Fru talman! Vi behandlar i dag regeringens förslag om att införa en ny påföljd i svensk rätt: säkerhetsförvaring. Vi socialdemokrater kommer att rösta ja till propositionen.

Förslaget innebär i korthet att en person som döms för mycket allvarlig brottslighet och som bedöms ha hög risk att återfalla i liknande brottslighet ska kunna hållas frihetsberövad även efter att ett fängelsestraff skulle ha tagit slut om det dömts ut på vanligt sätt. Det är således en tidsobestämd påföljd.

Det här är något delvis nytt. Vi har testat lösningar av den här typen tidigare. Det användes inte särskilt mycket, och det försvann. Men det handlar alltså om att frigivning ska ske först när risken för återfall inte längre bedöms vara påtaglig. Man gör en bedömning från fall till fall.

Det här riktar sig mot en mycket begränsad grupp – det rör sig om kanske 40–50 personer årligen. Men det handlar om personer som utgör en påtaglig fara för andra människors liv, hälsa och trygghet.

Fru talman! Det här är också ett av de mest ingripande förslag man kan ta ställning till. Det handlar om balansen mellan två grundläggande värden. Det handlar om människors rätt att leva i trygghet men också om individens skydd mot statens makt.

Det finns fall där människor gång på gång begår mycket grova brott, där frigivning kan innebära en ny chans men också innebär en påtaglig risk för återfall och fara för andra. Vi har sett ett antal uppmärksammade fall. Jag tycker inte om att exemplifiera och tänker inte göra det, för jag tycker i grund och botten inte att lagstiftning ska ske med utgångspunkt från enstaka uppmärksammade fall som kanske har varit stora i medier och liknande. Vi behöver ibland kisa, skönja mönster och se om det finns ett strukturfel. I det här fallet har vi dragit slutsatsen att vi saknar ett verktyg i verktygslådan som kanske ger möjlighet att träffa en viss typ av synnerligen problematiska individer.

I ärlighetens namn kanske en del av de här fallen skulle träffas av rättspsykiatrin i stället. Rättspsykiatrin har också en ordning som påminner om det vi tittar på här. Nu är vi inne i straffrätten, medan rättspsykiatrin är en annan lagstiftning. Men där sitter personer på obestämd tid, beroende på att de helt enkelt inte ska släppas ut om det är olämpligt på grund av deras sjukdom. I rättspsykiatrin kan de här personerna ha gjort saker som kanske inte upplevs som särskilt allvarliga. Det behöver inte vara några allvarliga brott, men man gör ändå bedömningen att de inte ska vara ute. Det är ett annat seminarium, men jag tror att vi behöver se över gränssnittet mellan traditionell kriminalvård och rättspsykiatri. Pendeln har svängt lite för långt åt ena hållet.

Vi ser det som en rimlig avvägning att vi inför ett verktyg för de farligaste återfallsförbrytarna. Men det kräver också att vi har vissa rättssäkerhetsgarantier på plats. Det här är inte en generell lösning för många personer. Det är inte en ersättning för fungerande kriminalvård. Jag återkommer lite grann till det om en stund. Det är ett system som måste bygga på bedömningar som görs på ett seriöst sätt och att varje enskilt fall prövas noggrant, i det här fallet av domstol.

De här riskbedömningarna behöver följas upp, och vi behöver se hur utfallet blir av lagstiftningen. Det är ny mark vi trampar, och då måste vi vara extra noggranna med uppföljning av den här lagen – hängslen och livrem för lagstiftarna, får man väl säga.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att det här förslaget kombinerar ett starkt skydd för samhället med en stark rättsstat. Principerna handlar om att det är en påföljd som ska användas synnerligen restriktivt.

Innehållet i verkställigheten – jag ska gå in lite grann på det – är avgörande för hur utfallet kommer att bli. Att låsa in människor utan tidsbestämning innebär också ett stort ansvar. Löser vi inte situationen i fängelserna skjuter vi på problemet fram till dagen som obevekligen kommer då personen ska släppas ut utanför murarna. Det krävs långsiktiga och uthålliga insatser.

I ljuset av de allvarliga problem som kriminalvården i dag står inför med överbeläggning, med kapacitet som ligger på bristningsgränsen och med att personalen i många fall inte längre vågar jobba ensamma ute bland de intagna ser vi att det kan bli svårt att upprätthålla utbildningsinsatser, programverksamhet och även daglig verksamhet när vi här i denna kammare fattar beslut om lagstiftningsändringar och straffskärpningar utan att hela rättskedjan hänger ihop. Rättskedjan måste hänga ihop, och just nu är kriminalvården oerhört hårt ansatt. Att slänga in dessa personer i den miljön utan att ha rett upp kriminalvårdens situation vore ansvarslöst. Det är något vi behöver ha med oss i det här sammanhanget.

Fru talman! Det är lätt att vara kategorisk i kriminalpolitiken. Det är svårare att vara tydlig och ansvarsfull på samma gång, men det är en balans vi måste försöka hålla. Ibland omprövar vi. Vi läser propositioner, funderar, kollar på remisserna och tittar på vad Lagrådet säger, och då får vi ibland ändra oss. I det här fallet har vi ändrat oss under resans gång. Ibland är vi redo, givet utmaningarna eller att vi har lagstiftningsprodukten på plats och kan ta ställning, att testa saker som vi inte har övervägt tidigare. Det måste vi alla göra. Ett samhälle måste vara tryggt för alla, punkt slut. Men vi måste påminna oss om att aldrig släppa taget om de rättsstatliga grundprinciperna som finns i vårt samhälle, inte ens när det blåser och det finns stora utmaningar.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar justitieutskottets betänkande Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. När jag valdes in i Sveriges riksdag första gången 2014 var rätt mycket inom kriminalpolitiken väldigt underutvecklat och dysfunktionellt, i alla fall sett ur ett konservativt perspektiv.

Jag kom då från regionpolitiken, som ansvarar för rättspsykiatrin. Jag såg ganska snabbt en brist i straffrätten, nämligen att det helt enkelt saknades en möjlighet att för vissa särskilt farliga brottslingar förena ett tidsbestämt straff med en möjlighet till förlängd tid i anstalt om det finns stor risk för återfall i brott.

Inom rättspsykiatrin finns något som kallas särskild utskrivningsprövning, vilket betyder att man sitter inne så länge som man anses vara sjuk. Jag ville se samma sak inom Kriminalvårdens regi för brottslingar med hög återfallsrisk. Det var mitt motiv till att under mandatperioden 2014–2018 skriva en av mina första motioner om förvaringsdomar.

Fru talman! Jag lyfte som sagt fram det förslag om förvaringsdomar som sedan blev en del av Tidöavtalet. Det blev också en gedigen utredning, som presenteras här i dag. I propositionen och förslaget talas det om säkerhetsförvaring.

Till historien hör att den här frågan har debatterats under årens lopp. År 2018 debatterade jag frågan här i kammaren, särskilt mot Centerpartiet och Miljöpartiet. Annika Hirvonen från Miljöpartiet sa att hon blev alldeles kall när hon hörde mina argument om att låsa in farliga återfallsförbrytare på obestämd tid och anförde att det varit tydligt att SD inte stod upp för grundläggande principer i en rättsstat.

Centerpartiets Johan Hedin körde en utläggning om nazistpartier i Europa och pekade ut auktoritära krafter som utmanade rättsstaten och menade att det var det Sverigedemokraterna var ute efter.

Det är några exempel på hur det har låtit i debatten. Sverigedemokraterna lyfter upp förslag, och de andra partierna ropar om rasism och demokratins undergång. Politikutvecklingen står sedan helt still, och när problemen som Sverigedemokraterna adresserat till slut blir för svåra att ignorera ger samtliga partier Sverigedemokraterna rätt.

Problemet med den här ordningen, fru talman, är att oskyldiga människor dör medan den politiska vänstern ska hålla på och spela politisk teater. Avsaknaden av en möjlighet att hålla kvar farliga brottslingar i anstalt har genom åren föranlett att farliga brottslingar, ofta som en del av vänsterns omhuldade villkorliga frigivning, har släppts ut och som förväntat mördat, våldtagit och förstört livet för oskyldiga människor helt i onödan.

Frågan jag ställer mig är varför Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte kunde ta en saklig debatt för tio år sedan och inte kunde ta intryck av Sverigedemokraternas kriminalpolitik redan då. Varför var det viktigare för era partier att markera motstånd mot Sverigedemokraterna med svammel om demokratins undergång än att göra vad som krävdes för att skydda samhället från farliga pedofiler, mördare och våldtäktsmän?

Ni får såklart själva leva med hur ni valde att prioritera när ni hade makten. Jag kan bara känna en oerhörd tacksamhet till svenska folket som till slut avsatte Sveriges mest destruktiva regeringar – under Socialdemokraterna – och till slut gav Sverigedemokraterna chansen att få inflytande.

Nu gör vi på riktigt om kriminalpolitiken i grunden. Vi skyddar vanligt folk från farliga brottslingar och prioriterar brottsoffer och deras anhöriga framför brottslingarnas intressen – och när vi gör det, fru talman, vänder ju alla partiers tidigare motstånd till ett unisont stöd i fråga efter fråga. Är inte det helt fantastiskt?

Att vi nu får säkerhetsförvar på plats är en tydlig sverigedemokratisk politisk framgång. Och tänk, när sverigedemokratisk politik som tidigare ansågs hota demokratin väl presenteras här i Sveriges riksdag är den så attraktiv att samtliga partier röstar för den och vill att den ska införas så snabbt som möjligt. Det är såklart ett erkännande av Sverigedemokraternas intention och vår politiska förmåga. Detta kan vi såklart tacka för, även om det aldrig kommer att uttryckas explicit.

Fru talman! Ingen politisk reform är perfekt, men jag vill låta den här reformen verka innan jag är beredd att börja skruva på den eller utvärdera den. Jag är dock till skillnad från många andra partier öppen för samtal om något parti vill diskutera hur vi kan göra politiken mer träffsäker framöver.

Med det sagt vill jag yrka avslag till reservationerna och bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten Westerlund för anförandet. Det är positivt att även Miljöpartiet ställer sig bakom förslaget om säkerhetsförvaring i de stora dragen. Jag tycker att det är relevanta synpunkter som tas upp från Miljöpartiet, men jag delar inte alla slutsatser.

Jag skulle vilja lyfta en del av den reservation som Miljöpartiet yrkar bifall till. Miljöpartiet påpekar där att möjligheten att förlänga ramtiden kan leda till ett mycket långvarigt frihetsberövande och att säkerhetsförvaring i praktiken kan bli ett evighetsstraff. Jag skulle vilja säga: Ja, i vissa avseenden är det just det som är poängen.

Den här påföljden är till för personer som begår mycket allvarliga brott och återfaller i likartad allvarlig brottslighet – och dessutom har hög risk att återfalla ytterligare och förstöra människors liv. Det handlar om fall där risken för grova brott är hög, och om den risken kvarstår ska samhället ha möjlighet att skydda andra.

Vid varje förlängning av ramtiden sker en ny säkerhetsbedömning, en ny riskbedömning och en ny domstolsprövning, för att garantera rättssäkerheten. Där är det också tydligt att samhällsskyddet måste väga tungt och att det behöver bedömas som absolut nödvändigt att förlänga ramtiden.

I och med att det här ska användas väldigt restriktivt, för personer som redan har återfallit i grov brottslighet och där det bedöms vara hög risk – det vill säga inte generellt utan för enstaka, uppenbart farliga, individer – är min fråga till ledamoten Westerlund: Menar Miljöpartiet att vi ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden och därmed släppa ut personer som har bevisat att de kan begå allvarliga brott flera gånger bara för att ramtiden redan har förlängts en gång?

Fru talman! Ja, grundläggande rättssäkerhetsprinciper är av yttersta vikt även vid den här typen av påföljd och även när vi pratar om människor som upprepade gånger begår grova brott och återfaller i nya brott.

Det som ledamoten Westerlund gav uttryck för är helt korrekt. Den här påföljden är främst avsedd för personer som återfaller i grov brottslighet, men enligt det förslag som ligger på bordet ska den också kunna tillämpas på dem som upprepade gånger har begått grova brott även om de inte blivit dömda mellan varje brott. Det är helt korrekt uppfattat. Där tycker vi olika – så kan det vara.

Min fråga, som jag uppfattade att jag fick svar på, gällde det som står i Miljöpartiets reservation om att man ska begränsa möjligheten att förlänga ramtiden mer än en gång. Det var detta som jag ställde mig frågande till. I och med att vi begränsar när man kan använda denna påföljd och begränsar reglerna för den så att den ska rikta in sig på de absolut farligaste återfallsförbrytarna menar jag att det vore direkt olyckligt att begränsa antalet gånger som ramtiden kan förlängas. Det finns ju redan i det första skedet begränsningar för när man kan använda påföljden.

Fru talman! De allra flesta människor som avtjänar ett straff i kriminalvården begår aldrig mer något allvarligt brott. Det är viktigt att säga. Det är också något att vara stolt över i ett rättssystem som avser att både straffa brott och ge människor en ny chans att bygga upp sitt liv.

Vi vet dock också att det finns en liten grupp människor för vilka verkligheten ser annorlunda ut. Det här är människor som gång på gång begår mycket grova brott, exempelvis våldtäkter, grova våldsbrott eller övergrepp mot barn, och som efter långa fängelsestraff återfaller i exakt samma typ av brottslighet. I det läget måste samhället ställa frågan: Vem ska bära risken? Är det den som redan har visat att han kan överskrida mänskliga gränser mot en annan människa, eller är det nästa potentiella brottsoffer? Med säkerhetsförvaring ger vi ett tydligt svar på den frågan.

Fru talman! Under lång tid har svensk rätt haft ett problem i de här situationerna. Vi har möjlighet till livstids fängelse för de allra grövsta brotten, och vi har rättspsykiatrisk vård när gärningspersonen lider av en allvarlig psykisk störning. Mellan dessa båda påföljder finns dock situationer där brotten är mycket grova – det kan handla om våldtäkter, brutala våldsbrott eller grova övergrepp mot barn – och där återfallsrisken är mycket hög men där det saknas förutsättningar för att döma personen till livstid eller rättspsykiatrisk vård. Det är just den luckan i lagstiftningen som vi nu täpper till.

Den nya påföljden säkerhetsförvaring ska kunna användas i en mycket tydligt avgränsad typ av fall. Det handlar om personer som har begått allvarliga brott som innebär angrepp mot andra personers liv, hälsa, frihet eller frid. Det ska också finnas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet.

För att påföljden ska kunna dömas ut krävs att brottsligheten är så allvarlig att den motsvarar minst fyra års fängelse. Det krävs också att det finns tidigare brottslighet av liknande slag eller att personen döms för upprepade mycket allvarliga brott vid samma tillfälle. Det krävs dessutom att domstolen, efter att det gjorts en noggrann riskutredning som Rättsmedicinalverket ansvarar för, bedömer att det finns hög risk för att personen återfaller i allvarlig brottslighet mot andra människor.

Det här är alltså inte en ny standardpåföljd – det är viktigt att påpeka, och det ska vi vara medvetna om. Detta är ett särskilt verktyg som ska användas i de fall där samhällets behov av skydd är som allra störst.

Fru talman! När en domstol dömer någon till säkerhetsförvaring ska två tidsramar fastställas.

Den första är minimitiden. Den ska motsvara det fängelsestraff som hade dömts ut om domstolen hade beslutat om ett tidsbegränsat fängelsestraff och kan vara maximalt 18 år.

Den andra är ramtiden, som ska ligga på ytterligare fyra till sex år, beroende på brottets allvar. När ramtiden närmar sig sitt slut ska domstolen pröva frågan på nytt. Om risken för nya grova brott fortfarande bedöms vara hög kan ramtiden förlängas, upp till tre år i taget och så många gånger som det behövs för att säkerställa att farliga individer är inlåsta. Det innebär att farliga människor hålls inlåsta så länge som det behövs för att skydda andra människor från att utsättas för nya allvarliga brott. Varje sådan förlängning kräver en ny prövning i domstol. Detta är alltså inte ett system som systematiskt håller människor inlåsta utan kontroll, utan det görs så länge som risken är hög.

Fru talman! Mitt vanliga värv är i kriminalvården, och jag ska därför vara extra försiktig med exempel. Jag kan dock säga att jag i kriminalvården möter många människor som verkligen försöker förändra sitt liv – människor som vill lämna brottsligheten bakom sig och som vill något annat. Det är det vanliga; det är så det brukar se ut.

Ibland möter man dock personer som får varningsklockor att ringa. För att vara helt ärlig oroar man sig för sådana personer och tänker: Du kommer snart tillbaka. Frågan är bara hur många människors liv som kommer att förstöras innan dess.

I flera fall har jag tyvärr fått rätt. Det är i just de situationerna som samhället måste ha bättre verktyg, inte för att ta hämnd utan för att ta ansvar för att skydda andra människor från att utsättas för nya grova brott.

Fru talman! Det är också viktigt att säga att denna reform inte står i motsats till rehabilitering. Det framställs ibland på det viset, men det är direkt felaktigt. Kriminalvårdens arbete med behandling, rehabilitering och återfallsförebyggande insatser är helt avgörande såväl när denna påföljd utdöms som vid andra påföljder. Där riskerna är som störst ska också insatserna vara som störst.

För dem som döms till säkerhetsstraff kan insatserna innehålla program mot våld och sexualbrott. De ska också innehålla arbete med missbruk, sociala faktorer och återanpassning. Målet är alltid detsamma: att människor ska kunna lämna kriminaliteten bakom sig.

I de situationer där risken för nya grova brott fortfarande är hög, trots intensiva åtgärder, och där personen redan tidigare har återfallit i grov brottslighet måste vi dock kunna säga: Vi kan inte ta den risken igen.

Fru talman! Den som gång på gång begår mycket grova brott mot andra människor – våldtäkter, brutala våldsbrott eller övergrepp mot barn – och där risken för nya brott fortfarande är hög ska inte kunna släppas fri bara för att lagstiftningen saknar rätt verktyg. Samhället måste kunna skydda nästa potentiella brottsoffer, och det är precis därför vi inför detta.

Det är också värt att notera att stödet för denna reform i dag är brett i Sveriges riksdag. Så har det inte alltid varit. För bara några år sedan var förslag som detta mycket kontroversiella. När Moderaterna började driva frågan var den dåvarande socialdemokratiska justitieministern väldigt tydlig med att någon sådan här påföljd inte skulle införas i Sverige.

I dag finns en betydligt bredare insikt om att lagstiftningen måste kunna hantera situationer där återfallsrisken är hög och brotten mycket allvarliga. Detta säger något om hur rättspolitiken I Sverige har förändrats, och den förändringen har i stor utsträckning drivits både av hur verkligheten har utvecklats och av regeringens paradigmskifte.

Fru talman! Säkerhetsförvaring kommer att användas i ett mycket begränsat antal fall. Det handlar om en liten grupp mycket farliga återfallsförbrytare. Men i just de fallen kan konsekvenserna vara förödande för brottsoffren, för familjerna och för samhället. Därför är denna reform viktig. Den gör vårt straffsystem mer träffsäkert, den stärker samhällsskyddet och den säkerställer att farliga återfallsförbrytare inte längre faller mellan stolarna i lagstiftningen.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi regeringens proposition med förslag om att införa en ny frihetsberövande påföljd i svensk rätt: säkerhetsförvaring.

Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut, som också debatten visar har ett brett stöd i utskottet och i kammaren. Jag ställer mig bakom propositionen. Det innebär att samtliga reservationer avstyrks.

Fru talman! Sverige har under tidigare år haft en mycket negativ utveckling vad gäller brottslighet. Grova våldsbrott, sexualbrott och organiserad kriminalitet ökade. I många fall gjorde de det i en både råare och mer systematisk form.

Mot den bakgrunden genomför regeringen nu en genomgripande omläggning av kriminalpolitiken. Det är inte fråga om små justeringar i marginalen. Det handlar om ett tydligt och nödvändigt perspektivskifte. Vi flyttar fokus från gärningsmannen till brottsoffret, från förövarens situation till samhällets behov av skydd.

Det innebär inte att rättssäkerheten ska urholkas, tvärtom. Det innebär att vi tydligare väger in att statens främsta uppgift är att skydda laglydiga människor från brott.

En central del i denna omläggning handlar om straffen. Det finns en grundläggande sanning som ibland förnekas i debatten. Den som är frihetsberövad kan inte begå nya brott ute i samhället. Det är inte en ideologisk ståndpunkt; det är ett faktum.

Därför måste vi våga dra slutsatsen att mycket farliga brottslingar ska vara inlåsta så länge de utgör en fara för andra. Det handlar om trygghet för brottsoffer, både nuvarande och potentiella, och det handlar om en trygghet för vårt samhälle.

Fru talman! År 2024 presenterades betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd. Det innehöll flera viktiga förslag om skyddet mot allvarlig brottslighet. Den här utredningen startades av förra regeringen strax före valet, visserligen efter att vi som nu är i regering drivit frågan under många år.

Direktiven var från början inte tillräckliga. Det saknades avgörande verktyg. Det gällde bland annat möjligheten att hantera de farligaste individerna på ett sätt som fullt ut tar hänsyn till deras återfallsrisk.

Regeringen valde därför att agera. Genom tilläggsdirektiv gavs ett skarpare och mer ändamålsenligt uppdrag. Sedan dess har reformerna genomförts steg för steg, bland annat genom skärpningar av regelverket för villkorlig frigivning.

När det gäller allvarlig brottslighet ska nu en längre tid av straffet avtjänas innan man friges villkorligt. Är återfallsrisken hög har utrymmet för villkorlig frigivning minskats rejält.

Fru talman! Detta räcker inte. Det finns som debatten visar här ett tydligt glapp i det svenska påföljdssystemet. Vi har livstids fängelse som straff. Vi har också möjligheten att döma till rättspsykiatrisk vård.

Däremellan finns det en grupp gärningsmän som inte faller inom något av dessa system trots att de är mycket farliga. Det kan handla om personer som begår upprepade vålds- och sexualbrott och där risken för återfall är hög. De döms i dag till tidsbestämda straff. Det innebär att de oavsett risknivå ska släppas ut vid en bestämd tidpunkt. Det är inte rimligt. Samhället måste ha möjlighet att skydda sig om risken för nya allvarliga brott är påtaglig. Det är just detta som säkerhetsförvaring handlar om och syftar till.

Fru talman! Säkerhetsförvaring är en ny påföljd som innebär att en person kan vara frihetsberövad så länge det är nödvändigt för att skydda samhället. Det är viktigt att understryka att det inte är ett godtyckligt system. Det är tydliga och strikta kriterier.

För att påföljden ska kunna dömas ut krävs i huvudsak tre saker. Det ska röra sig om återfall i eller upprepad allvarlig brottslighet, det ska röra sig om en viss typ av brottslighet och det ska finnas en hög återfallsrisk.

Vad gäller det första kriteriet, att det ska röra sig om återfall i eller upprepad allvarlig brottslighet, innebär det att gärningsmannen antingen tidigare dömts för den typen av allvarlig brottslighet och återfallit i sådan brottslighet eller att gärningsmannen vid ett och samma tillfälle döms för flera brott.

Vad gäller det andra kriteriet handlar det om att det ska röra sig om en viss typ av brottslighet som är av ett visst allvar. Det ska innebära angrepp mot annans liv, hälsa, frihet och frid. Det kan till exempel handla om upprepade vålds- eller sexualbrott men även om människorov, rån och i vissa fall mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse.

Vid upprepad brottslighet, det vill säga att personen kanske tidigare är ostraffad men vid ett och samma tillfälle döms för till exempel flera våldtäkter, handlar det om att det också ska vara allvarliga brott. I det fallet handlar det om att ett fängelsestraff om sex år eller mer skulle ha dömts ut. I det tidigare fallet gällde det fyra år.

Det tredje kriteriet innebär att personen har en hög risk för återfall i brottslighet. Det kommer att fungera på ungefär samma sätt som det fungerar i dag med rättspsykiatrisk vård. Domstolen ska hämta in ett yttrande från Rättsmedicinalverket, som gör en bedömning av gärningsmannens återfallsrisk. Om dessa tre villkor är uppfyllda kan påföljden bestämmas till säkerhetsförvaring.

Fru talman! Den som döms till säkerhetsförvaring kommer först att avtjäna en minimitid motsvarande ett fängelsestraff som annars hade dömts ut. Därefter fortsätter frihetsberövandet inom en fastställd ram. Den avgörande skillnaden är att om risken för återfall kvarstår kan påföljden förlängas. Den kan förlängas igen så länge som det behövs om det är nödvändigt för att skydda samhället. Det är detta som gör påföljden tidsobestämd.

Besluten fattas av domstol och ska alltid bygga på aktuella och noggranna riskbedömningar. Samtidigt är det viktigt att säga att det här inte är en påföljd utan hopp eller riktning. När återfallsrisken minskar, vilket man har inriktningar och förhoppningar om, finns det möjlighet till en kontrollerad och stegvis utslussning. Den dömde kan då efter domstolsprövning få tillstånd till villkorad utslussning med noggrann övervakning med tydliga föreskrifter. Syftet är tydligt: att minska risken för nya brott och möjliggöra för en säker återgång till samhället, men där samhället fortfarande har kontrollen.

Fru talman! Införandet av säkerhetsförvaring är ett avgörande steg i arbetet för att stärka tryggheten i Sverige. Det innebär att vi tar ansvar för att skydda människor i vårt land från de farligaste individerna. Det innebär att vi sätter brottsoffrens trygghet i första rummet. Det är ingen enkel reform. Det är en principiellt viktig förändring, men den är nödvändig.

Fru talman! Politikens uppgift är ytterst att värna människors frihet och trygghet. Den friheten hotas när människor inte vågar gå hem på kvällen, när kvinnor inte känner sig trygga och när barn växer upp i områden där våldet är närvarande. Därför måste vi agera.

Med denna proposition tar vi ett av de viktiga steg som behöver tas för att föra Sverige i rätt riktning. Här visar vi att farliga människor ska sitta inne så att alla andra kan gå fria. Det är en fråga om trygghet, det är en fråga om ansvar och det är en fråga om rättvisa.

Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen.

(Applåder)