Runar Filper

Herr talman! Vi har hört klarälvsmål från Värmland. Nu ska vi gå över till fryksdalsmål. Det är dalgångar som skiljer. Det är ju så med dialekter att slätt och sjö förenar och att berg och skog skiljer.

Vi debatterar i dag, här och nu, betänkandet Konstarter, språk och bibliotek. Mitt anförande kommer främst att beröra språk och bibliotek.

För varje kultur är språket grunden. Det är genom språket som tankar formas, kunskap förs vidare och gemenskap byggs. För att man fullt ut ska kunna vara en del av en kulturell gemenskap är språket avgörande.

Svenskan är alltjämt livskraftig – absolut. Men dess ställning har under lång tid utmanats av engelskans ökade inflytande. Anglicismer och engelska lånord tar en allt större plats i både talad och skriven svenska. Man kan naturligtvis hävda att detta inte utgör något problem – vissa hävdar det. För oss sverigedemokrater är utvecklingen dock oroande, eftersom den på sikt riskerar att urholka svenskan och vår språkliga särart. Konsekvenserna kan bli att svenska ord och uttryck faller i glömska och att delar av vårt immateriella kulturarv försvinner när de blir språkligt inaktuella i takt med engelskans framväxt. Ett språk som gradvis mister sin särart riskerar också att förlora sin förmåga att bära den kultur som den en gång formade.

Herr talman! Under denna mandatperiod har vi sverigedemokrater tillsammans med regeringen vidtagit flera viktiga åtgärder för att stärka svenskan, inte minst för barn och unga. Vi har genomfört omfattande satsningar på läroböcker i skolan och säkerställt att elever får tillgång till bemannade skolbibliotek. Därtill har betydande resurser tillförts läsfrämjande insatser inom biblioteken särskilt riktade till barn och unga.

Även inom andra politikområden, såsom integrationspolitiken, har vi tydligt uppvärderat svenskans roll som en nyckel till att bli en del av det svenska samhället. Språket är inte bara ett verktyg för kommunikation. Det är en förutsättning för delaktighet och sammanhållning.

Sammantaget har dessa satsningar bidragit till att stärka barns och ungas språkutveckling, där läsning utgör en helt central komponent.

Herr talman! Dessa åtgärder har varit både nödvändiga och välkomna. Men mer behöver göras. Språkpolitiken, liksom många andra politikområden, löses inte inom ramen för en enskild mandatperiod – absolut inte. Det krävs långsiktighet och en tydlig vilja från det offentliga att konsekvent värna och stärka svenskan över tid.

Vi sverigedemokrater har länge framhållit att språklagen bör ses över i syfte att tydligare befästa svenskans ställning, exempelvis genom att erkänna den som nationalspråk. Ett sådant steg skulle bidra till att ytterligare stärka språkets status och tydliggöra dess roll i vårt samhälle.

Vidare är frågan om låneord och svenskans framtida utveckling av stor betydelse. Det kan finnas skäl att inspireras av den isländska språkmodellen, där man aktivt skapar nya inhemska ord och uttryck för att bevara språkets särart. En sådan ansats visar att det är möjligt att förena språklig utveckling med ett aktivt bevarande av det egna språket.

Herr talman! Jag vill även säga några ord om den nordiska språkförståelsen. I en tid där det nordiska samarbetet blir allt viktigare står vi starka tillsammans med våra nordiska grannar. Samtidigt ser vi en oroande utveckling där den ömsesidiga språkförståelsen i Norden försvagas, särskilt bland yngre generationer. Om det nordiska samarbetet ska fortsätta att fördjupas, vilket mycket talar för, krävs det att vi kan förstå varandra på våra nordiska språk. Därför finns det skäl att se över vilka insatser som behövs för att stärka den nordiska språkförståelsen inom utbildning, kultur, medieutbyte med mera.

Herr talman! Språk är inte bara ett kommunikationsmedel. Det är en bärare av vår historia, våra värderingar och vår gemensamma identitet. Att värna svenskan är därför centralt för att värna vårt samhälle och vår kulturella sammanhållning.

Herr talman! Jag tackar Berglund för svaret.

Det handlar också om de statliga kulturfastigheterna. Operan måste stänga och evakueras, och putsen i taket i stora delar av Naturhistoriska riksmuseet rasar ned. Under era åtta år vid makten gjordes inget för att stärka underhållet på dessa fastigheter, vilket är beklämmande. Hur ska ni slingra er ur att ni inte gjorde ett jota åt detta? Nu pratar ni er varma för det här, men under åtta år gjorde ni inget. Var det Socialdemokraterna som bromsade er, eller satt Miljöpartiet inte nog tryggt i knät på dem? Det kan man fråga sig.

Sverigedemokraterna är måna om att prata om den kyrkoantikvariska ersättningen, vilket ni har hört mig göra här flera gånger. Vi är fyra partier i vårt lag, och inom Tidöregeringen förs det givetvis interna förhandlingar. Vi trycker såklart på för att se mer pengar till kyrkorna. Men det är mycket som ska prioriteras, så det är många gånger lättare sagt än gjort. Sverigedemokraterna kämpar dock på för att ersättningen ska höjas.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Mats Berglund nämnde den kyrkoantikvariska ersättningen. Den hade inte höjts på många år när den nuvarande regeringen höjde den från 460 miljoner till 490 miljoner per år. Svenska kyrkan vill ju ha runt 700 miljoner.

Min enkla fråga är: Varför pratar Miljöpartiet om detta nu? Man satt i regeringen i åtta år men gjorde då inte minsta ansats att höja den kyrkoantikvariska ersättningen. Kyrkor, bland annat i Skåne, har fått stängas på grund av bristfälligt underhåll och för att kyrktorn skulle kunna rasa med kyrkklockor och allt. Varför lät regeringar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet kyrkobyggnader förfalla totalt under sina år vid makten? Först nu börjar ni prata om det. Det är ju vanligt att ni pratar om saker när ni inte sitter vid makten, men när ni väl sitter vid makten görs ingenting.

Herr talman! Det lär såklart finnas ett statligt ansvar, men samtidigt handlar ju detta om lokala och regionala initiativ som det ligger mycket ideellt arbete bakom.

I de här trakterna är idealismen och viljan stor att bevara hembygden och den fantastiska miljön. Det gäller exempelvis finnskogen i Värmland, som jag redogjorde för här. Det är en unik plats där det finns sju rökstugor bevarade på ursprunglig plats. Det finns ingen annanstans i världen; inte ens i Finland finns det rökstugor mer än på hembygdsgårdar. Här står de alltså kvar på sina ursprungliga platser, där de byggdes på 1600-talet. Det är ett väldigt viktigt initiativ.

Från Sverigedemokraternas sida har vi tidigare föreslagit mer pengar till kulturreservatsbildning. Det finns ju flera tusen olika naturreservat, och nu finns också möjligheten att bilda kulturreservat. Men till det har det inte kommit några pengar tidigare, inte ens från den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen.

Detta är alltså någonting som vi i Sverigedemokraterna försöker få till, men vi har samtidigt ett samarbete med tre andra partier. Det är ändå så att man får både ge och ta. Det är svårt att få igenom sin egen politik helt och hållet när man ska samarbeta med andra partier; det är inget lätt spel. Men vi i Sverigedemokraterna arbetar självklart för att förutsättningarna för att behålla de här områdena och hålla deras standard uppe ska bli bättre.

Herr talman! Som jag redogjorde för är det ett stort antal länsaktörer i Värmland som har arbetat med frågan i snart tio år. Det är till exempel Värmlandsakademin, Torsby kommun, Region Värmland, Länsstyrelsen Värmland och Värmlandsmuseet som ligger bakom ansökan, och de har såklart haft egna medel för att hålla på med det arbetet.

Efter många om och men är ansökan nu inlämnad till Riksantikvarieämbetet; som jag sa skedde det en vecka efter min interpellationsdebatt med Parisa Liljestrand. Vi ser med stor tillförsikt fram emot att regeringen trots allt ska göra ett undantag. Man har ju sagt att man ska vara restriktiv med att förorda fler världsarv, och senast ett världsarv kom till här i Sverige tror jag var 2012. Det kanske den hälsingebo från Socialdemokraterna som sitter här i kammaren vet. Det var väl 2012 som Hälsingegårdar gjordes till kulturarv? Ledamoten nickar, så det var ett svar på den frågan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Kulturarvet är centralt. Det är historien om Sverige. För att detta värdefulla arv ska kunna fortsätta att vara meningsfullt krävs en långsiktig politik som värdesätter och slår vakt om det. För att stärka beredskapen inom kulturarvsområdet och säkerställa skyddet av kulturarv, arkiv och samhällsviktig information vid kris och krig beslutade vi sverigedemokrater tillsammans med regeringen att göra Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet till beredskapsmyndigheter. Detta innebar såklart nya uppgifter som medför ökade kostnader. Respektive myndighet har tillförts 6 miljoner kronor år 2026 med successiva höjningar kommande år.

Tillsammans med regeringen har vi uppdragit åt Statens fastighetsverk att projektera en renovering av Operans byggnad i Stockholm. För att säkerställa att Operans medverkan i projekteringen inte påverkar den ordinarie verksamheten har regeringens anslag för Operan förstärkts under renoveringstiden. Operans verksamhet behöver upprätthållas även under den period när byggnaden inte kan användas, vilket medför kostnader för evakuering och omlokalisering. Anslaget har ökat för att täcka dessa utgifter. Regeringens förslag innebar en förstärkning på totalt 15 miljoner kronor i år, runt 25 miljoner kronor nästa år och 22,5 miljoner kronor år 2028. Anslaget har därför ökat för att täcka dessa utgifter.

I budgetpropositionen för 2026 föreslog regeringen att 7 miljoner kronor per år tillförs 2026, 2027 och 2028 för att säkerställa en fortsatt verksamhet av hög kvalitet vid stiftelserna Nordiska museet, Skansen, Tekniska museet och Arbetets museum. Regeringen avsatte 3 miljoner kronor för att genomföra en förstudie om ett nationellt museikort. Ett sådant har varit efterfrågat av museerna själva, och vår förhoppning är att detta ska kunna bli en mer slagkraftig reform än fri-entré-reformen. Detta kan ge fler möjlighet att besöka några av våra museer runt om i landet. Det har slagit väl ut i till exempel Holland och vårt grannland Finland och skulle kunna få fler att ta del av och intressera sig för vårt kulturarv som visas upp på våra museer.

Att ge fler människor tillgång till kultur och till Sveriges museer är en viktig gärning. Museerna ser till att kulturarvet bevaras och levandegörs. Satsningar görs för att de ska kunna fortsätta bedriva en verksamhet av hög kvalitet. Museer som är stiftelser har fått anslag för att deras verksamhet ska kunna stärkas och fler ska få tillgång till kultur. Till exempel är Nordiska museets roll som kulturbärare och bevarare av kulturarvet stor och viktig. Museet bevarar både materiellt och immateriellt kulturarv.

Vi sverigedemokrater har länge drivit på för att den kyrkoantikvariska ersättningen ska höjas. Det fortsätter vi att göra inom ramen för det budgetsamarbete som vi har tillsammans med regeringen. Det är en nödvändighet för att staten tillsammans med Svenska kyrkan ska kunna hantera den underhållsskuld som finns.

Jag vill betona att vårt engagemang för att bevara det kyrkliga kulturarvet inte bara handlar om att rädda byggnader utan även om att bevara en levande del av vår historia och kultur, något som kan fortsätta att berika våra liv och samhällen i många generationer framöver. Det vore ett särskilt svårt och hårt slag mot landsbygden om kyrkor fick stängas eller rivas eftersom kyrkor inte bara är en viktig del av bygdens historia utan också fungerar som en samlingsplats för människor i både glädje och sorg. Kyrkorna är ofta centrum för sociala och kulturella aktiviteter. Skulle kyrkor avvecklas är det en stor förlust för lokalsamhället.

Ett projekt där man arbetar med att göra Värmlands, eller rättare sagt Torsbys, finnskog till världsarv startades för flera år sedan av ett antal länsaktörer som vill ta till vara denna unika kulturmiljö och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall. Ur ett regionalt perspektiv är det angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv.

I en interpellation till kulturminister Parisa Liljestrand i höstas angav jag att jag var medveten om att det inte fanns något förslag om världsarvsnominering från Riksantikvarieämbetet gällande Värmlands finnskog. Men jag angav också i interpellationen att ett projekt för att förverkliga detta låg i startgroparna, och precis dagarna efter min interpellationsdebatt mot kulturminister Parisa Liljestrand damp ansökan ned som ett brev på posten. Då inkom plötsligt den sedan många år planerade ansökan till Riksantikvarieämbetet. Jag tror att det skedde en vecka efter debatten.

Vad ansatsen sedan blir återstår att se, det vill säga om detta kommer upp på regeringens bord eller inte. Jag åberopar bestämt det unika kulturvärdet. Regeringen bör ta det i beaktande och upplysa Unesco om det kulturvärde som detta unika sammanhängande område med världens enda på ursprunglig plats kvarvarande rökstugor utgör. Tillsammans med den folktro och de sedvänjor som har praktiserats genom århundradena kvalificerar sig denna finnskog som både materiellt och immateriellt världsarv.

Läsfrämjande och läsförståelse är en prioriterad fråga. Under 2024 fick Statens skolverk och Statens kulturråd i uppdrag att ta fram läslistor med olika typer av litteratur. Listorna ska vara ett stöd för förskollärare och lärare. Denna insats kompletterades ytterligare i fjol och gäller för 2024−2026. I de budgetar som har lagts fram har stora satsningar återkommande gjorts på läsning på olika vis, inte minst när det kommer till skolan och elevers möjlighet till adekvat läsning och litteratur i klassrummen. Förlängningen av den tidigare beslutade satsningen på folkbibliotekens läsfrämjande arbete riktat till barn och unga är bra.

Skolan är en viktig aktör för att ge alla barn och ungdomar möjlighet att möta kulturarvet redan i ung ålder. Detta ger eleverna kunskap om och upplevelser av det förflutna, vilket gör dem bättre rustade att förstå sin samtid och forma sin framtid.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till kulturutskottets förslag till beslut i betänkandet.

Det svenska kulturarvet är viktigt och avgörande för vår identitet och sammanhållning. Det är ovärderligt. Det innefattar svensk historia, både materiellt och immateriellt, och ger förståelse och kunskap om tidigare generationers slit, kunskaper, tro och levnadsöden och förklarar även vår egen samtid.

Kulturarvet är centralt. Det är historien om Sverige. För att detta värdefulla arv ska fortsätta att vara meningsfullt krävs en långsiktig politik som värdesätter och slår vakt om det.

Att ge fler människor tillgång till kultur och till Sveriges museer är en viktig gärning. Museerna ser till att kulturarvet bevaras och levandegörs. Satsningar gör att de kan fortsätta att bedriva en verksamhet av hög kvalitet. Museer som är stiftelser har fått anslag för att deras verksamhet ska stärkas och fler få tillgång till kultur.

Till exempel är Nordiska museets roll som kulturbärare och bevarare av kulturarvet stor. Museet bevarar både materiellt och immateriellt kulturarv, såsom föremål, traditioner, seder, sägner och visor. Dess roll för att bevara det immateriella kulturarvet är omistlig. Museet är expertinstans för muntliga traditioner, uttryck, sociala sedvänjor, riter och högtider, och det dokumenterar aktivt detta levande kulturarv.

Förstudien om ett nationellt museikort som kan ge fler möjlighet att besöka några av våra många museer runt om i landet är också ett intressant initiativ. Det har slagit väl ut i vårt grannland Finland, och det skulle kunna få fler att ta del av och intressera sig för vårt kulturarv.

Tidöregeringens kulturbudget har de senaste åren inneburit ökade anslag till bidragsfastigheter som förvaltas av Statens fastighetsverk. Mellan 2024 och 2026 har anslaget höjts med totalt 450 miljoner kronor för att förbättra underhållet av kulturhistoriska byggnader som fornlämningar, fästningar och slott.

Satsningen syftar till att hantera brister i underhållet som tidigare har funnits. Det handlar alltså om kulturhistoriskt värdefulla byggnader som inte kan finansiera sitt eget underhåll genom hyresintäkter. Totalt läggs 1 320 miljoner på sådana fastigheter under tre år, 2024–2026. Det tidigare anslaget räckte inte för att täcka underhållsbehovet, vilket ledde till en risk för förfallna byggnader.

Fastigheter som ingår är bland annat Riddarholmskyrkan och slott som Skokloster och Nyköpingshus. Fästningar som fått satsningar tidigare är Karlstens fästning, Nya Älvsborgs fästning, Bohus fästning och Varbergs fästning, för att nämna några. Dessa fastigheter är en viktig del i berättelsen om vår historia. Där finns nycklarna till vårt förflutna. Detta är en viktig kulturarvsinsats som Tidöpartierna har prioriterat.

Digitaliseringssatsningar för bland annat Riksarkivet har också gjorts för att påskynda arbetet med digitaliseringen av kulturarvet. Redan i fjol anslogs medel för att stärka arbetet med att digitalisera kulturarvet. Reformen innebär att regeringen satsar 20 miljoner kronor årligen 2024–2026 för att säkra kulturarvet genom digitalisering av arkiv- och föremålssamlingar inom statliga museer, annan statlig verksamhet och verksamheter med statligt stöd. Att kulturarvet finns digitalt tillgängligt är av stor vikt, inte minst som en beredskapsåtgärd.

Läsfrämjande och läsförståelse är en prioriterad fråga. Statens skolverk och Statens kulturråd fick under 2024 i uppdrag att ta fram läslistor med olika typer av litteratur som ska vara ett stöd för förskollärare och lärare. Denna insats kompletterades ytterligare i fjol.

I de budgetar som lagts fram har stora satsningar återkommande gjorts på läsning på olika vis, inte minst när det kommer till skolan och elevers möjlighet att få adekvat läsning och litteratur i klassrummen. Förlängningen av den tidigare beslutade satsningen på folkbibliotekens läsfrämjande arbete riktat till barn och unga är bra. De 40 miljoner kronor som nu avsätts till detta kommer att vara välgörande.

Skolan är en viktig aktör för att ge alla barn och ungdomar möjlighet att möta kulturarvet redan i ung ålder. Detta ger eleverna kunskap och upplevelser av det förflutna som gör dem bättre rustade att förstå sin samtid och forma sin framtid.

Till sist vill jag nämna några ansatser som kanske kan så lite frön inför kommande förhandlingar. Få andra idéer och institutioner har haft en så betydande påverkan på den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Genom åren har den svenska kulturen och den svenska kyrkan ömsesidigt påverkat varandra.

Under det senaste århundradet har sekulariseringar och förändringar inom kyrkan resulterat i att många har valt att lämna Svenska kyrkan och därigenom avstå från att betala kyrkoavgift. Detta har lett till en betydande minskning av kyrkans resurser. Detta innebär en hotbild mot Sveriges största samlade fysiska kulturarv, som fortfarande används i sitt ursprungliga syfte.

Ersättningen har varit densamma sedan 2009 fram till 2024, då SD-regeringen eller Tidöregeringen höjde den från 460 till 490 miljoner årligen. I SD:s kulturarvsmiljard, som vi hade 2021 i den sista budget vi lade fram innan vi fick en gemensam Tidöbudget, anslog vi den summa som kyrkan egentligen skulle ha med tanke på värdeminskningen: 700 miljoner kronor.

Med detta tackar jag fru talmannen för ordet och ber om ursäkt om jag överskred talartiden med 50 procent.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Det var mer än 50 procent, tyvärr.)

(forts.)

Herr talman! Tack för svaret, landsbygdsministern!

Matprodukter och livsmedel har alltid producerats på landsbygden. Det svenska jordbruket har därigenom fört vidare en viktig del av vårt kulturarv. Svenska mat- och hantverkstraditioner som är sprungna ur det gamla bondesamhället riskerar att förglömmas och förändras i rask takt i dagens nydanande samhälle. Nedärvd kunskap om vardagliga och naturliga sysslor som att sylta, safta, salta, röka och torka är på väg att försvinna hos nya generationer.

Blodmat av olika slag var vanligare förr, när man var noga med att ta till vara allt ätbart på slaktdjuren. Det kunde vara svartsoppa, blodkorv, blodpalt, paltbröd med mera. Det kunde handla om brödbak och gamla mjölkrätter. Att ta vara på allt det som var självklart under självhushållningens tid är inte lika självklart i dag. Målsättningen borde vara att bevara det arv som annars riskerar att gå förlorat.

Jag tror att det är viktigt med olika initiativ. Tänk vilka skatter som finns i hemmen i form av mormors, farmors och mammas gamla handskrivna recept! Mat bär på identitet, kultur och historia.

Det finns som sagt många skyddsvärda anrättningar. Varje landsdel har sina egna landskapsrätter och bär på mattraditioner med sin egen historia.

Med detta i beaktande finns det ändå goda skäl till svensk märkning av unika och folkligt förankrade livsmedel och jordbruksprodukter. Likväl saknas en nationell märkning som skydd för kulturhistorisk mat. Detta skulle kunna bidra till att fånga intresset ytterligare för både maträtt och plats, främja besöksnäring och landsbygdsutveckling och kanske även bidra till regional tillväxt i hela landet.

Herr talman! Jag tackar landsbygdsminister Kullgren för svaret.

Det norska Landbruks- og matdepartementet grundade stiftelsen KSL Matmerk, som fick i uppdrag att främja den norska matproduktionen. Genom särskilda märkningar lyfter stiftelsen fram exempel på närproducerade och högkvalitativa matvaror, vilket stärker produkternas varumärken.

Utöver en ekologisk märkning använder stiftelsen tre andra märkningar med olika kriterier. Märket Nyt Norge garanterar att produkten är tillverkad helt av norska råvaror. Märket Spesialitet används för att markera en lokal specialitet som ger konsumenten en genuin matupplevelse. Dessutom finns märket Beskyttede Betegnelser, som ger en produkt officiell status som unik, kulturhistoriskt betydelsefull och varumärkesskyddad. Denna märkning kan baseras på tre olika kvaliteter: ursprung, koppling till en geografisk plats eller traditionell och unik karaktär. Märkningen regleras nationellt.

Privata företag märker visserligen livsmedel med svenskt ursprung, men ingen märkning för kulturhistoriskt värdefulla och unika produkter existerar här i Sverige, vare sig bland privata aktörer eller andra. Dessutom skulle eventuell privat organiserad märkning av kulturellt värdefulla livsmedel sakna lagligt skydd och pålitlighet, eftersom privata aktörers huvudmotiv oftast är vinstintresse.

Mot bakgrund av detta anser vi att det är hög tid att likt Norge utveckla nationella regelverk för märkning av kulturhistoriskt värdefulla svenska matprodukter. Vi tror att det skulle ha positiva effekter på besöksnäring och landsbygdsutveckling.

Sedan 1992 har ansökan kunnat göras hos EU om skyddad beteckning för livsmedel och jordbruksprodukter. Det finns en ursprungsbeteckning, SUB, med tolv svenska produkter på listan. De första som upptogs där var Kalixlöjrom och Upplandskubb. Några år senare tillkom de andra tio.

Det finns också en geografisk beteckning, SGB, vilket ministern lyfte fram i sitt svar på min interpellation. Den beteckningen har 14 svenska produkter, bland annat bruna bönor från Öland, skånsk spettekaka, svensk vodka och värmländskt skrädmjöl, vilket jag tror gläder både mig och landsbygdsministern.

Gemensamt för dessa beteckningar är att det ska finnas en geografisk och historisk koppling till ett avgränsat område. Men det saknas som sagt en svensk nationell märkning som inte är beroende av att man gör en ansökan till EU.

Herr talman! Jag tackar ånyo minister Edholm för svaren.

Vi hade i förrgår ett mycket bra seminarium i Andrakammarsalen om läsförståelse och läsfrämjande. Det är jätteviktigt, precis som ministern säger.

Jag tänkte annars komma in på fotboll. När Jon Dahl Tomasson tillträdde som svensk förbundskapten vägrade han att tala svenska eftersom han ville bli förstådd – trots att han tidigare när han tränade Malmö FF och tog två SM-guld under dessa två år talade skandinaviska med både spelare och journalister. Men nu skulle han inte prata danska eftersom han ville bli förstådd.

Här exkluderades en betydande del av den fotbollsintresserade svenska publiken, inte minst den äldre generationen. Precis som jag sa tidigare måste man lära sig att ge tusan i att ta för givet att folk kan engelska. Det kan de inte, vissa inte alls, vissa lite grann och vissa långtifrån obehindrat. Det är en generationsfråga.

Enligt flera danska medier, till exempel tidningen Bold – boll på danska – som handlar om fotboll och handboll, var det största misstaget som Jon Dahl Tomasson gjorde att tala engelska på presskonferenser och med journalister i övrigt. Han fjärmade sig från svenska folket. Han kunde ha vunnit enkla poänger hos svenska folket genom att prata skandinaviska. Artikulerad danska är lätt att förstå även för en svensk.

Men som jag har sagt tar sig engelskan alltmer in i den nordiska språkgemenskapen, och det är en förändring som har pågått under några decennier. Den allsmäktiga engelskan har blivit ett hot mot svenska språket, och det är viktigt att vi värnar vår identitet och våra nordiska band.

Vi ska fortsätta att tala svenska med norrmän, och vi måste finna vägen tillbaka till samtalet med danskarna efter gammalt mönster. Vi förstår varandra – det handlar om att vilja. Annars står vi där om någon generation och pratar engelska med norrmän. Den dagen har den skandinaviska språkförbistringen nått nya dimensioner.

Herr talman! Tack för svaret, minister Edholm!

Jag har följt den riksbekanta författaren Björn Ranelid i en del debattartiklar. Han förfasar sig över det svenska språkets förfall. Han menar att många älskar att föra in engelska ord när det är helt onödigt och inte tillför det svenska språket någonting av skönhet, betydelse eller kreativitet. Varför säger man till exempel att det är fine när det är klokare att säga att det är bra, fint eller utmärkt? Det finns hur många exempel som helst. Det kom jag också in på förut.

Den folkkära sportjournalisten Jacob Hård, som vi säkert alla vet vem det är, är en annan kändis som kritiserat engelskans intrång. Han menar att vi inte får glömma bort vårt eget språk. Man ska inte behöva känna sig exkluderad i sitt eget land. Han skrev: I vilket annat land skrotar man modersmålet och låter den allsmäktiga engelskan ta över? Han sa vidare: För det första exkluderas människor som inte är bekväma med engelska. Jag tänker framför allt på den äldre generationen.

Han gillar inte att vi släpper vårt språk helt enkelt.

Många tycker att det är hippt med engelska. Därför pratar de många gånger engelska i stället för svenska och tar för givet att alla är bekväma med det. Men så får vi inte tänka, för det är hur många som helst som inte är bekväma med engelska och som inte ens kan engelska. Det är såklart en generationsfråga, men det är även många yngre som inte kan engelska.

Det är till exempel lite retsamt när det i tv kommer en kommentar på engelska och den inte är textad. Man tar för givet att man inte behöver texta för att folk förstår. Men det gör inte folk i gemen – långtifrån.

Hur ser ministern på skolans roll här? Hur vårdas egentligen svenskan där?

Vårt svenska språk är en omistlig del av vårt gemensamma kulturarv, som jag sa. Vi måste därför bevara det för efterkommande generationer.

Relationen mellan svenska och norska är i stort sett kvar vid det gamla. Vi talar svenska med våra norska grannar, och de svarar oss på norska. Det fungerar rätt bra. Vi kan ibland behöva dra ned på taltempot och öka tydligheten i artikulationen, som det heter. Men så gör vi alltid när vi pratar med någon som inte har svenska som modersmål.

Ungefär på samma sätt var det i samtal mellan svenskar och danskar för bara någon generation sedan – ja, det är inte alls länge sedan. Visserligen tyckte de flesta av oss att norska var mycket enklare än danska, men det fungerade ändå rätt hyfsat när vi höll fast vid våra respektive modersmål i samtalen.

Så är det inte längre, och det har delvis med ålder att göra. Den äldre generationen går in i en dansk butik och talar svenska. De yngre väljer engelska. De äldre får svar och följdfrågor på danska. De yngre får svar på engelska. Detta avsteg från skandinaviskan förekom inte för 50 år sedan – eller mindre tid än så. På 80-talet och 90-talet pratade de flesta inte engelska med danskar. Men nu faller språkvalet mer och mer på engelska hos framför allt den yngre generationen.

Vilket ansvar har skolan här, eller är det helt enkelt omöjligt att stoppa denna utveckling i de sociala mediernas tidevarv? Det var ytterligare en liten fråga till ministern.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Vi ska prata lite skandinavisk språkförståelse här. Det som gör danskan svårare än norskan för oss svenskar är inte språket i sig, eftersom skriftspråket är väldigt likt norskan. Att läsa norska, brukar danskarna säga, är som att läsa danska med stavfel lite här och där. I stället är det själva uttalet som vi många gånger tycker är väldigt svårt.

Enligt den svenska läroplanen ska alla elever få undervisning i nordiska språk. Men skolundervisningen i nordiska språk måste stå högre upp på agendan och ges än mer utrymme i läroplanen.

Det finns bra undervisningsmaterial på de nordiska språken för att ge yngre generationer bättre förståelse mellan de skandinaviska grannspråken norska, danska och svenska i en tid då språkförbistring snart övertrumfar förståelsen. Undervisningens elementära syfte i de nordiska språken bör inte i första hand vara att lära sig prata norska eller danska, såklart, utan att lära sig förstå och kommunicera med personer som talar och skriver på ett annat nordiskt språk.

Språkförståelse och att kommunicera mellan språken borde tas in i svenskundervisningen för att eleverna ska lära sig identifiera likheter och skillnader mellan grannspråken i tal och skrift och kunna ha utbyten med elever från andra nordiska länder. Kanske är det detta den nya nordiska språkdeklarationen syftar till – att främja en starkare språklig sammanhållning i Norden, som ministern anger i sitt interpellationssvar.

Att vårda sitt språk är att uppskatta fädernas tungomål eller, om man så vill, sitt modersmål. Det svenska språkets status har tyvärr blivit alltmer eftersatt. Norskan och danskan har som sagt mycket gemensamt med svenskan och kan i mycket hög grad förstås av svenskar eftersom de skandinaviska språken tillhör den nordgermanska, nordiska, språkgruppen dit också isländska och färöiska hör.

Hur mycket norska man förstår beror helt på varifrån i Norge talaren kommer och även på varifrån i Sverige man själv kommer. Vi värmlänningar har nog mycket lättare att förstå norskan än vad man kanske har i andra delar av landet, eftersom vi bor nära gränsen och har väldigt mycket utbyte med Norge. Dessutom liknar norsk språkmelodi och norska ord och uttryck i många sammanhang värmländskan.

Förvanskar vi vårt eget språk mister vi kontakten med vårt språkliga arv och vårt ursprung. Språk är ju identitet och tillhörighet.

Engelskan gör ett mycket stort intrång i svenskan. Det ser vi inte minst på anglifieringen av det svenska språket. Det kommer in väldigt många engelska ord och uttryck. Det går jättefort. 20 år bakåt i tiden var inte alls lika mycket i svenska språket påverkat som i dag. Det finns nu meningar som har fler engelska än svenska ord. Också universitetslitteratur blir i allt större utsträckning engelskspråkig, och vissa kurser saknar helt svensk litteratur.

Det kan inte vara meningen att svenskspråkiga studenter i Sverige ska behöva tillgodogöra sig utbildning i sitt hemland på ett språk som inte är det egna modersmålet. Det är märkligt. Jag tycker att vi borde stärka det svenska språkets ställning på universitet och högskolor och är intresserad av att höra vad ministern säger om den saken.

Herr talman! Jag tackar återigen för svaret, Parisa.

Alla dessa ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor, trollkarlar och berättartraditioner gör att denna ödsliga och höglänta trakt kvalificerar sig till att utses till ett immateriellt kulturarv.

Vi har den finske folklivsforskaren Carl Axel Gottlund att tacka för mycket av kunskapen om finska släkter och gamla seder och bruk i skogen. Det är tack vare hans mycket detaljrika dagböcker från hans vandringar i Värmlands finnskog under åren 1821–1822.

Det jobbas nu för att Finnskogen ska tas upp på Unescos världsarvslista. Med anledning av detta bör regeringen verka för att så sker. Denna möjlighet får inte gå oss förbi den dag ansökan inkommer från de värmländska länsaktörerna. Finnskogen med dess kultur och typiska byggnader är så unik och speciell på många sätt, och arvet är värt att bevara för framtiden. Genom att detta tas upp på världsarvslistan ges också en större tyngd till betydelsen av detta unika område på ömse sidor om den svensk-norska gränsen. Finnskogen har inga gränser utan den fortsätter in i Norge, i Solørs och Finnmarks hembygder.

Nu har ministern fått sig till livs lite finnskogskunskap och kanske ett nytt besöksmål. Missa då inte finnskogens nationalrätt motti, kröser och fläsk. Häll möe flôt på, annars blir det tôrrt!

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Låt mig säga något om skogsfinsk folktro. Mot slutet av 1500-talet började en våg av folkomflyttning inom det dåvarande Sverige, som även inkluderade Finland på den tiden. Sverige och Finland var en nation. Hertig Karl erbjöd sex skattefria år för dem som bosatte sig i de ödsliga mellansvenska skogarna, och de hade möjlighet att ta eget markområde i anspråk.

Från dessa områden har tidigare saknade pusselbitar för att komplettera det finska nationaleposet Kalevala hittats med hjälp av intervjuer. Språkforskare har också studerat den ålderdomliga Savolaxdialekten, som hade varit utdöd i Finland sedan flera hundra år men levde kvar i Värmlands isolerade finnskogar ända fram till slutet av 60-talet då den sista finsktalande avled.

Berättelserna från de finska skogarna är fascinerande att ta del av. Skogsfinnarna hade en för den svenska befolkningen helt okänd folktro med en egen mytologi med naturväsen och praktiserande av besvärjelser. Den svenska befolkningen ansåg att de hade magiska krafter och var trollkunniga, vilket ledde till att de höll sig på avstånd från den finska befolkningen. De var lite rädda för dem.

Det finns mycket att säga om detta mytiska område och de människor som bebodde den vida skogen. Det är ett unikt immateriellt kulturarv.

Många finska namn lever fortfarande kvar på gårdar och platser i skogarna på båda sidor om gränsen. Det sista finskspråkiga området var norra Värmland där Niitaho-Jussi av släkten Oinoinen bodde; kallad finnskogens siste vandringsman. Han dog 1965. Under sin levnad fick han åka till Finland och ta emot Finlands Lejons orden av president Urho Kekkonen, som symbol för de sista 15 då ännu finsktalande i Värmlands finnmarker.

Här bodde Kaisa Vilhuinen – finnskogens sista sierska som kunde många finska sånger och berättelser. Hon var kunnig inom traditionell läkekonst och örtmedicin, och hon var kunnig i forna dagars besvärjelser och visdom. Ja, hon besatte sådana fantastiska kunskaper om det gamla Finland att folklivs- och språkforskare reste ända från Finland till hennes stuga i Jussintorpa. De fick ta del av okända delar som kompletterade Kalevala. Efter henne har det sverigefinska litteraturpriset Kaisa Vilhuinen-priset uppkallats.

Här fanns trollkarlen Päger. Och här bodde den i finnskogen fruktade Ivana-Julia, som ansågs trollkunnig och som man trodde kunde sätta död och olycka på folk.

Allt detta med ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor och trollkarlar kvalificerar denna ödsliga och höglänta trakt med sin berättartradition till att vara ett immateriellt kulturarv. Det jobbas nu, som sagt, sedan ett antal år tillbaka för att Finnskogen ska bli ett världsarv som ska tas upp på Unescos världsarvslista. När den ansökan inkommer till regeringen är det verkligen på sin plats att verka för att så sker. Finnskogen med sin kultur och sina typiska byggnader är så speciell på många sätt, som jag har beskrivit här, att arvet är värt att bevaras för framtiden genom att fler får kunskap om och intresse för denna viktiga del av både värmländsk och svensk kulturhistoria. All denna unika finnkultur kvalificerar som både materiellt och immateriellt världsarv. Regeringen bör ta denna debatts innehåll i beaktande vid en framtida bedömning.

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Precis som jag har angett i interpellationen är jag medveten om att det inte finns något förslag om världsarvsnominering från Riksantikvarieämbetet gällande Värmlands finnskog. Men, som jag också har angett i interpellationen, är ett projekt för att förverkliga detta i startgroparna. Det har initierats av ett antal länsaktörer i Värmland som vill ta denna unika kulturmiljö till vara och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall.

Arbetet bedrivs som ett projekt med pengar från Länsstyrelsen i Värmland, Region Värmland, Torsby kommun, Helmiastiftelsen med flera som vill att Finnskogen ska bli världsarv. Värmlands Museum och Torsby Finnskogscentrum är värd för projektet. Arbetet började på allvar hösten 2018. Det brukar ta ungefär 10–15 år för en ansökan att gå igenom om den har allt som krävs.

Finnskogen med dess finngårdar och rökstugor i Värmlands län är det allra största sammanhängande området i landet med gamla finnbosättningar och lägesnamn. Hela kyrksocknar har grundats av finnbosättarna. Området har en rik historia med rötter i den finska invandringen på 1600-talet. Dessa finska nybyggare tog med sig sin kunskap om svedjebruk och levde i harmoni med skogen, vilket har format landskapet och kulturen i regionen.

I framför allt Torsby kommun finns många finngårdar och traditionella rökstugor bevarade, varav ett flertal på sina ursprungliga platser. Ingen annanstans finns det så många som är kvar på sina ursprungliga platser. Man får där en inblick i hur de finska nybyggarna levde. Rökstugorna är typiska för skogsfinsk byggnadskonst och representerar en viktig del av områdets kulturarv. Inte ens i Finland finns det några rökstugor bevarade på sina ursprungliga platser, utan endast på hembygdsgårdar.

En rökstuga är en byggnad utan skorsten där det är röken från eldstaden som värmer upp stugan. På finngårdarna kan man uppleva den unika byggnadstradition som finnarna förde med sig till Sverige. Röken låg strax ovanför ens huvuden, och det var alltså den som värmde upp stugan. När röken kom för långt ned öppnade man bara en lucka i taket. Man ser när man kommer in i finngårdarna att de är alldeles svarta upptill och ljusa nedtill.

Skogsfinnarna förde även med sig sin egen matkultur. Rätter som motti, silppu, hillo och peppo finns fortfarande i norra Värmland. I Sunne kan man beställa motti på restaurang.

Jag åberopar bestämt det unika kulturvärdet och att regeringen tar detta i beaktande genom att upplysa Unesco om det kulturvärde som det unika sammanhängande området med de på ursprunglig plats kvarvarande rökstugorna utgör. Detta är tillsammans med rian, bastun och skogsfinnarnas folktro ett kulturarv både materiellt och immateriellt.

Inte minst ur ett regionalt perspektiv vore det angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Jag är helt införstådd med ministerns och regeringens hållning i mitt spörsmål. Jag vet att vi är överens i stora drag. Men jag hoppas och tror ändå att man i upplysningssyfte kan påminna myndigheter och länsstyrelser om att takten på bildandet av kulturreservat har stannat av betänkligt jämfört med vad intentionen var från början, då man konstaterade att behovet av nya kulturreservatsbildningar var påtagligt. Det har som sagts inte bildats några kulturreservat över huvud taget på sistone. Detta var egentligen min strävan med debatten.

Jag vet att vi är överens. Jag vet att regeringen har gjort oerhört mycket bra, och jag är tacksam för det.

Herr talman! Jag tackar återigen kulturministern för svaret.

Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns inte bara i Värmland utan också, framför allt, i Dalarna, Gävleborg och delar av Västernorrlands län. Dessa områden är redan i flera fall naturreservat, som i egentlig mening har samma skydd som kulturreservat, som förvaltas för att bevara byggnadsbestånd, slåtterängar samt växt- och djurliv och för att deras inägomarker ska brukas genom årlig hävd, så kallad lieslåtter.

Det finns många platser som rymmer denna historiska kulturmiljö men som har svagt eller inget skydd genom kulturmiljölagen. Det kan nämnas att det endast finns ett skogsfinskt kulturreservat i hela landet, och det är värmländska Juhola finngård, som ministern nämnde, med gårdsbyggnader samt tillhörande mark bestående av åker, äng och skog, sammanlagt 46 hektar stort.

Beteckningen kulturreservat ska användas när kulturmiljön är det huvudsakliga skälet för att ett område ska skyddas. Skyddsformen ska ses som ett komplement till bestämmelserna om naturreservat och till kulturmiljölagens regler. Så säger Riksantikvarieämbetet.

Kulturmiljön innefattar förutom ängsmarken även finngården med dess tidigare beskrivna byggnadsbestånd. Det första kulturreservatet bildades år 2000, och det konstaterades att behovet av nya kulturreservatsbildningar var påtagligt. Takten i bildandet har dock bromsats upp, som jag sa.

Antalet naturreservat uppgår i dag till fler än 4 000, och nya reservat tillkommer i snabb takt. Samtidigt finns det endast 49 kulturreservat i Sverige, varav 37 har beslutats av länsstyrelser och 12 av kommuner. Takten har som sagt stannat av betänkligt, och jag tror inte att det har bildats något kulturreservat sedan 2017. Jag tycker att det vore mycket värt om regeringen, som har gjort så mycket bra, kunde upplysa och informera länsstyrelserna om situationen.

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Länsstyrelsen och kommunerna kan enligt miljöbalken besluta att särskilt värdefulla kulturlandskap ska skyddas som kulturreservat. Syftet med reservaten är att kunna vårda och bevara värdefulla kulturpräglade landskap.

Utgångspunkten är att staten via länsstyrelsen ansvarar för att samordna finansieringen av skötseln i statligt beslutade kulturreservat medan kommunen normalt ansvarar för finansieringen av skötseln i kommunalt beslutade reservat.

Det finns i dagsläget inga särskilda statliga anslag för skötsel av kulturreservat, utan merparten av all skötsel bekostas via kulturmiljöanslaget, som ministern har redogjort för här. Satsningar på kulturreservaten ställs mot andra angelägna insatser inom kulturmiljövården. Förvaltaren, markägaren eller huvudmannen kan dock skaffa alternativ finansiering till skötseln utöver kulturmiljöanslaget. Det kan röra sig om olika bidrag, stöd inom EU:s landsbygdsprogram, ideellt arbete, vilket är mycket vanligt, eller andra former av bidrag.

Kulturlandskapet i framför allt norra och västra Värmland bestod av många finngårdar efter att den finska folkomflyttningen från framför allt Savolax och Tavastland påbörjades i slutet av 1500-talet.

Tre karaktärsbyggnader är utmärkande för en finngård: rökstuga, ria och bastu. Dessa är en viktig del av Värmlands kulturarv och därför viktiga att bevara tillsammans med den brukade marken i anslutning till finngården.

Skogsfinnarnas storskaliga svedjebruk och odlingen av svedjeråg var något nytt och innebar en möjlighet att använda ren skogsmark för odling. För ändamålet valdes ett granskogsområde ut, gärna i en sydsluttning. Granen trivs på näringsrik mark, och det var därför den bästa marken till svedjebruk.

Tidigt på våren fälldes träden, och fallet fick sedan torka i ett eller två år. Det tredje året brändes svedjan, och när askan svalnat något såddes svedjerågen glest över det brända området. Ett rågkorn under en näversko var ett bra mått.

Redan samma sommar växte små rågtuvor upp. Plantorna övervintrade till året därpå, då de växte med kanske 30–40 strån i varje tuva. De kunde bli närmare två meter höga. På sensommaren eller tidig höst skördades rågen. Goda år kunde dessa svedjor ge upp till hundrafaldig avkastning, det vill säga 1 liter utsäde kunde ge 100 liter skörd. Detta kan jämföras med vanliga kornåkrar i finnskogen, som gav kanske fyrfaldig skörd. Även om svedjeskörden slog fel vissa år kan man förstå att det var en viktig odlingsmetod för skogsfinnarna.

Nackdelen med svedjebruket var att man bara fick en eller två skördar på samma ställe. Svedjebruk krävde därför tillgång till stora markarealer eftersom det tog många år innan området kunde svedjas igen. De igenväxande svedjorna kunde dock användas som betesmark och för höskörd till vinterfoder åt kreaturen.

Många av de kvarvarande finngårdarna har fortfarande intakta byggnader och ursprunglig inägomark som sköts genom årlig slåtterhävd, så kallad lieslåtter, och betande djur. Det är dessa som bör bli eller ombildas till kulturreservat i första hand. Takten för bildande av kulturreservat har trots allt avstannat betänkligt jämfört med hur det var tänkt när man beslutade om den formen år 2000.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall vår reservation 13, Nordiska språk. Vi skandinaver har genom historien fram till nu kunnat prata med varandra på våra respektive språk. Om det har varit svårt att förstå har vi artikulerat tydligt och lagt om lite till mottagarens nivå och talat långsammare. Den skandinaviska språkförståelsen har varit ganska unik eftersom det är tre olika språk där vi ändå har kunnat förstå varandra i stort sett fullt ut.

Den ömsesidiga nordiska språkförståelsen har tyvärr blivit allt sämre. Något grundläggande är på väg att gå förlorat: våra band till historien och våra språkliga rötter. Relationen mellan svenska och norska är kvar vid det gamla. Vi talar svenska med våra norska grannar, och de svarar oss på norska. Det fungerar bra, även om vi kan behöva dra ned tempot lite när vi talar och öka tydligheten i artikulationen lite beroende på varifrån i landet vi är. Alla inte lika vana vid att prata med norrmän som värmlänningar är. De som bor i Norrland, vid Norrlandskusten eller för den delen Stockholm kan nog ha lite svårare med norskan. Det har jag märkt genom åren.

Men på detta sätt gör vi ju alltid då när vi pratar med någon som inte har svenska som modersmål: Vi artikulerar och pratar tydligt och väljer kanske vissa ord som är vanliga i det landet.

Ungefär på samma sätt var det i samtal mellan svenskar och danskar för inte så många år sedan, men så är det inte längre. Det har kanske delvis med ålder att göra. Den äldre generationen går in i en dansk butik och talar svenska medan de yngre väljer engelska. De äldre får svar och följdfrågor på danska – de yngre får svar på engelska. Detta avsteg från skandinaviskan förekom inte för 30, 40 eller 50 år sedan, men det har blivit allt vanligare nu.

Nu faller språkvalet mer och mer på engelska, framför allt hos den yngre generationen. Engelskan tar sig alltmer in i den nordiska språkgemenskapen. Detta är som sagt en förändring som har pågått några decennier. Den allsmäktiga engelskan har blivit ett hot mot det svenska språket.

Vi måste värna om vår språkliga identitet och våra nordiska band. Här har nog Nordiska rådet, skolan och för den delen också public service med sitt språkliga ansvar en läxa att göra.

Det kanske främsta exemplet i nutid som det har varit debatt om gäller den svenska förbundskaptenen i fotboll Jon Dahl Tomasson från Danmark, som pratar engelska med svenska journalister och med det svenska landslaget. Det är lite sludigt och underligt eftersom han också var tränare i Malmö i två år och pratade svenska med journalister och spelare. Han kan bara han vill.

Vi ser även att sociolekter med inslag av bland annat engelska, turkiska, serbokroatiska och arabiska tar en allt större plats. Denna utveckling beror till stor del på de senaste decenniernas höga invandring till Sverige och segregering som en följd av detta. Utvecklingen har på många sätt påverkat svenskan. I dag präglas hela områden av sådana sociolekter, som i vardagsspråk kallas för ortensvenska. Denna utveckling är oroande då den påverkar svenskans särart negativt och försämrar de språkliga förutsättningarna för ett stort antal människor som lever och verkar i Sverige, vilket i sin tur kan påverka deras möjligheter på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

Minoritetsgruppers språk har genom historien förtryckts, försummats och övergetts i hela världen. Under delar av 1900-talet fanns bland annat ett förbud mot att tala det egna modersmålet, vilket i praktiken innebar att barn inte fick tala vare sig samiska eller meänkieli i skolan. Detta bidrog starkt till att talandet av dessa språk minskade och att den nya generationen inte fick möjlighet att lära sig språken ordentligt, vilket man lider av i dag. Därför är bevarandet av den samiska kulturen – och såklart även den tornedalska kulturen – extra viktigt, också när det gäller språket. Det är framför allt en fråga om identitet, rötter, ursprung och kulturellt arv.

Med anledning av detta är det av stort värde att arbeta för bevarandet av dessa språk. De är en del av såväl det samiska och tornedalska kulturarvet som det svenska, då samerna även är ett urfolk i Sverige. Den svenska minoritetslagstiftningen syftar till att garantera svenska nationella minoriteters rättigheter, däribland deras rätt till språk och kultur. Självklart gäller detta inte bara samiska och meänkieli utan även den finska kulturen och det finska språket, den romska kulturen och romani chib samt den judiska kulturen och språket jiddisch.

Jag blev väldigt nöjd och glad när läslistorna presenterades i december. Jag tycker att man har lyckats göra ett väldigt bra urval av såväl lättlästa, roande och pedagogiska böcker för de yngre som spännande och lärorika volymer för de lite äldre. Väldigt mycket har man själv läst för sina barn; det framkallade till och med lite nostalgi när jag läste de 250 olika titlarna.

I regeringens uppdrag till Skolverket ingick att tillsammans med Kulturrådet ta fram läslistor med olika typer av litteratur, bland annat svenska och internationella skönlitterära klassiker. Uppdelat utifrån skolform ska de fungera som ett stöd för förskollärare och lärare när de ska välja litteratur för sin undervisning. Vid behov ska läslistorna uppdateras. De är alltså inte statiska, utan det kanske både kommer och går olika verk.

Jag såg flera verk av Astrid Lindgren och Elsa Beskow. Jag saknade dock Elsa Beskows läsebok, som blev en klassiker för alla generationer. Vill du läsa? utgavs första gången 1935 och påverkade en hel generation svenska skolbarn. Den gavs ut ända fram till 1962 och lästes i skolorna fram till 60-talet.

Samma sak gäller den svenska skolans föregångare, som alla våra mor- och farföräldrar en gång i tiden läste. Jag talar om Anna Maria Roos Sörgården och I Önnemo, som är fantastiska skildringar av det gamla Sverige. De utgavs 1912 som läseböcker för Sveriges barnskolor i serien Hem och hembygd. Jag har själv läst dem. Därifrån kommer begreppet ”en riktig sörgårdsidyll”. Om man till exempel kommer till ett mysigt och fint ställe ute på landet kanske man utbrister ”Vilken sörgårdsidyll!”. Det kommer från boken Sörgården. Det är inte många som gör den kopplingen i dag.

Till och med Gustaf Fröding från Värmland har fått plats, med poesi för barn mellan 0 och 3 år. Det kanske inte är det första man tänker på vad gäller Fröding, men han har med en liten dikt om en snigel.

Listorna kan som sagt uppdateras årligen, så den som saknar litterära verk kan nog vara lugn. Listorna är ju enbart tips och vägledning för att hjälpa förskollärare och lärare med idéer, så det handlar inte på något vis om tvång.

Detta är ett riktigt bra initiativ av regeringen, och jag tror att det kommer att få effekt på framtidens läsande. Förskollärare, lärare och skolbibliotekarier som har stor erfarenhet av barns läsning har varit delaktiga i arbetet och i framtagandet av förslagen.

Jag tror att läslistorna kan bidra till att väcka lärares, barns och elevers nyfikenhet och läsglädje. Jag tror även att de kan bidra till att väcka föräldrars läsglädje när föräldrarna får läsa för sina barn. De kommer att hjälpa många att både hitta nya favoriter och bli påminda om en älskad bok man har glömt. Alla föräldrar kanske inte har läsvana, men nu kan de få tips. De här listorna är ju offentliga, så de är inte så svåra att få fram. Detta kan som sagt även ge föräldrar tips och vägledning. Det är bara att googla.

Jag blev som sagt glad när jag fick se de här läslistorna, som presenterades för fyra månader sedan. Det är ett riktigt bra litterärt initiativ.

(Applåder)