Rebecka Le Moine

Herr talman! Min fråga riktar sig till landsbygdsminister Peter Kullgren.

Skogsstyrelsen slår nu fast att vi förlorar motsvarande 100 fotbollsplaner naturskog varje dag. Avverkningen av kontinuitetsskogar har ökat dramatiskt, från 6 000 hektar per år till 26 000 hektar per år. Det här är skogar som aldrig tidigare har kalavverkats och som är avgörande för den biologiska mångfalden och hotade arter i Sverige. Ändå fortsätter de att försvinna, samtidigt som nästan 800 nya arter i Sverige har hamnat på den så kallade rödlistan. Omvandlingen av skogslandskapet har historiskt sett orsakat en kolförlust som överstiger Sveriges totala samlade fossila utsläpp sedan 1983.

Mot den bakgrunden vill jag fråga landsbygdsministern: Vad tänker regeringen vidta för åtgärder för att leverera angående åtagandet och löftet att skydda 30 procent av Sveriges natur?

Herr talman! Jag tackar statsministern för svaret och ser fram emot fortsatta samtal i detta ämne.

Statsministern nämnde också säkerheten för våra egna medborgare, och då vill jag åter lyfta fram miljön. Fundamentet för vår säkerhet är att vi har dricksvatten och en infrastruktur som fungerar. Då är det viktigt att göra insatser i ett tidigt skede för att försöka stävja klimatkrisen och bevara naturen, som är så viktig för vår livsmedelsproduktion.

Här kommer faktiskt frågan om Vättern in. Jag kan tänka mig att den inte var uppe på toppmötet, men jag vill ända ta upp den proaktivt för att försöka skapa en medvetenhet. Vättern är ju norra Europas främsta dricksvattentäkt. Hur jobbar regeringen, och hur går samtalen i Europeiska rådet om vikten av att säkra dricksvattentäkter och hålla dem fria från kontaminering?

Herr talman! Tack, statsministern, för återrapporten!

Som jag har nämnt några gånger tidigare tycker jag att Storbritanniens rapport, som sammanlänkar miljö, säkerhet och beredskap, blir alltmer tydlig och central för våra samtal. Detta visar sig inte minst i det som reflekteras i rådsslutsatserna. En rysk attack mot ett vattenkraftverk i Ukraina har resulterat i att olja förorenat den stora floden Dnestr, som också rinner genom Moldavien. Nu hotar detta Moldaviens främsta sötvattenskälla, som ger miljontals människor dricksvatten. Det här vattnet, som nu är kontaminerat, försörjer vanligtvis 80 procent av befolkningen i Moldavien.

Det står i rådsslutsatserna att Europeiska rådet fördömer detta, vilket är bra. Det står också att man är beredd att stödja Moldavien, vilket är bra. Min fråga handlar om mekanismerna för detta, och här blir ekocidfrågan relevant ännu en gång. Det är något som får växande stöd. Jag vet också att regeringen har en positiv syn på detta. Vem ska ta initiativ till att driva på och lyfta frågan till Romstadgan?

Det här är ett sätt att jobba med säkerhet proaktivt, innan skadan har skett. Vem är rättsligt ansvarig, och vem ska betala för att sanera och återupprätta säkerheten för befolkningen?

(Applåder)

Herr talman! Jag tycker att den inriktning som nu finns att ta ställning till är positiv. Det finns dock några saker som vi från Miljöpartiet hade velat se ännu tydligare.

Redan nu står det i djurskyddslagen att man inte ska avla på extrem kamplust. Det som detta faller på, som det ofta gör när det kommer till djur, är implementeringen. Därför är det väldigt bra att länsstyrelserna nu får bättre möjlighet att genomföra kontroller och följa, helt enkelt implementera, skrivelser i djurskyddslagen.

Det vi gärna hade sett är att man också hade säkrat upp resurserna kring detta. Ju fler uppgifter som läggs på länsstyrelsernas bord, desto svårare blir det för dem. Det blir en prioriteringsfråga, och där riskerar ofta djurfrågor att hamna långt ned. Det hade därför varit väldigt bra om man här också hade kunnat tillföra resurser.

Vad gäller åtgärder som omplacering tycker vi från Miljöpartiet att det hade varit bra om man hade kunnat förtydliga att personer som själva har djur- och hundförbud inte får vara delaktiga i att omplacera djuren eller att själva göra det.

Vad gäller bestämmelser och beslut om avlivning vill vi gärna betrakta det som den absolut sista utvägen. Där menar vi att man hade kunnat förtydliga vad man menar med ”andra särskilda skäl” som grund för avlivning och omhändertagande.

Därmed yrkar jag bifall till reservation 3.

Herr talman! Vad gäller de fall som inträffar gång på gång, som ledamoten nämner i sitt anförande, finns skyddsjakten som verktyg. Många av de lodjur som nu ska skjutas – 11 procent av lodjursstammen – har troligtvis aldrig ens varit i närheten av det som ledamoten beskriver. Väldigt många lodjur som ska skjutas under den här troféjakten finns i södra Sverige, där det är väldigt svårt, kanske till och med för ledamoten själv, att försvara lodjursjakten. Man kommer inte undan; det handlar inte om fårägare.

Ta Östergötland – åtta lodjur ska skjutas. Hur många får har rivits av lodjur det senaste året? Tre stycken. Jakten går inte att motivera genom att säga att den sker för fårägarnas skull.

Det skulle också vara klädsamt om ledamoten och hans parti kunde löpa linan ut. Vill man ha licensjakt som en förebyggande åtgärd står detta i direkt strid med EU:s art- och habitatdirektiv. Då får man göra det till en kabinettsfråga och driva en svexit. Det skulle vara mer ärligt att göra det uttalat än att försöka hitta de här kryphålen, som inte ens är lagliga.

Licensjakt får bara tillämpas som en absolut sista åtgärd. Det är väldigt tydligt i EU:s vägledning för just art- och habitatdirektivet och licensjakt. Man kan alltså inte använda det som en förebyggande åtgärd. Även om man har det som ett önsketänk står det i strid med de naturlagar som vi har att förhålla oss till.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 mars.)

Herr talman! Jag måste få rätta ledamoten. Vi har inte sagt eller påstått att lodjursstammen ligger under gynnsam bevarandestatus, så som gynnsam bevarandestatus är satt i dag med dagens referensvärde.

Det finns ingenting som jag har sagt i mitt anförande som inte stämmer. Ledamoten är välkommen att kontrollera alla uppgifter som finns.

Gynnsam bevarandestatus är ett begrepp. Vi har också den svenska rödlistan. Där är lodjuret rödlistat och klassat som sårbart. Det var det som jag framförde i mitt anförande.

Herr talman! Låt oss höja oss lite och blicka bortom gynnsam bevarandestatus och rödlistekriterier. Vi i Miljöpartiet menar att troféjakt, där man skjuter djur bara för nöjes skull, inte är moraliskt och etiskt försvarbart. Vi tycker att det är exakt lika illa och vidrigt att skjuta lodjur i Sverige som vi menar att det är att skjuta lejon eller tigrar någon annanstans. Lodjuret är Europas motsvarighet till Asiens tigrar och Afrikas lejon.

Det handlar som sagt inte om skyddsjakt, som är en helt annan diskussion. Det handlar inte om att försöka mota bort illegal jakt, för i så fall är det en väldigt dålig strategi. Det handlar inte om att skapa acceptans, eftersom 80 procent av svenska folket tycker om att vi har lodjur i Sverige. Det handlar heller inte om en jakt där man tar vara på köttet. Utan det är en jakt där samtliga lodjur som skjuts i Sverige flås för att man ska ta vara på den vackra pälsen. Det är en troféjakt. Vi accepterar inte troféjakt på hotade djur vare sig i Sverige eller någon annanstans.

Herr talman! Då tolkar jag det som att Liberalerna kommer att sätta hårt mot hårt i fråga om Vättern och etableringen av en gruva där. Om man värnar äganderätten måste det betyda att man går på den sida där det finns tusentals markägare som inte vill ha en gruvetablering och som inte vill ha ett dagbrott på sina gårdar. Det skulle vara ett väldigt bra besked, för då står man verkligen upp för äganderätten. Annars blir det bara tomma ord.

Det blir också väldigt svårt att ta ledamoten på allvar när hon säger att markägare ska få ersättning om man konstant och vid varje givet tillfälle sänker ersättningen i budgeten. Det går inte ihop. Ju mindre pengar som finns i statens budget som ska gå till att ersätta markägare, desto större nonchalans visar man inför alla de markägare som har räckt upp handen och väntat i flera år på att få ersättning för den skog som de har valt att få skydda. Det här går inte ihop.

Man kan inte säga att man värnar äganderätten och i nästa andetag säga att man ska sänka ersättningen till de personer som inget annat vill än att få ersättning för den skog som ska skyddas.

Det är att dumförklara en stor del av de svenska skogsägarna genom att säga: Det ni väljer att göra med er skog – att skydda – tycker inte Liberalerna om. Ni ska sälja er skog till så lågt pris som möjligt till den hungriga pappersindustrin.

Det tycker jag, herr talman, är ett förhållningssätt som vi från politikens sida ska hålla oss långt borta ifrån. Vi ska se till att det finns pengar att ersätta de markägare som inget annat vill än att skydda sin skog och förväntar sig en ersättning för det. De behöver kunna lita på att staten och regeringen inte drar undan mattan för dem.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det enkla svaret är nej, vi vill inte gå tillbaka till någonting. Uppmaningar om att bespruta med hormoslyr är ju fullständigt vansinne, trots att skogsindustrin hävdade att man kunde göra det. Man kunde till och med dricka det i tv för att visa hur ofarligt och kanske till och med nyttigt det var – och senare kanske drabbas av cancer.

I Miljöpartiet blickar vi framåt. Vi tar till oss kunskap och larmrapporter. Vi tar till oss det markägare säger som vill någonting annat än att sälja sin skog billigt för att den ska bli papper. Vi vill ta vara på den stolthet och det entreprenörskap som finns på landsbygden och inte låta skogsindustrin diktera villkoren.

Det finns nämligen ett entreprenörskap som inte kommer till uttryck i dag och som inte verkar kunna reflekteras av de flesta partier här. Man står väldigt ensidigt på skogsindustrins sida. Det är därför vi behöver tänka långsiktigt och restaurera det som är skadat i dag. Oavsett vilka ekosystem det gäller finns mycket att vinna på det. Om vi pratar effektiv miljöpolitik är det mest effektiva att inte hugga ned de sista ur, natur- och kontinuitetsskogar som finns i Sverige.

Hormoslyr var något väldigt dumt. Dagens kamp står vid kalhyggena. Frågan är om Liberalerna tänker ändra sin syn på det. Eller tänker man klamra sig fast vid att kalhyggen är bra för miljön? På samma sätt propagerade man ju envist för att hormoslyr var bra för miljö och hälsa.

Fru talman! I tidigare inlägg från liberaler hör vi att äganderätten står väldigt högt i kurs. Man sätter inte kollektivet framför individen.

Därför hoppas jag att samma princip gäller individ och riskkapitalbolag. Jag hoppas att regeringen, som nu har fått hela Vättern och Norra Kärr på sitt bord, kommer att stå upp för äganderätten för de tusentals berörda som har varit oroliga i uppemot 17 år över om de kan investera i sin gård – kanske är det lika bra att bara sälja allt och flytta någon annanstans? Ska ett kanadensiskt företag övertrumfa deras framtida möjlighet att bedriva sin verksamhet?

Fru talman! Jag tycker att vi ska stå upp för äganderätten och vara proportionerliga i detta. Jag tycker att vi ska värna äganderätten och dessa personers framtid. Deras äganderätt ska prioriteras framför utländska företag.

Fru talman! För två generationer sedan såg Sverige annorlunda ut. Då fanns det liv i vår natur och en artrikedom som vi inte ser i dag. Det fanns en frihet i att kunna fiska och äta sin egenfångade fisk och att skörda just de frön som människan tillsammans med naturen har format under lång tid. Det fanns en direktkontakt med naturen, och naturen sågs som ett extra skafferi.

Men landskapen har förändrats. Minnena börjar blekna. Såg inte skogen annorlunda ut när jag var liten? Nappade det inte bättre när vi fiskade? Fanns det inte fler smågårdar?

Fru talman! I generationer har vi människor brukat landskapet och samtidigt varit en del av det. Men under de senaste decennierna har balansen rubbats. Under en livstid har Sveriges natur, som den svenska folksjälen är så oerhört stolt över, förändrats och degraderats. Möjligheten att plocka bär i skogen är något som många tar för givet, men blåbären trivs inte i dagens täta planterade skogar. Sedan 1950 har blåbärsförekomsten minskat med 50 procent. Ålen som man förr åt i överflöd är nu akut utrotningshotad. Ängsblommor hotas av igenväxning. Den vackra blåkråkan är klassad som nationellt utrotad i Sverige.

Men, fru talman, det finns hopp. Livet vill leva. Vi behöver samla kraft för att inte bara skydda naturen utan också steg för steg reparera den. Det handlar om att slå ängar, släppa bete på marker, släppa fram strömmande vattendrag och släppa fram vildheten och skönheten i Sveriges natur.

Fru talman! Vi behöver restaurera och laga naturen. Lyckligtvis finns det lagstiftning som säger att till 2030 ska 20 procent av land- och havsområden restaureras. Städer ska bli grönare. Det handlar om både landsbygd och biologisk mångfald och att få dem att blomstra samtidigt. Nio av tio svenskar välkomnar detta, men regeringen har satt sig på tvären. Först har man urvattnat förslaget steg för steg, och sedan har man röstat nej till alltihop. Man har gjort det med hänvisning till konsekvenser för skogsindustrin. Men vad ger bäst ekonomi och stolthet, egentligen? Är det att ett fåtal stora företag ska exportera pappersmassa, eller är det möjligheten för fler att bygga egna hus från svenskt skogsbruk?

Fru talman! I stället för att ta chansen har regeringen låtit skogsindustrins önskemål diktera villkoren för implementeringen. Regeringen har beordrat myndigheter att utnyttja alla kryphål som finns och lägga sig på EU:s miniminivå.

Frågan om kostnad är relevant. Det är viktigt att markägare får stöd, ersättning och förutsättningar för att bidra. Det är ett tack för det jobb de gör. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv är detta en väldigt bra investering. För varje krona som investeras i natur och naturrestaurering får man mellan 8 och 38 kronor tillbaka i samhällsnytta i form av renare vatten, minskade översvämningar, pollinering, klimatanpassning och bättre hälsa. Men ju längre vi skjuter upp det här, desto dyrare kommer investeringen att bli.

Fru talman! Bävrarna i Sverige utrotades på 1800-talet, men för drygt 100 år sedan gjorde de comeback. I dag kan vi också se lövgroda i träden och havsörn i skyn tack vare att det har visats handlingskraft i rättan tid och att vi har bestämt oss för att värna de arter som kan ses i Sverige i dag. Det här är konkreta exempel på vad just restaurering kan leda till. Med det vill jag yrka bifall till reservation 7.

Jag vill också säga några ord om skogen. Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige är kritiskt. Det är inte en åsikt utan en samlad bedömning från Skogsstyrelsen, baserad på forskning. Totalt har minst 66 levande arter försvunnit helt från den svenska naturen. Deras livsmiljöer, de gamla skogarna, fortsätter att försvinna.

År 2022 avverkades 6 000 hektar av de mest skyddsvärda skogarna i Sverige. Nu är vi uppe i 26 000 hektar. Om detta höga avverkningstryck fortsätter utan förändring kommer all naturskog i Sverige utanför de skyddade områdena att vara borta inom 25 år. Vi pratar alltså inte om flera generationer framöver, utan om 25 år. Vi kan fortsätta på den inslagna vägen – regeringen har aviserat att de vill göra det och därmed accelerera utvecklingen – eller så kan vi ta det här på allvar.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om lodjuren, som är en viktig del av naturvården i Sverige. Det är med stor sorg som jag kan konstatera att vi kommer att mista 11 procent av lodjursstammen i Sverige. Lodjur är fridlysta. Det är en rödlistad art. Den klassas som hotad och löper risk att dö ut. Ändå ska det skjutas 153 lodjur i Sverige. Det är inte en jakt som är till för att dämpa konflikter med dem som håller tamboskap. I de fallen finns det skyddsjakt. Det skulle jag säga är en icke-fråga. Vi är alla överens om att skyddsjakt behövs.

En opinionsundersökning från SLU visar att 80 procent av svenska folket gillar att det finns lodjur i Sverige. Ibland motiveras jakten med att den skulle kunna minska den illegala jakten, men studier har visat att en legal jakt tvärtom kan öka den illegala jakten.

Herr talman! De 153 lodjur som ska skjutas skjuts för sin päls och sitt kranium. De skjuts för att det är kul. Det är en ren nöjes- och troféjakt.

Herr talman! Vi har berört flera olika lagar redan: jaktlag, minerallag, skogsvårdslag, EU-kvoter för fiske med mera. Det är hög tid att ta ett samlat grepp och föra en samlad politik för att vända de här trenderna. Vi behöver ett naturpolitiskt ramverk och tydliga nationella mål för skydd och restaurering av naturen i linje med Kunming–Montreal-avtalet. Vi behöver vetenskapligt baserade referensvärden och en uppföljning som säkerställer att politiken faktiskt ger resultat och är effektiv miljöpolitik.

Herr talman! Jag vill också nämna någonting om säkerhet. Jag vet att många partier i Sveriges riksdag med lätthet ignorerar vetenskapliga artiklar och larmrapporter från myndigheter. Men säkerheten är någonting som berör oss alla, oavsett vilket politikområde vi jobbar med.

Herr talman! Det är värt att understryka att Storbritanniens underrättelsetjänst har belyst och pekat ut miljön som central för säkerhet och beredskap. Det är ganska logiskt. Det handlar ju om elförsörjning, vatten, transporter, livsmedelsförsörjning och digital infrastruktur. Om en klimatrelaterad störning sker i ett system kan det snabbt sprida sig till andra. Det kan påverka sjukvård och betalningssystem. Det är alltså viktigt att ta den här frågan på allvar även för helt andra politikområdens skull.

Fru talman! Tidigare har det ju gått att söka dispens för att utveckla landsbygden och den viktiga ekoturismen. Nu kommer vi allt oftare att mötas av skyltar om privat område så att man känner sig ovälkommen i den svenska naturen. Det kommer att kännas som om man klampar in på någons privata tomt.

Det här är ingenting som vi i Miljöpartiet välkomnar. Det är ingenting som stärker allemansrätten, utan det är en reform som gör det möjligt för ett fåtal att köpa upp de absolut mest attraktiva områdena.

När det kommer till begrepp som ”grön socialism” som ledamoten tar upp undrar jag vad det är i Sveriges skogsvårdslag som andas grön socialism. Vad är det man har lagt fram som man menar råder bot på detta? Är det att man kortar tiden mellan avverkningsanmälan och avverkning från sex veckor till tre veckor?

Fru talman! Jag menar att hela skogsvårdslagen hade behövt göras om. Hela skogspolitiken i Sverige är en katastrof. Skogsvårdslagen kunde vi för min del gärna skrota till stora delar eftersom den detaljreglerar och med politisk klåfingrighet tvingar skogsägare att producera fram kubikmeter på ett visst sätt. Jag tycker inte att vi ska lägga oss i det, fru talman. Jag tycker att det är upp till markägaren att bestämma det själv.

Det vi däremot behöver gemensamma, tydliga och enkla spelregler kring är miljön. Vi har ju knappt några miljökrav som det ser ut i dagens skogspolitik, så jag förstår inte vad det är för grön socialism ledamoten menar att man nu skär bort. Allt vi kan se på presskonferensen är ju att man lägger till regler i ett redan krångligt regelverk.

Fru talman! Tack, ledamoten, för inlägget!

En del av talartiden ägnades åt att berätta vad Miljöpartiet tycker om strandskyddet. Det är absolut så att Miljöpartiet värnar och kommer att fortsätta att kämpa för ett starkt strandskydd. Det är ett av de viktigaste skydd vi har för den viktiga svenska naturen. Just zonen mellan vatten och land är också en viktig plats för väldigt många arter.

Det talas om det här som en frihetsreform. Men vad det egentligen innebär är en inskränkning av allemansrätten, som har ett väldigt starkt stöd hos svenska folket. Det pratas också om att man absolut är villig att skydda det mest skyddsvärda. Men det har vi inte kunnat se spåren av i något politikområde, vare sig när det gäller skogspolitiken eller när det gäller strandskyddet.

Det man gör är att man drar en gräns som är helt orimlig, som är baserad på två meter och en hektar. Det är inte att med precision gå in och se vad det finns för dispenser för att verkligen se till att – som det motiveras med, i alla fall – gynna landsbygden. Det finns absolut möjlighet att laborera och se till att det finns ett ändamålsenligt skydd som också möjliggör för landsbygden att utvecklas. Men när man drar en sådan här grov gräns baserad på storlek och hektar – 1 hektar, 2 meter – tar man inte hänsyn till landsbygdens behov. Man tar heller inte hänsyn till vad folket vill ha – vi har ju en allemansrätt i Sverige. Man tar heller inte hänsyn till de väldigt höga naturvärden som många gånger överlappar med de här sjöarna och vattendragen.

När det talas om en frihetsreform undrar jag därför vems frihet Liberalerna egentligen säger sig värna – svenska folkets eller friheten för några få som kommer att spekulera för bostäder?

Fru talman! Jag tror att vi delar sorgen över de igenvuxna landskapen.

Det behövs ett större politiskt grepp för att hindra en utveckling där små producenter och små gårdar behöver läggas ned för att det inte är ekonomiskt lönsamt och bärkraftigt att driva dem på grund av den konkurrens de utsätts för.

Det andra stora hotet mot den biologiska mångfalden i Sverige är avverkningen av våra sista naturskogar. Det här är ett helt annat ekosystem. Urskogar är inte något som människor kan skapa, utan det kan bara tiden och naturen göra.

I vissa ekosystem behövs människan för att upprätthålla hävd, men när det gäller urskogar, naturskogar och kontinuitetsskogar, som vi har väldigt få av, behöver tiden vara den stora och viktiga ingrediensen för att liv och biologisk mångfald ska kunna utvecklas. Drygt 60 procent av den svenska skogen är yngre än 60 år, det vill säga planterad och människoskapad. Vad vi behöver göra, som också är det mest ekonomiskt effektiva, är att se till att de sista urskogarna, naturskogarna och kontinuitetsskogarna skyddas. Det är mycket mer effektivt än att senare försöka återskapa något. Vi pratar faktiskt om tusenåriga ekosystem.

Hur ser ledamoten på detta? Är regeringen beredd att vidta åtgärder och omvärdera sin skogspolitik och faktiskt freda områden?

Det låter som att det bara handlar om att förbjuda människor att avverka. Men, fru talman, många markägare står på kö och vill skydda sin skog, men det finns för lite pengar i budgeten.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Det finns grovt sett två stora hot mot Sveriges biologiska mångfald. Det ena är igenväxning, och det andra är avverkning.

För att få bukt med igenväxningen behövs en variationsrikedom i våra landskap. Vi behöver få tillbaka bete och slåtter, alltså en störning som möjliggör för många hotade arter i Sverige att få finnas även i framtiden. Här finns en lagstiftning på EU-nivå, restaureringslagen, som regeringen har motsatt sig och lagt mycket politisk kraft på att förhindra. Detta går varken ihop med det som anförs eller med regeringens ideologiska hemvist.

Att naturen ska återfå den prakt och skönhet som rådde på våra mor och farföräldrars tid är något jag tror att många svenskar drömmer om. Vår artrikedom går att rädda, men då krävs aktiva åtgärder. Det kommer att krävas blod, svett och tårar, men jag tror att många är villiga att ta i för att rädda de arter som många menar definierar svensk natur.

Hur ställer sig ledamoten till att restaurera natur och motverka igenväxning av våra öppna landskap?

Fru talman! Jag tycker kanske inte att detta var långt tillbaka. Det var ju den första åtgärden som gjordes, och vi vet ju från politiken att det absolut har att göra med hur man prioriterar i budgeten. Men om man tycker att det var långt tillbaka är det lite långsökt att hänvisa tillbaka till 2014 i samma typ av argumentation.

Vi kan titta tillbaka bara lite grann. Regeringen gick ut och sa att man skulle storsatsa, och Havs- och vattenmyndigheten förväntade sig kanske 50 miljoner och hade äskat det, men de fick sedan 10 miljoner. Detta hände nyligen. Man har alltså i den här satsningen de facto skurit ned med 80 procent.

Det här gäller ett område där vi verkligen borde kunna vara enade och ge långsiktiga spelregler så att våra myndigheter kan göra ett effektivt jobb och det blir en effektiv miljöpolitik.

På det spåret har jag en fråga till ledamoten. Han för en nationalistisk politik men ser samtidigt till att vi snart inte har någon ur- och naturskog kvar i Sverige – något som kanske är nationalsymbolen för svensk natur. Skogsstyrelsen har i sin rapport larmat och sagt att om vi inte gör någonting kommer vi inom 25 år inte att ha några naturskogar kvar utanför de skyddade områdena. Om vi väl har huggit ned de här naturskogarna är det omöjligt att få tillbaka dem.

Det krävs inte mycket för att förstå att det är mer effektivt att skydda det som redan finns än att lägga pengar på att försöka återskapa det. Man får väldigt mycket mer naturvård för pengarna genom att skydda de sista ur- och naturskogar som finns i Sverige än att sedan jobba med konstgjord andning och försöka hålla liv i ett väldigt raserat och söndertrasat ekosystem.

Vad tänker ledamoten om Skogsstyrelsens larmrapport, utifrån ledamotens inställning att vi ska föra en effektiv miljöpolitik?

Fru talman! Tack till ledamoten för anförandet, där det betonades hur viktigt det är med en effektiv miljöpolitik! Som miljöpartist håller jag med om detta.

Det jag inte kan hålla med om är resultatet, för jag ser hur kostsamt hattandet när det gäller bekämpandet av invasiva arter har blivit. En av de första åtgärderna som den här regeringen vidtog var ju att nolla budgeten för detta. Tidigare fanns det finansiering på 50 miljoner kronor per år under 2022, 2023 och 2024.

Det här är en sådan fråga som jag inte riktigt kan förstå varför vi ens håller på och diskuterar. Vi är väl ändå eniga om att vi måste hjälpa till? Samhället behöver hjälp, stöd, finansiering och resurser för att mota bort de arter som både hotar ekosystemen och riskerar att bli en väldig kostnad som drabbar samhället, som drabbar producenter och som också kan drabba husägare och villaägare.

När man hattar runt och rycker i sådana här satsningar tappar man väldigt mycket tid eftersom de här växterna och de här arterna får ett så stort försprång. Det mest miljöeffektiva och ekonomiskt effektiva vi kan göra är att försöka jobba förebyggande och inte nolla de här budgetarna.

Min fråga är hur ledamoten ser på ryckigheten i detta. Är han för att ha en permanent lösning i stället för att lägga budgetar där den här finansieringen blir väldigt ryckig?

Herr talman! I Sverige riskerar vi nu att förlora 11 procent av svenskarnas kanske mest omtyckta djur: lodjuret. Det är en art som är rödlistad som sårbar och som jagas på grund av sin päls.

De senaste fem åren har 134 lodjursungar under ett år strukit med i den här jakten. Det handlar alltså inte om lodjur som skjuts på grund av att de har inneburit problem för tamboskap, utan 100 procent av de lodjur som skjuts i Sverige flås därför att man vill åt deras vackra päls.

Min fråga till statsministern är: Tycker statsministern att det är bra att vi har troféjakt på hotade djur i Sverige?

Herr talman! Låt mig fråga ledamoten: Hur många av lodjuren är det som äts upp? Hur många av vargarna är det som äts upp? Jag hoppas att ledamoten inte tror att jakt på älg och jakt på lodjur är samma sak. Naturligtvis är det skillnad om det finns en anledning, såsom att man kan fylla sin frys och bidra till matproduktionen genom jakt på vildsvin eller älg, vars kött man kan ta till vara som en resurs.

Lodjursjakten är bara en troféjakt. Jag hoppas att det kan sjunka in, för det som Socialdemokraterna ställer sig bakom är en troféjakt som fördöms i Citeskonventionen. Det är ganska stort att Socialdemokraterna sviker den konventionens intention, vilket de nu gör i talarstolen.

Sedan skulle jag vilja uppmuntra ledamoten att se sig om lite grann och titta på hur det ser ut i Spanien, Portugal, Rumänien, Italien och så vidare. Enligt det resonemang som ledamoten för skulle det inte finnas några bytesdjur där – inga alls – därför att det inte finns några rådjur eller bytesdjur om det finns toppredatorer. Men sanningen är att det finns bytesdjur.

Ledamoten hade som argumentation att det inte kommer att finnas några rådjur om vi ska ha lodjur, men så enkelt är det inte. Det finns gott om bytesdjur i alla de länder som har tusentals toppredatorer. Det är inte heller ett argument som går att föra i bevis.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 mars.)

Herr talman! Jaktetik nämndes. Menar ledamoten att det är jaktetik att jaga lodjur under deras mest känsliga period, parningsperioden? Om det är god jaktetik blir jag mörkrädd.

Jag tolkar Socialdemokraterna så här: Kan man döda så ska man döda. Jag kan inte förstå varför man väljer att skapa en så hård värld. Så länge en art inte utrotas ska den få skjutas. Vad är det för syn på djur? Jag delar inte denna syn. Var går gränsen om kriteriet är att de får dödas så länge de inte försvinner helt och hållet?

Det här dödandet av lodjur är så oerhört onödigt och saknar acceptans hos svenska folket. Man bjuder in hundratals utländska jägare som skjuter bort lodjur från den svenska faunan – lodjur som många svenskar drömmer om att få se. Vems intressen värnar man då? Det är inte svenska folkets intressen.

Herr talman! Jag är naturvårdsbiolog. Naturen är liv och död, äta och ätas. Man kan tycka vad man vill som människa om synen på det, men det är så naturen fungerar. Jag tycker inte att vi ska leka Gud och bedöma vad som är ont och gott i detta. Om vi har ekosystem i balans kräver de sina toppredatorer. Där behöver vi egentligen inte vara inne och förvalta, skjuta och döda bara för att vi kan.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 7.

Det har varit en ganska intressant och i många delar klargörande debatt. För den som kanske inte har tittat på hela debatten tänkte jag sammanfatta den och därmed också utmana mina kollegor om det är så att jag missförstått något.

Det som hörs från samtliga partier förutom Miljöpartiet och Vänsterpartiet är att man vill uppmuntra till mer jakt. Det ska vara mer kött som kommer ut. Man är positiv till licensjakten på lodjur. Man är kritisk till miljöorganisationers möjlighet att överklaga. Sammantaget är detta en väldigt oroväckande utveckling. Man står också fast vid att politiska mål står över och övertrumfar EU:s lagstiftning – man säger att vi har fattat beslut om att skjuta ned och halvera vargstammen trots att det bryter mot EU:s art- och habitatdirektiv.

På det sättet är det klargörande, och har jag nu missförstått något får ni gärna begära replik.

Herr talman! Det är lätt att få en annan bild när man lyssnar på den här debatten, men lodjur är väldigt populära djur om man frågar svenska folket. I de opinionsundersökningar som kontinuerligt görs av SLU är 80 procent av svenska folket positiva till att det finns lodjur i Sverige. 69 procent är positiva till att det finns varg i Sverige.

Från Kristdemokraternas håll har det nämnts att det inte har varit något beslut i EU-domstolen och liknande. Men EU-kommissionen har skrivit ett kritiskt brev, vilket har fått en del att kanske lite yrvaket se och reagera på att det som vi håller på med när det gäller vargförvaltningen och det politiska målet om att halvera och skjuta ned vargstammen till 170 individer väldigt tydligt strider mot art- och habitatdirektivet. Om gynnsam bevarandestatus betyder någonting måste man helt enkelt dra i något slags nödbroms.

Herr talman! Licensjakt på lodjur har tagits till rätten. Efter att ha följt debatten här och även utanför kan jag inte låta bli att reflektera över min tid i Indien och Kambodja, där vi jobbade väldigt mycket med tigrar. Lodjuret, som vi har i Sverige, är alltså Europas ikoniska rovdjur. Väldigt många svenskar drömmer om att få se det. Kanske har de flesta inte gjort det, men det betyder ändå någonting. Det är ett av de mest älskade djuren i Sverige.

Beroende på hur man ser det är bevarandestatusen gynnsam enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Men vi har också rödlistan i Sverige, där lodjurets status är klassad som sårbar. Vi har också i art- och habitatdirektivet olika förpliktelser vad gäller hur och när jakt kan bedrivas, och just nu är det en känslig period för lodjuren eftersom det är deras parningsperiod.

I en debatt mellan mig och Socialdemokraterna sades felaktigt att dräktiga honor inte skjuts, men i obduktioner har man kunnat visa att det händer. År 2022–2024 sköts fem dräktiga honor under lodjursjakten.

Om vi kanske har tappat lite respekt för lodjuren måste vi ändå tänka på att de är vår motsvarighet till tigrar.

Licensjakten sker inte för att lodjuren är farliga för oss. De är väldigt skygga, visar sig sällan och utgör ingen fara för samhället, och det finns ju skyddsjakt för att kunna skjuta bort de individer som har ett eskalerande beteende och som till exempel upprepade gånger river får.

Det nämns ibland att licensjakt finns för att öka acceptansen. För vem? Studier visar att risken för illegal jakt ökar när man inför legal jakt på hotade djur. Detta är otroligt oroväckande. Man skulle kunna önska att illegal jakt var något som alla partier tog upp och som band oss samman, men i stället är en gemensam nämnare att lodjur ska skjutas. Jag hade önskat en större kraftsamling kring illegal jakt. Vänsterpartiet är ett undantag eftersom man värnar lodjuren och är emot licensjakt på dem.

Enligt lagstiftningen ska licensjakt vara det absolut sista verktyget bland en mängd olika verktyg. Men i den svenska förvaltningen går man direkt till licensjakt. Miljöpartiet är starkt kritiskt till detta, och jag kan inte förstå dem som motiverar denna jakt – en jakt som också hundratals utländska jägare både bjuds in till och anmäler sig till. Jag kan inte förstå det på något annat sätt än att det handlar om ren och skär troféjakt.

Herr talman! Det första som sker när lodjur skjuts är att man flår dem och behåller skinnet. Sedan skickas kroppen till Statens veterinärmedicinska anstalt för obduktion, och i vissa fall har man alltså hittat ungar i lodjurets livmoder. Om man som jägare vill behålla kraniet kan man betala en extra slant för det. Jag har frågat, och en majoritet av alla jägare gör det.

Samtidigt står lodjuret på Cites lista över arter som man inte får bedriva handel med. Detta har kommit till för att det inte ska finnas ekonomiska incitament som driver en marknad som leder en art nedför ett brant stup till gränsen för utrotning.

Jag menar att detta är ett kryphål i vår lagstiftning. Vi säger nej till att handla med dessa skinn och kranier, men som utländsk jägare kan man köpa in sig i jakt och därmed också behålla både skinn och kranium.

Herr talman! Illegal jakt är som sagt en fråga jag hade önskat större uppslutning kring, kanske med lika kraftiga fördömanden som vi har hört om de aktivister som saboterar jakt. Jag tycker att vi ska kunna ha två tankar i huvudet samtidigt.

Vi pratar om ett grovt jaktbrott som drabbar våra rovdjur hårt. Vi kan också se att nationalparkerna har tömts på rovdjur på grund av utbredd illegal jakt. Det är chockerande att de områden som man har bestämt ska vara fredade har blivit platser där illegal jakt dominerar så starkt och är så normaliserad att det snart inte finns några rovdjur kvar där.

Det finns oroväckande studier som visar att jägare väljer att inte rapportera felskjutna eller olagligt skjutna djur eftersom de tycker att det är bättre att hantera det internt. Detta behöver samhället ta krafttag mot för att det ska få någon effekt. Om man inte riskerar upptäckt och det inte blir några fällande domar är risken stor att rovdjur och andra djur faller offer för illegal jakt.

Herr talman! Vi i Miljöpartiet vill försöka vara konstruktiva och jobba med förebyggande åtgärder. Enligt Naturvårdsverket är rovdjursavvisande stängsel den mest effektiva åtgärden för att förebygga skador på inhägnade tamdjur. Enligt Viltskadecenter kan korrekt uppförda stängsel minska angrepp med 80–90 procent. Jag kan inte förstå att man väljer att blunda för detta faktum. Om man på riktigt vill värna Sveriges bönder och möjliggöra samexistens är det där åtgärderna ska sättas in.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr (MP).