Sofia Amloh

Fru talman! Den förra regeringen gjorde alltså ingenting – jag tyckte ändå att jag hörde det. Den här regeringen gör inte tillräckligt, och den förra regeringen gjorde inte heller tillräckligt. Nu har Sverigedemokraterna i snart fyra år haft ett väldigt starkt inflytande över den här regeringen och mycket att säga till om. Då undrar jag vad det är man har åstadkommit som har utgjort den här stora skillnaden, förutom ett särskilt yttrande, som vi får höra om i den här debatten.

Socialdemokraterna har ju faktiskt styrt i mer än åtta år, i ganska många decennier, och har förflyttat Sverige till att bli ett av de mest jämställda länderna. Att påstå att vi inte gör något tycker jag alltså är direkt orättvist av ledamoten. Det är oftast värderingar som ledamoten brukar lyfta som vi ska värna om. Jag tycker att det behöver vara en lite mer nyanserad bild från ledamoten.

Jag ska ställa en konkret fråga till ledamoten utifrån att socialdemokratin med flera under många decennier har byggt upp ett omfattande kvinnofridsarbete runt om i hela Sverige. Nu ser vi att den här regeringen har fattat beslut om en lagstiftning som bland annat gör att kvinnojourer lägger ned runt om i landet. Det är nästan 40 stycken som är nedlagda nu, och det fortsätter ticka. Tänker den här regeringen göra något för att vi ska ha något kvinnofridsarbete kvar i det här landet, eller tänker Sverigedemokraterna fortsätta skriva särskilda yttranden medan kvinnofridsarbetet nedmonteras?

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Verklig jämställdhetspolitik som gör skillnad i människors vardag – det är fina ord. Jag håller med om dem. Det är något vi alla verkligen ska jobba för, och det har vi gjort många gånger och i långa stycken, som jag tidigare har beskrivit i den här debatten. Vi har förflyttat jämställdhetspolitiken och varit ett framgångsland på det här området.

Nu är Sverigedemokraterna det största partiet i den här regeringens underlag och ser till att den kan sitta i Rosenbad. Jag hör hur ledamoten varmt beskriver hur viktigt jämställdhet är för Sverigedemokraterna och att det behöver komma reformer på plats men att den här regeringen faktiskt inte gör någonting – detta har sagts i talarstolen från Sverigedemokraternas sida. Och då säger Sverigedemokraterna: Då skriver vi ett särskilt yttrande. Är detta ledamotens och Sverigedemokraternas sätt att påverka den här regeringen att åstadkomma verklig, praktisk jämställdhetspolitik, när man får något att säga till om?

Herr talman! Det var fler frågor än svar.

Sverige har kommit väldigt långt på många områden, framför allt när det gäller jämställdhet. Vi har jobbat i många år med att få fram lönekartläggningar och hur dessa ska göras. Detta görs till exempel framgångsrikt mellan parterna. Men detta är inte fulländat, för vi har fortfarande osakliga löneskillnader. Ingångslönerna för män och kvinnor skiljer sig åt.

Både arbetsgivarna och arbetstagarna har framfört att direktivet skulle ge en skjuts för att minska lönegapet. Det ökar ju nu från att tidigare ha stått stilla. Nu går det åt fel håll. Direktivet skulle kunna skapa en möjlighet i Sverige och Europa, och bland annat Finland har velat ta sig an direktivet på ett annat sätt.

Detta är ridåer, för det här är länder som tillsammans har förhandlat om direktivet för att genomföra det i EU. Men nu grumlar de till det och säger att det inte går att genomföra och vill backa tillbaka till något de själva säger inte går att omförhandla.

Utredningen har varit ute på remiss, och det finns goda ansatser och bra förslag att genomföra i svensk lagstiftning. Varför valde regeringen att inte göra detta?

Herr talman! I sitt anförande pratar ledamoten om att skapa förutsättningar för människor att bli fria, fatta sina egna beslut och äga sitt liv i alla dess delar. Här delar vi helt uppfattning, men jag har ändå rätt många frågor till ledamoten. På i stort sett samtliga områden när det gäller jämställdhet backar nämligen Sverige.

Kvinnor som arbetar i välfärden har höga sjukskrivningstal, och gruppen arbetarkvinnor är den enda grupp i samhället där livslängden minskar. I övrigt blir den svenska befolkningen äldre. Lönegapet mellan män och kvinnor, som tidigare har stått stilla, ökar dessutom sedan 2022.

Efter många års förhandlingar i EU hade regeringen möjlighet att få till ett direktiv som skapar förutsättningar att minska lönegapet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden i Europa men också i Sverige. Men regeringen misslyckades totalt. Det finns inget förslag till genomförande till den 7 juni; vi vet inte ens om det kommer något över huvud taget och vad det i så fall kommer att innehålla.

Det här skulle vara ett avstamp och ett nytt steg i arbetet för att minska lönegapet och osakliga löneskillnader. Men regeringen har helt kapitulerat. Varför?

Herr talman! Jag konstaterar att flera av de saker som har sagts från ledamoten är direkt skenheliga. Att gömma sig bakom att moderat ekonomisk politik skulle gynna de mest ekonomiskt svaga i samhället är skenheligt.

Det är de mest välbärgade i samhället som har gynnats av jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag, där 10, 20, 30, 40, 50 miljarder av skattebetalarnas pengar har gått ned i deras fickor. Sedan står man här i talarstolen, herr talman, och påstår att detta gynnar jämställdheten. Det är direkt felaktigt.

(Applåder)

Herr talman! Historisk kamp för historiskt viktiga reformer har många gånger utkämpats av socialdemokratiskt ledda regeringar. Det är inget som det borgerliga Moderata samlingspartiet historiskt har varit framträdande i; ärligt talat har väl agerandet flera gånger varit i motsatt riktning. Sedan kan man komma ganska långt efteråt och stoltsera med de positiva effekterna av de stora jämställdhetsreformerna som har gjorts i Sverige och uttrycka sig kring svenska värderingar som vi ska vurma för.

Detta delar jag helt – absolut.

Nu har vi haft fyra år med den här regeringen. En av de fundamentala byggstenarna för att jämställdheten ska röra sig framåt är den ekonomiska jämställdheten. Sedan 2022 har dock skillnaden mellan kvinnor och män ökat på många sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än männens. Det är ett faktum. Det är verkligheten. Löneklyftan har dessutom ökat sedan 2022. Det är också ett faktum. Uttaget av föräldraledighet är fortfarande ojämställt.

Jag vill fråga ledamoten varför ni valde att införa flera jobbskatteavdrag som har kostat skattebetalarna tiotals miljarder kronor årligen och som har ökat på den ekonomiska ojämställdheten.

Sjukskrivningstalen inom välfärden har ökat drastiskt, enligt Försäkringskassan. Varför har ni skurit i välfärden, där majoriteten av kvinnor jobbar?

Herr talman! Jag vet faktiskt inte riktigt vad ledamoten gör här i talarstolen – kritiserar oss för alla möjliga saker; det haglar just nu.

Ledamoten borde kanske backa hem. Jag har inte lyft det själv. Men, herr talman, när ledamoten lyfter hur det ser ut i ens regeringsalternativ vill jag rekommendera ledamoten att läsa Sverigedemokraternas vitbok och titta på Sverigedemokraternas historia. Jag vill rekommendera ledamoten att läsa deras principprogram och fråga kollegorna vad de står för, framför allt när det kommer till jämställdheten och när det kommer till demokratiska rättigheter och mänskliga fri- och rättigheter.

Om det regeringsalternativet inte är lämpligt borde man kanske inte kritisera oss så hårt på det här området. Jag tycker att man ska lägga energin på att titta på sitt eget regeringsunderlag i första hand när man väljer att ge sig in i den här debatten.

Ledamoten tog upp många saker. När det kommer till Stockholms stad och exempel på vad som händer där får ledamoten gärna backa hem till sitt eget kommunfullmäktige, tänker jag, och ta debatten där.

I arbetet med att just bilda och utbilda och se till att fler blir demokrater behöver vi också förflytta människor som inte är lika demokratiska till en mer demokratisk plats – med den typen av kunskap och värderingar. Regeringen eller Moderaterna har faktiskt inte något eget förslag på hur man ska göra detta, utan de säger nej och lämnar det bakom sig. Jag tycker att det är sorgligt att det inte har framgått.

(Applåder)

Herr talman! Vi har aldrig sagt att vi tycker att det är rätt att finansiera verksamhet som innebär en risk för nationell säkerhet och bidrar till att trycka tillbaka kvinnors fri- och rättigheter. Det vill jag vara väldigt tydlig med, ledamoten. Det finns inget stöd för den typen av verksamheter.

Men att den här regeringen har valt att slakta många delar av studieförbundens och folkhögskolornas arbete drabbar människors möjligheter oerhört. Det drabbar deras möjligheter till bildning och studier. Många gånger är det kvinnors möjligheter till en första, andra eller tredje chans som det går ut över. Det är vad den här regeringen har bidragit med.

Att man sedan behöver göra den här typen av åtstramningar och se över regelverk för att bidrag inte ska gå dit stöttar vi helt. Detta görs i varenda kommun, av kultur- och fritidsnämnder och så vidare.

Den här regeringen har i snart fyra år aktivt sett till att jämställdheten backar på många plan, som jag precis beskrev i mitt anförande. Det får gärna ledamoten svara mer på – antingen nu eller i sitt senare anförande. Jag tror att det är många som vill ta del av det.

Fru talman! Tidöpartierna har styrt landet i snart fyra år. En mandatperiod har passerat, som främst har gynnat bara den ena halvan av befolkningen, nämligen männen. Sedan 2022 har skillnaderna ökat mellan kvinnor och män på flera sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än männens, löneklyftan har vidgats och de kvinnliga pensionärerna har fått det ekonomiskt sett allt tuffare.

Uttaget av föräldraledighet är fortfarande ojämställt, och fler ensamstående mammor klarar inte månadens utgifter. Bris senaste rapport larmar om att utsattheten i hemmet sticker ut. Barnen beskriver konsekvenserna av att växa upp i ekonomisk utsatthet och våld i hemmet. Det står med all tydlighet klart att regeringen med sina prioriteringar medvetet har försämrat de mest grundläggande jämställdhetsfrågorna.

Fru talman! De jobbskatteavdrag som har införts under mandatperioden har kostat flera miljarder kronor årligen, och de har ökat på den ekonomiska ojämställdheten avsevärt. Tidöpartierna har fört en högst medveten politik riktad till män med högre inkomster. Regeringen har själv uttalat att jobbskatteavdraget ger störst effekt vid höga inkomster. Detta kombinerat med att män ägde 68 procent av hushållens samlade aktieförmögenhet 2024 visar på en total avsaknad av köns- och klassperspektiv.

Nästan tre av fyra kvinnor arbetar i den svenska välfärden i kommuner och regioner. Samtidigt för Tidöpartierna en politik som innebär att var femte kommun och omkring hälften av regionerna räknar med underskott för 2025. Att inte prioritera välfärden är ett svek mot alla de kvinnor som bär upp den. Vi vet dessutom att nedskärningar i det gemensamma slår hårdast mot kvinnor.

Rika män får mer pengar i plånboken. Samtidigt går arbetarkvinnor på knäna och tvingas arbeta deltid. De sliter ut sig och kan oftast inte jobba ett helt arbetsliv. Tusen och åter tusen kvinnor sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar, och den siffran ökar. Dessutom är arbetarkvinnor överrepresenterade bland fattigpensionärerna.

Det är en djupt orättvis fördelning som bedrivs av den här regeringen. När familjer har fått det allt tuffare har regeringen dessutom valt att hålla nere familjestöden. Barnbidraget har inte höjts, och den tillfälliga höjningen av bostadsbidraget för ensamstående med barn har tagits bort. Detta har skett samtidigt som ensamstående mammor har inkomster som inte räcker till det mest nödvändiga – enligt siffror från Försäkringskassan.

Fru talman! Lönegapet i Sverige är bestående och har till och med ökat de senaste åren, som jag tidigare nämnde. I andra EU-länder är gapet större än i Sverige, och kvinnors möjligheter att delta på arbetsmarknaden är sämre.

EU:s lönetransparensdirektiv är ett försök att komma åt detta strukturella missgynnande av kvinnor genom ny lagstiftning. Bland annat ska förväntat lönespann framgå vid rekrytering för att komma åt problemet med att män får högre ingångslöner än kvinnor. För första gången på många år finns i och med direktivet möjligheten att ta ett krafttag mot kvinnors lägre löner, något som välkomnas av både arbetsgivare och arbetstagare.

Regeringen har dock lyckats med konststycket att lägga fram ett förslag som riskerade att få motsatt effekt, alltså mindre transparens och större lönegap. Kritiken var omfattande från alla håll. Regeringen har nu dragit tillbaka förslaget utan att ge någon avisering om när riksdagen ska ha ett nytt förslag att ta ställning till. Man har till och med valt att backa tillbaka det till EU för omförhandlingar – helt obegripligt med tanke på att det är en icke framkomlig väg!

Detta är inget annat än ett misslyckande av historiska proportioner. Direktivet skulle vara implementerat i svensk lag den 7 juni i år. Arbetet för att sluta lönegapet och ta bort osakliga löneskillnader skulle då kunna ta nästa steg, men regeringen har nu valt att sätta krokben för det. Det är både häpnadsväckande och djupt olyckligt för ett föregångsland som Sverige.

Herr talman! Som om detta inte vore nog! Sverige har i decennier byggt upp ett omfattande kvinnofridsarbete runt om i landet som vi ska vara stolta över, även om det finns mycket mer att göra. Men regeringen började mandatperioden med att införa lagstiftning som har fått förödande konsekvenser för landets kvinnojourer. Räknesnurran visar till dags dato att nästan 40 kvinnojourer har lagts ned. Många av dem har varit verksamma i 30–40 år. Och fler lär det bli om regeringen inte reviderar sin politik snarast.

Hur långt ska nedmonteringen av kvinnofridsarbetet gå innan SD och regeringen gör något? Hur många fler kvinnojourer behöver läggas ned innan man agerar?

Vi socialdemokrater har länge varit drivande i arbetet för att stärka kvinnors självbestämmande. Vi tänker inte slå av på takten. Kvinnor ska ha samma rätt som män att forma sitt eget liv och fatta sina egna beslut. Något mindre än full jämställdhet kan vi aldrig acceptera.

Ekonomisk ojämställdhet mellan könen är i grunden en fråga om samhällsekonomi. Vi socialdemokrater vill stärka resurserna till välfärden och förbättra arbetsvillkoren för att trycka tillbaka de ovärdiga sjukskrivningstalen, för en bättre arbetsmiljö som man inte blir sjuk av.

Vi vill ta bort det orättvisa karensavdraget. Vi vill stärka de svaga hushållens ekonomi och höja barnbidragen. Vi ska bekämpa fattigdomen, inte göda den. Sverige behöver en medveten jämställdhetspolitik som prioriterar hårt arbetande kvinnor i välfärden och driver en ekonomisk politik som sätter ensamstående mammor framför de mest välbärgade männen i samhället.

Vi behöver minska den ekonomiska klyftan mellan fattiga och rika, inte driva på den. Vi behöver minska hälsoklyftorna för att arbetarkvinnor inte ska betala det högsta priset med en förkortad livslängd. Det är helt grundläggande för oss socialdemokrater att vi inte kan lämna den andra halvan av befolkningen efter oss. Jämställdhet är inget man väljer eller väljer bort. Det är ingen plusmeny. Jämställdhet är grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget och för välfärdsstaten.

Herr talman! Detta är långt mer än vi kan säga att den här regeringen har bevisat.

Det är inte bara jämställdheten som går bakåt. Människor diskrimineras i ökande grad på grund av ålder, kön, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, sexuell läggning, könsöverskridande uttryck och funktionsnedsättning. Diskrimineringen ökar och breder ut sig.

Herr talman! En del frågar sig varför det är så viktigt att människor inte ska diskrimineras. Jo, det är självklart för att ingen ska utsättas för det mänskliga lidande som det innebär. Men det är också viktigt att vi i demokratier inte kan tolerera att människor diskrimineras. Oavsett vem man är eller vem man vill vara ska man inte behöva betala ett pris som innebär att man inte kan delta i samhället som alla andra, att man förtrycks och att ens fri- och rättigheter begränsas.

Detta behöver vi alla stå upp för och aktivt arbeta för att människor inte ska utsättas för diskriminering. Tyvärr tryter kraften. Det är många som tystnar medan hatet och hotet får syre. Det är oroväckande för den svenska demokratin. Ambitionerna är alldeles för låga, och detta ska den konservativa regeringen ställas till svars för.

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 3.

(Applåder)

Fru talman! Arbetslösheten i Sverige har ökat dramatiskt – 100 000 fler i arbetslöshet – sedan SD och regeringen tog över ansvaret. Många unga står utan jobb, samtidigt som företag säger att de inte hittar rätt kompetens. Det visar tydligt att regeringen inte har gjort tillräckligt, trots sin så kallade arbetslinje.

Nu ser vi dessutom att nya grupper drabbas. Enligt en ny rapport ökar arbetslösheten mest bland utbildade män födda i Sverige. Ingen går säker när arbetslösheten biter sig fast.

Utvecklingen sticker dessutom ut. Medan arbetslösheten har minskat i flera jämförbara länder har Sverige underpresterat.

Jag kan konstatera att det saknas krisinsikt och initiativförmåga. Arbetsmarknadspolitiken har fullständigt kollapsat.

Är arbetsmarknadsministern nöjd med hur läget ser ut i Sverige? Behövs det inte krisinsatser för att komma till rätta med krisläget på svensk arbetsmarknad?

(Applåder)

Herr talman! Inflationen ska bekämpas; det är vi helt överens om. Det finns inget parti i den här riksdagen som är emot att bekämpa inflationen. Men grejen är att man kan göra flera saker samtidigt och att man kan skydda verksamheter och politiska områden och så vidare.

Välfärden är en sådan sak som vi socialdemokrater hade velat skydda från att bli drabbad av inflationen, för det är så pass viktigt att göra det under tiden som man bekämpar inflationen. Det är det som är skillnaden.

Efter den här debatten kan jag bara konstatera att vi socialdemokrater den här mandatperioden i budget efter budget har fördubblat pengarna till sjukvården. Regeringen har inte lagt de pengar som har krävts för att upprätthålla saker och minska vårdköerna eller för att se till att det finns bra arbetsvillkor och arbetsmiljö för de människor som jobbar inom svensk sjukvård.

Nu svarar man efter fyra år att man har kallat till ett möte – det är svaret från regeringen. Det är resultatet av hur man har hanterat svensk sjukvård. För mig är det helt bedrövligt, framför allt när Arbetsmiljöverket visar på hur illa ställt det är med de allvarliga arbetsmiljöbristerna inom svensk sjukvård. Då väljer den här regeringen att kalla till ett möte.

Det finns inga fler resurser annonserade, och det finns ingenting som utlovar att Kristdemokraterna i regeringsställning tänker göra det som krävs inom svensk sjukvård för att vi ska kunna vara det föredömliga välfärdsland som vi har varit. Jag hör att regeringen är ganska nöjd med att kalla till ett möte.

(Applåder)

Fru talman! Det är jättebra att regeringen jobbar med arbetsmiljöstrategin. Man har jobbat med den ganska länge. Vi har bara inte sett något än. Jag längtar verkligen till att vi får en produkt att läsa. Vi får höra om många delar av den, och det är spännande, men jag skulle vilja se den också. Och att den faktiskt kommer i bruk är ju en leverans som måste till om man ska kunna använda den som ett svar på frågan om man faktiskt gör något för att komma till rätta med arbetsmiljön.

Nu är det ju så att åtta av tio akutsjukhus har haft så pass stora brister de senaste två åren att Arbetsmiljöverket gör de här allvarliga nedslagen. Och frågan kvarstår faktiskt: Exakt vad tänker regeringen göra åt det – nu?

Under den här mandatperioden har vi faktiskt inte sett några initiativ alls. Vi har sett nedskärningar. Vi har sett att man låtit inflationen äta upp resurserna i sjukvården i stället för att säkra dem med en grundplattform, så som vi socialdemokrater föreslår, lik den som Vänsterpartiet precis beskrev här. Vi vill att man ska skydda sjukvården och välfärden från att drabbas av inflation. Men det har regeringen inte gjort.

Nu hör jag statsrådet säga att det här är en början till ett initiativ för att ha en dialog. Man börjar alltså nu, i slutet av mandatperioden och trots alla larmsignaler, ha en dialog om problem som är välkända och som Arbetsmiljöverket har sagt att det behövs åtgärder för här och nu därför att de är så pass allvarliga. Jag tycker inte att det är ett konkret förslag från regeringen.

Vi socialdemokrater har, bland annat under den här mandatperioden, haft helt andra prioriteringar än regeringen. Vi har bland annat föreslagit dubbelt så stora resurser till välfärden som regeringen i budgeten för 2023. I budgeten för 2024 dubblade vi resurserna till sjukvården igen jämfört med regeringen. För 2025 föreslog vi ett tillskott på generella statsbidrag på 6 miljarder kronor mer till kommuner och regioner. Sammantaget är det många miljarder mer än i regeringens budget. De hade spelat roll, framför allt när det handlar om en arbetsmiljö med långa arbetspass, för mycket administration, stressrelaterade sjukdomar och höga sjukskrivningstal. Det handlar till syvende och sist om resurser till personalen för att ge dem den arbetsmiljö och de villkor som de förtjänar.

Varför har då regeringen inte svarat upp med att öka statsbidragen, när detta har varit så otroligt tydligt? Regeringen har under den höga inflationen valt att inte inflationsskydda sjukvården utan låtit vårdköerna bli längre och arbetsmiljön försämrad, för att sedan säga att detta beror på inflationen. Det är otroligt passivt gjort av regeringen. Det har funnits handlingsalternativ, men man har ändå valt att inte göra något. Man har stått och väntat ut inflationen, och nu säger man att man kan ta initiativ till dialogmöten utifrån det här.

Min fråga kvarstår: Vad tänker regeringen göra åt de allvarliga bristerna i arbetsmiljö för den personal som jobbar på våra akutsjukhus?

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tog initiativ till den här interpellationen för att ha en debatt med arbetsmarknadsministern mot bakgrund av de brister som har framkommit i Arbetsmiljöverkets inspektioner. Åtta av tio akutsjukhus hade de senaste två åren så stora brister i arbetsmiljön att Arbetsmiljöverket beordrade åtgärder. Det handlar till exempel om långa arbetspass, för mycket administration och dåliga digitala verktyg.

Generaldirektören för Arbetsmiljöverket säger det som behöver sägas även om det är fruktansvärt. Han säger att det är allvarligt eftersom det ger så stora belastningsskador att vissa dör i förtid. Det är en av konsekvenserna av de allvarliga bristerna i arbetsmiljön.

Svensk sjukvård pressas alltså till den gränsen, och det är personalen och patienterna som betalar det höga priset. Konsekvenserna syns i Försäkringskassans statistik. De hårdast drabbade branscherna är vård, skola och omsorg, och vården ligger i topp.

I svaret från statsrådet i dag sägs bland annat att detta är arbetsgivarens ansvar. Jag delar den uppfattningen till fullo; självklart är det arbetsgivarens ansvar. Det jag vill säga är att arbetsgivarnas – kommuners, regioners och privata utförares – ansvar hänger samman med vilka förutsättningar de får. Den här regeringen vill att kommuner och regioner som vill höja skatten ska betala en straffavgift, samtidigt som man har skurit ned på vården i samtliga budgetar för att man behöver göra skattesänkningar i stället. Hur tänker man då från regeringens håll att arbetsgivaren ska kunna ta detta fulla ansvar?

Det andra som vi får höra i svaret är att det ska komma en arbetsmiljöstrategi under våren. Absolut – vi väntar. Vi har väntat länge på den i arbetsmarknadsutskottet – den är annonserad. Vi är framme i mitten eller slutet av mars. Den kommer inte att hinna behandlas klart i riksdagen innan den här mandatperioden är slut. Jag tycker därför att det är ett väldigt tomt svar att komma med.

Den tredje delen i statsrådets svar handlar om att man har kallat till ett dialogmöte med flera viktiga parter på arbetsmarknaden i någon typ av kraftsamling. Dialog och kraftsamling – vad ska det resultera i? Det är min fråga till statsrådet. Ska det resultera i några faktiska skillnader för att komma till rätta med de allvarliga bristerna i arbetsmiljön? Eller ska man bara prata med varandra utan att det sedan händer något? Vilket innehåll ska detta resultera i?

Detta ska ses mot bakgrund av att Sverigedemokraterna och regeringen under den här mandatperioden har minskat de statliga stöden och försämrat förutsättningarna för Sveriges kommuner och regioner. Därtill har regeringens misslyckade ekonomiska politik, med hög arbetslöshet och låg tillväxt, inneburit ett hårt ekonomiskt slag.

Läget i sjukvården kom dessvärre inte som någon överraskning eftersom det redan 2023 stod klart att situationen i den svenska sjukvården skulle komma att försämras om inte politiken tog ansvar. År 2024 larmade Sveriges regioner samfällt om situationen, som skulle komma att bli värre. Ändå har regeringen inte agerat. Varför har man inte gjort det? Tänker statsrådet göra något åt de allvarliga brister som framkommer i de här rapporterna?

Herr ålderspresident! Nu har vi debatterat den här frågan i kammaren, men vi har fortfarande inte fått några svar på vad man tänker göra. Jag konstaterar att man inte tänker göra någonting i den här frågan – det har framkommit. Jag tycker att det är oerhört olyckligt att man inte gör någonting från regeringens sida.

Jag ska vara oerhört tydlig, så att jag verkligen vet att vi alla har förstått vad det här handlar om. Regeringen säger att man gör åtgärder, men det är inte åtgärder för att komma till rätta med det här problemet.

Herr ålderspresident! Jag ska ge ett exempel. Låt oss säga att polisen stoppar mig vid en rutinkontroll ute i trafiken – man utövar ju den typen av tillsyn – och frågar efter mitt körkort. Jag visar då upp mitt giltiga körkort, som är ett bevis på att jag får köra bil.

Nu ska jag inte förenkla frågan, men det har ändå med det här att göra. När man vid tillsyn visar upp ett certifikat är det ett bevis för att man kan utföra just den här arbetsuppgiften utifrån det som är tänkt.

Det finns inga svar från arbetsmarknadsministern. Det vi får höra är att man faktiskt inte tänker vidta några åtgärder. Att inte vidta åtgärder är faktiskt oerhört negligerande. Att inte ge några uppdrag, att inte titta vidare på frågan och att inte göra någonting är djupt respektlöst. När det gäller den här frågan för den här branschen och för människor som är oerhört viktiga för landet väljer arbetsmarknadsministern att negligera frågan och titta åt ett annat håll i stället för att svara och ge uppdrag för att komma till rätta med det här problemet. Det är olyckligt.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag vill först säga att en bakgrund till den här debatten är att det är flera yrken inom byggbranschen som är oerhört viktiga. Det är ett viktigt arbete som måste göras för att säkerställa att våra byggarbetsplatser är säkra. Det handlar aldrig om att på något sätt förminska olika kategorier inom byggbranschen. Tvärtom handlar det om att stärka branschen så att den blir säker för alla som befinner sig där.

Självklart krävs en rad utbildningar, erfarenheter och lärlingsmöjligheter för att man ska kunna få den yrkeskompetens som krävs. Det finns inget i den här debatten som handlar om att slå ned på branschen eller på dem som jobbar inom den.

Jag vill bara tydliggöra, apropå det som Magnus Persson från Sverigedemokraterna sa, att det var Sverigedemokraterna tillsammans med regeringen som lade ned utredningen om behovsprövad arbetskraftsinvandring. Det gjorde regeringen direkt när man tillträdde. Det var väldigt synd, för det hade suttit fint att vidta åtgärder utifrån den för att komma till rätta med oseriösa aktörer i bland annat den här branschen.

Men låt mig komma tillbaka till den frågan som det hela handlar om, som vi fortfarande inte har fått något svar på. Tänker arbetsmarknadsministern göra något – avser han att vidta någon åtgärd – för att säkerställa att de utbildningar som utfärdar certifikat också lever upp till det som man behöver kunna? Jag håller med om allt som sagts i svaret om arbetsgivarens ansvar, behovet av myndighetssamverkan och annat. Mycket av detta har Socialdemokraterna stått bakom och också tagit initiativ till. Det är alltså inte där det finns meningsskiljaktigheter.

Men statsrådet är i kammaren i dag för att han har valt att inte svara tidningen Byggnadsarbetaren apropå den granskning av webbutbildningar som tidningen har gjort. Jag tycker att det är respektlöst. När tidningen gör den typen av seriös granskning för att få rätsida på detta och serverar det i tidningen behöver vi också ta det till oss: Det behöver kanske göras något.

Här har statsrådet aktivt valt att inte ens svara. Det är respektlöst. Statsrådet behöver svara oss i kammaren: Tänker man vidta någon åtgärd, eller tänker man inte vidta åtgärder i den här frågan?

(Applåder)

Fru talman! Detta så kallade svar från arbetsmarknadsministern är ett skolboksexempel på ett icke-svar. Det fanns ingenting i det vi fick höra som besvarar den fråga jag har ställt.

I dag kan man genomföra en nätbaserad utbildning där man kan sitta vid datorn och svara på frågor. Svarar man fel på frågorna kan man svara om flera gånger för att få rätt svar. Efter det kan man få ett certifikat, ett utbildningsbevis på att man kan utföra riskarbeten inom byggbranschen – utan några som helst praktiska moment för att säkerställa att man har de färdigheter som krävs vid själva utförandet.

I det här fallet har vi lyft frågan om att resa byggställningar på flera meters höjd. Vi vet att några av de allvarligaste arbetsplatsolyckorna i byggbranschen är fall- och klämolyckor.

I det svar från statsrådet som vi nu har hört är det flera delar som absolut är bra – de som handlar om informationsutbyte, myndighetssamverkan mot arbetslivskriminalitet och arbetsgivarens ansvar för arbetstagarens färdigheter när det gäller att utföra arbetsuppgifter. Men det gavs inget svar om att man får utbildningsbevis för att genomföra riskmoment på arbetsplatsen. Det sades ingenting om det.

Det här är inte ett svar, statsrådet. Det är inte ett svar, fru talman. Det beskriver en massa andra bra saker som görs, men det är inte ett svar.

När man gör tillsyn på arbetsplatser kollar man bland annat på om det finns ett utbildningsbevis. Så ser man att det finns ett bevis – bra. Då har innehavaren antagligen fått ett certifikat för att utföra de här arbetsuppgifterna. Men det sägs fortfarande ingenting om detta.

Min fråga till statsrådet kvarstår alltså: Tänker man vidta några åtgärder för att säkerställa bland annat att praktiska moment ingår så att det finns kompetens att utföra denna typ av riskmoment på en arbetsplats? Och om man inte tänker vidta några åtgärder för att säkerställa att de här utbildningsbevisen verkligen bevisar att innehavaren har dessa färdigheter frågar jag: Varför tänker man inte vidta några åtgärder?

Fru talman! Jag hör fortfarande en nöjd arbetsmarknadsminister som ännu en gång står här. Låt mig göra tydligt att den kaosprivatisering som statsrådet gärna nämner i kammaren var en politik som hans eget parti drev fram och röstade igenom. Den kritiken får han ta på sig och inte bara lägga den på oppositionen.

Det finns fler arbetslösa. Vi märker inte en stor förändring av den arbetslöshet som hänger ihop med konjunkturen – inte den strukturella arbetslösheten heller. Arbetsmarknadsministern behöver vara en aningens självkritisk till om det här är en politik som får en faktisk effekt på arbetslösheten. Om den inte får det, vilket vi kan se här efter snart fyra år med liberaler på Arbetsmarknadsdepartementet, borde man fundera över om politiken får de effekterna. Borde vi göra något annat? Borde vi kanske göra mer eller mindre av något annat? Trots en rad kritiska aktörer som har stor relevans på arbetsmarknaden fortsätter man att bedriva denna politik.

Nu står vi här med facit. Man fortsätter att göra människor fattigare och fattigare, och så väntar man på att arbetslösheten eventuellt ska sjunka. Det är oförståeligt. Arbetsmarknadsministern måste fundera mer.

Det finns mycket mer att göra som vi vet ger mer effekter. Vi tänker fortsätta att stå upp för det. Det är synd att arbetsmarknadsministern bara tittar på.

(Applåder)

Fru talman! Vi är helt överens om att arbetslöshet är dåligt. Det som är mest anmärkningsvärt här är att regeringen gör så lite för att få ned arbetslösheten, både den strukturella och den som påverkas av konjunkturen. Man har misslyckats med båda – på längden och bredden. Det är rätt häpnadsväckande att man inte är mer insiktsfull från regeringens sida.

Det är såklart stökigt i omvärlden, och det hade varit så oavsett vem som styr. Frågan är vilka insatser som ska göras i politiken för att säkra situationen.

Finansministern har sagt att man Trumpsäkrar svensk ekonomi. Jag undrar hur det ser ut och hur det går till, med tanke på att man hänvisar till de omständigheterna i världen. Hur är svensk ekonomi Trumpsäkrad, och hur kan det bidra till att gynna svensk arbetsmarknad och tillväxt, oavsett vad som händer i världen?

Låt oss gå tillbaka till vad som behöver göras. Fler människor behöver komma i arbete. Då funkar inte riktigt logiken att om människor görs ännu fattigare kommer det att få dem i arbete. Det har inte varit så tidigare, och det kommer inte att vara så nu heller. Detta visar också Finanspolitiska rådet. Rådet är oerhört tydligt i både föregående års rapport och i årets rapport, nämligen att det inte handlar om incitamenten att ta jobb. Trots det väljer regeringen att fortsätta att vidta åtgärder som gör människor ännu fattigare, och på så sätt ska incitament skapas.

Det kommer inte att bli fler jobb. Människor kommer inte att rustas bättre till att ta fler jobb. Man kommer att fortsätta att söka 50, 60, 70 eller 100 jobb utan att få något. Det är mycket ineffektivt att ägna sig åt önsketänkande, vilket är vad regeringen gör. Det kommer inte att hända någonting.

Det krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik som ger många verktyg och många olika typer av insatser som rustar människor att ta ett arbete.

Varför väljer regeringen att inte göra så? Nu säger Finanspolitiska rådet – ett expertråd – tydligt att det inte handlar om incitament. Men regeringen väljer att fortsätta med den typen av politik. Varför väljer regeringen att göra det motsatta, om man tycker att det är värdefullt att få tips från Finanspolitiska rådet? Det är väl så ni ser det?

(Applåder)

Fru talman! I rapporten Svensk finanspolitik 2026 som presenterades i februari i år ger Finanspolitiska rådet inte någon ljus bild av arbetsmarknaden. Fokus ligger på matchningsproblematiken snarare än på incitamentsproblemen. Rådet menar att den höga arbetslösheten främst beror på svårigheter att matcha de arbetssökandes kompetenser med arbetsgivarens behov.

Regeringen beskriver här att detta är en del av problematiken. Så här i slutet av mandatperioden kan vi nog säga att politiken inte har fått någon effekt när det gäller att matcha ut människor på arbetsmarknaden. Det är snarare tvärtom, när vi nu står här och ska summera regeringens mandatperiod.

Finanspolitiska rådet riktar också stark kritik mot regeringens arbetsmarknadspolitik och antyder att prognoserna kan vara optimistiska. Det har vi också sett, med tanke på att regeringen har behövt skriva fram och ändra sina prognoser genom i stort sett hela mandatperioden. Det finns kritiker som skulle säga att detta snarare är önsketänkande från politikens sida än prognoser. Det får allvarliga konsekvenser att regeringen inte kan göra prognoser på det här området.

Det finns fler än Finanspolitiska rådet som är kritiska. För några veckor sedan visade en undersökning från Unionen att en majoritet av Sveriges beslutsfattare, det vill säga människor med någon typ av chefsställning, dömer ut regeringens arbetsmarknadspolitik.

Vore det inte lämpligt av regeringen att ta till sig av expertmyndighetens kritik om vad som behöver göras i stället för att göra det motsatta?

Vi ser att fler är arbetslösa. Ekonomin är oerhört svajig. Finanspolitiska rådet har riktat svidande kritik mot regeringens totala finanspolitik. Den gynnar inte arbetsmarknaden eller tillväxten. Den gör inte att fler kommer ut i arbete. Vi har fått över 100 000 fler arbetslösa med den här regeringen. Man bör vara självkritisk. Man bör fundera: Gör vi verkligen rätt saker? Gör vi tillräckligt?

Regeringen borde satsa ännu mer på arbetsmarknadspolitiska insatser och på att få in människor på de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna för att kunna rustas för arbetsmarknaden med det som arbetsgivarna efterfrågar.

Jag kommer tillbaka till min fråga, fru talman, om varför regeringen inte tar till sig den kritik som kommer från Finanspolitiska rådet. Statsrådet säger att det är en värdefull rapport som kommer från experterna, men varför lyssnar man inte på de förslag som kommer från Finanspolitiska rådet? Varför väljer man att göra i stort sett det motsatta?