Mathias Tegnér

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret, som jag tycker var klargörande.

Jag tycker att interpellationsdebatten visar att vi är oeniga om två saker. När det gäller den allmänna inriktningen för biståndet uppfattar jag att det tidigare har hållits tydliga och klargörande diskussioner här i kammaren. Den andra saken, som jag har försökt att fokusera på här i dag, är att det förefaller vara så att beslutet att lämna Myanmar inte föregicks av en säkerhetspolitisk analys.

Jag oroas av den signal som sänds. Från Sveriges sida säger vi att stödet till Ukraina kräver att vi lämnar Myanmar, och därmed sätter vi demokratikämpar mot varandra. Framför allt oroas jag av att det inte verkar ha gjorts någon analys av vad som händer när Kina får fritt spelrum i Myanmar. Detta uppfattar jag inte att ministern har svarat på.

Det är viktigt att göra prioriteringar. Vi befinner oss i en globaliserad värld. Socialdemokraterna har stått bakom allt stöd till Ukraina som regeringen har fattat beslut om, och när vi hade en socialdemokratiskt ledd regering drev även den på för ett djupt och stort stöd till Ukraina. Där är jag och ministern inte oeniga.

Vi verkar dock vara oeniga om huruvida det är dåligt att finansiera detta stöd med att lämna fritt spelrum för Rysslands allierade Kina i Myanmar. Det förefaller vara så att man tar med ena handen och ger med den andra. Jag tror att effekten av detta på sikt blir en osäkrare värld och en osäkrare situation för Sverige. Det tycker jag är dåligt.

Fru talman! Tack för svaret, utvecklings- och biståndsministern!

Ministern är en välkänt duktig talare, och jag uppfattar det som att statsrådet använder den talangen för att delvis faktiskt blanda bort korten när det gäller frågan jag har ställt. Det finns inget hemligt pengaträd, säger ministern. Under min uppväxt pratade man ibland om pojken med guldbyxorna, och även det är ju påhittat.

Jag tror inte heller att vi är betjänta av att göra det här till en allmän biståndsdebatt; jag tycker att min kollega Olle Thorell ihop med vår utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson har visat i flera debatter att regeringens biståndspolitik är kortsiktig och gör världen fattigare och på sikt en sämre plats att leva på.

Det är som ministern säger: Ibland handlar politik om att välja. Enligt min uppfattning har vi socialdemokrater sedan 70-talet fått städa upp efter borgerliga regeringar som inte kunnat välja mellan inkomster och utgifter. Jag är alltså väl medveten om att det inte finns några hemliga pengaträd.

I det här fallet – bara för att vara tydlig – prioriterar vi socialdemokrater bistånd högre än vad regeringen gör. I så måtto har vi större resurser, eftersom vi faktiskt tycker att den här typen av avvägningar inte är lämpliga. Därför tror jag att man inte hade behövt göra denna typ av kortsiktiga prioriteringar med en socialdemokratisk politik.

I den förra interpellationsdebatten pratade ministern för civilt försvar om dynamiska antagonister. Det som oroar mig är att detta ord inte förefaller ha funnits med i analysen när borttagandet av biståndet till Myanmar analyserades. Vi menar som sagt att det är svårt att se hur den säkerhetspolitiska analysen såg ut. Man säger att man vill prioritera Ukraina, vilket vi helt står bakom, men man gör det genom att dra undan resurser på ett sådant sätt att Kina – Rysslands allierade – ges möjlighet att flytta fram sina positioner. Då riskerar åtgärden att bli kontraproduktiv.

Vi menar också att regeringen tar en risk med denna snabba utfasning eftersom man lämnar demokratirörelsen i sticket och därmed försvagar de krafter som står upp för mänskliga rättigheter. Om man vill dra tillbaka landstrategin borde man i stället säkerställa ordnade övergångar och långsiktighet även när strategier förändras – annars riskerar man att också ägna sig åt kapitalförstöring, vilket är en synnerligen dålig idé.

Ministern säger att konsekvensanalyser har gjorts, men beskrivningen är mest i allmänna ordalag att Sida har gjort en bedömning och att förutsättningarna i Myanmar har försämrats. Det vet vi ju redan. Det jag är på jakt efter – det jag frågar om – är något mer konkret. Har regeringen analyserat hur ett svenskt tillbakadragande påverkar demokratirörelsens faktiska överlevnad? Har man bedömt vilka andra aktörer som riskerar att försvinna när svenskt stöd dras in? Framför allt: Vilka organisationer och stater kommer att kunna ta över det utrymme som Sverige lämnar efter sig?

Kort sagt: Ser inte ministern en geopolitisk risk med att lämna spelplanen fri för Kina i Myanmar?

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Jag vill börja med att konstatera att bakgrunden till min interpellation är det faktum att regeringen har beslutat att avveckla hela det svenska utvecklingssamarbetet med Myanmar och att det dessutom ska avvecklas i snabb takt. Den 30 juni 2026 ska landstrategin helt ha upphört.

Normalt sett sker en avveckling under betydligt längre tid, vilket ger civilsamhälle och mottagarorganisationer en chans att planera för framtiden och söka nya finansiärer. Den tidsram som nu har fastslagits är exceptionellt kort och riskerar att slå sönder verksamheter som har byggts upp under decennier. Den föreslagna snabbavvecklingen riskerar att vara kapitalförstörande – att förstöra det som tidigare års bistånd har byggt upp.

Organisationer varnar för att demokratirörelsen i Myanmar nu tvingas lägga all sin energi på akut finansiering i stället för att arbeta med att stärka sina positioner inför juntans planerade skenval under året. Vi socialdemokrater anser att en snabb reträtt inte är förenlig med den princip om långsiktighet som har varit ett kännetecken för svenskt utvecklingssamarbete i över 50 år.

Det som också är anmärkningsvärt är att den svenska reträtten enligt flera bedömare riskerar att stärka Kina – ett Kina som tydligare och tydligare har visat upp en enad front med Ryssland. Det är naturligtvis rimligt att vi ökar stödet till Ukraina. Men åtgärden, som motiveras av att stödet till Ukraina behöver öka eftersom Ukraina behöver stärkas i kriget mot Ryssland, riskerar samtidigt att försvaga oss alla. Den riskerar att försvaga demokratierna i Europa eftersom vi lämnar Myanmar öppet för kinesisk påverkan.

Ett ökat stöd till Ukraina är både viktigt och riktigt – där är vi helt eniga – men är det verkligen rimligt att göra det på ett sätt så att koalitionen Kina–Ryssland stärks i en annan del av världen? Det är den fråga jag gärna ser att vi diskuterar här i dag.

Jag oroas också av den signal som sänds ut. När Sverige säger att stödet till Ukraina kräver att vi lämnar Myanmar, riskerar vi då inte att ställa demokratikämpar mot varandra? Är det verkligen så vi vill prioritera? Ska kampen mot Putins aggression i Ukraina ske på bekostnad av andra demokratirörelser i andra delar av världen, vilket dessutom riskerar att möjliggöra för Kina att flytta fram sina positioner?

Det här var bakgrunden till att jag ställde två frågor till statsrådet. Den ena rörde effekten avseende civilsamhällets och demokratirörelsens överlevnad i Myanmar, men den andra handlade just om huruvida reträtten från Myanmar kan komma att påverka Sveriges långsiktiga säkerhetspolitiska intressen. Om det har analyserats är frågan också vad den analysen innehåller. Jag uppfattade inte att jag i det första inlägget fick svar på den sista frågan.

Gjordes en säkerhetspolitisk analys? Vad sa den i så fall? Och ser inte regeringen och ministern att det slaktade biståndet till Myanmar riskerar att vara en åtgärd som helt spelar Kina i händerna?

Fru talman! Vi är eniga om ett par saker. Vi är eniga om att investeringar är viktiga för vårt samhälle. Den tidigare socialdemokratiska regeringen agerade kraftfullt för att allokera både privat och offentligt kapital till investeringar. I så måtto är vi eniga.

Däremot är det inte så att skattefel, skattefusk och skatteluckor leder till en gynnsam allokering av kapital. I stället riskerar kapital att allokeras till saker som är suboptimala om det finns skattefördelar. Det finns inget positivt i att det finns skatteluckor i vår skattelagstiftning om man tror att investeringar är viktiga för vårt samhälle. Jag som stockholmare brukar stolt prata om att vår huvudstadsregion är den kapitalmarknad som har mest investerbart kapital per capita i världen efter Silicon Valley.

I grunden är det alltså positivt med investeringar. Däremot är det inte positivt med fel i vår skattelagstiftning. Det är där statsrådet Wykman blir svaret skyldig. Skatteverket kom in med en skrivelse redan i december förra året, och under tiden sedan dess har regeringen suttit på händerna. Sedan justerade de sin skrivelse i maj, men problemet finns fortfarande där.

Nu vill jag upplysa statsrådet Wykman om att vi befinner oss på gränsen mot september. Det har alltså gått nästan nio månader sedan den första indikationen om att det finns en tydlig lucka i vår skattelagstiftning. Då borde statsrådet Wykman och regeringen göra det enda rimliga och det som deras expertmyndighet ber om. Tillsätt en utredning för att lösa problemet! Stå inte bara i riksdagens kammare och prata om det!

När tänker regeringen agera?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag noterar att statsrådet Wykman pratar om ganska många andra saker än det som den här interpellationen handlar om.

Jag är i och för sig enig med statsrådet om att EU är en viktig fråga när det gäller skatteflykt och skattefusk – inte tu tal om saken. Men det finns och har funnits ett antal frågor under den här mandatperioden där det också har funnits behov av agerande från regeringen. Jag uppfattar – och jag har haft flera interpellationsdebatter med finansministern om detta – att regeringen i flera av dessa frågor faktiskt har suttit på händerna. Det handlar om exitskatt, och det handlar om det här. Men det handlar också om beskattning på aktieutdelningar, vilket ministern också nämner i sitt interpellationssvar.

Men om vi håller oss till den fråga som denna interpellation handlar om, alltså det problem vi ser när det gäller kapitalförsäkringar, är det ju så att regeringen blev tillskriven av Skatteverket första gången under hösten – jag tror att det var i december 2024 – om att vi har ett problem på detta område. Sedan är det riktigt att de justerade sin skrivelse i maj 2025. Den första skrivelsen kom alltså i december 2024, och en justerad skrivelse kom i maj 2025.

Detta innebär dock att regeringen och statsrådet Wykman har känt till det här problemet sedan december 2024 och har känt till att det behöver tillsättas en utredning, antingen inom ramen för vårt utredningsväsen eller inom ramen för Finansdepartementet. Jag är enig med statsrådet om att vårt utredningsväsen inte alltid håller en rakets hastighet. I grund och botten är det nog bättre att det går lite långsammare och blir rätt än att det går fort och blir fel.

Utmaningen här är att man har känt till problemet sedan hösten förra året och inte har gjort någonting. Man har inte tillsatt någon utredning. Man har inte adresserat frågan hos Finansdepartementet. Det innebär att klockan tickar. Om det inte händer något under hösten har det gått ett år sedan regeringen första gången fick reda på att det försvinner 1 miljard i skatteintäkter varje år. Och man sitter bara på händerna.

Det centrala problemet här är att lagstiftningen är otydlig. Det finns ingen klar reglering för vilka tillgångar som får ingå i kapitalförsäkringar eller till vilka värden. Det är alltså inte ens säkert att det är så som statsrådet säger, att den effektiva skattesatsen blir 20 procent, eftersom det förefaller finnas problem med hur olika tillgångar värderas, vilket gör att den effektiva skattesatsen möjligen kan bli lägre.

Skatteverket är glasklara. De säger att det behövs en översyn, antingen inom Finansdepartementet eller i form av en statlig offentlig utredning. Skatteverket påtalade detta redan förra året. Ingenting hände. Vi bjöd in finansministern till skatteutskottet under våren. Ingenting hände. Och nu står vi här. Ministern ger inte besked om att man nu står i begrepp att tillsätta denna utredning. Då har vi snart förlorat ett år.

När ska regeringen börja agera för att täppa till denna brist i skattelagstiftningen? Eller är det så att regeringen bara pratar om att det är viktigt att betala skatt men egentligen tycker att det bara är vanligt folk som ska betala skatt? Ska vi tillbaka till den tid då adeln och överklassen var skattefrälse? Varför ska bara vanliga svensson betala skatt men inte moderata väljare med höga inkomster? Det är den känslan man får när regeringen sitter på händerna trots att man vet att det finns en skattelucka i svensk lagstiftning. Varför tar ni inte tag i denna fråga? När går regeringen från ord till handling, statsrådet Wykman?

Fru talman! Till att börja med vill jag tacka finansmarknadsminister Niklas Wykman för svaret.

Bakgrunden till min interpellation är att Skatteverket redan under förra året påtalade för regeringen att kapitalförsäkringar används för avancerad skatteplanering. I grunden förefaller det handla om att kapitalförsäkringar har en lägre grad av reglering än investeringssparkonto, ISK. Om jag har förstått det hela rätt är begränsningarna för få för vilka tillgångar som kan placeras i kapitalförsäkringar och framför allt till vilka värden. Det innebär att det finns möjligheter till avancerad skatteplanering inom ramen för svensk skattelagstiftning i dag.

När nu regeringens expertmyndighet tillskriver regeringen – faktiskt redan förra året – om att det finns en lucka i skattelagstiftningen skulle i alla fall jag tro att regeringen lägger i högsta växeln för att täppa till luckan. Det handlar enligt Skatteverkets bedömning trots allt om 1 miljard kronor i skattebortfall varje år. Om jag inte missminner mig är dessutom sådan skatteplanering också en av Skatteverkets högst prioriterade risker.

Fru talman! Bakgrunden är tydlig. Skatteverket har i flera år, både i år och förra året, pekat på att kapitalförsäkringar används för avancerad skatteplanering. De senaste kontrollerna har redan resulterat i hundratals miljoner kronor i ökade skatteinbetalningar. Samtidigt bedömer myndigheten att runt 1 miljard försvinner varje år. Det här är pengar som skulle kunna gå till välfärden – skolan, vården och äldreomsorgen – och till försvaret. Men just nu försvinner de i skatteflykt och skattefusk.

Statsrådet säger att det är en prioriterad fråga för regeringen att generellt minska riskerna för skatteundandragande. Finansministern brukar säga detsamma i de interpellationsdebatter som jag har haft med henne om detta. Men då förstår jag inte, statsrådet, varför regeringen sitter på händerna i frågan.

Skatteverket tillskrev er redan förra året, men mig veterligen har ingenting gjorts. Skatteutskottet bjöd in finansministern under våren. Hon skickade sin statssekreterare, som konstaterade att det var en viktig fråga men att man just nu inte arbetade med den. Jag skrev en interpellation och fick ett svar från finansmarknadsministern som huvudsakligen handlade om arbetet i EU.

Min fråga till statsrådet Wykman blir därför: Tycker regeringen att detta är ett problem? Om regeringen tycker att det här är ett problem, hur tänker man agera?

Fru talman! Det är spännande att ledamoten Ahlstedt berättar hur en politisk förhandling skulle sluta!

Det är förstås riktigt att vi nu, i en speciell situation, tycker att det är rimligt med en tillfällig bankskatt, till exempel för att finansiera höjt barnbidrag för dem som behöver. Det är helt riktigt, och det är korrekt som ledamoten säger: Det finns skillnader i vår politik. Det är inte tu tal om det.

Det som den stora skattereformen från 90-talet ger vid handen är dock att man kan skapa ett bättre skattesystem där man breddar skattebaser så att inte alla nominella skatter behöver öka, och därför skulle jag ändå vilja be ledamoten Ahlstedt att titta på vad hans kloka partivänner lyckades göra på 90-talet.

Jag är övertygad om att vi kan genomföra skattereformer som skulle göra vår ekonomi mer effektiv och som också skulle leda till goda förutsättningar för både näringsliv och vanliga människor.

Problemet just nu är att Moderaterna och SD-regeringen genomför en extremt ensidig skattepolitik, där man sänker skatten för dem som har absolut mest, samtidigt, och det är kanske mest anmärkningsvärt, som man ser mellan fingrarna när det gäller stora skatteluckor i vårt system, till exempel genom att inte hantera exitskatten, som faktiskt är ett brott mot hur vi brukar se på skatter. Den tidigare moderata finansministern Anders Borg arbetade ju med den typen av frågor just för att skattesystemet skulle fungera.

Jag skulle därför vilja säga att problemet med Moderaternas politik just nu är att det bara handlar om att sänka skatterna för dem som har mest och att man vägrar att täppa till skatteluckor för dem som faktiskt fuskar. Det är inte bra politik för Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Om ledamoten Ahlstedt slår upp en enkel bok i ekonomisk historia som beskriver svensk skattepolitik under de senaste decennierna tror jag att han kommer att se att det som av forskning benämns ”den stora skattereformen” inträffade på 90-talet. Det som var finessen med den stora skattereformen på 90-talet var att man i politiken låg väldigt nära det som akademi och samhälle föreslog. Man kompromissade också. Vet ledamoten Ahlstedt vad som är finessen med det? Jo, finessen med det är att man skapar förutsägbarhet för människor så att de vet vad de ska betala i skatt.

Innan jag blev riksdagsledamot arbetade jag huvudsakligen i näringslivet. Vet ledamoten Ahlstedt vad näringslivet ofta brukar be om? Förutsägbarhet! Finessen med hela den stora skattereformen är att skapa förutsägbarhet, inte att som Moderaterna gjorde 2006 och senast 2022 ensidigt ändra skattepolitiken så att det riskerar att bli en backlash när en annan regering kommer till makten.

Du har rätt i att vi inte vände på alla skattereformer som hade gjorts under de två Reinfeldtregeringarna. Vi har nämligen respekt för människors livssituation. Man måste ge människor förutsättningar att planera sina liv, och det var precis det som var min kritik mot regeringen: att ni inte ser vanliga människor.

Min fråga till ledamoten Ahlstedt är därför: Nog måste du väl se skillnaden mellan en bred politisk uppgörelse, alltså en kompromiss, och en ensidig moderat skattesänkarpolitik?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att vi tilltalar varandra med namn eller ”ledamoten”. Vi säger inte ”du”.)

Fru talman! Skatteutskottets betänkande nummer 13 behandlar ett stort antal motioner i vitt skilda frågor. Rubriken Företag, kapital och fastighet vittnar om bredden i det som ska diskuteras. Det är allt från en bankskatt, som vi precis har hört, till skogskonton och jämställd avdragsrätt för sponsring. Det finns mycket att säga, men jag skulle vilja börja med några av de grundläggande principerna för skattepolitiken.

Som socialdemokrater har målet för vår ekonomiska politik i alla tider varit full sysselsättning. Det är därför vi har en ekonomisk politik och en skattepolitik. Den socialdemokratiska näringspolitiken är ett medel för att nå dit, alltså att skapa jobb och därmed också stärka välfärden och samtidigt frigöra människors potential.

Vår skattepolitik är ett verktyg för rättvisa, för ansvar och för att ge företag goda och stabila villkor. Dessa politikområden hänger ihop. Vi behöver också en legitimitet i skattesystemet. Det bygger framför allt på tre saker: att skatterna är generella, att skattebaserna är breda och att skatterna är allmänt accepterade. Den svenska skattepolitiken bygger i allmänhet på just de principerna.

Sedan skattereformen på 1990-talet har dock ett stort antal förändringar gjorts. Det har gjort våra skatteregler till ett lapptäcke. Där är vi socialdemokrater tydliga med att vi vill se flera ändringar av skattesystemet, men vi tycker att de helst bör göras sammanhängande. Vi är tydliga med att det är dags för en ny stor skattereform. Vi beklagar att den svenska högern i allmänhet och statsministern i synnerhet inte ser det behovet. Det är dåligt för medborgarna, det är dåligt för tillväxten och det är dåligt för företagen. Det är riktigt dåligt.

Den stora reformen från 90-talet har tjänat oss väl, men samhället har förändrats sedan dess. Vi menar att det är dags att bredda skattebaserna, öka kapitalbeskattningen i några avseenden och samtidigt hålla nere skatten för dem som tjänar minst. Vi behöver ett mer rättvist skattesystem, men det behöver också i vissa avseenden vara mer neutralt. Det är inte bara för rättvisans skull utan faktiskt också för tillväxten, precis som vi konstaterade i replikskiftet tidigare.

Fru talman! Jag vill i det här sammanhanget göra en liten utvikning och särskilt ta upp frågan om tonnageskatten. Det är en särskild företagsbeskattning för rederibranschen som syftar till att stärka den svenska sjöfarten. De senaste två decennierna har antalet svenskflaggade fartyg mer än halverats. På tio år har vi tappat en tredjedel av den svenska flottan. Under samma period har våra nordiska grannar byggt upp sina flottor.

Sjöfarten spelar en stor roll. Det är en viktig roll nu när totalförsvaret behöver byggas upp. Vi behöver fler fartyg som seglar under svensk flagg. Det är här som tonnageskatten har en så viktig funktion.

För drygt ett år sedan kom utredningen Vågade skatter. I den föreslår utredaren att stämpelskatten ska slopas och att tonnageskattesystemet ska revideras. Vi socialdemokrater förstår inte varför SD-regeringen nu sitter på händerna. Det duger inte att regeringen bara väntar och väntar, likt en trött sengångare. Vi socialdemokrater är rädda att SD-regeringen inte agerar förrän hela den svenska flottan är borta. Vi menar att tonnageskatten behöver justeras omgående, så att fler fartyg och fler verksamheter inkluderas. Därmed kan man trygga en svensk handelsflotta i framtiden. Det här är en lågt hängande frukt som till och med en sengångare borde kunna plocka. Därför yrkar vi bifall till reservation 23.

Fru talman! Den här regeringens skattepolitik gör Sverige både fattigare och farligare. Som jag konstaterade i replikskiftet lever vi i en osäker tid. Vi har ett hot om en lågkonjunktur som lurar runt hörnet. Tillväxten är svag, välfärden blöder och vi har gängvåld på våra gator. Som jag konstaterade uppfattar jag att vi har en regering och ett regeringsunderlag som är opassande självbelåtna. Det är som att verkligheten utanför den här kammaren inte existerar.

Vi socialdemokrater har en annan bild, och vi föreslår också andra prioriteringar. Vi föreslår en tillfällig bankskatt för att kunna finansiera ett tillfälligt höjt barnbidrag. Vi vill värna vårdplatser – vi vill inte se dem försvinna. Vi vill att kapital beskattas rättvist, inte att de allra rikaste får ytterligare skattesänkningar.

Finessen med att ha en rimlig kapitalbeskattning, där man dessutom aktivt täpper till de luckor som finns, är att man också skapar rättvisa mellan företag. När vi har en regering som inte aktivt jobbar med att täppa till de luckor som finns hamnar vi i läget att företag som betalar sina skatter faktiskt hamnar i underläge mot dem som inte gör det.

Därför har vi föreslagit att källskatten ska moderniseras och att exitskatteutredningen ska fullföljas. Den här regeringen valde i stället att lägga ned exitskatteutredningen. Vi vet ju att den typen av regler finns i hela Norden, i stora delar av EU och dessutom i Nordamerika. Vi vet att de fungerar, men den här regeringen valde den enkla vägen: att blunda för miljardbortfallet och blunda för välfärdens behov.

Fru talman! Det sägs ibland att företagens konkurrenskraft sitter i skattesatserna. Jag tror minsann att ledamoten Ahlstedt ibland brukar anföra den typen av resonemang. Min absoluta uppfattning är att det är ett missförstånd. Sveriges konkurrenskraft byggs av tillgång på utbildning, fungerande infrastruktur, en stark välfärd och frihandel som fungerar, kombinerat med ett välfärdssystem som gör att man inte tvingas lämna hus och hem om man är verksam eller anställd i ett företag som får ekonomiska problem. Det är ett samhälle som ger trygga medarbetare, kreativa miljöer och nya innovationer.

Som socialdemokrat anser jag att Sverige måste fortsätta att vara ett ledande kunskapsland, men det vi behöver då är mer än sänkta skatter. Det behövs en politik som präglas av mod. Vi behöver en aktiv näringspolitik. Vi behöver en regering som investerar i framtidens jobb, inte monterar ned möjligheten att finansiera dem.

Slutligen, fru talman, behöver kapital beskattas mer rättvist. I dag är skillnaden för stor mellan beskattningen av arbete och kapital. Dessutom är situationen den att skillnaderna i vårt samhälle – ojämlikheten – är alldeles för stora. Det som händer då är att tilliten brister och legitimiteten försvinner. Det är en av de viktigaste bestämningsgrunderna för tillväxten. När vi är i ett läge som vi är i nu, när tilliten försvinner och det inte finns legitimitet för våra system, kommer också tillväxten att drabbas på sikt.

Därför är det olyckligt att regeringen gång på gång försvarar skatteförmåner för de allra rikaste. Man motsätter sig en bankskatt på övervinster, vilket är tragiskt. Man tvekade att införa en EU-beskattning av energibolagen. Vi kan också se att andra länder i Europa gör det här, utan att det skapar den typ av förflyttning som ledamoten Ahlstedt talar om.

Vi menar att det inte är värdigt ett land som Sverige att man driver en politik som motverkar att samhället hålls ihop. Vi tycker inte att det är värdigt ett land som Sverige, eftersom vi menar att Sverige behöver bli mer tryggt, mer rättvist och mer starkt.

Fru talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga yrkanden i vår kommittémotion. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 23 och reservation 25.

Jag menar att Sverige kan bättre. Sverige blir bättre med en annan skattepolitik. Men ska det bli möjligt behövs det politiskt mod. Det behövs en regering som ser vanligt folk, klarar av att sätta välfärden främst och låter de rika bidra lite mer. Det krävs en ny politik för framtiden. För att få en ny skattepolitik i enlighet med våra förslag i betänkandet behövs det en ny regering 2026.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för inlägget! Vi får vara eniga så långt att vi tycker att tillväxt är viktigt. Vi är eniga om att det är viktigt att ha en bred och fungerande riskkapitalmarknad i vårt land.

Däremot är vi oense om ett par saker. Det första är att det bara är i nominella termer, alltså om man inte justerar för det som är rimligt, som infrastrukturpropositionen är den största infrastruktursatsningen på flera år. När man har sådan inflation som vi har och inte justerar på ett rimligt sätt blir det bara ett spel för gallerierna.

Den andra poängen jag vill göra är att det inte finns någon tydlig koppling, som ledamoten gör gällande, mellan breda skattesänkningar för dem som är rikast och skapandet av en kapitalmarknad. Det finns ingen sådan koppling. Titta till exempel på Stockholm! Det är per capita den största kapitalmarknaden i världen. Den skapades inte av breda skattesänkningar utan av kluster. Den skapades av framgångsrika företag. Det skapades av riskvilligt kapital. Men vägen dit är inte breda skattesänkningar för dem som redan har. Den skattepolitiken gör Sverige fattigare och farligare.

Vi lever i en osäker tid. Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Tillväxten är svag och välfärden blöder. Gängvåldet skenar. Då är det inte rimligt att ledamoten kan vara så nöjd som regeringsföreträdare.

När man sänker skatterna på det här sättet missar man också rimliga åtgärder för att jämna ut klyftorna i Sverige. Ni säger nej till vår tillfälliga bankskatt, som skulle kunna finansiera ett höjt barnbidrag, precis som man har gjort i Danmark, Norge och Finland. Det innebär att klyftorna i Sverige blir större, och de som får ta den ekonomiska smällen för krisen är vanligt folk – de som kämpar på golvet och de som faktiskt har det sämst. Det är helt orimligt, och det skapar klyftor i Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för ett brinnande anförande. Det var roligt, även om jag vill uppmana ledamoten att ta på glasögonen. Det finns inga förslag om återinförande av en fastighetsskatt i vårt betänkande. Jag uppmanar alla åhörare att läsa betänkandet själva. Jag tror att Ahlstedt kommer att vidhålla att det står så, men det är faktiskt inte sant.

Sedan sjunger Ahlstedt en lovsång till skattesänkningar i allmänhet. Ju mer skattesänkningar, desto bättre – så tror jag att man kan tolka ledamotens inlägg.

Jag vill rekommendera ledamoten att läsa gedigen forskning från de främsta universiteten i USA eller, för den delen, LSE i London. De har utvärderat Thatchers och Reagans skattesänkningar under 80-talet. Vet ledamoten vad de ledde till? Lägre inkomster till staten. Det var den enda effekten. Skattesänkningar har inte den effekt som ledamoten påstår – att avsevärt öka arbetskraftsutbudet. Det är faktiskt inte korrekt, enligt modern, internationell forskning.

Jag uppfattar att ledamoten låter lite som ett eko från 80-talet, när det var modernt att prata om breda skattesänkningar som skulle leda till framgång. Men sanningen är att stora internationella organisationer som OECD, IMF och Världsbanken pratar om social sammanhållning och effekterna av ojämlika samhällen. Även svensk forskning om tillväxtens djupa bestämningsfaktorer konstaterar att om klyftorna blir för stora kommer människor inte att våga. Om klyftorna blir för stora kommer det inte att finnas resurser till det som är viktigt och skapar tillväxt: innovation, infrastruktur, utbildning.

Därför undrar jag: Ser inte Ahlstedt att det finns en risk för att ökade klyftor kommer att få handelshindren att öka och för att en liten, exportberoende nation som Sverige då kommer att drabbas stenhårt?

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Bara som en randanmärkning: Jag är inte boende i Hallstavik utan i Tyresö. Där saknas för övrigt också en polisstation – en fråga som jag har drivit i åtminstone fem år. Däremot är vårt län stort och vår valkrets likaså, och jag brinner för fler poliser och fler polisstationer i hela vårt län. Som sagt skulle det behövas en polisstation även i Tyresö kommun.

Jag är glad att vi är eniga om verkligheten. På tal om historien tror jag att det var justitieministern själv som pratade om att det var en Atlantångare som skulle vändas. Jag skulle säga att den gamla regeringen lade om, byggde ut och såg till att det kom fler poliser. Jag är glad att regeringen fortsätter på den linjen. Jag tror att det behövs mer samförstånd i de här frågorna snarare än politisk retorik.

Med det sagt är statsrådet Strömmer en god retoriker, inte tu tal om den saken, men jag vill ändå komma tillbaka till det faktum att en spade fortfarande är en spade och att kejsaren fortfarande är naken. Den lokala polisnärvaron minskar och polisstationerna i Stockholms län blir färre, inte fler.

Jag hoppas att den här debatten, ihop med andra debatter, kan leda till att nedläggningen av polisstationen i Hallstavik stoppas. För det behövs fler polisstationer, inte färre, i hela vårt land men också här i Stockholms län.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag inser förstås att det är ett antal beslut som rör Polismyndigheten som också hanteras av just Polismyndigheten, men vi vet likafullt att det ytterst är regeringen och justitieministern som ansvarar för denna myndighet.

Det är klart att jag som socialdemokratisk riksdagsledamot, som har befunnit mig här i alla fall under det senaste decenniet, vet att den socialdemokratiska regeringen – förvisso i enighet – var med och lade om och byggde ut Polismyndigheten, vilket har inneburit fler polisanställda och fler poliser.

Likafullt menar jag att det är regeringens och justitieministerns ansvar att skapa förutsättningar för Polismyndigheten att se till att det blir fler polisstationer och inte färre, om man tycker att det är viktigt med lokal polisnärvaro också här i Stockholms län. Mig veterligen finns det inga planer på att öppna andra polisstationer i Stockholms län. Justitieministern får gärna rätta mig om jag har fel – ingen skulle bli gladare än jag. Effekterna av det här blir ju att det under justitieminister Strömmers vaktskift kommer att bli färre polisstationer i den region som vi befinner oss i och i den region som jag kommer från.

Frågan om vad som har hänt historiskt vill jag inte kasta mig in i. Slaget om verkligheten är något som politiker som arbetar med justitiepolitik är väldigt duktiga på att ägna sig åt. En sak känner jag mig ändå säker på: Nedlagda polisstationer är dåligt, och jag beklagar om polisstationen i Hallstavik läggs ned.

Det har skrivits otaliga artiklar om mängdbrott, och om den lokala polisnärvaron minskar finns det en risk att hanteringen av mängdbrott blir sämre. I det län som vi befinner oss i, från Norrtälje i norr, där Hallstaviks polisstation nu ska läggas ned, till Nykvarn i söder, vet vi att mängdbrott skrivs av. Det har vi läst otaliga artiklar om.

Vi vet att Polismyndigheten, trots ökade resurser, har misslyckats med att tillföra lokala polisområden nödvändiga resurser för att lösa mängdbrotten. Vi vet också att mängdbrotten – stöld, skadegörelse och bedrägerier – utgör mer än 80 procent av alla anmälda brott. Det är klart att kombinationen av nedlagda polisstationer och bilden att mängdbrott bara avskrivs riskerar att minska det stöd och den trygghet som folk känner.

Jag inser att den här debatten inte ska handla om mängdbrott, men det finns en större bild. Många uppfattar att staten drar sig tillbaka – polisstationer läggs ned, de statliga servicecentren försvinner och Polismyndigheten väljer att lägga ned ett stort antal mängdbrott. Då blir frågan: Hur kan den lokala polisnärvaron bli bättre när det blir färre polisstationer i Stockholms län?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Varje svensk har rätt att känna sig trygg. Jag tror att de flesta både här i kammaren och i hela vårt land skriver under på att trygghet är en odiskutabel rättighet. Att känna trygghet i sin vardag är helt fundamentalt. Att kunna lita på att polis, ambulans och brandkår finns tillgängliga när de behövs är en del av det sociala kitt som håller ihop samhället. I många delar av Sverige, också i Stockholms län, har offentlig service koncentrerats till tätorter, stadskärnor och större centralorter. Polisnärvaron är ett tydligt exempel på denna utveckling. Ett annat exempel är regeringens nu beslutade nedläggning av servicekontoren.

Bakgrunden till min interpellation är det faktum att enligt ett inriktningsbeslut kommer polisstationen i Hallstavik att läggas ned. Detta beslut är mycket olyckligt och riskerar att få allvarliga konsekvenser för tryggheten i området. Det väcker också en större fråga om statlig närvaro och tillgång till samhällsservice i hela landet.

Justitieministern talar fint om att en ökad lokal polisnärvaro är en prioriterad fråga. Att rikspolischefen har fått ett uppdrag för att skapa och säkerställa en lokalt synlig och trygghetsskapande polis är förstås positivt. Men när vi kommer till pudelns kärna, alltså polisstationen i Hallstavik, hör jag inget som indikerar att justitieministern avser att göra något. Då är det Polismyndigheten som avgör. Sanningen är dock den att Polismyndigheten är ansvarig inför regeringen. Det är på justitieminister Strömmers vaktskift som polisstationen riskerar att läggas ned.

Jag tycker att medborgarna förtjänar att veta: Är den lokala polisnärvaron på riktigt viktig för justitieministern? Om ministern vidhåller att den lokala polisnärvaron är viktig, vad avser han då att göra för att stoppa nedläggningen av polisstationen i Hallstavik? Om ministern inte avser att göra något framstår ju pratet om lokal närvaro som bara just prat. Jag frågar därför: Blir polisstationen i Hallstavik kvar eller inte?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

En annan rapport från Tax Justice Network 2023 visar att Sverige förlorar mellan 20 och 30 miljarder kronor årligen till följd av internationell skatteflykt, främst genom så kallad vinstförflyttning. Jag och många med mig uppfattar det som iögonfallande att Tidöregeringen och finansministern har valt att ta bort den årliga beräkningen av skattefelet, trots att felet uppenbarligen är så stort som tiotals miljarder.

Jag menar att det är möjligt för Skatteverkets 10 000 anställda att ta fram två olika rapporter. Man hade alltså inte varit tvungen att ta bort den årliga redovisningen för att kunna göra djupare analyser. Jag beklagar detta, för det sänder fel signaler när regeringen väljer att ta bort den årliga redovisningen av skattefelet.

Däremot ska jag ge finansministern rätt i att förändringen när det gäller F-skatten har genomförts, och det är bra. Det är riktigt – när vi tänker efter finns det en sak som regeringen har gjort.

Sedan påpekade finansministern att ett antal förslag är remitterade. Det är klart att det är glädjande att dessa förslag nu till slut har remitterats och möjligen kommer att bli verklighet. Men i en tidigare debatt tror jag att finansministern nämnde att bara för att något är remitterat och finns på Finansdepartementet innebär det inte att det kommer ett förslag. Jag antar att det gäller också i denna fråga. Därför anmodar jag finansministern att nu när dessa förslag är remitterade också se till att detta blir verklighet.

Skattefusket och skatteflykten ökar, och det finns ett antal frågor som är gömda i regeringens byrålådor – exitskatten och kupongskatten skulle exempelvis göra stor skillnad när det gäller att komma till rätta med svensk skatteflykt.

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Det gläder mig att finansministern är så tydlig om skattefusk och skatteflykt. Däremot får vi nog enas om att vi är oeniga om den borttagna rapporteringsplikten. Vi är självfallet inte oeniga om att det kan vara klokt att Skatteverket genomför djupare analyser av skattefelet, skattefusk och skatteflykt. Men finansministern ska inte försöka intala mig att tiotusen anställda på Skatteverket inte skulle klara av att göra både djupare analyser och en årlig sammanställning av skattefelet.

När det gäller frågan om andra åtgärder mot skattefusk och skatteflykt känner jag igen retoriken i finansministerns svar. Hon konstaterar igen att regeringen prioriterar arbetet mot skatteflykt, vilket förstås är utmärkt. Men trots att skatteflykt och aggressiv skatteplanering sedan lång tid tillbaka är ett välkänt problem ser vi alltför få konkreta initiativ från Tidöregeringen för att komma till rätta med det.

I regeringens arbete saknas tydliga reformambitioner och konkreta åtgärder för att täppa till de kryphål som Skatteverket tydligt har indikerat. I stället refererar finansministern igen till det arbete som sker inom EU. Det är bra med EU-samarbete – jag älskar EU-samarbete i många avseenden – men varför genomför regeringen enbart dessa reformer och gör det motvilligt? Varför genomför regeringen inga andra reformer, så som andra länder i Europa har gjort, som går utanför EU-samarbetet? Det skulle jag jättegärna vilja att finansministern svarar på.

Jag vill vara tydlig med att jag absolut inte misstror finansministerns ambitioner. Jag är säker på att hon liksom jag blir oerhört upprörd av skattefusk och skatteflykt. Men i praktiken kommer inga reformer från regeringen när sådana behövs för att täppa till hålen i skattelagstiftningen. Det kommer heller inga reformer mot skatteflykt och skattefusk.

Samtidigt tar andra länder både i EU och globalt steg framåt för att stärka kontrollen och öka transparensen. Den här regeringen väljer i stället igen och återigen att hänvisa till det arbete som görs inom ramen för EU-samarbetet. Därför vill jag ge finansministern en ny chans att svara på min fråga: Vilka reformer, utöver det arbete som sker inom EU, planeras av nuvarande regering för att täppa till hål i svensk skattelagstiftning?

Herr talman! Tack, finansministern, för svaret!

Låt mig först vara tydlig. De flesta företag och de flesta privatpersoner är strävsamma. De betalar skatt enligt gällande regler. De flesta klagar inte heller över det eftersom de faktiskt vet vad skatterna går till. Men med det sagt får vi inte heller vara naiva inför att det finns de som är mindre nogräknade.

Avancerad skatteplanering och skattefusk är ett allvarligt hot mot vår gemensamma välfärd. När stora företag och rika individer undandrar sig skatt genom aggressiv skatteplanering eller genom att flytta vinster till skatteparadis dräneras statskassan på resurser som skulle kunna gå till vård, skola och omsorg eller för den delen den nu så viktiga upprustningen av vårt försvar.

Enligt Skatteverkets egna uppskattningar förlorar Sverige årligen tiotals miljarder till följd av skatteundandragande och skatteflykt. Internationella organisationer som OECD och EU-kommissionen har upprepade gånger pekat på hur omfattande problemet är i hela världen, särskilt när det gäller multinationella bolag som artificiellt flyttar vinster till lågskatteländer trots att den faktiska verksamheten sker i andra jurisdiktioner.

I Skatteverkets årsredovisning för 2024 står det att läsa att Skatteverket sedan 2017 har haft i uppdrag att årligen bedöma både storleken på och utvecklingen av skattefelet i Sverige. Bedömningar av storleken för ett antal olika delar av det totala skattefelet har publicerats i tidigare årsredovisningar. Men från och med 2023 ändrades uppdraget till att bedömningen av skattefelet ska ske vart fjärde år.

Herr talman! Med anledning av detta ställde jag två frågor till finansministern: Varför tog regeringen bort Skatteverkets krav på att årligen redovisa skattefelet, och vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att minska skatteflykten från Sverige? Vi har precis hört svaret, och det var att regeringen inte har tagit bort den årliga redovisningen utan gjort om den till att komma vart fjärde år. För mig blir det någon form av orwellska att säga att man gör om en årlig redovisning till något som dimper ned vart fjärde år. Det är ju de facto att ta bort en årlig redovisning. Tycker inte finansministern det?

Finessen med den årliga redovisningen, de årliga rapporterna om skattefelets storlek, var att de visade på vikten av att adressera detta stora problem och att summera och uppskatta hur stora resurser som försvinner från statskassan på grund av avancerad skatteplanering och skatteflykt. Tycker inte finansministern att det här borttagandet sänder fel signal?

Herr talman! Jag tänker att Niklas Karlsson redan har svarat på den fråga som Edward Riedl ställer.

Vad tycker Socialdemokraterna? Vi tycker att man skulle ha gjort någonting åt den osäkerhet som rådde, men att man inte i utredningsdirektivet skulle ha specificerat hur det skulle lösas. Då hade en utredning på riktigt kunnat titta på hur man kan lösa de här problemen. I stället valde man vägen med ett beställningsjobb där bara en väg var möjlig. Härom är vi djupt oeniga.

Däremot är vi eniga om ett par saker. Tillväxt är viktigt för Sverige. I flera internationella undersökningar visas det att företagen i Sverige har bra villkor. Vi hamnar ofta på tio-i-topp-placeringar i olika rankningar om konkurrenskraft. Vad är orsaken till det? Jo, det är att Sverige har en god infrastruktur, bra hälsa, hög utbildningsnivå, en högre utbildning och en innovationskraft.

Det som är viktigt för att kunna skapa det som har gjort Sverige framgångsrikt är att vi har en politik för att samhället ska hänga ihop. När forskningen tittar på tillväxtens djupa bestämningsfaktorer handlar det om frågor som utbildning, infrastruktur, tillit, låg korruption men också jämlikhet.

Det är problemet med detta. Om vi på riktigt vill fortsätta att ha en bra tillväxt i Sverige behöver vi också ha ett land som hänger ihop. Med den här typen av förslag där man skapar gräddfiler för små grupper i det svenska samhället bryts det isär. Det kommer över tid att påverka tilliten i samhället, och det kommer också att leda till lägre tillväxt.

Herr talman! I den här debatten är det viktigt att ha två tankar i huvudet samtidigt: plikt och rätt, rättvisa och tillväxt.

Enkelhet och förutsägbarhet är en dygd. Men det innebär inte att denna fråga behöver lösas på exakt det sätt som regeringen nu ämnar göra. Tillväxt och enkelhet kan skapas utan att sätta sig i svenska riskkapitalisters knä.

Som stockholmare är jag stolt över att Stockholm är en stor och framgångsrik kapitalmarknad. Den brukar ofta anses vara den största per capita efter Silicon Valley. Men här gäller det att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan både se vikten av att ha en fungerande kapitalmarknad och samtidigt tycka att rätt ska vara rätt, att man faktiskt ska betala en rimlig andel skatt.

I september förra året ställde jag en fråga till statsministern här i kammaren i Sveriges riksdag. Utgångspunkten var att jag hade noterat att regeringen under sommaren 2024, förra sommaren, i all tysthet hade tillsatt en utredning, som presenterades utan pressmeddelande. Utredningens syfte var att utreda en sänkning av skatten för ett antal av private equity-bolagens chefer, just efter Skatteverkets granskning.

Mats Tjernberg, som är professor i skatterätt, kallade utredningen för en beställning från riskkapitalbranschen. I medierna förra sommaren framgick också att en av cheferna som uppenbarligen gynnas av utredningen är Moderaternas största privata givare.

Jag frågade statsministern om han såg något problem i det här. Såg statsministern en jävssituation? Såg statsministern en intressekonflikt i att en av de största privata givarna till Moderata samlingspartiet tydligt gynnades av denna utredning och av direktiven från regeringen i denna utredning?

Vet herr talman och finansministern vad svaret var? Svaret var nej, nej och åter nej. Ingen jävssituation eller intressekonflikt förelåg.

Nu står vi här nära målet. Utredningen har lagt fram sitt betänkande. Sakta men säkert kommer nu skatten att sänkas för dessa riskkapitalister på exakt det sätt som man önskade. Då blir ändå frågan till finansministern: Varför ska riskkapitalister betala mindre i skatt än vanliga löntagare?

Herr talman! I gårdagens partiledardebatt hävdade statsministern att vårdköerna i Region Stockholm ökar. Det är anmärkningsvärt, då väntetiderna överlag har minskat i Region Stockholm sedan vi socialdemokrater tog över, trots den nationella vårdkris som statsministern har varit med och skapat. Sedan vi tog över i Region Stockholm har det blivit 10 procent fler som får sin operation inom 90 dagar; det har gått från 65 till 75 procent.

Låt oss också titta på den största moderatstyrda regionen, Skåne. I november förra året fick bara 54 procent sin operation inom 90 dagar. I riket var siffran 64 procent, och i Region Stockholm var siffran hela 82 procent. Samma månad var mediantiden till operation 32 dagar i Region Stockholm. I moderatstyrda Skåne var den nästan dubbelt så lång.

Därför blir den uppenbara frågan: Är statsministern dåligt underrättad, eller slirar statsministern avsiktligt på sanningen?