra. Vi ser ju att det är kvinnor, framför allt arbetarkvinnor, som betalar det absolut högsta priset för den fördelningspolitik som Sverigedemokraterna och regeringen bedriver. Dessa kvinnor betalar med sin hälsa. Det är den enda grupp i samhället som faktiskt backar i livslängd, därför att de har dåliga arbetsvillkor och alldeles för mycket stress som leder till oerhört många sjukskrivningar.
Samtidigt sätter man välfärden på svältkur. Då kan man använda 10, 20 eller 30 miljarder till skattesänkningar, som så uppenbart ytterst gynnar rika män.
Jag tycker mig höra att ledamoten är nöjd med att det är denna fördelningsprofil vi kan förvänta oss, och jag är inte speciellt förvånad; detta är Sverigedemokraternas politik. Men, fru talman, jag vill uppmana dem att tänka om. Vi kunde ha använt alla dessa miljarder till att investera i välfärden eller i kvinnofriden, för att göra skillnad där. Men detta är något kvinnorna här i landet bara får drömma om så länge Sverigedemokraterna är med och styr.
(Applåder)
Fru talman! Sofia Amloh talar om att investera i kvinnofriden - okej. Vi kan titta lite på utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet och på avvikelser från Socialdemokraterna. På vilket sätt prioriterar Socialdemokraterna annorlunda, om man nu anser att det här budgetförslaget inte är speciellt bra? Vi börjar med att titta på Särskilda jämställdhetsåtgärder - 0 kronor i avvikelse. Det är varken en krona mer eller en krona mindre, utan man tycker att detta verkar bra. Vi går vidare till Jämställdhetsmyndigheten - 0 kronor i avvikelse. Detsamma gäller Bidrag för kvinnors organisering.
Faktum är att vi när vi tittar på hela detta budgetområde ser att det finns en liten satsning på åtgärder mot utanförskap, men i övrigt står man i princip bakom vårt förslag till budget. Det är alltså ganska magstarkt av ledamoten att sedan stå här i talarstolen och låta som att man vill driva en helt annan linje, när så inte är fallet. Det är en sak att stå och säga något, men ni måste också gå från ord till handling. Det är detta Sverigedemokraterna gör, tillsammans med de andra partierna i Tidösamarbetet.
Vi har en budget som kommer att förbättra för Sverige, och det gäller alla. Det är inte konstigare än så. Det säger sig självt att skattesänkningar bidrar till att man får mer pengar i plånboken. Mer pengar i plånboken bidrar till en starkare köpkraft. Och detta leder i sin tur till fler arbeten och till att Sveriges ekonomi kommer igång. Som tidigare nämnts i detta replikskifte har vi haft en inflation som äntligen har börjat brytas.
Jag tror att jag stannar där. Jag hade egentligen kunnat fortsätta hur länge som helst, men jag tror inte att det leder någonvart.
Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag vill minnas att ledamoten ganska ofta har en analytisk ingång till frågan om jämställdhet, och det tycker jag är bra och intressant. Sedan må vi ha olika åsikter om hur man hanterar de slutsatser som ledamoten drar av denna analys.
Sedan 2006 har vi haft jämställdhetspolitiska delmål. Naturligtvis är det bra att man ser över om vi mäter på ett effektivt sätt. Jag tycker att det är bra att en utredning ser över effektiviteten i delmålen - kanske ska man ändra indikatorer. Men det jag vänder mig emot i ledamotens analys är uppgivenheten. Man säger att resultatet av dessa indikatorer inte är något värt, för det är bara volym som mäts och inte den fria viljan. Först och främst tänker jag att den fria viljan kanske inte går att mäta. Och frågan är: Ska vi styra den fria viljan?
Men det är viktigt att göra något åt utfallet om vi ser att indikatorerna leder till faktisk ojämställdhet, vilket de gör när det gäller ekonomisk jämställdhet. Vi vet att föräldraförsäkringen är den största boven när det gäller ekonomisk ojämställdhet i en kvinnas liv, ur ett livslångt perspektiv. Det finns ingen tvekan. Ändå säger man att vi inte ska styra människors fria val.
Förutsättningar är inte samma sak som förväntningar. Jag undrar lite hur Sverigedemokraterna anser att vi ska komma åt detta. Det finns en förväntan, från samhälle, medmänniskor och arbetsliv och kanske ibland hos människor själva, om att man ska göra på ett visst sätt, även om det finns förutsättningar för att göra på ett annat sätt. Hur ska vi komma åt detta på riktigt?
Fru talman! Jag vill börja med att säga att det är glädjande att höra att Centerpartiet också tycker att det är bra med en översyn av de här målen och även indikatorerna. Sedan får vi se vad detta landar i. Där kanske vi inte alls är lika överens längre.
Ska vi styra den fria viljan? Nej, verkligen inte. Hela Sverigedemokraternas politik syftar till att säkerställa just den fria viljan.
När det gäller utfallet gör jag bedömningen att människan generellt sett är väldigt klok. Jag tror att vi kommer att få ett naturligt utfall som är ganska bra, så länge det bygger på den fria viljan. Om kvinnor inte är intresserade av att söka sig till snickaryrket ska vi väl inte bråka om det, om det nu är 96 procent män som arbetar i yrket. Men om kvinnor vill arbeta som snickare men inte kan göra det på grund av normer, värderingar och förväntningar är det ett problem, och där behöver vi göra något.
Så som systemet ser ut i dag brukar man prata om att det kommer att ta ungefär 250 år innan vi uppnår någon form av jämställdhet. Uppenbarligen måste vi göra något och förändra något. Jag tror också att vi behöver jobba väldigt mycket med normer och värderingar. Jag tror exempelvis att det behövs fler män i förskolan, för då får vi goda förebilder. Det handlar också om uppfostran i hemmet. Jag tror att om vi bara ger förutsättningarna kommer människan automatiskt att göra kloka val.
Ung Företagsamhet nämndes här, tror jag, och att könsfördelningen där är väldigt jämn. Mig veterligen är detta inte styrt på något sätt, utan det sker helt naturligt. Om vi bara skapar förutsättningar och ger rätt värderingar och möjligheter kommer alltså detta utfall naturligt.
Fru talman! Jag undrar hur politiken ska ge rätt värderingar. Man kan verka för att uppnå ett samhälle med målet att alla ska vara jämlika och att jämställdhet ska råda.
Problemet här är dock att verkligheten gång på gång visar att det som ledamoten önskar inte uppfylls. Den fria viljan leder inte till jämställdhet i företag och bolagsstyrelser, i det statliga stödet till företag och tillväxt eller när det gäller den livslånga ekonomiska inkomsten. I stället leder den till en förfärligt stor skillnad i livsinkomst, flera miljoner, mycket på grund av föräldraförsäkringen. Frågan lämnas alltså obesvarad. Hur ska man göra för att ändra på detta? Den fria viljan räcker inte till.
Varken ledamoten eller någon annan har heller nämnt något om jämställdhetsintegrering, vilket är ett oerhört viktigt arbetssätt som har funnits i regeringars beslutsdokument och budgetar i årtionden - vilket också har lett till att det har stått i regleringsbrev att jämställdhetsintegrering är den metod som ska användas för att nå jämställdhet inom de olika politikområdena. Döm då om min förvåning när det i år faktiskt inte står något om jämställdhetsintegrering i till exempel regleringsbrevet för Arbetsförmedlingen.
Jag skulle gärna vilja höra om ledamoten har något svar på varför det inte nämns. Det kan naturligtvis vara så att man via beslut i regeringen står bakom jämställdhet ändå, men av någon anledning har man inte sett det som så viktigt med metoden integrering utan har tagit bort detta, i alla fall i Arbetsförmedlingens regleringsbrev och kanske även i de andra. Ledamoten får gärna fundera lite och svara på den frågan, om han kan. Är jämställdhetsintegrering en bra metod, och varför står detta i så fall inte med i regleringsbreven?
Fru talman! Föräldraförsäkringen berördes lite grann. Jag vill ändå påstå att en ökad valfrihet i föräldraförsäkringen kommer att leda till en bättre jämställdhet. Vi har också sett att införandet av de så kallade dubbeldagarna gör att man är hemma mer, vilket i sin tur leder till att framför allt pappor tar ut fler föräldraledighetsdagar senare. Det kan också, precis som jag nämnde i mitt anförande, exempelvis vara så att man tack vare den arbetssituation man har kan arbeta mycket hemifrån, och då har man möjlighet att lämna över dessa dagar till sin partner. På så vis kan man vara hemma med barnet tillsammans. Ju fler dagar vi reserverar, desto svårare blir det egentligen att få till detta.
Jag är inte heller nöjd; det går alldeles för långsamt. Men jag tror inte att det nuvarande systemet, där man försöker tvinga fram ett utfall, heller funkar speciellt bra. Är man inte nöjd med vad valfriheten landar i tvingar man fram ett utfall. Jag tror inte på den lösningen. Jag är öppen för att diskutera andra typer av lösningar, men såvitt jag vet är det valfriheten som kommer att leda till att vi uppnår jämställdhet. Sedan behöver vi självklart hitta fler sätt att "tweaka" detta för att komma dit fortare.
Jämställdhetsintegrering, som det frågades om, leder ofta till renodlad könskvotering och styrning mot ett specifikt utfall. Det blir en form av omvänd diskriminering där man i någon mening undergräver meritokratins grundvalar, och jag ser det som någonting positivt att det är borta.
Jag är inte helt övertygad om att jämställdhetsintegrering är rätt väg att gå, utan vi satsar mer på en reformerad jämställdhetspolitik där individer och familjer får större frihet och ansvar och själva får forma sina egna liv. Det är en politik där man respekterar individens och familjernas självbestämmande.
Regeringen och Sverigedemokraterna kommer självklart att fortsätta att arbeta med jämställdhetsfrågan. Den står extremt högt på agendan, och som jag tidigare har nämnt är det historiskt höga belopp som avsätts för att förbättra jämställdheten. Men vi ser att det finns andra verktyg än just jämställdhetsintegrering för att nå dit.
