Martin Melin

Herr talman! Jag har faktiskt försökt söka reda på om ledamoten – som ändå är Vänsterpartiets representant i justitieutskottet, som är en av de högsta politiska instanserna i Sverige och också hanterar Polismyndigheten och dess arbete – på något sätt har förklarat sig och tagit avstånd från det som Vänsterpartiet i Malmö skanderade under pridefestivalen där nere. Jag har inte sett något sådant.

Jag hade uppskattat om ledamoten offentligt hade uttryckt att hon tar avstånd från detta. Jag har fått hundratals mejl och meddelanden från besvikna poliser runt om i landet. De blev väldigt besvikna på Vänsterpartiets uppträdande. Det var inga som uppskattade det, och det vill jag att ledamoten ska känna till.

Det jag har sagt i talarstolen om att jag tycker att Vänsterpartiet inte kan hålla två tankar i huvudet samtidigt står jag bakom till 100 procent. Jag tycker att Vänsterpartiet har den sämsta kriminalpolitik som det här samhället har skådat på år och dag.

Jag förstår inte hur man kan vara emot den kriminalpolitik vi har i dag när man ser hur effektivt den fungerar. Vi ser hur skjutningarna minskar, det grova våldet bland vuxna – inte bland barn – minskar och narkotikahandeln bekämpas alltmer effektivt. Hur kan man vara emot detta?

För mig är det en gåta. Det visar bara hur otroligt dålig kriminalpolitik vänstern har. Den är sämst.

Herr talman! Jag uppfattade ingen fråga utan mer ett försvar. Det respekterar jag. Men jag hörde också ordet ”polis” nämnas.

Ja, jag vände mig mot Vänsterpartiet, och jag har några raka frågor till ledamoten, som representerar Vänsterpartiet här i dag. Ledamoten har själv skrivit under debattartiklar där man säger att man misstror svensk polis, att svensk polis inte kan hantera de lagar som de får och att svensk polis kommer att profilera, rasifiera och diskriminera personer med anledning av exempelvis lagen om visitationszoner. Det finns företrädare för Vänsterpartiet som har skrivit att det finns strukturell diskriminering inom svensk polis. Min konkreta fråga är: Vad är det för strukturell diskriminering som finns?

Säkerhetszoner infördes för tre år sedan. Efter detta har noll personer anmält att de blivit rasifierade, profilerade eller diskriminerade. Vad menade ledamoten när hon skrev under debattartikeln?

Och framför allt undrar jag: Har ledamoten tagit avstånd från sina partikamrater som säger att de hatar svensk polis?

Herr talman! Vad är det som är farligt och dåligt med att sänka straffbarhetsåldern från 15 till 14 år? Det är den fråga man måste kunna svara på om man inte vill att straffbarhetsåldern ska sänkas.

Jag ställer ofta denna fråga när jag möter dem som inte vill göra ändringar av straffbarhetsåldern, men jag får sällan några bra svar. Oftast blir det något om att de är barn; de saknar konsekvenstänk. Deras hjärnor är inte färdigutvecklade. De mår inte bra; de behöver hjälp och stöd i stället. Det är just det här ”i stället” som jag är intresserad av. Vad är det?

Envis som jag är brukar ofta fråga vidare om vad det är för åtgärder de vill se mot en 14-åring som har skjutit ihjäl en familjefar eller sprängt bort huvudet på en 12-åring. Hur vill de att samhället ska hantera den 14-åringen? Vad är ”i stället”? Då brukar den jag frågar skruva på sig lite grann och svamla något om att socialtjänsten ska hantera detta, eller Sis. Sis är en riktigt vanlig banderoll att hissa – det är lösningen.

Jaha, brukar jag säga då, du vill alltså att vi ska fortsätta så som det har varit och som det är i dag, vilket vi vet inte fungerar. Ni förstår att det är en vänsterpartist jag pratar om och med i det här fallet. Därför brukar svaren i fortsättningen bli något om att det handlar om de låga skatterna för dem som tjänar mest och att det är klassamhället som måste bort – det är detta som är anledningen.

Då brukar jag zooma ut, och så undrar jag hur 8 procent av befolkningen kan ha så dålig verklighetsförankring. Hur kan 8 procent tycka att Vänsterpartiet har en bra kriminalpolitik? Det är så uppenbart att Vänstern inte kan ha två tankar i huvudet samtidigt, i vissa fall inte ens en tanke.

Herr talman! Som tur är har vi nu en regering som inser att vi måste göra något åt den utveckling vi har haft i samhället, med allt yngre som begår allt grövre brott. Vi måste börja ta hand om de 14-åringar som luras in i kriminalitet och som begår grova brott. Ja, de är också i många fall själva offer för den organiserade brottsligheten. Men det ursäktar inte att man utan reaktion från samhället kan döda. Därför vill vi nu sänka straffbarhetsåldern från 15 till 14 år.

I den bästa av världar kommer regeringens effektiva och faktiskt mycket framgångsrika kriminalpolitik att ge resultat så att den grova brottsligheten sjunker även i de unga åldrarna. Därför lämnar vi en dörr öppen för att om fem år se över om vi ska höja straffbarhetsåldern igen eller om vi ska ha kvar den lägre åldern. Men att vi nu vill se att 14-åringar som begår grova brott – observera att det handlar om grova brott, inte att stjäla en bil, slå någon på käften eller sno något i en butik – i fortsättningen ska hanteras av Kriminalvården betyder att vi vill att dessa barn ska få bästa möjliga förutsättningar att få ordning på sitt liv.

Nej, jag är inte naiv. Jag förstår mycket väl att en 14-åring som har skjutit ihjäl någon har en väldigt brant uppförsbacke framför sig. Tyvärr är det så att många av de unga som har mördat inte kommer att lyckas. I och med det dödande skottet är deras liv i många fall redan över, tyvärr. Det kommer inte att gå bra för dem. Det är den bistra sanningen. När det gäller dem mellan 18 och 20 år som mördar vågar jag sticka ut hakan och påstå att det nog är kört i de allra flesta fall. Så ser verkligheten ut; så ser statistiken ut.

Vi har sett hur nio av tio som hanteras av Sis i samband med att de har begått brott återfaller i brottslighet. Detta är alltså en grupp barn som det är väldigt svårt att jobba med. Det krävs väldigt många insatser för att det ska bli bra.

Men vi politiker får aldrig ge upp. Vi, om några, måste alltid vara de som jobbar för att hitta lösningar, även för de barn som begår de värsta handlingarna. Vi vill att de ska få en ny chans i livet och kunna få ett ordnat leverne. Jag är övertygad om att det är Kriminalvården som har de största möjligheterna att lyckas med detta.

Det här handlar som sagt om barn, och de ska hanteras som just barn och inte som vuxna. Därför har vi de särskilda ungdomsavdelningarna på fängelserna, där rätt utbildad personal kommer att jobba och behöriga lärare med speciell kompetens kommer att ta hand om skolverksamheten. Jag tror att dessa barn kommer att få mer och bättre undervisning inne på avdelningarna än de skulle ha fått om de gått i en skola ute i frihet – en skola som de förmodligen hade skolkat från eller där de suttit längst bak i klassrummet och inte deltagit i undervisningen. Nu blir det små grupper och individanpassad skolgång, vilket kommer att passa de här barnen mycket bättre.

Återigen: Hur man kan vara emot detta är för mig obegripligt.

Herr talman! Slutligen: Jag har jobbat i över 30 år med att se till att folk ska kunna sova tryggt i sina hem, utan att riskera att vakna upp av att en handgranat har exploderat i rummet bredvid, där femåringen sov. Jag har jobbat för att den vanliga mannen som går till mataffären för att handla inte ska få tre skott från ett automatvapen i bröstet, få sin kropp uppsliten och dö. Jag har jobbat för att kvinnan som går hem sent på kvällen inte ska bli indragen i en bil, körd till en avlägsen plats och där bli gruppvåldtagen av flera män.

Jag har jobbat för detta i mer än halva mitt liv. Jag har sett till att farliga personer har låsts in och inte längre kan förstöra vardagen för vanligt, hederligt folk. Jag har jobbat för att gator och torg, arbetsplatser, lekplatser och hem ska vara säkra och trygga.

Då blir jag faktiskt provocerad när jag hör hur naiva och verklighetsfrånvända politiker inte uppskattar det jobb jag har gjort och inte uppskattar det jobb som alla Sveriges poliser gör varje dag. Man misstror dem. Man har lågt förtroende för dem. Man till och med hatar dem.

I tillägg till detta vill man försvåra för Sveriges poliser att göra ett bra jobb. Man har noll intresse av att göra våra gator och torg säkra. Man har noll visioner om hur tryggheten ska öka. Man har noll idéer om hur skjutningar, sprängningar och narkotikahandel ska bekämpas.

Man sitter på läktaren medan den organiserade brottsligheten tjänar hundratals miljarder på välfärdsbrottsligheten. Man tittar åt annat håll när farliga personer tar sig in i politiken och i myndigheter. Man blundar för de skuggsamhällen som växer fram och blir allt starkare, framför allt i områden där just Vänsterpartiet har många väljare.

Jag hör ingenting om hur man vill bekämpa de vidrigheter som sker i vissa kretsar i religionens namn. Även där säger man att problemet är segregation och ekonomisk ojämlikhet. Det är helt verklighetsfrämmande. Det provocerar mig enormt.

Jag hoppas verkligen att svenska folket noterar detta och att man ser att delar av oppositionen faktiskt inte har någon som helst effektiv kriminalpolitik. Jag är på riktigt orolig för att vi om vänstersidan vinner valet kommer att få tillbaka våld och otrygghet på de nivåer vi hade det innan den här regeringen med justitieminister Gunnar Strömmer lyckades bryta de farliga trenderna.

Att rösta nej till effektiv och fungerande kriminalpolitik är inte lösningen på dagens problem.

(Applåder)

Fru talman! Den 14 januari 1991 påbörjade jag min polisutbildning på Polishögskolan, som då var lokaliserad till Sörentorp i Solna. På den tiden innebar detta att jag där och då – alltså från dag ett – blev anställd hos och avlönad av Polismyndigheten. Månadslönen var ungefär 10 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 20 000 kronor. Utbildningen var tre år lång – man gjorde ett år på skolan, ett och ett halvt års praktik och till sist ytterligare ett halvår på skolan. Dagens utbildning är ju två år.

Under den tid då man var ute på praktik – den så kallade aspiranten – hade man även betalt för obekväm arbetstid. Det motsvarade ungefär 4 000 kronor till per månad i dagens penningvärde

Detta innebar att jag som 24-åring kunde finansiera mitt liv. Jag behövde inte ta några studielån under de tre år då jag utbildade mig. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen, under Göran Perssons styre, tyckte dock att poliser inte längre skulle få betald utbildning, och 1998 tog man bort detta. De som ville utbilda sig till polis fick då ta studielån eller jobba extra.

För en ung person i början av yrkeskarriären fungerar det ju att ta studielån och leva enkelt. Om den som vill skola om sig till polis är mitt i livet, och kanske har familj och dyra bostadslån, blir det svårare.

Att få personer med en annan yrkesbakgrund till Polismyndigheten är kompetenshöjande för myndigheten. Detta blir svårare om utbildningen inte är betald.

Men nu har vi en regering som förstår detta. Jag ställde för två år sedan en fråga till justitieministern på frågestunden i riksdagen om hur vi skulle göra med den betalda utbildningen. Han svarade då att man skulle titta på det. Nu ser vi det – i eftermiddag kommer vi att rösta igenom ett konkret förslag om att ha en betald polisutbildning i Sverige igen.

Fru talman! Vi har redan hört i debatten hur det här kommer att gå till tekniskt, så jag ska inte gå in på det. Men jag vill ta tillfället i akt att kort nämna vad jag tycker ska bli nästa steg i att göra polisverksamheten mer effektiv när det kommer till lön.

Sverige har i dag fler poliser per capita än vad man tidigare haft, åtminstone de senaste 30 åren. Vi har fler utbildningsplatser än tidigare, och fler färdigutbildade poliser kommer ut från utbildningsplatserna per år. Trots detta minskar antalet poliser i Stockholm. Om vi undantar Region Stockholm har polistätheten ökat med i snitt 23 procent i Sverige. I Stockholm har den minskat med 4 procent.

Dessutom har polisen i Stockholm utöver den vanliga polisverksamheten många poliser – 20–25 procent, uppskattar man – som är upptagna med uppdrag kopplade till huvudstadens problematik och allt som sker här. Det är fråga om offentliga tillställningar, allmänna sammankomster, bevakning av ambassader, bevakning av riksdag och regering, tingsrättsbevakningar, inkommande utländska besök och så vidare – plus en organiserad brottslighet som definitivt inte vilar. Därför blir kärnverksamheten lidande. Detta medför att poliserna i Stockholm i alltför liten utsträckning kan jobba problemorienterat och brottsförebyggande. Utredningarna kan inte ha samma fokus som i andra regioner i Sverige.

Därför behöver det göras någonting för att attrahera poliser som vill arbeta i Stockholm, helst erfarna poliser. Att bara tillföra nya aspiranter är inte lösningen. Aspiranterna behöver instruktörer och handledare, och dessa tas från den vanliga verksamheten, som på så sätt utarmas än mer.

När jag sökte till polisutbildningen 1991 sökte man specifikt poliser som ville jobba i Stockholm. Man hade på den tiden någonting som hette Stockholmstillägget. Det var en extra summa som alla poliser som arbetade i Stockholm fick. Syftet var just att locka poliser att vilja jobba i huvudstaden. Det fungerade faktiskt. Antalet poliser i Stockholm ökade, och under slutet av 80-talet och början av 90-talet hade vi fler poliser per capita i Stockholm än i övriga landet.

Fru talman! Jag hoppas att regeringen nästa mandatperiod tar höjd för detta i sin budget till Polismyndigheten och att man kan införa ett lönetillägg för poliserna i Stockholm. Förslaget från det lokala fackförbundet är 5 000 kronor per månad och per polis. Det skulle göra skillnad för den enskilda polisen och för det arbete som poliserna i Stockholm gör. Vi skulle få se fler poliser på våra gator, en ökad trygghet och en minskad brottslighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! Jag ska inte dra ut på den här debatten. Jag vill bara konstatera att det inte spelar någon roll om det gäller organiserad brottslighet, gängkriminella, busar, bovar, banditer eller terrorister – kalla dem vad ni vill – för de ska bekämpas lika hårt på nätet som i den verkliga världen. När och om de marknadsför sin verksamhet på sociala medier eller söker folk via dem – inte sällan unga som ska ta uppdrag av olika slag, till exempel sprängningar och skjutningar – ska även dessa kanaler stoppas. Jag är glad över att regeringen nu går snabbt fram med ett förslag om hur detta ska gå till. Jag och Liberalerna yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för att en mobiltelefon var på här. Vi var nyfikna på den medalj som talmannen bär. Vi fick också svar – tack för det!

Herr talman! Det är viktigt att de människor som är avlönade genom skattemedel, vilket många är i vårt land, gör ett bra jobb. Vi – folket – som betalar skatt kräver att vi får valuta för våra pengar.

Jag, som har varit statsanställd under mer än halva mitt liv, har inte sällan fått höra från medborgare att de betalar min lön. Ibland har jag kunnat kontra när det visat sig att personer som jag haft att göra med och som varit upprörda också fått sin lön genom skattemedel. Men det är en helt annan historia.

Med det sagt: Vi är många här i landet som har en offentlig anställning genom jobb i stat, kommun eller region. Men det är inte lärare, poliser och sjuksköterskor som först kommer upp i mitt huvud när regeringen nu vill utvidga det straffrättsliga tjänstemannaansvaret. De nya reglerna kommer inte att träffa de yrkeskårerna. Det är inte ofta någon i dessa yrkeskårer med uppsåt begår tjänstefel. De som däremot nu kommer att få tänka efter lite är de som ska fatta beslut. Det är politiker och tjänstemän som arbetar i till exempel en kommun. Detta är bra.

Politiker ska vara sådana som man kan lita på. De ska förvalta våra skattepengar, och de ska se till att vi har ett väl fungerande samhälle. De ska inte fuska. De ska inte se till att bekanta eller anhöriga får bra kontrakt med till exempel en kommun. De ska inte sko sig själva genom att runda vissa regelverk vid till exempel upphandlingar.

Vissa säger att den här skärpta lagstiftningen inte är bra. De menar att den kommer att skrämma bort folk från att ta anställning i till exempel en kommun och att den kommer att få folk att vara rädda för att fatta beslut, signera kontrakt och göra upphandlingar.

Om du är rädd att du kommer att trilla dit, att du kommer att lockas att sko dig eller att du kommer att vilja hjälpa en kompis genom fusk ska du nog inte ta ett jobb där du hanterar andra människors pengar. Ta inte ett sådant jobb om den lockelsen är för stor!

Är du osäker på vilket regelverk som gäller får du fråga. Ta reda på vad som gäller så att det inte blir fel! Som har nämnts förut är det en stor skillnad på att göra ett misstag och på att uppsåtligen till exempel sko sig.

Om du är ambitiös, kan ditt regelverk, har patos för uppgiften och är hederlig har du ingenting att oroa dig för. Lagen slår nämligen bara mot dem som uppsåtligen bryter mot de regler och den lag som vi nu debatterar. Det handlar alltså om att de gör detta med vilja.

Jag har själv jobbat i över 30 år som tjänsteman, och jag har aldrig varit rädd för att jag ska anmälas för tjänstefel. Jag har varit trygg i min roll som tjänsteman.

Vi är lite unika och naiva i vårt land. Vi tror inte riktigt att maktmissbruk, korruption och otillåten påverkan förekommer här. Jag kan meddela att det tyvärr gör det. Den här lagen behövs för att komma åt detta. Det är också dags att den träffar alla former av myndighetsutövning. Definitionen av vad myndighetsutövning är skaver lite, i mitt tycke.

Nu kommer den här nya lagen att täcka in det mesta. Jag tror att det är nyttigt, och jag är övertygad om att det kommer att göra skillnad.

Med det sagt yrkar jag bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! I dag har vi hört mycket sägas om delar av straffrättsreformen. Det är den största som har tagits fram i modern tid, och det kommer även en del två som vi ska debattera här i kammaren senare i sommar.

Den här reformen är i mitt tycke nödvändig på många plan. Det har funnits åsikter om reformen både i det här huset och från folk utanför det här huset, och det är bra. Regeringens politik ska granskas, och man får ha synpunkter på den. Jag tycker att vi ska respektera att folk har det. Men det betyder inte alltid att synpunkterna är rätt.

Mina kollegor i Tidösamarbetet har föredömligt redogjort för vad propositionen innehåller, så jag känner inte att jag behöver upprepa det. Jag och Liberalerna – alla i Liberalerna – står också bakom propositionen i dess helhet. Därför tänkte jag bara fokusera lite kort på några saker i propositionen som jag tycker är extra bra, fru talman.

Att många kvinnor i dag utsätts för hat och hot från någon som de lever med eller har levt med är ingenting nytt. Det har sagts av många i den här talarstolen tidigare, även av mig, och det har sagts under lång tid. Trots det ser vi ingen riktig förändring. Kvinnor fortsätter att behöva fly från och gömma sig för våldsamma män. Statistiken över kvinnor som mördas visar konstanta siffror år efter år.

Jag hoppas och tror dock att de skärpningar på området som har gjorts kommer att ge resultat. Jag tänker då på de skärpta reglerna vid överträdelse av kontaktförbud och på det utökade användandet av kontaktförbud med fotboja. Jag hoppas att just användandet av fotboja kan komma igång på riktigt och att vi i framtiden kanske även kan se den som döms till kontaktförbud få fotboja från dag ett. I min värld ska en våldsam man inte få två chanser.

Fru talman! Det är på tiden att vi från politikens sida på riktigt sätter ned foten mot de här männen och visar att vi menar allvar. Det måste bli slut på tramset. Vi kan inte ha det så att en man kan fortsätta att hota eller förfölja en kvinna, utan han ska veta att det är han som måste flytta på sig. Han ska veta att det är han som ska få sin rörelsefrihet begränsad. Det är han som ska få det jobbigt i livet, inte kvinnan han hotar att döda.

Blir jag kvar i riksdagen en mandatperiod till kommer jag inte att ge mig förrän det känns ordentligt för den man som inte förstår budskapet att han ska backa och göra något annat än att förstöra livet för andra. Han ska förstå att det är fel och att vi menar allvar. Han ska få ett budskap som även han kan förstå. Jag lovar att driva detta.

I den proposition vi debatterar i dag finns det en ny åtgärd som jag tycker är ett steg i rätt riktning för att kunna komma åt de män som inte förstår bättre, och det är att presumtionen för häktning, alltså den obligatoriska häktningen, även ska omfatta brotten grov kvinnofridskränkning, grov fridskränkning och hedersförtryck. I mitt personliga valmanifest inför valet 2018 skrev jag om att jag ville se detta, och nu – åtta år senare – blir det allvar. Jag tackar för det.

Det andra som jag tycker är bra i propositionen är att regeringen nu sätter ned foten på riktigt i synen på upprepade våldtäkter. Med de nya reglerna gällande personer som begår upprepade brott kommer det nu att kunna dömas ut rejäla straff för såväl upprepade våldtäkter som grova våldtäkter. Det kan faktiskt bli så att domstolen dömer en person till livstids fängelse när denne döms för flera fall av grova våldtäkter. Jag hoppas att domstolarna också kommer att göra det.

Livstids fängelse för upprepade grova våldtäkter är det rätta. Det måste bli slut med daltandet; jag upprepar det. Ingen ska sitta bara tre år för sju våldtäkter, åtta sexuella övergrepp och sex sexuella ofredanden, som en viss person. Han satt i tre år. Den här personen fortsatte dessutom sin brottslighet – han fortsatte att våldta – efter att han hade suttit de tre åren.

Det måste bli ett slut på den naivitet vi har visat när det gäller just våldtäkter. Farliga personer ska låsas in och hållas inlåsta så länge som möjligt. Med den reform vi i dag debatterar hade den så kallade Nytorgsmannen förmodligen fått 18 års fängelse för de våldtäkter och sexuella övergrepp som han genomförde. Det är ett straff som hade gjort skillnad.

Återigen, och slutligen, fru talman: Farliga personer ska sitta inlåsta, och det kommer de i allt större utsträckning att göra med den här reformen.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Carvalho för svaret. Jag fick faktiskt ett svar, vilket jag är nöjd med.

Vi tänker ganska lika när det gäller hur man ska få bukt med det här. Det handlar om resurser och om att vara observant och hålla koll på de tecken på oro som finns, och det är bra.

Ledamoten sa att det saknas resurser. Ponera att det i Stockholm finns 1 000 barn i unga tonåren som är i farozonen. Det innebär att väldigt många barn ska kontrolleras.

Frågan är: Finns det pengar för detta, om det nu är pengar som saknas? Finns det rätt människor som ska ombesörja den här kontrollen? Det går inte att ta vem som helst, vilket är tydligt på HVB-hemmen i dag. All personal där är inte lämplig. Det märks också skillnad när till exempel HVB-hem, Sis-hem och häkten har rätt personal. En enskild personal kan själv ändra en ung mans inställning till kriminalitet. Det handlar alltså om att hitta rätt person.

Jag säger det igen: Vi vill alla ha fred på jorden, men frågan är hur det ska gå till. Det är lite samma sak här: Var ska de här resurserna hittas? Var ska de komma ifrån? Jag håller med om att det kostar pengar, och det är mycket möjligt att det finns pengar, men var hittar vi rätt personal? Hur ska det här se ut rent konkret? Om vi står här igen om fyra år, kommer det då inte ha rekryterats fler barn?

Herr talman! Jag är ganska nöjd och trygg med att Socialdemokraterna efter fyra år har förstått allvaret med den kriminalitet vi ser i dag. Så tolkar jag det utifrån ledamotens anförande, och det gör mig trygg. Det är bra. Det gillar jag.

Jag har en fråga som gäller hur man förebygger att unga dras in i kriminalitet.

Det är svårt – jättesvårt – och ansvaret för detta ligger hos kommunerna: skolan, socialtjänsten, fritidsverksamheten och de civila organisationerna. Det är många som gör mycket, och det är många som gör mycket bra.

Jag hörde ledamoten säga att man vill jobba mer för att förebygga att unga dras in i kriminalitet. Frågan är hur. Vi är alla överens om att någonting ska göras. Frågan är vad som ska göras och hur det ska göras.

Ta till exempel Stockholm, där Socialdemokraterna styr: Vad har ni gjort i Stockholm under fyra år för att förhindra att unga dras in? Ni har uppenbarligen misslyckats, eftersom fler, vilket ni säger själva, har dragits in i kriminalitet. Jag undrar därför: Vad har ni gjort, och vad vill ni ändra på och göra bättre för att unga inte ska dras in i kriminalitet?

Herr talman! Jag upprepar mitt svar: Vi kommer inte att rösta med Socialdemokraterna på onsdag.

Vi har andra idéer, däremot. Jag måste stanna vid detta lite grann. Jag har hört flera företrädare för Socialdemokraterna säga att Tidöregeringen inte gör något mot nyrekryteringen. Då ska man veta en sak: Den nyrekrytering som pågår i dag och har pågått under många år är väldigt svår att komma åt. Det är också ett nytt fenomen eftersom vi har sociala medier som inte fanns för tio år sedan. Det är ett helt nytt fenomen, och jag vågar påstå att vi oavsett vilken regering vi haft i dag hade sett en problematik med nyrekrytering. Så jag vill nog inte göra partipolitik av den nyrekrytering som sker just nu; den är väldigt svår.

Man får inte heller glömma bort att ansvaret för att se till att barn inte dras in i kriminalitet ligger på våra kommuner. I Stockholm är det faktiskt Socialdemokraterna som styr. Jag vill nog alltså påstå att även Socialdemokraterna har ett visst ansvar för att nyrekryteringen sker som den gör ute i våra kommuner.

Med andra ord: Detta är inte partipolitiskt. Det här är ett jätteproblem som hela Sverige, oavsett vilket parti man tillhör, måste ta tag i. Framför allt måste vi ta tag i det nästa mandatperiod. Jag kan säga redan här och nu att åtminstone vi i Liberalerna har väldigt bra politik inför nästa mandatperiod när det gäller att förebygga brottslighet och förebygga och förhindra att barn dras in i kriminalitet. Den kommer vi att ta med oss till Tidösamarbetet. Sedan kommer vi att sy ihop detta, och så blir det den bästa regering det här landet någonsin har sett.

(Applåder)

Herr talman! Jag börjar med det sista. Svaret på den frågan är nej. För att utveckla svaret: Vi har tittat på det och tyckte från början att det inte var någon dum idé att samla allting så att det blir lättöverskådligt. Men när man tittade djupare in på det var det mer komplicerat än så.

Jag vill inte gå in på vad det handlade om och hur och varför det var komplicerat; det var mycket kunnigare människor än jag som tittade på detta. Men jag fick en föredragning om varför. Man förklarade att det var väldigt mycket spretande lagstiftning som på något sätt skulle flätas samman, och det var väldigt svårt att genomföra. Det var det svar jag fick, och jag måste någonstans luta mig mot och lita på de sakkunniga som förklarade detta för mig. Annars är jag för att man samlar lagstiftningen och gör den mer lättöverskådlig, kanske framför allt för dem som inte är så insatta i den.

När det gäller den politik som bedrivs i Tidösamarbetet är det väl det som lite är styrkan med Tidösamarbetet. Vi är fyra partier som har olika politik, men vi är ganska bra på det vi gör inom våra respektive stuprör. Det gör oss ganska kompetenta och starka som samlad politisk styrka.

För mig personligen är just det förebyggande arbetet och brottsofferperspektivet det viktiga. Någonstans känns det som att vi nu har gett polis och åklagare de verktyg de behöver för att kunna bekämpa det som nu sker repressivt. Under nästa mandatperiod när vi regerar, om vi nu får det förtroendet, kommer vi att fokusera väldigt mycket på just det förebyggande arbetet för att förhindra nyrekryteringen och också ge brottsoffren än mer upprättelse.

Jag ser alltså framför mig hur vi nu har gjort något åt den akuta situation vi hade. Nu handlar det om att gå vidare och ta fas två.

Herr talman! För 30 år sedan blev jag nedslagen av en person i samband med att jag skulle gripa honom. Jag arbetade då som polis. Jag fick en rejäl smäll i ansiktet och föll till marken. Det var okbenet som hade fått sig en smäll. Halva mitt ansikte var ganska uppsvällt dagarna efteråt, och det gjorde rejält ont. Personen kunde trots detta snabbt gripas i närområdet. Han fälldes sedan för brottet våld mot tjänsteman, och jag tilldömdes ett skadestånd på 1 000 kronor. Jag fick såklart inga pengar.

Den här personen hade ingen lust att betala skadestånd till mig, och jag lät det bero. Men en dag, ett par år senare, tänkte jag om. Han skulle inte få komma undan. Han hade blivit tilldömd att betala mig ett skadestånd. Då var det inte heller mer än rätt att han fick göra det. Jag skickade in en anmälan till Kronofogdemyndigheten om att få mitt skadestånd indrivet, och det gjorde de, vilket ledde till att jag en dag fick ett telefonsamtal från den person som ett par år tidigare hade slagit ned mig.

Jag kände ingen fruktan för den här personen. Jag kände heller egentligen inget personligt agg eller hämndbegär. Hur han skulle betala löste vi per telefon. Sedan var saken ur världen, och vi gick båda vidare i våra liv. Men det här var alltså hur jag hanterade detta. Tänk på alla de brottsoffer som har blivit utsatta för värre saker än vad jag råkade ut för och där gärningsmannen är av en helt annan kaliber! Om det är en våldtäktsman, en expartner eller en person som bara är en tokig jäkel är det inte så lätt att vara brottsoffer, själv behöva driva in och hantera skadeståndsskulden och vara den som måste ha kontakt med sin förövare.

Herr talman! Nu ändrar regeringen så att staten går in och betalar skadeståndet. Sedan går staten till den dömde och ber den betala. Jag försöker förklara detta på ren svenska. Om personer inte betalar är det staten som driver detta vidare juridiskt. Så kommer det att bli i de flesta fall.

Jag tycker att det här är bra. Möjligtvis kan jag tycka att lagen borde ha kommit för många år sedan, men den är bra. För mig är det tydligt att man sätter brottsoffret i främsta rummet. Inget brottsoffer ska behöva jaga sin förövare för att få tag på sitt skadestånd.

Regeringen ändrar även andra lagar kopplade till ersättning till brottsoffer och hur staten kan driva in skadestånd, men det har andra partier redogjort för redan på ett utomordentligt sätt. Jag hoppar alltså över det och nöjer mig med att konstatera att jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag upprepar att jag tycker att frågeställningen är befogad. Däremot ser jag inte framför mig hur ett sådant här avtal kan rivas upp på dagen. Om ett avtal rivs upp ser jag framför mig att det finns en handlingsplan som sträcker sig över en viss period. Det är ju inte så att det på dagen står 500 fångar och väntar på att bli överflyttade till Sverige.

Estland är ett civiliserat land, ett EU-land. Av tradition har Sverige band med Estland sedan 250 år tillbaka. Det är inte så att de kommer att slänga de här fångarna över Östersjön, utan det kommer att skötas civiliserat om det blir så. Jag tycker alltså fortfarande att frågeställningen är motiverad, men jag är inte orolig för att ska bli kaos.

Är det ett nederlag? Som alltid när Sverige sluter avtal med andra länder – det kan gälla bistånd, och det kan gälla företag som etablerar sig utomlands – kan saker och ting ske. Världen är föränderlig, och det får vi inte blunda för. Vi måste också ta höjd för att världen är föränderlig och vara beredda på att det kan ske förändringar i världen.

När jag pratar med Justitiedepartementet och Utrikesdepartementet hör jag ändå någonstans att det finns handlingsplaner för saker och ting som ska hända, men ingen kan ju förbereda sig på allt. Ju mer jag tänker på frågeställningen måste jag dock säga att jag är trygg. Jag tror inte att avtalet kommer att sägas upp, och om det skulle sägas upp är jag trygg i att detta kommer att kunna hanteras under den tid det tar att omförhandla eller avbryta avtalet.

Jag är alltså trygg i den situation vi har i dag, och jag tycker fortfarande att det här är den bästa temporära lösningen på den belastning som Kriminalvården har i dag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Fru talman! Jag skulle kunna prata i två minuter om hur det känns att ha 2 procents stöd när man går in i en valrörelse. Men det ska jag inte göra. Jag lider med mina partikollegor i Estland.

Jag tycker att ledamotens frågeställning är både motiverad och intressant. När nationer sluter avtal med andra nationer gör man det mellan de befintliga regeringarna, precis som vi hörde tidigare. Men man måste också ha en plan B. Vad händer om en regering byts ut? Det handlar ledamotens frågeställning om, och jag har funderat på det under debatten.

I min värld är det så att ett avtal är ett avtal. Det här avtalet gäller i fem år. Det är det som gäller. För att en ny regering ska bryta upp avtalet krävs det ganska mycket. Det parti vi pratar om nu har ungefär 25 procent, vilket innebär att de måste få med sig övriga parlamentet i Estland. Jag är inte så säker på att de kan få det. Men risken finns, och den ska man väga in.

Vi har också en galning i Ryssland som kanske får för sig att han ska anfalla Estland och ta över landet. Då kommer vi att ha en helt annan situation. Det kan hända mycket framöver som vi i Sverige inte kan styra.

Vad vi kan göra är att utgå från den situation som finns nu. Det gjorde vi när vi slöt ett avtal med den befintliga regeringen i Estland. Vi har inte några garantier för att det här avtalet inte kommer att rivas upp av en opposition som kommer in.

Ledamoten frågade även hur vi ska hantera det om det blir så, och det är mer intressant att prata om. Då är det så att svensk kriminalvård är beredd att kunna ta tillbaka 500 fångar. Beläggningen i dag är 93 procent, så i värsta fall finns det utrymme för det.

Herr talman! Att allt fler människor hamnar i fängelse kan ses ur två aspekter, en positiv och en negativ – utöver det självklara att det alltid är negativt att folk hamnar i fängelse eftersom det inte sällan är ett resultat av att någonting dåligt har hänt.

Det som är positivt är att polis och åklagare blir alltmer framgångsrika i att identifiera, gripa och lagföra personer som begår så grova handlingar att de ska sitta i fängelse. Det negativa är såklart att det fortfarande är många som begår så allvarliga brott att de måste sitta inlåsta i fängelse.

En negativ följd av att så många måste sitta inlåsta är att våra fängelser blir överfyllda. Det blir trångt. Det finns alltså inte tillräckligt många anstaltsplatser för att vi ska kunna hantera alla dem som döms till fängelse.

Det här måste lösas. Sedan några år tillbaka är exempelvis dubbelbeläggning standard, alltså att det bor två intagna i samma rum eller samma cell. Men det räcker ändå inte. Beläggningen hos kriminalvården är fortfarande extremt hög, och det påverkar såväl de intagnas situation som de anställdas arbetsmiljö.

Det behöver göras mer, och regeringen har därför föreslagit att Kriminalvården ska hyra fängelseplatser utomlands. Huruvida vi ska göra detta eller ej är vad vi debatterar i dag.

Jag tycker att det är en bra tillfällig lösning. Det är en lösning för stunden, medan Kriminalvården kan fortsätta att bygga ut fler anstalter här i Sverige. Jag ser det alltså som en nödvändighet.

När kriminalvården säger att de är trygga med hur fängelset i Estland kommer att fungera är även jag trygg med att det kommer att fungera.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vad är ett straff? Jo, ett straff är en reaktion på en handling som samhället har bestämt inte är okej. Vilka de straffbara handlingarna ska vara är faktiskt någonting som vi i det här huset bestämmer. Med den tanken i huvudet kan man förstå vilket stort ansvar det är att vara riksdagsledamot.

Ett straff kan vara olika saker. Det kan vara böter. Det kan vara att jobba gratis en kortare period. Det kan vara behandling. Det kan vara vård. Det kan också vara inlåsning i fängelse.

Vi har tidigare i debatten hört om hur straffen på olika sätt skärps. De tidigare brotten ska nu få större betydelse vid straffutmätningen. Det ska alltså tas mer hänsyn till tidigare brott och återfall i brott. Vi har också hört om hur man i samband med villkorlig frigivning i större utsträckning ska kunna få vistelseförbud. Det här är bra förslag, tycker jag. De skärper samhällets syn på återfall i brott och ger en bättre syn på straff och konsekvens ur ett brottsofferperspektiv.

Men det jag tänkte ta fasta på, herr talman, är att vi nu – äntligen, kanske många säger – gör det kriminellt att rymma från ett fängelse eller att avvika från en permission. Det har nog i mångas ögon varit märkligt att det inte varit straffbart att rymma från ett fängelse.

Nej, jag är inte så naiv att jag tror att alla människor kommer att ändra sitt beteende vad gäller att begå brott bara för att man gör någonting straffbart. Så fungerar inte systemet. Straff förhindrar inte alltid brott. Men de fungerar avskräckande för många, när de ser handling och konsekvens och tycker att konsekvensen är för stor för att det ska vara värt att begå handlingen. På ren svenska: Det är inte värt att råna någon för att få pengar när man riskerar att få ett fängelsestraff.

Sedan finns det de som tycker att straffet inte är hårt nog. Det handlar om hur risken att åka fast står i proportion till den olagliga handling någon kan tänka sig att göra. Här kan man jämföra med trafikbrottslagstiftningen – vissa kan tycka att det är värt risken att behöva betala några tusenlappar extra när de vill komma fram lite tidigare.

Med det sagt kan man ställa sig frågan om det inte kommer att bli några fler rymningar eller avvikelser när vi nu kriminaliserar rymningar. Jo, det kommer det. Men jag tror att framför allt de som har kortare straff kommer att fundera på om det är värt att avvika från en permission om det kan rendera i några månaders påslag på straffet. Jag tror att det kommer att göra skillnad. Jag tycker också att det är viktigt ur ett principiellt perspektiv – det ska inte vara lagligt att rymma från ett fängelse. Det här ändrar vi alltså på nu, herr talman.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Herr talman! Få saker är så avskyvärda som att tvinga en flicka att gifta sig med en man som är okänd för henne, oavsett hur gammal han är. Men detta sker i dag, och det sker i Sverige i dag. Det kan också vara så vidrigt att flickan tvingas eller luras att åka till ett annat land, ett land som för henne kan vara främmande, och där gifta sig med en för henne okänd man.

Jag tror inte att någon här inne eller någon som följer debatten kan föreställa sig hur det är att leva med fruktan och rädsla för att behöva gifta sig med någon man inte vill gifta sig med eller att tvingas leva med någon man inte vill leva med. Det finns ingen som kan sätta sig in i den känslan utom de flickor som själva har upplevt det. Jag har träffat kvinnor som har blivit utsatta för detta. Jag har pratat med dem och hört deras berättelser, och det här är vidrigt och avskyvärt; det finns inga lindrigare ord.

Detta hör inte hemma i en civilisation år 2026. All form av hedersrelaterat våld och förtryck ska bekämpas med full kraft. Att vi fortfarande här i världen har kulturer som lever kvar på 1800-talet är inget annat än tragiskt.

Jag är därför glad att vi har en regering som inte sitter på händerna utan vill se över och skärpa lagstiftningen för dem som tvingar flickor att gifta sig mot sin vilja och för dem som skickar iväg flickor på så kallade äktenskapsresor. Utöver detta ska inga av de äktenskap som blir otillåtna genom den nya lagen erkännas i Sverige. Det innebär att månggifte, barnäktenskap, tvångsäktenskap, äktenskap mellan nära släktingar och så kallade fullmaktsäktenskap alltså inte kommer att erkännas.

Jag är också glad över att oppositionen är med på detta och att Sveriges riksdag är enig om att hedersrelaterat våld är vidrigt. Om riksdagen röstar ja till regeringens förslag kommer den nya lagen att börja gälla redan den 2 juli i år. Och detta, herr talman, är en delseger för friheten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Herr talman! Jag tror inte att det finns någon här inne som vet vem Frans Oscar Roos var. Jag säger var, för han finns inte med oss längre. Frans Oscar Roos var den första svensk som genom sitt fingeravtryck kunde identifieras och lagföras efter att ha begått ett brott.

Anledningen till att man kunde göra det var att det, vid Stockholmspolisens signalementskontor, som då låg hos detektivavdelningen, bara året innan han greps hade inrättats ett register med kriminellas fingeravtryck. Frans Oscar Roos var alltså en av alla de kriminella som året före hade fått lämna sina fingeravtryck hos polisen.

Det här var ny teknik. Att kunna pensla en brottsplats och hitta avtryck från fingrar och sedan jämföra det med ett register över kända kriminella var ny teknik, som gav bra resultat. Det dröjde förvisso ett par år innan tingsrätterna ansåg att det var bevisning som höll och fick tas upp i rätten.

Det var i år 120 år sedan. Jag lovar er att det då, liksom nu, fanns de som tyckte att det här med ett register var otäckt och fel och att det var integritetskränkande att registrera folks fingeravtryck.

Herr talman! I dag debatterar vi ny teknik: polisens användande av AI för ansiktsigenkänning i realtid. Och det finns nu, liksom det gjorde för 120 år sedan, de som tycker att det är otäckt och integritetskränkande.

Det är för mig en självklarhet att polis och åklagare ska få tillgång till ny, effektiv teknik för att kunna förhindra och utreda brott och gripa farliga personer som har begått grova brott. Vi pratar om mördare, terrorister och våldtäktsmän. Men det handlar också om att kunna hitta brottsoffer, till exempel de som har utnyttjats vid människohandel. Vi skulle egentligen inte behöva stå här och debattera detta i dag.

Om polisen ska leta efter en farlig person finns det två sätt att göra det på. Poliserna kan sitta i sina polisbilar med ett fotografi och jämföra med alla personer de ser på gator och torg. Man kan också se till att det finns kameror på strategiska platser runt om i samhället som larmar hos polisen när de känner igen personen som är efterlyst. Det är gammal teknik mot ny teknik.

Slutligen, herr talman: Jag och Liberalerna vill att polisen i Sverige ska ha den bästa tekniken, så att Sverige blir ett tryggt och säkert land.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vi har i Sverige som bekant fyra grundlagar. Två av dem hanterar delar av det som vi debatterar i dag. Det är regeringsformen, där vi hittar rätten till mötesfrihet och demonstrationsfrihet, och det är yttrandefrihetsgrundlagen, där vi hittar rätten att säga vad vi tycker och tänker.

En annan lag som kan begränsa delar av det som vi alla har rätt till enligt grundlagen är ordningslagen. Det är hur den lagen ska ändras så att det blir tryggare och säkrare för dem som vill anordna en allmän sammankomst – i folkmun kallad demonstration – som vi i dag debatterar.

Om någon i dag ansöker om att få hålla en allmän sammankomst ska den personen ansöka om tillstånd hos Polismyndigheten, och myndigheten har då att antingen godkänna ansökan eller avslå ansökan.

Fru talman! Nu föreslår regeringen att Polismyndigheten ska få ett tredje alternativ, nämligen att neka en ansökan men inte avslå den. I stället ska Polismyndigheten kunna föreslå en annan tid eller annan plats för den allmänna sammankomsten. Det ska då på ett bra och korrekt sätt motiveras varför, och proportionalitetsprincipen ska gälla. Det införs alltså ett lindrigare beslut än det som finns i dag med avslag. Om den person, grupp eller anordnare som får ett sådant beslut – alltså att den allmänna sammankomsten får hållas men på annan tid eller plats eller att ansökan helt avslås – bryter mot beslutet kan den ansvarige anmälas, åtalas och dömas. Och Polismyndigheten kan upplösa den allmänna sammankomsten.

Fru talman! Det här är något som har efterfrågats från Polismyndigheten, och nu kommer det att bli lättare att undvika att allmänna sammankomster utsätter demonstranter, motdemonstranter eller allmänheten för allvarlig fara. Det är bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Vi har i Sverige som bekant fyra grundlagar. Två av dem hanterar delar av det som vi debatterar i dag. Det är regeringsformen, där vi hittar rätten till mötesfrihet och demonstrationsfrihet, och det är yttrandefrihetsgrundlagen, där vi hittar rätten att säga vad vi tycker och tänker.

En annan lag som kan begränsa delar av det som vi alla har rätt till enligt grundlagen är ordningslagen. Det är hur den lagen ska ändras så att det blir tryggare och säkrare för dem som vill anordna en allmän sammankomst – i folkmun kallad demonstration – som vi i dag debatterar.

Om någon i dag vill hålla en allmän sammankomst ska den personen ansöka om tillstånd hos Polismyndigheten, och myndigheten har då att antingen godkänna eller avslå ansökan.

Fru talman! Nu föreslår regeringen att Polismyndigheten ska få ett tredje alternativ, nämligen att neka en ansökan men inte avslå den. I stället ska Polismyndigheten kunna föreslå en annan tid eller annan plats för den allmänna sammankomsten. Det ska då på ett bra och korrekt sätt motiveras varför, och proportionalitetsprincipen ska gälla. Det införs alltså ett lindrigare beslut än det beslut om avslag som finns i dag. Om den person, grupp eller anordnare som får ett sådant beslut – alltså att den allmänna sammankomsten får hållas men på annan tid eller plats eller att ansökan helt avslås – bryter mot beslutet kan den ansvarige anmälas, åtalas och dömas. Och Polismyndigheten kan upplösa den allmänna sammankomsten.

Fru talman! Det här är något som har efterfrågats från Polismyndigheten, och nu kommer det att bli lättare att undvika att allmänna sammankomster utsätter demonstranter, motdemonstranter eller allmänheten för allvarlig fara. Det är bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)