Fru talman! Sara Gille har frågat mig om jag anser att det är förenligt med jämställdhetsmålen att biologiska män tillåts tävla i damklasser inom svensk idrott.

Sara Gille har även frågat mig om jag och regeringen avser att ta initiativ till riktlinjer eller lagstiftning som säkerställer rättvisa och könsbaserade tävlingsvillkor inom svensk idrott.

Sara Gille har också frågat mig hur jag ser på World Athletics beslut att införa en separat kategori för transatleter och om detta är något Sverige bör verka för även inom andra idrotter.

Slutligen har Sara Gille frågat mig vad jag och regeringen gör för att skapa ett klimat där kvinnliga idrottare tryggt kan uttrycka sin oro och sina åsikter i dessa frågor utan att riskera repressalier eller stigmatisering.

Jag instämmer med Sara Gille om vikten av att säkerställa en jämställd idrott där alla kan delta på lika villkor. Regeringen anser att idrotten ska vara öppen, jämställd och tillgänglig för alla oavsett till exempel kön, könsidentitet, etnisk tillhörighet, funktionsvariation eller socioekonomisk bakgrund. Inte minst inom barn- och ungdomsidrotten och inom breddidrotten är idrotten en viktig arena för social gemenskap, hälsa och utveckling.

I det idrottspolitiska målet framgår att idrotten ska vara jämställd och att alla i Sverige ska ha möjlighet att motionera och idrotta. I de förutsättningar regeringen ställer upp för det årliga statliga bidraget om 2,1 miljarder till idrotten framgår vidare att bidraget bland annat ska främja en jämställd idrott.

Statens idrottspolitik och den svenska idrottsmodellen bygger på en fri och självständig idrottsrörelse. Det innebär att idrottsrörelsen själv beslutar om sina regelverk och villkor för till exempel deltagande i olika tävlings- och idrottsevenemang. Det är inte regeringens roll att besluta om riktlinjer eller ytterligare lagar för att styra idrottens tävlingsregelverk.

Frågan om könstillhörighet och biologiskt kön i relation till tävlingsidrott är komplex, och dess relevans varierar mellan olika idrotter. Regeringen välkomnar att idrottsrörelsen, både nationellt och internationellt, uppmärksammar dessa frågor och aktivt arbetar med att utveckla tydliga regelverk och tävlingsformer. Det är centralt att deltagande i tävlingar sker på lika villkor och att idrottens regelverk är och upplevs som rättvisa av samtliga utövare.

Det internationella friidrottsförbundets och Svenska Friidrottsförbundets policy och regelverk för transkvinnors tävlande är exempel på hur idrotten själv inom sina förbund tar ansvar för att hantera dessa frågor, något som regeringen ser positivt på.

Vad gäller Sara Gilles fråga om att kvinnliga idrottare fritt ska kunna uttrycka sina åsikter gäller yttrandefriheten även inom idrotten. Att idrotten ska vara trygg, inkluderande och demokratisk är en viktig fråga för regeringen, och inom Riksidrottsförbundet är arbetet för en trygg idrott för alla en prioriterad fråga. Regeringen följer noga detta arbete och ställer bland annat krav i riktlinjerna till Riksidrottsförbundet på att resultat och effekter av idrottsrörelsens arbete för en trygg idrott årligen ska redovisas.

Vi har stort förtroende för idrottsrörelsens vilja och förmåga att hantera denna fråga och följer noga utvecklingen.

Fru talman! Det finns några oskrivna regler som alla politiker i någon mening följer.

För det första svarar en politiker aldrig ja eller nej på en fråga utan tar alltid tillfället att utveckla sitt resonemang och föra fram sin politiska ståndpunkt.

För det andra ser en politiker alltid till att styra sitt svar till det politikern egentligen vill prata om. Det är något som ganska ofta gör gemene man lite irriterad eftersom man tycker att politiker aldrig svarar på de frågor de faktiskt får.

För det tredje: När man får en fråga som man inte har den blekaste aning om hur man ska besvara, eller när frågan helt enkelt är för känslig för att man ska våga ta ställning, svarar man lite snyggt att man bevakar frågan eller följer utvecklingen noga. Och det är precis det svar man har gett interpellanten Sara Gille, nämligen att regeringen följer utvecklingen noga. Vidare hänvisar man till att man har ”stort förtroende” för idrottsrörelsens egen förmåga att hantera frågan. Fritt översatt betyder det att man inte vågar ta i frågan och att någon annan får lösa den.

När matpriserna skenade hänvisade inte ansvarigt statsråd till marknaden att lösa situationen – nej, man kallade till samtal och satte press. När elpriserna rusade hoppades inte ansvarigt statsråd på att eljättarna skulle lösa det, utan man kallade till samtal innan vintern slog till och drev även på för elstödet. Huruvida det var rätt åtgärder som vidtogs beror säkert på vem som får frågan och vilket parti den personen tillhör, men oavsett vilket agerade statsråden och tog tydlig ställning när situationen så krävde.

Nu står vi inför ett läge där idrottskvinnor över hela världen sätter ned foten, bokstavligt talat, och säger: ”Nu räcker det!” Det handlar om kvinnor som trots att de riskerar att bli diskvalificerade från tävlingen lägger ned sina redskap och vägrar tävla mot biologiska män. Vår uppgift som politiker är solklar i detta läge: Vi måste stå upp för de kvinnorna och ge dem det stöd som de efterfrågar och behöver. Vi behöver ta tydlig ställning. Vi ska inte hänvisa till att idrottsrörelsen själv får lösa situationen och att vi bevakar utvecklingen.

Min fråga är helt enkelt: Varför väljer statsrådet att inte agera och ta ansvar?

Fru ålderspresident! Tack, ministern, som väljer att svara på Sara Gilles frågor här i dag!

De senaste decennierna har vi sett en omfattande identitetspolitisk omstöpning i vårt samhälle, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden. Det är en rörelse som har varit väldigt aktiv, med organisationer som exempelvis RFSL, som har fått fri ingång i våra skolor och arbetat hårt med den här typen av frågor. Det är en organisation som alltför ofta visat sig inte tåla granskning.

Föräldrar som har opponerat sig mot det som de upplever att deras barn har utsatts för har fått ett stigmatiserande bemötande, vilket är djupt problematiskt. Det handlar om den underliggande känslan av att inte våga säga vad man tycker utan risk för att bli just stigmatiserad, uthängd i medierna, sparkad från jobbet eller uthängd på andra sätt. Vi har fått många olika vittnesbörd om det.

Den här debatten är ett led i den utveckling som vi har sett i debatten om huruvida biologiska män ska tävla mot biologiska kvinnor i damidrotten. För 50–70 år sedan hade den debatten varit helt otänkbar och ganska befängd. Men vi hör allt fler sunda röster – personer som gör sin röst hörd trots hot och risk för stigmatisering.

Sportbladet publicerade en artikel med en modig ung friidrotterska för någon månad sedan. Hon tävlade utomlands, och det blev en väldig uppståndelse efter att hon kommit tvåa i en tävling. Hon tävlade i häcklöpning, och år 2019 tävlade hon mot en biologisk man. I artikeln beskrev hon den fullständiga förvirringen, bestörtningen och smärtan när hon inte fick den där platsen som hon hade kämpat för under hela sitt liv.

Hon beskrev också rädslan för att bli stigmatiserad. Hon var rädd för att bli hemskickad till Sverige och för att inte få ställa upp i tävlingar om hon yttrade sina känslor. Hon höll tyst väldigt länge. Det är just den obehagliga delen som jag tycker är exceptionell i det här fallet.

En tid senare valde hon trots allt att i sociala medier posta en bild på prispallen där hon stod som tvåa, med bildtexten: Jag är 2019 års mästare, den snabbaste biologiskt födda kvinnan i loppet. Konsekvensen av inlägget blev en enorm storm av hat. Man skrev att hon var en fruktansvärd människa. Man använde ord som transfob, rasist och homofob, och hon blev också hotad och varnad för att röra sig ensam utomhus, komma till tävlingar och så vidare.

I artikeln sa hon också att man behöver ge tillbaka titlarna till de biologiskt födda kvinnor som faktiskt vunnit sina tävlingar samt ta bort namn och resultat från de biologiskt födda män som tävlat inom kvinnosporten. Hon sa att hon vill att man tar på sig ansvaret och ber om ursäkt, helt enkelt.

Det fanns en massa andra problematiseringar i artikeln, om att unga tjejer tvingas duscha med biologiska män och så vidare. Jag menar i alla fall att fler sunda röster behöver höras när det gäller dessa frågor. Det gäller naturligtvis också oss som politiker, som vi hörde i tidigare inlägg, inte minst ministern, som ansvarar för frågorna.

Om kravet är att transpersoner ska få en egen tävling eller något annat måste regeringen och ministern kunna säga vad de egentligen tycker. Jag vill fråga ministern hur man tänker sig det här framöver. Jag som sverigedemokrat och konservativ ser inga problem alls med att ha en åsikt i den här frågan. Kan socialministern i egenskap av kristdemokrat också ha en åsikt i frågan, även om idrottsrörelsen själv bestämmer i realiteten?

Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna kommer alltid att försvara kvinnors rätt till rättvisa förutsättningar. Vi gör inte detta för att det är obekvämt, utan vi gör det för att vi vet att andra just nu sviker kvinnor. Vi gör det för att vi lyssnar på kvinnliga elitidrottare som vittnar om en tystnadskultur, om rädsla och om uppgivenhet. Det är röster som tidigare vågade tala om de orättvisa tävlingsvillkoren, men nu vågar de inte ens ställa frågan om biologisk rättvisa.

Vi har i Sverige byggt ett idrottssystem som påstås vila på frihet och jämställdhet, men i praktiken är det inte längre självklart att kvinnor tävlar mot andra kvinnor. Det är inte längre säkert att den som vinner faktiskt har tävlat på samma villkor. När den biologiska verkligheten ignoreras förlorar hela systemet sin trovärdighet. Då blir damidrott en kuliss.

Regeringen säger att staten inte ska styra idrotten, men staten styr redan. Staten ställer krav på värdegrund och jämställdhet. Då är det inte orimligt att även kräva att kvinnor ska kunna tävla mot varandra och inte mot manlig kroppsstyrka. Staten följer redan upp idrottens värdegrund och hur den tillämpas. Då är det fullt möjligt att också klargöra hur rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor ska gälla.

Fru ålderspresident! World Rugby har visat att kvinnor riskerar upp till 30 procent mer skador i kontaktidrott om de möter spelare med manlig kroppstyp. Det är allvar. Att blunda för den risken är att lämna kvinnors säkerhet åt sidan för ideologisk bekvämlighet.

En Sifoundersökning från 2022 visade att två tredjedelar av svenskarna inte tycker att personer som har genomgått manlig pubertet ska få tävla i damklasser. Bland kvinnorna är motståndet ännu starkare, och det är inte ett marginellt perspektiv. Det handlar om intensiv förståelse av rättvisa.

Vi har dessutom genom FN:s kvinnokonvention förbundit oss att säkerställa kvinnors möjlighet att utöva idrott på lika villkor. Det är en juridisk skyldighet. Den gäller också när det blåser. Då kan vi inte backa undan när just de villkoren utmanas. Andra länder vågar agera – detta visar att det går.

World Athletics, Fina, UCI och World Rugby, som jag nämnde tidigare, har inte gett upp sin värdegrund. De har försvarat den. Vad vi i Sverige behöver är en nationell linje som tydligt säger att kvinnors idrott inte får offras för politisk korrekthet, att rättvisa inte är något som vi kompromissar bort och att mod är viktigare än medial popularitet.

Fru ålderspresident! Det här handlar inte om makt. Regeringen har redan verktygen. Det handlar om vilja. Det handlar om att våga säga att vissa saker inte är förhandlingsbara. Kvinnors rätt att tävla mot andra kvinnor är helt enkelt en av dem.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern: Vidtar ministern åtgärder för att säkerställa att de krav på jämställdhet som redan ställs på idrottsrörelsen också omfattar rättvisa tävlingsvillkor för kvinnor på elitnivå?

Fru ålderspresident! Vi talar i dag om en väldigt liten grupp transpersoner som tävlar inom idrotten. Man kan fråga sig varför man ska ändra ett regelverk som ska gälla denna lilla grupp. Är det rättvist? Jag tycker inte det.

Jag tycker att man ska tävla på lika villkor. Det är därför vi har den här debatten. Regelverk kommer, som statsrådet nämnde i svaret, ofta från internationell nivå. Just därför borde politiken även visa var man står i sakfrågan. Här borde Sverige vara tydligt. Det tycker jag inte att vi i Sverige är i dag, och jag beklagar det.

Min fråga är därför: Varför vägrar regeringen att vara tydlig i den här frågan? Vad är man rädd för? Idrottsrörelsen kommer fortsatt att vara fri, även om Jakob Forssmed sätter ned foten och säger vad han verkligen tycker. Varför ska vi ha en idrottsminister om han inte vågar ta ställning i sakfrågor som kan antas förolämpa vissa eller som kan vara känsliga?

Vi är politiker. Vi måste sätta ned foten någonstans om vi vill ha ett rättvist regelverk.

Fru ålderspresident! Som jag redan har konstaterat i den här debatten är det tydligt från regeringens sida att bidraget till idrotten ges under förutsättning att flickor och pojkar respektive kvinnor och män får lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet – det är viktigt. Det gäller naturligtvis – för att svara på Sara Gilles fråga – även för elitverksamhet att det ska vara på det sättet. Men det är också rimligt att de respektive idrottsförbunden i detalj utformar detta och att de sedan rapporterar tillbaka till regeringen hur de arbetar med dessa frågor.

Jag konstaterar att många förbund arbetar aktivt med de här frågorna. Sara Gille och flera andra debattörer lyfter själva World Athletics arbete eller Svenska Friidrottsförbundets arbete, för den delen, kring dessa frågor.

Att man inte i detalj skulle vilja reglera 72 idrottsförbund och exakt hur de ska förhålla sig till sina egna tävlingsregelverk handlar inte om någon postmodern ideologi. Det handlar om praktisk klokskap och kompetens – vem som är bäst på att avgöra vad som är relevant för de olika idrotterna för att kvinnor och män ska kunna delta på lika villkor.

Frågor tillbaka till debattörerna blir då: I hur många månader ska man ha haft en låg testosteronnivå, till exempel? Vem ska avgöra det? Ska politiker gå in och detaljreglera detta? Jag tror att det är dåligt. Jag tror att det är bättre att idrottsförbunden själva gör detta under de grundläggande premisserna om att värna rättvisa tävlingsvillkor och lika möjligheter för kvinnor och män att delta i idrott.

Fru ålderspresident! Jag noterar återigen att jag inte fick något svar om vilka testosteronnivåer man ska ha haft – och under hur lång tid – för att räknas som det ena eller det andra eller för att kunna delta i tävlingar och så vidare. Det säger väl någonting om svårigheten för politiker att gå in och avgöra detta. Det är bättre att förbunden bestämmer vilka regelverk som krävs utifrån respektive idrott. Det handlar om hur man ska värna att kvinnor och män kan delta på lika villkor och under rättvisa förhållanden i idrott.

Jag konstaterar i mitt svar och i den här debatten att flera förbund arbetar mycket aktivt med de här frågorna. Man värnar dam- och herrklasser på olika sätt just för att värna rättvisa och möjligheten för kvinnor och män att delta under lika och bra förutsättningar som upplevs som rättvisa av alla. Det tycker jag är bra, och jag tycker att det är bra att man utformar reglerna utifrån de respektive förbundens förutsättningar.

Jag konstaterar att regeringens ingång i de här frågorna handlar om att värna jämställdhet och att värna möjligheten för kvinnor och män att delta i idrott. Vi ställer också krav på att idrotten ska rapportera tillbaka till regeringen hur man arbetar med detta.

Jag konstaterar också att det inte är regeringens uppfattning att vi i detalj ska styra över respektive idrottsförbunds egna tävlingsbestämmelser. Det görs bäst av dem som bäst känner till förutsättningarna – det handlar om att värna lika och rättvisa förutsättningar för idrott.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.