Parisa Liljestrand

Fru talman! Som jag sa tidigare är jag glad att vi har det nya sändningstillståndet på plats och att regleringen i det och i de nya public service-uppdragen är väldigt tydliga. Det absolut tydligaste däri är kravet på saklighet och opartiskhet. Det är det överhängande krav som vi ställer på public service.

Det finns olika skäl till detta, och jag ska nämna de två absolut viktigaste. När man lägger en del av våra gemensamma resurser på public service förtjänar människor i Sverige också att få en rapportering som är opartisk och saklig. Det är det ena skälet. Det andra skälet är att det är viktigt för public services egen legitimitet, så att man kan fortsätta åtnjuta ett högt förtroende. Så här har det sett ut i över 100 år. Det kommer att fortsätta vara viktigt i minst 100 år framåt, hoppas jag.

Vi har försökt titta på hur vi kan jobba med de grupper som har lägre förtroende för public service. Det handlar om att jobba med ett bredare perspektiv på granskningar och att jobba med just saklighet och opartiskhet. Därvid har vi också presenterat planen på en forskningsstudie som en del i det nya sändningstillståndet, vilket jag tror är viktigt. Studien kommer förhoppningsvis att ge vissa resultat som man kan konstatera stämmer överens med antingen ens farhågor eller ens förhoppningar och som gör att man kan se vad det finns att göra i olika delar.

Det finns skäl att arbeta vidare. Man ska inte luta sig tillbaka och vara nöjd. Men jag tycker att vi har en stark lagstiftning. Vi har precis antagit ett sändningstillstånd som om möjligt är ännu tydligare med public services uppdrag. Jag tror att vi kommer att få all möjlighet att följa det här även i fortsättningen.

Med det sagt önskar jag ledamoten en glad midsommar och hoppas på lite ledigt så småningom.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag kan inte göra en enskild värdering av vad man har valt att publicera eller inte publicera. Varken jag eller någon annan minister i regeringen bör ifrågasätta den typen av publicistiska beslut. Även att inte publicera är ju ett publicistiskt beslut, som ledamoten själv sa. Dessutom kan det finnas andra skäl att fundera över varför något inte publiceras. Detta låter jag vara osagt.

Det jag tycker är synd är om man reducerar den här diskussionen till att bara handla om ”rasism eller inte”. Jag tror att vi har kommit längre än så i Sverige. Jag tror att vi har gjort det genom att våra fyra partier har samarbetat under den här mandatperioden och förflyttat diskussionen om vad Sverige ska vara, vilket Sverige vi vill bygga för framtiden och vilka frågor som är okej att prata om och inte. Jag bedömer att vi i dag har ett helt annat samtalsklimat och ett annat läge när det gäller att närma sig de svåra frågorna.

Frågor om etnicitet och rasism kan vara en del av en förklaring i vissa sammanhang. Men jag tror inte att det är så enkelt som att vi kan förklara hela modeller med det. Vi har kommit längre i Sverige. Vi är tydliga – har man kommit till Sverige ska man ta seden dit man kommer. Det finns i Sverige värderingar, lagar och regler som vi tycker att man ska efterleva och följa när man är här. Vi har arbetat hårt med att lägga fram språkkrav. Medborgarskapet ska betyda någonting. Vi arbetar för de gemensamma värderingar som har byggt Sverige. Jag uppfattar att vi är någon annanstans i dag jämfört med var vi var för fyra eller åtta år sedan i den här diskussionen i Sverige.

Jag tar inte ansvar för vare sig mediehusens publicistiska beslut eller den medieetiska debatten. Men min bild är att vi som samhälle har förflyttat den här diskussionen och debatten. Det är inte lika känsligt som tidigare att prata om frågor som har att göra med människors bakgrund. Det kan handla om etnicitet, rasism eller för den delen antisemitism. Alla typer av brott som begås och värderingskonflikter som sker tycker jag att vi har blivit bättre på att prata om och belysa, även i det svenska samhället.

För att förflytta diskussionen lite mer till Sverige, som vi ju har ansvaret över, är i alla fall min bild att de insatser som vi i regeringspartierna har gjort under den här mandatperioden tillsammans med Sverigedemokraterna har bidragit till att balansera bilden av vad som är okej att prata om i ett samhälle och inte. Men mediernas ansvar för detta får de bära själva.

Det är positivt att vi har en så pass bred mediemarknad i Sverige. Vi har en stark public service, och det ska vi ha även fortsatt. Men vi har också fria kommersiella medier. Dessa olika medier blir naturligtvis enormt viktiga i förhållande till varandra för att man ska få in olika röster, olika tankesätt och olika journalistik. Medborgarna kan på så sätt få olika typer av information och informativa inslag och därmed bilda sig sin egen uppfattning.

Jag lämnar som sagt de publicistiska besluten därhän. Jag tror dock att diskussionen i dag är en annan i Sverige än vad den är på många andra ställen i Europa, för jag tror att de saker vi har gjort har förflyttat diskussionen till att kunna handla om andra saker.

Fru talman! Precis som jag var inne på är opartiskhet och saklighet helt grundläggande för att public service ska fungera och åtnjuta allmänhetens förtroende. Detta är också ett av skälen till att vi från politikens håll – jag som minister och regeringen – inte ska lägga oss i public services verksamhet och definitivt inte i de publicistiska besluten. Vi har trots allt reglerat i en av våra grundlagar, yttrandefrihetslagen, att detta ska ske via en granskningsnämnd, som får titta på om man fullgör sina uppdrag när det gäller opartiskhet och saklighet.

Det står alla fritt att göra anmälningar till granskningsnämnden. Den har också, som jag var inne på tidigare, i uppgift att följa upp detta på årlig basis. Vi har också från regeringens håll, genom den nya proposition som började gälla för public service den 1 januari i år, ytterligare förstärkt behovet av att titta på detta med opartiskhet genom att avisera den här studien, där man ska titta närmare på just opartiskhet och saklighet.

Det finns alltså saker vi kan göra från regeringens håll, och vi har också genom den nya propositionen gjort saker för att tydligare påvisa behovet av opartiskhet och saklighet och hur detta, som ledamoten var inne på, hänger ihop med det höga förtroendet. Dessa två saker är verkligen avgörande för att vi ska ha en public service som både här och nu men också i framtiden levererar information och nyheter som allmänheten har förtroende för och kan luta sig mot.

Vi gör alltså en del saker, men vi går inte in och bedömer de publicistiska besluten. Detta får granskningsnämnden göra i enlighet med det som den här kammaren beslutade när man antog propositionen.

Det är klart att man alltid kommer att kunna ha en diskussion om nyhetsmedier generellt, naturligtvis, och om vad som rapporteras och inte. Det kan också finnas behov av att bredda allmänhetens förtroende. Vi vet att förtroendet för public service är lägre i vissa grupper. Det är också viktigt att man från public service-håll jobbar brett för att åtnjuta ett högt förtroende i många grupper i samhället, helst i alla grupper i samhället.

Detta är en uppgift som åligger public service-bolagen och som också är det man ska göra i enlighet med sändningstillståndet. Men det är naturligtvis en grannlaga uppgift, och därför är det bra att det finns en granskningsnämnd dit alla kan vända sig med en anmälan, om man tycker att något har skett som inte är i linje med det tillstånd som public service har fått och som man därmed tycker eventuellt strider mot opartiskhet eller saklighet.

Vissa saker gör vi alltså från politiskt håll. Andra saker får man granska på andra sätt. Viktigast är nog att möjligheten till granskning finns och att vi också har tydliggjort att public service är teknikneutralt så att allt material numera kan granskas. Detta ska ses i ljuset både av att man kan göra en anmälan till granskningsnämnden, om man tycker att något har skett, och av att vi hela tiden behöver se till att public service har ett förnyat och ökat förtroende hos allmänheten. Därmed tror jag också att den studie som vi enligt propositionen ska ge uppdrag om kommer att bli viktig för det fortsatta arbetet.

Fru talman! Tobias Andersson har frågat mig hur jag avser att verka för att säkerställa att public service bedriver en objektiv och opolitisk nyhetsbevakning.

Uppdragen till public service regleras genom bestämmelser i lagen (2025:986) om public service och villkor i regeringens beslut om public service-uppdrag för respektive företag. Nuvarande public service-uppdrag gäller från och med i år och åtta år framåt.

Att public service-företagens nyhetsbevakning och övriga programverksamhet ska utövas opartiskt och sakligt är en central och grundläggande förutsättning för public service. Kraven har funnits sedan sändningarna inleddes för över hundra år sedan och framgår numera direkt av public service-lagen. Kravet på att programverksamheten ska utövas opartiskt och sakligt är sedan årsskiftet också teknikneutralt och omfattar allt innehåll, alltså text, ljud och rörlig bild, från public service oavsett hur det distribueras.

De nya teknikneutrala villkoren innebär att möjligheten att följa upp och granska innehåll har utökats. Detta är viktigt för allmänhetens förtroende för public service. Det är inte regeringen utan granskningsnämnden för radio och tv som i efterhand prövar om innehåll i program följer de regler som finns för programmen. Granskningsnämnden har också i uppgift att årligen följa upp och bedöma om public service-företagen uppfyller sina uppdrag i enlighet med de villkor som har satts upp.

Public service-företagen är självständiga medieföretag, och det är inte min eller regeringens sak att lägga oss i hur verksamheten bedrivs eller vilka publicistiska beslut som fattas. Sådana försök skulle vara ett ingrepp i den grundlagsskyddade redaktionella självständigheten och strida mot de av riksdagen fastställda principerna för styrningen av public service. Det skulle också riskera att skada företagets oberoende och därmed allmänhetens förtroende för public service.

Regeringen har i public service-propositionen (prop. 2024/25:166) bedömt att det finns skäl att genomföra en forskningsstudie för att utöver granskningsnämndens granskningar och årliga uppföljningar på ett övergripande och kunskapsinriktat sätt belysa villkoret om opartiskhet. Syftet med en sådan studie är att stärka verksamhetens legitimitet och höga förtroende. Regeringen avser att återkomma om de närmare formerna för just den studien.

Herr talman! Det verkar vara en sport under frågestunden i dag att beskriva verkligheten i falska ord och inte säga som det de facto är.

Att regeringen skulle ha skurit ned på fria och oberoende medier stämmer alltså inte. Vi har tillsatt ett nytt mediestöd som består av ungefär 1 miljard kronor. Vi ger ungefär 10 miljarder om året till public service. Med den nya propositionen för public service och det nya sändningstillståndet får public service mer pengar i dag än vad man fick under er tid och det gamla sändningstillståndet, Björn Wiechel. Public service kommer att få ungefär 83 miljarder av skattebetalarnas pengar.

Det är alldeles riktigt att marknätet är en viktig fråga. Men när Björn Wiechel står i kammaren och säger att jag ska lämna besked är han nog inte så påläst, herr talman – då har han missat det faktum att det inte är regeringen som fattar beslut, utan det är riksdagens kammare som ytterst ska fatta beslutet.

Regeringen har sagt att vi kommer att remittera ett underlag. Vi bereder det just nu, och vi avser att återkomma.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Precis som ledamoten säger finns det i svensk film ett stort kulturarv som sträcker sig över 100 år tillbaka i tiden, och det är fantastiskt. Det här såg också Filmutredningen. En av de saker som Filmutredningen slog fast var att man behöver ta hand om det här kulturarvet och titta på bevarandefrågor för svensk film. Det är många olika delar av detta som man behöver titta på. Man behöver till exempel hitta anpassade lokaler och jobba med att vidmakthålla teknisk kompetens och utrustning. Det är många olika delar i det här som behöver lira.

Med anledning av detta gav regeringen i början av året Filminstitutet i uppgift att lämna ett förslag om ett nationellt filmarvscentrum. Den redovisningen ser vi fram emot att få i slutet av oktober. Vi har också gjort särskilda riktade satsningar på digitisering av både föremål och material ur filmsamlingarna. Digitiseringen kommer att vara en jätteviktig del av byggandet och bevarandet av filmarvet.

Herr talman! Regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att stärka efterlevnaden av de nationella minoriteternas rättigheter och också det som jag kanske ser som allra viktigast just nu, nämligen att skapa långsiktighet i det minoritetspolitiska arbetet.

Den samlade bedömning som regeringen och jag gör är att insatserna har bidragit till det mål som finns för politikområdet, men det betyder inte att allting är bra. Det finns utmaningar också fortsatt. Det finns hinder i fråga om delaktighet och inflytande. Det krävs därför ett fortsatt arbete, och den rapport som nu har kommit ligger till grund för det arbetet.

Det är inte alls så att rapporten kommer att hamna i en byrålåda och sedan inte kommer att omhändertas, utan den är verkligen ett viktigt material för regeringens fortsatta arbete med att stärka minoritetspolitiken långsiktigt. Det kan handla om medel, men det kan handla lika mycket om strukturer för att bygga upp en långsiktighet inom det här politikområdet. Det ser jag fram emot att kunna fortsätta med.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande är en central del av målet för politikområdet. Regeringen har årligen samråd med de nationella minoriteterna och har också samråd när det gäller specifika frågeställningar. Ett sådant exempel är MUCF:s uppgifter inom minoritetspolitiken och när MUCF tog över den verksamheten.

Precis som jag sa tidigare, herr talman, är jag medveten om att det kan finnas utmaningar för de nationella minoritetsorganisationerna när det gäller att delta i samråd och att resurserna inte alltid räcker till i den utsträckning som organisationerna skulle önska för att kunna göra sitt arbete och göra sina röster hörda.

Jag kan som bekant inte föregripa regeringens arbete med budgetpropositionen, och därför kommer jag att behöva återkomma i frågan om pengar. Den diskussionen kan vi alltså inte ta nu.

Herr talman! Om jag får vill jag gärna under en liten stund lyfta upp ett lite annat perspektiv som är viktigt här. Ledamoten sa att 22 organisationer samlades och sa att man inte skulle flytta ansvaret till MUCF och att man borde ha lyssnat till det, men jag är inte så säker på att jag håller med ledamoten om det. Ledamoten sa ju själv att hon tror att flytten till MUCF kommer att bli riktigt bra.

Det är precis det här, herr talman, som är skillnaden mellan den här och den förra regeringen – skillnaden mellan oss i Moderaterna och Socialdemokraterna: Vi moderater vågar fatta beslut även om det riktas kritik mot dem och även om alla kanske inte håller med om att det kommer att bli toppen. Vi vågar fatta besluten ändå, för vi vågar tro på det vi gör.

Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är att vi i Moderaterna genomför vår politik därför att vi tror på den, medan Socialdemokraterna genomför sin politik om någon annan säger att det de gör är bra nog. Annars väntar de, herr talman. Resultatet av den politiken och den regeringen ser vi i Sverige i dag. Det är den röran som vår regering har fått städa upp, i område efter område och på departement efter departement.

Det handlar om minoritetspolitiken. Det handlar om rättspolitiken. Det handlar om polisväsendet. Det handlar om människors rätt till trygghet. Det handlar om människors ansvar. Det handlar om människors rätt att få behålla mer av det som de arbetar ihop. Det ska löna sig att vara en sjyst medborgare i Sverige i dag.

Vi moderater tror på det vi gör, och det är därför vi genomför det, även om det riktas kritik mot det ibland. Precis på samma sätt tror jag på det vi nu gör inom minoritetspolitiken. Jag tror att det kommer att bli bra på sikt.

Herr talman! Låt mig börja med att förtydliga. Ledamoten nämnde ett par av de satsningar jag räknade upp i mitt svar, nämligen satsningarna på judiskt liv och bekämpning av antisemitism. Men jag nämnde även flytten av ansvaret till MUCF, vilket är en stor och viktig del av att förbättra minoritetspolitiken när det gäller både form och uppföljning. Det är viktigt att detta kommer med, för nu jobbar vi med att en myndighet ska få möjlighet att bygga upp kompetens och ansvara för denna uppgift på ett betydligt bättre sätt än vad Länsstyrelsen Stockholm har gjort.

Det har funnits många synpunkter från minoritetsorganisationer på hur uppgiften har hanterats tidigare, och därför är jag säker på att flytten till MUCF är viktig för att man ska kunna jobba med minoritetspolitiken på ett mer effektivt sätt, inte minst när det gäller frågan om samråd och delaktighet, som är en otroligt viktig del av minoritetspolitiken.

Jag är medveten om att det finns utmaningar för de nationella minoritetsorganisationerna, till exempel när det gäller att kunna delta i samråd. Detta är något som ofta kommer upp när de talar med mig och regeringen. Det kan också handla om att resurserna inte räcker till.

Jag kan dock inte här och nu säga vad regeringen avser att göra med den rapport vi fick i slutet av mars. Eventuellt kan den få konsekvenser för kommande budget, men den processen kan jag inte föregripa.

Herr talman! Jag uppfattade inte heller att interpellationen handlar om att jag ska räkna upp hur många kronor och ören regeringen lägger i de olika potterna för minoritetspolitiken. Jag nämnde ett par satsningar, men det är långtifrån allt regeringen gör. Regeringen lägger också pengar på andra saker inom minoritetspolitiken. Men, som sagt, jag uppfattade inte att det var det denna diskussion skulle handla om utan om hur vi på bästa sätt ska omhänderta det som stod i rapporten och hur vi ska se till att våra nationella minoriteter på ett riktigt bra sätt får möjlighet till delaktighet och inflytande. Här vill jag återigen trycka på verksamhetsflytten till MUCF, som jag tror är en stor och viktig del av detta.

Jag vet att det har funnits kritik mot att samråden och diskussionerna inte följdes på ett bra sätt inför denna flytt. Men regeringen har varit mån om att så långt det är möjligt ändå möta kritiken och beakta den, och vi gjorde de förtydliganden som behövde göras. Vi höll med i diskussionerna vad gäller kompetensförsörjningen till MUCF och vikten av att det finns en långsiktighet i arbetet.

Jag kan ändå tycka att det finns en poäng med att lyfta fram att det inte alltid är så att kronor och ören, alltså pengar, till organisationer och regeringens arbete med att främja minoriteternas delaktighet och inflytande behöver hänga ihop. De gör det ibland, och det är jag medveten om. Men det är inte alltid så. Det handlar också om att se över de övergripande systemen och se till att det finns en långsiktighet i den samverkan vi bygger upp och att denna samverkan fungerar på absolut bästa sätt för både minoritetsorganisationerna och regeringen.

Herr talman! Mirja Räihä har frågat mig om jag kommer att genomföra något eller några av förslagen i myndighetens uppföljningsrapport.

Den 30 mars lämnade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, och Sametinget in rapporten Nationella minoriteter och minoritetsspråk – Minoritetspolitikens utveckling 2025. MUCF tog över ansvaret för den nationella minoritetspolitiken från Länsstyrelsen Stockholm den 1 januari i år. Det huvudsakliga syftet med överflyttningen av verksamheten inom minoritetspolitiken till MUCF är att just säkerställa och stärka efterlevnaden av de nationella minoriteternas rättigheter.

Regeringen har under mandatperioden gjort flera insatser inom minoritetspolitiken. Bland annat har regeringen beslutat om en strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism och om flera åtgärder för att nå målsättningarna inom den. Regeringen har även skapat långsiktighet för språkcentrums verksamhet genom att föra in uppgiften att ansvara för språkcentrum i myndighetens instruktion.

Insatserna inom ramen för den nationella minoritetspolitiken bidrar till att uppfylla målet för politikområdet. Men det finns fortfarande utmaningar, och det krävs också att ett fortsatt arbete görs för att målet ska uppnås. Rapporten om minoritetspolitikens utveckling 2025 utgör ett viktigt underlag i regeringens fortsatta arbete. Med det sagt kan jag inte föregå regeringens kommande arbete inom ramen för den nationella minoritetspolitiken.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka Rashid Farivar för interpellationen och, framför allt, för hans engagemang för det rörliga kulturarvet. Jag delar hans engagemang. Jag tycker att det känns väldigt gott att vi nu har en regering och fyra samarbetspartier som värnar det svenska kulturarvet och som gör jobbet med att ta hand om det.

Som jag har sagt tidigare är detta en fråga som är viktig för regeringen. Den är prioriterad. Vi rör oss i rätt riktning när det gäller att värna Sveriges gemensamma kulturarv. Vi tar hand om den underhållsskuld som har byggts upp. Vi ser till att satsa på bevarande av kulturarv. Vi ser till att återigen göra kulturarvet till en fråga på agendan i stället för något som ligger bortglömt och inte tas om hand för kommande generationer.

Ledamoten känner detta engagemang, och det gör även jag. Jag är också glad för att det här engagerar många människor och föreningar runt om i landet. Det bådar gott för framtiden för vårt gemensamma kulturarv. Jag fortsätter gärna att diskutera med våra myndigheter och uppmanar till samverkan mellan myndigheter och civila organisationer och föreningar, som gör ett fantastiskt arbete utifrån ett bevarandeperspektiv och utifrån perspektivet att kulturarvet inte bara handlar om bevarande utan också om utveckling och användande i vår tid.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! DC3:an Daisy kan vi prata länge om. Som Vallentunabo är man en entusiast när det gäller Daisy. Daisy stod under många år på flygfältet i Vallentuna och hölls igång av entusiaster i kommunen. Alla Vallentunabor har väldigt kära minnen av det här, så det var roligt att Daisy kom upp här i dag.

För att gå tillbaka till ledamotens fråga vill jag klargöra ett par saker. Nu lät det som att det över huvud taget inte finns någon lagstiftning, men det gör det. Vi har trots allt en kulturmiljölagstiftning, och i den finns grundläggande bestämmelser som handlar om skydd för kulturarv och kulturmiljöer. I den lagstiftningen finns också bestämmelser som gäller det rörliga kulturarvet, till exempel bestämmelser om utförsel av äldre transportmedel. Det finns även byggnadsminnesförklaringar, som också kan innefatta transporthistoriska miljöer. Detta finns alltså på plats.

Jag tycker dessutom att det är viktigt att säga att det finns en statlig finansiering av Riksantikvarieämbetet och Statens museer för maritim, transport- och försvarshistoria. Genom dessa anslag bidrar regeringen till att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas.

Jag måste korrigera den bild som ledamoten ger av att det inte sker någonting alls. Det gör det. Vi har en lagstiftning på plats. I den lagstiftningen ryms delar som handlar om det rörliga kulturarvet. Det finns också statliga medel som går till bevarandet av det rörliga kulturarvet.

Man kan alltid diskutera om nivåerna är för låga eller för höga eller om det finns tillräckligt mycket lagstiftning. I dagsläget avser regeringen att fortsätta i enlighet med den lagstiftning som finns och i stället arbeta för att samverkan mellan de parter som tar ansvar för det rörliga kulturarvet ska utvecklas och bidra till att vi på ett ännu bättre sätt kan omhänderta vårt gemensamma arv.

Herr talman! Jag får återkomma till att det är en prioriterad fråga för regeringen att värna och skydda kulturarvet. Sedan är det klart att det alltid finns saker som vi kan göra mer av och som vi kan göra bättre, och det tror jag naturligtvis också kommer av en ökad samverkan.

Precis som ledamoten beskrev handlar detta i stora delar om ideellt arbete. Det är civilsamhället – föreningar och ideella krafter – som sluter upp och gör det möjligt för vårt rörliga kulturarv att fortsätta rulla eller finnas till för människor att uppleva, känna på och till och med åka med på olika vis. Det här kommer dock inte av sig självt, utan det måste både följa en lagstiftning och ske via en god samverkan.

Jag tror naturligtvis att samverkan mellan berörda myndigheter, intresseorganisationer och ideella verksamheter som jobbar med detta alltid kan förbättras. Inom ramen för vad vi gör har vi årliga myndighetsdialoger. Där finns det såklart också möjlighet att ta upp hur samverkansformerna ska se ut och hur man kan se till att samarbeta för att på bästa sätt kunna ta hand om vårt gemensamma kulturarv.

Detta är alltså en viktig fråga, och det är onekligen så att ett bevarande av det rörliga kulturarvet i mycket stor utsträckning måste ta hänsyn till att dessa saker och ting i framtiden ska kunna användas på det sätt som de faktiskt användes när de en gång för länge sedan skapades. Det här ska kunna vara möjligt utan att tekniker och utföranden går förlorade längs vägen, för annars förloras lite grann poängen.

Det här är alltså naturligtvis en frågeställning som är viktig och alltid aktuell att följa. Som jag var inne på i mitt svar har regeringen inte prioriterat ett lagstiftningsarbete på det här området, men det betyder inte att det inte finns ett intresse. Vi följer fortsatt noggrant det arbete som sker inom ramen för våra myndigheter, intresseorganisationer och föreningar och tittar på hur de bedriver det här arbetet i dag när det gäller vårt rörliga kulturarv.

Det finns naturligtvis alltid möjlighet till förbättringar. Jag är dock inte säker på att de alltid behöver ske via lagstiftning, utan man kan också titta på hur man kan förbättra dialog och samverkan för att möjliggöra för parterna att i större utsträckning nå det gemensamma målet, vilket är att tillsammans värna vårt rörliga kulturarv.

Herr talman! Rashid Farivar har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att säkerställa att statliga och kommunala myndigheter i sin verksamhet beaktar det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar, inklusive behovet av proportionalitet vid tillämpning av regelverk. Interpellanten har även frågat mig om jag anser att nuvarande regelverk ger tillräckliga förutsättningar för att bevara och använda historiska transportmedel eller om jag ser ett behov av ett stärkt rättsligt skydd, exempelvis i form av en lagstadgad hänsynsregel. Slutligen har interpellanten frågat mig om jag avser att ta några initiativ till att bereda Riksantikvarieämbetets rapport vidare, exempelvis genom ett remissförfarande.

Att värna och skydda kulturarvet är en viktig fråga för regeringen – det hörde vi alldeles nyss, i den föregående interpellationsdebatten – och i kulturmiljölagen (1988:950) finns grundläggande bestämmelser till skydd för kulturarv och kulturmiljöer. Genom den statliga finansieringen till Riksantikvarieämbetet och Statens museer för maritim-, transport- och försvarshistoria bidrar regeringen till att det rörliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Dessa båda myndigheter har också dialog med andra myndigheter och berörda aktörer gällande det rörliga kulturarvets särskilda förutsättningar och tillämpning av regelverk inom bland annat kulturmiljö, transport- och miljöområdena.

Riksantikvarieämbetet framhöll i sin rapport från 2018 att det inte är givet vilken betydelse en allmänt hållen hänsynsregel i kulturmiljölagen skulle komma att få. Riksantikvarieämbetet lyfte även fram att det är svårt att avgöra om syftet att skydda det rörliga kulturarvet bäst nås genom att en sådan regel införs. Beredningen av rapporten var slutbehandlad i och med budgetpropositionen för 2021.

Regeringen har hittills inte prioriterat ett lagstiftningsarbete på området men följer naturligtvis fortsatt det arbete som bedrivs av myndigheter, intresseorganisationer och föreningar som arbetar just med det rörliga kulturarvet. Regeringen ser vikten av att det rörliga kulturarvet fortsatt bevaras, används och utvecklas, inte minst mot bakgrund av det utbredda engagemang för detta kulturarv som finns hos så många människor i vårt land.

Herr talman! Till att börja med är det ju ledamoten själv som från talarstolen har pratat om att det skulle finnas ett motsatsförhållande mellan det som ligger under ytan och det som är ovan ytan och att det som är under ytan skulle vara mindre värt. Jag har inte tagit de orden i min mun och kommer heller aldrig att göra det.

Kulturarvet är vårt att skydda. Det är vårt just nu, men det tillhör kommande generationer. Det är vårt ansvar som ansvariga för Sverige och som ansvarig regering att ta det och att ta det på allvar. Vi måste göra det som krävs för att kommande generationer också ska ha rätt till sin historia och till sitt arv.

Låt mig påminna ledamoten ännu en gång om att åtta år med Socialdemokraterna i regeringsställning inte ledde till någon förändrad lagstiftning på det här området. Det gavs inte ett enda uppdrag till någon myndighet inom ramen för detta område. Och det satsades inte en enda krona inom ramen för området.

Den moderatledda regeringen däremot har höjt anslagen till Riksantikvarieämbetet. Vi har givit direkta pengar till arbetet med skyddet av vårt kulturarv. Vi har instiftat ett råd till skydd av kulturarv. Vi har utsett beredskapsmyndigheter som ska arbeta med skyddet av vårt kulturarv.

Det här är en fråga som vi har aktualiserat, och vi kommer att fortsätta driva och arbeta med den. Vi är inte klara. Det blir man inte på tre och ett halvt år. Men vi har fått mycket gjort under tre och ett halvt år, saker som den socialdemokratiska regeringen inte gjorde någonting åt under sina åtta år.

Att stå här och säga att vi inte får tillräckligt gjort tycker jag är väl magstarkt, herr talman. Tack för diskussionen!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig dra några exempel för ledamoten. Regeringen lägger en halv miljard kronor på att bevara kulturarvet i hela Sverige. Det är pengar som ska gå till underhållsinsatser och skydd av vårt kulturarv för att det ska bevaras för kommande generationer. En halv miljard lägger vi på det.

Regeringen har också utsett Riksantikvarieämbetet till beredskapsmyndighet, eftersom det finns behov av ett mycket tätare samarbete kring kulturarvsfrågor som en del av vår civila beredskap och för att kulturen är en viktig del av ett lands identitet. Vi behöver alltså arbeta systematiskt med de här frågorna även som en del av vårt skydd.

Regeringen har dessutom tillfört 84 miljoner kronor under tre år till Riksantikvarieämbetet för att stärka kulturarvssektorns beredskap. Det är pengar som ligger utanför den halva miljard som vi har avsatt till skyddet och bevarandet av kulturarvet och för att jobba med olika typer av insatser där.

Vi har instiftat ett råd för skydd av kulturarv. Riksantikvarieämbetet är samlande myndighet för det rådet. Rådet i sig samlar myndigheter över hela Sverige och inom hela kulturarvssektorn för att de på ett bättre sätt ska kunna samarbeta systematiskt med dessa frågor.

Det var bara några exempel, herr talman, på saker som regeringen har gjort för att skydda kulturarvet, oavsett om det ligger till havs eller på eller i marken. Det finns mycket att fortsätta arbeta med. Men att anklaga den regering jag företräder för att inte ha gjort tillräckligt i de här frågorna blir lite magstarkt när Lars Mejern Larssons regering under åtta år inte lade två strån i kors eller ens en miljon på att göra någonting för att skydda kulturarvet eller öka beredskapen i kulturarvssektorn i händelse av kris eller krig.

Nu rör vi oss i rätt riktning. En halv miljard går till att bevara kulturarvet och 84 miljoner till Riksantikvarieämbetet för att fortsätta se till att kulturarvet skyddas och att det byggs upp en ordentlig beredskap. Ett råd för skydd av kulturarv har instiftats. Beredskapspengar tillförs. Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet har utsetts till beredskapsmyndigheter. Det är bara några av alla exempel på hur regeringen har rört sig framåt för att se till att kulturarvet faktiskt ska kunna bevaras för kommande generationer.

Jag blir ändå lite nyfiken. Kanske kan ledamoten beskriva vad hans parti, Socialdemokraterna, under åtta år i regeringsställning gjorde för det maritima kulturarvet eller för vårt kulturarv i stort?

Herr talman! Jag får säga att jag delar Lars Mejern Larssons beskrivning av kulturarvet under ytan. Jag delar också entusiasmen över det. Det jag däremot inte delar är beskrivningen av att myndighetsstyrningen är otydlig och att samverkan mellan myndigheter saknas. Det håller jag inte med om.

I dag finns en lagstiftning på plats som både reglerar skyddet av vårt kulturarv och föreskriver ansvar som gäller just fornminnesbrott. Dessutom finns det uppbyggda samarbetsvägar mellan de myndigheter som har till uppgift att jobba med olika delar av skyddet av kulturarvet.

Det är klart att det måste åligga olika myndigheter att göra olika saker beroende på vad som sker med kulturarvet. Riksantikvarieämbetet har ett otroligt viktigt uppdrag att vara en samlande myndighet och se helheten. Samtidigt ligger ett delansvar på länsstyrelserna i detta. När det kommer till den brottsbekämpande delen är Polismyndigheten, Kustbevakningen och andra helt avgörande för att arbetet ska fungera.

Jag delar alltså inte bilden av att det finns en otydlighet här. Däremot kan jag säga att när många myndigheter ska samverka hänger det såklart också på att man hittar vettiga samverkansvägar och att man bygger upp ett samarbete som ska hålla över tid. Det ska finnas en långsiktighet i det. Det bygger på relationer. Det bygger på kontakter mellan myndigheterna. Jag uppfattar att sådana kontakter är tagna. Det finns en samverkan mellan myndigheter och andra parter som arbetar för att bevara kulturarvet.

Det här är ändå ett hyfsat väl fungerande område. Sedan kan man alltid tycka att saker och ting kan bli bättre. Man kan fortsätta att titta på hur man kan öka förståelsen för dessa frågor och öka samverkan och samarbetet för att skydda vårt kulturarv ännu bättre.

Regeringen har tagit flera steg för att möjliggöra för våra myndigheter att på ett bättre sätt samverka. Till exempel har vi utsett Riksantikvarieämbetet till den myndighet som ska ha den samlande funktionen för arbetet med att ta hand om vårt kulturarv och se till att våra myndigheter, som på olika sätt har delansvar för detta, också tar det ansvaret och att det sker ett samarbete sinsemellan.

Jag tror såklart att det alltid finns saker som kan bli bättre, men jag tycker även att det är viktigt att säga att det samarbete som man har byggt upp över tid nu faktiskt har bedömts ge goda resultat och ökad förståelse för frågorna.

Herr talman! Lars Mejern Larsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till ett formaliserat system med tydliga beslutsvägar och mandat för hur kulturarvet under ytan kan övervakas och skyddas.

Det är viktigt för regeringen att det finns förutsättningar att bevara, använda och utveckla en mångfald av kulturmiljöer. I kulturmiljölagen (1988:950) finns grundläggande bestämmelser till skydd för viktiga delar av kulturarvet. Bland annat föreskrivs ansvar för fornminnesbrott. Kulturmiljöer och fornlämningar under ytan har skydd enligt lagstiftningen. Av kulturmiljölagen framgår också att det är länsstyrelsen som ansvarar för det statliga kulturmiljöarbetet i länet och att Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet.

Polismyndigheten har ett generellt ansvar att utreda och beivra brott, vilket även omfattar brott enligt kulturmiljölagen. Kustbevakningen kan bistå Polismyndigheten i dessa ärenden inom ramen för sin indirekta brottsbekämpande verksamhet. Dessa myndigheter samverkar utifrån sina respektive uppdrag med Åklagarmyndigheten, Statens museer för maritim, transport- och försvarshistoria, Riksantikvarieämbetet och relevanta länsstyrelser.

Regeringen följer myndigheternas arbete för att bevara kulturarvet under ytan. Det är dessa initiativ som just nu ligger på regeringens bord.

Herr talman! Jag kan egentligen bara återupprepa vad jag sa här nyss, att det naturligtvis är allvarligt med det läge som världskulturmuseerna befinner sig i just nu. Jag, regeringen och Kulturdepartementet följer frågan noggrant. Det är absolut inte så att vi duckar den på något sätt.

Men jag tror att även Mats Berglund kan hålla med om att ”några dagar” är ganska kort tid när det kommer till budgetprocesser. Budgetprocesser brukar pågå betydligt längre än så.

Även om den här frågan är en nyhet just nu är det inte en nyhet att museer kan aviseras om hyreshöjningar. Det sker hela tiden, inte bara inom museiväsendet utan överallt, både i statlig regi och i det privata.

Sedan behöver vi naturligtvis titta på hur vi ska kunna se till att museerna fortfarande kan uppfylla det de är satta att göra. Det är väl ändå det viktiga i detta, alltså att de i någon mån ska kunna fortsätta sin verksamhet framöver. Det bevakar vi.

Herr talman! Det är klart att jag också ser allvarligt på den situation som världskulturmuseerna nu befinner sig i. Från mitt och Kulturdepartementets håll följer vi frågan noggrant. Vi har precis tagit emot budgetunderlaget för 2027–2029. Vi undersöker alla möjliga alternativ framåt, och vi stänger inga som helst dörrar.

Men det är myndighetens ansvar att säkerställa att verksamheten faktiskt kan bedrivas på ett ändamålsenligt sätt och också hantera lokalfrågorna inom ramen för sitt självbestämmande. Så säger regelverken. Jag vet att myndigheten tittar intensivt på hur de ska kunna hantera den nya situationen, och vi gör naturligtvis detsamma.

Men låt mig påminna ledamoten om att den här regeringen har tagit hyresfrågorna på allvar, till skillnad från tidigare regeringar. Vi har redan löst ett antal viktiga frågor som har varit liggande i decennier. Det tycker jag är bevis nog för att detta är en viktig fråga som regeringen kommer att bevaka framöver.