Martin Melin

Herr talman! Som sista talare ska jag väl som vanligt sammanfatta dagens debatt.

Debatten i dag handlar egentligen om en sak, nämligen om barn som begår så allvarliga brott att de måste låsas in ska placeras på Sis eller om Kriminalvården ska få ansvaret. Det är vad vi debatterar i dag, inte om barn ska låsas in utan hur och var de ska låsas in när de begår grova brott.

Ibland får jag intrycket av att vissa i debatten, inte i det här huset men kanske utanför, tror att det handlar om huruvida barn ska låsas in i fängelse eller inte låsas in alls. Så är det inte. Det är alltid aktuellt med inlåsning, ett slags frihetsberövande, när och om en 16-åring till exempel mördar.

Debatten handlar inte heller om hur vi ska förhindra att barn mördar, utan debatten handlar om vad vi gör när ett barn har mördat.

Jag tror att de allra flesta är överens om att om en 16-åring skjuter huvudet av någon är han farlig. Han är naturligtvis extra farlig om en sådan skjutning sker till exempel på ett torg där oskyldiga människor också mördas i samband med detta. Jag tror också att de flesta är överens om att en farlig person, oavsett om han är 56 eller 16 år, ska hållas inlåst om han har begått ett så grovt brott som mord.

Jag ska försöka undvika att upprepa det som sagts här tidigare. Det har sagts många kloka ord från båda sidor, vill jag ändå påstå.

Som representant för Sveriges enda skolparti, Liberalerna, blir jag extra glad över att en stor del av den här debatten har handlat om hur skolan ska se ut och fungera för de barn som ska placeras inom Kriminalvårdens försorg. Det är något som jag engagerade mig i direkt när vi gick vidare med att Kriminalvården skulle ta över ansvaret för de här barnen.

Jag och utbildningsministern besökte i höstas anstalten Högsbo. Där träffade vi representanter för anstalten och representanter för den skolledning – rektorn – som ska hantera skolutbildningen. Det var ett ganska bra möte. Jag fick direkt ett stort förtroende för dem. De svarade på alla farhågor vi hade och de farhågor som har lyfts upp här i debatten i dag.

Kommer det att vara behöriga lärare? Ja, det kommer att vara behöriga lärare. Kommer det att vara lärare som är särskilt utbildade för att hantera de här barnen, som behöver extra stöd och extra undervisning? Ja, det kommer att finnas lärare som är utbildade för det. Kommer det att vara distansutbildning? Nej, men det kan förekomma i undantagsfall. På anstalten finns det plats för åtta barn, och om ett av dem av någon anledning läser franska kan man ha just utbildningen i franska på distans till exempel.

Socialdemokraterna sa att det inte finns någon lag eller några regleringar och att det kommer att dröja två år innan det är på plats. Det stämmer inte. Kriminalvården är redo att ta tag i skolverksamheten redan i höst.

Den 1 mars 2027 ska det nya regelverket vara på plats. Det handlar om att vi i dag har en lag, skollagen, och vi har skolplikt. Det som ska göras är att ändra skollagen så att undervisningen på anstalt kan anpassas till den nya skollagen. Det handlar bland annat om att barnen inte kommer att kunna ha orientering – det blir svårt när de sitter inlåsta. De kommer till exempel inte att kunna göra allt inom träslöjden. Man vill skriva in vissa sådana undantag i skollagen. Det här tror jag att alla förstår.

Många, de flesta, av de barn som kommer att hamna på anstalt kommer dessutom att behöva väldigt specifik undervisning. Det kan handla om att lära sig läsa.

Vidare har man sagt att det under den tid som barnen är på anstalt kommer att vara fler timmar än de har på Sis i dag, minst 23 timmar. Det kommer också att finnas möjlighet till extra undervisning om barnen vill det. Det tror man att de kommer att vilja; det finns inte så mycket annat att göra.

När det kommer till skolverksamheten känner jag mig trygg; den kommer att fungera bra när barnen placeras hos Kriminalvården.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Herr talman! Som sista talare ska jag väl som vanligt sammanfatta dagens debatt.

Debatten i dag handlar egentligen om en sak, nämligen om huruvida barn som begår så allvarliga brott att de måste låsas in ska placeras på Sis eller om Kriminalvården ska få ansvaret. Det är vad vi debatterar i dag, inte om barn ska låsas in utan hur och var de ska låsas in när de begår grova brott.

Ibland får jag intrycket att vissa i debatten, inte i det här huset men kanske utanför, tror att det handlar om huruvida barn ska låsas in i fängelse eller inte låsas in alls. Så är det inte. Det är alltid aktuellt med inlåsning, ett slags frihetsberövande, när och om en 16-åring till exempel mördar.

Debatten handlar inte heller om hur vi ska förhindra att barn mördar, utan debatten handlar om vad vi gör när ett barn har mördat.

Jag tror att de allra flesta är överens om att om en 16-åring skjuter huvudet av någon är han farlig. Han är naturligtvis extra farlig om en sådan skjutning sker till exempel på ett torg där oskyldiga människor också mördas i samband med detta. Jag tror också att de flesta är överens om att en farlig person, oavsett om han är 56 eller 16 år, ska hållas inlåst om han har begått ett så grovt brott som mord.

Jag ska försöka undvika att upprepa det som sagts här tidigare. Det har sagts många kloka ord från båda sidor, vill jag ändå påstå.

Som representant för Sveriges enda skolparti, Liberalerna, blir jag extra glad över att en stor del av den här debatten har handlat om hur skolan ska se ut och fungera för de barn som ska placeras inom Kriminalvårdens omsorg. Det är något som jag engagerade mig i direkt när vi gick vidare med att Kriminalvården skulle ta över ansvaret för de här barnen.

Jag och utbildningsministern besökte i höstas anstalten Högsbo. Där träffade vi representanter för anstalten och representanter för den skolledning – rektorn – som ska hantera skolutbildningen. Det var ett ganska bra möte. Jag fick direkt ett stort förtroende för dem. De svarade om alla farhågor vi hade och de farhågor som har lyfts upp här i debatten i dag.

Kommer det att vara behöriga lärare? Ja, det kommer att vara behöriga lärare. Kommer det att vara lärare som är särskilt utbildade för att hantera de här barnen, som behöver extra stöd och extra undervisning? Ja, det kommer att finnas lärare som är utbildade för det. Kommer det att vara distansutbildning? Nej, men det kan förekomma i undantagsfall. På anstalten finns det plats för åtta barn, och om ett av dem av någon anledning läser franska kan man ha just utbildningen i franska på distans till exempel.

Socialdemokraterna sa att det inte finns någon lag eller några regleringar och att det kommer att dröja två år innan det är på plats. Det stämmer inte. Kriminalvården är redo att ta tag i skolverksamheten redan i höst.

Den 1 mars 2027 ska det nya regelverket vara på plats. Det handlar om att vi i dag har en lag, skollagen, och vi har skolplikt. Det som ska göras är att ändra skollagen så att undervisningen på anstalt kan anpassas till den nya skollagen. Det handlar bland annat om att barnen inte kommer att kunna ha orientering – det blir svårt när de sitter inlåsta. De kommer till exempel inte att kunna göra allt inom träslöjden. Man vill skriva in vissa sådana undantag i skollagen. Det här tror jag att alla förstår.

Många, de flesta, av de barn som hamnar på anstalt kommer dessutom att behöva väldigt specifik undervisning. Det kan handla om att lära sig läsa.

Vidare har man sagt att det under den tid som barnen är på anstalt kommer att vara fler timmar än de har på Sis i dag, minst 23 timmar. Det kommer också att finnas möjlighet till extra undervisning om barnen vill det. Det tror man att de kommer att vilja; det finns inte så mycket annat att göra.

När det kommer till skolverksamheten känner jag mig trygg; den kommer att fungera bra när barnen placeras hos Kriminalvården.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Herr talman! Det är många som här i dag lyfter saker och ting som kanske inte riktigt har med den lag vi nu debatterar att göra.

Det är intressant att många pratar om gängskjutningarna och de illegala vapnen. Det är inte heller det som hanteras i den här lagen. Den kommer förmodligen inte att användas av de rättskipande myndigheterna för att bekämpa det skjutvapenvåld vi ser i samhället i dag. Lagen handlar om hur vi ska hantera de legala vapenägarna.

Sveriges vapenlagar är bland de strängaste i världen och bygger på principen att vapeninnehav inte är en rättighet utan en möjlighet. Då krävs att man har ett tillstånd. Det finns i dag två huvudändamål som kan ge tillstånd att äga ett vapen – jakt och sportskytte. De krav som ställs på den som vill ha ett vapen är att personen är laglydig och psykiskt stabil och inte har ett dokumenterat missbruk. Vidare ska alla vapen registreras och förvaras på ett säkert sätt. Det här tror jag att vi alla är överens om är bra.

Herr talman! Det finns dock ett legitimt behov av en stark kontroll av de legala vapen som finns ute i samhället och i våra hem. Den kontrollen får aldrig bli sämre än den är i dag eller har varit tidigare, men den får inte heller bli sådan att den träffar de skötsamma och laglydiga vapenägarna negativt.

Jägare och sportskyttar är grupper som är väldigt måna om att deras hantering av de egna vapnen ska ske på ett bra och säkert sätt. Alla vi som känner jägare eller sportskyttar eller som kanske själva utövar någon form av hobby som har med vapen att göra kan intyga detta. Jag har personligen hanterat både enhandsvapen, tvåhandsvapen, halvautomatiska vapen och helautomatiska vapen i över 35 år, och jag vet att vapenägare är väldigt noga med att vara korrekta i sin hantering av vapnen.

Sportskyttet i Sverige är en stor idrottsrörelse som engagerar många och som dessutom utgör ett betydande bidrag till försvarsförmågan. Liberalerna vill att det svenska sportskyttet ska ha goda förutsättningar att fortsätta vara en livskraftig folkrörelse.

Vi har en stark jakttradition här i landet, och den ska vi definitivt värna om. Våra jägare hjälper bland annat till att hålla populationen av älg och vildsvin på rimliga nivåer så att inte skogar och jordbruk drabbas.

Herr talman! När vi nu ser över vapenlagen ska det ske med just det jag har sagt i bakhuvudet: Våra jägare och sportskyttar är seriösa och ansvarstagande vapenägare. Den nya lagen ska inte försvåra för dem utan tvärtom göra det enklare för dem, dock utan att på något sätt tulla på kontrollen och säkerheten.

För att förekomma: Jag är medveten om att det finns vapenägare som gärna hade sett ännu fler ändringar och ännu fler lättnader, men jag tycker ändå att den nya lagen har omhändertagit det som i dag är problem för de legala vapenägarna.

Jag tänkte lite kort ge några exempel på förenklingar vi gör i den nya vapenlagen.

Jag börjar med det kanske viktigaste: Alla vapenägare jag känner talar om de så kallade femårslicenserna. Där ändrar vi nu så att en vapenägare inte måste ansöka om licens igen efter fem år. Detta har varit både krångligt och administrativt stökigt och har i vissa fall ställt till det för de legala vapenägarna när deras ansökningar kommit in för sent eller när Polismyndigheten inte haft tid att se över och bevilja dem i tid. Det har till och med funnits fall där legala vapenägare har dömts för olaga vapeninnehav på grund av ett administrativt fel.

Nu ändrar vi de reglerna så att vapenägarna inte behöver ansöka på nytt efter fem år. Det räcker att vapenägarna på begäran av Polismyndigheten, eller vilken myndighet det nu blir, skickar in ett underlag som styrker att de fortfarande har behov av sin licens. Licensen kommer alltså fortsättningsvis att gälla tills vidare och inte vara tidsbestämd.

En annan ändring som regeringen gör är att förenkla reglerna för förvaring av vapen. Det blir nu enklare att förvara vapen hos någon annan, dock med fortsatt höga krav på uppsikt och kontroll över både vapen, ammunition och vapendelar.

Den nya lagen gör det också lättare att få licens på enhandsvapen, i vardagligt tal pistol eller revolver. Vi går från synnerliga skäl till särskilda skäl för det behovet.

Den nya lagen gör även att utländska jägare och sportskyttar enklare kan resa in i landet och delta i jakt och tävlingar. När svenska skyttar åker ut i Europa använder de EU:s så kallade vapenpass, men när utländska sportskyttar kommer till Sverige i dag måste de även ha tillstånd från Polismyndigheten och så vidare, vilket tar tid. Nu ändrar vi så att reglerna för EU:s vapenpass även gäller för andra EU-medborgares inresa till Sverige. Det är bra.

Slutligen, herr talman, höjer vi det antal vapen som jägare och sportskyttar kan ha i sin vapengarderob till åtta vapen. Man kan även få ha fler om man kan visa på behov av detta.

Summa summarum tycker jag att den nya vapenlagen har omhändertagit det som behövde omhändertas och är en bra lag.

(Applåder)

Herr talman! När jag stod här i talarstolen 2023 och vi skulle debattera motioner gällande polisen pratade jag i 18 minuter – sedan var vi tvungna att bryta för frågestund. Jag lovar att fatta mig mycket, mycket kortare i dag. Jag ska försöka att vara lite mer konkret.

Jag började med politiken för att jag upptäckte att saker och ting inom rättspolitiken inte riktigt fungerade. Lagar och förordningar var föråldrade och verkningslösa. Inte otippat var det framför allt lagar som styrde polisens arbete som jag tyckte hade sina brister. Det var brister som bara politiken kunde ändra på. Jag var absolut inte ensam om att påtala de här bristerna; det var många andra poliser som gjorde det.

Hur mycket jag än skrev debattartiklar, gav intervjuer eller satt i morgonsoffor var det dock ingen i det här huset, eller i huset på andra sidan Strömmen, som lyssnade eller reagerade. Ingen lyssnade på poliserna på gatan, som dagligen såg hålen och bristerna i lagstiftningen och som såg hur lagstiftningen i vissa fall gjorde att den brottsbekämpande verksamheten inte fungerade effektivt utan var uddlös. Kriminella kom undan. Det var varken svårt eller jobbigt att vara kriminell.

Det här var poliser som såg hur bättre lagstiftning och bättre verktyg skulle kunna göra att fler brott förhindras eller till och med klaras upp. Det enda som krävdes var nya lagar eller en förbättring av den befintliga lagstiftningen.

Jag vill påstå att det vi ser i dag – den organiserade brottsligheten, gängkriminaliteten och allt fler unga som dras in i kriminalitet – är ett resultat av en historiskt sett urusel rättspolitik. Men, herr talman, nu är jag här. Nu är jag engagerad i politiken, och jag känner någonstans att jag är i en position där jag faktiskt kan påverka. Jag är glad över att vara det under en period då vi äntligen har en regering som faktiskt vill göra skillnad. Det är inte en regering som bara pratar om att göra skillnad och tillsätter utredningar utan en regering som faktiskt vill göra skillnad och som också gör skillnad.

Vi har ett justitiedepartement som jobbar dygnet runt, med personal som är kunnig och ambitiös och som, misstänker jag, har den kontakt med verkligheten som jag tror tidigare har saknats på Justitiedepartementet.

Vi har för en gångs skull en justitieminister som på riktigt vill göra skillnad och som inte bara vill ha ett ämbete och en titel.

Gång på gång levererar Tidösamarbetet, med den ena reformen efter den andra, nya och effektiva lagar samt bra och efterlängtade verktyg till de brottsbekämpande myndigheterna. Inte minst får tullen nu vara den spjutspets mot smuggling som jag tycker att man ska vara. Kriminalvården får äntligen börja bygga och får äntligen börja anställa mer personal. Vi blir också fler poliser – antalet poliser per invånare är nu större än vad det varit de senaste 20–25 åren.

Vi har en regering som lyssnar, som tar in och som levererar. Det är förvisso en leverans som jag gärna hade sett redan för 20 år sedan.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Petter Löberg för det svaret. Det var ett bra svar som förtydligar mycket.

Det verkar som att det finns en tro om att finns det en polisstation i en liten stad finns det också poliser där. Problemet är att om det finns en polisstation där sitter poliserna inne på polisstationen och håller den under bevakning, håller den öppen och så vidare.

I Stockholms innerstad innanför tullarna fanns det tolv polisstationer för 25 år sedan varav två hade öppet dygnet runt. I dag finns det två stationer. Jag tror inte ens att de är öppna, om jag ska vara ärlig.

Vad det handlar om är att i dag görs alla anmälningar digitalt. Du kan ringa och göra anmälningar. Är det akut kommer poliserna hem till dig. Detsamma gäller ute i de mindre byarna. Det är många som tror att de vill ha en polisstation för att polisen då kan komma snabbt. Men det är inte så.

Jag tackar för svaret. Vad man vill se är en lokalt förankrad polis även på utredningssidan och så vidare. Det köper jag. Det är ett bra svar.

Socialdemokraterna lade fram ett förslag om att det skulle finnas en polisstation i varje kommun. Det blir 290 polisstationer. Tänk bara på vad det kostar att hyra en polisstation. Sedan ska det vara fyra, fem poliser dygnet runt på varje. Det är orimligt.

Jag köper svaret. Jag har fått ett svar som jag är nöjd med. Det innebär att man vill ha en lokal polis som inte bara är polis ute utan att det även finns polis som kan utreda. Jag antar att jag tolkade svaret rätt.

Herr talman! Jag har tre saker att säga. Först vill jag tacka ledamoten Löberg för att han framhåller att skolan är viktig. Jag företräder ju ett parti som också tycker så. Glädjande nog kan jag meddela att den här regeringen lägger fram den största skolbudgeten i modern tid. Vi satsar väldigt mycket på skolan, och förhoppningsvis kommer det att bära frukt framöver.

Det är två saker utöver det som jag studsar lite grann på. Först och främst vill jag berömma anförandet. Petter Löberg är min favoritsocialdemokrat i talarstolen. Jag håller med om mycket som ledamoten säger. Så var det även i dag. Fram till 3 minuter och 51 sekunder in i anförandet höll jag med om hundra procent av vad han sa. Sedan började han tala om Mats Persson och en skyddsväst.

Jag var med då. Det var jag och Mats som var ute och åkte med polisen ute i Rinkeby i Stockholm. Det var alltså inte ett besök som många ledamöter gör där man går in på en station, träffar någon polischef och får en föredragning. Vi åkte med poliser på skarpt larm.

Det var poliserna som krävde att vi hade skyddsväst. Jag har lite mer vana att bära skyddsväst och bar den under min jacka. Mats fick ha den på sig innanför kavajen. Det var poliserna som krävde det. Jag tycker inte att Mats ska beskyllas för detta.

Jag kan också meddela att Mats tog av sig skyddsvästen så fort vi klev ur polisbilen och gick runt och pratade med folk i Rinkeby. Jag tycker att han ska ha det erkännandet.

Jag har en fråga om polisstationerna, som kommer att ta mer än 30 sekunder att ställa. Ledamoten kan fundera på: Vad är det ledamoten vill att man ska kunna göra på en polisstation?

Fru talman! Vad är terrorism? Terrorism är ett angrepp på allt som håller vårt samhälle samman: friheten, tryggheten och tilliten till människan.

Terrorism är en handling som är ämnad att skapa rädsla och genom den rädslan påverka folk, beslutsfattare, myndigheter, företag och stater. Rädslan ska få folk att göra som terroristen vill.

I klarspråk säger terroristen: Om ni inte gör eller tycker som jag vill så spränger jag er! Jag struntar i att ni är oskyldiga, och jag struntar i om ni är barn. Jag spränger er eller skjuter er. Ni ska dö, för ni tycker inte som jag!

Så resonerar en terrorist. Vi ska bekämpa terrorismen med hela rättsstatens kraft. Därför är det viktigt att rättsväsendet har lagar och resurser som gör det möjligt. Men att bekämpa terrorismen handlar inte bara om att förhindra planerade attentat eller gripa dem som har utfört attentaten. Att bekämpa terrorismen handlar också om att tydligt försvara demokratin, att stå upp för våra värderingar och att inte vika oss för radikalisering och polarisering. Det handlar om att stå upp mot all form av extremism – att stå upp mot den våldsbejakande islamismen och den våldsbejakande högerextremismen.

Fru talman! Sverige får aldrig bli en plats där terrorister kan leva ostört. Sverige får aldrig bli en fristad för extremister, våldsbejakande fanatiker och andra som vill krossa samhället för deras saks skull.

Det här är viktigt: Vi får inte vara naiva, vi får inte vara ängsliga och vi får inte vara rädda att trampa någon på tårna. När det kommer till terrorism ska vi alla – politiker, rättsväsendet och folket – vara stenhårda med vad vi tycker och tänker och hur vi agerar. Att gömma sig eller blunda är detsamma som att smita undan.

Jag vill inte se fler Hamasflaggor på våra gator och torg. Hamas är en terrororganisation som medvetet attackerar, dödar och kidnappar oskyldiga civila. Trots detta ser vi att personer i Sverige i dag hyllar dessa terrorister och viftar med deras flaggor. Det är ett allvarligt problem och ett stort pågående hot mot vårt samhälle i dag.

Det accepterar inte jag, och det ska bekämpas med alla medel. En terrorist eller en terroristsympatisör är ett hot mot Sverige och vårt samhälle – det samhälle som jag och många med mig vill ha: ett demokratiskt, liberalt och tryggt samhälle. En terrorist ska varken bo, planera eller verka i Sverige. Punkt!

(Applåder)

Fru talman! Låt mig måla upp ett scenario:

Tänk dig att bo i en lägenhet som bara är till låns – en lägenhet där möblerna inte är dina och namnet på dörren inte är ditt. Du får inte ens berätta för grannarna vad du heter. Lägg därtill att du när som helst kan behöva lämna den lägenheten för att flytta till en annan lägenhet, som inte heller är din. De här lägenheterna ligger inte i områden som du har valt. De kanske inte ens ligger i en stad där du känner dig hemma. Tänk dig också att du har barn som går i skola och i förskola.

Och så händer det: Han som vill döda dig får reda på var du bor. Han åker till lägenheten mitt i natten, och du vaknar av att han börjar banka på dörren – högre och högre, intensivare och intensivare. Till slut börjar han vråla, och han vrålar allt högre. Han skriker att du ska öppna dörren och att du ska släppa in honom. Du ringer polisen, men när de kommer är han redan borta.

Ditt barn har vaknat. Självklart är ditt barn rädd och undrar vad som händer. Ni får packa ihop det ni kan och åka med poliserna. Barnet är inlindat i en filt, och du har tagit med dig det du kunde hitta. Det blir en natt på en brits hos polisen innan socialtjänsten och kvinnojouren kommer och tar över och ni får ett tillfälligt skydd på ett skyddat boende. Efter ett par veckor får ni flytta till en ny lägenhet i ett nytt område, och barnet får börja i en ny förskola.

Lägg därtill att du har en arbetsplats med arbetskamrater som undrar varför det ibland står en man utanför entrén och ropar efter dig. Han ropar att du ska visa dig och att du ska komma ut. Förskolan kanske ringer och säger att det står en man där som vill hämta ditt barn.

Vi kan bygga på det här med den rädsla och den oro som du känner varje gång du går till mataffären, varje gång du går till gymmet och varje gång du ska träffa dina vänner. Det är känslan av att aldrig vara trygg och att du alltid behöver vara rädd. Du har tankar som hela tiden kretsar runt: Har han hittat mig nu igen? Kommer han att hitta mig? Bevakar han mig? Kommer han att lyckas döda mig?

Det här, fru talman, är verklighet för tusentals kvinnor. De har det så här varje dag, varje vecka, varje månad, varje år.

Jag vet att vi alla här inne är medvetna om det här och vill göra någonting åt det. Det gläder mig faktiskt att vi i den här frågan är överens, oavsett partitillhörighet. Men detta är svårt, och det är ett samhällsproblem.

Det finns ingen mall för hur en man som är våldsam mot en kvinna ser ut. Det man på senare år har lärt sig är att män som har dödat en kvinna eller på annat sätt har varit våldsam mot henne inte sällan har haft kontakt med sjukvården eller psykiatrin. Det är därför jag tycker att det är viktigt att man inom sjukvården och psykiatrin kommer på ett system för hur man ska kunna samarbeta med polisen.

Polisen har haft ett pilotprojekt där man gjorde hembesök hos män som hade visat våldsamma tendenser. Ett av de mest framgångsrika projekten var operation Beta, som dessvärre numera är nedlagt.

Jag tror att det är där någonstans som polisen måste börja jobba. Man måste jobba förebyggande genom att kartlägga dessa våldsamma män och sedan bearbeta dem, till exempel via hembesök. Det kommer inte att stoppa kvinnor från att bli jagade, förföljda eller till och med mördade, men det är i alla fall något – och vi måste göra något.

Jag tycker att vi från politikens sida har gjort vad vi kan för att öka skyddet genom lagar. Vi har stärkt det tidigare kontaktförbudet och förhoppningsvis gjort det säkrare genom att i fler fall koppla ihop kontaktförbudet med vistelseförbud och elektronisk övervakning. Det gläder mig också att Tidöpartierna senast i dag meddelade att de vill se över hur hemliga tvångsmedel – preventiva sådana – ska kunna användas för att avlyssna män som visar tendenser till att vara våldsamma. Det är i min värld en offensiv politik, och det vill jag se mer av.

När det kommer till att bekämpa mäns våld mot kvinnor får åtgärderna inte ha någon prislapp.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi en ny straffpåföljd – säkerhetsförvaring. Det är ett tidsobestämt frihetsberövande.

Det finns många män som har begått upprepade vidriga brott – Hagamannen, Nytorgsmannen och Södermannen, för att bara nämna några. I vissa fall har straffen varit höga: 10, 12 eller 14 år. Man har dock blivit frisläppt efter halva eller två tredjedelar av tiden.

I vissa fall har straffen varit låga. Nytorgsmannen, till exempel, dömdes för 35 brott mot 19 kvinnor. Det var 7 våldtäkter, 8 sexuella ofredanden plus grov fridskränkning, barnpornografibrott och narkotikabrott. Han fick fem år och blev utsläppt efter tre år.

Jag antar att ingen här inne har pratat med någon av de 19 kvinnor som han utsatte för grova kränkningar, men jag lovar er att ingen av dem tycker att han skulle ha släppts ut efter tre år. Om man går ut på gatan och frågar folk tror jag inte heller att de tycker att han skulle ha släppts ut efter tre år. Jag tycker inte att han skulle ha släppts ut efter tre år.

De här personerna skulle med den nya straffpåföljden säkerhetsförvaring förmodligen ha fått sitta inlåsta under väldigt lång tid. Säkerhetsförvaring handlar om att hålla farliga personer inlåsta. Detta är personer som genom sin grymhet och sina upprepade brott och kränkningar har visat att de inte kan leva bland oss andra; de är helt enkelt för farliga. Staten, vi, och samhället är skyldiga att se till att de här männen inte kan skada personer, och då är inlåsning det enda alternativet.

Fru talman! Samhällsskyddet är viktigt. Brottsofferperspektivet är viktigt. Jag har en känsla av att politiker inte alltid har tyckt så, utan det har kanske varit lite mer fokus på gärningsmannen. Hur ska han tas om hand? Hur ska hans tid i fängelset vara? Hur kan han få hjälp med sin rehabilitering och återanpassning? Det är bra, för vi vill ju helst att en person som har begått ett brott inte ska göra om det.

Men hur blir ett brottsoffer omhändertagen efter att hon har blivit utsatt? Vad har samhället gjort för henne? Förr i tiden var det ganska lite. En kvinna som hade blivit våldtagen blev körd till en gynmottagning där hon undersöktes, och om hon hade tur kunde en polispatrull sedan också köra henne hem. I annat fall var det nattbuss eller taxi som gällde. Det gjordes knappt någon uppföljning. Det var ingen som mötte upp där hemma och ingen som dagen efter åkte och frågade hur hon mådde. Hon var helt utlämnad till sig själv.

I dag fungerar det bättre, delvis för att man inom olika myndigheter har börjat få ett bättre brottsofferperspektiv. Man ser och förstår hur det är att vara ett brottsoffer. Men – och det här är viktigt – också civilsamhället har klivit fram, och det ska vi fortsätta att stötta. Det behövs fler skyddade boenden och kvinnohus.

Jag går nu tillbaka till ämnet säkerhetsförvaring. Jag hör vad Vänsterpartiet säger om att man ska dömas för det brott man har begått och inte utifrån hur farlig man är och hur stor risken för återfall är.

Jag har funderat lite på vad det där betyder och var jag landar i resonemanget. Jag förstår resonemanget, men jag håller nog ändå inte med. Det måste vara så att en domstol tittar på individen och frågar sig: Vad är det här för person? Vad är det för person som nu för tredje gången sitter här åtalad för våldtäkt och har dömts för våldtäkt vid två tidigare tillfällen? Jag tycker att man någonstans ska ta hänsyn till vad den här personen har gjort och till risken för fortsatt brottslighet.

Fru talman! Slutligen: Straffet säkerhetsförvaring är ett hårt straff. Därför krävs det mycket av domstolarna innan de utdömer det, och i förslaget ingår också att det ska göras noggranna riskbedömningar, så kallade riskutredningar.

Jag känner mig personligen trygg med den nya straffpåföljden, som är både nödvändig och i mitt tycke rättssäker.

Jag yrkar därför bifall till propositionen.

(Applåder)

Herr talman! Om en lag krockar med verkligheten så att verkligheten blir sämre på grund av lagen tycker jag och många med mig att lagen ska ändras. Så var det med det så kallade vapenattrappärendet.

Polisen upptäcker en vapengömma, låt oss säga i en källare. Polisen ser och förstår att det är skarpa vapen och att de förmodligen kommer att användas för att döda någon. Polisen vill såklart lägga vantarna på den person som har gömt vapnen där. Men man vågar inte låta de skarpa vapnen ligga kvar på plats, så man byter ut dem mot icke skarpa vapen, mot replikor, mot attrapper. Sedan sätter man sig och spanar på platsen för att se vem som kommer och hämtar vapnen. När sedan en person kommer till platsen och tar de här vapnen, alltså attrapperna, griper man den personen. Han åtalas för vapenbrott eftersom det i hans värld och i polisernas värld var skarpa vapen som han var där för att hämta. Logiskt, tycker jag, tycker polisen och tycker åklagaren.

Men det var inte så här lätt. Eftersom mannen hade gripits med ett ofarligt vapen, alltså ett icke skarpt vapen, kunde han inte fällas för vapenbrott enligt försvaret, som överklagade. Högsta domstolen höll med. Mannen friades för vapenbrott.

Det här är ett bra exempel på att verkligheten och det sunda förnuftet får stå tillbaka för lagen. Justitieministern lovade efter det här att han skulle se över domen och lagstiftningen och se vad vi kunde göra åt det.

Nu gör vi något åt det. Nu ändrar regeringen den här lagen. Nu gör vi så att polis och andra rättskipande myndigheter kan byta ut till exempel vapen eller narkotika utan att det påverkar brotten förberedelse eller försök till brott. Nu kommer det att anses vara förberedelse eller försök till brott även när vapnet har bytts ut mot ett oskarpt vapen.

Det här, herr talman, är ännu ett exempel på hur regeringen ser ett problem, identifierar ett problem och löser ett problem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Fru talman! Egentligen kanske det inte är så himla mycket vi har att debattera här i dag. Det kanske snarare handlar om att reflektera över vad Riksrevisionen har kommit fram till i sin granskning av antagningen till polisutbildningen. Det är en rapport som kom förra året.

Det är en hel del kritik i rapporten. Jag har själv gått igenom en variant av uttagningsprocessen när jag sökte polisutbildningen. Det var för 35 år sedan, men processen då var väldigt lik den som är i dag.

Jag har även varit en av dem som hållit i dessa uttagningar. Jag har alltså gjort sådana här intervjuer med sökande till polisutbildningen. Jag har därför viss insyn i processen, och jag har också en del åsikter om processen. Med det sagt tycker jag att Riksrevisionens rapport och den kritik de nämner är ganska befogad.

Det är lite intressant att Riksrevisionens kritik bland annat handlar om de farhågor som jag och många andra av de poliser som för 17–18 år sedan höll på med rekryteringar till polisen då påtalade. En av dessa, som Riksrevisionen lyfter, är att vi inte borde låta Pliktverket sköta rekryteringen. Det var en miss att detta överlämnades till Pliktverket från Polismyndigheten. Riksrevisionen poängterar just detta extra tydligt i sin rapport.

Även det andra man påtalar i rapporten är en brist som jag och många med mig påtalade inte är bra med dagens system, nämligen att en sökande till polisutbildningen i dag kan falla ifrån i uttagningsprocessen utan att det har gjorts en helhetsbedömning av den sökande.

Det är en sak om du till exempel ska utföra de fysiska testen och inte ens orkar knyta skorna – om jag raljerar lite. Jag förstår att man då kanske får komma tillbaka en annan gång när man har tränat lite. Men låt oss ta simtestet som ett exempel. I det ska man simma och utföra livräddning och så vidare, och man har sju minuter på sig. Om man då ligger precis under de krav som ställs för momentet och gör testet på 7 minuter och 20 sekunder kanske man kan bedömas som godkänd och sedan få tid på sig att under utbildningens gång komma tillbaka och visa att man har tränat och klarar de sju minuterna. Det vill säga att man gör en helhetsbedömning.

Det är inte helt ovanligt att detta görs när man söker en tjänst internt inom Polismyndigheten. Då ser man ofta till den sökandes potential. Om man missar på skjutmomenten kan man få träna upp sig, och när man fått den nya tjänsten får man komma och visa att man kan hantera vapnet. Jag tycker att det är mycket bra. Som det är nu faller sökande till polisutbildningen ifrån vid varje moment. Det är troligt att flera personer som skulle bli bra och duktiga poliser inte blir antagna. Som sagt: Se till potentialen!

Fru talman! Några av de tyngsta momenten i antagningsprocessen är slutintervjuerna, eller säkerhetssamtalen som de heter nu, och psykologsamtalen. Riksrevisionen lyfter i sin kritik fram att det i dag inte sker någon dialog mellan de poliser som gör intervjuer och den psykolog som genomför samtal med den sökande.

När Polismyndigheten för 17–18 år sedan höll i uttagningarna träffade den sökande först två erfarna poliser. Man samtalade i en timme, varpå poliserna gjorde sin bedömning. Sedan gick den sökande till psykologen och hade en timmes samtal där. Direkt efter detta träffades psykologen och de två poliserna, och man satt sedan gemensamt och diskuterade den sökande. Poliserna kunde även internt göra olika bedömningar.

Jag var som sagt en av de poliser som gjorde dessa intervjuer. Oftast var vi tre väldigt överens, men ibland fanns det någonting som psykologen hade studsat på och som vi poliser hade missat. Ibland var det vi poliser som tyckte någonting som psykologen inte höll med om. Det var mycket bra och konstruktiva diskussioner, och oftast var vi faktiskt ense.

Man kan läsa i Riksrevisionens rapport att de efterfrågar just denna dialog mellan polisen och psykologen. Som jag nämnde förut kan den sökande i dag bli diskvalificerad efter att bara ha pratat med psykologen. Polismyndigheten får då inte veta vad det var psykologen inte gillade med den sökande.

Fru talman! Det är svårt att bli polis i dag. År 2024 sökte 25 500 utbildningen, och 2 100 blev antagna. Förvisso var det många som sökte som nog inte riktigt förstod vad de sökte till eller vad som krävdes, för det var bara 11 000 som var behöriga. Av de 11 000 blev alltså 2 100 antagna till polisen.

I Sverige har vi faktiskt världens bästa polisutbildning. Våra poliser är i och med detta bland de mest välutbildade i världen. Det ska vi vara stolta över, men vi ska också värna om det.

Det finns några saker som jag studsar på i rapporten. Ett exempel är att språktestet togs bort 2016 och att nivån för godkänt på begåvningstestet är satt väldigt lågt. De här sakerna får man inte tumma på. Att språktestet togs bort är för mig obegripligt med tanke på att en stor del av polisarbetet handlar om att författa skrivelser. Det är skrivelser som många människor och instanser ska ta del av och även fatta beslut med hjälp av. Det är viktigt att kunna det svenska språket, inte bara i tal utan även i skrift.

Fru talman! Efter att ha läst rapporten från Riksrevisionen pratade jag med flera erfarna poliser. Jag pratade bland annat med sådana som jobbar med nyexaminerade poliser. Jag ville höra deras syn på den kritik rapporten gav. De menar att det i dag är stor skillnad mellan olika poliser som kommer från polisutbildningen. De allra flesta är bra. De är hungriga, nyfikna, kunniga och väl lämpade för yrket. Det finns dock också sådana som, för att citera en polis, kanske inte är riktigt lämpade för yrket. Det intressanta är att det inte handlar om att de är dåliga människor. De är bara inte på rätt plats.

Jag vill slutligen säga att jag verkligen hoppas att Polismyndigheten tänker på kvalitet före kvantitet, oavsett om regeringen nu står och hejar på och säger att vi måste utbilda fler poliser. Det handlar om kvalitet före kvantitet. Mitt råd är att göra uttagningsprocessen bättre och se till att de sökandes potential tillgodoses. Då kommer detta att lösa sig av sig självt, och vi kommer att kunna fylla polisutbildningen med bra och duktigt folk.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Fru talman! Regeringen ändrade förra året lagen om kameraövervakning. Meningen med det var att det skulle bli enklare att få tillstånd att sätta upp kameror för att förebygga, utreda eller i bästa fall förhindra brottslig verksamhet.

Att sätta upp kameror i skolorna har visat sig vara väldigt effektivt. Stök och bråk, stölder och inte minst hantering av narkotika har minskat rejält i de skolor där man har satt upp kameror.

Jag riktar min fråga till justitieministern.

Problemet i dag är att Imy, Integritetsskyddsmyndigheten, menar att kamerorna inte får användas när riskbilden inte längre är densamma i den aktuella skolan. Det här är väldigt märkligt. Alla tänkande människor förstår ju att problemen kommer att komma tillbaka när kamerorna, som har använts med stor effektivitet och bra resultat, inte längre används. Då måste man söka nytt tillstånd och gå igenom ett nytt tillståndsförfarande. Skolan måste hela tiden anteckna åtgärder så att man kan söka nytt tillstånd. Är det meningen att det ska vara så här?

Herr talman! Jag ska fatta mig kort, för vi partier här i kammaren är även i denna fråga väldigt överens.

Debatten handlar som sagt om huruvida kommuner ska kunna kontrollera personer som ska jobba med barn, vuxna med funktionsnedsättningar eller äldre. Vi talar här om kontroller som görs genom att man begär ut utdrag ur polisens register.

Som vi har hört tidigare finns det olika anledningar till att en arbetstagare ska kontrolleras innan han eller hon får en viss anställning inom kommunen, utöver jobb med de grupper jag nämnde. Det kan handla om att man vill förhindra infiltration i känslig verksamhet, framför allt om personen i fråga ska jobba i en position som är särskilt känslig för påverkan. Det vi kanske framför allt tänker på är dock att kriminella inte ska kunna arbeta med utsatta personer såsom äldre, vuxna med funktionsnedsättningar och barn, det vill säga grupper som inte sällan är beroende av andra människor i sin vardag.

I dag finns lagligt stöd för att kräva utdrag ur belastningsregistret när man ska anställa personal som ska jobba med barn. Regeringen föreslår i och med den nya lagen att detta även ska gälla dem som ska arbeta med äldre och vuxna med funktionsnedsättning.

För att sammanfatta det hela: Ska du framöver jobba med barn, vuxna med funktionsnedsättningar eller äldre inom kommunen ska du bevisa att du har ett brottsregister som inte gör att du blir olämplig för uppgiften.

Detta är något som mitt parti har velat väldigt länge. Vi är glada över att det nu kommer på plats.

Slutligen, herr talman, vill jag höja ett litet varningens finger eller, rättare sagt, göra ett medskick. I förslaget läser jag att den som söker ett uppdrag inom kommunen ska visa upp ett utdrag ur belastningsregistret. Jag vill ta höjd för att det i dag går att köpa falska utdrag ur belastningsregistret. Jag hoppas att man tittar på detta så att systemet inte fallerar på att det går att köpa ett falskt utdrag ur brottsregistret och visa upp det för en arbetsgivare, och så blir det fel. Men jag tar för givet att man har tittat på detta.

Med det står jag bakom utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Jag tänkte börja med att prata kort om ungdomsfängelser och min syn på sådana. Till att börja med måste vi göra det klart att ingen normal människa vill se 15-åringar – eller 13- eller 14-åringar – inlåsta, oavsett i vilken form eller på vilken plats det sker. Men ingen normal människa vill heller se sitt barn bli skjuten av en 15-åring eller 13-åring.

Då ställs vi inför två alternativ. Antingen låser vi inte in den farliga ungdomen, och riskerar att andra barn blir dödade, eller så låser vi in den farliga ungdomen och begränsar på så sätt risken för att andra barn blir dödade. Nu pratar jag om de barn som begår de allra grövsta brotten, som mord.

I dag gör vi faktiskt detta, alltså låser in de barn som är farliga. Det görs på de så kallade Sis-hemmen, som är låsta byggnader med höga staket. Barnen är inlåsta mot sin vilja. Det är alltså tvång på Sis-hemmen, och det får vi inte glömma bort när vi pratar om Sis-hem.

Problemet med Sis-hemmen i dag är att 90 procent av de inlåsta där återfaller i brott efter att de släppts ut. Det är såklart katastrof, och av de siffrorna utläser åtminstone jag att det är någonting med Sis som inte fungerar.

Jag vill kort skjuta in att jag har träffat fantastiska killar och tjejer som jobbar inom Sis. De är helt rätt personer på rätt plats. Jag vill bara ha det sagt.

Jag vill också skjuta in att regeringen nu faktiskt gör satsningar på Sis-hemmen så att de kan bli bättre på att ta hand om andra barn än just de som mördar – andra barn som av olika anledningar behöver bli placerade på Sis-hem.

Ungdomar som inte har dödat någon, men som är i riskzonen att göra det, kan också bli placerade på till exempel ett HVB-hem. Till skillnad mot Sis bygger HVB-hemmen mer på frivillighet. Det har dock visat sig att kvaliteten på HVB-hemmen är väldigt ojämn. Det finns hem som fungerar mycket bra, med bra personal och goda resultat, och hem som är extremt dåliga. Det finns hem som ägs av kriminella eller har personal som har koppling till kriminalitet.

Tyvärr är HVB-hemmen inte sällan väldigt lätta att avvika från. Vi har i flera fall sett att en ungdom som har varit placerad på HVB-hem har avvikit och därefter mördat. Det finns alltså mycket att göra även med dagens HVB-hem.

Vi måste dessutom vara ärliga och prata om någonting som kanske inte så många pratar om, nämligen att gängen i dagens system fortfarande har sitt grepp kvar om barnen när de är på ett HVB-hem eller i ett Sis-hem. Gängen vet var barnen sitter och hur de kan nå dem. De kan fortsätta styra, skrämma och kontrollera de här barnen. Barnen är inlåsta, men de är inte skyddade.

När Kriminalvården tar över ansvaret ökar chansen att kontakten med gängen bryts helt. Detta kommer att ge barnen en chans att andas, tänka nytt och kanske bryta med det som förstörde deras liv.

Fru talman! Det har pratats mycket om ungdomsfängelser och om straffbarhetsåldern i debatten i dag. Att inrätta ungdomsfängelser och att se över straffbarhetsåldern är en akut nödlösning. Vi har i dag barn som mördar. Vi har barn som rånar, som kidnappar, som smugglar narkotika och som hanterar automatvapen. Vi har barn som kastar in handgranater i bostäder. Det är barn helt utan konsekvenstänk.

Det är grova brott vi pratar om. Detta måste få ett stopp; det är vi alla överens om. Jag är fullt medveten om att vi inte kommer att få ett stopp på detta bara för att vi låser in de barn som redan har klivit över gränsen och blivit kriminella. Jag vet att det finns en nyrekrytering och att det fylls på hela tiden. Men detta handlar inte om det.

Det här handlar om vad vi gör med de barn som samhället har misslyckats med och som det har varnats om från olika håll och skrivits orosanmälningar om från polisen, skolan, fritidsgårdar och socialtjänsten. Det handlar om barn som redan fått alla insatser, men där det ändå inte gick att stoppa den unga från att bli kriminell.

Det kommer alltid att finnas unga som de förebyggande insatserna inte fungerar för. Vi måste ha en plan för hur vi ska hantera dessa unga. Det är de barnen och de ungdomarna vi pratar om när vi pratar om sänkt straffbarhetsålder och ungdomsfängelser. Det handlar om barn som samhället och myndigheter har gjort allt i sin makt för när det gäller att förhindra att de blir mördare, men där det ändå inte har fungerat. Det är de barnen vi pratar om.

Hur ofta läser vi inte om 15-åringar som har skjutit en person? Det är 15-åringar som under många år har varit föremål för insatser genom socialtjänsten men där dessa uppenbart inte har fungerat. Ibland beror det på att insatserna har varit för dåliga och ibland på att insatserna inte har fungerat på just det barnet.

Fru talman! Det är viktigt att ungdomsfängelserna inte bara blir en förvaring. Barnet eller ungdomen kanske ska sitta inlåst i fyra, fem eller åtta år. Det är då viktigt att det blir år där man kan jobba med attityder och värderingar och någonstans försöka nå fram till den här ungdomen.

I vissa fall kommer det inte att gå, så är det, men jag tror faktiskt att rejäla insatser med rätt personal – i kombination med att dessa ungdomar också kommer att gå i skolan när de sitter inlåsta – kommer att göra skillnad.

Jag har besökt ett av de ungdomsfängelser som kommer att ta emot de här barnen. Det ligger utanför Göteborg. Jag fick faktiskt en positiv bild av hur just skolan kommer att skötas. Jag träffade rektorn för skolverksamheten som barnen ska delta i. Rektorn berättade att allting kommer att skötas med behöriga lärare. Man kommer också att se till att antalet skoltimmar blir fler än vad de i dag är på Sis. Kvaliteten på undervisningen kommer också att vara ganska hög.

Det handlar inte om att barnen kommer att hamna i skolklasser om 25 elever. Det kommer att vara små grupper om kanske tre fyra barn och ungdomar, vilket är precis vad de här ungdomarna behöver. Glöm inte bort att det här är barn och ungdomar som troligen inte skulle ha satt sin fot i ett klassrum om de hade varit ute i frihet! Det är ungdomar som också har enorma kunskapsluckor. I ungdomsfängelserna kommer de att kunna få individuell undervisning anpassad till just deras nivå.

När det gäller ungdomsfängelserna kommer det inte att bli som när en ungdom i dag släpps ut från Sis, alltså att det inte finns någon plan, ingen uppföljning och ingen som möter upp. Nu kommer både frivården och socialtjänsten och i vissa fall även skolan att se till att man med olika former av insatser fortsätter att jobba med ungdomen även efter frigivning från ungdomsfängelserna. Man släpper dem inte.

Det finns de som är kritiska mot det här. Jag har dock aldrig hört någon av dessa kritiker berätta för mig hur de i stället vill att detta ska göras och hur de i stället vill att vi ska ta hand om en 15-åring eller 13-åring som mördar. Det pratas mycket om vård, men vård är ett ord och inte en handling.

Nu låter vi Kriminalvården ta över ansvaret och så ser vi om fem år hur det blev och om det fungerat eller inte – för lagen är tänkt att gälla i fem år.

Fru talman! Jag tar gärna också debatten om hur vi ska jobba för att förhindra att dagens treåringar om tio eller tolv år står med automatvapen och skjuter in genom en dörr. Det är en helt annan debatt än det vi pratar om i dag, nämligen vad vi ska göra med de barn som redan är kriminella. Det heter ju lagen om unga lagöverträdare, alltså unga som redan har överträtt lagen och ungdomar som redan är mördare. Man måste kunna se skillnad på dessa två problem och de två olika debatterna.

Det är också intressant hur olika partier ser på problemet med att barn dras in i kriminalitet. Låt mig ta Vänstern som exempel. Ena dagen står man och säger att klyftorna i samhället skulle minska och att barnen inte skulle dras in i kriminalitet om bara de vuxna i utanförskapsområdena hade jobb. Andra dagen säger man att det inte bara är barn i utanförskapsområden som dras in i kriminalitet, utan det sker minsann även i mer välbärgade områden. Då handlar det ju om barn till vuxna som har jobb och som har det gott ställt ekonomiskt. Det blir lite sex sju. Förklaringarna till att barn blir kriminella krockar i Vänsterns egna resonemang.

Jag menar att det sedan ett tiotal år är tufft att vara kriminell i de kriminella nätverkens kretsar, oavsett vilken bakgrund en person har eller var den bor. Det kan handla om barn som är vilsna själar eller om barn som har det jobbigt hemma, vilket även barn i välbärgade områden har. Det kan handla om barn som det inte går så bra för i skolan, barn som inte får adekvat hjälp i skolan eller barn som söker förebilder, gemenskap eller någon som ser dem. De är lätta offer för den organiserade brottsligheten och för gängen.

De här gängen behöver folk som kan utföra de smutsiga jobben, och det är därför de rekryterar barn. Barn har inget konsekvenstänk. Vissa barn gör det såklart för pengar. Andra gör det för att få respekt och för att bli någon – för att det är tufft. De barnen är väldigt lätta att rekrytera.

Jag sa att jag såg ett mönster för tio år sedan. Jag tror att det kan ha att göra med att sociala medier bredde ut sig alltmer och att de kriminella nätverken upptäckte att det var lättare och mer effektivt att rekrytera på nätet än att stå på skolgården eller fritidsgården.

Sedan har vi gangsterrappen. De kriminella gängen använde musiken för att markera revir, skryta om framgångar, hota motståndare eller bygga myter. I dag kan vi bara se tillbaka på hur naiva många var när de inte förstod vad som var syftet med gangsterrappen. Vissa naiva människor delade till och med ut priser till gangsterrap, vilket som tur var upphörde när det visade sig att personer runt musiken sköt skallen av andra barn och kastade in handgranater hos oskyldiga barnfamiljer.

Just den här naiviteten och okunskapen gällde även Guccikepsen. Minns ni den? Tänk så många som inte visste hur gängkriminella klädde sig! Det gällde även i det här huset – jag talar om journalister och andra experter.

Det är dock inte så konstigt. För att få viss kunskap krävs det faktiskt att man besöker verkligheten ibland.

(Applåder)

Herr talman! Frågan är vad som är viktigast: hur mycket pengar polisen får i sin budget eller vad man gör med pengarna, det vill säga vilka resultat man levererar. I min värld kommer resultaten alltid att vara viktigare än själva budgeten, även om jag förstår att de två hänger ihop. Mina vänner inom ekonomin blir ganska sura när jag säger så, men för mig kommer resultaten alltid att vara det man ska mäta och det som man ska bedöma en myndighet utifrån.

Jag har alltid sagt att man kan avgöra en regerings intresse för en viss politik eller ett visst politikområde genom att titta på hur dess budget ser ut. Om vi tittar på den sittande regeringen ser vi att den lägger nästan 95 miljarder på rättsväsendet, varav 48 miljarder till polisen. Det är en rejält offensiv satsning på rättsväsendet som visar att man menar allvar när man säger att man på riktigt vill bekämpa de problem vi har här i landet med skjutningar, sprängningar, kvinnor som lever i skräck, barn som tvingas eller lockas in i kriminalitet, stöldligor, öppna drogscener och alltför många anmälningar om våldtäkter. Tryggheten ska återställas, och gator och torg ska rensas från de individer som vill förstöra friheten för vanligt hederligt folk.

När vi pratar om budgeten till rättsväsendet, vilket vi gör här i dag, fascineras jag alltid av att vissa partier slår sig för bröstet och menar att de minsann satsar si och så många miljoner mer än vad regeringen gör på en viss verksamhet eller en viss inriktning. Det man bör fråga sig vid sådana satsningar är om det är rätt satsningar och om det är så man får bäst resultat för pengarna.

Den här regeringen gör sin bedömning. Jag tycker att den är väl avvägd och att pengarna är korrekt fördelade. Jag är såklart extra nöjd med att just Polismyndigheten får så pass mycket pengar i budgeten – 48 miljarder, vilket är mer än någonsin tidigare.

Jag tror faktiskt att alla justitieministrar vill ha glada och nöjda poliser, för de vet att glada och nöjda poliser ofta gör ett bra jobb. Vad är det då som påverkar polisers humör? Det är till exempel vad de får i lön, vilken ob-ersättning de har och hur många helger och nätter de måste jobba. De tänker på om de kan få semester till sommaren. Finns det pengar till utbildning och fortbildning? Kan man byta ut den där gamla polisbilen? Det behövs ny teknik, som kameror, drönare, datorer och mobiler. Finns det pengar till det? Uniformen går sönder – kan den bytas? Sådant tänker poliser på, för det påverkar deras vardag.

Svaren på polisernas frågor finns i den budget som regeringen lägger fram. Polismyndigheten får bara en summa pengar. Utifrån den kan man inte bara styra vilken verksamhet man ska bedriva utan även hur polisens arbetsmiljö blir. Den ska förhoppningsvis bli så bra som möjligt. Finns det inte pengar får utbildning stå tillbaka. Om regnjackan är trasig får man använda gaffatejp. En trött gammal Volvo med nedsuttna säten får duga ett år till.

Med den här regeringens budget tror jag alltså att vi kommer att se hyfsat glada och nöjda poliser nästa år – välutbildade och i hela uniformer, förhoppningsvis också med en uppdaterad fordonspark.

Herr talman! Med en hög budget kommer också krav. Förutom det självklara – att brottsligheten ska minska och människors trygghet öka – är man från regeringens håll tydlig med att man vill se att polisen visar resultat. Det ska bli fler lokalt närvarande poliser, så kallade områdespoliser, och det förebyggande arbetet med att skapa relationer och bygga förtroende ska öka.

Man vill också se en bättre uppklaringsprocent och bättre utredningsresultat när det gäller mängdbrotten, de så kallade vardagsbrotten. Våld i nära relationer ska vara fortsatt prioriterat. Man vill att arbetet mot den organiserade brottsligheten, med skjutningar, sprängningar och rekrytering av unga, även fortsättningsvis ska ligga högt upp i prioriteringen.

Det som det pratas mest om i debatten i dag är ju gängskjutningar och organiserad brottslighet. Jag måste passa på att säga någonting om den amerikanska maffialagstiftningen RICO.

Jag har varit på plats i New York och studerat RICO-lagstiftningen med både New York-polisen och den federala myndigheten FBI. Jag förstår vad det är man vill åt när man nämner RICO. Det är dock en väldigt komplicerad lagstiftning som är svår att applicera på de svenska kriminella nätverken. Det är så mycket som ska uppfyllas. Brottsbekämpningen i USA har ju heller inte lyckats lösa problemen med den organiserade brottsligheten och maffian med RICO-lagstiftningen. Det man har kunnat påverka är de kriminella mc-gängen, men det är på grund av deras faktiska struktur.

I stället för att kalla det maffialagstiftning tror jag att man ska titta på befintlig lagstiftning och se hur man kan skruva på den. Man kan bland annat titta på hur man kan utnyttja anstiftare och medhjälpare mycket mer och på så sätt få ihop kollektivet. Man ska definitivt titta mer på hur Ekobrottsmyndigheten kan arbeta. Det handlar om att gå efter pengarna, vilket den här regeringen nu faktiskt har förstått. Ta pengarna och brottsvinsterna – då är det inte längre kul att begå brott!

När Socialdemokraterna säger att man tittar på en maffialagstiftning får man det nästan att låta som att den här regeringen inte tittar på att kunna bestraffa kollektivet. Det gör regeringen. Jag är glad över att det känns som att det spänner från höger till vänster och att vi vill få till någonting som vi åtminstone kan kalla maffialagstiftning. Det vill även den här regeringen.

Man får inte glömma bort att arbetet mot den organiserade brottsligheten är svårt. När polisen flyttar fram sina positioner och blir mer effektiv ser de kriminella till att ducka och hitta andra vägar att tjäna pengar. I dag ser vi också hur allt fler i ledande position inom de kriminella nätverken inte längre är verksamma i Sverige utan befinner sig utomlands, inte sällan i lite mindre demokratiska länder där det är svårt för de rättskipande myndigheterna att få till ett samarbete.

Jag måste verkligen berömma polisen och även justitieministern för det arbete man har gjort för att förbättra kanalerna, för i dag ser vi goda resultat. Polisen bedömer att några hundra gängkriminella gömmer sig utomlands, varav flera har ledande positioner, och det är just ledarna – topparna, de som styr – som det är viktigt att få tag på. Och det får man nu i allt större utsträckning. På senare tid har det skett gripanden och överlämnanden från länder där vi tidigare inte såg det hända.

Nu har det blivit jobbigt att vara kriminell, inte bara i Sverige utan även utomlands. Jakten på gängtopparna pågår, och den gör det dygnet runt, alla dagar i veckan. Och den kommer inte att sluta förrän vi har fångat in allihop.

(Applåder)

Fru talman! Jag blir såklart glad över att man kan erkänna misstag som man har gjort, kanske inte bara på rättsområdet utan även på det sociala området och när det gäller migration, integration och allt vad det handlar om. Det är bra att man kan ta detta med sig – man ska som sagt lära av misstagen.

En annan sak som jag studsade på var det här med de tre bästa åren vi har sett på tio år. Det är klart att det sett till sprängningar, antal unga som dras in i kriminalitet och skjutningar inte var några bra år, men man får inte glömma bort att vi inte vet nu hur det hade sett ut om vi hade haft en annan regering, om Socialdemokraterna hade fått fortsätta efter 2022.

Jag vill nog, utifrån de kort som låg på bordet 2022 och hur det ser ut i dag, 2025, påstå att det har gjorts enormt mycket. Det är detta jag menar med att vi haft tre väldigt framgångsrika år, med tanke på var vi började 2022. Om vi inte hade haft den offensiva rättspolitik som vi har i dag, med den här regeringen och den här justitieministern, tror jag faktiskt att vi hade fått se en utveckling som vi inte hade gillat.

Jag skrev i en debattartikel 2016 att politikerna måste vakna upp och att vi var på väg mot ett stup. Jag vågar nog påstå att vi precis har hunnit bromsa in, att vi har framhjulen över stupkanten och att vi nu håller på att backa hem bilen. Jag hoppas att man, oavsett vilken regering som styr det här landet från och med nästa år, fortsätter att backa bilen och fortsätter att göra ett bra jobb. Det hoppas jag verkligen, för det stupet vill vi inte åka nedför.

Fru talman! Tänk om någon hade sagt till mig för tio år sedan när jag satt i en polisbil en regnig natt: ”En dag, Martin, kommer du att stå i Sveriges riksdag framför en hög företrädare för Socialdemokraterna och få ställa en fråga.” Det hade jag inte trott på då, men nu gör jag det. Och nu ska jag ta chansen.

Jag studsade lite grann under det tidigare replikskiftet med Henrik Vinge. I dag har vi 15, 16, 17- och 18-åringar som begår grova brott – skjutningar, sprängningar och mord. Men dessa tonåringar blev ju inte kriminella i går, utan under de senaste tio femton åren har de vuxit upp i ett samhälle där Socialdemokraterna styrt.

Min fråga är helt enkelt: Vad gjorde ni för fel? Vad var det för misstag ni gjorde som ledde till att samhället inte såg dessa barn, som då var kanske fyra, fem, sex eller sju år? Vad gjorde Socialdemokraterna för att de inte skulle hamna i kriminalitet? Och vad tar Socialdemokraterna med sig från dessa misstag in i framtiden, in i den politik som man vill föra framöver? Det är min fråga.