Herr talman! Att lära känna sin historia kan vara en viktig byggsten i en människas utveckling och identitetsskapande. Att se sig själv som en fortsättning på tidigare generationers historia kan ge oss en förankring och stabila rötter. Det kan handla om den egna släktens historia eller platsen man bor på. Vilka har gått här före oss? Vilka tankar hade de? Hur såg de på sin omvärld?

Bevarande av kulturmiljöer och samlingarna på våra arkiv och museer ökar förståelsen mellan generationer men kan också ge oss viktiga lärdomar för framtiden. Med hjälp av forskare och experter uttolkas detta kulturarv, och det bli vårt kollektiva minne och utgör därmed en viktig grund för vår verklighetsuppfattning. Det blir en större väv som inte längre bara handlar om min släkts eller min hembygds historia utan om ett helt lands eller ett folks ursprung.

Därför ser vi också att krigförande parter - det kan vara såväl stater som andra grupper - har ett intresse för historieskrivning och kulturarvet. Att förstöra byggnader och arkiv och stjäla eller sälja föremål kan bli en del i att försöka utplåna ett helt folk. Det är ett vapen som inte bara dödar dagens människor utan siktar in sig på deras viktiga rötter.

Kulturarvet är därför skyddat enligt folkrätten. I 1954 års Haagkonvention står det: En skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med en skada på hela mänsklighetens kulturarv.

Ett tydligt exempel fick vi i kulturutskottet när vi besökte Riksarkivet för några veckor sedan. Hos oss i Sverige har en konstitution från 1710 för en ukrainsk stat bevarats, och den blir förstås en viktig pusselbit i den ukrainska historieskrivningen när Ryssland på nytt har stormaktsambitioner. Genom ett samarbete mellan ett trettiotal kulturinstitutioner gjordes för några år sedan en stor utställning i just Ukraina med en mängd föremål som inte varit där på 300 år men som bevarats just i Sverige.

Utöver rena krigssituationer har långvariga koloniala förhållanden gjort det möjligt för många västerländska stater att plocka hem föremål till sina museer. Även förtryck av minoriteter och urfolk ligger bakom en del av samlingarna. Krav på återförande, så kallad repatriering, av föremål och kvarlevor har rests bland världens urfolk sedan 1970-talet. Repatriering handlar om rätten till det förflutna och till ens förfäder. Det handlar också om försoning mellan urfolk och statsmakterna.

Sametinget beslutade 2007 att kräva en fullständig identifiering av allt samiskt skelettmaterial i samtliga statliga samlingar. Det har gått mycket långsamt i denna fråga, men det rör sig ändå framåt.

Jag är glad över att vi här i riksdagen under förra mandatperioden fick till ett tillkännagivande om att regeringen behövde snabba på processen med återlämnandet av föremål. Och från Vänsterpartiet avvaktar vi just nu med att lägga fram nya förslag på detta område i år för att se utfallet av det arbete som pågår hos regeringen just nu. Däremot har vi budgeterat 5 miljoner kronor för att man ska få smörjmedel i denna process. Det är viktigt att pengarna finns.

Ett annat mycket aktuellt exempel är hur den brittiska plundringen av det afrikanska riket Benin i slutet av 1800-talet spred edofolkets kulturskatt över världen. Man tror att 5 000-10 000 föremål är spridda. Vårt eget världskulturmuseum bad för bara några veckor sedan regeringen om tillåtelse att lämna tillbaka 39 föremål till dagens Nigeria, de så kallade Beninbronserna. Det är en väldigt viktig fråga för regeringen att hantera nu.

Det finns i dag 1 644 museer i vårt avlånga land, och tillsammans har dessa samlingar runt 100 miljoner föremål. Det är verkligen en svindlande summa. Att ta reda på hur alla dessa föremål har hamnat där är en viktig men kanske nästan omöjlig uppgift. Den kräver mycket resurser och internationellt samarbete. Jag har stor respekt för att detta är komplexa frågor. Att föremål och därmed berättelser från hela världen finns spridda på museer i alla världsdelar kan också hjälpa till att skapa kunskap om och förståelse för människor som vi aldrig har träffat, döda och levande. Det kan leda till respekt för andra kulturer i dag. Men tyvärr finns det också exempel på hur låsningar i dessa frågor skapar nya politiska konflikter, som till exempel den kring Parthenonfriserna som Storbritannien inte vill överlämna till Grekland.

Herr talman! Just för att kulturarvet är vårt gemensamma, kollektiva minne menar vi i Vänsterpartiet att det ska vara tillgängligt för alla. Därför behöver det vara fri entré till statens museer och även till länsmuseerna. Det är tydligt att regeringspartierna och Sverigedemokraterna inte anser att alla ska ha tillgång till den kunskap som finns samlad på museerna i och med att man inte ens kan låta 100 miljoner gå till fri entré. Samtidigt kunde man avvara 13 miljarder i skattesänkningar för höginkomsttagare.

I tider av hög inflation och höga elpriser behöver många tyvärr avstå från fritidsaktiviteter och nu även från museibesök. Vi tänker att det är med museerna precis som med biblioteken, det vill säga att de är kunskapsinstitutioner. I museilagen slås det fast att det allmänna museiväsendet är till för att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning. Jag funderar på hur det här beslutet rimmar med till exempel Liberalernas kunskapssyn. Jag tror tyvärr inte att Liberalerna är här och kan svara på den frågan, men kanske vill något av de andra regeringspartierna förklara hur man har tänkt kring detta.

Digitaliseringen hos museer och arkiv innebär också en ökad tillgänglighet, och här är behoven enorma. Samlingarna behöver dokumenteras digitalt för att sparas säkrare för dagens forskare och för eftervärlden, men det handlar också om utvecklingen av digitala visningsmiljöer för besökare. Här gjordes ju stora insatser under pandemin, när folk inte kunde komma till museerna, men staten behöver gå in med rejäla satsningar.

En del material riskerar att förstöras, och i vissa fall handlar det om format som inte längre kan avläsas därför att tekniken inte längre finns - man hittar inte reservdelar till gamla maskiner och så vidare. Vi i Vänsterpartiet anser att det är bråttom att få till detta, och vi föreslår i vår budget för i år en särskild satsning på det om 65 miljoner.

Tyvärr är det så att hela kulturarvssektorn har varit lite satt på undantag under flera år. Sveriges museer lockar sammanlagt runt 28 miljoner besökare över hela landet ett vanligt år, och museerna är institutioner som toppar förtroendelistan när svenska folket får betygsätta. Men de saknar de ekonomiska resurser som krävs för att de ska kunna göra sitt jobb. När vi nu inte har ett pandemiläge och man vill dra på för fullt med alla dessa besökare behöver alltså viktiga insatser göras för att museerna ska kunna fullfölja alla delar av sitt uppdrag.

Vi i Vänsterpartiet lägger i vår budget för i år runt 300 miljoner mer på kulturarvet än vad regeringen gör. Saknar man idéer för hur man ska arbeta framöver med att stärka kulturarvsarbetet finns alltså inspiration att hämta där.

Herr talman! Jag tackar Peter Ollén för att ledamoten vill ge sig in i den här diskussionen. Det är en jätteviktig fråga.

Vi kan titta på hur statistiken har sett ut. Den fria entrén till statliga museer är något som har införts, tagits bort och införts igen - och nu återigen tagits bort. Därmed har man också kunnat se tydligt hur besöksantalet skiftar, och när detta infördes för första gången ökade besöksantalet väldigt mycket. Det är beklagligt att vi här i riksdagen inte har kunnat enas om hur vi ska ha det, för det innebär ju mycket merarbete för museerna att hela tiden skifta system. Det är dessutom väldigt kostsamt.

Det jag framförde här är att vi ser museerna som kunskapsinstitutioner. Jag tänker att man ska jämföra dem med biblioteken och med vårt allmänna skolväsen, som inte heller kostar utan betalas via skatten och därför blir öppet och tillgängligt för alla, oavsett tjocklek på plånboken. Det är så vi ser detta: Det är en principiell fråga att alla ska ha tillgång till den kunskapsbank som våra museer, arkiv och bibliotek utgör.

Jag tänker att det är väldigt viktigt att kultur får kosta och att kulturarbetare får bra betalt. Frågan är ju hur vi ska betala, och Vänsterpartiet tycker att vi ska betala tillsammans genom skatten. På det sättet kan vi erbjuda fri entré till de statliga museerna.

I många regioner har man också bestämt att den regionala skatten finansierar fri entré på till exempel länsmuseer. Så är det i mitt hemlän Västmanland, och även i min gamla hemkommun Västerås, där jag tidigare var kommunpolitiker, har vi gratis inträde till vårt konstmuseum. Detta kan man alltså bestämma på lokal nivå, och vänsterpartister över hela landet driver på i den frågan.

Vi har också funderat på om det skulle gå att genomföra en statlig reform och betala ut pengar till regioner och kommuner för att de ska ta bort sina entréavgifter. Vi har försökt räkna lite på detta, för det är en intressant tanke att gå in från statens sida och hjälpa kommuner och regioner.

Herr talman! Jag tror att det är just i den principiella hållningen vi skiljer oss åt och att det är en ideologisk grundfråga.

Vi ser att det som har ett stort värde för människor behöver vara tillgängligt för alla. Vi ser att tillgången skiljer sig väldigt mycket åt utifrån klasskillnader, vad man har för inkomster och vad man har för kulturvanor i det hem där man växer upp. Alla har inte samma tillgång till kulturen i dag. Detta måste vi göra någonting åt, och vi ser att fri entré skulle kunna vara ett sätt att verkligen sänka trösklarna. Då skulle människor veta att alla är välkomna till museerna och att det är gratis att gå dit.

Sedan räcker ju inte detta. Det utvärderingarna har visat är att många vana museibesökare går dit väldigt många gånger medan andra aldrig går dit. Man måste alltså jobba på andra sätt från museernas sida för att nå ut bredare och nå nya grupper. Det handlar om att nå dem som inte är museivana. Detta är ett stort arbete.

Vi hade en debatt här tidigare om barns och ungas kulturvanor, och där föreslår vi ett kulturlyft för skolan. Om man har fått vara på ett museum när man är ung känner man sig bekväm där även när man blir äldre. Man kan ta dit sina föräldrar på helgen, och det kan bli som ett andra vardagsrum.

Vi ser att museer används väldigt mycket så, det vill säga att barnfamiljer gör en utflykt på helgen och kan gå runt i många timmar. Så gör jag med mina barn. De har sett samma grundutställning på länsmuseet i säkert fem år, men de vill fortfarande gå dit. De vet var allting finns, och de känner sig verkligen hemma där. Det är deras miljö. Och det är anpassat också för barn.

Detta är institutioner som kan lära oss väldigt mycket. Det är därför som vi vill att de ska vara så tillgängliga som möjligt.

Herr talman! Tack, ledamoten Deremar, för intressanta aspekter som kom upp! Nu kom också hjärtefrågan om metallsökning upp. Jag kan bara säga att jag hade tillfälle att se hur man arbetade med detta i Danmark. Vi var några ledamöter härifrån som var ditbjudna. Man har då en app som används för alla metallsökare. Där kan man se vilka områden man inte får söka i - annars får man söka var som helst. De sa att denna är framtagen av danska staten, och de ville mycket gärna att Sverige fritt skulle kunna få använda sig av den och att man skulle kunna lägga upp den även i Sverige. Det ska bli spännande att se hur detta med metallsökning kan utvecklas i Sverige, så att fler kan få ta en demokratisk del i att skapa vårt kulturarv och söka efter det.

När det gäller digitaliseringen var det bara en punkt som jag saknade och som jag tänker är otroligt viktig. Det är standardiseringen. I Sverige har vi inte standardiserat hur vi digitaliserar vårt kulturarv, utan varje museum köper sin programvara och så vidare. Man får alltså inte en databas där man kan få överblick över allt som finns i Sverige. Det tänker jag är en sak som vi i utskottet verkligen måste arbeta för: att detta standardiseras så att oavsett vilket museum saker finns på ska man kunna söka dem med samma sökord.

Herr talman! Kulturarvet är en allmän resurs som har möjlighet att vara en angelägenhet för alla människor. Själv tänker jag ofta på det som spår eller uttryck från det förflutna som får ett värde, men det kan också vara kommentarer från konstnärer som rör min samtid som gör det användbart för mig i min vardag, även under namnet arv.

Kulturarvet kan bidra till gemenskap och skapa förståelse för samhällets utveckling, vår kultur och vår historia, men det kan som sagt också vara en utgångspunkt för kritik av olika samhällsskeenden.

Hur kulturarvet definieras är inte en politisk fråga. Det definieras i stället av hur det uppfattas och används. Det är institutionernas samlingar, våra gemensamma kulturskatter, enskilda människors språk och levnadssätt, vårt civila samhälle, våra traditioner och mycket annat som tillsammans utgör kulturarvet. I den mån det behöver definieras och avgränsas ska detta göras av professionen och forskningen.

Politiken ska skapa de organisatoriska ramarna och finansiera kulturarvsinstitutionerna, medan expertisen svarar för förvaltningen av kulturarvet. Museiinstitutionerna ska stå fria från politisk innehållspåverkan. Armlängds avstånd är ett helt centralt begrepp här.

Den nya museilagen, som beslutades under Miljöpartiets tid i regering, slår fast museernas oberoende från politiken och formaliserar principen om armlängds avstånd. I lagen stärks också museernas status som kunskapsinstitutioner. Detta var en viktig reform. En första uppföljning gjordes 2019. Då pekades bland annat behov av ökad kunskap och utbildning om lagen ut som ett utvecklingsområde. Hur museilagen har tillämpats och efterlevts sedan dess bör under denna mandatperiod vara föremål för en ny genomlysning inklusive en bedömning av om ytterligare åtgärder krävs för att säkra museernas oberoende i framtiden.

Herr talman! Det som görs i dag kan vara kulturarv i morgon. Därför måste den kultur som skapas i dag förvaltas omsorgsfullt, så att den kan komma nya generationer till del. De samlingar som de statliga museerna förvaltar bör komma så många som möjligt till del.

Reformen om fri entré för statliga museer har möjliggjort för nya grupper att ta del av de statliga museernas verksamhet och samlingar. Nu har reformen rullats tillbaka, vilket har gjort det svårare för människor att ta del av vårt gemensamma kulturarv. Miljöpartiet tycker att detta är fel väg att gå. Reformen bör i stället permanentas.

Kulturarvet är och förblir en angelägenhet som ska göras tillgänglig för alla människor, var vi än bor. Den möjlighet som digitaliseringen öppnar och som skapar förutsättningar för fler att ta del av museernas samlingar utan att fysiskt besöka museerna ska tas till vara och utvecklas.

Jag vill göra ett litet tillägg här och uppmärksamma museernas roll som neutrala mötesplatser för medborgare, politik, forskning, näringsliv och andra som vill och kan delta i vårt samhälles omvandling. Få platser är bättre lämpade än museer att vara värdar för så angelägna möten. Detta är också helt i linje med hur den internationella museivärlden genom ICOM, som den Unesco-relaterade organisationen heter, ser på det hela.

Vi i Miljöpartiet vill genomföra ett kulturarvslyft för att öka tillgängligheten till kulturarvet, både genom upprustning av fysiska miljöer och genom en digitaliseringssatsning. I budgeten för 2022 fick Miljöpartiet igenom en startsumma. Nu behöver medel tillsättas för att ge verksamheterna möjlighet att planera och genomföra ett storskaligt arbete.

Arkiven fyller en oerhört viktig roll för informationshantering och bevarande av kulturarvet och därmed också för vår demokrati. År 2019 lämnade Arkivutredningen över sitt betänkande Härifrån till evigheten. Betänkandet har därefter varit ute på remiss. Det digitala bevarandet är en stor fråga, liksom utformningen av en ny arkivlag. En del steg har tagits, exempelvis i form av stärkta anslag till Riksarkivet, men fler steg behöver tas. Vi i Miljöpartiet är måna om att arbetet med arkivutredningen kommer vidare.

Herr talman! Museer och kulturarvsinstitutioner ska finnas spridda över landet. Sveriges länsmuseer spelar en viktig roll bland annat i att lyfta fram det regionala och lokala kulturarvet, vårda och tillgängliggöra samlingar och bidra med kompetens kring kulturmiljöer samt som öppna mötesplatser för kultur och bildning.

Det finns i dag ingen lag som skyddar de regionala museerna, samtidigt som deras arbete ofta tas för självklart. Vi tycker att det är viktigt att länsmuseernas långsiktiga möjlighet att uppfylla sitt breda uppdrag för såväl nuvarande som kommande generationer säkras och menar att möjligheten att skriva in länsmuseerna i museilagen bör prövas.

Slutligen, herr talman, vill jag säga att civilsamhällets insatser för kulturarvet är utomordentligt viktiga. Människors engagemang för frågorna ska tas till vara och uppmuntras. Detta gäller både det materiella och det immateriella kulturarvet. Vi i Miljöpartiet bidrog under vår tid i regering till att stärka anslagen till ideella kulturarvsaktörer och vill gärna fortsätta att göra det.

De nationella minoriteternas kulturarv ska förstås också uppmärksammas - inte minst det samiska kulturarvet behöver ta lite större plats i vårt offentliga rum. Våra kulturarv ska vara fria och tillgängliga för alla.

Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 8 om museifrågor. Det är där vi talar om museernas oberoende av politiken, om armlängds avstånd och om museernas roll som kunskapsinstitution.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 9 mars.)