Martin Melin

Fru talman! Det finns väl egentligen inte så jättemycket att tillföra till dagens debatt eftersom vi alla här inne och samtliga partier är överens i sakfrågan. Sakfrågan är att vi vill utöka möjligheterna att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning, i folkmun kallat fotboja, i stället för genom inlåsning på anstalt. Vi är överens om att det behövs en ny lag som reglerar hur detta hanteras, och vi är överens om att öka den strafftid då det kan bli aktuellt med elektronisk övervakning från dagens sex månader till arton månader.

Vi är överens om att det ska ske en noggrann och fördjupande lämplighetsprövning innan beslutet om elektronisk övervakning fattas, och vi är överens om att straffet ska omvandlas till inlåsning på anstalt om man missköter sig. Vi är även överens om det nya straffet elektronisk övervakning i kontrollerat boende.

Fru talman! För att sammanfatta dagens debatt kan jag väl bara säga att vi alla är överens.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Jag har en fråga till migrationsministern. Vi har den senaste veckan sett medierapportering om hur kriminella individer och folk från den organiserade brottsligheten infiltrerar politiska partier. Senast handlade det om Socialdemokraterna i Botkyrka. Detta är ju allt annat än bra. Jag tror inte att folk förstår – och med folk menar jag även politiker – hur allvarligt detta är, alltså att kriminella personer till exempel kan styra våra kommuner och påverka beslut.

Min fråga är helt enkelt: Hur ser regeringen på detta hot mot våra demokratiska institutioner?

Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern.

Regeringen har gett bland andra polis och tull en ny lag som gör att man kan sätta upp fasta kameror längs vägnätet med ANPR-systemet, alltså ett system som automatiskt avläser bilars registreringsnummer.

Det här systemet kan även fungera mobilt, det vill säga att polisbilarna är utrustade med kameror med ANPR-system. Det prövades i Skåne för sju åtta år sedan med bra resultat, men sedan hände ingenting. I dag är det i princip inga bilar hos polisen som har det systemet.

Min fråga till justitieministern är helt enkelt: Kan ni göra något så att detta implementeras och börjar användas? Viljan finns hos poliserna, och tekniken finns.

Herr talman! Jag blir glad över att höra att ledamoten tycker att saker och ting faktiskt kan gå fortare och att det är bra, när det gäller skolfrågan, till exempel. Jag instämmer även i detta. Jag menar att det är samma sak när det gäller rättspolitiken – även den kan gå fortare. Därför tycker jag att det är bra att regeringen har lagt fram det betänkande som vi i dag debatterar och att det har gått fort.

Vi har en situation i dag som har eskalerat. Utvecklingen har gått enormt fort bara de senaste fem sex sju åren. Det går inte att sitta i tre fyra år och utreda saker och ting, utan vi måste göra något. Jag har sagt detta förut. Det jag gillar med den här regeringen och med vår justitieminister är att det händer saker, konkreta saker.

Vi måste nu ge detta en chans, en möjlighet. Sedan får vi återkomma om fem år och se hur det blev. Jag kanske inte står här då, men jag hoppas att ledamoten gör det. Då får vi se hur det går och så vidare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Herr talman! Det var några frågeställningar där. Om vi börjar med det sista, skolbudgeten, tillhör jag det parti som har drivit just den delen av budgeten ganska offensivt. Vi är nöjda med att vi får en satsning på 14 miljarder under tre år. Jag håller med ledamoten om att detta gärna hade kunnat komma för kanske tio år sedan, men då satt inte Liberalerna i regering. Man får prata med dem som satt i regeringsställning för tio år sedan om varför den satsningen inte gjordes redan då.

Ledamoten säger, liksom även ledamoten från Miljöpartiet, att ni tycker att det lagförslag som ligger i dag inte är bra, inte är rättssäkert och så vidare och att vi borde gå tillbaka och återkomma med ett nytt förslag. Där tycker vi olika. Jag tycker att det här är ett bra lagförslag. Det finns en tendens hos vissa politiker att tycka att saker och ting ska utredas hela tiden. Man är aldrig nöjd; det blir aldrig bra. Här finns det ett konkret lagförslag. Det har tagits hänsyn till integritet, rättssäkerhet och så vidare. Det är tidsbestämt, och det ska vara domstol och åklagare som överprövar och så vidare.

Jag förstår inte hur mycket mer man måste omarbeta den här lagen för att alla ska vara nöjda. Sex av åtta partier är uppenbarligen nöjda och tycker att det är bra. Men det känns som att det nästan alltid är Vänstern och Miljöpartiet som tycker att det inte är bra. Det ska tillbaka, och så ska det omarbetas och omarbetas. Med vad folk efterfrågar är lite mer effektivitet.

När det sedan gäller det konstitutionella tror jag inte att två dagar hit eller dit gör någon skillnad för rättssäkerheten. Men jag förstår vad ledamoten säger.

I övrigt måste vi göra mer när det gäller det förebyggande. Socialtjänstlagen är bra, men det behövs också resurser för att kunna uppfylla de krav som ställs i den lagen. Jag instämmer till fullo.

Herr talman! Jag konstaterar att Socialdemokraterna har lämnat riksdagens kammare innan debatten är klar, vilket jag tolkar som att de inte vill ha en debatt om rättspolitiken. Det är väldigt märkligt. Kanske beror det på att de förstår att de inte skulle vinna en sådan debatt.

Det vi debatterar i dag är en lag som kan ge polis och åklagare möjlighet att effektivare förebygga och förhindra att barn begår grova brott. ”Förebygga” och ”förhindra” är två viktiga ord som vi måste ta till oss, och vi måste fokusera på dem framöver om vi ska få stopp på det som kallas våldsvågen.

Det vi debatterar här i dag är en lagstiftning som enligt polisen skulle göra skillnad. Det är en lagstiftning som samma dag som den kommer att träda i kraft, vilket är om två veckor om vi röstar för den senare i eftermiddag, skulle göra skillnad direkt. Då talar vi om en skillnad mellan liv och död. Det här är en lagstiftning som är effektiv. Det är en lagstiftning som fungerar. Och det är, kanske viktigast av allt, en lag som är nödvändig.

Herr talman! Vi politiker bör ägna oss åt att ge dem som vet, som kan och som ska genomföra saker möjligheter och förutsättningar att göra ett bra jobb. I detta fall är det polis och åklagare som behöver göra ett bra jobb.

Polis och åklagare har identifierat ett problem, nämligen att allt fler barn under 15 år är inblandade i grov brottslighet, som mord och sprängningar. Problemet för polis och åklagare är att de saknar lagstiftning så att de effektivt kan komma åt dessa barn, helst innan de begår mord.

När polis och åklagare har identifierat ett problem vänder de sig till dem som stiftar lagarna och påtalar problemet. Lagstiftarna är vi här i riksdagen. Således blir det upp till oss att göra någonting åt problemet och godkänna lagarna. Den lag som vi debatterar i dag är en sådan lag. Lagen ger förenklat uttryckt polisen rätt att använda hemliga tvångsmedel, till exempel att avlyssna en mobiltelefon hos en person som är under 15 år. Vi talar här om att det ska vara vid allvarlig brottslighet.

Denna lag ställer sig sex av åtta partier bakom. Endast Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot den. Vi fick precis höra att Miljöpartiet inte är direkt emot den, men de vill att regeringen återkommer med ett nytt förslag. Jag tycker att det vore bättre om Miljöpartiet kom med ett förslag som kunde kontras. Men jag förstår vad Miljöpartiet menar. De säger dock nej till ett effektivt verktyg som kan förhindra att barn mördar.

Det är för mig obegripligt hur man kan vara emot det med tanke på hur våldet ser ut i dag när barn rekryteras till att utföra grova våldsbrott. Om man säger nej till detta visar det på en total avsaknad av verklighetsuppfattning. Jag förstår inte hur man kan säga nej till en effektiv och nödvändig lagstiftning, som kan förhindra att barn dras in i grov brottslighet, utan att själv ha egna förslag på hur man ska stoppa 14-åringar från att skjuta andra barn eller spränga hem där vittnen eller anhöriga till kriminella bor.

Förra året satt nästan 500 barn mellan 15 och 17 år häktade. Det borde få varningsklockorna och väckarklockorna att ringa hos både Vänstern och Miljöpartiet.

Herr talman! Jag förstår att lösningen på den våldsvåg vi ser i dag inte bara handlar om att ge polis och åklagare möjlighet att avlyssna 14-åringar. Det är jag helt överens om med Vänstern och Miljöpartiet. Vi har pratat om det förut, och vi är helt överens om att det behövs andra insatser, såsom sociala insatser. Men när även de insatser som redan görs i dag inte fungerar och vi ändå har 14-åringar som mördar måste polisen få ett verktyg som effektivt kan förhindra att det dödas. Den lag som vi debatterar i dag är en sådan lag.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Nu är vi egentligen inne och pratar om gränsdragningar mellan prostitution och pornografi. Man kan fråga sig om den som till exempel deltar i en inspelning av pornografisk film gör det frivilligt eller inte. Är pornografi bara förtäckt prostitution? Det handlar om gränsdragningar när det gäller vad man ska kalla saker och ting. Då hamnar vi också i gränsdragningar juridiskt – vad ska vara lagligt och inte lagligt? Vill vi förbjuda produktion av pornografi? Man testade det i USA i början av 80-talet. Det fungerade inte, så man gick ifrån det. Det var dock faktiskt förbjudet ett tag i USA.

Vi liberaler har i dag inga planer på att förbjuda tillverkning eller produktion av pornografi, utan vi ser i dag till individen – det är enskilda individer som tar skada. Det kan ske genom människohandel eller genom att de utnyttjas i pornografiskt syfte.

Vi har i dag inga planer på att gå längre än regeringsförslaget till exempel när det gäller sidor som Onlyfans, som drivs av en person. När det gäller personens egna produktioner, som är för allmänheten och inte är riktade till någon specifik person och inte betalas av någon specifik person, säger vi att det är fine – det är okej.

Jag förstår vad ledamoten säger; det handlar ändå om en viss sorts tvång. Jag förstår resonemanget, men vi har i dag inga planer på att gå längre än vad regeringen säger. Det kan dock ändras.

Slutligen vill jag säga att jag absolut håller med om att polisen måste göra mer mot människohandel. De poliser som jobbar direkt eller indirekt mot prostitution och människohandel är alldeles för få. En av mina vänner gör detta framgångsrikt, och jag hoppas att han får fler kollegor framöver.

Herr ålderspresident! Jag tackar Sanna Backeskog för frågan och inspelet.

Jag står bakom Paulina Brandbergs ställningstagande. En prostituerad kvinna eller man befinner sig i en utsatt position och är ett offer – till och med ett brottsoffer. Så ska det också förbli. Vad definitionen av vandel är har jag inte fått hundra procent klart för mig än. Vad jag förstår är detta någonting man diskuterar just nu. Vi får se vad det landar i, men min och Liberalernas inställning är att en utnyttjad människa – oavsett på vilket sätt den utnyttjas – ska anses vara ett brottsoffer och därmed inte kunna utvisas. Det är vår inställning i dag. Sedan får vi se vad förhandlingarna utmynnar i.

Herr ålderspresident! Att en mindre grupp tycker någonting behöver inte betyda att alla andra tycker så. Är det en rättighet att få vara prostituerad? Är det en rättighet att få sälja sin kropp fysiskt eller digitalt? Olagligt är det inte. Vi liberaler brukar förespråka individens rätt att själv få fatta sina beslut så länge de inte skadar någon annan. Men det finns inskränkningar i individens fria val och rätt att få leva som man själv vill, även för oss liberaler. Den lyckliga horan, som vi hört om här, brukar vara föremål för debatter då och då. Finns hon eller han? Ja, det är möjligt. Men det är långtifrån alla. Genom polisyrket har jag kommit i kontakt med personer som sålt sin kropp. Faktum är att alla sagt att de säljer sin kropp för att få pengar och att de om de hade pengar inte skulle sälja sin kropp.

Jag har precis som säkert många andra här i riksdagen fått arga mejl från sexarbetare som menar på att de säljer sex av fri vilja, att de mår bra och att lagen skulle ta bort deras försörjning. Det må så vara. Men bakom varje sådant mejl finns det en flicka som inte mår bra, som inte säljer sex av fri vilja och som är tvingad, hotad och utnyttjad. Det ska man också ha i åtanke. Den lag som nu tas fram finns till för henne – eller honom. Det är dem jag tänker på när jag läser regeringens förslag om att även kriminalisera köp av sex på distans, eller som det står i lagförslaget: att förmå någon att mot ersättning företa en sexuell handling.

Precis som vid fysisk prostitution är det den som förmår någon till något som är gärningspersonen, inte den som utför den sexuella handlingen. Det kommer således även i fortsättningen att vara lagligt att ha ett konto på till exempel Onlyfans och att där lägga upp poster av sexuell karaktär. Men de får inte vara specifikt beställda och betalda av någon. Materialet ska alltså vara producerat för allmänheten och inte för en specifik person. Att äga sin kropp och på sina egna villkor lägga upp sexuellt innehåll kommer alltså även i fortsättningen att vara legalt.

Om jag får se det här lagförslaget från en mer praktisk sida ser jag såklart en utmaning för polisen när det gäller att dels upptäcka brottet, dels bevisa brottet. Jag har lite svårt att se hur det ska gå till, men det får poliser och åklagare fundera på i framtiden. Jag kan bara konstatera att det blir en utmaning.

Herr ålderspresident! Regeringen vill även skärpa, eller utvidga, det straffbara området för våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn så att det även kan bli aktuellt om ett barn som är under 18 år utnyttjas på grund av psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, missbruk eller gärningsmannens auktoritet eller om barnet på annat sätt har nedsatt förmåga att värna sin sexuella integritet. Det här var på tiden.

Till sist vill jag säga att regeringen nu även lägger fram ett förslag om att det ska bli straffbart att begå hatbrott baserat på kön. I dag är det ett hatbrott om gärningen begås på grund av offrets etnicitet, religion eller sexuella läggning. Nu lägger regeringen alltså till kön, och det är bra. Vi ser i dag en ökning av sexualiserad hatretorik på nätet, främst mot kvinnor. Ingen ska undgå straff för att man kränker någon på grund av dennes kön. Det gäller även män.

Fru talman! Även jag har läst remissinstansernas svar och konstaterat att det finns flera instanser som inte heller riktigt förstår hur verkligheten ser ut. Jag skulle kunna göra en lista på tio områden, som jag inte ska nämna här, som jag rekommenderar ledamoten, ja alla, att åka till en fredagskväll ihop med polisen. Då kan man höra hur tongångarna går och känna av stämningarna.

Det är extremt otacksamt och frustrerande att som polis bara stå och ta emot glåpord. Men jag vågar nog påstå att 90 av 100 glåpord passerar. Man tar det och biter ihop. Här får vi dock ett verktyg som gör att man kan anmäla en person och i och med det gå vidare och ta personen från platsen, något man inte kan i dag. Så länge personen i fråga är kvar där kommer det att vara oroligt. Det här kommer som en bieffekt när lagen träder i kraft.

Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.

Jag förstår såklart att Miljöpartiet inte tycker att det är okej att poliser ska ta emot en massa glåpord. Men jag ser inte att lagen inskränker yttrandefriheten och förstår inte riktigt den oro som ledamoten för fram. Det förvånar mig lite att Miljöpartiet inte står bakom just denna lag. Jag förstår motiveringen mot de andra straffskärpningarna, men just lagen om förolämpning mot tjänsteman trodde jag verkligen att Miljöpartiet skulle stå bakom.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Tack, Ulrika Westerlund, för inspelet!

Man måste förstå hur det fungerar ute i det som kallas verkligheten, där polisen befinner sig. Det kan vara på en plats där det finns 20–30 individer som inte tycker att poliserna ska finnas där. De tycker att det är deras torg, deras kvarter eller deras park och att polisen inte ska vara där. De går fram till polisen och säger åt dem att dra därifrån. Jag ska inte använda fler könsord än nödvändigt, men de använder en massa nedsättande ord. ”Försvinn! Du ska inte vara här, din jävla” – och så vidare. Det är så man uttrycker sig. I min värld är det inte yttrandefrihet.

I praktiken fungerar det så att för att polisen ska kunna ingripa, till exempel genom att avvisa en person från en plats eller till och med omhänderta en person, krävs det att de avbryter en fortsatt brottslig handling. Om en person fortsätter med sina glåpord kan man faktiskt använda polislagens 13 §, som det handlar om nu, och fysiskt föra personen från platsen. Jag vet av erfarenhet att det inte är roligt för sådana här personer. De vill vara på plats. De vill vara där det händer. Det är inte roligt att sitta på polisstationen eller bli körd hem till sina föräldrar. Det verktyget försvinner eller rättare sagt saknas om det inte finns en lag i grunden.

Just förolämpning mot tjänsteman är en perfekt lag som skulle kunna ligga till grund för att polisen ska kunna använda polislagens 13 § och se till att personer försvinner från en plats.

Fru talman! Vi får det samhälle som vi accepterar. Vi får det samhälle där vi visar var gränsen går mellan vad vi accepterar i beteende och vad vi inte accepterar i beteende.

För 25 år sedan retade jag upp domarkåren här i landet. Det var sedan en 28-årig man hade blivit friad efter att ha spottat en polis i ansiktet. Domstolen hade i sin dom menat att en polis måste tåla en viss form av kränkande behandling.

I det här fallet var alltså den kränkande behandlingen att bli spottad i ansiktet. Det var enligt domstolen någonting som en polis måste acceptera. Att gå fram till en polis och spotta den i ansiktet är inga problem. Det ska inte bestraffas. Det ska frias.

Återigen: Vi får det samhälle vi accepterar.

I fallet med domen efter spottandet är jag dock tveksam till huruvida samhället ens för 25 år sedan höll med Göta hovrätt. Jag tror att de flesta normalt fungerande människor inte tyckte att det skulle vara okej att spotta en polis i ansiktet och bli friad för det.

I dag har domarkåren som tur är insett vilka signaler det skickar att fria en person som spottar en polis i ansiktet. I dag finns det flera domar mot personer som har spottat en polis i ansiktet. Brottsrubriceringen är ofredande.

Fru talman! Som sagt: Vi får det samhälle vi accepterar. Kanske är det inte konstigt att vissa individer när de har med poliser att göra tror att de kan bete sig hur de vill och att de kan kalla poliser vad de vill. Vi har ju inga lagar som säger ifrån. Samhället har accepterat det.

Vi har fått ett samhälle där poliser kan bli kallade både det ena och det andra utan att det kommer någon reaktion. Att någon kallar en kvinnlig polis för ”jävla fitta” och ”jävla hora” och ber henne dra åt helvete sker om inte dagligen så väldigt ofta. Men det har lagstiftarna, det vill säga de som har suttit i det här huset längre än vad jag har gjort, accepterat. De har indirekt sagt att det är okej att kalla en polis för könsord och ”jävla hora”.

Nu ska det äntligen bli ändring. Regeringen vill lägga till en lag mot förolämpning mot tjänsteman i lagboken, vilket gör det olagligt att kalla poliser för nedsättande ord. Det kommer med andra ord att bli slut med att se hur poliser bara står och tar emot glåpord från personer som inte lärt sig hur man ska uppföra sig.

Nu har jag hört Miljöpartiets anförande, och jag har hört Miljöpartiet i replikskiften. Jag ska försöka bena ut vad Miljöpartiet vill och tycker, så att jag får det rätt.

Som jag har tolkat det tycker Miljöpartiet inte att det är okej att poliser blir kallade dåliga saker. Det hoppas jag stämmer. Men man tycker inte att det är tillräckligt allvarligt för att ställa sig bakom lagförslaget om en ny brottsrubricering, alltså förolämpning mot tjänsteman. Jag förstår inte riktigt hur den ekvationen går ihop. Det är i och för sig inte det enda jag inte förstår med Miljöpartiet. Jag måste fundera på det lite mer.

Jag tycker att förolämpning mot tjänsteman ska vara straffbart. Vi liberaler tycker att det ska vara straffbart. Som tur är tycker även Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att det ska vara straffbart. Till och med Socialdemokraterna tycker det. Och håll i er nu – Vänsterpartiet tycker också att det ska vara straffbart, om än med brasklappen att man fortfarande ska värna om yttrandefriheten.

Jag är ledsen, Miljöpartiet – det spelar ingen roll vad ni tycker i den här frågan. Från och med i sommar kommer det att vara straffbart att kalla en polis ”jävla fitta” och ”jävla hora”. Å Sveriges polisers vägnar tackar jag regeringen för den nya lagen. Den kommer att göra skillnad där ute i en värld som kräver att vi slutar acceptera dåligt beteende.

Fru talman! Att prata om hot och förstå hot, eller förstå vad det innebär att bli hotad, är svårt. Det handlar ju inte om fysiskt våld. Det handlar mer om upplevelser och känslor, och att beskriva upplevelser och känslor är ganska svårt.

Det fysiska våldet är mer lättförståeligt: Han slog mig. Han skar mig. Han hoppade på mitt huvud. Han sköt mig i axeln. Det är lättare att beskriva och förklara, för vi har alla någon gång slagit oss och förstår vad smärta är. Men hur beskriver man rädsla? Hur beskriver man fruktan?

Hur beskriver du känslan av att inte kunna sova för att du inte vet om någon kommer att slå in dörren och skada dig i din bostad? Hur känns det att starta din bil och inte veta om den kommer att sprängas? Hur känns det att sitta i soffan och inte veta om någon kommer att skjuta genom fönstret – eller skjuta genom fönstret i rummet bredvid, där ditt barn ligger och sover?

Hur känns det att känna oro i kroppen varje gång det ringer eller varje gång du får ett sms? Där kommer hoten, och hoten beskriver exakt vad som ska göras med dig – hur du ska våldtas, skjutas, skäras i bitar. De förtäckta hoten berättar var dina barn går i förskolan eller skolan eller i vilket fotbollslag din dotter spelar. Du får en beskrivning av vilka kläder du hade på dig när du gick till jobbet i morse.

Hur känns det att hela tiden behöva vara på din vakt när du sitter på bussen och att hela tiden titta efter vem eller vilka som kliver ombord? Du blir nervös varje gång du får blickar, när du hör ljud eller när någon stöter till dig.

Hur känns det att inte våga gå och handla i mataffären därför att du är rädd att träffa på den där personen, den som vill skada dig?

Tänk dig att ha det så här, dag efter dag efter dag! Det är inte lätt för någon av oss att förstå hur det känns att leva med ett hot.

Fru talman! I dag debatterar vi här hur vi kan öka skyddet för dem som blir hotade. Min fråga är då: Finns det några begränsningar i lag för hur mycket vi kan skydda dem som blir hotade? Ska lagen inte bara säga att vi ska göra allt som står i vår makt? Ska inte den som blir hotad känna att samhället står till 100 procent på hans eller hennes sida?

Den som väljer att hota är förloraren, och med förloraren menar jag att den personen bör förlora väldigt många rättigheter. De bör faktiskt försvinna från den personen. I stället ska det handla mer om skyldigheter och begränsningar.

Det mest effektiva sättet att hindra någon som hotar är såklart att låsa in den personen. Då är det löst. Lås in personen tills den antingen inte kan genomföra hotet längre eller tills hotet har försvunnit! Men det skulle troligen innebära att vissa personer skulle få sitta inlåsta resten av livet, och så fungerar inte vår lagstiftning. Därför ser vi i dag hur hot som i bästa fall ger några månaders fängelse därefter faktiskt verkställs.

Kom ihåg att alla mord på kvinnor har föregåtts av ett hot! Därför måste vi ta de hoten på allvar.

Fru talman! Det finns mycket att göra när det gäller att bekämpa hot, och då pratar jag inte bara om hot inom familjen utan även om hot mot vittnen och målsägande.

En sak som i dag används för att skydda dem som blir hotade är kontaktförbud – något som, om ni frågar mig, inte fungerar helt tillfredställande som det är i dag. Men, som jag sa förut, alternativet till det är att låsa in dem som hotar. Då skulle skyddet vara hundraprocentigt, men det är kanske inte ett sådant samhälle vi vill ha. Dessutom skulle det bli ohållbart, för i så fall skulle väldigt många människor sitta inlåsta. Och, i ärlighetens namn, det finns olika nivåer även på hoten. Jag kommer tillbaka till det lite senare.

Regeringen lägger nu fram ett förslag på hur lagen om kontaktförbud kan förbättras. Man föreslår bland annat att skyddet för den som hotas i samband med en rättsprocess, alltså vittnen och målsägande, ska stärkas. Det ska i mycket större utsträckning gå att vittna digitalt. Man ska också kunna använda sig av kontaktförbud i större utsträckning än i dag. Det är bra. Ingen ska skrämmas till tystnad bara för att man har blivit utsatt för ett brott eller vittnar om ett brott.

Regeringen vill också se att kontaktförbud för den som hotar sätts in på ett tidigare stadium än i dag. Kontaktförbud ska användas mer preventivt än i dag. Det är bra, för som jag sa förut: Alla mord på kvinnor har föregåtts av ett hot. De hoten måste vi ta på allvar.

Det är viktigt att vi gör insatser tidigare än i dag. Jag kan inte säga det tillräckligt många gånger, så jag säger det igen: Vi måste ta alla hot mot kvinnor på allvar. Och med ”vi” menar jag alla – politiker, myndigheter, tjänstemän – alla.

I dag säger lagen att en person som hotar kan få ett utvidgat kontaktförbud. Men först om personen överträder det utvidgade kontaktförbudet kan det bli aktuellt med ett särskilt utvidgat kontaktförbud, som då omfattar ett större geografiskt område som personen inte får vistas i och en fotboja som i realtid kan berätta för polisen när, hur och var personen överträder förbudet.

Nu vill man att det ska kunna beslutas om detta särskilt utvidgade kontaktförbud på ett tidigare stadium, alltså utan att det har funnits en överträdelse av ett utvidgat kontaktförbud innan. Det är bra.

Det som nästan är ännu viktigare än vad som händer med den som överträder kontaktförbudet är hur samhället reagerar. Om samhället bara reagerar med ett ”aja baja, gör inte om det där” i stället för att personen faktiskt får skaka galler i ett par år kommer vi aldrig att förhindra de hot som övergår från hot till våld – och kanske till och med till dödligt våld.

Kontaktförbud – ett utökat skydd för ut-satta personer

Det är därför glädjande att regeringen föreslår att straffet för överträdelse av utvidgat kontaktförbud höjs från ett års fängelse till två års fängelse. Frågar ni mig hade man kunnat dubbla det, men det här är en bra start.

Fru talman! Jag vill slutligen säga att hela rättskedjan – från lagstiftare till polis, åklagare och domstolar – måste vara med på tåget. Vi måste visa att vi på riktigt tar hoten och våldet mot kvinnor, vittnen och målsägande på allvar. De förslag som regeringen nu går fram med är ett steg i rätt riktning.

Kontaktförbud – ett utökat skydd för ut-satta personer

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 20 maj.)

Fru talman! Jag har en fråga till justitieministern.

Vi har i dag i samhället flera stora verksamheter som har tillsynsmyndigheter, till exempel skolan, socialtjänsten och sjukvården. Men det finns andra stora verksamheter som inte har någon tillsynsmyndighet, såsom polisen, åklagarna och kriminalvården. Med tanke på de många nya verktyg och lagar som de här verksamheternas myndigheter fått kanske det finns folk som inte riktigt litar på att tjänstemännen och personalen på myndigheterna sköter sitt jobb. Då kan det vara bra om det finns en tillståndsmyndighet där man kan lämna in klagomål.

Min fråga till justitieministern är vilken inställning han har till att inrätta en tillsynsmyndighet för polis, åklagare och kriminalvård.

Herr ålderspresident! Sveriges vapenlagar är bland de strängaste i världen. De bygger på principen att vapeninnehav inte är en rättighet utan en möjlighet. Då krävs tillstånd.

Vi har då två ändamål som kan ge tillstånd att äga vapen. Det är jakt, och det är sportskytte. De krav som ställs på den som vill ha ett vapen är att personen är laglydig, psykiskt stabil och inte har ett dokumenterat missbruk. Vidare ska vapnet registreras, och det ska förvaras på ett säkert sätt. Vi är nog alla överens om att detta är bra och att det ska vara så. Vi vill inte att legala vapen ska hamna i händerna på våldsbejakande personer eller i kriminella miljöer – inte på något sätt.

Det har under vintern varit en debatt, inte minst bland jägare och sportskyttar, om huruvida vapen av typen AR-15 ska få användas vid jakt. Modeller av AR-15 har funnits i över 50 år, men de har bara varit godkända för jakt i drygt två år. Det här vill då regeringen med Sverigedemokraterna och, vad jag förstår, även oppositionspartierna säga nej till.

AR-15 får dock även i fortsättningen innehas och brukas för sportskytte av dem som har licens för dem. Men de får absolut inte användas för jakt. Det finns de som är emot detta, som tycker att det är fel och som tycker att AR-15 är ett alldeles ypperligt vapen för jakt, och så finns det de som tycker att vapen av typen AR-15 inte hör hemma i jakt.

Men någonstans tycker jag att debatten har handlat lite för mycket om själva vapnet och kanske inte så mycket om den som innehar vapnet. Vi vet alla att det inte är vapnet som dödar. Det är den som håller i vapnet som dödar.

Jag förstår om just jägare känner sig uthängda här, och det tycker jag inte ska vara meningen. Tvärtom ska vi vara stolta över den jaktkultur vi har i Sverige och de jägare som faktiskt ser över vårt naturskydd och djurskydd.

I Sverige har vi en stark jaktkultur, och den ska vi värna. De jägare jag känner är väldigt noga med hur de hanterar sina vapen. De är stolta över hur de sköter sin jakt. De är också stolta över att vara goda jägare, och då handlar det inte bara om att vara duktiga skyttar.

Min förhoppning är att vi även i fortsättningen kommer att ha duktiga jägare trots att de kanske inte får jaga med just vapen av typen AR-15.

Som jag sa inledningsvis har Sverige, precis som de övriga nordiska länderna, strikta vapenlagar. Det är bra. Så ska det vara. Det är också bra att man nu ser över dem, och det är bra att man lyssnar på dem som i slutändan kommer att hantera vapnen: jägarna och sportskyttarna.

Regeringen ser nu över hur man kan göra lättnader i delar av vapenlagarna och skärpningar där det behövs. Jag har fullt förtroende för att de som arbetar med det här får fram ett resultat som kommer att landa väl hos såväl jägarna som sportskyttarna.

(Applåder)

Herr talman! När vi pratar om kriminalvården är det lätt att vi fastnar i polisarrester, häkten och anstalter. Vi pratar om antalet intagna och den platsbrist vi ser i dag. Jag skulle i stället vilja lägga några minuter på att prata om frivården, den del av kriminalvården som tar hand om dem som befinner sig i kriminalvårdens försorg men inte är inlåsta. Jag vet att kriminalvården också hanterar folk som är inlåsta, men vi lämnar de klienterna åt sidan för en stund.

Personalen i frivården, frivårdsinspektörerna, har kontroll på dem som är dömda till straff utanför anstalt. Det handlar om dem som är dömda till skyddstillsyn, samhällstjänst, villkorlig dom och elektronisk fotboja. Frivårdsinspektörerna gör även den så viktiga personutredningen, som domstolarna sedan använder i sin utvärdering när de ska utdöma straff.

En stor del av frivårdens uppgifter handlar också om att stödja den straffade och se till att det finns ett liv efter straffet. På så sätt är frivården en jätteviktig del av kriminalvården när det handlar om att förebygga återfall.

För några veckor sedan var jag i Östergötland och träffade några som arbetar inom frivården i Norrköping och Linköping. Det var ett väldigt positivt möte. Jag slogs av med vilken hängivenhet dessa frivårdsinspektörer tog sig an sitt jobb, vilken ambition de hade och hur de brann för arbetet. De visade verkligen förståelse för jobbet, både genom att de måste vara tuffa och bestämda och fatta jobbiga beslut och genom att de hade empati och engagemang för klienterna. Så till alla inom kriminalvården: Har ni en frivård som den i Östergötland kan ni vara stolta!

Herr talman! Men – nu kommer men:et – kriminalvården står, som vi har hört i dag, inför stora utmaningar framöver. Man har i dag strax under 100 procents beläggning. Detta är ändå efter att man har infört dubbelbeläggning. Man har också, som vi har hört tidigare, gjort om utrymmen som annars skulle ha använts till annat till celler. Man har dammsugit Sverige på fastigheter att kunna göra om till fängelser. Man försöker helt enkelt trolla med knäna för att få fram andra lösningar – moduler och så vidare.

Men för att inte återigen hamna på över 100 procents beläggning måste Kriminalvården hitta fler sätt att lösa platsbristen, och man jobbar frenetiskt med detta. Jag träffar regelbundet ledningen för Kriminalvården, och de har mitt största förtroende; de gör verkligen vad de kan.

Vi vet också att ett par nya anstalter är på gång och håller på att byggas, och fler är projekterade. Vi behöver inte älta att denna utbyggnad sker 15 år för sent. Jag hörde förut att sverigedemokraten menade att man pratade om detta 2010. Jag vill påminna om att Liberalerna stod i den här talarstolen 2004 och sa att vi nu måste börja bygga fler fängelser. Det står alltså 1-0 till Liberalerna mot Sverigedemokraterna.

Men – nu kommer ett men till, herr talman – en utökad kriminalvård kommer också att kosta pengar. När det gäller frivården kommer den förmodligen att få fler klienter att hantera och kommer därför att behöva växa. Det handlar om förslaget om att utöka användandet av fotbojor och ifall detta kommer att ta över i stället för inlåsning. Vi har hört att Trygghetsberedningen har föreslagit att man vid en straffsats på upp till ett och ett halvt år ska dömas till fotboja i stället för till inlåsning.

Detta kommer att innebära en högre belastning på frivården. Bland annat måste logistiken hanteras. Det kommer att medföra fler besök av frivården hos klienterna. Det blir fler klienter som ska övervakas, fler fotbojor som ska installeras i hemmen och så vidare. Framför allt måste det köpas in fler fotbojor, och då går det inte att köpa dem som är billigast.

Jag hoppas, slutligen, att regeringen tänker på detta och tar i ordentligt när man ska ta fram en budget nu i höst. Ska vi ha en fungerande kriminalvård och fortsätta ha en välfungerande frivård måste det få kosta. Jag skickar med detta till dem som ska förhandla om budgeten framöver, inte bara i år utan även kommande år.