Fru talman! Karin Rågsjö har frågat mig om jag avser att initiera en nationell beredning för att förbättra arbetsmiljön och patientsäkerheten inom hälso- och sjukvården, om jag avser att verka för att rätten till fortbildning och specialistutbildning för vårdpersonal ska regleras i lag, hur jag avser att säkerställa en sammanhållen nationell plan för kompetensförsörjning och fördelning av vårdplatser samt vilka initiativ jag tänker ta för att motverka den ohälsosamma arbetsbelastning inom vården som driver sjukskrivningar och därmed stora samhällsekonomiska kostnader för stressrelaterad psykisk ohälsa.

Därutöver har Sofia Amloh frågat arbetsmarknadsministern om han avser att agera utifrån de allvarliga bristerna i arbetsmiljön i sjukvården.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Inledningsvis vill jag understryka att arbetsmiljölagen (1977:1160) tydligt placerar ansvaret för att upprätthålla en god och säker arbetsmiljö hos arbetsgivaren, det vill säga regioner, kommuner och privata vårdgivare i det här fallet. Arbetsmiljöverket har vidare utfärdat föreskrifter och allmänna råd om organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2023:2) som syftar till att komma till rätta med de risker som bland annat ohälsosam stress kan ge upphov till.

Regeringen har gett Arbetsmiljöverket stärkta anslag för att myndigheten ska kunna stärka sin tillsyn. Regeringen avser också att under våren till riksdagen lämna en ny arbetsmiljöstrategi som möter utmaningarna på framtidens arbetsmarknad.

Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och den grund som hälso- och sjukvården vilar på. En förutsättning för en god arbetsmiljö inom hälso- och sjukvården är en fungerande kompetensförsörjning. På uppdrag av regeringen har Socialstyrelsen genom Nationella vårdkompetensrådet tagit fram en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Planen innehåller 25 olika förslag till insatser som bland annat handlar om att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling och ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal.

I januari beslutade regeringen att avsätta 1 miljard till kommuner och regioner i syfte att stärka kompetensförsörjningen inom hälso- och sjukvården och genomföra insatser som utgår från den nationella planen för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Det är Socialstyrelsen som har i uppdrag att fördela dessa medel.

För att hälso- och sjukvården ska ha tillgång till rätt kompetens behöver strukturer och regelverk som berör reglerade yrken, specialistkompetenser och specialistutbildningar samt vidareutbildning och fortbildning vara effektiva. Regeringen beslutade 2023 att tillsätta en särskild utredare med uppdraget att analysera vilka förändringar som kan behövas för att säkerställa detta. Slutbetänkandet redovisades i juni 2025 (SOU 2025:63). Förslagen bereds nu i Regeringskansliet.

Avseende frågan om fördelning av vårdplatser har Socialstyrelsen, efter uppdrag från regeringen, tagit fram en nationell plan för att minska bristen på disponibla vårdplatser (S2023/00679). Uppdraget är tätt sammankopplat med myndighetens arbete med att ta fram nationella och regionala riktvärden för behovet av disponibla vårdplatser som sker inom ramen för uppdraget att bidra till att stärka samt följa upp tillgängligheten och vårdkapaciteten på regional och nationell nivå (S2024/01058). I uppdraget ingår också att stödja regionernas arbete med att uppnå riktvärdet.

Därutöver har jag nyligen samlat representanter från professionsförbund, Sveriges kommuner och regioner samt relevanta myndigheter till ett dialogmöte för att lyfta frågor om arbetsmiljö i hälso- och sjukvården. De inbjudna var alla samstämmiga kring frågans angelägenhet och behovet av en gemensam kraftsamling.

Med det vill jag tacka Karin Rågsjö och Sofia Amloh för frågorna och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag tog initiativ till den här interpellationen för att ha en debatt med arbetsmarknadsministern mot bakgrund av de brister som har framkommit i Arbetsmiljöverkets inspektioner. Åtta av tio akutsjukhus hade de senaste två åren så stora brister i arbetsmiljön att Arbetsmiljöverket beordrade åtgärder. Det handlar till exempel om långa arbetspass, för mycket administration och dåliga digitala verktyg.

Generaldirektören för Arbetsmiljöverket säger det som behöver sägas även om det är fruktansvärt. Han säger att det är allvarligt eftersom det ger så stora belastningsskador att vissa dör i förtid. Det är en av konsekvenserna av de allvarliga bristerna i arbetsmiljön.

Svensk sjukvård pressas alltså till den gränsen, och det är personalen och patienterna som betalar det höga priset. Konsekvenserna syns i Försäkringskassans statistik. De hårdast drabbade branscherna är vård, skola och omsorg, och vården ligger i topp.

I svaret från statsrådet i dag sägs bland annat att detta är arbetsgivarens ansvar. Jag delar den uppfattningen till fullo; självklart är det arbetsgivarens ansvar. Det jag vill säga är att arbetsgivarnas – kommuners, regioners och privata utförares – ansvar hänger samman med vilka förutsättningar de får. Den här regeringen vill att kommuner och regioner som vill höja skatten ska betala en straffavgift, samtidigt som man har skurit ned på vården i samtliga budgetar för att man behöver göra skattesänkningar i stället. Hur tänker man då från regeringens håll att arbetsgivaren ska kunna ta detta fulla ansvar?

Det andra som vi får höra i svaret är att det ska komma en arbetsmiljöstrategi under våren. Absolut – vi väntar. Vi har väntat länge på den i arbetsmarknadsutskottet – den är annonserad. Vi är framme i mitten eller slutet av mars. Den kommer inte att hinna behandlas klart i riksdagen innan den här mandatperioden är slut. Jag tycker därför att det är ett väldigt tomt svar att komma med.

Den tredje delen i statsrådets svar handlar om att man har kallat till ett dialogmöte med flera viktiga parter på arbetsmarknaden i någon typ av kraftsamling. Dialog och kraftsamling – vad ska det resultera i? Det är min fråga till statsrådet. Ska det resultera i några faktiska skillnader för att komma till rätta med de allvarliga bristerna i arbetsmiljön? Eller ska man bara prata med varandra utan att det sedan händer något? Vilket innehåll ska detta resultera i?

Detta ska ses mot bakgrund av att Sverigedemokraterna och regeringen under den här mandatperioden har minskat de statliga stöden och försämrat förutsättningarna för Sveriges kommuner och regioner. Därtill har regeringens misslyckade ekonomiska politik, med hög arbetslöshet och låg tillväxt, inneburit ett hårt ekonomiskt slag.

Läget i sjukvården kom dessvärre inte som någon överraskning eftersom det redan 2023 stod klart att situationen i den svenska sjukvården skulle komma att försämras om inte politiken tog ansvar. År 2024 larmade Sveriges regioner samfällt om situationen, som skulle komma att bli värre. Ändå har regeringen inte agerat. Varför har man inte gjort det? Tänker statsrådet göra något åt de allvarliga brister som framkommer i de här rapporterna?

Fru talman! Tack, statsministern, för lite … Statsministern? Jag har upphöjt dig direkt här, sjukvårdsministern. Herregud, kungamakaren har kommit!

Vi i Vänsterpartiet hade väldigt gärna sett en beredning för hälso- och sjukvården, precis som för försvaret, alltså att man arbetar långsiktigt tillsammans med alla aktörer. Nu får vi se efter vad det här blir så att det inte bara är en engångsföreteelse att man träffas på det sätt som statsrådet förklarade.

Jag anser att den SD-beroende regeringen har lagt väldigt mycket kraft på att skylla på regionerna och på att ha ganska fluffiga presskonferenser, om jag får uttrycka mig så – exempelvis om vårdköerna, som också är en väldig stressfaktor och en faktor som gör att vården går på knäna.

Där har vi lite olika siffror. Vi diskuterade dem i går. Regeringen säger att vårdköerna har minskat med 28 procent. Vi menar att det handlar lite om vilka perioder man mäter. Vi har sett andra siffror – från januari 2023 till januari 2026 var det 8,9 procent, och från oktober 2022 till januari 2026 var det 13 procent. Det är lite mindre. Det handlar också om att vi har tagit med alla regioner medan regeringen exkluderade nio regioner, och några av de regioner som exkluderades var de som av olika skäl hade ganska dåliga siffror när det gällde vårdköer.

Hur som helst går personalen på knäna. Det handlar om brist på vårdplatser. Exempelvis har iva drabbats. Det handlar om att man inte lyckats lösa personalkrisen i regionerna. Det krävs högre löner, fler anställda, bättre arbetstider och så vidare.

Vi anser att staten bör ta ett större ansvar för utbildning i samtliga vårdyrken. Det krävs också en mer jämlik nationell ekonomisk styrning inom vården och även reglering av hela sjukvårdsmarknaden.

Jag tror också att personalen måste se att det finns långsiktiga satsningar, inte bara kortsiktiga. Det är väldigt många som pratar om det. Det finns möjligheter att skapa de förutsättningar som vi alla vill se, men då måste det finnas en plan framåt där man också ser på vårdplatser och på helheten.

Det handlar också om statsbidragen. Vi vill värdesäkra statsbidragen, och det innebär att man indexreglerar dem. Vi har tittat på det här väldigt nogsamt och sett att regionerna skulle få 10 miljarder mer om man gjorde så, det vill säga om statsbidragen följde inflationen. Det tycker vi är en ganska modest fråga som man skulle kunna titta på – det och kanske att man satsar mer på statsbidrag generellt än på små bidrag som går ut över landet, för det är ofta svårt att följa. Det blir inte så mycket förändring av det.

Det behövs som sagt också fortbildning av personal. Det är väldigt många inom hälso- och sjukvården som säger att de inte får någon fortbildning. Det är ju inte lagstadgat. Det är något som vi vill göra – vi vill reglera specialistutbildningar för vårdpersonal. Vi vill reglera kompetensförstärkning på olika sätt. Det kan inte vara upp till varje region att bestämma hur personalen ska vidareutveckla sina kunskaper.

Jag skulle ändå vilja veta vilka ytterligare initiativ ministern tänker ta i den här frågan eftersom rapporterna från både Försäkringskassan och Arbetsmiljöverket är så pass alarmerande. Det här är en bärande fråga för personalen, som också skulle behöva de här mer långsiktiga förutsättningarna.

Fru talman! Jag är glad över detta engagemang i arbetsmiljöfrågorna inom hälso- och sjukvården, eftersom hälso- och sjukvården är så otroligt viktig.

Det hade dock varit klädsamt om engagemanget hade varit lika stort när man styrde, men 2022 sa er dåvarande socialminister nej till en kriskommission för arbetsmiljön i sjukvården, Sofia Amloh. Nu har jag suttit på den här stolen sedan september, och när Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans rapporter kom tog jag initiativ till att kalla till ett krismöte.

Det mötet har vi haft, och nu är vi överens om att vi ska jobba vidare tillsammans. Det är ganska raskt marscherat, men det är klart att man gärna hade sett att regionerna hade löst arbetsmiljöfrågan tidigare och att de hade jobbat systematiskt med arbetsmiljöproblemen. Rapporten från Arbetsmiljöverket visar ju att det systematiska arbetsmiljöarbetet inte finns på plats på det sätt som arbetsgivarna egentligen är skyldiga att se till att det gör.

Nu gör vi saker. Vi har lagt om statsbidraget så att vi ställer krav på regionerna att de ska arbeta med arbetsmiljön. Med den organisation vi har kommer vi nämligen inte ifrån att det är arbetsgivaren som har ansvar för arbetsmiljön.

När det gäller de önskemål om samlade planer som Karin Rågsjö lyfte fram har vi faktiskt just det både när det gäller kompetensförsörjningen och när det gäller vårdplatserna. Det har regeringen gjort under den här mandatperioden för att få bättre grepp om hur kompetensförsörjningen ser ut och hur prognoserna ser ut för att vi ska ha en gemensam bild och kunna planera för att stödja regionerna i deras planeringsarbete. Vi ska hela tiden följa upp hur många vårdplatser vi har och hur många vi uppskattar att vi behöver framåt, för att underlätta planeringsarbetet.

Under den här mandatperioden har den statliga styrningen på just det här området alltså ökat markant, och jag återkommer till att den tidigare arbetsmiljöplanen knappt nämnde sjukvården. Nu händer det saker. Vi tar initiativ inom flera områden, och vi ställer krav på att regionerna ska jobba med arbetsmiljön för att de över huvud taget ska få ta del av de stora statsbidragen.

Det viktigaste vi har gjort för regionernas ekonomi är att dämpa inflationen. Det kan låta som att oppositionen har mer pengar, fru talman, och när de lägger fram sin budget år ett har de det. Men även om vi i våra budgetar inte kalkylerar med de dynamiska effekterna så finns de dynamiska effekterna där, och vi har ett ansvar för de dynamiska effekter som uppstår när vi dämpar tillväxten, driver arbetslöshet och på sikt skapar mindre resurser till välfärden. Det är inte att ta ansvar för en hållbar finansiering för sjukvården.

Herr talman! Inflationen ska bekämpas; det är vi helt överens om. Det finns inget parti i den här riksdagen som är emot att bekämpa inflationen. Men grejen är att man kan göra flera saker samtidigt och att man kan skydda verksamheter och politiska områden och så vidare.

Välfärden är en sådan sak som vi socialdemokrater hade velat skydda från att bli drabbad av inflationen, för det är så pass viktigt att göra det under tiden som man bekämpar inflationen. Det är det som är skillnaden.

Efter den här debatten kan jag bara konstatera att vi socialdemokrater den här mandatperioden i budget efter budget har fördubblat pengarna till sjukvården. Regeringen har inte lagt de pengar som har krävts för att upprätthålla saker och minska vårdköerna eller för att se till att det finns bra arbetsvillkor och arbetsmiljö för de människor som jobbar inom svensk sjukvård.

Nu svarar man efter fyra år att man har kallat till ett möte – det är svaret från regeringen. Det är resultatet av hur man har hanterat svensk sjukvård. För mig är det helt bedrövligt, framför allt när Arbetsmiljöverket visar på hur illa ställt det är med de allvarliga arbetsmiljöbristerna inom svensk sjukvård. Då väljer den här regeringen att kalla till ett möte.

Det finns inga fler resurser annonserade, och det finns ingenting som utlovar att Kristdemokraterna i regeringsställning tänker göra det som krävs inom svensk sjukvård för att vi ska kunna vara det föredömliga välfärdsland som vi har varit. Jag hör att regeringen är ganska nöjd med att kalla till ett möte.

(Applåder)