Rebecka Le Moine

Fru talman! En fråga som ställdes gällde siffran 670 000 hektar fjällskog. Det är alltså nedanför den fjällnära gränsen, vilket jag också sa. Det står väldigt tydligt här i mitt manus.

Det tar alltså inte bort det faktum att vi redan har skyddat fjällskog som är väldigt skyddsvärd men som har låg produktivitet. Det finns ingen motsättning här, utan det handlar om det som är nedanför fjällgränsen. Detta är bara fakta. Jag tycker att det är viktigt att vi som politiker kan förmedla vilka slutsatser våra expertmyndigheter drar i sina analyser. Det är ingenting att skämmas över. Det finns alltid mer att göra, och det här är akut.

Jag återgår till bonus malus. Det är inte socialistiskt på något sätt, utan det är en branschfinansierad fond. Att säga att det är socialistiskt är väl att säga att de 556 markägare som vill skydda sin skog skulle vara kommunister, och det är verkligen att se ned på alla som tycker någonting annat än vad Centerpartiet och regeringen tycker.

Jag ser inte landsbygden och de här markägarna som en kassako som ska leverera och gå skogsindustrins önskningar och krav till mötes. Det handlar om människor som har en egen vilja, och jag respekterar dem. Därför har jag varit med och utformat politik för att möta deras behov.

Vi har en ryckighet med olika regeringar, och den här regeringen har tagit bort den finansiering som skulle gå till att ersätta alla de markägare som vill något annat. Under ett år är det alltså 556 markägare som på olika sätt har hört av sig till staten och sagt ”Snälla, hjälp oss!” – men som nonchaleras. Jag skäms över att man talar om dem på det här sättet. Man nämner dem inte. De är inte viktiga i den politik som förs.

Vi i Miljöpartiet anser dock att de är viktiga, och bonus malus-systemet är till för dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 juni.)

Fru talman! Varenda siffra jag har nämnt under debattens gång har jag en referens till. Är det någon som har lyssnat och tagit del av detta och som är intresserad av att lära sig mer eller vill veta varifrån någon uppgift kommer kan jag alltså absolut bistå med det.

En fråga var om export är det viktigaste. För oss är svaret nej. Vi prioriterar lönsamheten för de privata skogsägarna. Ett bonus malus-system hade varit väldigt gynnsamt för alla de skogsägare som vill ha en omställning, och de är inte få – bara under ett år har 556 markägare inkommit med intresseanmälningar om att på frivillig grund skydda sin skog. Men de kan inte ta del av några ersättningspengar eftersom Tidöregeringen har prioriterat bort dem. Det är alltså en viktig fråga för markägare att kunna ha alternativ till att kalhugga sin skog.

Det är absolut viktigt med svenskt skogsbruk, men den enskilda markägaren och skogsägaren i Sverige har låg lönsamhet – så låg att jag är förvånad, och faktiskt skäms, över att vi inte prioriterar den här frågan högre. Vi pratar om den stora skogsindustrin, som gör miljardvinster, samtidigt som Södras exempel med en typgård visar att lönsamheten är väldigt låg. Det är dessutom före kapitalkostnader.

Frågan som jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet – särskilt från Centerpartiet, där man talar sig varm för landsbygden – är hur vi kan få en lokal ekonomi. Hur kan vi stärka lönsamheten och möjligheterna för de enskilda skogsägarna i stället för att stirra oss blinda på SCA och exporten utomlands?

Herr talman! Jag tänkte faktiskt förlänga lite av det utbyte som vi har haft i de replikskiften som vi har haft här tidigare. Det senaste avslutades med att staten inte ska lägga en våt filt över landsbygden.

Denna dag har riksdagens knappa majoritet röstat igenom att kommuner inte ska kunna ha ett veto mot urangruvor. Att öppna gruvor är verkligen att lägga en våt filt över landskapet. Men då talar regeringen mycket tyst, eller faktiskt inte alls, om äganderätten.

När det gäller utländska gruvor trumfar de företagen äganderätten och historien som människorna på de här platserna har förvaltat, gårdarna som man kanske funderat på att investera i och lämna över till sina barn och barnbarn. Man får i stället leva i ovisshet och med oron att den här platsen kanske kommer att förvandlas till ett gigantiskt gruvhål.

Det har också pratats en del om finansiering och att man måste prioritera. Jag noterar då att man väljer att prioritera bort alla de markägare – de är väldigt många, 556 stycken – som under ett års tid har hört av sig till Skogsstyrelsen och till länsstyrelser och sagt: ”Jag vill gärna skydda min skog.” De markägarna finns. Men det talas väldigt tyst eller inte alls om dem från Tidöpartiernas perspektiv. Det är de markägarna som nu får leva i oro och ovisshet. Kommer man att kunna få ersättning för de höga naturvärden som man på frivillig grund vill och tar initiativ till att skydda?

Svaret är nej, för den här regeringen har sänkt naturvårdsbudgeten – kanske som en hämndaktion mot Miljöpartiet. Men de som drabbas är markägarna, som tvingas stå i kö och leva med den här ovissheten. Deras efterfrågan motsvarar tre års budget av Tidöpartiernas storlek. Detta visar ganska väl regeringens nonchalans mot markägare som inte går i skogsindustrins ledband och som inte väljer att låta skogsindustrin annektera deras skog på sina villkor.

Herr talman! Den här propositionen är en produkt som går ut på att tvinga fram volym, avverkning och leverans rakt ned till skogsindustrin. Det finns inte ett spår av regelförenkling för skogsägare. Det finns inget som möter deras vardag och inget som handlar om att underlätta för de skogsägare som vill ha något annat än kalhyggen.

Herr talman! När de sista naturskogarna avverkas förlorar vi inte bara biologisk mångfald utan också kolinlagring, klimatanpassning, viktiga värden för människors vardag och samhällets långsiktiga motståndskraft. De här förlusterna är i många fall irreversibla.

Det här är något som den brittiska underrättelserapporten varnar för. Utan säkra och funktionella ekosystem får vi ett mindre säkert och funktionellt samhälle. De boreala skogarna pekas faktiskt ut i rapporten som en risk, och det kan vi lätt tänka oss. Om vi är i ett osäkert läge med aktörer som vill Sverige illa och på det ska hantera skogsbränder, översvämningar eller andra former av naturkatastrofer blir vi än mer sårbara.

Enligt ny forskning uppskattas det intensiva svenska skogsbruket ha orsakat en kolförlust som är större än Sveriges fossila utsläpp sedan 1834. Jag tar det igen, herr talman: Utsläppen från ett skogsmissbruk i Sverige under lång tid motsvarar och överträffar utsläppen från förbränning av fossila bränslen sedan 1834.

Det här är något som är fullständigt häpnadsväckande och alarmerande, och det borde kullkasta hela skogsdebatten. Men Tidöregeringen har gjort allt för att bara fortsätta med business as usual.

Sveriges sista naturskogar håller nu på att försvinna. Skogsstyrelsen visar i sina analyser att om dagens avverkning fortsätter kan alla oskyddade naturskogar och kontinuitetsskogar nedanför den fjällnära gränsen, vilket omfattar 670 000 hektar skog med helt oersättliga värden, vara borta om 25–26 år. Och avverkningstakten av de skogar som aldrig skulle avverkas accelererar under Tidöregeringens tid.

Samtidigt ökar klimatförändringarna riskerna både för skogen själv och för samhället. I det här läget väljer regeringen att föra en politik som ökar trycket på skogen, som minskar kontrollen och som försvagar skyddet. Det går i helt motsatt riktning mot vad forskningen säger behövs. Det går också helt emot vad svenska folket efterfrågar.

Det här är förslag som inte gynnar skogsägarna, trots att man försöker klä dem i en sådan retorik. Förslagen som förenklar skogsägarnas vardag och entreprenörskap lyser med sin frånvaro i den här propositionen.

Herr talman! Vi debatterar riktningen för svensk skogspolitik. Den riktning som regeringen nu föreslår leder till mer regelkrångel och mer rättsosäkerhet och till att mer ansvar läggs på den privata skogsägaren. Det här riskerar att leda till att fler avverkningar genomförs som faktiskt bryter mot lagen och de lagar som vi gemensamt stiftar. De här avverkningarna kommer i större omfattning att ske utanför våra myndigheters kontroll.

Herr talman! Jag yrkar avslag på hela propositionen och bifall till reservation 1.

Jag tänkte gå in på några av de förslag som finns. Det första gäller kopplingen mellan avverkningsanmälan och miljöbalken. Regeringen vill ta bort den automatiska kopplingen mellan avverkningsanmälan och samråd enligt miljöbalken. Detta kan låta tekniskt, men i praktiken är det ett omfattande systemskifte.

Herr talman! Dagens ordning är kanske inte perfekt, men den fyller en funktion. Den ger möjlighet att uppmärksamma naturvärden, myndigheter får möjlighet att ingripa och det finns en grundläggande struktur som ger både tillsyn och viss rättssäkerhet. Nu vill regeringen ersätta detta med ett nytt system som i praktiken inte är beskrivet. Det presenteras i några få meningar men saknar konkret innehåll och en ordentlig konsekvensanalys.

Det här är inte seriös lagstiftning, herr talman, och konsekvenserna riskerar att bli mycket allvarliga. När ansvaret flyttas från systemet till den enskilda markägaren blir det markägaren som själv ska avgöra när samråd krävs. Detta innebär en risk för felbedömningar, och det innebär att människor kan hamna i situationer där de oavsiktligt bryter mot lagen med straffansvar som följd.

Det finns inga tydliga regler för hur den nya ordningen ska fungera. Det finns inga konkreta gränsdragningar och ingen tillräcklig konsekvensanalys. Vi ska i riksdagen alltså fatta beslut om en förändring vars faktiska innehåll inte är beskrivet utan ska tas fram i efterhand. Det här är inte en ansvarsfull lagstiftningsprocess.

Det andra förslaget jag vill uppehålla mig vid handlar om att minska tiden från avverkningsanmälan till ett automatiskt godkännande av avverkning. Den processen ser i dag ut så att en markägare anmäler till Skogsstyrelsen vilken yta som ska avverkas, och efter sex veckor kommer ett automatiskt godkännande att börja avverka.

Det här är en helt galen ordning redan som det är, för Skogsstyrelsen hinner på sex veckor inte ens titta på de här ärendena eller besöka skogen. Det kan alltså betyda – och betyder i flera fall – att skogar med höga naturvärden och arter som har ett juridiskt skydd avverkas, trots att de inte ens har blivit granskade. De avverkas i strid med den lagstiftning vi gemensamt har stiftat.

Genom att denna tid kortas till tre veckor kommer Skogsstyrelsen att få ännu mindre möjlighet att bistå med rådgivning och hjälp. Det finns ännu mindre möjlighet för skogsägare som vill vara ansvarsfulla i sitt brukande att faktiskt följa den gemensamma lagstiftningen. En anmälan kan alltså efter tre veckor leda till ett automatiskt godkännande.

Skogsägare har ofta en långsiktighet. De kan ha ärvt sin skog och funnits på platsen i generationer – i flera decennier. Det här är en långsiktig business. Att gå fram med ett förslag som ska korta den avslutande tiden för skogen från sex veckor till tre veckor är ingenting som förbättrar situationen för den privata markägaren. Man har haft år på sig att tänka igenom de här besluten.

Fru talman! Jag ska ge lite bakgrund och kontext. Vi har i Sverige en industri som är överetablerad. Det handlar om magar som inte går att mätta ens om vi skulle avverka hela den svenska skogen; då skulle vi ändå behöva importera skog.

Vi har nu ett läge där vi främst har skog som är ung, och vi har skog som är gammal. Det är inte tillåtet att avverka den unga skogen, och det är i den gamla skogen som arterna ofta har sin hemvist och där den biologiska mångfalden finns. Avverkningar får enligt miljöbalken faktiskt inte ske där det finns hotade skyddsvärda arter som bor och lever på den aktuella platsen.

Det är därför det egentliga skälet inte är att göra det lättare för markägaren utan att se till att skogar som annars aldrig hade fått avverkas nu kan slinka med och efter tre veckor finnas tillgängliga för en omättlig industri. I dag granskas som sagt bara 1–2 procent av avverkningarna; resten vet vi inte mycket om. Nu ska detta halveras.

Det är som att regeringen hade ett mål om att 99,0 till 99,5 procent av alla avverkningar av skogar i Sverige ska ske utom vår kontroll och mot vår lagstiftning. Det hade varit klädsamt om man i så fall hade varit ärlig med denna målsättning.

Fru talman! När tiden krymper för att inkomma med information och olika åsikter i frågan krymper också möjligheten att påverka. Detta bryter egentligen mot Åhuskommissionens intention att möjliggöra för olika organisationer att inkomma med åsikter och att ha möjlighet att påverka sin omgivning – särskilt det som har stor miljöeffekt.

Fru talman! Vi befinner oss just nu i en situation där biologisk mångfald i skogen minskar. Vi har en ny rödlista som är 800 arter längre än den tidigare. Det mest problematiska med den här propositionen är inte varje del för sig, utan det är den sammantagna utveckling som den också symboliserar.

Fru talman! Miljöpartiet vill stå för en annan väg. Vi vill ha ett skogsbruk som är långsiktigt hållbart, som säkerställer biologisk mångfald och där vi kan stärka rättssäkerheten och inte försvaga den. De stora kalhyggena är en återvändsgränd som inte är värd att investera i.

Vi ser det här förändras. Vi ser det också på hur stora bolag bojkottar SCA:s stora kalhyggen som strider mot samebyarnas vilja. Förändring är alltså på väg.

Vi vill se ett omedelbart stopp av avverkningar av Sveriges sista naturvärdefulla skogar. Vi vill att staten ska skydda i stället för att avverka det som staten själv har sagt ska bevaras, att man ger rimlig ersättning till markägarna som ett alternativ och att man inte bara ser alternativen i att avverka. Vi vill införa ekonomiska incitament, för sådana saknas i dag.

Vi vill ha ett bonus malus-system där skogsägare som väljer hållbart skogsbruk och som är intresserade av naturvård ska kunna ta del av denna fond. Vi vill se en omställning bort från stora kalhyggen till ett hyggesfritt och naturnära skogsbruk.

Fru talman! Det finns ändå hopp, trots att vi kommer att se denna proposition röstas igenom. Jag som har suttit med i skogsutredningens referensgrupp har sett flera andra förslag som Tidöregeringen inte lyckats pressa igenom, så trots att det är ett dåligt förslag vi har framför oss är jag glad att det inte är fyllt av fler tokigheter än dem som jag nu har presenterat.

Det finns också hopp i att 80 procent av svenska folket tycker att det är viktigt och väldigt angeläget att snabbt få till ett skydd av Sveriges sista ur- och naturskogar. Det finns också ett hopp i att bara genom att gå in i riksdagen i dag mötas av flera medborgare som har kommit hit för att påpeka hur viktigt det är att vi lägger om skogspolitiken, som i dag gynnar skogsindustrin snarare än de många skogsägarna i Sverige.

Fru talman! Jag längtar och räknar ned till dess att vi har ett val. Jag hoppas att det kommer att bli ett skogsval, och jag hoppas att den här produkten kommer att bli en liten parentes innan vi lägger om svensk skogspolitik.

(Applåder)

Herr talman! Skogsindustrins jobbskapande bekymrar mig väldigt, för i samma takt som man rationaliserar skogsindustrin rationaliserar man också bort jobb. Jag har besökt sågverk och fått höra om investeringar som ska leda till fördubblad kapacitet och volym. Det man även sa då var att det inte kommer att betyda att dubbelt så mycket skog levereras utan att det kommer att påverka andra och göra att de inte kan blomstra på samma sätt.

Frågan om arbetstillfällen när man tar in dubbelt så stor skogsvolym i sin produktion är också intressant. Antalet arbetstillfällen kommer nämligen att ligga kvar. Man ökar volymen men behåller samma arbetsstyrka, samtidigt som andra sågar läggs ned.

Enligt statistiken jobbar allt färre inom skogssektorn. Antalet minskade med 60 procent mellan 1990 och 2020. Samtidigt som man är glad över att skogsbruket blir mer automatiserat och rationellt försvinner alltså jobb längs den här vägen. Industrin centraliseras också.

Av dem som utför själva arbetet är väldigt få svenska medborgare. Den absolut största delen av dem som är sysselsatta och sköter plantering och röjning kommer från utlandet.

Jag ser detta som två stora utmaningar som skulle kunna få en bättre utveckling om vi ställde om och skapade en mer lokal ekonomi och fler lokala jobb genom ett hyggesfritt och naturnära skogsbruk. Nu ger jag Centerpartiet chansen att svara. Hur ser man på den möjliga utvecklingen?

Herr talman! I Helena Lindahls anförande fick vi höra om vikten av att öka produktionen och mycket annat. Jag fick också höra lite kritik mot att Miljöpartiet läser upp siffror om att ur- och naturskogar kan vara borta om 25 år. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att upprepa dem. Det handlar om 670 000 hektar skog med oersättliga värden. Det är inte en åsikt, utan det är Skogsstyrelsen som har kommit fram med dessa siffror och denna rapport. Har vi hamnat i ett sådant läge att inte ens våra expertmyndigheters rapporter kan accepteras eller innehållet tas som en sanning är det svårt att hitta en gemensam grund. Detta kommer jag alltså att upprepa vid alla givna tillfällen, för det är viktigt.

Jag går över till mina frågor. Jag tror att vi har ett gemensamt intresse och en gemensam vurm för att markägare i Sverige, skogsägare runt om i vårt land, som vill göra miljönytta och som har en tanke kring sin skog också ska få möjlighet att förverkliga den.

Jag är väldigt bekymrad över lönsamheten för skogsägare i Sverige. Mellan 2011 och 2017 var det 60 procent som gick med förlust. Endast 20 procent gick plus. För Södras typgård ligger vinsten på 2 920 kronor. Det är en siffra som inte står sig särskilt väl om man jämför med andra skogsägare inom EU. Det här är alltså före kapitalkostnader. Min fråga till ledamoten är vilka åtgärder – som kanske inte rymdes i propositionen – som vi, om Centerpartiet fick önska lite, hade behövt få på plats för att öka lönsamheten för den enskilda skogsägaren.

Herr talman! Jag önskar kanske inte livet ur ett parti, men jag hoppas att väljarna straffar de partier som fundamentalt sviker sina egna ideal och sina vallöften, bland annat genom att krama om Sverigedemokraternas ledare i tid och otid.

Men de sviker också i den här frågan. Södra, som jag tror att man ofta får en bild av som ett kooperativ, är nämligen också skogsindustri.

De väldigt ömmande fallen, som ledamoten talar sig varm för med mycket känsla, är egentligen ett fåtal fall, 20–50 fall om året i Sverige. Medan den här regeringens oansvariga politik, kanske driven av naturhat, har saboterat möjligheten för 500–600 markägare per år. Det här är alltså inte en politik som tar ansvar för Sveriges skogsägare. Det är en politik som ensidigt lyssnar på argument och propaganda från skogsindustrin och som ofta förkläs genom att man lägger fram det i form av skogsägarnas intresse. Men det finns två olika intressen här. För den som läser propositionen och lyssnar blir det väldigt tydligt vems intresse man går till mötes.

Ledamoten sa att det också är för att gynna landsbygden som man vill föra den här politiken. Det är absolut en berömvärd tanke. Men jag vill lägga till: Tänk då på dem som bor och verkar på landsbygden men som får sin skog, hela sin omgivning och sitt landskap förändrat och förstört tack vare att aktieägare från Stockholm vill ha vinst på sina investeringar. Det här är inte en politik som är till för att främja lokalt inflytande utan en politik som flyttar makt från landsbygden till Stockholm.

Herr talman! Det talas en del om äganderätten och annat, och man beskyller Miljöpartiet för att ha en galen politik och liknande. Det är klart att den inte riktigt går hand i hand med den propaganda som man har tagit till sig från skogsindustrin. Och den går inte hand i hand med det som den varma gemenskapen härinne brukar tala om.

Men faktum är, herr talman, att vi inte diskuterar äganderätten. Äganderätten är grundlagsskyddad. Det skulle krävas två likadana beslut i två val efter varandra för att upphäva den.

Vi pratar dock om flera andra saker. Och en fråga som jag tycker är väldigt viktig att ställa och få svar på är varför Liberalerna väljer att berätta utåt, för vissa målgrupper, att man står upp för att skydda ur- och naturskogarna i Sverige. Varför åker Liberalernas miljöminister på FN-möten och säger att Sverige ska driva en politik för att skydda 30 procent, för att senare i denna varma gemenskap snacka ned just de förslagen?

Man lyfter inte ett finger. Man reagerar inte över huvud taget, trots larmrapporterna som säger att om vi inte gör någonting kommer vi inte att ha några ur- och naturskogar kvar i Sverige om 25 år.

Detta är inget tyckande. Det berättar Skogsstyrelsen i sina egna rapporter. De visar också att just urskogarna, som Liberalerna åtminstone till vissa målgrupper säger sig värna, nu avverkas i en allt snabbare takt, i en accelererande takt. Liberalerna har haft möjligheten att åtminstone yppa någon form av åsikt om en förändring man vill se. Men inte ens det har man gjort.

Det är kanske inte rätt att fråga hur man kan överleva som parti, eftersom man kanske inte kommer att göra det nu, vilket gläder mig. Men hur kan man ens leva med sig själv när man säger en sak till en viss målgrupp men sedan verkar i en helt annan riktning?

Herr talman! Då handlar det alltså om att man ska ha en balans mellan produktion och miljövård. Men i propositionen och reservationen och i det som ledamoten har anfört lyser naturvård och miljöskydd med sin frånvaro. Det finns inte ett ord om det.

Det vi står inför är att man ska halvera den tid som myndigheter har på sig för att granska ärenden innan skogen kalavverkas. Det handlar också om en rad andra saker, men det finns ingenting som stärker artskydd, naturvård eller miljövård, för den delen.

Jag ser inte den där balansen återspeglas någonstans, vare sig i anförande, reservation eller proposition. Det är lovvärt, men det betyder ingenting. Det enda Sverigedemokraterna har att komma med är en åtgärd och en fråga som jag tror har en ålder på tio år. Det skulle vara på sin plats med något som kanske är lite mer aktuellt och relevant i sammanhanget.

Herr talman! Den förklaring jag finner är att Sverigedemokraterna har blivit en del av etablissemanget. Svenska folket vill ha någonting annat. Men vi har en väldigt stark lobby från skogsindustrierna och en härlig gemenskap där man applåderar alla som tycker någorlunda lika. Det finns väldigt lite nyansyttringar i svensk politik.

Jag tolkar denna ståndpunkt som att Sverigedemokraterna vill in i den här gemenskapen och in i etablissemanget. Det kunde kanske vara på sin plats att Sverigedemokraterna säger att man ger upp en position i svensk politik för att komma in i värmen.

Herr talman! Tack, ledamoten, för klargörande av redovisade ståndpunkter!

Det finns en hel del frågetecken för mig när det gäller hur Sverigedemokraterna får ihop sin politik. Jag ser inte riktigt hur den här politiken rimmar med Sverigedemokraternas ideologi. Jag tänker att ett nationalistiskt parti borde värna det som anses vara det kanske svenskaste vi har, det vill säga den vackra, storslagna naturen, vidderna och vyerna.

Som vi får höra här, herr talman, är Sverigedemokraterna mer inne på att ta bort skydd av skog och i stället låta skogen kalavverkas. Då försvinner de här värdena, som också svenska folket värdesätter så mycket.

Den utveckling vi har haft har lett till att vi får mindre av lingon och blåbär, som har minskat med 50 procent sedan 1950. Många förknippar detta med det kanske allra svenskaste som finns: att med hjälp av allemansrätten vara ute och plocka svamp och bär i skogar som är vackra och spännande platser. Skogen ger oss rekreation, och den betyder mycket för den svenska folksjälen.

80 procent av svenskarna är av åsikten att det är viktigt eller mycket viktigt att skydda skogar med höga naturvärden. Men Sverigedemokraterna redogör för en politik där man hellre skickar skogen på export så fort som möjligt och även ger sig på de skogar som har fått ett skydd.

Min första fråga är: Hur får Sverigedemokraterna ihop sin politik och den specifika ståndpunkten att ta bort och rasera skydd för att snabbt kunna exportera skog? Hur går det ihop med ett nationalistiskt synsätt på den svenska naturen?

Herr talman! Det finns en mängd olika viljor hos Sveriges skogsägare. Inte minst har vi de som värnar sin plats och vill ta ett stort ansvar.

På ett år kom det in 556 anmälningar om frivilligt skydd. Man vill skydda sin skog. Men det finns inte pengar, för den här regeringen har över en natt raserat den tillit som var så viktig. Det gjorde man genom att sänka den budgetpost som skulle gå till ersättning till markägare.

Viljan och intresset hos markägare är enormt. Men pengarna som Tidöregeringen har velat skjuta till för att tillgodose detta och gå markägarnas önskan till mötes har inte funnits.

Det finns en skillnad på markägare och markägare. De som är naturintresserade är inte en målgrupp för den här regeringens förslag. Men om man är intresserad av att få till ett större flöde och ännu större volym, utan att något hindrar flödet, är regeringssidan villig att göra vad som helst.

Jag tycker, herr talman, att vi ska komma bort från det. Vi måste se att det finns olika viljor hos markägare. Vi måste kunna tillgodose och ge möjligheter också till dem som vill skydda sin skog.

Herr talman! Den ordning efter vilken man kompletterar med kunskap om vilka arter som finns på en plats ändras egentligen inte någonstans med den proposition som företrädaren här står bakom. Det enda man gör är att korta tiden och låter markägaren få ett ännu större ansvar och därigenom kan bli straffskyldig i efterhand. Det är inte att bygga tillit, utan det är att rasera den.

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det talas en del om tillit och rättssäkerhet. Lägger man detta bredvid den proposition som vi nu debatterar uppstår en väldigt stor diskrepans. Det som föreslås är att man ska ta bort kopplingen mellan en avverkningsanmälan och samråd enligt miljöbalken. Det kan låta frestande och som en förenkling, men vad som inte framgår av ledamotens anförande är att man nu lägger detta ansvar på varenda markägare i Sverige.

Som hjälp talar regeringens företrädare om en så kallad uttömmande lista, något som det även talas om i propositionen, över vilka arter som ska få markägarna att själva inse när det enligt miljöbalken krävs ett samråd. Denna uttömmande lista förväntas innehålla alla de arter som man anser vara tillräckligt hotade. Det fantiserar regeringens företrädare åtminstone om.

Herr talman! Det är bara det att en sådan inventering, ett sådant kunskapsunderlag och sådan information inte finns. Efter att ha jobbat som naturvärdesinventerare i konsultbranschen vet jag också vilket omfattande arbete det skulle innebära att göra en uttömmande lista.

Det som inte framgår av ledamotens anförande är att man tar fram en ram men inte fyller den med ett specifikt innehåll. Det står med bara en mening eller två i propositionen att man skjuter på införandet av detta, eftersom remissinstanser som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har varit väldigt tydliga i sin kritik om att det här är helt verklighetsfrånvänt.

Man pratar mycket om att göra det enklare, men man lägger ett enormt och helt orimligt ansvar på markägaren.

Herr talman! I den förklaringen finns det ju inte ett spår av vad den här skogspropositionen handlar om. Det finns ingenting som handlar om skydd av skog i den här skogspropositionen.

Att halvera handläggningstiden innebär att gå från ett läge där Skogsstyrelsen har möjlighet att granska 1–2 procent av alla avverkningar innan skogen avverkas till ett läge där de troligtvis kan granska en ännu mindre andel. Vad man gör då – vilket jag tycker att regeringen skulle kunna vara lite mer transparent med, herr talman – är att lämpa hela ansvaret över på skogsägaren. Nu blir det skogsägaren som får stå till svars om myndigheterna inte hinner granska. Kunskapskravet är nämligen kvar.

Vi har kvar miljöbalken och artskyddet – allt det där är kvar – men på väldigt kort tid finns det inte möjlighet att få rådgivning eller tillsyn från Skogsstyrelsen eller andra myndigheter. I stället blir det helt enkelt upp till skogsägaren att känna igen olika arter och indikationer på naturvärden i sin skog. Något som har tagit mig en utbildning på fem år att lära mig förväntas nu samtliga av Sveriges 330 000 skogsägare kunna. Kan de inte det är det de som står där med risken för straff.

Att halvera tiden och ta bort tillsynen – ta bort Skogsstyrelsens hjälp – innebär alltså att lägga över ett oerhört stort ansvar på skogsägaren. Det har inte riktigt med frihet utan bara med krav att göra.

Herr talman! Det är alltid underhållande att lyssna på en debatt som far iväg ganska långt ifrån den produkt som vi faktiskt debatterar.

Det var många år som skulle sammanfattas och utvärderas, men något som regeringen och dess företrädare har försökt återkomma till är att man nu plockar bort socialismen från skogsvårdslagen och från sättet vi brukar skogen. Jag skulle gärna vilja fråga ledamoten om han kan utveckla detta.

Vi kan väl gå tillbaka till det vi faktiskt diskuterar och kommer att rösta om i morgon. Det handlar bland annat om ett förslag om att korta den tid som myndigheter har på sig att handlägga ärenden från sex veckor till tre veckor. Jag ser inte riktigt var detta med socialism finns avspeglat i den åtgärden. Jag ser inte heller riktigt hur det skulle kunna vara något som hjälper markägare med deras huvudbry.

Som ledamoten själv redogjorde för har man som markägare ofta långsiktiga perspektiv på sitt brukande. Det är lovvärt. Med relationer till en plats och ett ansvar för en skog tänker man ofta långsiktigt – det handlar kanske om decennier. Man gör en skogsvårdsplan så att man har en plan och en idé om vad som ska hända. Ofta har skogsägaren inte så bråttom att handläggningstiden behöver vara tre veckor i stället för sex veckor. En sådan brådska är i alla fall inget som jag har uppfattat som det största problemet för Sveriges 330 000 skogsägare.

Jag skulle därför vilja veta varför man genomför den här reformen, varför man har så bråttom och på vilket sätt det går att koppla till socialism.

Fru talman! Jag hörde inget svar på frågan.

Ledamoten säger att rödlistan är ett trubbigt verktyg. Den används inte heller i dag för det juridiska skyddet av våra arter utan är bara en kategorisering av hotade arter. Det juridiska skyddet grundar sig på art- och habitatdirektivet, fridlysningen och artskyddsförordningen, och det finns ingen koppling till rödlistan. Då har vi rett ut det.

De flesta rapporter om knärotsförekomst kommer från skogsbolagen själva, och de rapporterar in för att de har ett kunskapskrav och behöver veta vad det finns för arter i skogarna och hur de kan ta hänsyn till dem. Man säger att det är ett verktyg för aktivister, men det är ju denna lagstiftning vi har att följa. Skogsbolagen är duktiga på det och gör faktiskt i vissa fall allt de kan för att undvika att avverka på dessa platser.

Ledamoten säger att det är främst vid sabotage som äggplundring som artskyddet ska gälla, inte under pågående markanvändning. Men pågående markanvändning driver ju på hotet mot många arter i Sverige. Markanvändning tillsammans med igenväxning är de två största hoten mot biologisk mångfald i Sverige. Att blunda för kalhyggenas enormt negativa påverkan på arter är därför oerhört naivt.

Jag undrar: Har ledamoten sett ett svenskt kalhygge?

Fru talman! Jag tackar för inlägget från ledamoten.

Den proposition som vi diskuterar handlar om ramverken för rätten till ersättning, medan artlistorna antas i artskyddsförordningen. Det är ingenting som ligger på bordet att ta ställning till och debattera i dag. Men eftersom ledamoten tog upp den delen vill jag passa på att ställa några frågor.

En fråga som jag tycker förtjänar ett svar är egentligen vilken rödlistekategori som ska ha skydd. Något som den här sidan av politiken har pratat mycket om är att man ska bedriva en effektiv miljöpolitik.

Fru talman! Med den bakgrund jag har som naturvårdsbiolog vet jag att insatser behöver göras tidigare än när en art klassas som akut hotad. Hamnar något i den kategorin kan det vara så illa att det inte finns en livsmiljö. Det finns inte en konnektivitet i landskapet, och det finns inte det genetiska utbyte som måste till för att arten ska repa sig på naturlig väg.

Det som regeringen ämnar göra nu är att plocka bort arter från fridlysningen, bland annat orkidéer, så att de inte ska stå i vägen för skogsbruk. Det, fru talman, är en radikal miljöpolitik. Något som de flesta svenskar känner till, nämligen att vi inte ska plocka orkidéer, håller man nu på att ändra för att ge fri lejd till skogsindustrin.

Var går gränsen? Ser inte ledamoten att det är stor risk för att det redan är för sent med skyddsåtgärder när arter redan är i så dåligt skick?

Fru talman! Sverige har ett stort ansvar, både inom EU och internationellt, att stoppa förlusten av biologisk mångfald och vända trenden. Vi debatterar i dag regeringens proposition om ersättning kopplat till artskydd. För en gångs skull när det kommer till skog här i kammaren och i relation till regeringen tycker jag att detta i grunden är bra steg i en bra riktning.

I dag baseras ersättningen på naturvärden. Naturvärden består av flera olika parametrar, bland annat de arter som finns och lever i skogen. När denna matris sammantaget når upp till väldigt höga naturvärden finns det i dagens system möjlighet för markägare att få ersättning.

Men sedan, fru talman, finns det också livsmiljöer som kanske inte sammantaget hamnar så högt upp i matrisen men där det ändå finns skyddsvärda arter. Det är just de skogarna, skogsägarna och arterna som har hamnat lite grann mellan stolarna i dagens system. Det är därför vi i Miljöpartiet flera gånger har försökt föreslå och jobba för reformer som handlar just om att sätta en ekonomisk ersättning kopplat till artförekomst.

Fru talman! På det stora hela tycker vi alltså att detta är steg i rätt riktning.

Föregående talare pratade en del om att skogsägare drabbas av de här arterna. Jag vill vara tydlig med att våra medarter – djur, orkidéer, fåglar – inte är något som drabbar oss. Det handlar om hur vi i politiken ser till att skapa förutsättningar att lösa en samexistens mellan vår biologiska mångfald och skogsägarna.

Därför är det mycket bättre om man kan tjäna på detta – att man kan få en ersättning som känns rimlig, att man kan försöka hitta medelvägar framåt.

Fru talman! Dock har vi en del kritik att rikta mot förslaget. Till att börja med menar vi att det inte är tillräckligt analyserat i förhållande till EU:s statsstödsregler och EU:s praxis i fråga om vad man förväntas ha som driftskostnad där artskydd ofta kommer in, enligt de domar som finns. Detta tycker vi är lite av ett slarvfel. Vi är i grunden positiva till den här riktningen, men vi vill absolut inte att detta, bara för att det blivit lite slarvigt och framhastat, i slutändan ska drabba markägare.

Tillit tar väldigt lång tid att bygga upp men kan gå snabbt att rasera. Därför har vi sett risker med förslaget som vi menar inte är tillräckligt analyserade. Det kan sluta med att markägare i efterhand skulle kunna bli återbetalningsskyldiga, något som vi verkligen vill undvika.

Fru talman! Vi är också oroliga vad gäller finansieringen. I samband med förslaget har regeringen annonserat budgetposter kopplade till artskyddet.

Mot bakgrund av hur snabbt regeringen raserade naturvårdsbudgeten, med över 70 procent över en natt, och därmed ökade köerna för markägare som faktiskt vill skydda sin skog ser vi att de här pengarna kanske inte kommer att räcka. Återigen: Skulle den situationen uppstå blir det markägarna som får stå där med osäkerheten.

Jag vill därför yrka bifall till Miljöpartiets reservation 4. Jag vill också påpeka för er som lyssnar att det faktiskt finns markägare som av olika skäl vill skydda sin skog. Jag tycker då att vi från politikens håll i en bredare uppslutning borde kunna enas om att möjliggöra för olika alternativ.

Mellan 2023 och 2024 hörde 556 markägare av sig på olika sätt till Skogsstyrelsen och länsstyrelsen och bad om att frivilligt få sin mark skyddad. Men eftersom det inte finns pengar för att betala ut ersättning får de nu stå med väntansavtal och i en lång kö. Det behovet motsvarar tre års budget, om vi behåller samma nivå som Tidöpartierna har i sin budgetpost. Relationen mellan intresset från markägare för att skydda och vad Tidöpartierna har budgeterat är alltså 1:3. Det ger en indikation och kan förklara min oro och reservation när det gäller just finansiering.

Fru talman! Jag yrkar som sagt bifall till reservation nummer 4. Jag tycker att det är en lovvärd riktning, men det finns flera delar som jag oroar mig för. Jag hoppas att jag kommer att få fel.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Johan Britz.

När de sista naturskogarna avverkas förlorar vi inte bara en plats utan också ett hem för hotade arter och en stor del av vårt kolförråd. Vi förlorar även en del av samhällets långsiktiga motståndskraft.

Skogsstyrelsen slår fast att alla oskyddade naturskogar nedanför den fjällnära gränsen – 670 000 hektar skog med oersättliga naturvärden – kan vara borta om 25 år om dagens avverkning fortsätter. Avverkningstakten i dessa skogar accelererar dessutom. Den ansvariga myndigheten, Skogsstyrelsen, hinner inte handlägga dessa avverkningar, vilket gör att vi i dag har en rättsosäkerhet i svensk skogspolitik.

Varför väljer man att halvera den tid som Skogsstyrelsen har på sig att handlägga ärenden?

(Applåder)

Herr talman! Jag kan glädjas över att vi ändå delar någon typ av inriktning om att fasa ut det fossila. Däremot, vad gäller att det tar tid, är den kortaste byggtiden för ett kärnkraftverk i västvärlden 19,5 år. Det är alltså ingenting vi kan svara upp med här och nu, när energikrisen faktiskt pågår. Samtidigt ska vi vara medvetna om att regeringen har tackat nej till 13 större vindkraftsparker, som skulle motsvara flera reaktorer och som hade gått att bygga på mycket kortare tid. Men jag gläds ändå åt inriktningen.

Den konkreta fråga jag vill ställa till statsministern är om Sverige kommer att agera för att samla stöd för att fasa ut de fossila subventioner som det finns gott om i den långtidsbudget som Europa har. Kommissionen har räknat fram att runt 100 miljarder euro går till fossila subventioner varje år. Det måste vi göra oss kvitt. Jag undrar om regeringen kommer att driva detta.

Herr talman! Tack till statsministern! Jag vill börja med att ge beröm för arbetet kring Ukraina men också för att statsministern försvarar ETS:en och det klimatarbetet.

Däremot finns det flera delar som vi från Miljöpartiet hade önskat kom lite mer i fokus vad gäller energisäkerhet och stigande fossilpriser, som ju var en stor del av det informella mötet.

Statsministern har just själv varnat för sårbarheter i energiförsörjningen och hur de här internationella kriserna snabbt kan slå mot svenska hushåll och företag. Det här visar på ett grundläggande problem, det vill säga att både Sverige och Europa fortsatt är djupt beroende av fossila bränslen. Det är förstås inte bara ett stort klimatproblem, utan det blir till slut också en säkerhetsrisk. Det visar också att hela världsekonomin är djupt fossildopad.

Då är det viktigt, herr talman, att vi inte fastnar i symtombehandling utan också kommer till rätta med grundorsakerna, vilket i det här fallet handlar om att fasa ut det fossila och göra oss mer oberoende och resilienta.

Min fråga till statsministern är därför: Verkade Sverige och statsministern på det här informella EU-mötet för att lyfta behovet av en tydlig tidsplan, där man tidssätter utfasningen av det fossila för att kunna satsa mer på energieffektivisering och förnybar energi?