Fru talman! har frågat mig vilket syftet är med att införa en svensk kulturkanon. Hon har också ställt frågan om de svenska nationella minoritetsperspektiven kommer att finnas med i processen kring framtagandet av en svensk kanon. Vidare har Lawen Redar frågat hur jag ser på avhoppen samt uttalandet om att direktiven från regeringen frångåtts i utredningsarbetet och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min ståndpunkt. Avslutningsvis har jag fått frågan hur jag ska säkerställa att ideologi inte sätts före kulturens egenkraft i arbetet.

En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. Kommittén som har i uppdrag att ta fram en svensk kulturkanon bedriver sitt arbete självständigt, utifrån de direktiv som regeringen har beslutat. I direktiven ingår att skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon.

Av direktiven framgår uttryckligen att kommittén ska ha en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer. Jag utgår från att kommittén arbetar i enlighet med de direktiv som regeringen beslutat.

De nationella minoriteternas historia och kultur är en självklar del av vårt gemensamma kulturarv. Inflytande och delaktighet är centralt i minoritetspolitiken, och jag ser en möjlighet att också diskutera frågan på de samråd jag har med minoriteterna nu under hösten.

Alla ledamöter i kommittén är utsedda på grundval av sina olika erfarenheter och kompetenser. Det är därför ett tråkigt besked att Marlen Eskander väljer att lämna sin plats i kommittén. Marlen Eskander har redan tillfört mycket till kommitténs arbete, och jag vill tacka för hennes insatser i arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon.

Vid framtagandet av en kulturkanon har det varit centralt för regeringen att arbetet genomförs på ett sätt som garanterar armlängds avstånd från politiken. Därför kommer arbetet med att välja ut de verk som ska ingå i en svensk kulturkanon att bedrivas inom fristående expertgrupper, vars deltagare ska utses utifrån sakkompetens inom de konst- och kulturområden som kommittén pekar ut. Detta framgår av regeringens direktiv, som kommittén har att följa.

Fru talman! Jag kan konstatera att det hos oppositionen tycks finnas ett levande intresse för hur själva arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon organiseras. Det bekräftas också av den här interpellationen. Jag välkomnar det intresset. Det har från första början varit högt prioriterat att skapa en process som garanterar inte bara enkelt utan dubbelt armlängds avstånd från politiken. Det är därför vi har den modell vi har, med en kommitté som är fristående och ska arbeta utifrån regeringens direktiv men där det sedan är kommittén som själv i sin tur utser expertgrupperna som ska arbeta med vilka verk som ska ingå i en kanon - alltså dubbelt armlängds avstånd från politiken.

Vad jag däremot kan sakna är kanske ett lite större intresse just för tanken bakom en kanon: att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En kulturkanon, fru talman, är inte hela svaret på hur vi ska komma till rätta med barns bristande läsning. Den kommer inte heller att lösa den integrationsskuld som har byggts upp under många år. En kanon kan inte trolla fram gemenskap i ett samhälle som har tillåtits bli segregerat. Men den kan vara ett steg på vägen, ett av flera verktyg man kan använda för att bygga gemenskap, bildning och inkludering.

Därför, fru talman, tycker jag att det är relevant för politiken att försöka - att ha modet att ändå våga testa. Det kan vara en nyckel i att bygga samhällsgemenskap. Däremot har jag sedan första början varit väldigt tydlig med att detta alltså inte är någonting där politiken ska vara inne och styra innehållet. Precis som i kulturpolitiken i övrigt kan politiken och regeringen sätta ramverket, men innehållet ska skötas av professionella människor som har med sig goda kvaliteter och erfarenheter och kan göra det arbete som krävs för att ta fram en kanon.

Det är också därför arbetet med att välja ut de verk som ska ingå ska bedrivas i just fristående expertgrupper, och det är expertgrupperna som självständigt ska avgöra vilka verk som ska ingå. Även allmänheten har möjlighet att inkomma med förslag. Det handlar alltså om öppenhet och inkludering och att se till att detta blir något som möjliggör för kultur för fler.

Vad gäller ledamotens fråga om ordföranden och den kritik som framkommit i mötena med minoritetsorganisationerna kan jag bara konstatera att det är olyckligt att minoriteterna inte kände sig omhändertagna och att synpunkterna och insikterna man hade inte kom till sin rätt på mötet. När minoriteterna uppfattade det på det viset är det alldeles uppenbart att ordföranden har uttalat sig olämpligt. Det kan jag bara beklaga.

När en ledamot väljer att kliva av och riktar kritik mot utredningen för att den inte sköter arbetet enligt direktiven är det också alldeles rimligt och lämpligt att regeringen tar en kontakt. Det har min statssekreterare gjort, för att se till att utredningen också fortsatt arbetar efter direktiven. Den bild jag nu har är att det finns en samsyn med utredningen om att göra det.

Fru talman! Jag har ingenting emot att få möjlighet att debattera om denna kanon. Jag står stabilt i min tro på att kulturen behöver bli tillgänglig för fler och att en kanon skulle kunna vara ett verktyg i en sådan process.

Men det är svårt att debattera när det är så otydligt vad interpellanten och Socialdemokraterna egentligen tycker. Å ena sidan kritiserar Lawen Redar utredningen för att man, enligt henne, inte omhändertar minoriteternas breda historia. Å andra sidan kritiserar ledamoten regeringen för att vi styr innehållet i utredningens arbete, eftersom min statssekreterare har haft ett möte med ordföranden för att följa upp att direktiven följs. Det handlar alltså om de direktiv där regeringen tydliggjort såväl ambitionen med att skapa en kanon som inriktningen vad gäller minoriteternas rätt till dialog.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi är alltså överens om vikten av våra nationella minoriteters möjlighet att ha en dialog. Vi är överens om behovet av något som kan knyta samhället samman och att kulturen kan vara en del i det. Vi är också överens om att armlängds avstånd ska råda och att det just därför är viktigt att regeringens enda styrmedel är direktiven.

Fru talman! Jag tycker att det är ansvarsfullt att följa upp om direktiven följs. Men det här är också ett tydligt exempel på varför Socialdemokraterna inte fick någonting gjort i regeringsställning under de förra mandatperioderna. Man kan helt enkelt aldrig bestämma sig för vad man tycker och vill. Det är lättare att bara vara problemorienterad och kritisera allt. Då behöver man inte ta ansvar. Men så jobbar inte jag och den här regeringen.

Jag tror att det krävs mod för att fler ska få tillgång till och känna ägandeskap över vårt gemensamma kultur- och bildningsarv. Om en kanon kan vara ett sätt att få fler att känna att de har den tillgången tycker jag att det är värt att vara optimistisk och våga prova, i stället för att bara vara problemorienterad och faktiskt aldrig ha några egna idéer om hur. Om Socialdemokraterna hade det skulle väl S-regeringen ändå ha gjort det under de åtta år man trots allt innehade regeringsmakten.

Fru talman! Som kulturminister och moderat anser jag att bildning ska vara en allemansrätt. Jag noterar att de som kritiserar kanonen och säger att den inte behövs påfallande ofta själva kommer från bildade och belästa miljöer. De har redan grundplattan, språket och nycklarna. Men jag vill att fler ska ha det - detta är syftet med en svensk kulturkanon.

Det finns, fru talman, värden som är värda att erövra. Bildning är ett sådant värde, liksom kunskap och språket. Att äga bildning, kunskap och språk ger dig möjligheter och makt. Detta visste den tidiga arbetarrörelsen. Och låt det inte råda någon som helst tvekan om att de barn och ungdomar som i dag växer upp utan att erövra dessa värden också vet om det, smärtsamt nog. Detta tror jag att vi skulle behöva prata mer om, inte bara när vi pratar om kanon.

"I mina mest osköna dagar kan jag använda min kunskap till att trycka ner dem som trycker ner mig. I mina bästa dagar delar jag med mig av min kärlek till Torgny Lindgren och hans Hummelhonung till alla som är villiga att lyssna." Detta är inte mina ord även om jag kan skriva under på vartenda ett av dem. De kommer från en artikel om kulturkanon som publicerats på Aftonbladets kultursida. Skribenten Segen Meles skriver: "Kanon finns redan för de som är medvetna om den. Och i Sverige innebär det att man måste ha rätt förutsättningar för att få tillgång till den." Segen beskriver sin bildningsresa i Tensta. Jag har själv gjort samma resa, fast i Vallentuna. Hon avslutar med dessa ord: "Det har med andra ord handlat om tur, eller ödet om man så vill. Och ska bildning bero på tur tror i alla fall jag att vi är illa ute."

Jag håller med henne. Det är därför detta arbete är viktigt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.