Runar Filper

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Fru talman! Vi står bakom samtliga av våra reservationer men yrkar bifall till vår reservation 5 om det kyrkliga kulturarvet.

Tillsammans med regeringen har vi sverigedemokrater infört en rad satsningar i budgeten som stärker det svenska kulturarvet, till exempel på upprustandet av bidragsfastigheter, och äntligen räknat upp den kyrkoantikvariska ersättningen.

När kyrkan och staten gick skilda vägar föreslogs att staten successivt skulle tillföra medel till en nivå om 460 miljoner kronor per år. Detta successiva införande slutfördes 2009. Sedan dess har ingen ytterligare höjning gjorts trots inflation och minskat penningvärde.

Därför är regeringens och Sverigedemokraternas höjning om 30 miljoner per år ett efterlängtat steg i rätt riktning. Omräknat till dagens penningvärde motsvarar de 460 miljoner som det ursprungligen beslutades om nu mer än 700 miljoner kronor. Vi i Sverigedemokraterna vill verka för fortsatta höjningar för att parera inflation och minskat penningvärde.

Även kopplat till beredskapen för kulturarvet har vi satsat ihop med regeringen. Det handlar om en årlig satsning på beredskapsplanering, evakueringstransporter och säkra magasin för att skydda kulturarvet i händelse av kris eller konflikt eller till exempel brand.

I händelse av kris eller konflikt är det väsentligt att det finns magasin och utrymmen som utgör ett fullgott skydd, exempelvis utrymmen som är bomb- och brandsäkra, för att garantera kulturarvsföremålens säkerhet vid en pågående kris eller konflikt.

I dagsläget magasineras kulturarvsföremål i museer eller i magasin ovan mark och på ställen i tät bebyggelse. Det finns inga bomb- eller brandsäkra magasin utpekade för samlingar förutom Riksarkivets bergrum i Marieberg, Kungliga bibliotekets underjordiska magasin i Stockholm och Stockholms stadsarkivs bergrum. Detta innebär att flera statliga museer inte har magasin som är ändamålsenliga för en eventuell kris eller konflikt. Således finns det risk att ovärderliga samlingar är utan skydd om något sådant skulle inträffa.

Samtidigt ser vi utvecklingsbehov inom andra kulturarvsområden såsom det immateriella kulturarvet. Mer behöver göras för att bevara det svenska immateriella kulturarvet. Det handlar om bevarandet av seder och bruk, historier med mera som berättar en sammanhängande historia om det Sverige vi i dag lever i men även om det som har varit. Det är traditioner och seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser.

Så sent som i december beslutade Unesco om inskrivning av fäbodbruk på den representativa listan över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Fäbodbruket är ett gott exempel på en levande tradition med ett starkt engagemang hos utövare som förs vidare från generation till generation. Det är ett kulturarv som vi delar med vårt naboland Norge.

Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om det immateriella kulturarvets betydelse.

Konventionsarbetet i Sverige samordnas av Institutet för språk och folkminnen. Det värdefulla arbete som aktörer som Institutet för språk och folkminnen gör utgör en del av den samlade ansträngningen för att trygga vårt gemensamma minne tillsammans med civilsamhället och andra aktörer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Institutets uppdrag är att samla in, bygga upp och sprida kunskap om språk och kultur i Sverige. Institutet är expertmyndighet för dialekter, forskar och sprider kunskap om dialekter och arbetar med att samla in, undersöka, förmedla och tillgängliggöra dialektmaterial.

Institutet har också en av Sveriges största folkminnessamlingar. I arkiven finns tusentals berättelser om människors liv och leverne i vardag och fest från 1800-talets fiske- och bondesamhälle fram till dagens samhälle.

Riksantikvarieämbetet är den myndighet som leder och stöder arbetet med att bevara, använda och utveckla kulturarvet.

Nordiska museet är också en oerhört viktig aktör som expertmyndighet inom området muntliga traditioner och uttryck samt sociala sedvänjor, riter och högtider.

Mycket riskerar att glömmas bort för alltid. Ingen verkar i dag bry sig om märkesdagar – när vi ska börja äta semlor och äta kräftor och äta surströmming. Och språket sedan! Vi talar mer och mer engelska med våra grannländer. Den nordiska språkförståelsen är snart som bortblåst. Förr gick man in i en dansk butik, frågade på svenska och fick svar på danska. Nu går ungdomar in, frågar på engelska och får svar på engelska. Det är tragiskt, och det här är sådant som inte får försvinna.

Här i Sverige blir det också alltmer engelska. I var och varannan mening är det en massa engelska ord och uttryck. Det dröjer inte förrän svenskan glöms bort om ingenting görs.

Många emigranter som for över till Amerika packade ned fyra litterära verk i sin Amerikakoffert. Det var Bibeln, katekesen och psalmboken, och det var bondepraktikan. Den blev en del av det kulturella arv som de förde över till den nya världen. I den står mycket som våra förfäder kunde på sina fem fingrar men som i dag alltmer är borta.

Utanför myndighetssfären finns hembygdsrörelsen, som utgör något av en ryggrad och är ett omistligt nav för Sveriges kulturarv, materiellt som immateriellt.

Ambitionsnivån från det offentliga hållet när det gäller det immateriella kulturarvet bör höjas, särskilt med avseende på arbetet kring Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet.

Vi efterlyser en allmän ambitionshöjning och ett omfattande arbete för att garantera nödvändigt skydd och bevarande av vårt immateriella kulturarv för kommande generationer.

Vi sverigedemokrater har inom ramen för budgetsamarbetet med regeringen gjort en del satsningar, men vi är de första att säga att mer behöver göras för kulturarvet på bred front. Det handlar om budgetsatsningar men även om fler uppdrag och instruktioner till kulturarvsmyndigheter att påskynda digitalisering eller andra åtgärdsplaner som är nödvändiga för att säkra kulturarvet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson, Rasmus Giertz och Daniel Lönn (alla SD).

Herr talman! Nu ska du få höra på värmländska.

Jag vill börja med att yrka bifall till kulturutskottets förslag till beslut i detta betänkande.

Det svenska kulturarvet är viktigt och avgörande för vår identitet och sammanhållning. Det är ovärderligt. Det omfattar både materiella och immateriella aspekter av Sveriges historia, ger insikter om tidigare generationers umbäranden och förklarar vår egen samtid i dag.

Ett välfungerande samhälle bygger på identitet och sammanhållning. Kulturarvet är omistligt för att upprätthålla detta. Kulturarvet främjar känslan av tillhörighet och för över kunskap i arv till kommande generationer. Utan detta kulturarv som en gemensam grund skulle vi förlora den bindande historia som förenar oss. Det svenska kulturarvet är en oskiljaktig del av det bredare västerländska kulturarv som knyter oss samman med våra nordiska grannländer och övriga delar av den västliga världen.

Historiskt sett har Sverige på ett framgångsrikt sätt förvaltat olika delar av kulturarvet, men det innebär inte att det inte finns utmaningar. Ett påtagligt exempel är den kyrkoantikvariska ersättningen. Den har varit eftersatt under lång tid, vilket har resulterat i omfattande renoveringsbehov för kyrkor över hela landet. Här anslås för första gången på 15 år en höjning av ersättningen. Den höjs med 30 miljoner från ursprungliga 460 miljoner till 490 miljoner. Dessutom har Rysslands anfallskrig i Ukraina väckt frågor kring hur vi skyddar kulturarvet vid kris eller konflikt.

Sammanfattningsvis är kulturarvet en central del i den gemensamma historien om Sverige. För att detta värdefulla arv ska fortsätta att vara meningsfullt krävs en långsiktig politik som värdesätter vårt värdefulla arv.

Herr talman! Redan vid beslutandet av statsbudgeten för 2024 medverkade vi till att få till en miljonsatsning på underhåll av statliga bidragsfastigheter. Digitaliseringssatsningar till bland annat Riksarkivet gjordes också för att påskynda arbetet med digitaliseringen av kulturarvet. Vi kan se att sverigedemokratisk kulturpolitik gör skillnad i praktiken för det svenska kulturarvet.

I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen en förstärkning av Skapande skola för att främja barns och ungas tillgång till kultur, vilket vi hört mer om här i dag. Läsfrämjande och läsförståelse är en prioriterad fråga. Statens skolverk och Statens kulturråd fick under 2024 i uppdrag att ta fram läslistor med olika typer av litteratur som ska vara ett stöd för förskollärare och lärare. Nu kompletteras denna insats ytterligare.

Skolan är en viktig aktör för att ge alla barn och ungdomar möjlighet att möta kulturarv redan i tidig ålder. Det ger eleverna kunskap och upplevelser av det förflutna som gör dem bättre rustade att förstå sin samtid och att forma sin framtid.

Därutöver tillförs medel för en fortsatt försoningsprocess med tornedalingar, kväner och lantalaiset, en befolkningsgrupp i svenska och finska Lappland - för den som tyckte att det var ett konstigt ord. Det rimmar till viss del med att Sverigedemokraterna främjar en förstärkning av insamlingen och synliggörandet av de estlandssvenska, samiska, tornedalsfinska och finlandssvenska kulturarven, särskilt när det kommer till dessa minoriteters språk och dialekter.

Jag tänker här dra lite ansatser som kanske ligger utanför den här budgeten, detta för att så lite frön inför kommande förhandlingar.

På samma sätt som för dagens invandrargrupper i Sverige har självklart rötter och traditioner stor betydelse för svenskättlingar ute i den vida världen. Folk tänker på och har mest hört om utvandringen till Amerika - då tänker de på Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla - men har liten medvetenhet om utvandringen till andra delar av världen där svenskkolonier bildades. Få känner till utvandringen till Sydamerika och länder som Argentina och Brasilien. Få känner också till historien om de estlandssvenskar som i slutet av 1700-talet förvisades till Ukraina och grundade Gammalsvenskby. Därför bör det framdeles ges ett ännu tydligare uppdrag till Institutet för språk och folkminnen om att bevara, levandegöra och samla kunskap om svenskbygdernas dialekter och kulturer.

Och på tal om språk: Den skandinaviska språkförståelsen har varit ganska unik, eftersom det är tre olika språk där vi ändå kunnat förstå varandra. Den ömsesidiga nordiska språkförståelsen har tyvärr blivit allt sämre, och något grundläggande är på väg att gå förlorat: våra band till historien och våra språkliga rötter.

Vi ser och hör det alltmer när anglicismer och ren engelska ersätter svenska ord och meningar. Svenskar och danskar pratar nu engelska med varandra. Det har aldrig hänt förut, men det går fort nu. Detta bör vara av intresse för både Nordiska rådet, skolväsendet och public service-bolagen, vilka enligt sändningstillstånden har ett särskilt ansvar för svenska språket och dess ställning i samhället.

Folkparkerna var en viktig del av det Sverige som fanns en gång i tiden. De har varit en central del av människors helgnöje i över hundra år. De är en viktig del av berättelsen om Sverige som handlar om folkhemmet och kulturarvet och är väl värda att bevara för eftervärlden. Folkparkerna är mycket djupt rotade i den svenska folksjälen. Här finns det saker att fundera över. Det vore en viktig kulturgärning att rädda dem från att helt förfalla. Många är väldigt dåligt underhållna, och många är rivna. Det är med sorg i hjärtat man ser det.

Okänt för många svenskar i dag är gångna tiders finländska arv och dess påverkan på vårt kultur- och odlingslandskap. Här önskar vi framdeles se ett förstärkt arbete för att dokumentera, bevara och vidareutveckla samlingarna av detta unika immateriella kulturarv. Det är viktigt att i större utsträckning delge allmänheten kunskap om finnskogens kulturarv.

Avslutningsvis: Från såväl Jordbruksverket som Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet finns olika stödformer att söka för att restaurera och underhålla diverse kulturmiljöer. Genom landsbygdsprogrammet fanns tidigare möjlighet att ansöka om ersättning från länsstyrelsen om man ägde en överloppsbyggnad och för restaurering av kultur- och landskapsvårdande objekt i odlingslandskapet samt miljöersättningar för sådant som restaurering av betesmarker och slåtterängar.

Möjligheterna att tillföra ytterligare incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer i odlingslandskap behöver framdeles ses över.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jonas Andersson (SD).

Fru talman! Socialdemokraternas förslag till nedmontering av akutjourlinjen i Arvika, Värmlands näst största kommun, ledde i vintras till en upprorsstämning utan dess like i Västvärmland. Uppemot 2 000 människor samlades på Arvikas torg i protest mot sossarnas vansinniga nedläggningsförslag, dessutom i 25-gradig kyla. Där stod 2 000 människor i den 25-gradiga kylan. Jag var där - i långkalsonger, ska tilläggas.

Socialdemokraterna kan lägga 40 miljoner på konst men inte 23 miljoner på att bevara ett akutsjukhus. En sund organisation som hamnat på obestånd börjar med att se över de kostnader som inte är helt nödvändiga. Det sista man rör är kärnverksamheten, det vill säga det som är syftet med att organisationen finns till.

Så fungerar det dock inte inom Socialdemokraterna i Region Värmland. Reflexmässigt föreslår man drastiska och panikartade nedskärningar i sjukvården i stället för att börja med att titta på hur mycket man skulle kunna spara genom nedskärningar på andra, inte helt nödvändiga, områden.

För Sverigedemokraterna kommer sjukvård, kollektivtrafik och regional infrastruktur före Socialdemokraternas prioriteringar av konstnärlig gestaltning, Ibn Rushd och omfattande administration kring värdegrundsutveckling.

Sjukvården handlar om liv och död, till skillnad från de andra områdena. En livförsäkring är att ha ett riktigt sjukhus på rimligt avstånd i de fall olyckan är framme. Vi sverigedemokrater lovar alla Värmlands invånare, folket, att det absolut sista vi kommer att skära ned på är den fysiska vårdproduktionen i Värmland.

Jag ska avsluta med att säga att sossarna snarast drog tillbaka vansinnesförslaget om nedmontering av sjukhusets akutmottagning efter den folkliga resningen i Arvika.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman och statsrådet! Socialdemokrater runt om i landet angriper nu regeringen och SD om vårdkrisen. Men hur ser det ut i de sossestyrda regionerna ute i landet, där de själva har ansvaret för att effektivisera verksamheterna? Det är frågan.

Regionerna måste ju fatta så kloka beslut som möjligt. Regeringen och SD fortsätter förstärka redan pågående mångmiljardsatsningar ytterligare och tar sin del av ansvaret för hälso- och sjukvården i landet. Det är ett lagspel där regionerna också har ansvar för sina egna beslut.

Det särskilda stödet till regionerna har getts i syfte att minska risken för uppsägning av vårdpersonal, vilket regionernas budgetar också bör göra. Men hur prioriterar de socialdemokratiskt styrda regionerna?

Vi kan gå till Region Värmland. Trots annalkande kris vars like vi inte sett sedan början av 90-talet tycks styret vara oförmöget att göra en sund prioritering av regionens pengar och verksamheter. Man gör drastiska nedskärningar i sjukvården i stället för att börja med att titta på hur mycket som skulle kunna sparas genom nedskärningar på andra, inte helt nödvändiga, områden.

Sjukvården handlar ju om liv och död, till skillnad från mycket annat som regionen håller på med. Visst är det fint att prata om värdegrund, ha kurser i Agenda 2030, anställa värdegrundsutvecklare och jämställdhetsstrateger eller marknadsföra och sprida som sitt varumärke hur bra och fin man är som region. Vi ser dock inte vad detta ger för konkret nytta för de patienter som väntar i oändliga operationsköer, som inte når fram till sin vårdcentral eller som väntar på hjälp inom psykiatrin.

Den offentliga byråkratin har svällt ut till en oformlig koloss av låtsasjobb i hållbarhet och värdegrund. Vi har fått en hel samhällsklass av personer anställda i offentlig verksamhet vars hela existensberättigande ligger i att vända papper fyllda med ideologiskt nonsens.

Fru talman! Dessa flummiga trender som sprider ut sig inom offentligt finansierade verksamheter måste kraftigt prioriteras ned för att ge plats och ekonomi till verklighetsbundet arbete som gör verklig nytta för regionens medborgare. Både staten och regionerna ställer betungande krav på detaljerad dokumentation som personalen måste samla in och redovisa i olika program och patientjournaler. Tidsstudier visar att svenska läkare och sjuksköterskor har patientkontakt under endast en tredjedel av arbetspassen.

Vi vill ändra på detta. Vi tror inte att mer byråkrati och värdegrundsarbete löser problemen, utan vi vill i stället omfördela resurserna direkt till vården.

I vintras valde regionledningen i Värmland, som består av Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet, att ge sig på kärnverksamheterna i stället för att ta tag i all nonsensbyråkrati och onödig administration. Många blev väldigt upprörda när regionstyret än en gång gav sig på regionens allra viktigaste kärnuppdrag då man ville lägga ned akutjourlinjen på Arvika sjukhus. Exakt samma sak hände förra hösten, för ett år sedan, när regionstyret ville lägga ned jourcentralerna i Kristinehamn och Säffle, som är kommunerna nummer tre och fem i Värmland. Men man fick återigen ge vika för stora folkliga protester.

I en situation med vårdkris och galopperande kostnadsökningar inom alla områden är det varken rätt tid eller rätt plats att lägga 40 miljoner på konstnärlig gestaltning för nya centralsjukhuset för inköp av ny konst.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

(Applåder)

Herr talman! Jag riktar mig till kulturministern.

Äntligen har den kyrkoantikvariska ersättningen höjts! När kyrkan och staten gick skilda vägar föreslogs att staten skulle tillföra medel på en nivå som successivt höjdes till 460 miljoner kronor per år. Det successiva införandet slutfördes 2009, och sedan dess har ingen ytterligare höjning gjorts, trots inflation och minskat penningvärde. Därför är regeringens och Sverigedemokraternas höjning om 30 miljoner per år ett efterlängtat steg i rätt riktning.

Om man räknar om de 460 miljoner som det ursprungligen beslutades om till dagens penningvärde motsvarar det mer än 700 miljoner kronor. Min fråga till ministern blir därför: Hur ställer sig ministern till fortsatta höjningar i framtiden, för att parera inflation och minskat penningvärde?

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Föräldraalienation erkänns nu i Danmark. Efter en överenskommelse mellan regeringen och partierna i Danmark får samarbetssabotage, inklusive föräldraalienation, en framträdande plats i föräldraansvarslagen. Konsekvensen av sabotaget görs till en av lagens grundläggande principer.

Centralt är också att det inte kommer att innebära att en förälder som har verkliga skäl att avbryta barnets umgänge med den andra föräldern avstår från att göra det av rädsla för att bli anklagad för samarbetssabotage eller föräldraalienation.

På Social-, bolig- og ældreministeriets webbplats kan man läsa att avtalet ska stärka barnets rätt till båda föräldrarna. Det är föräldrarnas skyldighet att se till att barnet inte används som ett vapen. Därför ska samarbetstrakasserier, inklusive föräldrafrämlingskap, stoppas i större utsträckning än i dag. Där det handlar om barnets bästa ska detta få konsekvenser för den förälder som förhindrar barnets kontakt och medvetet undergräver den andra förälderns anknytning till barnet.

Här har jag en bok som heter Barn som tvingas välja bort en förälder, som ministern ska få sedan. Det ligger ett brev i den, där det står så här:

"Hej Gunnar! Tack för att du läser den här boken. Med ett öppet sinne kan du förändra situationen för väldigt många barn och familjer som far illa i spåren av den psykiska barnmisshandlarens ord: Din mamma, eller pappa, älskar inte dig. Hon eller han bryr sig bara om sina andra barn.

Barnet lämnas ensamt att sörja och sakna i en omgivning där avsky är den enda känsla som får yppas gentemot mamma eller pappa.

Anina Laroma, mamma till en älskad och saknad 17-åring och ordförande för Saknade Barn."

Herr talman! Socialtjänstens utredningar är en viktig grund för domstolen i familjerättsfall. Den i sammanhanget kände familjerättsadvokaten Bertil Begander menar dock att de långt ifrån alltid är nog objektiva. Han har över 30 års erfarenhet av vårdnadsfall i hela landet och har skrivit den populära boken Sveket i ämnet. Han säger att den typiska vårdnadstvisten inte handlar om en förälder som slår den andra föräldern eller som super under helgen när den har umgänge med barnen. Det är i stället familjesituationer där den ena föräldern utsätts för den andra förälderns lögner och manipulationer i syfte att skära av föräldern från ett älskat barn. Detta är den typiska vårdnadstvisten.

Herr talman! Sådana fall finns i tusentals. Det är oftast den utsatta föräldern som tar fallet till domstol. Det blir den yttersta lagliga möjligheten att återknyta kontakten med barnet. Manipuleringen av barnet kan ha hållit på en lång tid. Barnet har då av lojalitetsskäl blivit tveksam till föräldern och lärt sig att pappa är farlig, dum och elak och att pappa inte bryr sig om en. Dessa barn bär på rädslor som en förälder orsakar med en bild av den andra föräldern som barnen inte själva har upplevt men lärt sig att tro på. Barnen blir en bricka i föräldrarnas konflikt.

Tingsrätten ger socialtjänstens familjerättsavdelning i uppdrag att utreda och bedöma familjens situation i fråga om vårdnad, boende och umgänge. Men har föräldern lyckats få lögnerna att slå rot också hos socialförvaltningen, var finns då sakligheten? Den lämnar förslag till beslut till domstolen som inte sällan mer eller mindre grundar sig på den manipulerande förälderns lögner och utredarens egna antaganden. Domstolen utgår ju från att familjerättsutredningen är sakligt och objektivt utförd, och en domare utgår från att en myndighetsperson är saklig och objektiv. Vårdnadsutredningar väger tyngst vid domstolars bedömning, men många familjerättsjuristers erfarenhet är att socialtjänsten oftast tar mammans ord för självklara. Detta drabbar som sagt också pappor. Många familjerättsjurister vill se att umgängessabotage kriminaliseras, så som i vissa delstater i USA.

Intresset för psykisk misshandel av barn är för svagt i samhället. Man stirrar sig blind på det fysiska våldet, men man måste även titta på det psykiska våldet.

Det är nu straffbart att låta barn bevittna våld mellan föräldrar, vilket är en framgång i lagen. Nästa steg måste vara att även psykisk misshandel, manipulering av barn, kriminaliseras. Det infördes 2019 i Danmark.

Självklart ska man fortsätta att arbeta mot mäns våld mot kvinnor - det är jätteviktigt - men man får inte glömma de barn som utsätts för manipulering, så att de tror att den andra föräldern utan någon grund är farlig eller olämplig. Det är psykisk barnmisshandel och bör kriminaliseras även i Sverige.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det jag i denna interpellation belyser är ett oerhört stort men dolt problem som drabbar både mammor och pappor men framför allt de barn som mister sin relation med den ena föräldern efter en vårdnadstvist.

Att inte få umgås och vara förälder eller få se sitt barn på månader, år eller decennier är för drabbade föräldrar en tragedi och många gånger en livslång sorg. Barn tvingas ofrivilligt att ta ställning i en vårdnadstvist, pressade till att inför socialtjänstens utredare säga saker som boendeföräldern kanske ofta förväntar sig. Det kan vara sådant som barnen kanske dagligen har matats med i åratal.

Ett barn som är i beroendeställning till boendeföräldern säger saker som förväntas av det av den som har barnet i sitt grepp. Barnet används som vapen för att nå egen framgång i vårdnadstvisten. Barn kan hamna i en situation där de ofrivilligt tvingas att förtränga sin kärlek till mamman eller pappan, vilket i förlängningen betyder att kontakten, kanske för all framtid, bryts med mor- eller farföräldrar. Det är en tragedi och livslång sorg.

Barnen lider av samvetskval, skam och skuldkänslor över att ta ställning mot sin förälder. Det är en skuldkänsla som är så stark att det är lättare att slå den ifrån sig, och det är lättare att göra det som förväntas och att förtränga och ta avstånd än att ta strid för att få återförenas med sin mamma eller pappa igen.

De barn som kanske är i tioårsåldern blir så präglade av allt detta och mår så dåligt i så ung ålder att de inte klarar av att hålla sig neutrala och opartiska i föräldrarnas konflikt. All påverkan om hur dum den andra föräldern är och hur dålig den är, allt prat om att pappa inte tycker om eller bryr sig om dig, alla suckar direkt när den andra föräldern kommer på tal, all kontroll och allt sms:ande och ringande till barnet när det är hos den andra föräldern blir sammantaget en form av fullständig alienering där pappan tar form av en utomjording och dålig människa.

Fru talman! Det här drabbar så många - tro mig!

Min interpellation till den förre justitieministern, Morgan Johansson, år 2021 bemöttes med oförstående svar som om jag ville tvinga barn att träffa föräldrar som de inte vill träffa. Att det är viktigt att skydda barn från våld är vi alla eniga om, men den problematik som jag belyser här handlar inte om de barn som utsätts för våld och kränkningar, som ministern pekar på. Det här är en helt annan problematik; det är som att blanda ihop äpplen och päron.

Det här handlar om att det måste iscensättas ett arbete, en utredning, om hur man bättre kan identifiera manipulation, indoktrinering och föräldraalienation, vilket outbildade föräldrar och närstående har förmåga att identifiera men tydligen inte akademiker, myndighetspersoner och politiker. Jag tror och hoppas att ministern öppnar ögonen för denna mycket utbredda problematik och i kommande utredningar utvecklar det resonemang som vi för här. Jag har stor respekt för ministerns arbete.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nummer 4 om det kyrkliga kulturarvet.

Sverige är i dag ett av världens mest sekulära länder. Trots detta går det inte att bortse från hur det kristna arvet har format vårt land i över tusen år, ända fram till våra dagar.

Även om de flesta svenskar i dag inte deltar i gudstjänstlivet i kyrkan på samma sätt som våra förfäder gjorde fyller kyrkorummet en fortsatt viktig funktion i samhället. Många väljer att gifta sig i kyrkan, döpa sina barn och hålla kyrkliga begravningar, konfirmationer och luciatåg. Dessa traditioner är djupt rotade i vårt samhälle och speglar vår historia och kultur. Dessutom är svenska kyrkor runt om i landet levande kulturarv som berättar historien om hur Sverige har utvecklats genom århundradena.

Fru talman! Det är dock en oroande utveckling när vi ser hur det kyrkliga kulturarvet förfaller. Runt om i Sverige finns det en enorm underhållsskuld för våra kyrkor. Många av dessa byggnader står inför akuta renoveringsbehov som församlingarna inte har råd att åtgärda. I vissa fall är underhållsbehovet så stort att kyrkor riskerar att säljas eller rivas eftersom församlingarna eller Svenska kyrkan inte har resurser för att restaurera dem.

Detta är ett särskilt hårt slag mot landsbygden, där kyrkan inte bara är en viktig del av bygdens historia utan även fungerar som en samlingsplats för människor i både glädje och sorg. Kyrkorna är ofta centrum för sociala och kulturella aktiviteter, och skulle kyrkor avvecklas är det en stor förlust för lokalsamhällena.

Fru talman! Det statliga ansvaret för det kyrkliga kulturarvet består i dag av den kyrkoantikvariska ersättningen. Modellen i sig är bra och har visat sig vara effektiv när den får tillräckligt med resurser. De nuvarande anslagen räcker dock inte till för att täcka de växande underhållsbehoven.

Svenska kyrkan har uttryckt att en uppräkning av ersättningen är nödvändig för att underhållsskulden inte ska bli ohållbar. Om vi inte agerar nu kommer kostnaderna för underhållet att fortsätta att öka, vilket kommer att göra det ännu svårare att behålla dessa viktiga kulturarv.

Fru talman! Vi sverigedemokrater har länge drivit på för att den kyrkoantikvariska ersättningen ska höjas. Detta fortsätter vi att göra inom ramen för det budgetsamarbete vi har tillsammans med regeringen. Det är en nödvändighet för att staten tillsammans med Svenska kyrkan ska kunna hantera den underhållsskuld som finns. Vi anser att det inte bara är ett ekonomiskt ansvar utan också ett kulturellt och historiskt ansvar att bevara våra kyrkor.

Utöver detta menar vi att den stora underhållsskulden gör att staten bör ta ett större ansvar för det kyrkliga kulturarvet. Även om Svenska kyrkan och staten är åtskilda i dag anser vi att det kyrkliga kulturarvet angår oss alla, på grund av kristendomens vitala roll i utvecklingen av det Sverige vi känner i dag.

Fru talman! Oavsett politisk färg eller vilken tro man bekänner sig till är det beklämmande när vårt rika kulturarv förfaller eller riskerar att försvinna, som jag här beskriver. Om inget görs riskerar vi att en stor del av det kyrkliga kulturarvet säljs eller rivs. Det skulle vara mycket olyckligt om så skedde.

Därför kommer vi sverigedemokrater att fortsätta verka för att staten ska ta ett större ansvar för det kyrkliga kulturarv som har format vårt land i tusentals år. Detta arv är inte bara viktigt för oss som lever i dag utan även för kommande generationer. Det är en del av vår identitet och vår historia, och det förtjänar att bevaras och vårdas med omsorg.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag betona att vårt engagemang för att bevara det kyrkliga kulturarvet inte bara handlar om att skydda byggnader. Det handlar också om att bevara en levande del av vår historia och kultur - något som kan fortsätta att berika våra liv och samhällen i många generationer framöver. Vi måste se till att detta rika kulturarv får den omsorg och det underhåll det behöver.

Fru talman! Idrott är en del av Sveriges hjärta och själ. Det är där vi möts, inspireras och bygger gemenskap.

För Sverigedemokraterna är idrott inte bara en fritidssysselsättning. Det är en viktig del av vårt samhälle, en kraftig plattform för hälsa och nationell stolthet.

Vi tror på en idrottspolitik som främjar jämlikhet och tillgänglighet för alla. Varje individ, oavsett bakgrund eller ekonomisk situation, ska ha möjlighet att delta och att njuta av idrottens fördelar. Vi kommer att prioritera att investera i idrottsanläggningar och infrastruktur som når ut till alla delar av landet, så att ingen lämnas utan möjlighet att delta i sin favoritsport eller favoritmotion.

Dessutom är vi fast beslutna att bekämpa alla former av dopning och matchfixning. Vi vill säkerställa en ren och rättvis idrottsmiljö i Sverige, där våra idrottare kan tävla på lika villkor och fansen kan lita på att resultaten är äkta.

Ett av våra största folkhälsoproblem i dag är det ökande stillasittandet, särskilt bland barn och unga. Vardagsmotionen minskar och de naturliga relationerna till rörelse, motion och vistelse i naturen blir allt färre. För att få bukt med denna negativa utveckling krävs krafttag, och ett led i det är att stärka friluftslivets ställning i samhället.

Fru talman! Jag är övertygad om att idrottens potential att främja hälsa och välmående inte får underskattas. Genom att uppmuntra till fysisk aktivitet och sunda levnadsvanor från ung ålder kan vi bidra till att minska sjukdomar och öka livskvaliteten för alla våra medborgare. Med en stark och visionär idrottspolitik kan vi bygga ett Sverige där varje individ har möjlighet att uppnå sin fulla potential, oavsett om det är på idrottsarenan eller i livet i allmänhet. Tillsammans kan vi göra idrotten till en kraft för förändring och en källa till stolthet för alla svenskar.

Fru talman! Sverigedemokraterna tror på ett inkluderande och respektfullt samhälle, där alla ges möjlighet att delta och blomstra oavsett individuella utmaningar eller hinder. En viktig del är ett idrottsliv för alla.

Idrott för dig som inte är som alla andra och som möter andra hinder än den som är fullt frisk och utan handikapp finns inom parasporten. För oss är parasporten inte bara en fråga om tävling och prestation utan en symbol för vår vilja att överbrygga gränser och stå upp för människovärdet i dess bredaste bemärkelse.

Parasporten är en källa till inspiration och stolthet för hela nationen. Genom sin uthållighet, passion och dedikation visar våra parasportare att ingenting är omöjligt och att motstånd kan övervinnas med viljestyrka och målmedvetenhet.

Parasport har på senare tid ökat i popularitet i Sverige, och av goda skäl. Det är en fantastisk möjlighet för personer med funktionsnedsättningar att delta i sport och motion på lika villkor som alla andra. Trots att allt fler föreningar i landet erbjuder parasport är det fortfarande många kommuner där det inte finns tillgängligt.

Det är därför viktigt att riksidrotten gör en större insats för att hjälpa och stödja föreningar som vill erbjuda parasport i dessa kommuner.

Alla borde ha tillgång till parasport oavsett var de bor i landet. Det är en rättighet för alla att kunna delta i idrott och motion, och det är viktigt att det inte finns några hinder för personer med funktionsnedsättningar att delta i sport och motion.

Fru talman! Det finns flera regelverk inom färdtjänstlagen som försvårar för parasportare. Personer med funktionsnedsättningar som behöver specialutrustning för sitt idrottsutövande stöter ofta på hinder när de reser med färdtjänst. Till exempel kan de inte ta med sig sin specialrullstol med färdtjänsten, vilket kan göra det svårt att delta i träningar och tävlingar. Dessutom kan vissa personer ha en begränsad mängd färdtjänstresor till sitt förfogande, vilket kan göra det svårt att ta sig till idrottsanläggningar.

För att möjliggöra parasportande för personer med funktionsnedsättningar är det nödvändigt att förändra vissa av de befintliga reglerna.

Regeringen måste se över bland annat färdtjänstlagen och andra lagar som påverkar parasportare så att personer med funktionsnedsättningar kan ha med sig sin utrustning och ta sig till sina träningar. Genom att ändra dessa lagar kan vi göra det lättare för personer med funktionsnedsättningar att delta i sport och motion på lika villkor som alla andra.

Genom att främja medvetenheten om parasport och genom att stödja initiativ som främjar inkludering och tillgänglighet kan vi bygga ett samhälle där alla känner sig välkomna och respekterade.

Herr talman! Vi har flera reservationer i detta betänkande, men jag yrkar bifall endast till reservation nummer 10, Krisberedskap.

Sveriges kulturarv är ovärderligt och centralt för vår identitet och sammanhållning. Gång på gång historiskt, även nu i Ukraina, har kulturarv förstörts och stulits, vilket eliminerar identitet och historia. Vid sidan av att bistå Ukraina behöver vi i Sverige rusta oss försvarsmässigt även för att bevara vårt svenska kulturarv. Det är positivt att regeringen nu tillsätter ett råd för skydd av kulturarvet. Men är det tillräckligt? Det återstår att se.

Vi ställer oss mycket positiva till det råd för skydd av kulturarvet som regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att bilda. Rådet ska bidra till beredskapsplanering för skydd av samlingar av kulturarv och kulturhistoriskt värdefulla fastigheter och miljöer i Sverige.

Skydd av kulturarvet lokalt behövs, exempelvis i form av ökad säkerhet, lösningar för fysiskt och digitalt skydd mot internetattacker, beredskapsorganisation och evakueringslokaler. Den hackning som allt fler drabbas av utgör ett stort hot. Andra problem kan vara resursmässiga, och verksamhet kan behöva omfördelas så att även beredskap ges utrymme inom befintlig budget.

Det är på tiden att kulturarvsskydd planeras från nationellt håll. Sådana satsningar borde ha gjorts av tidigare regeringar. Precis som med beredskap i övrigt är det viktigt att det i god tid innan kriser uppstår redan finns färdiga planer för hur skydd ska ske så att åtgärder snabbt kan igångsättas i händelse av krig.

Det är viktigt att det lokala kulturarvet, som vittnar om lokalhistoria och den lokala identiteten, skyddas och inte riskerar att försvinna. Samordning behövs på lokal nivå, något som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har lyft fram. Lokala kulturarvsaktörer, ägare och förvaltare behöver här och nu engagera sig, prioritera och ta ansvar för skydd av kulturarvet.

Herr talman! Läsfrämjande är viktigt för att inte minst barn och ungdomar ska kunna ta del av vårt litterära kulturarv. Den senaste Pisaundersökningen visar på en försämrad läsförståelse bland unga. Fyra av tio barn i åldern 8-19 år har inte läst eller lyssnat på en bok alls det senaste året. Allra minst läser unga män, enligt undersökningen.

Det är såklart viktigt att läsning känns positivt och givande, vilket sänker tröskeln till läsandet. Via läsning förstärker man sitt språk; det gäller både oss med svenska som modersmål och till Sverige invandrade grupper av människor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Tänk vad mycket man läste som barn och i den tidiga ungdomen! Det var, precis som Mejern sa tidigare, vilda västern och indianer och cowboys. Man läste böckerna om Buffalo Bill och Hjortfot. Och så läste man i smyg syrrans Kittyböcker - de var ju för jäntor, så det talade man inte högt om. Men de var ofantligt spännande, med titlar som Kitty i det öde huset, Kitty och tornrummets hemlighet och allt vad de hette. Femböckerna var också spännande. Och så läste man ofantligt mycket serietidningar. Jag tror att jag prenumererade på Bamse och Buster när jag var liten, och så läste man Stålmannen, Tarzan och Fantomen på den tiden. Jag tror inte att ungdomar läser mycket serietidningar alls nu för tiden, i den mån tidningarna finns kvar.

En förbisedd men viktig symbolfråga är den om svenska språkets status. I flera länder är huvudspråken grundlagsfästa, exempelvis i Finland, där finska och svenska är klassificerade som nationalspråk. Svenska är däremot inte grundlagsfäst i Sverige. Att grundlagsfästa svenska som vårt huvudspråk skulle tydliggöra svenskans ställning i Sverige, både för den egna befolkningen och för omvärlden. Svenskarna har rätt att känna stolthet och aktning för sin språkliga tradition, som går tusentals år tillbaka. Det svenska språkets ställning som huvudspråk i Sverige bör således grundlagsfästas.

Genom århundradena har vårt språk formats och utvecklats genom impulser och lån från andra språk men behållit en helt egen karaktär. Svenska talas i offentliga sammanhang framför allt i Sverige, såklart, men även i Finland, där 5 procent av befolkningen är svensktalande, framför allt i kustbygden på den finska västsidan.

Att vårda sitt språk är att uppskatta fädernas tungomål eller, om man så vill, sitt modersmål. Det svenska språkets status har emellertid blivit alltmer eftersatt.

Herr talman! I dag älskar många människor att föra in engelska ord när det är helt onödigt och inte tillför det svenska språket någonting av betydelse, kreativitet eller förståelse.

Min oro handlar inte om att frysa språkets utveckling eller förbjuda användandet av utländska lånord, absolut inte, utan mer om att undvika lånord och anglicismer på grundläggande nivå inom skolans värld, på myndighetsnivå och inom statligt ägda medier. Det har en icke försumbar påverkan på hur man tar till sig ord och själv kommer att uttrycka sig när man hör dessa engelska ord hela tiden. Det kan nämnas att i det SVT:s uppdrag framgår att språkvårdsfrågor ska beaktas och att vi har ett särskilt ansvar för det svenska språket.

Varför används lånord och anglicismer där det redan finns ett svenskt ordförråd? Det kan man fråga sig. Detta är en fråga som framledes måste tas i beaktande och få ett större utrymme i debatten.

Det är viktigt att behålla sin språkliga särart. Språket är som en fiber med vilken man är sammanbunden med verkligheten. Man är som klokast på sitt eget språk, och det är endast på sitt eget språk man kan uttrycka de känslor man vill få fram och förmedla.

Förvanskar vi vårt eget språk mister vi kontakten med vårt språkliga arv och vårt ursprung. Språk är identitet och tillhörighet och en oerhört viktig del av oss själva. En vacker dag står vi där utan ett eget språk för att vi har tagit till oss uttryck från andra språk, och den dagen vet vi inte ens vad orden heter på svenska. Det hör man ofta: Varför använder du engelska? Nej, men jag finner inget svenskt ord. Det är beklagligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Här anser jag att det bör ses över hur man kan stärka och återta det svenska språkets ställning. Vårt svenska språk är en omistlig del av vårt gemensamma svenska kulturarv, och det måste anses viktigt att bevara detta arv för efterkommande generationer.

Herr talman! Varför vill man egentligen bevara dialekter? Jo, dialekter är bärare av ett gemensamt kulturarv. De speglar bygdernas kultur, historia och traditioner. Det kan vara seder och bruk som har med djur och natur eller skogsbruk och jordbruk att göra. Det kan gälla namnbruk, ortnamn och geografiska namn. Språket rymmer en oerhörd mångfald. På de här områdena är dialekterna en källa till kunskap och ett band bakåt som kan ge oss kunskap om levnadssätt förr. Dialekt har alltså mycket med lokal förankring att göra

I Älvdalen talas ännu språket älvdalska. Det är ett urgammalt språk som skiljer sig på ett avgörande sätt från det moderna svenska språket. En icke obetydlig del av Älvdalens befolkning talar i dag älvdalska, och bland yngre människor i Älvdalen växer intresset för språket. De läser det i skolan. Det är alltså ett levande språk och ett levande kulturarv som riskerar att försvinna i dagens tidevarv med så kallade sociala medier och anglifiering.

Vi borde vidta åtgärder för att bevara och främja språket som en viktig del av vårt kulturarv. Vårt kulturarv är viktigt, och både svenskan som språk och älvdalskan som dialekt - eller som språk, vilket många hävdar att den är - är något alldeles speciellt som aktivt borde bevaras och levandegöras.

(Applåder)

Fru talman! Socialdemokraterna kan lägga 40 miljoner på konst men inte 23 miljoner för att bevara ett akutsjukhus. En sund organisation som hamnat på obestånd börjar med att se över de kostnader som inte är helt nödvändiga. Det sista man rör är kärnverksamheten, det vill säga det som är syftet med att organisationen finns till.

Så fungerar det dock inte inom Socialdemokraterna i Region Värmland. Reflexmässigt föreslår man drastiska och panikartade nedskärningar i sjukvården i stället för att börja med att titta på hur mycket man skulle kunna spara genom nedskärningar på andra, inte helt nödvändiga, områden.

För Sverigedemokraterna kommer sjukvård, kollektivtrafik och regional infrastruktur före Socialdemokraternas prioriteringar om konstnärlig gestaltning, Ibn Rushd och omfattande administration kring värdegrundsutveckling. Sjukvården handlar om liv och död, till skillnad från de andra områdena. En livförsäkring är att ha ett riktigt sjukhus på rimligt avstånd i de fall olyckan är framme. Vi sverigedemokrater lovar alla Värmlands invånare - folket - att det absolut sista vi kommer att skära ned på är den fysiska vårdproduktionen i Värmland.

Socialdemokraternas förslag till nedmontering av sjukhuset i Arvika, Värmlands näst största kommun, ledde till en upprorsstämning utan dess like i Västvärmland, där uppemot 2 000 människor samlades på Arvikas torg i protest mot sossarnas vansinniga förslag - i 25-gradig kyla, dessutom. Jag vet, för jag var där på plats, och jag frös. Folk var rasen; de var sinnig - om man översätter det var de alltså rasande, förbannade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska avsluta med att säga att sossarna snarast drog tillbaka förslaget efter den folkliga resningen.

(Applåder)

Fru talman och statsrådet! Socialdemokrater landet runt angriper nu regeringen om vårdkrisen. Men hur ser det ut i de sossestyrda regionerna ute i landet, där de själva har ansvaret för att effektivisera verksamheterna? Det är frågan.

I Värmland valde regionledningen, som består av Socialdemokraterna, Centern och Vänstern, att ge sig på kärnverksamheten i stället för att ta tag i all nonsensbyråkrati och onödig administration. Många undrade nog varför regionstyret än en gång gav sig på regionens allra viktigaste kärnuppdrag akutmottagningarna. Man fick återigen ge vika för de folkliga protesterna. Värmlänningar hunsar en inte med hur som helst. Exakt samma sak hände i höstas när regionstyret ville lägga ned jourcentralerna i Kristinehamn och Säffle.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I en situation med vårdkris och galopperande kostnadsökningar inom alla områden är det varken rätt tid eller rätt plats att lägga 40 miljoner på konstnärlig gestaltning för nya Centralsjukhuset, som är i sin linda och börjar byggas nu, samtidigt som vårdpersonalen sliter för 58 kronor extra på obekväm arbetstid helger och nätter.

Alla partier utom SD var rörande överens om att regionens riktlinjer för konstnärlig gestaltning fortfarande ska gälla och att budgeten ska vara 1 procent av kostnaden för all offentlig nybyggnation. I fallet med nya Centralsjukhuset bestämdes det dock att 57 miljoner blev lite i överkant, så för att vara lite återhållsam beslutade man att 40 miljoner fick räcka för konstinköpen.

Vi sverigedemokrater anser detta absurt, liksom troligtvis också en helt överväldigande majoritet av värmlänningarna. Visst är det fint att prata om värdegrund, ta fram fina program för konstnärlig gestaltning, ha kurser i Agenda 2030, anställa jämställdhetsstrateger och marknadsföra och sprida sitt varumärke och hur god, fin och bra man är som region. Vi ser dock inte vad detta ger för konkret nytta för de patienter som väntar i oändliga operationsköer, inte når fram till sin vårdcentral eller väntar på hjälp inom psykiatrin. Vi i Värmland har landets näst längsta vårdköer, samtidigt som ingångslönen och arbetsbelastningen skrämmer bort allt och alla från vården.

Regionstyret visar med all tydlighet att man fortfarande inte förstått vad det innebär att prioritera kärnuppdraget: vården. De flummiga trender som breder ut sig inom offentligfinansierade verksamheter måste kraftigt prioriteras ned för att ge plats och ekonomi för verklighetsbundet arbete som gör verklig nytta för regionens medborgare. Det innebär bland annat att skära ned på till exempel konstinköp. Den absoluta majoriteten av oss invånare skulle inte märka någon större skillnad om budgeten för konstinköp sänktes till 14 miljoner, som var SD:s förslag, i stället för 40 miljoner, som nu beslutats. Det förra kanske till och med skulle uppskattas mer.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaren till interpellanten.

Kommunstyrelsen i respektive kommun har godkänt intresseanmälan som nu har skickats till Kriminalvården i syfte att kunna inleda en dialog med myndigheten.

Samtliga politiska partier i Hagfors och Munkfors har diskuterat frågan, och de ser alla positivt på en eventuell etablering i Norra Råda, som den här orten heter som ligger mellan Hagfors och Munkfors geografiskt sett.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Närvaron av en statlig myndighet skulle ha stor positiv inverkan på dessa kommuners utveckling och framtid vad gäller nya arbetstillfällen, kompetensförsörjning, inflyttning och infrastruktursatsningar. Det skulle vara ett oerhört lyft för dessa orter och denna del av Värmland, som annars är väldigt beroende av stålproduktion och annan metallindustri.

Uddeholms AB, som Mikael Dahlqvist var inne på, det vill säga järnverket i Hagfors med sina 900 anställda, är som sagt den största privata arbetsgivaren i hela Värmland. Motsvarigheten i Munkfors har runt 300 anställda i en kommun där det endast bor 3 700 människor.

Uppskattningsvis skulle en nyetablering av en anstalt med säkerhetsklass 2 innebära mellan 350 och 400 jobb. Även under byggprocessen skulle ett stort antal arbetstillfällen genereras. Jag tycker att ministern ska ta detta i beaktande.

Fru talman! Jag ger mig in i debatten för att det är en bra frågeställning, som framför allt berör värmlänningar och arbetsmarknadsregionen i Nordvärmland, Klarälvdalen. Denna del av Värmland har haft en stor avfolkning det senaste halvseklet. Befolkningen har under 50 år minskat med 8 000 invånare i Torsby och norra Klarälvdalen. Här var Sysslebäck, i dåvarande kommunen Finnskoga-Dalby, hårdast drabbat och tappade en tredjedel av sin befolkning. I Hagfors minskade befolkningen mellan 2009 och 2019 med 1 000 personer. År 1970 hade kommunen 20 000 invånare; i dag är det runt 11 000. Den andra kommunen i interpellationen, Munkfors, hade 6 200 invånare 1970; i dag är de 3 700. Detta speglar avfolkningen.

Merparten av hagforsingar och munkforsingar har blivit Karlstadbor, precis som att myndigheter och annat försvunnit ned till residensstaden i centraliseringens tidevarv. I Värmland har det tidigare funnits kriminalvårdsanstalter, som Gustavsström. Karlstadsfängelset, Skåltjärn och Orretorp. Det sistnämnda är numera Sis ungdomshem Klarälvsgården. I dag finns inga kriminalvårdsanstalter i Värmland.

En av de blivande fängelseetableringarna skulle med fördel kunna placeras i norra Värmland. Det vore en viktig regional arbetsmarknadsåtgärd i ett län vars norra del som sagt haft stor avfolkning det senaste halvseklet. Endast Norrlandslänen kan påvisa liknande eller mer alarmerande siffror.

De senaste 20 åren har regeringen tagit beslut om att placera olika statliga myndigheter och verksamheter på andra platser än Stockholm, och det är viktigt och skapar nya arbetstillfällen på andra platser än i storstadsområdena. Att placera en anstalt på landsbygden skulle utgöra en betydelsefull del av den regionala arbetsmarknaden, öka valmöjligheten på arbetsmarknaden och ge utbildade inom socialt arbete, beteendevetenskap med mera en chans att få ett jobb i sitt närområde och slippa flytta till en stor stad.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I dag debatterar vi kulturutskottets betänkande - kulturbudgeten, helt enkelt. Jag kommer att uppehålla mig en del kring det immateriella kulturarvet och läsfrämjande insatser.

Ordet kulturarv används inte bara för föremål, byggnader och fornlämningar utan också för berättelser, normer, traditioner och andra immateriella värden som vi övertar från tidigare generationer. Det är litteratur, konst, minnesmärken, kunskaper och berättelser som vi lär oss av våra förfäder, mat som vi tycker om och mycket mer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Vi sverigedemokrater förespråkar alltjämt en bred kulturarvspolitik där vi sätter det svenska kulturarvets bevarande och utveckling i fokus. Det handlar om att vi ställer oss bakom bevarande insatser som syftar till att bevara kulturarvet för framtida generationer men även digitaliseringssatsningar för att tillgängliggöra kulturarvet inför framtiden.

Sverigedemokraterna värderar det immateriella kulturarvet högt. Språk- och folkminnen, ortnamn och melodier, måltider och högtider är bara några immateriella kulturmarkörer som ofta är vitala delar av vår svenska identitet. Det arbete som enskilda, civilsamhället och till exempel Riksantikvarieämbetet, Institutet för språk och folkminnen och Nordiska museet gör för insamlandet, bevarandet och tillgängliggörandet av vårt immateriella kulturarv i Sverige är ovärderligt i samtiden och för kommande generationer. Det gäller för det svenska kulturarvet, men även för andra kulturer som har en historia och förankring i vårt land, såsom det estlandssvenska, finlandssvenska, tornedalska och samiska kulturarvet.

Regeringens och Sverigedemokraternas prioritering att stärka barns och ungas läsning är behövlig och efterlängtad. Läsfrämjande verksamhet är oerhört viktigt för våra barn och unga. Genom kulturen får barn och unga band till vår historia och våra rötter, mening i nuet och visioner för framtiden. I böckernas värld kan de stärkas och finna kulturell identitet.

Biblioteken utgör en unik plats för bokläsning, kunskapsökning och folkbildning. Läsande främjar tidig språkinlärning gemensamt i familjer där denna viktiga grund läggs på ett positivt sätt.

Barnen ska ha de bästa förutsättningar att ta del av kulturens värld och den källa till glädje, närhet och förmåga till fantasi som bokläsningen medför. När barn tidigt får möta det rika kulturliv som barnlitteraturen utgör kan de även skaffa sig kunskaper som underlättar deras deltagande i samhällslivet.

Det är viktigt att förmedla det fina kulturarv vi har, där läsning av till exempel Astrid Lindgren och Elsa Beskow kan berika barnens uppväxt och känsla av sammanhang.

Tänk vilken betydelse läsning har haft för generationer av barn genom bokserien Läseböcker för Sveriges barndomsskolor med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Sörgården, I Önnemo och Vill du läsa av Elsa Beskow, som påverkade en hel generation svenska skolbarn med sin rika sagovärld med färgglada, spännande bilder som skapade nyfikenhet och läsintresse. De är högst gångbara än i dag hos många barn.

Vi lever i en tid med ökad digitalisering vilket är en viktig anledning till att satsa ännu mer på och möjliggöra bokläsning för barn och unga, i en tid när barn och unga mer fascineras av paddor, Iphoner och allt vad det heter.

Gemensam högläsning mellan förälder och barn fördjupar den viktiga samhörigheten dem emellan. Lässtunden möjliggör tid för eftertanke där barnet får dela sina tankar och funderingar över den bok som läses. Denna stund kan även öppna porten till fina och lärorika samtal mellan barn och förälder, mellan syskon och tillsammans med mormor, morfar, farmor eller farfar. Ordförråd, fantasi och föreställningsförmåga stimuleras och utvecklas. När barn får ta del av olika berättelser kan det hjälpa dem att lättare förstå livet och sin omvärld.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kultur, medier, trossamfund och fritid

Att som regeringen och Sverigedemokraterna satsa på läsfrämjande verksamhet för barn är en efterlängtad och behövlig satsning som jag hoppas har kommit för att stanna. När vi uppmuntrar till bokläsning för barnen vet vi att vi ger dem en fin och bra grund för livet.

(Applåder)

Herr talman och kulturministern! Under sommaren har det rapporterats om ett flertal problem kopplade till de statliga kulturinstitutionernas byggnader. Nationalmuseum har meddelat att man överväger att flytta sin verksamhet från Blasieholmen på grund av den höga hyresnivån, och nyligen tvingades även Naturhistoriska riksmuseet att stänga sin verksamhet på grund av rasrisk i byggnaden. Dessutom har frågor om renoveringsarbete för Kungliga Operan funnits på agendan i 20 år.

Dessa problem är inte något nytt och kan i huvudsak tillskrivas ett betydande eftersatt fastighetsunderhåll som den tidigare, socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande fråga till kulturministern: Vilka ytterligare åtgärder avser regeringen att vidta för att säkerställa att de statliga kulturinstitutionerna även i framtiden kan fortsätta sin verksamhet i sina nuvarande byggnader?

Herr talman! Min fråga ställs till kulturminister Parisa Liljestrand.

Rysslands pågående krig i Ukraina har aktualiserat behovet av att skydda vårt kulturarv från förstörelse i händelse av krig. Den svenska beredskapen för kulturarvet är eftersatt. Skyddet av kulturarvet i händelse av kris eller krig regleras i flera olika lagar, till exempel i kulturmiljölagen och vidare i arkivlagen.

Även museilagen säger att museer aktivt ska förvalta sina samlingar, och museilagen syftar även till att skydda museers samlingar.

Flera statliga museer har inte bomb- och brandsäkra magasin som är ändamålsenliga vid en eventuell kris eller konflikt. Således riskerar ovärderliga samlingar att stå utan skydd.

Vad gör regeringen för att garantera att kulturarvet skyddas? Kommer ni att se över vilka platser som är bäst lämpade för att bygga nya magasin för skydd av kulturarv i händelse av kris eller konflikt?

Herr talman! Löften om bensin- och dieselpriset ligger inte på kulturbudgeten. Men vi kommer att få se en förändring av reduktionsplikten senast den 1 januari 2024. Då får vi förhoppningsvis se en sänkning på 4-5 kronor.

Som sagt har vi gjort stora satsningar på en kulturarvsfond, på kulturarvs-rot, på kulturmiljö och andra satsningar som ett Sverigecenter och kulturlotsar. Det är väldigt stora satsningar. Och inte minst inom kulturarvsområdet hade vi satsningar på uppemot 1 miljard om man räknar på en period på ett par år. Det var stora satsningar jämfört med andra partiers satsningar.

Däremot hade den tidigare regeringen några satsningar över huvud taget året före valet, utan det var samma nivå som året innan. Jag tycker att budbäraren skjuter sig själv här.