Mats Green

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också inleda med att säga att vi i Moderaterna ställer oss bakom de lagförslag som utskottet presenterar i konstitutionsutskottets betänkande nummer 39. Vi anser att det finns ett starkt behov av ökad transparens i politiken. Allmänheten har rätt att veta vilka finansiella intressen som försöker påverka våra politiska processer. Det är en grundläggande demokratisk princip.

Förbudet mot anonyma och utländska bidrag är något vi kan stödja fullt ut. Det är rimligt att svenska partier finansieras av svenska källor och att vi vet vem som står bakom bidragen. Det stärker förtroendet för demokratin när människor kan se vem som försöker påverka politiken.

Kravet på att lobbyister ska registrera sig och redovisa sin kommunikation med politiska beslutsfattare är också något vi kan acceptera. Transparens är viktigt. Om någon försöker påverka politiken bör detta ske öppet och inte bakom stängda dörrar. Det är en rimlig åtgärd för att, återigen, stärka insynen i politiken.

Vi noterar också att utskottet har gjort en grundlig bedömning och kommit fram till att dessa förslag är förenliga med grundlagen och Europakonventionen. Det är viktigt; vi kan inte införa regler som strider mot våra grundläggande rättigheter.

När det gäller det som har diskuterats flitigt i talarstol och replikstolar här tidigare kan jag konstatera att regleringen av arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål är en betydelsefull förändring. Utskottet konstaterar att detta är en principiell nyhet i svensk rätt. Det innebär att enskilda medlemmar får rätt att förklara att deras medlemsavgift inte får användas för partipolitiska bidrag. Utskottet har noggrant övervägt om denna reglering är förenlig med föreningsfriheten och bedömer att den är det – precis som den är i de flesta andra demokratiska, icke-korrupta länder som vi vanligtvis jämför oss med.

Vi delar utskottets bedömning att det finns övervägande skäl för denna reglering. Det är viktigt att respektera den enskildes politiska självbestämmanderätt. Medlemmar bör ha möjlighet att säga nej till att deras avgift används för partipolitiska ändamål, om de så önskar.

Utskottet har som sagt, herr talman, gjort en grundlig beredning av dessa förslag. Utskottet konstaterar att underlaget är tillräckligt för att fatta beslut trots att beredningen har ifrågasatts av vissa. Vi kan också konstatera, herr talman, att egenintresset aldrig ljuger, och det är väl egentligen vad detta handlar om.

Sammantaget anser Moderaterna att riksdagen bör anta lagförslagen. De stärker transparensen i politiken, säkerställer att partier finansieras på ett ansvarsfullt sätt och respekterar grundläggande rättigheter. Det ger en ökad insyn i de politiska processerna, och det, herr talman, är bra för demokratin i allmänhet och för vår svenska demokrati i synnerhet.

Fru talman! Jag vill börja med att rikta ett varmt tack till utskottets kansli för det omfattande arbete som ligger bakom årets granskningsbetänkande. Det är ett stort antal ärenden, många av dem både detaljerade och komplicerade, som har beretts under våren. Det kan sannerligen inte alltid vara enkelt att sammanfatta allt det som vi i utskottet ger uttryck för under våra många och långa möten, fru talman. Ett stort tack till kansliet för ett väl utfört arbete!

Jag vill också tacka alla kollegor från alla partier i utskottet. Vi har, som jag återkommit till, olika politiska utgångspunkter och olika syn på delar av processen och på hur vissa enskilda ärenden bör värderas. Men trots de meningsskiljaktigheter vi har och de stundtals tuffa diskussioner vi har haft, som lett fram till det betänkande vi diskuterar i dag, är det ändå min bild att vi har gjort det med en förståelse för att vi har olika ingångar i analysen och att vi alla sett värdet av ett gott kollegialt arbete i utskottet. Det är viktigt och värdefullt.

Låt mig nu nämna något av det som vi är eniga om. Jag noterar att tidigare talare egentligen bara kommenterade det som vi inte granskade. Jag tänkte kommentera det som vi har granskat och det som vi har blivit eniga om att utskottet behöver rikta kritik om.

Samtliga partier i utskottet står bakom beskrivningarna och utskottets ställningstaganden i årets 40 granskningsärenden som de framgår av betänkandet. Jag tycker ändå att det är värt att understryka det.

För dem som följer den här debatten men kanske inte är så insatta i utskottets arbete och den årliga granskningen av regeringen kan detta förtydligas. Efter att utskottet granskat de så kallade KU-anmälningarna som inkommit gör utskottet en skriftlig beskrivning och ett ställningstagande för varje ärende. Detta samlas sedan i ett gemensamt betänkande. Det är det betänkandet som vi diskuterar här i dag.

I likhet med många tidigare år finns det också enighet avseende hela betänkandet. Som vi kunde konstatera krävs det mycket arbete och mycket kompromissande för att uppnå detta. Jag tror att det är viktigt att framhålla det.

Fru talman! Vi är inom utskottet också eniga om att det finns brister i fem ärenden. Det omfattar kritik både mot statsråd i nuvarande regering och mot statsråd i tidigare regeringar.

Det första av dessa fem ärenden gäller utlämnande av allmänna handlingar. Offentlighetsprincipen är en grundbult i vår demokrati. Det är en av de viktigaste principerna för att säkerställa att medborgarna kan kontrollera makten och att staten är transparent.

När utlämnande av allmänna handlingar tar oacceptabelt lång tid är det en brist. Regeringskansliet, som vi kritiserar i detta fall, måste också föregå med gott exempel inför samtliga övriga myndigheter och inför hela konungariket Sverige. Regeringskansliet måste ha rutiner som säkerställer en skyndsam handläggning, oavsett vilket departement det rör sig om och oavsett vilken regering som sitter.

Det andra ärendet gäller Lantmäteriet. Där konstaterar utskottet att det visserligen förekom informationsutbyte mellan relevanta myndigheter men att Landsbygds- och infrastrukturdepartementet inte säkerställde att Försvarsdepartementet hade aktuell information i ett tidigare skede. I frågor som berör säkerhet och samhällsviktig information måste informationskedjorna fungera.

Det tredje ärendet gäller Northvolt och ett tidigare statsråds uttalanden. Utskottet konstaterar att uttalandet riskerade att uppfattas som en informell styrsignal till AP-fonderna. Det är en viktig markering.

Den svenska förvaltningsmodellen bygger på tydliga ansvarsförhållanden, och det får inte uppstå oklarhet om huruvida myndigheter eller självständiga organ förväntas agera på ett visst sätt utifrån budskap från statsråd eller uppfattas som ett ifrågasättande av myndigheters självständighet.

Vi konstaterar också brister i ärenden som gäller statsråds aktieinnehav och jäv. Regler och rutiner på detta område finns av goda skäl. De ska följas.

Slutligen gäller det ärendet om indexering av assistansersättningen, där två företrädare för regeringen har lämnat helt oförenliga uppgifter. Regeringens besked måste vara samordnade, korrekta och också möjliga att följa. Det hade man inte gjort i detta fall, och därför riktar utskottet befogad kritik. Det är saklig kritik på konstitutionell grund som vi moderater står bakom.

Det är KU:s uppgift att peka på konstitutionella brister när sådana finns. Det gör vi således också.

Fru talman! Jag behöver väl också lyfta fram de delar där vi och oppositionen inte delar samma bild. För oss moderater är det som sagt centralt att det måste finnas en konstitutionell grund för att utskottet ska kunna rikta kritik mot regeringen och statsråden.

Problematiken uppstår därför när oppositionens ledamöter distanserar sig från fokus på rättskontroll och administrativ praxis till förmån för att använda utskottet som plattform för partipolitisk kritik mot sittande regering i en rad ytterligare ärenden i årets granskning, utöver de fem som jag har kommenterat tidigare.

Vi anser att när oppositionen ogillar regeringens politik – antingen det gäller till exempel effektiviseringen och reformeringen av biståndspolitiken eller migrationspolitiken – är det mycket olyckligt om man sedan försöker beskriva detta som brister i ett konstitutionellt hänseende. Utskottet måste skilja mellan politisk debatt och politiska åsiktsskillnader å ena sidan och konstitutionell granskning å andra sidan.

Konstitutionsutskottets uppgift skiljer sig från övriga utskott i riksdagen, där den dagspolitiska konflikten är mer naturligt närvarande. KU måste hålla sig till sin grundläggande uppgift, det vill säga back to basics.

Att en opposition på olika sätt vill förmedla kritik mot sittande regering är väntat och självklart och sker löpande, givetvis, i riksdagens övriga utskott. Men för konstitutionsutskottet, med sin unika roll att granska regeringen, ställs emellertid särskilda krav. Konstitutionsutskottets styrka ligger i dess integritet och i att utskottet granskar regeringen utifrån konstitutionella principer och praxis, inte utifrån partipolitiska utgångspunkter.

Om KU reduceras till ännu en arena för vanlig partipolitisk konflikt riskerar utskottets auktoritet att försvagas, och det vore olyckligt. Det är granskningen som blir lidande, och ytterst är det demokratin i Sverige som blir lidande.

Fru talman! I årets granskning har oppositionen också i ett särskilt yttrande kritiserat delar av processen. De menar att de inte fått vissa bedömningsunderlag och att de inte har fått kalla alla statsråd de velat till utfrågning. Jag vill säga något om detta.

I sak uppfattar vi att oppositionen därmed distanserar sig från utgångspunkten att hålla avstånd till frågor som rör pågående rättsliga processer för att undvika att påverka dem eller att komma i konflikt med dem. Den vägen ska vi inte gå i Sverige.

Så sent som för ett år sedan, som Mauricio Rojas konstaterade, beslutade ett enigt utskott att bordlägga ett ärende av denna anledning. Det som oppositionen då såg som självklart och rätt och riktigt och helt avgörande fördömer man nu i högljudda ordalag. Den enda skillnaden – den enda förändring i sak som har blivit – är att det nu har blivit en friande dom i den lägsta instansen, tingsrätten, men fortfarande inte en lagakraftvunnen dom eftersom domen har överklagats.

Det är mycket beklagligt att oppositionen i utskottet inte längre står bakom principer för konstitutionsutskottets granskning som det fram tills nu funnits en enighet om.

Som vi i majoriteten skriver i vårt särskilda yttrande står vi fast vid att granskningen i det aktuella ärendet ska återupptas när det finns en lagakraftvunnen dom. Det handlar om att värna rättsstatens ordning och de principer som under lång tid väglett konstitutionsutskottet.

Vidare tolkar vi oppositionen i utskottet som att de kritiserar att vissa statsråd i nuvarande regering inte kallats till utfrågning. Här måste då upplysas om att majoriteten argumenterat för att också fråga ut statsråd från tidigare regeringar i granskningen avseende Lantmäteriet eftersom tidigare regeringar varit medvetna om Lantmäteriets säkerhetsbrister i minst sex år men valt att inte agera. Detta motsatte sig oppositionen kraftigt, och utskottet valde slutligen att inte utvidga kretsen som kallades just för att vi från majoritetssidan också ville slå vakt om den enighet som har varit så viktig för konstitutionsutskottet under lång tid.

Fru talman! Att granskningars omfattning ges ramar i tidshorisont och omfattning är således inget ovanligt. Det sker oavsett om anmälan gjorts av en ledamot för riksdagens majoritet eller om anmälan gjorts av en ledamot för riksdagens minoritet.

Det ska även tilläggas att KU:s granskningar i stor omfattning sker genom skriftliga frågor till Regeringskansliet och de personer som direkt berörs av granskningarna. Möjligheten för utskottet att kalla enskilda personer är ett komplement till detta och ska inte nyttjas som något slags sanktion eller för partipolitisk medieexponering.

Fru talman! Moderaternas linje är tydlig. KU ska granska regeringen fullt ut. KU ska rikta kritik när det finns konstitutionell grund för det, såsom i årets fem ärenden. Men vi måste också värna gällande principer och praxis, respektera pågående rättsliga processer och sist men inte minst skilja mellan konstitutionell granskning och partipolitisk kritik. Det är så KU bäst fyller sin uppgift, fru talman.

I detta anförande instämde Ulrik Nilsson (M) och Gudrun Brunegård (KD).

Herr talman och ärade riksdagskollegor! Justitieombudsmannens uppdrag är att granska att myndigheter arbetar enligt de lagar och regler som styr respektive myndighets arbete.

Från början fanns det en justitieombudsman, men i dag finns det fyra ombudsmän som alla väljs av oss i Sveriges riksdag, inledningsvis för en period om sex år. Konstitutionsutskottet lämnar förslag till riksdagen när det gäller val av justitieombudsman, och det är i den egenskapen jag står här i dag.

Herr talman! Justitieombudsmannaämbetet har en lång historisk tradition. Ämbetet inrättades 1809 i samband med tillkomsten av 1809 års regeringsform. Där föreskrevs att riksdagen ska förorda en för lagkunskap och utmärkt redlighet känd man att såsom dess ombud ha tillsyn över att domare och ämbetsmän levde efter lagarna.

Den förste justitieombudsmannen hette Lars August Mannerheim, och han valdes av riksdagen 1810, det vill säga samma år som vi fick den förste konungen av Bernadotteblod.

Justitieombudsmannen benämndes som en ”väktare över lagarnas efterlevnad” med uppgift att iaktta folkets ”allmänna och individuella rättigheter”. Ombudsmannen skulle utgöra en garanti för maktbalans mellan konungen och riksdagen. För att kunna genomföra sin uppgift gavs ombudsmannen befogenhet att bland annat åtala dem som begått någon olaglighet i ämbetet eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter.

JO-ämbetet konstruerades från början således som ett åklagarämbete. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg just det. Under de första 100 åren verkade Justitieombudsmannen också främst genom egna initiativ. Ämbetet har därefter utvecklat sig till en instans dit allmänheten kan vända sig med klagomål mot myndigheter och mot tjänstemän. En utveckling har också skett på så sätt att åtal har ersatts med en praxis där ombudsmannen erinrar eller riktar kritik mot myndigheter och befattningshavare.

Riksdagen underströk vid 1975 års JO-reform att klagomålsprövningen är JO:s viktigaste uppgift och mest ägnad att tillgodose syftet med JO:s verksamhet i stort. Genom denna reform utökades också antalet ombudsmän till fyra, vilket, som jag sa tidigare, också fortsätter att gälla i dag.

JO har till uppgift att på riksdagens vägnar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar. Tillsynen omfattar såväl domstolar och andra myndigheter som de anställda befattningshavarna. Utgångspunkten för JO:s verksamhet är den enskildes intresse av att bli föremål för en lagenlig och i övrigt korrekt behandling från myndigheternas sida.

JO-ämbetet är det konstitutionella skyddet för den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. De fyra ombudsmännen är självständiga i sitt arbete och i sina beslut. I dag sker ombudsmännens granskning i första hand genom att pröva och utreda klagomål från allmänheten, men ombudsmännen gör även inspektioner hos myndigheter och utredningar på eget initiativ.

Den moderna användningen av termen ”ombudsman” började med Justitieombudsmannen i Sverige. Man kan diskutera om det finns fler, men detta kan vara det enda och framför allt det främsta svenska bidraget till den internationella vokabulären. I en mängd länder finns det nämligen ombudsmän. Det har således visat sig vara helt omöjligt att översätta termen till respektive lands språk, vilket säger ganska mycket om Sverige, om oss och framför allt om dem som införde detta ord under 1809. All respekt till dem, herr talman!

Den svenska modellen vad gäller JO var länge unik i världen. Finland skapade en motsvarande institution 1919. Därefter dröjde det faktiskt ända till efter andra världskriget innan Danmark och en rad andra europeiska länder anammade tanken om ett ombudsmannainstitut.

Numera ses termen ”ombudsman” inte bara som ett bidrag till den internationella vokabulären utan också som ett svenskt bidrag i den konstitutionella rättskulturen. Inom ramen för den fristående organisationen International Ombudsman Institute samarbetar mer än 200 oberoende ombudsmannainstitutioner från mer än 100 länder. Jag tror att det är viktigt att bära med sig detta, herr talman, och att göra det med stolthet.

Per Lennerbrant har begärt att bli entledigad från sitt uppdrag som justitieombudsman. Han frånträdde uppdraget i april 2026. Per Lennerbrant har varit justitieombudsman sedan 2019, och han går vidare till en tjänst som lagman i Solna tingsrätt.

Som ny justitieombudsman föreslår ett enigt konstitutionsutskott att riksdagen väljer Mattias Almqvist. Han är född 1967 och arbetar sedan 2024 som kammarrättspresident i kammarrätten i Sundsvall. Dessförinnan har han bland annat arbetat som kammarrättslagman i kammarrätten i Göteborg, chefsrådman i förvaltningsrätten i Stockholm samt som kammarrättsråd i kammarrätten i Jönköping, som är säte för bland annat Domstolsverket och där det utöver kammarrätten finns domstolar som hovrätt, tingsrätt och förvaltningsrätt.

Därutöver, herr talman, har Mattias Almqvist haft uppdrag i olika statliga utredningar, bland annat som sekreterare i Förvaltningslagsutredningen. Han har även erfarenhet från uppdrag i statliga organ, bland annat som ordförande i Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor, Överklagandenämnden för nämndemannauppdrag och Centrala djurförsöksetiska nämnden.

Herr talman! Mattias Almqvist kan tillträda posten som JO den 1 juni innevarande år.

Från konstitutionsutskottet hade följande skrivelse kommit in:

Justitieombudsmannen Per Lennerbrant har avsagt sig sitt uppdrag. Med anledning av detta har konstitutionsutskottet berett frågan om val av en ny justitieombudsman.

Konstitutionsutskottet föreslår enhälligt att riksdagen för tiden fr.o.m. den 1 juni 2026 till dess nytt val har genomförts under sjätte året därefter till justitieombudsman väljer kammarrättspresidenten Mattias Almqvist.

Stockholm den 31 mars 2026

På konstitutionsutskottets vägnar

Jennie Nilsson

Kammaren biföll konstitutionsutskottets förslag och utsåg därmed för tiden från och med den 1 juni 2026 till dess nytt val genomförts under sjätte året därefter till

justitieombudsman

Mattias Almqvist

Herr talman! De nationella minoritetsspråken samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch är en levande del av Sveriges historia och kulturarv. Det är språk som burit berättelser, traditioner och identiteter genom generationer. Försvinner språket försvinner också kulturen. Sverige har åtagit sig att hålla dessa språk levande, och det är ett åtagande som vi tar på allvar.

Riksrevisionen har granskat statens insatser under perioden 2019−2024, och slutsatsen är tydlig. Insatserna har inte varit tillräckliga. Arbetet har präglats av kortsiktiga satsningar snarare än långsiktiga strukturer. Samordningen av undervisningen har brustit. Informationen till dem som berörs har varit svårtillgänglig. Det här är kritik som regeringen välkomnar, instämmer i och redan har börjat åtgärda.

Låt mig vara konkret när det gäller vad som faktiskt gjorts, herr talman.

Ansvaret för språkcentrum för finska, meänkieli, jiddisch och romani chib har permanent förts in i instruktionen för Institutet för språk och folkminnen. Detta är ett direkt svar på kritiken om kortsiktighet. I stället för tidsbegränsade projektpengar får arbetet nu en stabil och varaktig grund.

Samordningen av minoritetspolitiken samlas hos MUCF från den 1 januari innevarande år.

Webbplatsen minoritet.se ses över för att bli mer tillgänglig och användarvänlig.

I maj förra året beslutade regeringen om en ny förordning om statsbidrag för fjärrundervisning i nationella minoritetsspråk, som trädde i kraft den 1 juli 2025 – med det konkreta syftet, herr talman, att fler elever ska kunna få undervisning i sitt minoritetsspråk oavsett var i landet de bor.

Herr talman! Sverige har återkommande fått kritik från Europarådet för arbetet med minoritetspolitiken. Det pågår en språkbytesprocess som gör att allt färre talar minoritetsspråken. Detta är allvarligt, och det är rätt av Riksrevisionen att peka på det. Regeringen delar också den bilden, har man klargjort, och ser allvarligt på att vi ännu inte har nått målet.

Men, herr talman, det finns också en annan sida av det myntet. Regeringen delar inte Riksrevisionens bedömning att uppföljningen av myndigheternas arbete har varit otillräcklig från Regeringskansliets sida. De åtgärder som nu vidtas är just de strukturella förändringar som behövs, inte nya utredningar utan konkreta uppdrag inbyggda i myndigheternas ordinarie verksamhet.

Det är också värt att notera att antalet elever och skolhuvudmän som söker statsbidrag för fjärrundervisning i minoritetsspråk redan ökar. Detta är ett tecken på att politiken börjar ge resultat.

Herr talman! Som moderat vill jag också understryka något principiellt. Vi driver att myndighetskommunikation som huvudregel ska ske på svenska. Men de nationella minoritetsspråken är och förblir givetvis ett självklart undantag, inte av tvång utan av övertygelse. Dessa språk är en del av det svenska kulturarvet och har ett helt annat och starkare skyddsvärde. Den distinktionen är viktig, och den håller vi fast vid.

Utskottet föreslår att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna. Regeringen har tagit Riksrevisionens granskning på allvar och svarat med handling. Nu gäller det att hålla i, för dessa språk förtjänar ett statligt engagemang som verkligen håller över tid, herr talman.

Herr talman! Vi debatterar i dag konstitutionsutskottets betänkande om offentlig förvaltning. Det är ett betänkande som spänner över ett brett fält, från korruption och länsstyrelser till digitalisering och tjänstemannaansvar.

Jag vill i mitt anförande fokusera på en fråga som jag anser är av grundläggande konstitutionell betydelse, nämligen det vi brukar kalla tjänstemannaaktivism eller myndighetsaktivism.

Låt mig börja i grunden. I 1 kap. 1 § tredje stycket regeringsformen anges att den offentliga makten utövas under lagarna. Det är inte en teknikalitet, utan det är rättsstatens fundament. Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen gäller att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt vara sakliga och opartiska.

Dessa principer är inte tomma ord, herr talman. De är den konstitutionella ryggraden i ett demokratiskt samhälle. Men, herr talman, de respekteras inte alltid.

Låt mig ändå börja med att uttrycka både respekt och förtroende för den absoluta majoriteten av våra statliga medarbetare. Vi möter medarbetare i våra uppdrag och i våra privatliv som verkligen arbetar i den bästa andan av svensk tjänstemannatradition när det gäller myndighetsutövning, det vill säga förnuft utan lidelse.

Med detta sagt kan vi också konstatera att vi har ett växande problem i Sverige när det gäller myndighetsaktivism. Framför allt är det ett växande demokratiskt problem i spåren av den. Vi har under lång tid, herr talman, sett hur myndigheter i Sverige har glidit bort från sin kärnuppgift. I stället för att tillämpa lagen och tjäna medborgarna har myndigheter i vissa fall ägnat sig åt att driva opinion, lobba för politiska ståndpunkter och agera som aktörer i den politiska debatten.

Det har heller inte bara varit så att man ofta vill undvika att implementera demokratiskt beslutad politik, utan man gör allt oftare allt man kan för att direkt motarbeta densamma – i synnerhet inom vissa sektorer. Det är vad vi kallar tjänstemannaaktivism, och det är ett problem som undergräver förtroendet för hela statsförvaltningen och ytterst för den svenska demokratin och för det svenska folkstyret.

Det är just där skon klämmer. Förtroendet för förvaltningen är inte något abstrakt, utan det är kittet som håller samman relationen mellan medborgare och stat. När en myndighet börjar driva politiska agendor i stället för att tillämpa lagen vet medborgaren inte längre om han eller hon möter en objektiv förvaltning eller en organisation där medarbetare agerar utifrån egna syften eller en egen agenda. Den osäkerheten är farlig eftersom den eroderar tilliten inte bara till den enskilda myndigheten utan även till det offentliga demokratiska systemet. Och när grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar som de ska riskerar medborgarna att förlora tilliten till samhällets institutioner och till varandra. Det är därför tjänstemannaaktivism inte är ett harmlöst fenomen, utan den är i förlängningen ett hot mot demokratin.

De senaste årtiondena har vi sett hur myndighetsaktivism, och till viss del även domstolsaktivism, steg för steg har urholkat exempelvis äganderätten och skapat hopplöshet, rättslöshet, frustration, ilska och misstro mot både rättsstaten och myndigheterna och därigenom mot demokratin.

I 5 § förvaltningslagen anges att en myndighet endast får vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen. I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.

Detta är legalitetsprincipen i praktiken, herr talman. I förarbetena till lagen anförs att legalitetsprincipen är av central betydelse inom förvaltningsrätten eftersom kravet på författningsstöd bildar utgångspunkt för myndigheternas verksamhet såväl när det gäller att handlägga ärenden och besluta i dessa som i fråga om annan verksamhet som en myndighet bedriver.

Ändå – och det är anmärkningsvärt – har genomgångar i utredningar indikerat att myndigheterna inte alltid i tillräcklig utsträckning tar reda på om de har stöd i rättsordningen för sina åtgärder. Det är ett systemfel. Och det är ett systemfel som Moderaterna och våra Tidökollegor sedan länge har velat åtgärda.

I en proposition 2009 bedömde den dåvarande borgerliga regeringen att det inte bör vara en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning eller företräda särintressen inom sitt verksamhetsområde. Det är en princip som vi moderater helhjärtat delar. Dåvarande alliansregering ansåg att det inte är en uppgift för en myndighet att bedriva opinionsbildning som innebär att myndigheten tar ställning för den ena eller den andra sidan i en partipolitiskt kontroversiell fråga i syfte att påverka riksdagen eller regeringen.

Ändå har vi sett det hända gång på gång: Myndigheter som driver kampanjer. Myndigheter som lobbar mot sin egen regering, oavsett färg på regeringen. Myndigheter som köper in ideologiska certifieringar och konsulttjänster från organisationer vars syfte är politisk påverkan.

Det här är inte myndigheternas uppdrag, utan det är ett missbruk av skattemedel och av det förtroende som medborgarna har givit det offentliga. Och varje gång det sker urholkas förtroendet lite till för den myndigheten, för förvaltningen i stort och ytterst för demokratin som helhet. Myndigheter ska vara effektiva och arbeta i medborgarnas tjänst – annars tappar människor förtroendet för politiken och offentliga institutioner. Vi har sett det ske i stora västliga demokratier, och vi ser nu konsekvenserna av den misstron och den frustrationen. Jag behöver inte nämna något specifikt land, men jag tror, herr talman, att vi alla tänker på samma.

Utskottet betonar också i det betänkande vi debatterar i dag att legalitetsprincipen är av central betydelse för myndigheternas verksamhet. Legalitetsprincipen innebär att myndigheternas verksamhet måste ha stöd i någon av de källor som tillsammans bildar rättsordningen. Dessutom ska myndigheterna i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Herr talman! Nu sker tydliga förändringar i rätt riktning. Nyligen överlämnade regeringen lagrådsremissen Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar till Lagrådet. I lagrådsremissen finns ett förslag om att ett nytt brott införs i brottsbalken, med beteckningen missbruk av offentlig ställning.

Detta är ett historiskt steg, herr talman. Därigenom straffbeläggs att vid utövandet av en offentlig tjänst eller ett offentligt uppdrag uppsåtligen i strid med lag eller annan författning vidta eller underlåta att vidta en åtgärd för att få en otillbörlig förmån eller för att någon annan ska få en sådan förmån eller för att otillbörligt missgynna någon annan.

I lagrådsremissen anförs att allmänheten har ett berättigat krav på att offentlig verksamhet bedrivs på ett ansvarsfullt och korrekt sätt och att det är nödvändigt att det finns ett effektivt system för individuellt ansvarsutkrävande när felaktigheter begås. Precis så är det, och det är exakt vad vi moderater har drivit. Det är rättvis och ansvarstagande politik. Vi ska dock inte nöja oss med det, herr talman.

Frågan om tjänstemannaaktivism handlar inte bara om enstaka tjänstemän som agerar fel. Det handlar om en kultur i delar av statsförvaltningen där gränsen mellan myndighetsutövning och politisk aktivism har suddats ut. Det handlar om myndigheter som har glömt att de är till för medborgarna, inte för att driva egna agendor. Man ska som offentligt anställd inte definiera sitt eget uppdrag. Jag kan inte nog fokusera på det: Man ska som offentligt anställd inte definiera sitt eget uppdrag. Det ska politiken – eller rättare sagt demokratin – göra.

Myndigheternas informationsverksamhet måste ligga inom ramen för deras instruktionsenliga uppgifter eller särskilda regeringsuppdrag. Det är en princip som måste upprätthållas inte bara i ord utan i praktiken, genom tydliga regleringsbrev, tydliga instruktioner och ett skärpt ansvarsutkrävande.

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera följande: Det har skämtsamt sagts att framgång inom statsförvaltningen bara kan mätas genom myndigheternas anslag och antalet medarbetare – att ökande anslag och ett växande antal anställda skulle vara det främsta tecknet på framgångsrikt myndighetsarbete. Det är naturligtvis en överdrift, men den saknar tyvärr inte helt förankring i verkligheten. Det finns nämligen många krafter som argumenterar för att myndigheter av vitt skilda slag behöver växa för att kunna hantera den byråkrati dessa krafter själva har varit med och bidragit till.

Vi moderater vill se en förvaltning som är effektiv, rättssäker och står på medborgarnas sida. Det är en klassisk moderat ståndpunkt: Staten ska göra det som bara staten kan göra – och göra det väl. Staten ska inte ägna sig åt politisk aktivism på skattebetalarnas bekostnad.

Herr talman! Jag ser fram emot den proposition som regeringen har aviserat. Jag ser fram emot att riksdagen kan ta ställning till ett skärpt tjänstemannaansvar. Jag ser också fram emot en förvaltning som medborgarna kan lita på – en förvaltning som tillämpar lagen, inte driver politik. Det är vad rättsstaten kräver, och det är vad Moderaterna driver.

Herr talman! Det största hotet mot svensk demokrati kommer från Ryssland, och det näst största hotet mot svensk demokrati kommer från brottsligheten. Men det tredje största hotet mot svensk demokrati kommer från myndighets- och domstolsaktivism.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och ber om ursäkt för det lilla överdraget av talartiden, herr talman. Det ska aldrig någonsin upprepas.

I detta anförande instämde Mauricio Rojas (L).

Herr talman! Det betänkande vi i dag behandlar rör en av de viktigaste granskningsfunktionerna i vår demokrati – konstitutionsutskottets granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

Denna granskning är inte någon teknisk formalitet. Den är en grundpelare i vår konstitutionella ordning, en del av det omfattande system av kontroll och motvikt som våra fäder en gång byggde in i regeringsformen. Det skedde företrädesvis i 1809 års regeringsform, som också låg till grund för konstitutionsutskottets bildande. Det svenska konstitutionsutskottet är för övrigt världens äldsta parlamentariska utskott. Det förpliktigar, herr talman. Det är genom denna granskning som riksdagen – folkets företrädare – kan förvissa sig om att regeringsmakten utövas i enlighet med lag och god sed.

Ordning och reda och korrekthet i den högsta förvaltningen är ett av konstitutionsutskottets kärnområden. Det handlar ytterst om att värna medborgarnas tillit till det offentliga, om rättssäkerhet och om de demokratiska processerna. En väl fungerande förvaltning är inte bara ett mål i sig. Den är en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera.

Herr talman! I det betänkande vi debatterar redovisas resultatet av ett antal olika granskningar, och jag kommer att beröra några av dem. Jag vill börja med den del som kanske i allra störst omfattning har bäring på de mycket dramatiska händelser som vi alla kan följa i nyhetsrapporteringen och som utskottets ordförande Jennie Nilsson berörde här alldeles nyss. Jag tänker då på utvecklingen i vår omvärld.

Detta ska på inte på något sätt bli ett inlägg i den utrikespolitiska debatten, utan det hör till de politiska utskotten. Men det är uppenbart att den internationella utvecklingen det senaste året och de senaste månaderna och dagarna visar på hur stort behovet är för vår regering och ytterst vår statsminister att ha goda möjligheter att följa och hantera allt det som sker.

Kriget i Ukraina fortsätter att rasa. Spänningarna kring Grönland och den arktiska regionen ökar. Läget i Mellanöstern förblir oförutsägbart. Hybridhot och sabotage mot kritisk infrastruktur är en del av vår vardag. I en sådan tid måste Regeringskansliet ha förmågan att snabbt analysera läget, samordna information och ge regeringen det underlag som krävs för att fatta väl avvägda beslut.

Givetvis är många av de funktioner som över tid byggts upp inom Regeringskansliet viktiga. All den kapacitet som finns inom Regeringskansliet, på departementen och i centrala delar är högst relevanta för att väl underbyggda slutsatser ska kunna dras och att relevanta beslut fattas.

Det kan dock kanske inte i alla delar fullt ut ifrågasättas av någon att det har varit mycket välbetänkt att stärka de funktioner i Statsrådsberedningen som har till uppgift att analysera omvärlds- och säkerhetsläget, att hantera krishanteringsfrågor samt att vara ett stöd för samordning och inriktning i detta.

Omfattningen av frågor om utrikes- och säkerhetspolitik samt nationell säkerhet som statsministern har att hantera i egenskap av såväl regeringschef som chef över Regeringskansliet har som nyss konstaterades ökat markant. Det är en följd av det förändrade omvärldsläget. Krig i Europa, Sveriges Natomedlemskap och ett skärpt säkerhetsläge kräver att organisationen anpassas.

Det är givetvis mycket viktigt att Regeringskansliet har förmåga att göra omvärldsanalyser och hantera de komplexa säkerhetspolitiska frågor som vår tid kräver. Utskottet konstaterar att Regeringskansliet självfallet måste förändras utifrån de behov som finns från tid till annan för att kunna fullgöra sin uppgift att bereda regeringsärenden och biträda regeringen och statsråden.

Det har skett en anpassning av organisationen för att möta tidens krav. Att regeringen har stärkt funktionerna inom Regeringskansliet för säkerhet och krishantering är nödvändigt för att vi i Sverige ska kunna hantera de utmaningar vi står inför.

Samtidigt – och detta är viktigt – har regeringen varit noga med att upprätthålla en tydlig rollfördelning mellan Statsrådsberedningen och departementen samt gentemot myndigheterna under regeringen. Ansvaret för skilda verksamhetsgrenar, med tillhörande ärenden och myndighetsansvar, är fördelat på departementen av goda skäl.

Utskottet konstaterar att interna processer fungerar, att information sprids till alla berörda inom Regeringskansliet och att frågor kan vara kollektivt förankrade inom regeringen. Ambitionen är att samordna uppgifter mellan olika enheter för att uppnå synergier och god resursanvändning. Detta är i linje med god förvaltningssed och ansvarsfull hushållning med offentliga medel.

Herr talman! Regeringens remisser till Lagrådet har granskats. Propositioner från riksmötena 2019/20, 2020/21, 2023/24 och 2024/25 har gåtts igenom. Lagrådets arbete är också en viktig kugge i det större maskineri som omfattar demokratins alla olika delar. Här har särskilt säkerställandet av lagstiftningens krav på kvalitet, stringens och konsekvens beaktats.

Lagrådets roll är viktig. Som bekant har denna regering i en proposition bland annat föreslagit att Lagrådets granskningsområde ska utökas till att även omfatta förslag som rör grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Granskningen i det betänkande vi debatterar i dag visar att Lagrådet i cirka hälften av fallen har lämnat synpunkter och förslag, vilket faktiskt är en något lägre andel än vid den förra granskningen. En majoritet av synpunkterna har varit juridisk-tekniska och fokuserat på hur olika lagförslags föreskrifter förhåller sig till varandra.

Utskottet framhåller att remissbehandlingen är ett väsentligt inslag i arbetet med att upprätthålla god kvalitet i lagstiftningen. Det är viktigt att myndigheters sakkunskap inhämtas och att remisstiderna är väl tilltagna. Samtidigt framhåller utskottet värdet av effektivitet i lagstiftningsprocessen.

Utskottet noterar att Statsrådsberedningens granskningskansli löpande bevakar frågan och att diskussioner förs med departementen. Det visar på ett systematiskt kvalitetsarbete inom Regeringskansliet.

Detta är dock en befogad påminnelse. När Lagrådet avstyrker eller allvarligt ifrågasätter ett lagförslag måste regeringen vara tydligare i sin motivering för att man ändå väljer att gå vidare. Att regeringens ställningstagande har sin grund i en annan juridisk bedömning eller i ett visst politiskt hänsynstagande bör redovisas tydligt och öppet, och här måste regeringen bli bättre.

Demokratin och rättssäkerheten måste alltid väga tyngre än politisk brådska. Det är befogad kritik som konstitutionsutskottet framför, och regeringen måste givetvis ta den på allvar.

Herr talman! Jag skulle kunna nämna en del av den granskning KU har gjort när det gäller Utrikesnämndens arbete, men tiden medger inte riktigt det.

Sammanfattningsvis: Betänkandet visar på en regering som arbetar enligt konstitutionella principer och som anpassar sig till tidens krav. I ett osäkert omvärldsläge med krig i Europa har man stärkt Sveriges förmåga att hantera säkerhetspolitiska kriser och utmaningar. Men betänkandet pekar också på områden där regeringen kan och måste bli bättre, och det är viktigt att man tar den kritiken på allvar.

Ordning och reda och korrekthet är tidlösa principer, som vi värnar. Där utskottet pekar på brister måste regeringen agera. Det är så en ansvarsfull regering arbetar, med ödmjukhet inför granskningen och beslutsamhet att ständigt förbättra sitt arbete.

Herr talman! Vi behandlar i dag konstitutionsutskottets betänkande om budgeten för utgiftsområde 1 Rikets styrelse. Det handlar om totalt 21,6 miljarder för att statens kärnverksamheter ska fungera.

Som kollegan Michael Rubbestad konstaterade är det kanske inte det mest omfattande budgetområdet vad gäller volymen pengar, men det är utan tvekan det mest grundläggande budgetområdet. Det handlar i stora delar om värnandet av vår demokrati, vårt hävdvunna, stabila statsskick, vår uråldriga monarki och konungafamilj, alla grundläggande funktioner i vår statsapparat och den demokratiska styrningen av Sverige.

När det gäller finansieringen av bland annat Regeringskansliet, riksdagen, Riksdagsförvaltningen och Riksrevisionen finns det inget utrymme att sitta på staketet och bara titta på, herr talman. I stället krävs det handlingskraft, vilket den här regeringen har visat under tre års tid – och förhoppningsvis kan visa i ytterligare fyra år när väljarna har sagt sitt, herr talman.

Man kan naturligtvis slänga sig med slagord och floskler som att man satsar på byråkrati i stället för på människor. Men vad det handlar om, herr talman, är att vi måste skala upp och vässa oss i dessa extremt osäkra och omvälvande tider. Det gäller i synnerhet i vår del av världen, för Sverige ligger inte i ett tryggt, säkert och konfliktfritt hörn av världen.

Östersjön har i tusen år varit ett av världens känsligaste och mest strategiska områden. När man hör den svenska samhällsdebatten kan man ibland tro att de känsligaste områdena i världen framför allt ligger i Mellanöstern, i Sydkinesiska sjön och på Koreahalvön. Låt oss bara erinra oss om att även Östersjön är ett sådant och har varit det under tusen år. Vi befinner oss alltså tyvärr inte i den tusenåriga fredens rike.

Statsledningen måste oavsett regering vara beredd att möta helt andra och större utmaningar än vid något tidigare tillfälle sedan andra världskrigets slut för vår säkerhet och vår trygghet. Detta i en tid då kriget i Ukraina fortsätter och det säkerhetspolitiska läget för Sverige och vårt närområde är det allvarligaste på generationer, när cyberhoten ökar och när organiserad brottslighet hotar vår inre säkerhet. Vad väljer då oppositionen att fokusera på i det här sårbara läget? Jo, nedskärningar på Regeringskansliets förmåga att hantera just detta. Det är fel politik, herr talman. Skåne har närmare till kriget i Ukraina än till de egna svenska skidorterna.

När den här regeringen tog över makten för drygt tre år sedan var situationen allvarlig. Gängbrottsligheten hade vuxit till en nivå som hotade samhällets funktionalitet, och dödsskjutningarna hade nått alarmerande nivåer. Sverige hade under många år rört sig mot ökad utsatthet och minskat välstånd. Vi blev helt enkelt fattigare och samhället farligare.

Regeringens respons har varit kraftfull. Man ser till att polisen får rätt resurser, höjer straffsatserna och effektiviserar rättsväsendet. Men kampen mot kriminaliteten kräver mer än repression. Vi måste torrlägga gängens finansiering och förhindra att nästa generation lockas in i brottslighet.

Regeringen har avsatt medel för att avtala om anstaltsplatser utomlands så att kriminella faktiskt sätts bakom lås och bom och människor som gör rätt för sig kan leva sina liv utan att behöva möta sina förövare på gatan. Samtidigt driver regeringen omställningen till fossilfri energi, stärker försvarsförmågan och upprätthåller stödet till Ukraina, som är regeringens viktigaste utrikespolitiska uppgift.

Effekten av den moderatledda regeringens tid vid makten är tydlig i form av ökad trygghet på våra gator och mer pengar kvar i plånboken för vanliga människor. Genom en politik präglad av konsekvens och långsiktighet, reform efter reform och budget efter budget, förverkligar vi denna vision steg för steg.

Herr talman! Under utgiftsområde 1 ligger även minoritetspolitiken. Sedan attacken den 7 oktober har en minoritet i Sverige drabbats särskilt hårt. Ingen annan grupp har på så kort tid sett en sådan akut försämring av sina möjligheter att leva ett öppet och fritt liv som judarna. Rasism och intolerans är naturligtvis förkastligt oavsett mot vem det riktas, men antisemitismen har en särställning. Ingen annan grupp möter hat och hot från så många håll samtidigt – från nynazism, högerextremism, autonom våldsbejakande vänster men också från islamism.

Situationen i Malmö är särskilt allvarlig. Judiska familjer tvingas flytta. Synagogor kräver omfattande säkerhetsskydd, och barn kan inte bära sina davidsstjärnor öppet. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, herr talman. Vi fortsätter arbetet med den nationella strategin för att stärka judiskt liv. Antisemitismen ska inte ha något som helst andrum eller tolereras i Sverige.

Valet 2026 närmar sig. Med det intensifieras hotet mot våra demokratiska institutioner. Anslaget för allmänna val och demokrati ökar med 674 miljoner kronor 2026 för att säkerställa att valet kan genomföras säkert och effektivt. Det är en nödvändig förstärkning när demokratin utsätts för påverkanskampanjer och försök att underminera vårt valsystem.

Riksdagsförvaltningen ska kunna fullgöra sina uppdrag, bland annat genom att stärka säkerheten för ledamöter. Det är tyvärr en nödvändighet när hot och hat mot förtroendevalda ökar även i Sveriges högsta beslutande församling.

Herr talman! Den här budgeten handlar om att säkerställa att Sverige kan styras, att våra demokratiska institutioner fungerar och att vi kan möta de utmaningar som vår tid ställer oss inför. Moderaterna och våra Tidökollegor tar ansvar. Vi lägger fram en väl avvägd budget som kommer att gå igenom och som tar stor hänsyn till det säkerhetspolitiska läget, stärker institutionerna för en fortsatt stark demokrati och innebär en effektiv användning av skattemedel.

Herr talman! Låt mig avsluta med att konstatera att vi moderater står för ordning och reda, en stark rättsstat, en stark demokrati och en stark konstitutionell monarki.

Vår monarki är en av världens äldsta, något av det bästa med Sverige och något som gör oss större i världen än vad vi är och större än vad våra 10 miljoner invånare annars hade berättigat till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

I detta anförande instämde Lars Engsund, Ulrik Nilsson och Oskar Svärd (alla M).

Herr talman! I dag tar vi ett avgörande steg för att säkerställa att vår demokrati kan fungera även när den ställs inför största tänkbara prövning. Regeringen har lagt fram en proposition om stärkt konstitutionell beredskap, som konstitutionsutskottet sedan har ställt sig bakom med bred enighet. Det är inte bara ord på papper, utan det här är konkret handling för Sveriges säkerhet.

Varför behövs då detta? Jo, vi befinner oss i en epok där det otänkbara har blivit verklighet. Krig förs på europeisk mark, och människor dödas och förföljs dagligen. Cyberhot och hybridhot är inte längre hot utan realiteter, och det sker i detta nu när vi debatterar denna fråga.

Hybridhot kombinerar militära och icke-militära medel i gråzonen mellan fred och krig. Desinformationskampanjer syftar symtomatiskt till att undergräva förtroendet för våra svenska demokratiska institutioner. Som vi vet kan också samhället ställas inför andra typer av svåra påfrestningar såsom naturkatastrofer eller allvarliga sjukdomsutbrott, som kollegan Ida Karkiainen ingående redogjorde för.

När dessa hot materialiseras, när krisen kommer, måste Sveriges demokrati stå stark samtidigt som vi kan agera för att lindra effekterna av dessa hot och kriser. Men för att den ska göra det behöver vi rätt verktyg. Vi behöver en författningsberedskap som möjliggör snabbt och effektivt agerande, samtidigt som vi värnar principerna för våra demokratiska processer.

Detta handlar om tre avgörande reformer.

För det första är det klokt att säkerställa att riksdagen har bästa möjliga förutsättningar att verka även under allvarliga kriser. Vi moderater välkomnar de förslag som de flesta av oss är eniga om och som går i den riktningen.

Jag vill dock särskilt kommentera ett av dessa förslag som nu ligger på riksdagens bord, nämligen att öppna för möjligheten att hålla helt digitala sammanträden när det krävs av hänsyn till riksdagens säkerhet eller av andra påtvingade skäl. Samtidigt som detta är en motiverad förändring finns det, som både kommittén och regeringen har betonat, goda skäl att beakta de risker som följer med helt digitala sammanträden. När utrymmet för digitala möten ska definieras närmare i riksdagsordningen kommer det därmed att krävas väl balanserade överväganden så att den tänkta restriktiva användningen återspeglas, samtidigt som det finns en möjlighet att nyttja digitala möten i de allvarliga situationer då det verkligen är motiverat.

Sammantaget anser vi moderater att de förslag som ger riksdagen förbättrade möjligheter att verka under kriser kommer att skapa en ökad demokratisk stabilitet. Med en riksdag som står väl rustad för framtida kriser stärks dess förtroende hos medborgarna redan i dag.

För det andra, herr talman, är det faktum att krigsdelegationens roll och funktion lyfts fram mycket positivt. Sannolikt är kunskapen om krigsdelegationens viktiga uppgifter i extrema situationer inte allmänt spridd. Därför fyller beskrivningen av denna som en riksdag i liten skala i sig själv ett pedagogiskt syfte.

Givet krigsdelegationens mycket centrala roll i krig eller krigsfara är det mycket klokt att vikten av att inte detaljreglera delegationens förutsättningar att verka betonas i betänkandet som vi nu debatterar. Eftersom krigsdelegationen ska agera under extrema förhållanden är det uppenbart att det är närmast omöjligt att i förväg förutse vilka exakta behov som kommer att finnas när dess regelverk ska tillämpas i ett skarpt, allvarligt läge.

De förslag i denna del som nu ligger på riksdagens bord är följaktligen av sådan karaktär att de inte riskerar att försvåra krigsdelegationens processer. De är väl motiverade och skapar ökad tydlighet. Det gäller till exempel förslaget att ledamöter som utses till statsråd bör lämna krigsdelegationen. En sådan förändring skapar en större enhetlighet med bestämmelserna för riksdagen och förefaller rimlig givet den sannolika arbetsbelastningen för statsråd i en situation då krigsdelegationen verkar.

För det tredje ska det, när det gäller god författningsberedskap, först betonas att nuvarande regering ser över regleringar och mandat på flera olika områden som ska kunna aktiveras vid allvarliga kriser. Det är klok politik på riktigt. Den som inte är förberedd är oförberedd.

Vad vi har att ta ställning till här i dag grundar sig på att det är mycket svårt att på förhand förutse alla behov vid en framtida kris och att författningsberedskapen alltid kommer att ha luckor.

Samtidigt är beredskapslagstiftningen för fredstida kriser i dag mindre omfattande än för krigsförhållanden. Det har därför konstaterats att det kan uppstå situationer under en allvarlig fredstida kris där det skulle behövas mycket snabba beslut om ny författning, men de går inte att hantera med dagens regelverk. Därför finns det ett behov av de förslag i betänkandet som ger regeringen ökat utrymme att fatta beslut om författningsändringar.

Samtidigt är det givet, vilket tidigare talare här i talarstolen har påpekat, att vi i denna kammare värnar riksdagens roll och kapacitet även vid situationer då en allvarlig fredstida kris råder. Det är därför viktigt att betona de omfattande överväganden som gjorts av både kommittén och regeringen avseende balansen mellan riksdagens fortsatta inflytande och behovet av att kunna överlåta viss normgivning till regeringen.

Mitt parti tar denna fråga på stort allvar och menar att de förslag som nu föreligger också är väl avvägda. Med utgångspunkten att det är riksdagen som, med en kvalificerad majoritet, tar ställning till om det råder en allvarlig fredstida situation och att regeringen därmed bör ges särskilda befogenheter ges denna kammare ett fortsatt mycket tydligt och framför allt mycket starkt mandat.

På samma sätt värnar begränsningen om tre månaders giltighet, avseende föreskriftsändringar som regeringen utan bemyndigande beslutar om under helt exceptionella omständigheter, om riksdagens reella inflytande. Till detta kan läggas det minoritetsskydd som föreslås och som berördes här tidigare.

Det handlar om att hitta en balans mellan intresset av att å ena sidan skydda befolkningen och riket mot faror och hot och å andra sidan upprätthålla statsskickets grunder, med konungahuset i spetsen, och att inte utsätta demokratin och medborgarna för obefogade ingrepp i deras fri- och rättigheter. Detta är inte ett motsatsförhållande. Det är en balans som vi nu har hittat.

Kollegor! Vi vet inte när nästa kris kommer, men vi vet att den kommer. Vi vet att hoten är reella: cyberattacker, hybridhot, desinformation, sabotage och ytterst väpnat angrepp.

Nu, genom dessa reformer, är Sverige bättre förberett. Nu har vi stängt igen brister i de centrala demokratiska processerna som aktualiseras i händelse av kriser och hot. Vi har gått vidare från vår unikt svenska naivitet där vi trott oss leva i den tusenåriga fredens rike. Nu har vi säkerställt att demokratin fungerar även när den sätts på prov. Nu har vi gett regeringen verktyg att agera, under riksdagens kontroll.

Herr talman! Jag ska avsluta med att säga att statens viktigaste uppgift är att skydda befolkningen och vår statschef och statschefens familj och värna vår frihet, fred och säkerhet. För att kunna ta detta ansvar behöver riksdagen och regeringen fungera och kunna fatta nödvändiga beslut i rätt tid och med rättsligt stöd, även i krig och vid andra svåra kriser. Det är nämligen när mörkret faller som ljuset måste synas. Och det är när krisen kommer som demokratin måste stå som starkast. Med dessa reformer säkerställer vi att den gör det.

Jag yrkar med detta bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag.

Vi behandlar i dag ett förslag om en ny sekretessbrytande bestämmelse. Det handlar om att öka informationsutbytet mellan våra myndigheter. Det kan låta tekniskt – nästan byråkratiskt – men i verkligheten handlar det om något betydligt mer centralt för vår demokrati, nämligen att ge staten bättre förutsättningar att skydda medborgarna, värna välfärden och säkerställa att lagar och regler faktiskt följs.

Detta förslag har tre tydliga syften: att bekämpa brott, att minska felaktiga utbetalningar och att öka effektiviteten i myndigheternas arbete.

Det första syftet är att bekämpa brott. Att skydda Sveriges medborgare mot kriminalitet är statens kanske mest grundläggande uppgift. I dag hindras dock våra myndigheter alltför ofta av sekretessregler som gör att viktig information inte får delas trots att den hade kunnat avslöja brott eller förhindra att nya begås.

Kriminella nätverk utnyttjar dessa glapp när de flyttar pengar mellan olika system, använder falska identiteter och missbrukar välfärden, och de gör det med en cynism som skadar hela den svenska samhällsgemenskapen. Genom att möjliggöra ett mer effektivt informationsutbyte kan vi förebygga, upptäcka och framför allt utreda och bestraffa brottslig verksamhet snabbare och mer träffsäkert.

Det handlar inte om att minska integriteten, utan det handlar om att försvara den. Inget är ett större hot mot människors frihet än ett samhälle där brottsligheten tillåts breda ut sig och infiltrera våra samhällsinstitutioner och därigenom undergräva vår demokrati.

Det andra syftet är att minska fusk och regelöverträdelser. Vi vet att det varje år tragiskt nog betalas ut miljardbelopp från våra gemensamma system på felaktiga grunder. Det handlar om skattebetalarnas pengar – pengar som skulle ha gått till sjukvård, skola och äldreomsorg. Det är pengar som ska gå till dem som verkligen behöver stöd, inte till den som medvetet missbrukar systemen.

Den nya bestämmelsen kommer att göra det enklare för myndigheter att dela information och upptäcka felaktiga utbetalningar, regelöverträdelser och annat missbruk av systemet. Moderaterna står för en välfärd byggd på tillit, inte på naivitet, fru talman. Den som behöver hjälp ska mötas med stöd, men den som missbrukar våra gemensamma medel ska avslöjas, stoppas och framför allt ställas inför rätta. Ett effektivt informationsutbyte är inte ett hot mot rättssäkerheten; det är tvärtom ett sätt att försvara och stärka rättsstaten. Rättvisa handlar nämligen inte bara om skydd utan även om att varje medborgare ska kunna lita på att systemet också är rättvist.

Det tredje syftet, fru talman, är att öka effektiviteten. Vi behöver en stat som fungerar. Sverige behöver myndigheter som samarbetar snarare än myndigheter som de facto motarbetar varandra. När handläggare på Försäkringskassan, Skatteverket eller Polismyndigheten lägger timmar på att försöka få fram uppgifter de redan borde ha haft tillgång till slösar vi med både resurser och kapacitet. Genom att ta bort dessa onödiga sekretesshinder skapar vi en mer sammanhållen och effektiv förvaltning som ger medborgarna ett snabbare och bättre stöd som i sin tur leder till ett ökat förtroende.

Fru talman! Med det sagt är det självklart att integriteten ändå måste stå i centrum. Varje sekretessbrytande bestämmelse måste vara tydligt avgränsad, väl motiverad och rättssäkert utformad. Våra medborgare ska kunna lita på att uppgifter inte sprids godtyckligt, att beslut kan prövas och att transparens råder i hur information används.

Det vore dock fel att låta en överdriven rädsla för informationsutbyte hindra staten från att göra sitt jobb. Integritet och effektivitet är inte varandras motsatser; de är faktiskt tvärtom varandras förutsättningar. En rättsstat som inte kan agera mot brott och missbruk av systemet riskerar att tappa medborgarnas tillit, och när tilliten försvinner urholkas själva fundamentet för den svenska demokratin.

Fru talman! Vägen framåt är tydlig. Den här lagstiftningen är ett viktigt steg mot en starkare och en mer handlingskraftig stat – en stat som bekämpar brott, minskar fusk och använder resurserna på ett klokare sätt och en stat som står på medborgarens sida, inte över honom eller henne. När vi ger myndigheter rätt verktyg, när vi river byråkratiska hinder och när vi sätter ordning och ansvar i centrum skapar vi både frihet och trygghet.

Låt mig avsluta med att understryka följande, fru talman: Dessa bestämmelser handlar inte om att staten ska veta mer om människor. De handlar om att staten ska kunna skydda människor bättre. Det är därför Moderaterna och våra samarbetskollegor nu driver igenom ett mer effektivt, rättssäkert och samordnat informationsutbyte mellan våra myndigheter. Vi tror nämligen på ett samhälle där den som gör rätt ska känna trygghet och där den som bryter mot reglerna ska ställas till svars och även, ärligt talat, känna otrygghet.

Det är så vi stärker tilliten, det är så vi stärker välfärden och det är så vi stärker Sverige.

(Applåder)

Herr talman! För Moderaterna är frågan om hur svensk grundlag ska kunna förändras över tid av största vikt. Vår uppfattning är klar: Samtidigt som våra mest centrala lagar även fortsättningsvis givetvis måste kunna förändras över tid finns det starka skäl att vidta mått och steg för att ytterligare stärka skyddet av våra grundlagar.

I en tid när vi ser att demokratin runt om i världen utmanas på olika sätt ska vi inte göra misstaget att tro att vi i Sverige är och kommer att vara immuna mot sådana tendenser. Även vi kan drabbas, kanske inte här och nu, men vem av oss här kan utesluta att det i en framtid finns krafter som vill kullkasta fundamentet för den samhällsordning som vårt samhälle står på i dag och som kommer till uttryck i våra grundlagar? Den ordning som gäller i dag för att ändra i grundlagarna är i ett sådant läge otillfredsställande.

Herr talman! Som den eniga parlamentariska utredningen konstaterade skiljer sig Sverige från många andra europeiska länder i det att vi saknar formella hinder mot att grundlagar kan ändras med knappa riksdagsmajoriteter. Att vi i praktiken haft en ordning där man eftersträvat breda majoriteter i riksdagen förändrar inte detta faktum.

Jag kan konstatera att den eniga parlamentariska kommittén lyfte fram flera relevanta aspekter i sitt betänkande avseende balansen mellan skyddet av grundlagarna och behovet av grundlagar som över tid speglar majoritetsuppfattningen i samhället.

Med dessa utförliga överväganden som grund valde sedan en enig grundlagskommitté att föreslå de förändringar som Sverigedemokraterna numera i efterhand ifrågasätter. Det gjorde de inte då det begav sig, inte då det spelade roll.

Herr talman! En del av den kritik som lyfts nu synes gå ut på att den föreslagna ordningen gör det svårare att få till förändringar i en riktning som man som parti vill se framledes eller att enskilda partier skulle ges ett de facto-veto. Men det är i så fall ett argument som även går åt andra hållet, för med dagens ordning är det de facto möjligt för en framtida knapp riksdagsmajoritet att driva igenom grundlagsförändringar som man själv är väldigt starkt emot.

I Sverige har det varit betydligt mer regel än undantag att det regerande blocket får majoritet, i stort sett alltid en förhållandevis knapp majoritet, även i påföljande val. Ska det verkligen vara så lätt att ändra fundamentala principer?

I Sverige har vi med rätta haft en diskussion om vikten av att stärka äganderätten i grundlagen. Så långt allt väl. Men man kan också konstatera att det i Tyskland just nu förs en annan grundlagsdiskussion om att förbjuda vissa partier. Ska det vara så lätt som med en enkel majoritet med ett val emellan? En enig svensk grundlagskommitté kom fram till att svaret på en sådan fråga måste vara nej.

Herr talman! Vi moderater står fast vid vårt tidigare ställningstagande. Den ordning som blir följden av den nu föreslagna förändringen är högst rimlig. Den ger en välavvägd balans mellan ett skärpt skydd för våra viktigaste lagar samtidigt som den alltjämt ger goda möjligheter att anpassa och utveckla grundlagarna när det finns en tillräckligt bred samsyn i riksdagen för det. Jag vill avsluta med att poängtera att vi, på samma sätt som vi tar frågan om grundlagsförändringar på största allvar, ser att möjligheten till folkomröstningar ska hanteras med största omsorg.

Vi har här ett förslag som en enig parlamentarisk kommitté ställt sig bakom, som slutligen landat på riksdagens bord och som vi också fattat beslut om. Det är inte en god idé att i ett sådant läge göra det till föremål för en folkomröstning. Moderaterna kommer alltså att yrka avslag på den begäran om särskild folkomröstning riksdagen i dag har att ta ställning till.

(Applåder)

I detta anförande instämde Crister Carlsson, Ludvig Ceimertz, Gustaf Göthberg, Caroline Högström, David Josefsson, Mattias Karlsson i Luleå, Ann-Sofie Lifvenhage, Noria Manouchi, Marie Nicholson, Peter Ollén, Erik Ottoson, Thomas Ragnarsson, Magnus Resare, Oliver Rosengren, Maria Stockhaus, Helena Storckenfeldt, Oskar Svärd och Viktor Wärnick (alla M).

Herr talman! Socialdemokraterna vill höja skatterna med 27 miljarder för att höja bidragen för grupper som inte arbetar. Detta är hyfsat provocerande för i synnerhet oss smålänningar, som vet att Småland byggdes av hårt arbete och inte bidrag. Regeringen fokuserar i stället på arbetslinjen och starka drivkrafter för arbete för dem som står långt från arbetsmarknaden.

Hur ska vi bryta den utveckling som riskerar att dra isär Sverige och i stället skapa ökad frihet för alla genom egen försörjning och den känsla som kommer från vetskapen om att man också bidrar till välfärden? Jag skulle också vilja ha statsministerns syn på begreppen rättvisa och trygghet i allt detta.

Herr talman! Ingen av dem Linus Lakso räknade upp har något emot kärnkraft. De säger alla att Sverige behöver kärnkraft. Sedan ska man också komma ihåg att en av dem sitter i styrelsen för ett vindkraftsbolag eller arbetar för ett vindkraftsbolag. Egenintresset ljuger aldrig. Så är det ju.

Linus Lakso pratade om falsarier. Men om vindkraft och solkraft hade gått snabbt och varit billigt att bygga hade Skåne haft Sveriges absolut lägsta elpriser, inte Sveriges högsta elpriser. Det är således ett direkt och uppenbart fel. Skånes effektkommission säger absolut inte det Linus Lakso står här och påstår.

Miljöpartiet pratar nu om baskraft. Det är jättebra. De förnekade ju behovet av baskraft under 40 år, trots att det är ett tekniskt faktum, en naturlag. De säger att de vill ha grön baskraft. Det har vi velat ha hela tiden. De vill ha vattenkraft och kraftvärme, säger de – men de ägnade åtta år i regeringsställning åt att riva ut vattenkraft. Miljöpartiet lägger 50 miljoner i sitt budgetförslag på att se till att utrivningen av vattenkraft i södra Sverige, där den behövs som bäst, ska gå betydligt snabbare.

Miljöpartiet hatade kraftvärme. De lade ett antal straffskatter på kraftvärme, som gjorde att många anläggningar blev ekonomiskt olönsamma. Bara några veckor efter att vi tog över makten 2022 rensade vi bort de kraftvärmerelaterade straffskatterna. Vi satte stopp för avvecklingen av Öresundsverket i Skåne. Det gick åter i drift för bara några veckor sedan, just där det behövs som bäst.

De kraftslag Miljöpartiet hatade mest då – förutom kärnkraften – det vill säga vattenkraften och kraftvärmen, omfamnar de mest nu. Det tycker jag är jättebra. Men jag tror också att man behöver vara ärlig med historieskrivningen. Vi behöver givetvis all baskraft, men kärnkraften är omistlig och den största delen av en ny, miljövänlig, fossilfri baskraft för Sverige.

(Applåder)

Herr talman! Jag gillar hus med bärande pelare och bärande väggar. När jag köper hus vill jag inte ha sådana som kollapsar så fort det börjar blåsa. Jag tycker inte att det är kul att bo i en håla under jorden med stampat jordgolv. Jag vill ha ett robust hus som bygger på beprövad vetenskap. Man vet att det här funkar. Man vet att det här bär. Kärnkraften är en av de bärande väggarna och en av de bärande pelarna. Vi kan även diskutera byggnormer, och där vet jag vad Miljöpartiet står för. Men när jag tittar efter hus är det det jag är beredd att betala för. Jag är inte beredd att betala mycket mer för ett sämre hus.

Detta är inte en straffskatt. Då skulle ju elcertifikaten i vindkraften vara straffskatt, men det är det ingen som påstår, för det stämmer inte. Detta är lån som ska betalas tillbaka med ränta, och till skillnad från era elcertifikat är det inte pengar rakt ned i fickorna på aktörerna.

Apropå straffskatter betalar i synnerhet Skåne, men även mitt Småland och största delen av övriga södra Sverige, just nu straffskatter för ett miljöpartistiskt kraftsystem där man bara har väderberoende kraft, som ger volatila elpriser som för det mesta är höga. Det är ett komplett opålitligt system.

Det system Miljöpartiet vill ha finns inte någonstans i världen. Det är dessutom helt oförenligt med att Sverige ska fortsätta vara detta rika, framgångsrika, fossilfria industriland. Det kraftsystem Miljöpartiet förespråkar existerar inte i sinnevärlden. Det är ett faktum, herr talman.

(Applåder)

Herr talman! Alla nya kraftslag kostar pengar i början. Kärnkraften gör det därför att risken med den egentligen är att Vänsterpartiet ska komma i regeringsställning och lägga ned den tillsammans med kollegorna i Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det är risken där.

Visst, jag har också mött oroliga industriledare i norr. De är oroliga för Vänsterns budgetförslag, där man lägger i princip hela sin energisatsning på att öka överföringskapaciteten från norra till södra Sverige. Det är naturligtvis det sista de vill, för det skulle generera högre elpriser för el. De är livrädda för Vänsterns energipolitik.

Återigen: Varför kan vi inte ställa samma teknikneutrala och kraftslagsneutrala krav på alla kraftslag? Med undantag för revision och underhåll ska ni ju leverera el till Sveriges hushåll och industrier dygnet runt, årets alla dagar. Varför ska vissa undantas från detta?

Det kan heller inte vara så att baskraften – kärnkraften, kraftvärmen och den fantastiska vattenkraften, som ni i Vänsterpartiet vill riva ut – enbart ska finnas till för att facilitera kraftslag som bara levererar el när de känner för det.

Herr talman! Det var inte så vi byggde Sverige rikt och framgångsrikt. Så bygger vi inte ett rikt, framgångsrikt och fossilfritt Sverige i framtiden. Vi behöver mer baskraft. Det här är inte ett inlägg i kulturkriget mellan vindkraften och kärnkraften, utan det är tekniska faktum och naturlagar. Vi behöver baskraft. Kärnkraften är en omistlig del av den planerbara baskraften. Så är det.

(Applåder)

Herr talman! Jag gillar Birger Lahti skarpt. Jag brukar på moderata årsmöten säga att statskommunismen är underskattad, och alla fattar vad jag menar. För en god moderat i allmänhet och för mig som ändå har vissa konservativa sympatier är det klart att det finns vissa grundläggande samhällskritiska infrastrukturer där det offentliga alltid måste ha ett grundgrepp, även om det inte behöver göra allting.

Jag tycker att jag är lika god marknadsliberal som någon. Men kan någon visa mig något kraftsystem i världen som bara bygger på marknadsmässig grund? Det finns inget sådant.

Återigen: Vi behöver ha ett offentligt grundgrepp och ta ansvar för det som det offentliga har gått in och stängt ned, framför allt kärnkraften.

Sedan pratar Birger Lahti om systemnytta. Det vill jag också göra. Det är ju min replik, känner jag. Vi kan vara teknikneutrala och kraftslagsneutrala, och då hade det varit jättebra om vi hade kunnat göra upp med Vänsterpartiet om att alla kraftslag behöver behandlas lika. Alla kraftslag ska producera och leverera el dygnet runt, årets alla dagar, med undantag för revision, renovering och driftsunderhåll. Ett sådant likadant krav på alla kraftslag vill dock Vänsterpartiet absolut inte ha, eftersom alla kraftslag inte klarar av att leverera detta.

Jag är beredd att säga: Vi ställer samma krav på alla kraftslag att leverera dygnet runt, årets alla dagar. Varför motsätter sig Vänsterpartiet det? Varför vill man bara ha kraftslag som bara levererar el när de känner för det? Så bygger man inte ett framgångsrikt samhälle och i synnerhet inte ett framgångsrikt industriland, herr talman.

Herr talman! Fredrik Olovsson säger att jag bara skulle krama kärnkraft. Jag tror att de som är helt besatta av kärnkraft och bara pratar kärnkraft är dels vindkraftsbolagen, dels den rödgröna oppositionen.

Fredrik Olovsson vet att jag älskar vattenkraft. Jag älskar också kraftvärme, för jag vet hur bra det är. Och visst, jag har en ganska positiv känsla även för kärnkraft eftersom jag älskar Sverige. Vi är ett välfärdsland och kommer förhoppningsvis att kunna vara ett framgångsrikt industriland även i framtiden.

Att detta skulle slå ut befintlig kärnkraft är ett argument som jag aldrig ens hört någon framföra på fullt allvar. Det ser jag faktiskt inte någon risk för över huvud taget.

Ibland framförs det dock i debatten från Fredrik Olovssons och hans partis sida att detta riskerar att slå ut vindkraften och solkraften. Då kan jag bara konstatera: Det enda som slår ut investeringar i solkraft är mer solkraft, och det enda som slår ut investeringar i vindkraft är mer vindkraft – detta eftersom man då kannibaliserar på sina egna vinstmarginaler. Det gäller i synnerhet under sommarhalvåret, om man då producerar massivt med el när det behövs som minst, så att säga.

Vi satsar på alla kraftslag. Vi har förbättrat för både vindkraften och solkraften. Vi gör så att kommunerna får fastighetsskatten för vindkraft, exempelvis, och vi tittar på hur man kan kompensera närboende för vindkraftens konsekvenser.

När det gäller kärnkraften handlar det om att återställa spelplanen eftersom ni stängde ned sex av tolv fullt fungerande klimatsmarta reaktorer. Det är därför vi behöver göra detta, eftersom just kärnkraften har pekats ut som det mest förhatliga av alla kraftslag. Det är därför vi behöver göra en återstart av kärnkraften för miljöns, för tillväxtens och för den svenska välfärdens skull.

(Applåder)

Herr talman! Jag trodde att huvudanklagelsen i dag var att vi i Moderaterna och våra kollegor är för offensiva. Men nu är vi visst för defensiva.

Först och främst: Det är väl ingen som är emot energieffektivisering! Vi har energieffektivitet i Sverige. Marknaden har åstadkommit det, och tekniken har åstadkommit det. Kraftvärmen är en stor del av detta, men den ville ni beskatta bort. Problemet uppstår när man ska göra det här på politisk väg, för det blir ju elransonering om man ska tvinga företag och familjer att skära ned på sin elförbrukning.

Kärnkraften är inte lösningen på allting; det har vi aldrig sagt. Men låt oss komma ihåg att vi bara under den tid som har gått hittills under vårt regeringsinnehav har fått in mer väderbunden kraft i systemet, 6 000 megawatt, än hela vårt startprogram för kärnkraft.

När det gäller diskussionen kring nät är en del av problemet att våra fantastiska förfäder byggde ett perfekt kraftsystem där man i södra Sverige hade ett fåtal stora sajter som tryckte in massivt med el i hela systemet. Om man ska ha massor med småsajter över hela Sverige kommer det naturligtvis att kräva enorma nätutbyggnader, och det ställer jag mig väldigt skeptisk till.

Det är klart att man kommer att behöva bygga ut näten. Men det mest samhällsekonomiskt och miljömässigt försvarbara är naturligtvis att utgå från de stora anslutningspunkter vi har – de stora sajter där man redan har en anslutning till stamnätet.

Jag behöver återupprepa min fråga eftersom jag inte fick ett enda svar från Fredrik Olovsson tidigare. Vad är er alternativkostnad? Påstår ni här att ert ”förslag” till lösning på Sveriges elutmaning kostar noll kronor och är gratis? Jag vet att Fredrik Olovsson inte påstår detta, för han vet att det kostar enorma summor – betydligt mer än vårt startprogram för kärnkraft.

Vad är er beräkning av vad ert alternativ, eller frånvaron av alternativ från er, kommer att kosta? Det finns inget gratis nollalternativ till kärnkraftsfinansiering, mina vänner. Den som påstår det far med osanning.

Herr talman! Det finns ju ingen kärnkraftsskatt över huvud taget. Det finns inget förslag om att införa någon kärnkraftsskatt. Den kärnkraftsskatt som fanns ville Centerpartiet mångdubbla för att driva ut kärnkraften ur Sverige.

Det här ska naturligtvis betalas på precis samma sätt som alla andra statsutgifter som vi har, med den skillnaden att det här ska betalas tillbaka med ränta. Återigen: Det här är inga bidrag rakt ned i fickorna på aktörer, som de gamla elcertifikaten var. Det här är lån som ska betalas tillbaka till Sveriges skattebetalare med ränta.

Jag tycker att det är jättebra att Centern numera omfamnar kraftvärmen, som tydligen ska lösa allting trots att man ville beskatta bort kraftvärmen under tidigare mandatperioder och belade den med den ena straffskatten efter den andra.

Nu vurmar ni också för vattenkraften, och det är jättebra. Men era kollegor i Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill riva ut så mycket vattenkraft som de bara kan. Miljöpartiet satsar ännu mer pengar på att accelerera utrivningstakten i södra Sverige, där vattenkraften behövs som mest. Ni har inga förslag vad gäller ny baskraft i Sverige.

Nu har jag besvarat Rickard Nordins frågor, och jag behöver återigen ställa frågan: Vad är alternativkostnaden för ert förslag till lösning, där hälften bygger på att hushåll och företag ska förbruka mindre el?

Vi såg hur det här gick under inledningen av energikrisen, när familjer stängde av vissa rum och vissa företag gick i konkurs. Hade det någon effekt på förbrukningen? Svar nej. Lösningen på Sveriges problem är inte elransonering. En del av lösningen är ny, klimatsmart, billig och fritt flödande baskraft. Kärnkraften är en stor del av det svaret.

Herr talman! Tyvärr är det Sveriges befolkning som har fått betala Centerpartiets stora käpphäst de senaste 50 åren, att avveckla Sveriges kärnkraft. Nu handlar det om att återställa spelplanen.

Vem är det som får betala? Naturligtvis betalar vi som sedan kommer att bli de stora vinnarna på detta. Det är dessutom så att det är regeringen och riksdagen som på öret beslutar om den totala kostnaden för att bygga upp den kärnkraft som gav oss världens renaste energisystem och de billigaste elpriserna och ser till att det gäller även i framtiden.

Jag måste ändå ställa frågan till Centerpartiet, som bara talar om kostnader. Vad är kostnaden för ert förslag till lösning, och då ”lösning” inom citationstecken? Hälften av den lösningen handlar egentligen om elransonering. Ni kallar det energieffektivisering.

Mer än hälften av den el ni vill ha handlar om att man ska förbruka mindre el. Det är vad som gör att företag framför allt i södra Sverige säger: Vi kan inte fortsätta vår verksamhet. Rickard Nordin står här och påstår att hans alternativ är helt gratis. Återigen: Om man påstår det vilseleder man väljarna ganska grovt. Svenska folket har nu fått betala kostnaden för den nedstängda svenska klimatsmarta kärnkraften.

Det här är alltså inte något bidrag rakt ned i fickorna på aktörerna, som stödet till vindkraften var. Det här är lån som ska betalas tillbaka med ränta. Det är den stora skillnaden.

Jag upprepar: Vad kostar ert förslag till lösning, Rickard Nordin?

Herr talman! Regeringen har presenterat ett ramverk för finansiering av ny kärnkraft. Beslutet kommer att fattas senare under dagen. Det kommer att påverka Sverige fram till nästa sekelskifte och längre därtill, som min utskottskollega Tobias Andersson konstaterat. Det är ett nödvändigt beslut, för de beslut vi fattar i dag avgör om Sverige om 20 år kommer att vara ett land med högt välstånd som går en ljus framtid till mötes.

Beslutet i dag innebär dock inte bara en satsning på ny kärnkraft. Det är en tydlig skiftning i inriktning. Vi kommer att ta ett stort kliv från det ideologiska till det funktionella kraftsystemet. Det är en återgång till den grund som gjorde Sveriges kraftsystem till världens bästa, där samhällets behov och inte önsketänkande får diktera hur kraftsystemet ska utformas.

Herr talman! Vi ska satsa på kärnkraft, för dess förmågor svarar mot samhällets behov, vilket alternativen inte klarar av att göra med dagens teknik. Kärnkraften är inte en lösning man blir tvingad till, utan den är det bästa vi har i dag för att tillgodose en bra basproduktion där vattenkraft inte finns att tillgå.

Av de andra kraftslagen finns det inget som kan ersätta kärnkraften. Kraftvärmen är fantastisk och ska stärkas, men den kan inte skalas upp för att ersätta kärnkraften. Vår skog kan vi göra bättre saker av än att elda upp. Solkraften producerar under helt fel tid av året. Vindkraftens volatilitet måste man alltid kompensera för med något annat, och de negativa konsekvenserna för närboende gör att det ibland är svårt att placera vindkraftverk där behovet är som störst.

Alla de här kraftslagen bidrar till ett optimerat kraftsystem, vilket jag vill vara väldigt tydlig med. Men det är inte möjligt att använda dem som bas i ett industriland. För att det ska fungera måste man ta oerhörda risker och förlita sig på tekniker som enbart finns i labbskala eller politiska regleringar som avindustrialiserar länder – det sista Sverige som framstående industriland ska göra.

När man väldigt ospecificerat talar om batterier och lagring som lösning kan jag konstatera att varken tekniken eller kapaciteten finns. Svenska kraftnät konstaterar att det på flera decenniers sikt är helt orealistiskt med storskalig långsiktig energilagring. Vad man menar när man ospecificerat talar om flexibilitet, energieffektivisering och smarta elnät är – lite tillspetsat – elransonering. Det är inte en möjlig väg om Sverige ska fortsätta vara ett industri- och välfärdsland, i synnerhet inte om vi ska vara ett fossilfritt industri- och välfärdsland.

Jag har en sak att säga. De olika kraftslagen finns alltså till för kraftsystemet, för industrin och hushållen, och inte tvärtom. Det är alltså inte kraftsystemet, hushållen och industrin som ska behöva anpassa sig efter kraftslagen, utan kraftslagen som ska finnas till för samhällets behov av el. Kraftsystemet är inte en välgörenhetsorganisation för kraftslagen. Kraftsystemet kan heller inte bara vara utlämnat till kraftslag som bara producerar el när de känner för det.

Att ensidigt välja bort kärnkraften och enbart fokusera på de alternativa lösningarna är farligt. Flera har konstaterat det den senaste veckan. Danmark håller på att överge ett kärnkraftsförbud som gällt sedan 1985. Belgien rev upp sitt avvecklingsbeslut förra veckan och ska nu satsa på ny kärnkraft, och i måndags meddelade Tyskland att det ska sluta motarbeta kärnkraft i EU.

Oppositionen har länge haft ett ensidigt fokus på bara de väderberoende kraftslagen. Problemen har blivit så uppenbara att till och med de har insett att man behöver el under vindstilla mörka vintermånader. I det läget borde den naturliga tanken vara att vända sig mot den välbeprövade kärnkraften som gett oss stabil, ren och billig el i över 50 år, men nej. Hatet mot, och besattheten av, kärnkraften är stort.

Trots otaliga exempel från omvärlden – särskilt Tyskland, som har ett kraftsystem från helvetet, där man nästan driver sin industri i konkurs – väljer oppositionen här en farlig politik som gör svenskarna fattigare och otryggare.

Herr talman! Vi inom Tidösamarbetet vågar erkänna att ny kärnkraft kostar. Det gör all vital infrastruktur som ska stå längre än till nästa sekelskifte. Men den står inte mot ett gratis nollalternativ, vilket inget av oppositionspartierna egentligen vågar berätta för väljarna och dem som sitter och lyssnar här i dag.

I deras experimentella elsystem ska det plöjas ned hundratals miljarder i extra elnät, miljardsubventioner till väderberoende kraftslag som ska byggas in på varje knut. Till det ska reservkraft byggas, vilket även den givetvis måste subventioneras.

Återigen: Det finns inget alternativ mot kärnkraftsfinansiering som är ett gratis nollalternativ. Man är inte ärlig mot människor om man påstår att så är fallet.

Herr talman! Den största kostnaden för svenskarna är inte att bygga kärnkraft. Den största kostnaden är att inte bygga den. Sedan ska vi komma ihåg att vårt förslag om riskdelning inte är pengar rakt ner i aktörernas fickor, som elcertifikaten till vindkraften. Riskdelning för kärnkraft är alltså lån, som ska betalas tillbaka med ränta.

Vi ska bygga ny kärnkraft för att det ger det bästa kraftsystemet. Ett system med basen i kärnkraft ger de bästa sammanlagda effekterna. Det ger lägst utsläpp av koldioxid. Det tar minst mark i anspråk och kräver minst mängd kritiska mineraler. Kärnkraften är det varje miljövän borde kämpa för.

Reaktorerna kan placeras nära kunderna och levererar när det behövs, och de kan enkelt skalas både upp och ned. Elpriset blir lågt och volatiliteten minimal. Den sänker kostnaderna för stödtjänster och minskar också behovet av enorma elnät. Det är vad samhället behöver. Ren, stabil el när varje hushåll behöver det och där varje industri vill ha det.

Kära socialdemokrater, och min förnuftiga utskottskollega Fredrik Olovsson! Det finns flera förnuftiga socialdemokrater i näringsutskottet, ska jag vara väldigt tydlig med. Ni har våndats över kärnkraften i 50 år nu. Frågan handlar inte om pengarna eller behovet. Alternativen är betydligt dyrare och löser inte problemen, och behovet av kärnkraft är uppenbart. Ni socialdemokrater vet det.

Problemet är att man har drivit opinion mot kärnkraften i 45 år och dessutom lämnat över sin energipolitik till Miljöpartiet och Centerpartiet, som egentligen har elransonering som bärande idé. Ni har redan erkänt att vi hade rätt och kopierat vår politik inom rättsväsen och migration.

Jag vädjar: Ta nu ansvar för Sverige, och släpp ransoneringsradikalerna på ytterkanten. Stå upp för svensk industri, svensk välfärd och svenska arbetstillfällen och ge dem den baskraft de behöver. Kopiera den samhällsbyggande energipolitiken.

Herr talman! Fyra år och två månader – det var så lång tid det tog att bygga Oskarshamn 3. På 13 år byggdes tolv reaktorer i Sverige, och två levererades till Finland. Ingen kunde bygga kärnkraft lika effektivt som Sverige under 80-talet, och ingen har kunnat bygga så effektivt sedan dess. Tyvärr har vi inte längre den förmågan. Den fantastiska kärnkraftsindustrin vi hade var inte välkommen av våra fyra oppositionspartier på vänstersidan.

Genom tankeförbud, stopplagar, forcerade nedläggningar, indragna forskningsmedel och politiskt avbrutna projekt har man försökt att strypa den svenska kärnkraftsindustrin. Investerare har lärt sig: Att bygga ett kärnkraftverk i Sverige är riskfyllt. När som helst kan oppositionspartierna vilja stänga det.

Herr talman! Låt mig avsluta med att säga varför denna proposition om kärnkraftsfinansiering behövs. Industrin ska kunna vara trygg med att staten säkerställer den grundläggande infrastrukturen och inte försöker torpedera den med jämna mellanrum. Vi säkerställer nu detta.

Ny kärnkraft ska byggas för dagens och morgondagens svenskar. Varje hushåll och företag ska ha tillgång till el – dygnet runt, året runt och i hela landet. Sverige behöver i princip fritt flödande, fossilfri, billig el. Det finns, herr talman, inga rika lågenergiländer.

Med det yrkar jag bifall till förslaget om statlig riskdelning för ny kärnkraft.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M), Josef Fransson (SD) och Camilla Brodin (KD).