Parisa Liljestrand

Fru talman! Jag tycker att det är positivt att det finns en sådan omsorg om våra gemensamma arkiv. Det är väldigt bra. Den omsorgen om vårt gemensamma kulturarv, där arkiven är en så viktig del, kommer att behövas.

Däremot kan jag bara beklaga att ledamoten har så lågt förtroende för myndighetens förmåga att själva kunna organisera sig. Ledamoten säger att den här regeringen bara åker med och låter myndigheten själva bestämma, och att man borde ha börjat i platsen och därefter tittat på det övriga. Jag håller inte alls med Kalle Olsson om detta.

För mig är det uppgiften som är i fokus. Uppgiften som myndigheten har att lösa måste rimligen vara det som är i fokus. Därefter får myndigheten själva, utifrån en rad olika perspektiv och parametrar, titta på hur de bäst klarar av att lösa den uppgift som de är satta att lösa för Sverige.

Fru talman! I det här fallet har jag gott förtroende för att myndigheten gör det arbetet och gör det noggrant och genomtänkt. De väger in olika perspektiv och klarar av att göra goda avvägningar även när det gäller såväl tillgänglighet som plats och att arkivet ska fungera i såväl kris som krig.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! S-regeringen valde att inte gå vidare med någonting alls från betänkandet Härifrån till evigheten. Det var ganska symtomatiskt, får jag ändå lov att säga, för den förra regeringens arbete på generell nivå. Om man inte går vidare med något kommer man ingenstans.

Jag tycker att det är intressant att Socialdemokraterna nu bryr sig väldigt mycket om beredskapsfrågan. Under den mandatperiod då de själva styrde gjorde de inte speciellt mycket alls när det kommer till detta. Den här regeringen har arbetat stenhårt med att bygga upp ett försvar värt namnet för Sverige, och både totalförsvar och en beredskapsfunktion för våra myndigheter.

Vi har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att inrätta ett kulturskyddsråd för att samordna våra myndigheter och för att hjälpa våra kulturarv och kulturinstitutioner med sitt beredskapsarbete. Vi har tittat på arkivens möjligheter att fungera, inte bara i fredstid utan också i kris och i krig. Då måste man ta hänsyn också till andra aspekter. Man måste ta hänsyn till hur lokalerna är utformade och vilka möjligheter de har att fungera under krigstid. Och nu byggs en ny anläggning för att möjliggöra detta.

Vi återkommer hela tiden till att det ska ske en centralisering. Det har inte fattats några beslut om centralisering. Ingen centralisering av Riksarkivets verksamhet pågår i nuläget. Däremot har myndigheten konstaterat att det inte är kostnadseffektivt att arkivdepåerna växer på alla orter. Det är det man har konstaterat. Eftersom det inte är kostnadseffektivt ser myndigheten nu över möjligheten att avveckla externa arkivdepåer på olika verksamhetsorter för att begränsa kostnaderna för lokaler och få en effektivare hantering.

Det här handlar ytterst om att möjliggöra en större tillgänglighet för medborgarna, men den kommer kanske att se annorlunda ut. Jag tänker att vi också behöver följa det med tiden.

Jag tycker att det är positivt att Riksarkivet, som ledamoten nämnde, samverkar med andra verksamheter på olika sätt för att mer effektivt kunna nyttja sina egna resurser och för att begränsa kostnader för olika parter. Men det är, återigen, Riksarkivets ansvar att organisera sin verksamhet på ett sådant sätt att de kan lösa de uppgifter som de har enligt arkivlagen.

Vilken verksamhet som ska bedrivas och på vilken plats, i Östersund eller på annan plats, och i vilken omfattning måste Riksarkivet själva ta ställning till. Och det gör de alltså i detta nu genom en utredning som pågår. Det finns inga beslut som fattats, och det finns ingen pågående centralisering. Det finns endast ett uppdrag som följer ett betänkande som är gjort och där det står att Riksarkivet själva bäst planerar för sin verksamhet och på vilka orter och i vilken utsträckning verksamheten ska ske på de orterna.

I detta anförande instämde Mats Sander (M).

Fru talman! Jag instämmer helt i Kalle Olssons bild av hur viktigt det är med arkiven ur både ett beredskapsperspektiv och ett tillgänglighetsperspektiv.

Det betänkande som Arkivutredningen presenterade var klart 2019, som påpekades tidigare, och togs fram under den förra S-regeringen. Det vi har gjort är att både remittera och följa upp det som kom fram i utredningen. Det föreslogs i utredningen att det ska framgå att Riksarkivet ska bedriva verksamhet på de orter som motiveras av myndighetens uppgifter, och det är vad regeringen har valt att gå vidare med.

Fru talman! Än så länge är inga beslut fattade. Det låter på ledamöterna som att allt redan är klart, men det är det inte. Riksarkivet har ännu inte fattat några beslut avseende framtiden för verksamheten i Östersund. Myndigheten har alldeles nyligen tillsatt en arbetsgrupp som ska titta på frågan och ta fram lite olika förslag på hur Riksarkivets närvaro i Östersund kan se ut och beskriva konsekvenserna.

Myndighetens uppgift kommer även i fortsättningen att vara att se till att tillhandahålla arkivmaterialet så att det är tillgängligt för både medborgarna och lokalsamhället i Östersund, alldeles oavsett vad man landar i för organisation.

Fru talman! Faktum kvarstår att det inte är regeringen - och det framgår av det betänkande som togs fram under den förra S-regeringen - utan myndigheten själv som bäst beslutar hur man vill organisera sin verksamhet. Därför ser jag fram emot, och har förtroende för, att Riksarkivet kommer att göra detta på ett väl avvägt sätt.

I detta anförande instämde Mats Sander (M).

Fru talman! Kalle Olsson har frågat mig om jag kommer att ta några initiativ för att säkerställa framtiden för Riksarkivet i Östersund som en tillgänglig institution för medborgare och lokalsamhälle.

Medborgarnytta och ett effektivt nyttjande av offentliga medel är något som alla myndigheter ständigt behöver ha i åtanke. Det är kostnadsdrivande för en myndighet att verka på flera orter, och verksamheten på enskilda orter kan bli väldigt sårbar. Riksarkivet finns i dag på ett tiotal orter runt om i landet, och en stor andel av myndighetens kostnader avser just lokaler. Det är alltså fullt rimligt att Riksarkivet då och då omprövar verksamhetens lokalbehov och organisation. Samtidigt är det viktigt att våra myndigheter finns på flera ställen i Sverige, då statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende.

Kalle Olsson har i sin interpellation lyft beredskapsperspektivet och statens insatser för att skydda vårt kulturarv. Detta är också mycket viktigt för regeringen. Regeringen gav i februari 2024 Riksantikvarieämbetet i uppdrag att etablera ett råd för skydd av kulturarvet. I budgetpropositionen för 2025 har Riksantikvarieämbetet tillförts medel för insatser som rör evakueringsmagasin och transporter. Men undanförsel av arkiv kommer i många fall inte att vara praktiskt möjligt i händelse av krig. En avgörande beredskapsåtgärd är därför att staten har arkivdepåer med hög säkerhet.

I höst får Riksarkivet tillträde till en ny, modern arkivdepå i Härnösand som uppfyller höga krav på säkerhet och klimat. Det ger Riksarkivet möjlighet att vid behov höja sin beredskap genom att flytta dit arkiv från depåer som inte håller samma säkerhetsklass.

Det är regeringens uppfattning att Riksarkivet är bäst lämpat att bedöma och avgöra hur myndighetens verksamhet bör organiseras för största möjliga medborgarnytta och ett effektivt nyttjande av statens medel. Jag har stort förtroende för att myndigheten kommer att kunna fatta sina beslut med så stor hänsyn som möjligt till behovet av tillgänglighet för medborgare och lokalsamhället.

Oberoende av vilka beslut Riksarkivet fattar om verksamheten i Östersund innebär den nya depån i Härnösand att Riksarkivet också i fortsättningen kommer att kunna vara verksamt inom det område som brukar betecknas som Sápmi.

Herr talman! Jag håller helt med ledamoten Lindh om att språk är en alldeles vital del av oss människor och av att kunna upprätthålla både oss själva, vårt arv och vår kultur.

Det vi är oense om det är hur man behöver prioritera och hur man kan välja att investera i språkvitalisering. På bordet låg ett anslag som tillfälligt var 90 miljoner kronor, som den tidigare regeringen anslog under 2022-2024.

Vi har haft ett tufft budgetläge att förhålla oss till. Vi har försökt titta på hur vi på bästa sätt kan hantera budgeten och samtidigt stärka upp där vi ser att språkvitaliseringen gör nytta. Språkcentrumen är en fantastisk verksamhet som infördes under den tidigare regeringen och som vi väljer att värna genom att rikta medel till den på det sätt som jag tidigare har beskrivit.

Vi gör också andra saker. Jag tror på långsiktighet när det kommer till språkvitalisering. Det är en nyckel för att lyckas.

Språkfrämjande insatser måste kunna göras på flera vis. Regeringen gör detta bland annat genom att förbättra förutsättningarna för modersmålsundervisning och ta bort hinder såsom förkunskapskrav på till exempel samiska för att man ska kunna få läsa sitt språk. Det handlar om att man tidigare behövde kunna språket innan man fick läsa det på gymnasiet. Det ändrar vi på nu.

Vi ser till att man inom ramen för Äldreomsorgslyftet på betald arbetstid kan få lära sig samiska för att kunna hantera vård och äldreomsorg.

Vi ser även till att förändra lärarutbildningen för att stärka kompetensförsörjningen på sikt. Så kan man också jobba med språkvitalisering.

Jag tror att allt detta sammantaget kommer att göra att vi kan värna både samiskan och de övriga minoritetsspråken framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag ska försöka dra mig till minnes vilka frågor vi debatterade precis före ajourneringen.

En fråga som jag fick från interpellanten handlade om hur vi hittade pengarna, det vill säga om vi hittade dem eller om vi ångrade oss och gjorde något annat för att få tag i dem. Där vill jag förtydliga att jag redan i budgetpresentationen, när jag presenterade att vi hade avsatt 8 miljoner kronor för språkcentrumens verksamhet, sa att vi kommer att återkomma med besked om hur hela ramen kommer att se ut.

Redan där fanns alltså en tanke om att vi behöver förstärka språkcentrumens verksamhet med mer medel men att vi kommer att behöva titta på omfördelningar inom ramen för regleringsbrevsprocesserna. Detta går dock inte att säga något om innan riksdagen har fattat beslut om budgeten. Det var därför jag försökte informera så tydligt jag kunde om att ramen kommer att bli större men att vi får återkomma till det senare.

När riksdagen väl hade fattat beslut om budgeten fanns det skäl för oss att titta på hur utfallet blir och hur vi ska stärka en verksamhet som vi tycker är väl fungerande och som på ett bra sätt arbetar med språkvitalisering för minoritetsspråken.

Precis som ledamoten Räihä påpekade i ett tidigare inlägg landade vi då i att vi skulle göra en omfördelning. Vi har omfördelat en del av de pengar - alltså statsbidraget - som har gått till förvaltningskommuner och använt dem till språkcentrumens verksamhet.

Detta kan man naturligtvis ifrågasätta. Det ligger inom ramen för politiken att göra så. Det är en prioritering som vi har gjort, och den gjorde vi mot bakgrund av att det statsbidrag som gick till förvaltningskommunerna inte användes fullt ut under flera år. Det finns lite olika anledningar till detta som det också finns diskussioner om, men av olika skäl har det funnits pengar i det statsbidrag som årligen har gått ut till förvaltningskommunerna, som de inte har gjort av med och som därför har återgått till statskassan vid årets slut.

Så har det sett ut återkommande under flera år. Av det skälet tycker vi att det är bättre att dessa pengar får göra nytta någonstans där vi vet att de behövs snarare än att vi hela tiden ska betala ut dem i form av ett statsbidrag där hela summan inte används.

En del av pengarna från statsbidraget och anslaget använder vi för att täcka språkcentrumens verksamhet. Det är så den totala ramen ser ut, alltså de 28 miljoner som vi talar om. Det var därför vi aviserade 8 ½ av dem i budgeten och fick återkomma senare med hur resterande del skulle se ut.

Det är så vi har gjort prioriteringen, för vi såg att vi skulle behöva prioritera. Vi kunde inte göra på något annat vis, utan vi behövde titta på var vi kunde hitta pengar till det som vi ändå tycker är en väl fungerande verksamhet. Då valde vi att göra omfördelningen och omprioriteringen av medel.

Fru talman! För att anknyta till ledamoten Räihäs sista inlägg och frågan om jag på riktigt kommer att prioritera minoritetspolitiken: Svaret är ja. Men jag kommer inte att prioritera som Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller den förra regeringen har gjort. Jag tror nämligen inte att allt bara blir bättre av att man erbjuder mer pengar. Jag tror att det också måste komma till andra insatser. Jag återkommer till detta.

Innan jag kommer till de andra insatserna vill jag säga att jag tycker att det är lite magstarkt av ledamoten Riise att säga att lågkonjunktur och budgetutrymme inte är tillräckligt som förklaring till varför vi har gjort de budgetprioriteringar vi har gjort. Här blir det väl väldigt tydligt dels att vi hör till olika partier, dels att vi har väldigt olika syn på hur det i den ekonomiska politiken ska gå ihop på sista raden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För mig är det alldeles självklart. Vi har legat på en inflation på 11 procent, som vi ärvde när vi klev in i regeringen, och har just nu ett ekonomiskt läge med lågkonjunktur och inflation som har gjort att allting blivit dyrare och som påverkar såväl privatpersoner som offentliga institutioner. Det är väl alldeles uppenbart att detta får konsekvenser för budgeten.

Vi har nog alltså väldigt olika syn på hur ekonomisk politik ska förklaras. Jag försöker vara ärlig och säga att man måste kunna göra prioriteringar utifrån det budgetutrymme som finns, och det har vi gjort.

Ledamoten Räihä lyfte också att det sker en omfördelning och beklagar att det tog sådan tid att få det beskedet. Det är alldeles rätt - det tog tid. Men det beror på att även regeringen måste respektera den här kammaren och att den här kammaren måste fatta ett beslut om budgeten innan vi kan börja arbeta med fördelningar och omfördelningar i regleringsbreven. Så fort kammaren hade fattat sitt beslut om budgeten började vi titta på hur fördelningarna och även omfördelningarna skulle se ut, eftersom språkcentrums verksamhet är något som regeringen vill värna och prioritera och därför ser vikten av att kunna finansiera.

Det är alltid dyrare att starta en verksamhet än att bibehålla den. Det är alltså alldeles riktigt att det med de tillfälliga anslagen på 90 miljoner, som den förra regeringen införde mellan 2022 och 2024, fanns en möjlighet att bygga upp språkcentrumens verksamhet. Jag är övertygad om att Isof, med de riktade medlen i den här regeringens budget, kommer att kunna bibehålla kvaliteten i språkcentrumens verksamhet på ett bra och ändamålsenligt sätt även om ramen naturligtvis är något mindre än tidigare.

Slutligen tror jag, som jag inledde med att säga, att även andra insatser inom ramen för minoritetspolitiken är viktiga för att få till stånd språkfrämjande åtgärder. Dem hoppas jag kunna återkomma till i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig på vilka grunder beslut om att dra in resurser till språkcentrumen för de nationella minoritetsspråken och till Sámi Giellagáldu fattades samt vilka konsekvenser jag bedömer att dessa neddragningar kommer att få.

Regeringen anser att de nationella minoritetsspråken fortsatt aktivt behöver synliggöras och stödjas. Det är angeläget att den verksamhet som Institutet för språk och folkminnen har byggt upp gällande språkcentrum kan fortsätta och att Sametingets språkcentrum också får en fortsatt förstärkning. Regeringen har därför beslutat att tilldela språkcentrumverksamheten totalt 28 miljoner i regleringsbrevet för 2025. I denna summa ingår den tillfälliga förstärkning om 8 ½ miljoner kronor som aviserades i budgetpropositionen.

När det gäller Sámi Giellagáldu har Sametinget möjlighet att, inom ramarna för den medelstilldelning som regeringen beslutar i regleringsbrev, självt fatta beslut om eventuell fortsatt finansiering.

Regeringen har behövt göra prioriteringar i en tid då vi befinner oss i en lågkonjunktur. Verksamheten vid språkcentrumen behöver som alltid anpassas efter den aktuella anslagsnivån, men regeringen bedömer att myndigheterna med denna finansiering har goda förutsättningar att genomföra sina uppdrag.

Fru talman! Som kulturminister och moderat anser jag att bildning ska vara en allemansrätt. Jag noterar att de som kritiserar kanonen och säger att den inte behövs påfallande ofta själva kommer från bildade och belästa miljöer. De har redan grundplattan, språket och nycklarna. Men jag vill att fler ska ha det - detta är syftet med en svensk kulturkanon.

Det finns, fru talman, värden som är värda att erövra. Bildning är ett sådant värde, liksom kunskap och språket. Att äga bildning, kunskap och språk ger dig möjligheter och makt. Detta visste den tidiga arbetarrörelsen. Och låt det inte råda någon som helst tvekan om att de barn och ungdomar som i dag växer upp utan att erövra dessa värden också vet om det, smärtsamt nog. Detta tror jag att vi skulle behöva prata mer om, inte bara när vi pratar om kanon.

"I mina mest osköna dagar kan jag använda min kunskap till att trycka ner dem som trycker ner mig. I mina bästa dagar delar jag med mig av min kärlek till Torgny Lindgren och hans Hummelhonung till alla som är villiga att lyssna." Detta är inte mina ord även om jag kan skriva under på vartenda ett av dem. De kommer från en artikel om kulturkanon som publicerats på Aftonbladets kultursida. Skribenten Segen Meles skriver: "Kanon finns redan för de som är medvetna om den. Och i Sverige innebär det att man måste ha rätt förutsättningar för att få tillgång till den." Segen beskriver sin bildningsresa i Tensta. Jag har själv gjort samma resa, fast i Vallentuna. Hon avslutar med dessa ord: "Det har med andra ord handlat om tur, eller ödet om man så vill. Och ska bildning bero på tur tror i alla fall jag att vi är illa ute."

Jag håller med henne. Det är därför detta arbete är viktigt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag har ingenting emot att få möjlighet att debattera om denna kanon. Jag står stabilt i min tro på att kulturen behöver bli tillgänglig för fler och att en kanon skulle kunna vara ett verktyg i en sådan process.

Men det är svårt att debattera när det är så otydligt vad interpellanten och Socialdemokraterna egentligen tycker. Å ena sidan kritiserar Lawen Redar utredningen för att man, enligt henne, inte omhändertar minoriteternas breda historia. Å andra sidan kritiserar ledamoten regeringen för att vi styr innehållet i utredningens arbete, eftersom min statssekreterare har haft ett möte med ordföranden för att följa upp att direktiven följs. Det handlar alltså om de direktiv där regeringen tydliggjort såväl ambitionen med att skapa en kanon som inriktningen vad gäller minoriteternas rätt till dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är alltså överens om vikten av våra nationella minoriteters möjlighet att ha en dialog. Vi är överens om behovet av något som kan knyta samhället samman och att kulturen kan vara en del i det. Vi är också överens om att armlängds avstånd ska råda och att det just därför är viktigt att regeringens enda styrmedel är direktiven.

Fru talman! Jag tycker att det är ansvarsfullt att följa upp om direktiven följs. Men det här är också ett tydligt exempel på varför Socialdemokraterna inte fick någonting gjort i regeringsställning under de förra mandatperioderna. Man kan helt enkelt aldrig bestämma sig för vad man tycker och vill. Det är lättare att bara vara problemorienterad och kritisera allt. Då behöver man inte ta ansvar. Men så jobbar inte jag och den här regeringen.

Jag tror att det krävs mod för att fler ska få tillgång till och känna ägandeskap över vårt gemensamma kultur- och bildningsarv. Om en kanon kan vara ett sätt att få fler att känna att de har den tillgången tycker jag att det är värt att vara optimistisk och våga prova, i stället för att bara vara problemorienterad och faktiskt aldrig ha några egna idéer om hur. Om Socialdemokraterna hade det skulle väl S-regeringen ändå ha gjort det under de åtta år man trots allt innehade regeringsmakten.

Fru talman! Jag kan konstatera att det hos oppositionen tycks finnas ett levande intresse för hur själva arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon organiseras. Det bekräftas också av den här interpellationen. Jag välkomnar det intresset. Det har från första början varit högt prioriterat att skapa en process som garanterar inte bara enkelt utan dubbelt armlängds avstånd från politiken. Det är därför vi har den modell vi har, med en kommitté som är fristående och ska arbeta utifrån regeringens direktiv men där det sedan är kommittén som själv i sin tur utser expertgrupperna som ska arbeta med vilka verk som ska ingå i en kanon - alltså dubbelt armlängds avstånd från politiken.

Vad jag däremot kan sakna är kanske ett lite större intresse just för tanken bakom en kanon: att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En kulturkanon, fru talman, är inte hela svaret på hur vi ska komma till rätta med barns bristande läsning. Den kommer inte heller att lösa den integrationsskuld som har byggts upp under många år. En kanon kan inte trolla fram gemenskap i ett samhälle som har tillåtits bli segregerat. Men den kan vara ett steg på vägen, ett av flera verktyg man kan använda för att bygga gemenskap, bildning och inkludering.

Därför, fru talman, tycker jag att det är relevant för politiken att försöka - att ha modet att ändå våga testa. Det kan vara en nyckel i att bygga samhällsgemenskap. Däremot har jag sedan första början varit väldigt tydlig med att detta alltså inte är någonting där politiken ska vara inne och styra innehållet. Precis som i kulturpolitiken i övrigt kan politiken och regeringen sätta ramverket, men innehållet ska skötas av professionella människor som har med sig goda kvaliteter och erfarenheter och kan göra det arbete som krävs för att ta fram en kanon.

Det är också därför arbetet med att välja ut de verk som ska ingå ska bedrivas i just fristående expertgrupper, och det är expertgrupperna som självständigt ska avgöra vilka verk som ska ingå. Även allmänheten har möjlighet att inkomma med förslag. Det handlar alltså om öppenhet och inkludering och att se till att detta blir något som möjliggör för kultur för fler.

Vad gäller ledamotens fråga om ordföranden och den kritik som framkommit i mötena med minoritetsorganisationerna kan jag bara konstatera att det är olyckligt att minoriteterna inte kände sig omhändertagna och att synpunkterna och insikterna man hade inte kom till sin rätt på mötet. När minoriteterna uppfattade det på det viset är det alldeles uppenbart att ordföranden har uttalat sig olämpligt. Det kan jag bara beklaga.

När en ledamot väljer att kliva av och riktar kritik mot utredningen för att den inte sköter arbetet enligt direktiven är det också alldeles rimligt och lämpligt att regeringen tar en kontakt. Det har min statssekreterare gjort, för att se till att utredningen också fortsatt arbetar efter direktiven. Den bild jag nu har är att det finns en samsyn med utredningen om att göra det.

Fru talman! har frågat mig vilket syftet är med att införa en svensk kulturkanon. Hon har också ställt frågan om de svenska nationella minoritetsperspektiven kommer att finnas med i processen kring framtagandet av en svensk kanon. Vidare har Lawen Redar frågat hur jag ser på avhoppen samt uttalandet om att direktiven från regeringen frångåtts i utredningsarbetet och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min ståndpunkt. Avslutningsvis har jag fått frågan hur jag ska säkerställa att ideologi inte sätts före kulturens egenkraft i arbetet.

En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Kommittén som har i uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon bedriver sitt arbete självständigt, utifrån de direktiv som regeringen har beslutat. I direktiven ingår att skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon.

Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår från att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat.

De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att också diskutera frågan på de samråd jag har med minoriteterna nu under hösten.

Alla ledamöter i kommittén är utsedda på grundval av sina olika erfarenheter och kompetenser. Det är därför ett tråkigt besked att Marlen Eskander väljer att lämna sin plats i kommittén. Marlen Eskander har redan tillfört mycket till kommitténs arbete, och jag vill tacka för hennes insatser i arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon.

Vid framtagandet av en kulturkanon har det varit centralt för regeringen att arbetet genomförs på ett sätt som garanterar armlängds avstånd från politiken. Därför kommer arbetet med att välja ut de verk som ska ingå i en svensk kulturkanon att bedrivas inom fristående expertgrupper, vars deltagare ska utses utifrån sakkompetens inom de konst- och kulturområden som kommittén pekar ut. Detta framgår av regeringens direktiv, som kommittén har att följa.

Herr talman! Jag tycker, tror och hoppas att interpellanten upplever att jag har varit tydlig i mina svar på hennes frågor hittills. Men jag ska svara även på den sista frågan, det vill säga hur man ska bygga upp ett förtroende.

Det är naturligtvis ett arbete som nu ligger i händerna på kommittén. Departementet och jag har säkerställt att det finns en samsyn kring vad det är som gäller när vi menar att kommittén ska följa direktiven och att det finns en samsyn kring vad direktiven faktiskt innebär. Men jag tror också att detta att bygga fortsatt förtroende är någonting som vi behöver jobba med inte bara från kommitténs håll när det gäller framtagandet av en kanon. Det arbetet ligger hos dem, men vi som regering behöver naturligtvis också bygga förtroende. Även i det här huset, i riksdagen, är det någonting man behöver jobba med kontinuerligt, tror jag.

Våra nationella minoriteter är oerhört viktiga, och precis som interpellanten tidigare redogjorde för går våra historier ihop på ett väldigt fint sätt bakåt i tiden. Det är någonting som jag tror att vi alla har ett ansvar för att informera vidare kring, det vill säga att det är vår gemensamma historia det handlar om.

Därför har jag också återkommande samråd med samtliga minoritetsorganisationer för att prata om förutsättningarna för minoriteterna. Det handlar både om hur man ska arbeta framåt och om vilka svårigheter och problem som människor stöter på i sin vardag samt hur vi på bästa sätt kan hantera dem. Samråden är naturligtvis en oerhört viktig del av det fortsatta förtroendearbetet. Jag ser fram emot samråden, som jag faktiskt kommer att starta redan nu på fredag, med en av minoriteterna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Precis som jag sa i mitt tidigare anförande är det alldeles uppenbart utifrån reaktionerna från de nationella minoritetsorganisationer som var med vid mötestillfället att ordföranden inte uttryckte sig respektfullt och att bemötandet var sådant att man inte kände sig sedd. Det var en mycket tråkig hantering.

Det är naturligtvis inte rimligt att det är på det viset, och det är därför regeringen är så tydlig i direktiven med att det i framtagandet av en kanon ska finnas en dialog med våra minoritetsgrupper och med urfolket samerna. Det är särskilt framskrivet i direktiven att så ska ske.

Det är klart att jag tar allvarligt på den kritik som har framkommit kring kommitténs efterlevnad av direktiven. Det är därför vi från departementets håll har valt att ha ett möte för att säkerställa att kommittén även fortsatt arbetar efter de direktiv som regeringen har satt upp, att vi är överens och att det finns en samsyn kring vad direktiven innebär. Så har också skett, och därför känner jag mig just nu trygg i att kommittén fortsatt kommer att arbeta utifrån de direktiv som regeringen har gett för arbetet med framtagandet av en kulturkanon.

Herr talman! Vad är regeringens hållning i detta? Det är en fråga som såväl interpellanten som ledamoten Lindberg ställer. Det är alldeles tydligt: Det är det som står i direktiven som är regeringens uppfattning om vad en kulturkanon ska vara.

En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Det har jag sagt ända sedan dag ett, och det kommer jag att fortsätta säga.

Utifrån detta har regeringen tagit fram direktiv, och det är de direktiven som kommittén nu ska följa. Det är också så - det vet såväl interpellanten som ledamoten Lindberg - att regeringen när den väl har tillsatt en utredning inte ska gå in och peta i den. Det vore politisk styrning på en nivå som jag inte tror att vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna uppskattar.

Därför är det också viktigt att vi fortsätter värna utgångspunkten om armlängds avstånd, kanske mer i det här projektet än i någon annan utredning tidigare, just för att säkra att utredningen ska vara en källa av kunskap och tillgänglighet för fler.

Med det sagt framgår det av direktiven att kommittén ska skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon och ha en dialog med såväl urfolket samerna som andra av våra nationella minoriteters organisationer. Det är alldeles uppenbart utifrån reaktionerna från de representanter som var med på mötet att de upplevde att så inte var fallet och att kommitténs ordförande har uttryckt sig olämpligt i kontakt med delar av de nationella minoriteterna.

Vad gäller direktiven är det oerhört viktigt och centralt för regeringen att säkerställa att direktiven följs i alla utredningar som tillsätts och som pågår. Därför har också ett möte ägt rum mellan min statssekreterare och kommitténs ordförande, där man har diskuterat tolkningen av direktiven. Uppfattningen nu är att det råder samsyn och att vi är överens om premisserna för arbetet framåt.

Herr talman! har frågat mig om jag avser att vidta några generella åtgärder mot bakgrund av utredarens uttalanden i medierna. Frågan är ställd mot bakgrund av det möte kommittén med uppgift att ta fram en svensk kulturkanon hade med företrädare för de nationella minoriteterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vid framtagandet av en kulturkanon har det varit centralt för regeringen att arbetet genomförs på ett sätt som garanterar armlängds avstånd från politiken. Kommittén bedriver sitt arbete självständigt, men givetvis utifrån de direktiv som regeringen har beslutat om. I direktiven ingår att skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon.

Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår ifrån att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat om.

De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att diskutera frågan vidare på de samråd jag har med minoritetsorganisationerna nu under hösten.

Herr talman! Jag kan konstatera att de berättelser som ledamoten delar här från talarstolen är berättelser som jag också tyvärr har fått höra när jag har varit ute och rest runt i landet och träffat journalister och företrädare för organisationer som jobbar på olika sätt med det fria ordet.

Det är naturligtvis en mörk bild. Men jag väljer att vara hoppfull. Genom att vi belyser frågan, vilket ledamoten gör genom att nu ha den här interpellationsdebatten, och genom de åtgärder som regeringen har vidtagit och fortsätter att vidta är jag övertygad om att vi så småningom kommer att kunna hamna på ett ställe där vi tillsammans kan stå upp för att försvara det fria ordet och se till att de yrkesgrupper som är så viktiga för demokratin kan upprätthålla sitt arbete på ett professionellt sätt utan att behöva oroa sig för hot, hat eller självcensur.

Det här är frågor som regeringen tar på stort allvar. Det har vidtagits åtgärder, det kommer att fortsätta vidtas åtgärder och det pågår arbete inom ramen för fler politikområden än bara dem som jag är ansvarig för. Detta gör vi för att motverka hat, hot och trakasserier mot journalister, forskare och blåljuspersonal men också andra aktörer och för att stärka skyddet för dessa yrkesgrupper.

Vi är helt överens om att vi behöver göra saker tillsammans. Det spelar roll hur vi är mot varandra, och det spelar också roll vilken plan vi har framåt. För en plan behöver vi ha, men vi behöver också visa action - och det behöver vi göra långsiktigt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag ska börja i den sista änden. Det är oerhört viktigt att vi alla behöver rannsaka oss själva och våra egna partier. Vi behöver ta ett ansvar för vår egen kommunikation.

Mitt parti har i varje fall varit väldigt tydligt i den här frågan inklusive jag själv. Vad gäller Sverigedemokraterna och trollkonton har vi tagit avstånd från detta. Vi tycker inte att det är rätt att agera på det sättet.

Jag tror på transparens. Det är bra att vi kan föra en öppen och fri debatt, och den ska bygga på saklig grund. Men till skillnad från vad ledamoten sa tror jag att ord och fördömanden faktiskt spelar roll.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt att vi också med ord signalerar vad vi tycker är okej och inte okej. Det tror jag ändå till slut kan bidra till en förskjutning i det som vi tycker är normer, och de kan naturligtvis gå åt olika håll.

En av regeringens kärnuppgifter är såklart att försvara det som är den svenska demokratin. Det gäller att se till att vårt samhälle också fortsatt präglas av öppenhet och respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Där har vi alla ett stort ansvar i det arbetet.

Vi ser en kraftigt ökad spridning av desinformation och lögner inte minst på sociala medier, vilket ledamoten också har nämnt i sitt anförande. Vi ser också ett ökat hot mot friheten på nätet inte minst genom auktoritära stater som använder den digitala infrastrukturen för att censurera och tysta oppositionella.

Inom EU har flera initiativ tagits på området. Sedan flera år finns nu en uppförandekod om desinformation som många plattformstjänster har anslutit sig till. Vi har också ett pågående arbete med att implementera den nya förordningen om digitala tjänster på den inre marknaden, DSA. Där införs nu också krav på de största plattformstjänsterna att riskvärdera och riskhantera vad gäller desinformation.

Sedan behöver vi såklart också bygga upp motståndskraft i vår egen befolkning. Vi behöver se till att desinformation och påverkanskampanjer är någonting som vi arbetar mot. Där är medie- och informationskunnigheten en baskunskap och nyckelkunskap för att se till att vi bygger upp den motståndskraften. Där behöver vi öka kunskapen hos individen och också allmänhetens förmåga att kunna identifiera och värdera olika typer av budskap och avsändare och att också förstå hur informationsflöden fungerar och hur de kan användas.

Det är därför som regeringen har givit Mediemyndigheten i uppdrag att bland annat genomföra en både bred och långsiktig satsning i Sverige för att stärka allmänhetens medie- och informationskunnighet. Avsikten är naturligtvis att vi långsiktigt ska kunna öka samhällets motståndskraft mot desinformation.

Jag delar verkligen ledamotens perspektiv att detta är en fråga som vi fortsatt behöver bevaka och arbeta med. Det är ingenting som kommer att ta slut eller som vi kan ta fram en plan mot och sedan tro att vi kan nöja oss med det.

Det kräver ett ständigt och pågående arbete med att se till att stärka demokratin, att bygga motståndskraft mot desinformation och samtidigt se till att de yrkeskårer som arbetar extra hårt för att upprätthålla vår demokratiska struktur, däribland journalister, också har goda möjligheter att göra sitt arbete.

Herr talman! Jag håller helt med Annika Hirvonen om att vi politiker har ett stort ansvar, och vi behöver absolut reflektera över hur vi uttrycker oss för att inte spä på hat, hot eller misstro mot vissa yrkesgrupper och mot varandra eller skada förtroendet för våra institutioner - vilket jag är övertygad om att vi gemensamt värnar.

En av de saker som jag i flera interpellationsdebatter har lyft fram vikten av är att vi har en stark demokratisk grund i Sverige med ett grundläggande starkt skydd för den enskildes rättigheter. Vi har ett högt valdeltagande och hög tilltro till våra offentliga institutioner. Det finns ett stort politiskt intresse hos befolkningen, och det finns välfungerande och rättssäkra institutioner samt starka och oberoende medier.

Men precis som ledamoten säger har journalister, forskare och även andra yrkesgrupper en särskild roll i ett demokratiskt samhälle. Hat, hot och trakasserier som riktas mot dem utgör inte bara ett angrepp på den enskilde utan det blir faktiskt ett angrepp på hela vår demokrati. Konsekvenserna kan bli att det leder till självcensur.

Att journalister fritt ska både rapportera och granska makten och att forskningen ska vara fri från påtryckningar, hot och trakasserier är en förutsättning för en fungerande demokrati. Det är dels för att vi medborgare ska få kunskap, dels för att vi ska kunna utkräva ansvar och bygga våra beslut på fakta och vetenskaplig grund. Där är det oerhört centralt att det finns ett pågående arbete som bygger på hur det faktiskt ser ut. Därför är arbetet med att motverka hat och hot mot journalister oerhört viktigt.

Det togs fram en handlingsplan 2017: Till det fria ordets försvar. Den var bra, och den har lagt grunden för det arbete som regeringen nu gör i frågorna. Vi har i dag ökat det straffrättsliga skyddet, bidragit via kunskapsunderlag om utsattheten för de olika yrkesgrupperna och instiftat en stödfunktion för dem som utsätts. Det är några steg på vägen. Men arbetet är långt ifrån slut, och det kommer alltid att finnas mer att göra i frågan.

Som jag nämnde i min inledning presenterade jag tillsammans med justitieministern innan sommaren dels nya insatser för att stärka skyddet för journalister, dels uppdraget som Mediemyndigheten har fått att följa frågan om journalisters säkerhet och dels medel till Brottsofferjouren för att bygga upp en nationell kontaktpunkt. Vi har också gemensamt haft rundabordssamtal med delar av branschen för att förstå hur problemen och frågorna ser ut och vad som mer behöver göras.

Det här är ett arbete som vi tyvärr inte kommer att kunna säga slutar vid en viss punkt, utan det här är ett arbete som är ett resultat av ett samhällsklimat. Därför är det viktigt att hela tiden följa utvecklingen och föra ett samtal med branschen och yrkeskårerna för att ligga rätt i åtgärderna och de insatser som behövs från politiken för att fortsätta att stärka demokratin och möjligheten för dessa yrkeskårer att göra sitt oerhört viktiga arbete.

Fru talman! har frågat justitieministern hur han avser att agera för att öka skyddet mot hat och hot för utsatta yrkeskårer och vilka åtgärder regeringen vill se för att stärka yttrandefriheten och demokratin. Interpellationen har överlämnats till mig.

Som minister med ansvar för både medie- och demokratifrågor anser jag att den omfattning som journalister, publicister och forskare utsätts för hat, hot och trakasserier i är helt oacceptabel. Precis som Annika Hirvonen konstaterar utgör det ett samhällsproblem med sådana proportioner att det kan beskrivas inte bara som ett angrepp mot den enskilda personen utan även som en utmaning för det demokratiska samtalet och den fria forskningen i stort.

Regeringen arbetar målinriktat för att stärka skyddet för bland annat Sveriges journalister. Den 1 augusti förra året stärktes exempelvis det straffrättsliga skyddet för journalister och för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner såsom hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, räddningstjänstpersonal och utbildningspersonal inom skolväsendet och högskolan. Vi har även beslutat om en ny nationell strategi mot terrorism och våldsbejakande extremism som särskilt lyfter fram brott som hotar demokratin, dit brott mot journalister räknas.

För att ytterligare stärka skyddet av journalistisk verksamhet i Sverige har regeringen tilldelat Brottsofferjouren medel för att bygga upp en nationell kontaktpunkt för journalister som behöver stöd eller skydd till följd av sitt arbete. Utöver det har Mediemyndigheten fått i uppdrag att följa arbetet som bedrivs rörande journalisters säkerhet och samla relevanta aktörer till dialog.

Stöd åt utsatta journalister liksom att öka tryggheten och minska risken för att utsatthet leder till självcensur kommer fortsatt att vara en prioriterad fråga att följa för regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den fria åsiktsbildningen och den fria kunskapsspridningen hör till demokratins hörnstenar, och där spelar journalistiken och forskningen en central roll. Tryck- och yttrandefriheten, som har lång tradition och stark ställning i Sverige, är fastslagen i våra grundlagar. Även forskningens frihet är skyddad i grundlagen, och den akademiska friheten är reglerad i högskolelagen.

Att fortsätta värna det demokratiska samtalet är en grundläggande uppgift för regeringen. Jag som kulturminister kommer särskilt att prioritera arbetet för journalisters säkerhet. Hat, hot och trakasserier ska inte få genomslag i vårt samhälle, och där har vi alla, inte minst offentliga företrädare, ett gemensamt ansvar.